26 mars 2007

Skoldebatten från helvetet

Diskussionsläget i Sverige är åt helvete. I Venezuela diskuterar man huruvida skolan ska lära ut socialistiska värderingar, eller bara radikalhumanistiska, medan oppositionen mot alliansregeringen i SvD:s artikel ser ut såhär:

–Det är vansinnigt, en dödsstöt för Waldorfpedagogiken. Man slår sönder hela deras ­läroplan, likriktar den och tvingar skolorna att undervisa på samma sätt som den kommunala skolan, ­säger Mats Pertoft.
Ja, det är vansinnigt med betyg från årskurs tre. Men, miljöpartist där, vad är grejen om kommunala skolor? Självklart ska vi ha likvärdiga skolor i Sverige, där alla får utbildning och lärande enligt läroplanens föreskrifter. Det förutsätter också en pedagogisk mångfald, där waldorfpedagogiken såklart har sin plats. Däremot undrar jag vad i hela fridens namn som talar för att "den kommunala skolan" skulle "dra ner" övriga pedagogiker i smutsen.

Det som händer i den svenska skolan i dag är att den skiktas upp, där elit, semi-elit och pöbel får sina egna skolor. Kritiken bör riktas mot det segregerande skolsystemet och dess många funktioner, typ friskolereformen, skolpengen och betygskraven. Inte från friskolorna mot de kommunala skolorna.

Pwnage internet humor


SvD har en nyhetsförmedling som får tidningens rykte - som en av de två mer seriösa dagstidningarna, i kontrast mot avgrunden i form av kvällstidningar - att halka allt närmare kanten. Det kanske är jag som är både kräsen och moralistisk, men nog har tidningarna ett ansvar för att scoopa på relevanta ting?

I alla fall. Världens bästa musikvideo finns nu på YouTube. Vilken det är? Knutna Nävars klassiska "Arbetarbröder", på östersundskt-klassiskt manér.



Vill också tipsa om Konsum - en blogg av kassörskor som säger det där man tror att de har för otrygga anställningar för att säga. Oerhört befriande och klockren läsning!

24 mars 2007

Mera miljö (och storpolitik)

Venezuelas välsignelse i dag är oljan. En av dess förbannelser är beroendepolitiken, självförsörjningspolitikens motsats. Efter årtionden av "stabilt demokratisk" vanskötsel importerar man stora mängder mat. Trots att landets jordar ger suverän avkastning om den bara odlas rätt.

På lokal nivå har denna politik fört med sig att ett fåtal jordägare sitter på makten över de flesta bra jordarna. Och använder jorden ungefär som maktmänniskor i tredje världen brukar använda jord: låter mycket stå i träda som spontana jaktmarker och använder en del till att låta lokalbefolkningen slita under slavkontrakt på. Eftersom korrupta politiker har betalats av jordägare - inte sällan samma personer - har det inte funnits någon anledning att odla eget, eller för den delen utveckla ett ekologiskt hållbart jordbruk.

Från Förenta staterna har man nämligen kunnat få billig majs och andra exportsubventionerade livsmedel, och därmed byggt upp ett beroende. Nu håller den beroendegörande politiken på att få mindre rolig effekt.

Som ett resultat av att George Bush har upptäckt att det är ostrategiskt att vara beroende av Hugo Chávez olja, har Chávez fått veta den hårda vägen att det är ostrategiskt att leva på amerikansk exportmajs. För när Bush skapar sin oberoendestrategi gör han det bland annat med hjälp av ökad andel etanol i landets bensintankar. Och etanolen ska vara inhemsk, menar Bush. Med de gigantiska volymer det rör sig om slukar etanolindustrin stora mängder matråvara: allt med socker i - majs, vete och ris, framför allt. 2006 användes 16 procent av Förenta staternas spannmålsskörd till tillverkning av etanol, 2008 är andelen enligt prognosmakarna uppe i 33 procent.

Åtminstone 20 länder, bland annat Venezuela, är helt beroende av majs som baskost. När nu Bushs plötsligt påkomna etanolstrategi sparkar igång på riktigt hamnar livsmedelsmarknaderna i de beroende länderna i kris. Priset på majs har fördubblats, och ökningarna i pris på vete och ris på världsmarknaden har varit markant. Tidigare har osäkerhetsfaktorer som torka och missväxt fått priserna att svänga upp och ner från säsong till säsong - nu beror prisstegringen på utbudsbrist, en permanent sådan.

Att Hugo Chávez går till våldsam attack mot Bush är med andra ord inte konstigt; för det första riskeras här stora oljepengar, för det andra blir folk uppretade när de inte har råd med mat. Visserligen subventioneras majsen i just Venezuela av oljeinkomsterna, men i hela Latinamerika stiger nu risken för matkravaller.

Det finns såklart åtgärder från Chávez sida för att möta de problem som uppstår när den forna handelskompisen i Washington blir fientlig. Framför allt handlar det nu om att göra Venezuela mer självförsörjande på mat. De stora jordbruksprojekten - där Misión Zamora och Misión Vuelvan Caras är viktiga verktyg - innefattar bland annat drygt 80 imponerande kooperativjordbruksbyar.

Lite provokativt kan de beskrivas som en sorts mallar för socialistisk jordbruksproduktion i det tjugoförsta århundradet. Det handlar om att bygga byar där jord- och skogsbruk sker i ekologisk harmoni, där alla garanteras lika inflytande och där mångfald och effektivitet kompletterar varandra i odlingen.

Under en riktigt het februaridag besökte vi en fundo zamorano, en av de blivande mönsterbyarna. Kooperativet Graciliano Rojas kommer att innehålla allt i odlingsväg. Man har citrusträd, grönsaksodlingar och guanábanalundar. Man håller hästar, höns och nötboskap. Man sätter ädelträd och palmer för träråvara och skugga. Och inbakat i det hela finns ett kretsloppstänkande - samt en av FN-organet FAO skänkt gödselmaskin, som tillför jorden en konstruktiv bakterieflora. (Kooperativisterna var omåttligt stolta över maskinen. Vi fick titta på den jättejätteintensivt.)

Fundos zamoranos ska alltså försörja många venezuelaner med mat. Dels förutsätts de producera för den lokala befolkningen, men tanken är att de också ska utveckla nya former för jordskötsel och konkurrera ut det traditionella, utarmande odlandet. Som jag skrev i ett tidigare inlägg satsas också stort på småodlingar i stadsmiljö.

100 000 minikolonilotter ska skapas i städerna. De kan vara så små som någon kvadratmeter - en enkel växtbänk - men kan ge mat åt hundratusentals invånare. Efter kubansk och svensk modell ska minijordbruket ge både harmoni och mat. Dessutom tillkommer de tusentals odlingar i bebyggd miljö som ska dra nytta av kompostering. Genom att använda sina egna resurser - helst i flera led, som inhemsk gödsel och kompost - och lära av andras tekniker - Kubas, exempelvis - gör man allt rätt. Man låter inte amerikanska företag sköta allt, man håller inte de fattiga utanför den politiska processen, man gör sig inte beroende av andra än den egna befolkningen. Helt onyliberalt, med andra ord.

Hur det kommer att gå för andra, mindre självständiga beroende länder, är inte helt lätt att säga. Bush kommer knappast att stoppa sin "gröna" politik. Beroende länder som Mexiko, med icke-progressiva regeringar, kommer inte att driva på för ett förfolkligat jordbruk.

Det bästa man kan hoppas på är väl att den bolivarianska idén får täckning i hela Latinamerika och att även afrikanska bolivarer vaknar till liv. Apropå det såg jag just Blood Diamond, en film om diamantbrytning i Sierra Leone. Den som inte vill se den våldsamma verkligheten och dessutom gillar diamanter kanske inte ska se filmen. Ni andra - please! Jag gillar när politiska konflikter lyfts till allmänhetens medvetande genom mainstreamkultur som storfilm. Även om den politiska linjen inte är den bästa. Gör en storfilm om den bolivarianska revolutionen, nu!

23 mars 2007

Bilder av mitt Venezuela 4

Sådär förevigade kamrat Matti PCP på bild, som stod för den folkliga representationen vid manifestationen mot krig den 17 mars i Malmö i år. "Yankee go home! Folkkrig till kommunismen!" I Sverige är sånt här bara tokigt trams. I Venezuela kan man tolka ett liknande budskap lite mer seriöst.

I hela Latinamerika har arbetar- och folkrörelsernas tillväxt skapat paniska reaktioner bland den politiska och ekonomiska eliten. Det slår inte sällan över i rent våld, när överklassen vill försvara sina positioner. Att massorna reagerar med ursinne, och att det finns revolutionära grupper som vill besvara våldet med inbördeskrig, är inte konstigt. Det konstiga är egentligen att vi i Sverige dels förkastar arbetarnas våld (eftersom det ser bisarrt ut på en banderoll på Gustav Adolfs torg i Malmö), dels inte bryr oss när revolutionens krafter väl är igång.

Den venezuelanska vardagen är militariserad. Av flera anledningar. Dels det uppenbara - landets brottslighet är sinnessjukt hög, så de som har pengar investerar lämpligen i en beväpnad vakt (sista dagen på hotell i Caracas satt en kille med gevär laddat med salthagel i hotellentrén) - dels de yttre hoten. Colombianska paramilitärer och amerikanska invasioner är inget man vill ska hota landets säkerhet.

Trots att värnplikten har avskaffats på senare år så har det folkliga deltagandet i Venezuelas militär ökat enormt sedan Chávez blev president. På några års sikt kommer ett par miljoner venezuelaner att ha militärutbildning och ingå i folkförsvaret. Det finns en förståelse hos folk för att när kampen om presidentposten prövas genom militärkupp ska den folkvalde presidenten ha den militära majoriteten på sin sida. Eller rättare, för att förhindra militärkupp ska de militära styrkorna vara förankrade bland massorna.

Fram för socialismen i det 21 århundradet!

Men militärer och reservister är inte bara en död massa som väntar på en eventuell kris. De är en del av det nya samhällsbygge som ska göra Venezuela till bäst i Latinamerika. Militären deltar i regeringsuppdragen, framför allt med matmissionen Mercal, och i upprätthållandet av ursprungsfolkens rättigheter.

För säkerhets skull, om folkkriget kommer...

Att vara militär har tidigare inneburit fribiljett från straffansvar för mord på civila. Nu börjar det bli svårare att komma undan med vilka övergrepp som helst, eftersom det dels finns en annan insyn och dels en annan filosofi i det militära. Att militärerna finns i vardagen inte som direkt förtryckande element, utan som vanliga människor, gör att det också går att bygga en sorts tillit till flera delar av staten. Tillit och trygghet är inte helt oviktigt om man vill att ett extremt våldssamhälle ska lugna ner sig.

När man diskuterar militären ska man förstås också ha en rejäl nypa naiv teknikfascination med i bilden. Vad sägs om bilder från militärparaden den fjärde februari? Folkkriget till kommunismen kräver sina förberedelser, och att ha rejäla vapen och en disciplinerad här är alls inte negativt. Den venezuelanska militärindustrin är i sin linda, men givetvis krävs också ett oberoende av amerikanska vapen om man ska kunna stå helt fri från Bushs nycker.

...folkkrigets stora leksaker! Hurra!

18 mars 2007

Bilder av mitt Venezuela 3

Jag gillar de politiska aspekterna av Venezuela, men de små sakerna i vardagen som inte är som hemma i Sverige är också värda att ägna en tanke. Det kan exempelvis gälla kollektivtrafiken. I Sverige har vi ett standardiserat system, där en buss är en buss och allting annat är otänkbart. Venezuelas helprivata system är lite mer anarkiskt.

Då tänker jag inte bara på att tidtabellerna är lite icke-existerande, eller att det står människor och hojtar in folk i olika bussar vid varje större tunnelbaneuppgång, utan framför allt på bussarnas utseende. En buss kan vara nästan vad som helst. Den kan se ut såhär:

Eller såhär:
Eller såhär:
Eller såhär:
Eller såhär:
Eller såhär:
Eller såhär:

Man ser åt vilket håll de ska på små skyltar på vindrutan, dörrarna hålls öppna för maximal avstigningsflexibilitet. En resa kostar i regel runt två kronor (mer än tunnelbanan!) och för trafiksäkerheten svarar oftast ett krucifix eller en bild på Che...

En annan, något dystrare, vardaglig företeelse är ölhaken. I varje by finns ett litet utskänkningsställe för alkohol. Det kanske inte finns någon riktig butik, men givetvis kan man köpa en kall Polar Ice där. Polar är företaget som dominerar matindustrin genom försäljning av dels de stora ölmärkena Polar Ice och Solera, dels allt inom Pepsi-familjen, men också glass (Efe, det andra stora glassmärket), juice, frukostflingor, fisk/skaldjur, ost, majsmjöl, bröd och mycket mer. Det gör förmodligen mest kommersiell reklam i Venezuela av alla företag. Och ser till att hålla alkoholintaget högt, i hela landet. Så gott som alla ställen som säljer Polar-drycker målar husfasaden i reklamfärgerna, helst hängs också band med Polar-flaggor upp över gatorna runtomkring ölstället. Det kan se ut såhär:

Eller såhär:

Detta om detta. Jag avslutar med en bild från ett stormöte i stadsdelen 23 de enero i Caracas, där folk röstade ner kommunens förslag att flytta deras vårdcentral:

Take that, kommunbyråkrat!

16 mars 2007

Bilder av mitt Venezuela 2

Miljön. I veckan gick svenska Vattenfall ut i media med sin senaste stora miljösatsning: de ger bort 600 000 lågenergilampor till sina kunder. Det är väl fint så, men bara i delstaten Zulia i Venezuela har aktivisterna i regeringens energiuppdrag, Misión Revolución Energética, delat ut tio gånger så många.

Exempelvis här, i en liten indianby (husen är byggda på pålar i floddeltat) vid gränsen mot Colombia. Här har energiaktivisterna varit. För indianernas del är de två största skillnaderna dels att ljusskenet blir vitt istället för gult, och att elnätet mer sällan blir överbelastat.

Här, på Isla de Margarita, har det stora hotellet Hespera sett till att roffa åt sig en stor del av elutbudet i området. Under högsäsong sviktar tillgången till både el och färskvatten för lokalbefolkningen i byarna runt omkring. Men vad gör väl det? I hotellanläggningens ägor ingår en 18-håls golfbana, tennisbanor, pooler, en egen strand och mycket mer. Killen på bilden kommer från de lokala myndigheterna och är lite förbannad på dessa kapitalismens cancersvulster. Han förklarar dock att regeringen nu inför ett skattesystem för hotellkedjor som Hespera, så en del av omsättningen används till att förstärka infrastrukturen i lokalsamhällena kring turistverksamheten.

Det finns generösa program för lokalmiljö. I storstäder som Caracas och Maracaibo är bullret, avgaserna och det allmänna snusket både ett hot mot miljön och mot människors välbefinnande. Därför satsas det nu rätt mycket på en grönt-är-skönt-strategi, med inspiration från både Kuba och Sverige. I sin bok "Plan B 2.0: Rescuing a Planet Under Stress and a Civilization in Trouble" skriver Lester Brown såhär:

While attending a conference on the outskirts of Stockholm in the fall of 1974, I walked past a community garden near a high-rise apartment building. It was an idyllic Indian summer afternoon, with many people tending gardens a short walk from their residences. More than 30 years later I can still recall the setting because of the aura of contentment surrounding those working in their gardens. Nearly all were elderly; they were absorbed in producing not only vegetables, but in some cases flowers as well. I remember thinking, “This is the mark of a civilized society.”
[...]
In Caracas, Venezuela, a government-sponsored FAO-assisted project has created 4,000 microgardens of one square meter each in the city’s barrios, many of them located within a few steps of family kitchens. As soon as one crop is mature, it is harvested and immediately replaced with new seedlings. Each square meter, continuously cropped, can produce 330 heads of lettuce, 18 kilograms of tomatoes, or 16 kilograms of cabbage per year.

Venezuela’s goal is to have 100,000 microgardens in the country’s urban areas and 1,000 hectares of urban compost-based gardens nationwide. Leonardo Gil Mora, vice minister of integrated rural development, points out that “in the barrios as in Venezuela in general, people are the most important thing we have. Through urban agriculture, we hope to increase the poor’s self-confidence, and so increase their participation in society.”
Med andra ord: bakom den venezuelanska regeringens politik finns en väldigt utarbetad ideologi. Under vårt besök på jordbrukskooperativet utanför Mérida fick vi veta att det är kubanerna som har lärt ut de högeffektiva, ekologiska odlingsmetoderna. Kubanerna torde näst efter kineserna vara världens bästa agronomfolk. På varje kvadratmeter odling får man under årets fem växtsäsonger 15 kilo grönsaker. Inne i städerna får hemmafruar, barn och arbetslösa män med gröna fingrar koppla av med lite hobbyodling i hemmet - som dessutom ger rätt god avkastning i form av minskade transporter och sänkta matkostnader. Till detta ska sägas att Venezuela i dag, trots goda odlingsmöjligheter, fortfarande importerar basmat som majs från Förenta staterna. Gissa om Chávez tänker minska det beroendet...

Bilder av mitt Venezuela

Jag hittade inga USB-uttag på datorerna i Venezuela, varför inga bilder publicerades under tiden där. Att jag inte förrän nu tar itu med bildpublicerandet är ett mysterium för hjärnforskare att fundera över. Aaanyway... Here it goes:


Här har vi alltså Comandante Chávez i egen hög person. Han var kanske 20 meter från mig när bilden togs. Anledningen till att Chávez och vi svenskar sammanstrålade i denna hyllningsceremoni var årsdagen av Chávez kuppförsök för 15 år sedan. Det var på grund av den oturliga väderleken den där dagen som jag fick brännblåsor på näsan.


Överklassen i Altamira. Ta en titt på folket på bilden. Framför allt folk med mycket ljus hud. Mycket smycken, behandlat hår, dyra kläder, politiskt ganska medvetna och infernaliskt engagerade i att med alla till buds stående medel störta allt vad chavismen står för. De samlar för övrigt in namnunderskrifter för att "rädda RCTV"; ett ganska hopplöst projekt.


Ja, medan vissa ser det som en anständighetsgrej att hålla äckliga samhällselement som högergubbarna i Primero Justicia på armlängds avstånd, polar andra direkt med fienden. Behöver jag ens påtala det skamliga i att denna bild existerar?

Fler bilder följer såklart vid senare tillfälle. Kommentera gärna om det är något jag borde skriva mer om.

09 mars 2007

Kenya ur fedt perspektiv

Samtidigt som jag själv reste till Venezuela åkte en annan ungvänstrare, Erik Berg, till Kenya och Kisumu, som en del av sin arkitektutbildning. Ämnet är stadsplanering i modern (och här även progressiv) tappning. Kring detta bloggas kanske mer intressant än det mesta. LÄS, DAMMIT!

Det gäller våra liv, det gäller våra barn - Sverige ut ur Afghanistan!

För några dagar sedan fick jag reda på att en skolkamrat från gymnasiet ska tjänstgöra några månader i den svenska militärens Afghanistan-styrka. Förutom den inledande, personliga obehagskänslan är det också politiskt väldigt syrligt att tänka på vad Sverige river ner i och med sitt deltagande i kriget i Afghanistan.

Vi skickar unga killar och tjejer till Afghanistan av framför allt tre skäl:
a) Bryssel och "världssamfundet" (i folkmun även kallat Washington) vill ha Sverige som kompisar och vi dem,
b) vi måste använda och "underhålla" den kompetens som vi bygger upp i och med vår omfattande produktion och export av vapen,
c) Sverige har kommit ut ur garderoben som wannabe-imperialistisk stat. Där vi förr kunde hävda alliansfrihetens moral och diplomatins kraft som konfliktlösare, talar vi oss i dag gärna varma om våra senaste vapensystem och Jas Gripen. Hellre tjäna pengar på ett krig än gå miste om ett genom förhandlingar!

Vi skickar unga killar och tjejer till Afghanistan för att strida i ett krig som har uppkommit på grund av den amerikanska imperialismen. Det är ett krig i ett land där Sverige sedan länge driver bistånds- och solidaritetsarbete - arbete som nu i värsta fall helt förlorar sin konstruktiva effekt, när företrädare för den svenska staten på order från Washington ska skjuta skarpt.

För skjuta skarpt är just vad det handlar om. Svenska ungdomar, i tjugoårsåldern, ska kriga mot de svartmuskiga araberna för att visa vilka värden vi i västvärlden står för. Vilka blir följderna av att några tusen unga svenskar de närmaste åren kommer hem som krigsveteraner från ett smutsigt, skamligt krig utan slut?

Krigsmotståndare är jag av massor av skäl. Men någonstans känns det ändå som att det starkaste argumentet mot de moderna krigen är att det är just oss det handlar om. Det är vi som av dom där uppe blir utkommenderade i världen för att slåss mot andra i grunden lika oskyldiga.

Hans Linde (v) har kommenterat situationen, med anledning av Kalla Faktas program i ämnet under torsdagskvällen.

Uppdatering: Föreningen Afghanistansolidaritet har ett viktigt upprop på sin hemsida. Skriv under namninsamlingen!

Uppdatering II: Eller, glöm ovanstående långa inlägg. Det ultimata antiimperialistiska statementet står Comandante Chávez för. Se och njut.

08 mars 2007

Intressenas showoff 8 mars

Åttonde mars, internationella kvinnodagen. I Malmö har det varit demonstrationståg med några hundra deltagare som lite osynkroniserat har skrikit ramsor och slagord. Nån hade ett plakat med texten "Lady get your gun - dead men don't rape"; andra var vanliga, vettiga människor.

Vad som hamnar i media är intressant. Jag kan gissa att den där om att kvinnor ska döda männen hamnar på bild i tidningen i morgon, men redan under dagen har jag tröttnat på vems intressen media egentligen går.

Den nyhet som har nått Rix FM:s nyhetssändningar (som i sin tur är ett axplock ur Aftonbladet) om 8 mars är att Göteborgs-Postens Sifo-undersökning visar att 73 procent av Sveriges kvinnor anser att samhället är jämställt. Fast det är att läsa statistiken tokigt, såklart. Sånt gör media gärna när de vill förankra en viss åsikt bland allmänheten. För det är ju det Rix FM-nyheterna och alla andra helkommersiella nyheter är till för: att kort presentera en nyhet på ett "aptitligt" sätt. Att en bred majoritet av kvinnorna på självaste kvinnodagen säger att de är nöjda måste ändå anses vara en förbaskat behaglig bild att sprida från etablissemangshåll.

Sanningen är dock att endast 13 procent påstår sig vara "helt jämställda". Övriga 60 procent hamnar i kategorin som säger att de har "kommit ganska långt", enligt GP. Det intressanta med undersökningen är att den ger hyfsat utslag när det gäller klass- och sociala faktorer. Kvinnor i privat sektor som röstar borgerligt är i mycket mindre grad diskriminerade än kvinnor i offentlig sektor som röstar på "vänsterblocket". Med andra ord ingenting nytt alls under solen. Annat, förstås, än att det i etermedia för en dag kan få heta att "de svenska kvinnorna anser sig jämställda".

Att släppa rapporter till media inför eller på internationella kvinnodagen hör liksom till. LO:s har viss relevans och förtjänar att spridas: "Röster om facket och jobben nr 2/2007", om klass- och könsintressena i de tre centralorganisationerna, samt "Vägval för utbildningen", om hur redan skolan sorterar mellan könen. Också vänsterpartiet har släppt en rapport, om hur privatiseringar faktiskt drabbar anställda (kvinnor) ekonomiskt och i termer av makt.

Här i Malmö märkte jag inte mycket av den konservativa antikonfliktsökande ideologi som tongivande delar av media lider av under kvällens demonstration. Tvärtom märks det att insikten om det sinnessjuka i att samhällets resurser i allt högre grad fördelas klass-, etnicitets- och könsmässigt diskriminerande har fått sitt genomslag. Precis som fallet är med andra centrala insikter som ibland kan drabba folk kollektivt, hoppas jag nu att det går att organisera detta vidare...