Svenskt Näringsliv, borgarklassens viktigaste och mest verkningsfulla verktyg, har ryckt fram i hela samhället från slutet av 1980-talet. Stiderna om ekonomisk fördelningspolitik och löntagarorganisering vann man tidigt. De senaste åren har framryckningen intensifierats och nått ut till fler arenor (lokaltidningar luras att publicera paketerade "reportage", exempelvis). Strategin mot Socialdemokraterna verkar just nu vara att köpa dess ledande personligheter, rakt av. Genom att erbjuda poster som konsulter och spinndoktorer åt lovande sossar i karriären får Svenskt Näringsliv tillgång till vänligt inställda och högt betrodda agenter i fiendeland.
Därutöver har delar av den socialdemokratiska partitoppen alldeles på egen hand glidit från arbetarrörelsens domäner över till näringslivets på senare år. Exemplen i Göran Perssons uppdrag för Bil Sweden, Wanja Lundby-Wedins oförmåga att företräda rätt intressen i bolagsstyrelser och att Thomas Bodström sitter i styrelsen för ett av de stora privata skolbolagen är obehagliga. Genom detta blir situationen i Sverige alltmer lik den i Förenta staterna, där makthavarna vandrar närmast friktionsfritt mellan topposter på Wall Street, i Vita huset och i de två dominerande politiska partierna.
Parallellt med detta stegras alltså Svenskt Näringslivs angrepp mot skatter och regleringar och mot de rättigheter och möjligheter inom det kapitalistiska systemet som arbetarrörelsen har tillkämpat sig. Givetvis blir det lättare att gå på offensiven när flera betydelsefulla personer på motståndarsidan har personligt intresse i det privata näringslivets framgångar.
Vilken trovärdighet har till exempel tidigare SSU-ordföranden Niklas Nordström, när han i egenskap av PR-konsult styr den socialdemokratiska interna debatten enligt uppdrag från Svenskt Näringsliv? Vilken trovärdighet har skribenten för "radikala och progressiva" Arenagruppen, Håkan A Bengtsson, när han enligt näringslivets kommunikationsplan förespråkar mer av marknadsinflytande?
Ändå förvånade det mig att höra hur Mona Sahlin så metodiskt avförde faktisk socialdemokratisk politik till förmån för Svenskt Näringslivs verklighetsbeskrivning, när hon höll sitt "avskedstal" på SAP:s förtroenderåd häromveckan. I talet lägger hon stor vikt vid att ogiltigförklara den kritik som Socialdemokraterna på goda grunder har uttryckt mot var och en av den borgerliga regeringens destruktiva skattesänkningar.
Om det finns någon kris i den svenska arbetarrörelsen i dag så består den i just detta: Rörelsens kanske mest framträdande företrädare har ideologiskt och ekonomiskt knutit vänskapsband med fienden. Det har gjort att den politik man förespråkar i program och i rörelsen internt står i motsättning till vad många företrädare faktiskt tycker och gör. Konflikten mellan den stora massan S-medlemmar och de "köpta" företrädarna måste diskuteras seriöst. Lösningen ligger inte i att gulla sig till samförstånd med Svenskt Näringsliv, utan i att finna en gångbar strategi för att beröva Svenskt Näringsliv dess makt över samhällsutvecklingen. Det är politiken - inte partiet Moderaterna - som utgör fienden. Socialdemokraterna kan inte gå till ännu två val 2014 med ledande företrädare som egentligen tycker att motståndarnas politik känns bättre.
- - -
Uppdatering: Ali Esbati beskriver läget på ett roligare sätt här. Och så två socialdemokratiska kommentarer som jag vill återge här:
Att Svenskt Näringsliv vill driva partiet höger ut lär knappast förvåna någon. Men att kända, respekterade partister låter sig köpas för detta ändamål är skrämmande.Lena Sandlin, politisk redaktör på Västerbottens Folkblad
Att under täckmantel av sitt medlemskap i partiet och med pengar från Svenskt Näringsliv arbeta för att driva partiet till höger, är inget annat än ett stort svek.
Finns det inte någon heder kvar hos somliga ”partikamrater”?
Jo, man kan ha synpunkter på hur dessa personer har agerat, men i så fall glöm inte vad som är grunden för det som hänt – nämligen att näringslivet är oroliga över att arbetarrörelsen inte längre har en trovärdig politik för hur de välståndsbringande krafterna ska utvecklas.Stig-Björn Ljunggren, statsvetare (!)
Och det är inte bara svenskt näringsliv som är nervösa över detta, utan väljarna har redan upptäckt det och tagit konsekvenserna, genom att vända partiet ryggen.
Drygt tjugo procent av det arbetande folket röstar på arbetarepartiet nuförtiden.
Detta borde socialdemokraterna oroa sig för, mer än de är förbannade över att svenskt näringsliv vill hjälpa dem att göra något åt det.
