31 juli 2005

Min yranlördag

Woo-hoo, en sådan festivaldag! (Det där fattar till och med amerikanen som läser min blogg nu för tiden. Yeah, that's right, this one is for any American odd enough to click himself all the way here. Tough one.) Om torsdagen var okej, och fredagen sunkig, var lördagen diamanten i kronan på tronen!!

Dels har vädret varit betydligt bättre. Dels har folk varit mindre störfulla. Dels har tiden förflutit snabbare och med mer givande politiska samtal - och framför allt har en majoritet av allt som är bra med Yran inträffat under dagen!

Inledningen kunde ha varit bättre. Eftersom vi hade fått tid för självförsvar så tidigt som klockan 12.00 kom inget folk och slogs. Men sen blev det bättre. Sommartoppen bjöd på (okej, kanske generellt sett kass) musik och underhållning med inga mindre än Håkan Hellström, akustiskt, och The Ark, glammigt och live! Dagens dramatik stod en tjej i publiken för, då hon svimmade och lade sig i gruset i Badhusparken. Efter ett rådigt ingripande av Anna Herdy från Ung Vänster (jag visste väl att hon skulle göra i alla fall nånting på Sommartoppen, Erik!) fick tjejen hjälp av två ordningsvakter att komma in i skuggan och svalkan i kafeterian.

Sen flöt dagen på. Området tömdes, inför den pampiga kvällen. Grindarna öppnade. Solen sken fortsatt skönt. Jag gick på The Soundtrack of Our Lives. De är bra, grymt bra. Inte alls klockrena, men perfekt för mig, just då. The Ark rockade också stenhårt. Lite för hårt, med tanke på att folk både mådde illa och tappade luften efter bara ett par minuter i publikhavet.

Kvällen började sakteliga ta över. Snart kunde man skymta stjärnorna. Alla känner att Ewert Ljusberg är nära - inte minst jag, som står alldeles intill ett av stängslen, omgärdad av hundratals galna festivalister, gungandes och armbågandes fram och tillbaka.

Men där - inte en minut för tidigt, inte en sekund för sent - kommer han, republiken Jämtlands president, Den Store. Ridandes på sitt mäktiga, rökfrustande storsjöodjur glider han sakta och graciöst in på Stortorget. Med 20-25 000 människor jublandes i publiken har han mycket att leva upp till och många att tala till, Ewert. Och visst uppskattar jag talet. Han tar upp de stora, avgörande frågorna, och de små, principiella, samt inger varje jamt en stor dos tillit till republiken och en ännu större dos allmän lokalpatriotism. Micke Tornving utnämns som årets stora happening till lillprins. Jag hade kunnat tänka mig bättre utnämningar, men det går an.

Kvällen toppas så med jämtlandssången och fyrverkeri, där presidenten i en mångtusenhövdad "all-singing tribute" så sakteliga glider ut från torget igen. Själv avslutar jag kvällen med en ordentlig energikick/urladdning i Cirkus Zig Zag-tältet. Där "uppträdde" The Tough Alliance med sina grymt poppiga elektroniska låtar. Det är inte klokt vad jag diggade den musiken, ungefär som alla andra där också gjorde. Röjigt värre. (Gå in på hemsidan, läs det tokroliga brevet som en festivalbesökare skrivit åt dem, klicka på "WORK" och kolla in videon till "Make it happen"! Det ser ut precis så när TTA uppträder...!)

Bättre avslutning och totaluppfattning av en Storsjöyra får man nog leta efter. Jag har inte ens trampat på krossat glas. Jag är bara så glad efter årets Storsjöyran.

Newsflash: kolla kommentaren från jänkaren. Helfestligt.

30 juli 2005

Min yranfredag

Om gårdagen byggde på uppgång och förväntan, utgjorde denna dag en rejäl backlash. Människor var betydligt fullare, luften något råare och mer pissluktande och inte ens de politiska samtalen kändes vidare givande. Jag gick hem tidigt, innan tolv.

Men det är yra ändå. Massor av folk. Häftiga artister. En stämning som helt osynligt byggs upp inför vad som komma skall när Yran går mot sitt slut i morgon kväll.

Tyvärr missar man en massa vardagliga saker när man hänger på Yranområdet. Vad händer i Förenta staterna, exempelvis? Inte vet då jag, ty jag lyssnar enbart till vad folk nere på stan säger. (Fast kolla den amerikanska kommentaren på blogginlägget här nedanför, och kolla in mitt givande och seriösa svar på den.)

29 juli 2005

Min yrantorsdag

Till att börja med, ett förtydligande. Anna Herdy gästframträder som instruktör i feministiskt självförsvar, inte på Sommartoppen utan i Cirkus Zig Zag-tältet klockan 12.00 på lördag. Alla tjejer på Yran borde vara där!

Yran har startat. Det var fint väder i dag, men framåt kvällen blev det kallt och rått. Sådär så man fryser om man är för tunt klädd.

Hela stan sjuder av förväntan, en glädjefylld stämning som alla vet kulminerar om två dygn när presidenten håller sitt tal. Av kvällens uppträdanden har jag inte sett mycket, men det gör inget. Jag är glad ändå. Många kommer fram och hejar, både sossar och miljöpartister och moderater och politiskt ointresserade.

Cecilia var ute och gick för kyrkans räkning. Det är kul att se att hon fortsätter med samhällsengagemanget trots avhoppen från vänstern!

Kvällens kanske pinsammaste är Moderata ungdomsförbundets standardbratmetod, något som jag trodde dog ut typ 1993. Metoden går ut på att leta upp en vänstermänniska, ställa sig i en kaxig pose, rycka upp sitt medlemsbevis i Muf (ett svart pappkort) och fråga något i stil med "Och vad är det för bra med Ung Vänster?". Man tror inte att man upplever det; en känsla som återkommer varje gång det sker. Går Muf-medlemmar särskilda kurser i Djursholm för att bli brat-aktiga och obehagliga, eller finns en enahanda, obligatorisk hjärntvätt på förbundets agenda? Sorgligt är det hur som helst att många av dess medlemmar är så förtvivlat schablonmässiga.

Och nu fortsätter festen! Nykter som en spik, självfallet.

28 juli 2005

Yra, yra, yyyrrraaa!

Nu är det Storsjöyran, sa han med stolthet och emfas.

Och yra blev det. I dagarna tre. Med supande svin, skrikande groupies och självförsvariga tjejer! Hoppas jag, i alla fall. Får jag dessutom diskutera livslusten ur några bratmoderater är Yran komplett i sin familjära blandning av ungdomsfylla och allsång.

Tyvärr blir det inte tropisk värme som i fjol. Inte heller uppträder Doktor Kosmos som utlovat. Men Håkan Hellström kommer till Sommartoppen på lördag, det kan bara bli bäst. Gästframträdanden också av Anna Herdy och Laleh.

Jorå, alla är där! Alla som inte är losers och väljer Nässjö framför Östersund. Ack, dessa förtappade planerare av sommaraktiviteter...

27 juli 2005

Into space

En gammal Eskobar-låt som heter duga. Nej, den heter förstås inte "duga", utan Into space. Läste just på SVT Text-TV att det lossnat ett par bitar från rymdfärjan Discovery, möjligen från landningsstället.
Ajajaj, tänker jag.
Undrar vad folk i själva rymdfärjan, just nu, i rymden, tänker.
Jajaja, det här går säkert bra, kanske.

Jag kände mig tvungen att ringa polisen i dag. En kvinna som jag försökte hjälpa hem var olycklig och ville ta livet av sig - trots det fina sommarvädret och festyran - och när jag inte fick tag i hennes make (kanske också han är en riktig suput) ringde jag polisen i stället. Inom en minut var polisbilen där, med blåljus och sirener. Efter den lite annorlunda upplevelsen gick jag till hårdrockstältet vid hamnen. För 45 spänn fick man ta hur mycket av GB:s kulglass man ville. Jag åt ett tiotal kulor - i min professionella storlek (XXL)! MUMS!

På text-TV läser jag också om en härligt radikal vänsterpolitisk åtgärd som nu tas till av Apoteket. Någon på Socialdepartementet måste vilja fördärva apoteksmonopolet, för nu bäddar de för ännu mer ilska mot bolaget. Apoteket avskedar samtliga 650 anställda städare. Jobben läggs ut på entreprenad i en uttalad önskan att spara pengar. Samma städerskor kommer alltså att fortsätta gå till samma jobb - men med privata arbetsgivare, sämre anställningsvillkor och framför allt lägre löneökningar.

Och nu lite reklam:
ANSTÄLL VARENDA EN!
INTE EN PROMILLE MINDRE I ARBETARLÖNEÖKNING!


Sist i dagens bloggpost får jag allt nämna att den här världen är bra sjuk, om man upplever den via text-TV. Några smakbitar:
- Kineser jobbar för 17 kronor i timmen i Älvkarleby år 2005.
- De svenska storbankerna lägger på dolda avgifter för uttag i utlandet, och tjänar en halv miljard om året på det.
- Renaults vinst första halvåret blev en besvikelse på bara 20 miljarder kronor.
- 600 "terrormisstänkta" greps i massarresteringar i Pakistan under helgen.
- En klimatpakt med länder som ratar Kyoto-protokollet ska försöka ta kommandot i den globala utsläppsdebatten.
- Iran ska fortsätta utveckla sina nukleära faciliteter.
- Fidel Castro tolererar inga protestaktioner mot regimen.
- Pedofilhärvan i Frankrike har gett en bild av ofattbara fasor, en situation av fullständig social misär.
- Ringhals har anmälts för att ha släppt ut orenat avloppsvatten.

26 juli 2005

Nu är det värsta över

I ekonominyheterna duggar halvårs- och andrakvartalsrapporterna tätt såhär i mitten av juli. Alla ekonomer, analytiker, mäklare, chefer och tevepresentatörer flinar i kapp när ännu en miljardvinst serveras på en flashig presskonferens. Om jag misstror dem? Well, duh...

När Ericssons, Volvos och Electrolux rapporter för andra kvartalet i år samtliga visar miljardvinster, talas det om vilka lyckosamma vändningar företagen har gjort de senaste åren. Från att ha varit tröga betongblock i mäklarvärlden har de nu fått sina hjul i rullning. Men det finns problemområden. Europa, exempelvis. Alla företagen har det gemensamt att de ser Europa som sitt svåraste affärsområde. Köpkraften är förvisso hyfsad, men vinsten för liten.

Vänta nu... De senaste åren har europeiska arbetare och deras fackförbund stått med hjälmarna i händerna och vinkat av fabrik efter fabrik, som dragit vidare till låglöneländer. Den ena efter den andra solbrända koncernchefen har stått och förklarat att ett modernt företag inte klarar sina börskurser utan massiva "strukturomvandlingar".

Hundratusentals människor har helt abrupt förlorat de enda arbetsmöjligheter de besitter, och därmed kastats in i en alltmer hopplös lågstatusarbetslöshet. Och företagarna säger att det här är det som är bra?! Är det märkligt om utvecklingen i Europa så småningom slår tillbaka mot dessa företag? Om folk känner hur företagen först drar nytta av den lydiga arbetskraften, för att sen bara vräka folk åt sidan i jakt på nya hjälplösa arbetarskaror, är det då inte märkligt att de känner avsmak inför dessa företags ledare?

Det värsta tycker jag är att alternativet till att köpa varor från "svenska" företag som har tillverkning i Kina är att köpa varor från kinesiska företag som tillverkar i Kina. Våra valmöjligheter är obefintliga, eftersom de ekonomiska reglerna i en nyliberal värld är som de är.

Men jag köpte en jättebillig kinesisktillverkad cykelpump på Clas Ohlson i dag! Nästan omöjlig att pressa in luft i däcken med, men säkert femtio procent billigare än pumpen på en kvalitetsaffär. Leve den fria marknadens härskare!

25 juli 2005

Var dag, något nytt om Jean Charles...

Jag har de senaste dagarna försökt skumma igenom de flesta inlägg som skrivs på Ali Esbatis blogg rörande den senaste tidens utveckling i framför allt Storbritannien. Inläggen är hundratals och längden på vart och ett av dem ökar lavinartat. Det är nästan parodiskt att se vilka skyttegravspositioner vänster- respektive högermänniskor har tagit i situationen.

Detta har hänt: London, tidigt på fredagen. En poliskår på helspänn söker febrilt efter misstänkta terrorister. Alla med mörk hud, men särskilt personer med "asiatiskt utseende", är intressanta. En man från Brasilien, Jean Charles de Menezes, som bott i Storbritannien i tre år, mestadels utan giltiga handlingar, fångar tre civilklädda polisers intresse. Civilpoliserna uppmanar den 27-årige elektrikern att stanna, varpå denne sätter av mot tunnelbanan. Som illegalt arbetande plankar brasilianaren hellre än riskerar poliskontroll och följande utvisning. Han flyr över spärrarna, ner mot tågen. Väl på perrongen övermannas han av två poliser, den tredje riktar sin pistol mot den liggande 27-åringen och avlossar totalt åtta skott. Sju av dem träffar huvudet, ett axeln. Den som nu tar 27-åringen som ett hot, gör det av sanitära snarare än säkerhetsmässiga skäl.

Dessa är reaktionerna (i huvudsak): Ali Esbati och ett flertal vänster- och (ny)liberala debattörer kan inte under några omständigheter acceptera det som hänt och anklagar omedelbart regeringen Blair och samhällets elit för att inskränka accepterade tryggheter otillbörligt. Blogginläggen duggar tätt och samma sak gäller kommentarerna och diskussionerna därikring. Högern, å andra sidan, gör genast en poäng av att en förmodad terrorist är bättre "död, men av misstag" än en ännu ej bevisat oskyldig förmodad terrorist är levande. Högern gör också gällande att Storbritannien är i krig, att polisen därför agerar efter andra regler än i vanliga fall och att man måste agera för att förhindra fler attacker.

Ungefär där sitter vi nu och skjuter på varandra. Diskussionen förs i och för sig ett steg framåt sådär ett par gånger per dag, eftersom nya fakta bit för bit släpps i media. Men på det hela stora är positionerna låsta.

Själv intresseras jag mest av de uttalanden, den strategi, som tillverkas i London. Det är en dag-för-dag-taktik, där man testar nya vägar fram och tillbaka. Bit för bit lotsas nya stycken information ut i medierna, samtidigt som den politiska debatten till stor del handlar om att med lagstiftning stävja kommande attacker mot Storbritannien. Jag har själv inte läst mycket brittisk press, men de heta debatterna sker tyvärr oftast på känslomässiga grunder snarare än på logiska och rationella.

Britterna är ett folk i skräck, och landet runt trissar man som bäst upp en stämning av hot om våld. Samtidigt kommer uppmaningar från landets religiösa och politiska ledare om försoning mellan olika samhällsgrupper. Som om problemet skulle vara att vissa kulturer inte förmår acceptera andra. Kärnan i terrorismproblematiken är inte att kampen mot terrorismen är för klen, och inte att islamismen är en ideologi som måste utplånas. Precis som med alla andra problem handlar det här om makt och pengar, om grupper med inställningen att gerillakrig och våldsamma konflikter är strategiskt mer lönsamt än andra metoder. Samt, framför allt, om våra staters ledares reaktion på gruppernas attacker. Jag påstår att man inte löser dem med ökad repression utan med minskade samhällsklyftor, färre krig och mindre imperialism. Det lär ta ett tag, men jag misstänker att den insikten åtminstone så småningom kommer att nå Blair och hans polare.

24 juli 2005

Jemen - ett offer för nyliberalismen?

De senaste dagarna har vi nåtts av rapporter om oroligheter i Jemen, ett litet folkrikt land på Arabiska halvön. Utlösande faktorer bakom våldsamheterna är regeringens beslut att lyfta subventionerna på alla petroleumprodukter. Priserna på diesel steg över en natt med tre gånger, på bensin med två, och gas blev 50 % dyrare. För de redan närmast utblottade i Jemen blev detta beslut lite för mycket.

Anledningen till att den jemenitiska regimen slopar subventionerna är att de internationella långivarna vill se ett avreglerat, liberaliserat Jemen, innan de går in med ytterligare investeringar. För att ta det klassiska 90-talssnacket straffar IMF och Världsbanken ännu en gång ett korrupt lands ledning genom att förpassa dess folk i än djupare misär.

Så vad får de brittiska, tyska, japanska, amerikanska och franska långivarna då i utbyte när de ställer nyliberalism som krav på låntagarländerna? Jo, en infernalisk massa fattiga människor som fullständigt exploderar i ilska mot sin egen regim, men framför allt mot omvärldens grymhet. När drivmedel blir dyrt, stiger priserna på praktiskt taget allt i samhället, med obehagliga följder för väldigt många människor. Ska vi måla Fan på väggen och sia om jemenitiska självmordsbombare? Hur som helst har Förenta staterna finfina relationer med Jemens regim. Så om inte annat kan man alltid låta amerikanska marinkårssoldater fixa biffen.

Jag fick ett brev från Amnesty i går, som handlade om den dödsdömda Amina från Jemen. Trots att hon bara var 14 år när hon påstås ha begått brottet - mord på sin make - dömdes hon till döden. Massiva protester vidtog när dödsdomen kom. Ändå var det inte protesterna som stoppade avrättningen av Amina, utan den upptäckt man gjorde strax innan avrättningen. Amina hade blivit våldtagen och gravid under tiden i fängelse.

I Jemen är det på presidentens order man avrättar folk. I senaste presidentvalet fick president Ali Abdullah Saleh 96,3 % av rösterna, så han är en mycket uppskattad ledare. *blink, blink*

Amina har kanske inte de bästa av förutsättningar. Å ena sidan tror jag att det blir svårt för ett så svagt land att gå emot Amnesty, världens samvete, i en fråga som denna, just för att det skulle riskera framtida jemenitiska lånegarantier. Men å andra sidan är brott mot mänskliga rättigheter i Uzbekistan, Haiti eller Jemen av liten betydelse. Det viktiga är vad Bush och Blair har på dagordningen, och det är inte marängsviss. Krig! Polisstat! Kamp mot "ondskan"!

23 juli 2005

"Ny skatt befaras slå hårt mot inlandet"

Så lyder den största rubriken i dagens LT. I själva artikeln får vi sen veta att det hela handlar om en del av de gröna khmerernas livsverk Den Gröna Skatteväxlingen, nämligen den som angriper tung trafik. Ett i huvudsak välmenande förslag, med andra ord, men det krävs kanske satsningar på annat än sänkta inkomstskatter för att kompensera Norrlands inland. Vad sägs om vettiga alternativ till lastbilstransporter?

Ja, när jag tänker efter ser själva rubriken väldigt missvisande ut. Det borde stå "Ny ekonomiskpolitisk världsordning slår hårt mot inlandet" i stället. För inte är det på grund av nya skatter som Norrland och världens övriga glest befolkade områden töms.

I Latinamerika, har en folkhälsokonferens konstaterat, leder den nuvarande ekonomiska utvecklingsmodellen till stora umbäranden för drabbade. Miljontals människor tvingas flytta in till kåkstäder i takt med att "tillväxten" slukar deras möjligheter att ha en sysselsättning på landsbygden. Här i Sverige satsar vi allt på storstadsregionerna - även problembekämpningen - och diskriminerar därmed glesbygden dubbelt. Inte bara går Norrlands inland miste om snart sagt varje central statlig och privat investering, vi får också betala dyrt för de problem som en alltmer överbelastad miljö i storstadsregionerna genererar.

Under dagen har jag hittat alltfler intressanta bloggare att läsa. Anna Ardin verkar roligast av dessa, hon skrev bland annat ett helt hysteriskt roligt inlägg om IMF:s flotta planer för lösningen av världsproblemen. Überhaupt är vänstersossar faktiskt bland det roligaste man kan finna i blogvärlden.

Som underhållning för dagen har jag Carpark North med deras video Human. Hittade den på produktionsbolagets hemsida och blev förtjust direkt. Bra video, svängig låt.

22 juli 2005

Alla överens mot terrorn

Alla länder är överens om att terrorism är dåligt. Vissa länder, som gärna låter sig ligga lågt när det gäller militarism och övergrepp - Sverige, exempelvis - uttrycker oro för terrorismen och för de långvariga följder som ett alltmer upptrappat krig mot terrorism får. (Sen kryper vi för imperialisterna lika illa som alla andra, men det är en annan sak.) Andra länder, som aktivt och fysiskt deltar militärt och civilt - som Indonesien, Pakistan, Förenta Staterna, Saudiarabien och Egypten - uttalar sig gärna offentligt om hur viktigt det är med en fortsatt, forcerad kamp mot terrorismen.

Ibland tar det sig rätt roliga former, som nu häromsistens när Irak och Iran gemensamt antog ett uttalande där de lovar att skärpa sitt gemensamma arbete mot terrorism. Här har vi alltså en före detta och en nuvarande ondskans axelmakter, som i uttalanden indirekt riktade mot Bush säger sig bekämpa samma terrorism som alla andra ofria stater i världen också säger sig slåss mot. Vad blir det av det? Varifrån kommer terrorn?

Pakistan är ett annat sånt land, där Bush och Blair inte gärna talar om diktatur och diktator, utan hellre om Pakistan som en viktig allierad (i kampen för godhet och mot ondska, vill säga). Nyligen hörde jag att Blair förde samtal med Pakistans regering (ännu en sån där skön sak som media kan säga om militärregimen i en diktatur, under en general som blivit kompis med de viktiga stormakterna *suck*) om att jaga fatt på och röka ut vildhjärnor som kan ha haft med bombdåden i London att göra. Snart lär väl Tony och Cherie Blair skicka blommor till familjen Pervez Musharraf och tacka för all pakistansk hjälpsamhet, nu när diktatorn utfört massarresteringar i sin iver att tillfredsställa imperialisterna. Visst är det på rättsstatens civila grunder, inte på militära, som man ska lösa de akuta terroristproblemen. Men det vete tusan om diktatorer är de bästa aktörerna i sådana aktioner.

21 juli 2005

Andy Pandy

I Nyheterna ser jag just hur folkpartiets Jan Björklund får frågan "Vad skulle en borgerlig regering ha gjort i den här situationen?", apropå de fall av vanvård som drivits fram i etermedierna gång på gång under senare tid. Kan en borgerlig opposition få en mer riktad, tacksam hjälp av ett seriöst nyhetsprogram?

Ja, den borgerliga oppositionen hade räddat de här åldringarna och installerat guld- och kristallkronor både i tänder och i tak. Och sänkt skatterna och avlägsnat sossebyråkratin.

En annan oroande sak är sättet på vilket media systematiskt vinklar och dömer varje beslut, varje utspel, som kommer från vänster eller från socialdemokratin. Först själva nyheten - till exempel att Bo Bylund blir ny Ams-chef. Sen en snabb genomgång (kritik) av läget - till exempel att bland de senaste Ams-cheferna har det funnits en annan Bosse och två Bertil, men ingen kvinna. Hela reportaget drar alltså fokus från nyheten - att Bosse blir chef för Ams - till att ännu en elitsosse har fått nytt förtroende av Partiet, och att det är ett ur alla synvinklar löjeväckande utnämnande. Slutligen kommer så oneliner-mästaren Fredrik Reinfeldts kommentar.

Fredrik Reinfeldt använder folkliga moderatargument, precis som man ska om man väl får den chansen i teve (och det får han regelbundet). Han säger att vi ska ifrågasätta regeringens utnämnande och trovärdighet, samt att den partitaktik som sossarna här använder är någonting fult, som förstås bara socialdemokraterna använder sig av...

Om vi får en borgerlig regering nästa år blir det en regering full av äckliga (om än komiska; i dag pratade Jan Björklund faktiskt med sin partiledares Andy Pandy-röst) politiska figurer. Mycket som den nuvarande, med andra ord.

20 juli 2005

Ali kan dundra

En bloggare som vet hur man dundrar på mot strömmen är Ali Esbati. Nu senast skrev han återigen om ett graverande exempel på politiskt korrekta mediedrev.

Om man ska definiera vad som är politiskt korrekt i dag kan man kolla på vilka ord som används och vilka mallar media vill åt. Det ska handla om fusk, skandaler, okunskap, arrogans, lögner, pengar och skatter. I slutändan blir det enahanda, men det är också ett lätt sätt för journalister att göra sitt jobb och behålla de trygga ryggdunkningarna. Den journalist som avslöjar något och sätter igång en mediestorm hyllas och får många groupies bland kollegorna. Desto svårare blir det för den journalist som vill granska tillbaka och konstatera om oegentligheter har förekommit.

Mig veterligen finns det bara två medier som - möjligen - granskar andra medier, Resumé och mediekritik.nu. Det är långt ifrån nog. Sånt som får genomslag där märks knappast i Aftonbladet eller SVT. Och de juridiska instanserna är knappast nog. De mäktiga mediekoncernerna har långt bättre möjligheter att slippa undan rent juridiskt än vad nämnder och ombudsmän har att få stopp på oegentligheterna i media.

På Motståndsfestivalen för något år sedan satt Maria-Pia Boëthius i en paneldebatt med bland annat Jan Myrdal (ja, det var häftigt att se!) och diskuterade press- och yttrandefrihet. Hon sa då att amerikanska medier, exempelvis, är långt mycket friare än svenska. Som skäl angav hon den kompismentalitet och självcensur som råder bland svenska samhällsbevakande journalister. En tidningshyena som fällt ett byte får snabbt sällskap av de andra hyenorna. Kanske finns det i Sverige också för få och för stora arbetsköpare inom mediesfären för att riktig pluralism ska vara möjlig.

19 juli 2005

LT (i nya tider)

I dag hade Länstidningen brett ut mig över nästan en hel sida. Totalt tre artiklar: en där jag fick ge min syn på saken, en där Primrose ger sin och en där Mittuniversitetet ger sin. Så kan det gå när nyhetstorka råder.

Själv känner jag mig sådär ostört lugn som jag kanske inte borde göra. Dagen har jag inte ägnat åt att ängslas över ansökan till universitetet, utan åt att njuta av sommaren. Jag har cyklat, ätit glass, melon och smultron, fikat på en sommaräng (nja, nästan, i alla fall) och förstås bara slappat. I stort sett hela dagen.

Några som inte borde vara lugna är krigshetsarna. De borde fila och putsa på sina usla förklaringar till vad kriget mot Irak var bra för. Jag ser på SVT att 25 000 civila mördats de senaste två åren, nästan 10 000 av ockupationsstyrkornas vapen.

Att lokala Länstidningen inte utrikesbevakar så särskilt mycket förstår jag, men visst finns det viktigare saker än min universitetsansökan att skriva om. Alla dagar.

18 juli 2005

Sitta i telefonkö

Är det någonting myndigheter och företag verkligen förstår sig på så är det den luriga uppgiften att bygga upp ett system av telefonköer. Oftast sätter de en starkt begränsad telefontid, säg mellan en och tre timmar per dag, för att garantera att alla ska ringa samtidigt och kanske ge upp sitt eventuella ärende.

Jag har suttit bänkad framför telefonen ett tag nu och försökt få tag på dels Mittuniversitetets "registrator" och dels Verket för högskoleservice (VHS), med dåligt utfall såhär långt.

Det har nämligen strulat till sig ordentligt med min universitetsutbildning. Helt utan förvarning har VHS beslutat att jag inte har några betyg att visa upp, och därmed strukit mig från antagningen till Mittuniversitetet. Trots att betygen har skickats in särskilt till VHS, av min rektor.

Nu måste jag få tag på dem, förklara och rätta till. Lättare sagt än gjort, visserligen. Jag kan inte för mitt liv tänka mig att det, när jag väl kommer fram, ska kunna uppstå några som helst problem i denna mycket enkla historia.

- - - News flash:

Välkommen till Verket för högskoleservice. Just nu är alla våra linjer upptagna. Var god försök senare.
- - - News flash 2:

Tydligen finns det olika register åt olika håll. Mitt betyg finns hos Verket för högskoleservice, men där gör det ingen nytta. Ty där söker inte Mittuniversitetet efter betyg när det gäller fristående kurser, som jag har sökt. Först nästa år kommer registret att omfatta även de fristående kurserna. Wow, ett så klockrent system...!

17 juli 2005

Vargen kommer

Rovdjursdebatten är en sån där fråga där polariseringen är väldigt djup, mellan å ena sidan djurrättsfundamentalister och å andra sidan jaktfundamentalister. Ett par av de senare har skrivit ett brev till skolminister Ibrahim Baylan där de uppmanar honom att agera innan något barn blir uppätet av vargen. I P4:s Efter Tolv läste Lennart Broström upp en bra krönika i ämnet, om hur spännande ett gäng jägare kan få vargproblematiken att låta, och att man kontaktar just skolministern.

Här på hemmaplan har vi en förryckt varg som inte räds mänskan det minsta, utan nyfiket söker upp alla levande ting. Den uppehåller sig sedan någon vecka tillbaka i trakterna kring Lit. När far min var där med polisbilen häromdagen kom vargen mycket riktigt ända fram till bilen. Folk blir skrämda när de ser att Sverige är ett land bebott av vilda djur på riktigt.

Vargjakt är tydligen av avgörande betydelse för hela landets överlevnad, tycks jägarfundamentalisterna resonera. Vargarna dödar alla växtätare, och när växtätarna är döda ger de sig på människobarnen, och då kan folk inte längre bo kvar annat än i inhägnade storstäder. Och då dör Sverige. Därför måste vi skjuta vargarna.

Det är alltid lika spännande att se dem entusiasmera sig själva kring kommande skjutfest, när regeringen slutligen tvingas ge efter och tillåta viss avskjutning. Man kan få uppfattningen att de tycker att det är heligt med just jakt på rovdjur...

16 juli 2005

Holy clap!

Kineserna (the Commies) vill köpa Unocal, alltså det där charmiga, nionde största amerikanska oljebolaget som alltid gör de smutsigaste affärerna. Kina törstar efter olja och vill säkra sin tillgång till fossila bränslen genom ägande utomlands. Om det vore en värld styrd av kineser eller marknadskrafter allena vore köpet avgjort redan. Men så är det inte.

I Förenta staterna finns nämligen andra stora oljebolag. Nu efter kriget mot Irak har de tack vare högre oljepriser fått miljarder och åter miljarder dollar i överskott. Med dessa pengar på fickan, och dessutom dolda politiska motiv (måste jag nämna att de sponsrar Bush?) finns det krafter som kämpar emot kinesernas önskan att låta Unocal flytta huvudkontoret till Shanghai. Jag hoppas att kineserna segrar över lobbyn som pressar Bush att stifta lagar mot Pekings maktanspråk.

För övrigt såg jag i dag att antalet döda i kinesiska kolgruvor ökade med tre procent första halvåret i år, jämfört med första halvåret i fjol. Det är tur att Kina är kapitalistiskt nu, så folk kan välja hur de vill arbeta (och dö).

15 juli 2005

Rör om i det stela

Hela dagen i dag har jag städat och putsat och fejat. Distriktsexpeditionen ska bli fräsch, modern och välorganiserad. Framför mig nu har jag rätt mycket jobb med att sortera papper och annat. Men det är jobb som borde göras, så det finns inte mycket att välja på. Om inte annat så är det i alla fall bra att röra om i delar av lokalen där man inte rört något på 20 år.

Men det har varit liv och rörelse på andra håll också. För några dagar sedan drog en tromb fram i trakterna utanför Gällö. I kväll har tromber strukit över både centrala Örebro och Ulricehamn. Mest spektakulärt var det nog i Örebro, där man drabbades av rätt stora materiella skador.

Tromber och annan uppstökande verksamhet i all ära - lite politik hinner jag med också. "Vi borde ha röstat ja till EMU" säger Pär Nuder. Ja, tror jag det. Men nu gjorde vi inte så! Nej, säger Pärra då, men "kontraktet" med svenska folket om att respektera folkomröstningen går ut 2010. Så vi har tydligen nästan fem år kvar av respekt för folkets vilja. Jag bejublar den fanatiskt godhjärtade socialdemokratiska partitoppen...!

14 juli 2005

Bush och Blair, usch och blä.

Nu har det framkommit att samtliga förövare vid attentaten mot London förra veckan var brittiska muslimer. Unga män som, trots att de levde i ett demokratiskt välfärdssamhälle, valde att offra sina liv och döda dussintals oskyldiga i "kampen" för eller mot någon eller någonting.

Muslimska ledare uttalar sig åt alla håll om vilken god lära islam egentligen är och hur goda muslimer egentligen måste vara, och Blair säger att förövarna utgör en giftig liten grupp misstolkare av islams läror.

Kanske är det så att muslimer ska "vara goda" och att folk som tror på islam ska "göra goda gärningar", men det är lite märkligt när politiska ledare liksom stämmer in i den argumentationen i all politisk korrekthet. Ännu värre blir det när man försöker göra det här till en fråga som religiösa grupper ska lösa. "Nu måste kristna och muslimer arbeta tätare tillsammans för att förhindra nya vansinnesdåd", resonerar vissa.

Det kan då vara på sin plats att säga att dessa bombdåd ingalunda är några symtom på att läget förvärras ute i periferins mer extrema islamistiska eller terroristiska grupper. Det inträffade tyder på förändringar i vårt eget samhälle - stora och små, strukturella och godtyckliga - förändringar som sakta men säkert gör vårt samhälle mindre tryggt och som eliten driver i fronter mot folket.

Efter dåd som de i London borde vi snacka om att "liberalisera", eller snarare humanisera, samhället. Men de som får luft är reaktionärerna. Eliten tjänar på att låta reaktionärerna styra debatten. Närhelst det är möjligt, sätter de styrande in mer repression på agendan.

Så fungerar det tydligen i en demokrati. Folk ska sakta men säkert skalas av den där tryggheten och säkerheten som de en gång tillkämpade sig. Rättsstat? Pyttsan, när vi kan ha polisstat...!

13 juli 2005

Pustande och frustande?

En orkan har fått en oljeplattform i Mexikanska golfen att tippa, läser jag i SvD Näringsliv. Det är kanske inte bara jag som är djupt fascinerad över naturkrafter som orkanen Dennis och dessutom av teknikens under; som exempelvis världens största flytande oljeplattform.

Den lutar ordentligt, enligt bilderna.

I samma orkan, Dennis, dog inte anmärkningsvärt många människor, men tiotusentals förlorade sina hem och hundratusentals har drabbats mycket hårt.

Tänk nu, vi har två kriser: å ena sidan en enorm oljeplattform som har kantrat och tagit in vatten - ett riktigt prestigeprojekt för britter och amerikaner. Å andra sidan har vi miljontals människor som är i akut behov av hjälp, i härligt fria länder som Haiti och Kuba. På vilken räddningsoperation satsas mest pengar, tro? Ingen säger det förstås, men "SAVE THE OIL!" går åtskilliga nummer före "SAVE THE PEOPLE!" på elitens lilla lista över spontana investeringar.

12 juli 2005

Nitton år i dag!

Jag har nu levt i nitton långa år. Upplevt ett par saker, lärt mig ett par andra. Varit barn ett tag, varit vuxen ett tag. Betett mig juvenilt - som Agneta uttrycker det - och betett mig mormoderligt, som Herman säger. Jag träder in i mitt sista jordsnurr som tonåring (för att återanvända ett skönt 90-talsspråk).

Så väntar då detta nya år? Tja, det samma som alltid, antar jag. En tid av hårdnande politiska motsättningar, centralasiatiskt valfusk och mögliga päron på Coop Forum, med andra ord.

11 juli 2005

Allianser mot Sverige och vadå?

Tänk, ibland undrar man om det finns en osynlig dirigent nånstans som liksom styr över det politiska Sverige. Jag tänker på den borgerliga "alliansen". Bara det senaste året har fyra politiska partier i tur och ordning smält ihop till ett skepp lastat med populism och medeltid. Från att ha varit vitala, till synes rumsrena oppositionspartier till dagens alliansstil har de borgerliga förändrats mycket, men de har klarat det med bravur.

Framför mig ser jag frågorna om nedskärningar i den offentliga sektorn. Ett borgerligt styre kan komma att möta problem när det kommer till skattefrågorna. Hur gör till exempel en halvstor kommun där moderaterna blir största parti och bildar majoritet med andra borgarpartier, men där folk både vill ha bibehållen kommunal service och sänkt skatt?

När en borgerlig majoritet tillträder, oavsett om det gäller kommun, landsting eller stat, så sätter en massa kraftiga motreaktioner av naturliga anledningar igång. I värsta fall står de bara där och gnäller. I bästa fall organiserar de sig ordentligt och blir en mäktig och samhällsomvälvande kraft...

10 juli 2005

Kära SJ AB

Från: Nisse Sandqvist | nisse.sandqvist@spray.se
Till: Anders Ericsson | anders.ericsson@sj.se; Björn Nilsson | bjorn.nilsson@sj.se
Ämne: Till verksamhetsutvecklings- och tågtrafikdirektörerna på SJ AB

Hej Anders och Björn!

Jag mailar er som direktörer för att berätta om min resa med familjen hem till Östersund från Göteborg nu i veckan. Eftersom nattåget är det enda min familj har råd med sedan SJ övergick från de gamla till de nya biljettpriserna har vi åkt nattåg både till och från vistelsen på Liseberg. Resan ner var behaglig och gick bra, så den ordar jag inte om.

Mitt problem är återresan. När vi bestämde oss för att välja den avgång vi nu gjorde - 19.40-tåget till Malmö - tyckte vi att det var märkligt, men tänkte att det säkert fanns en rimlig förklaring till varför vi först ska åka trettio mil söderut, innan vi kan åka norrut igen mot Stockholm.

19.40 kliver vi på det första tåget. Ett bekvämt, luftkonditionerat och fullsatt regionaltåg, på Göteborgs centralstation. 22.50 är vi framme på Malmö centralstation efter att ha sett Hallandsåsen och Turning Torso, samt tre tjuvåkare bli omhändertagna av polis. Här väntade vi oss ett stort tåg till Stockholm, med massor av vagnar att leta sig igenom. Icke. Den bakersta vagnen - en av endast två sittvagnar - höll våra platser. Vi fyra fick varsin plats kring ett stort bord, och alla var nöjda så när som på att vagnen saknade ventilation. Vagnen fylldes av alltfler backpackers och ungdomar, tills flera fick stå eller sitta i gången. När vi började rulla kom det också in lite luft, så nu väntade vi bara på att få uppleva järnvägen i södra Sveriges inland.

Så blev det inte. Nej, nu rullade vi tillbaka, på exakt samma spår, till Göteborg. I en överfull vagn som bortsett från tre öppnade fönster saknade ventilation och därför var riktigt kvav. När klockan hade passerat två på natten, mer än sex timmar och sextio järnvägsmil efter resans början, var vi nu tillbaka på samma plattform. Det var så kvavt i vagnen att vi ändå var tvungna att gå ut och svalka oss. Något tjugotal personer klev ur vagnarna och skulle vidare till Oslo. Järnvägspersonalen på plattformen agerade förvirrat och fick diskutera ett bra tag om hur vagnarna skulle ställas.

Från Göteborg var tåget mindre fullsatt. Det fanns plats för flera att sträcka lite på sig, och det blev mindre kvavt när färre delade på vagnsutrymmet. Sträckan vidare till Stockholm gick i övrigt bara bra. Tåget vidare till Östersund från Stockholm var nästa plåga: ett tåg som vid varje avgång är alldeles för varmt, vilket får till följd att passagerarna sitter och svettas och otrivs.

På SJ:s hemsida hittar jag en text som säger att “Kunderbjudande” och ”Effektivitet och kvalitet” är viktiga arbetsområden. Det hoppas jag verkligen. För när det gäller min familjs önskemål om biljettpriser och tidtabeller finns en del önskemål, milt sagt. Och vari ligger effektiviteten i att hålla fyra sittplatser i fullbokade tåg upptagna i mer än sex timmar i onödan? Kvalitet kan man alltid hoppas på, men så fort vädret inte bjuder på snö tenderar flera av SJ:s tåg att bli obehagligt varma.

Jag vill alltså med detta mail berätta att det finns arbete kvar för er när det gäller att “utveckla verksamheten” och göra tågtrafiken lite bättre för oss resenärer. Särskilt kul skulle det vara att veta varför bokningssystemet är så utformat att en resa på 150 mil är billigare än en på 90...

Med vänliga hälsningar
Nisse Sandqvist, Östersund