Dom som inte hänger me'

Jag hittade en intressant text skriven av en före detta ungvänstrare, om före detta vänstersympatisörer. "Vägen från vänstern" är ett försök av Evelina Lorentzon att visa hur människor kan bli liberaler, som kanske tidigare har varit hängivna socialister.

Det är lovvärt med ärliga försök att förklara företeelsen. Flera viktiga och riktiga poänger finns förstås med, exempelvis om de stora problem som högerns ungdomsorganisationer har med att låtsas vara folkliga (ett problem som i mångt och mycket är inbyggt i själva begreppen "höger" eller "liberal"). Men det finns också en del som känns väldigt märkligt och mer som organisationsliberalt skitsnack än som upplevt missförhållande.

Ta det här med att ungvänstrare som kallar sig kommunister skulle anses bättre skolade än andra. Jag undrar varifrån den uppfattningen kommer, om inte från påhittade berättelser. Målet med vår politik är förvisso ett klasslöst, kommunistiskt samhälle, men vi är ett socialistiskt och feministiskt förbund. Således kan man kalla sig både vänster, kommunist och socialist, och vara både skolad eller oskolad helt oavsett vilken - om någon - etikett man vill sätta på sig. Själv har jag aldrig på allvar kallat mig kommunist (bara i de fall då riktigt tokiga liberaler undrar vad jag kallar mig. Då tar skadeglädjen i att se deras indignation över.). Och vi som inte kallar oss det är inte på något vis bottenskrapet i Ung Vänster. Men visst kan man skriva att kommunistgrejen är ett faktum, om man känner för att fara med lösa påståenden.

Eller den om att liberalers argument skulle vara mer övertygande och överlägsna de "marxistiska" (SSU, marxism - wtf?^^). Det känns som att två saker där kan spela en större roll än själva argumenten. Antingen är det kompisar/klasskamrater som man inte orkar argumentera emot, eller så är det andra killar i samma speciella samhällsskikt, som helt enkelt övertygar en om att övre medelklasskillar inte kan vara socialister. Klart är att arbetarklassmänniskor med förståelse för klassamhället, organiserade i arbetarrörelsen, inte argumentmässigt blir övertalade av liberaler.

Att som politiskt engagerad "byta sida" är ett fenomen som jag bara inte kan greppa. I synnerhet när det gäller från vänster till höger; närmast omöjligt om det handlar om en seriös person. Om jag som marxistfeminist och ungvänstrare ser klass- och könskonflikter som de grundläggande, strukturella problemen i Sverige så finns det inget i världen som kan få mig att "byta" syn till en där det bara finns individer och inga kollektiv. Kan jag få det hela förklarat?

Kalle Marx har så rätt

Karl Marx första ekonomisk-filosofiska manuskript, det om det alienerade arbetet, innehåller en hel del tänkvärda och än i dag högaktuella klarlägganden. Men också humor på marxistiskt vis. Jag gillar särskilt Marx sätt att förklara vilket förhållandet är mellan privategendomen och det alienerade arbetet:

[Privategendomen är inte alls] grunden eller orsaken till det alienerade arbetet utan tvärtom en konsekvens av det, liksom gudarna ursprungligen inte är orsaken till utan en verkan av mänsklig förståndsförmörkelse.

Smaka på uttrycket. Mänsklig förståndsförmörkelse. Jag tänker direkt på borgarnas politik, där plus heter minus och överklassparti heter arbetarparti. Marx har satt ord på den borgerliga politiken: förmörkelse av mänskligt förstånd är vad den innebär.

När vi ändå är där känner jag ett visst ansvar för att förmedla dagens viktigaste politiska inslag: Reinfeldts medverkan i teve. Folket hyllar arbetarledaren. Mänsklig förståndsförmörkelse, sa Marx...

Även slutresonemanget till ovanstående blir mot dagens politiska läge, efter valet i höst, mycket tänkvärt:

Senare utvecklas detta förhållande till en växelverkan.

Återblick på en politisk vecka

Jisch, den här veckan har gjort mig till en sån där seg gröt som inte känns så värst vidare produktiv. Det har varit väldigt mycket jobb och väldigt många tider att passa och väldigt många frågor att tänka till om... Kort genomgång av veckan under blogguppehållet:

MJV-mötet
Miljöförbundet Jordens Vänner tillhör den där krympande skaran miljöaktivister som har ett helhetsengagemang, som vägrar bli en slimmad kampanjorganisation. Tyvärr är många tankar och tänkare i rörelsen lite mossiga och udda. Men diskussionerna på höstmötet i helgen gav ändå rätt bra underlag för en offensiv miljöstrategi. Apropå dikena i Augustenborg så ser de ännu fulare ut i verkligheten än på bild, vilket inte vill säga lite. De kan tydligen ursäktas med att de är ekonomiska - på sikt.

A-kassan
LO anordnar fackeltåg i Malmö den 14 december. Äntligen en vettig aktion, äntligen någonting man kan organisera massorna kring - äntligen ett verktyg för att förändra världen! Rörelsen mot nedskärningar och annan högerpolitik är på väg att ta fart nu, vilket är väldigt befriande.

Komvux Malmö
Regeringen sänker anslagen till vuxenutbildningen. För Malmös del innebär sänkningen nästa år 50 miljoner kronor mindre att spendera på komvux. Det berör dels 100 lärare, dels 1 200 studerande, som får sadla om och bli ivriga bävrar eller nåt. På en demonstration i veckan som jag gick med i bad studeranderådet på en av stadens komvuxenheter kommunen att inte verkställa nedskärningen. Frågan är väl varifrån kommunen skulle trolla fram 50 miljoner kronor till utbildningsbudgeten. Kanske från de statsbidrag som staten också kommer att sänka. Eller från de socialbidragskostnader som från nästa år kommer att bryta en sjunkande trend och öka.

Här finns segregationen
Rädda Barnen släpper en rapport där de konstaterar att Malmö har den mest utbredda barnfattigdomen i Sverige. Men det intressanta är den klockrena skillnaden mellan stadsdelar: Rosengård har en fattigdomsfrekvens som är tolv gånger högre än Limhamns. På Rädda Barnens seminarium i frågan rådde närmast konsensus kring att det här handlar om innanförskap och utanförskap. Bara vi vettiga i publiken påpekade att det är klassposition - inte grad av "innanförskap" - som är relevant att diskutera kring i fråga om fattigdomen bland barn.

MR-dagarna
Fredagsförmiddagens första (och för mig enda) paneldebatt höll på att göra mig galen. Den handlade om folkrätten och biståndet i exemplet Palestina. Panelen satt och babblade och spottade floskler. I synnerhet kvinnan från utrikesdepartementet (moderat) hade fullständigt aparta åsikter, som att allting kretsar kring Iran. I slutet av frågestunden ställde sig Susan Nathan, som satt där vi från Kvarnby satt i publiken, upp och skällde som israelisk fredsvän ut hela panelen. Det var en av få välavvägda saker som hände under det arrangemanget. Efteråt var jag så förbannad att jag inte klarade av att sitta ner på fler seminarier. MR-rörelsen kan vara vidrig ibland, inte minst när den utger sig för att tala med vetenskaplig opartiskhet om ämnen som i grunden bygger på politiska ställningstaganden.
Politiska ställningstaganden
Och apropå ställningstaganden, politik och mänskliga rättigheter: Aftonbladet samlar till ännu en märklig kampanj, denna gång om shoppingindustrins välgörenhet. "Betala lite mer - och rädda liv" är rubriken på artikeln, som verkligen får mig att vilja kräkas. Det här är en så pervers form som kapitalism kan anta utan att bli fascism. Bara en fråga: Är det vi, som konsumenter, som är orsaken till att miljoner halvt förslavade människor sliter livet ur sig i fabriker i periferin? Bara ett svar: Nej, för helvete. Cecilia Verdinelli förklarar på ett elegant sätt i Arbetaren, mycket bättre än jag själv hade formulerat det.

Myten om individens oändliga ansvar är kraftfullt samhällsbevarande: den får oss att inte ställa krav på politiska förändringar. Naturligtvis existerar ett element av individuellt ansvar, men individen kan inte i längden bära upp den moral som samhället inte backar upp, eller (oftare) aktivt saboterar, åtminstone inte utan att fjärma sig från samhället som sådant och mer eller mindre bli en kuf.
[...]
Genom en vulgologik fungerar myten om individens oändliga ansvar som en kall, blöt filt som dödar alla krav på politisk förändring.

Förbrytelserna i Mellanöstern exploderar
Bagdad har på senare tid sett ett våld av monstruösa proportioner och det påstås nu att situationen definitivt är utom myndigheternas kontroll. I Hebron på Västbanken blev Tove från Ung Vänster våldsamt attackerad av en religiös fanatiker när hon försökte skydda palestinska barn från trakasserier och angrepp av bosättarrörelsen i den palestinska staden. I Gaza har den israeliska belägringen gett upphov till en skenande humanitär katastrof. Skriv på upproret här och sörj en smula.

Veolia är heller inte kul

Jag är förbannad på företagen som sköter busstrafiken i den här stan. Och så har jag en viss förkärlek för mail till de olika företagen. I kväll var det Connex - om en vecka heter de Veolia - som fick ett surt mail av mig. Vad de ansvariga svarar vet jag inte, men det viktiga är att de fattar hur vidrigt de behandlar oss som är beroende av deras "tjänster".

Hej!

I dag har jag åkt två bussar på Malmös stadstrafiks linje 1 som har haft två olika, ganska störande, fel.

Den ena hade en motor som inte ville gå i jämn takt utan puffade fram bussen stötvis, vilket gjorde chauffören frustrerad och flera resenärer lite oroliga. När bussen dessutom får motorstopp mitt i vägen är det både irriterande rent allmänt och en viss säkerhetsrisk, anser jag.

Den andra bussen verkade helt sakna fjädring på bakre hjulaxeln, vilket gjorde att bussens bakparti studsade våldsamt vid färd – så våldsamt som en buss kan studsa utan att resenärerna helt lättar från sätena.

Är man inte som jag ung och tålig utan tvärtom gammal och krumpen – vilket vissa passagerare har varit under dagens bussfärder – så kan en resa med dessa bussar vara riktigt obehaglig. Det kan den förresten vara för oss andra också. För att inte tala om hur illa det måste kännas att som busschaufför, under hård tidspress, hantera bussarna på ett så service-minded sätt som möjligt, och bara tacka och ta emot det missnöje som passagerare ger utlopp för.

Som jag ser det går det inte att ursäkta sig med att nya bussar har beställts. Varje minut som vi som nyttjar kollektivtrafiken tvingas spendera på de undermåligt skötta bussarna är en minut för mycket. Problemen uppstod långt tidigare än den 24 november 2006, så en human strategi hade varit att låta förebygga problemen i ett tidigare skede.

Om man läser på Connex hemsida vilka ambitioner företaget har kan man undra om det bara är någonting som företaget skriver för hemsidan, eller om det handlar om seriösa nyckelord. ”Säkra, pålitliga och trevliga resor”, persontrafik på ett ”serviceinriktat” sätt, med ”nöjda resenärer och stolta medarbetare”. Ett företag som anger dessa som sina överordnade ambitioner känns oseriöst när dess verksamhet ser ut på ett helt annat sätt.

Nu undrar jag hur platschef och övrig verksamhetsledning resonerar kring busstrafiken. Vad motiverar ledningen att, efter fredagens avslutade arbetsvecka, nöja sig med att dessa två bussar – och många fler bara i Malmö, tro mig; dessa är inte unika svarta får – även nästa vecka ger malmöiterna några plågsamma minuter till och från jobb och skola igen?

Med vänlig hälsning
Nisse Sandqvist

Att företaget byter namn känns futtigt. Har de tänkt på att de skulle kunna byta strategi istället, från vinstmaximering till kundnytta? Nä, sannolikt inte. Därför känns det mer lämpligt nu än på länge att kräva en resocialisering av denna samhällsnyttiga kollektivtrafik.

Veolia Transport hade 2005 en omsättning på runt 40 miljarder kronor. I Sverige kör de bussar som knappt rullar, eftersom de inte underhålls. Får man gissa att aktieägarna har sitt på det torra, till skillnad från oss som får stå på gatan och vänta på försenade gamla skruttbussar?

Knappt en fri stund

6.30: Vaknar, duschar, äter "frukost".
7.15: Tar bussen mot Kvarnby by.
8.15: Framme vid skolan.
8.30: Ser Teatermaskinens enmansmonolog om arbetslöshet. Diskussionen som följer blir rätt politisk och, tror jag, nyttig för att verkligen grunda misstron mot borgarregeringen. Hinner skriva ut ett brev som vädjar till folk att skänka pengar till AFV:s Venezuelaresa.
10.00: Åker bil in till stan.
10.30: Skär flygblad för dagens aktiviteter.
11.30: Delar ut flygblad om VSF och motståndet mot regeringspolitiken på Malmö högskola.
13.30: Åker hem för att äta och läsa cirkelbok.
15.10: Tar bussen till Triangeln för flygbladsutdelning nummer två, om det öppna mötet om muren i Mellanöstern.
16.30: Går till lokalen för att läsa klart det aktuella kapitlet i cirkelboken.
17.00: Cirkel - diskussioner på tema "Sovjet och socialismen".
20.30: Tar bussen hem och läser feministbok.
21.30: På grund av dåliga bussbyten tar det lång tid att komma hem. Väl hemma gör jag matportioner som jag fryser in, äter mackor, läser Fokus, Vänsterpress, Dagens ETC och Time och läser kompendiet om socialdemokratins fall.
23.30: Kör igång datorn, bloggar, kollar mailboxen, hinner (återigen) inte svara på mailen, gör några bankärenden.

I morgon är det full fart igen, med början klockan 10.00 då Miljöförbundet Jordens Vänner, MJV, har sitt nationella höstmöte i Malmö, med en utflykt i Augustenborg som första punkt på schemat. Palestinaaktion 11.30 och fortsatt MJV-program därefter.

Natursköna diken i Augustenborg.

Grymt tillfreds med kvällens diskussioner om bolsjevism, socialism och reformism kan jag i alla fall inte säga att jag lider.

Vad det hela kokar ner till

Så frågan är vilken utopi vi ska satsa på - att fittan blir en tumme eller att arbetarklassens kvinnor också får ett stimulerande välbetalt yrkesliv.

Ann Charlott Altstadt står för en asfet linje i den nya prostitutionsdebatten. Efter att Petra Östergren öppnat för en vänstersyn på prostitution som mer liknar den tyska vänsterns, behövs vettig vänsterkritik. Altstadt står för en sansad sådan.

När man gömmer jämställdhets- och jämlikhetspolitiska strävanden bakom konstateranden kring arbetarklassens kvinnors situation tycker jag att man gör rejält fel. Istället för att kämpa för en större, legal sexindustri borde kampen stå kring jobb med rimliga löner åt alla (kvinnor i synnerhet). Petra Östergrens förslag blir en sån där liberalfeministisk hyllning av männens makt, istället för en i grunden ifrågasättande analys.

Apropå männens makt var det ungefär så senaste numret av Time, som jag nu för tiden får i brevinkastet med jämna mellanrum, analyserade Bushs republikaners möjligheter att behålla makten. För republikanerna är enda fördelen - ungefär som med sossarna i Sverige - att de i alla fall vet hur man styr, i motsats till oppositionen. Kanske ska man tolka Bushs svaga ställning som att arrogansen inte längre funkar på den amerikanska befolkningen. Eller så kanske man inte ska fästa någon speciell vikt vid valet och händelserna kring det då ju den politiska striden står mellan affärsklaner mer än mellan klassintressen.

Mycket medeltid

Tack vare att jag skippade datorn och dessa mail som intill förbannelse strömmar in i går kväll, hann jag läsa alla texter som skulle läsas, samt ett bra stycke Huberman. Ämnena har varit medeltiden och amerikanska revolutionen. Det är en våldsamt annorlunda historiebeskrivning i jämförelse med den traditionella.

Den som vill förstå "nationalvänstern" och våra ställningstaganden när det gäller imperialism, bör läsa Michael Hardt och Antoni Negris bok "Imperiet", kapitel 2,5, "Nätverksmakt: USA:s suveränitet och det nya imperiet".

Hardt och Negri argumenterar där för att USA-imperialism inte är imperialism utan ett imperiellt strävande efter att "öppna rum". De menar att den amerikanska konstitutionen är förutsättningen för att befria världen, bland mycket annat; något som nationalvänstern ser som fucking madness. Jag måste säga att jag blev upprörd av att läsa (den onödigt überkrångligt akademiska) texten.

Den amerikanska författningen, i dess nuvarande form, är resultatet av en statskupp - en församling på 55 gubbar ur eliten skrev om konstitutionen så att folkmajoriteter inte med demokrati som ursäkt radikalt skulle kunna ändra den förda politikens riktning. Hardt och Negri hyllar den närmast mystifierande.

Man hinner också med massor av annat när man inte sitter framför datorn. Som att vara på möten och studiecirklar. Och skriva längre texter i lugn och ro. Det är fett najs att äntligen få begrava sig helt i idel vänsterlitteratur!

På söndag kommer Mohammad Othar från Stop The Wall hit och håller tillsammans med Hanin Shakrah, som var i Libanon i somras, föreläsningar på Röda Huset.

Antivälfärdspolitikens regering

Vill man uttrycka sig milt kan man skriva att välfärdspolitik handlar om att ge och att ta. Ett lite mindre milt ordval är att det handlar om klasspolitik. Man fördelar resurser och livsvillkor mellan fattiga och rika. Vilken klass man ger till respektive tar från beror på vilken sida av klasspolitiken man tar ställning för. Är man en politisk kraft för arbetarna, eller är man en politisk kraft för borgarklassen?

Nästa år, räknar regeringen med, kommer den öppna arbetslösheten att vara 5,8 procent i Sverige. Likt ett mantra har borgarna pratat om "utanförskapet" som de arbetslösa lever i. Amsåtgärder, akasseberoende och förlust av självförtroende väntar den arbetslöse i det socialdemokratiska Sverige, vet vi nu.

Så vad blir av den borgerliga retoriken mot sosseriets utanförskapssamhälle, vilka blir de konkreta åtgärderna? Tänk uppochnervända världen, eller tvärtomleken.

För att komma åt alla som går på a-kassa sänker man deras ersättning och pressar de anställda genom höjda, ibland flerdubblade, a-kasseavgifter. I gengäld vill man sänka skatten på inkomster, för dem som jobbar. En som har fast, hög inkomst kan räkna med den största och tryggaste skattesänkningen, och den med lägst inkomst - säg elva timmars arbetsvecka - får i princip inte ut någon ekonomisk förtjänst.

Apropå elva timmars arbetsvecka är det inget dåligt skämt. I kvällens Faktum beskrivs den svenska arbetsmarknaden rysligt tydligt. Parallellt med gigantiska vinster i näringslivet går folk, särskilt unga kvinnor, undersysselsatta med otrygga anställningar och löner som inte räcker att försörja sig på.

I Faktums exempel, ICA Maxi i Alingsås, går butiken med 25 miljoner kronor i vinst år 2005. Den har totalt 130 anställda: deltidare, främst unga kvinnor som inte kan försörja sig på arbetet och som oftast rings in alldeles innan arbetspassens början.

Arbete är i Sverige i dag, för unga och arbetslösa, tough shit. Våra behov består i räkningar, mat och annat att betala, och ett liv som kan planeras för en tid framöver. Vi får anställningar på deltid, några timmar då och då, och förväntas inställa oss på någon timmes varsel. Vi är jourarbetskraft som betalas för så kort tid som möjligt och som inte organiseras fackligt på ett vettigt sätt. Och mer av den varan är beställd av den borgerliga regeringen.

Vår plats, de "resurssvagas" plats, i samhället är densamma i hela samhället. Längst ner, längst bort, längst ut. De sämsta bostäderna, den minst prioriterade samhällsservicen, de minst trygga jobben och de högsta egenavgifterna drabbar oss i högriskgrupper.

I den välfärdspolitik som med ytterst få trådar i skyddsnätet ändå har funnits har den stora fattiga massan fått en del av den sociala misären lindrad av utjämnings- och sociala åtgärder, som typ arbetsmarknadspolitik. Nu ska den delen av välfärden bort. Kvar blir ett tydligare och i raskare takt skiktat samhälle, där den som kan tillåts och uppmuntras att göra sig rik på bekostnad av de många.

Det är borgarklassens förtrupper som nu har intagit regeringsmakten. Den överklass som egentligen inte borde våga visa sig öppet i samhället, sitter nu och flinar medan de låter klassintressets lag slå oss i magen. Se bara hur Sven Otto Littorin förklarar att det är i sin ordning när unga används som livegna i 2006 års svenska arbetsliv.

Mot deras politik tänker jag kämpa frenetiskt, så mycket jag bara har vett till. Varje dag. Tills den här regeringen faller bittert. Och sen vidare. Jag ger inte upp förrän helvetet fryser till is.

Folkbildning för ideologi

Jag har deltagit i studiecirklar varje år sen jag började gymnasiet. Även om åldern på cirkeldeltagarna och valet av cirkelämne kan ha påverkat hur positivt jag har uppfattat cirkeln är det ändå mängden ideologisk diskussion som är avgörande. En cirkel med mestadels gråhåriga, som behandlar antiimperialism, ger mer än en med jämnåriga (det vill säga mer rappa i käften) som saknar ideologiska resonemang. Trots det dödligt långsamma diskussionsklimatet. Därför vet man aldrig hur det ska gå när man börjar en ny cirkel med ABF-stöd.

Nu har cirkeln i Socialistisk Debatt börjat. Ungdomen samlas för att - efter att ha läst ibland svårt fulöversatta artiklar - diskutera staten, Sovjet och socialism, och för att göra de ideologiska labyrinterna lite klarare. Det är fett najs, yo!

Reprisen av Faktum i kväll visade hur människor värdesätts i vårt civiliserade samhälle - från de svenskägda slavarna som var värda ett visst antal riksdaler, till offren i 11/9-attentaten som fick miljonbelopp i dollar. Faktum är ett helt sjukt viktigt program, som konsekvent (i alla fall den här säsongen) tar upp problem ur den lilla människans perspektiv, räcker långfinger mot makten och slänger fram några olika teorier om sakernas tillstånd. Om man har fått bolagsledningens uppdag att göra ett samhällsprogram som ska engagera också yngre tittare på maximalt 28 minuter så är Faktum det bästa jag kan tänka mig i kategorin.

Faktum + Socialistisk Debatt = socialism deluxe.

Modern hippying

Emmaus Björkå har en hemsida som skriker nyhippie. Men deras butik här i Malmö är mer traditionell loppmarknad än flummig solidaritetsinstitution. Jag jobbade där i dag, för att dra in cash till Venezuelaresan.

Begagnade kläder och prylar säljer bra här. Kassaapparaten går nästan oavbrutet, och redan fem minuter efter öppningstid hade dagens kommers kommit igång för fullt.

Folk bryr sig inte särskilt mycket om den politiska solidariteten i sitt bruk av Emmaus som organisation. Dels är det rätt många kunder som gärna vill pruta och fräckt vill få bonusprylar på köpet, dels förekommer snuskiga inlämnare som kastar oljeflaskor och skrot i insamlingscontainern. Överlag är det en fyndmentalitet som råder, det märktes inte minst på förmiddagen.

När kläderna inte säljs skickas en del av dem till Afrika eller andra ställen där kläder behövs och kan säljas på svarta marknaden. Varje år blir det ett par tusen ton kläder som skeppas iväg. Vinsten i butiken i Malmö ligger på runt 1 500 000 kronor per år (omsättningen är 5 000 000). Av de pengar som inte är vinst och går till bistånd kanaliseras några tusental kronor till föreningar via frivilligarbetare som jag själv. Ungefär så godhjärtat är det goda i vårt samhälle; smulor som sipprar ner...

VSF Malmö FTW!

I dag var vi sex aktivister på Malmö högskola från Vänsterns studentförbund, VSF. Vi delade ut några hundra flygblad och satte upp några dussin affischer om vår politik och aktivism, reklam för lokalföreningen VSF Malmö. Ty nu ska vi organisera motståndet!


Till skillnad från majoriteten högstadie- och gymnasieelever kastade inte majoriteten av högskolestudenterna sina flygblad illa kvickt. Tvärtom lästes de av väldigt många, och intresset för vänsterpolitik var omfattande. Det är märkligt att VSF Malmö inte har varit aktivt tidigare i höst.

Regeringens politik mot studerande är helt fantastisk. Jag kan inte begripa hur alla dessa ungmoderater som kämpat för en borgerlig utbildningspolitik har resonerat. Det handlar om försämringar på alla håll.

De tre försämringar vi i VSF Malmö tar upp kampen om i första hand är enligt ABC-mönster:

A-kassan. Trots - eller kanske just på grund av - att arbetslösheten är hög bland nyutexaminerade väljer borgarregeringen att kapa 600 miljoner kronor från dem som inte hittar jobb efter avslutade studier. Vi ska tillförsäkras en ekonomisk trygghet och inte tvingas leva på socialbidrag efter plugget!

Boendet. Möjligheten till ett schysst boende ska inte heller vara ett privilegium för studenter med rika föräldrar. Marknadspolitiken måste ersättas av en politik för bostad åt alla och rättvisa boendevillkor!

CSN-pengarna. Det måste löna sig att plugga; i dag lever man inte under rimliga villkor om man saknar andra finansieringsmöjligheter - päron med pengar eller skitjobb till skitlön - än bidrag och lån från CSN. Därför: Höj bidraget omedelbart, med sikte på studielön!

Ingen revolution ännu

Nä, inte helt oväntat blev det ingen revolution i Landskrona, där jag var i kväll på manifestation mot rasism. Det blev inte ens stenkastning och kravaller, trots att flera av oss unga hade palestinasjalar. Däremot ett riktigt schysst markerande av antifascism och kamp för människovärdet - Röda Flåset gjorde en lysande musikaliskt internationalistisk insats!

Lena Sundström är som vanligt både rolig och dråpligt jämförande i sin torsdagskolumn. Fast i dag riktigt pinsamt sossig. Kan inte sossar i opposition bli lite radikalare, föreslå lite mer visionära grejer än det som den förra regeringen drev igenom?

nu går jag över ån efter vatten och köper buteljerat stilla vatten som har körts upp i långtradare från Frankrike och holländska tomater, och torsk som har fraktats från Nordnorge och hela vägen bort till Kina, där fisken fileas av svinbillig kommunistisk arbetskraft, och sedan hela vägen upp till Norden igen. (Vilket påminner mig om när en representant från Findus satt i tv och hävdade att det inte är så långt bort till Kina som man kan tro, och reportern Fredrik Laurins trötta svar ”Kina ligger de facto på andra sidan jordklotet”.)
[...]
Så vad vill jag säga med det här? Jag antar att jag vill säga att man inte förtjänar applåder om man ställer sig upp på ett AA-möte, och lovar att man skall sluta att dricka lättöl, samtidigt som man fortsätter att halsa starksprit.

Sossigt, sa Nisse. Men alla gånger bättre än DN, så man får väl tacka och bocka.

Temperaturer just nu:
Luleå: -10
Stockholm: 0
Göteborg: -2
Malmö: 5

Det är inte vinter här, men de monterade upp julgran och julpynt vid Triangeln i dag i alla fall. Knäppdanskar som dom är, skåningarna.

Israeli accident. Sorry!

Det ska inte hända igen, kunde den israeliska regeringen ha sagt. Men det gör den inte. Nej, den hävdar fortsatt att övergrepp mot civila inte bara kommer att förekomma i framtiden - den bygger hela sin "försvarspolitik" på att med terror; inte Hollywoods "sexterror", utan seriös sådan, slå ner allt palestinskt motstånd mot ockupationen.

Sveriges nuvarande statsminister - en nästan lika brett erkänd diplomat som Jan Eliasson - antar ett ganska hårt uttalande mot det hela, till skillnad från den tidigare.

Han har makt att tåga iväg till Bryssel, motionera om att häva det israeliska frihandelsavtalet, och få det hävt. Men han gör det inte. Varför? Varför ska israelisk statsterrorism subventioneras med gynnsamma handelsavtal? Vad händer nästa gång den israeliska militärmakten blir lite exalterad mitt inne i bostadsområdena?

Det blev lite mycket här va, grabbar?

Nästa vecka kommer en palestinier från Stop the wall hit. Det blir fett med aktioner, öppna möten och ockupationsmotstånd.

Kampen mot rasismen angår oss alla

I morgon hålls rejäla manifestationer mot rasism och främlingsfientlighet här i Skåne. Det blir ett fett fackeltåg i Malmö och några andra grejer där Ung Vänster och en handfull andra organisationer står som arrangörer.

Det hela känns rätt seriöst, för här nere är kampen mot den organiserade fascismen på riktigt. Kolla här bara:

Minns kristallnatten – krossa rasismen!
Den 9:e november 1938 har gått till historien som ”kristallnatten”. Det var den natt då de värsta judeförföljelserna i Hitlers nazityskland ägde rum. Vi samlas på kristallnatten för att hedra rasismens offer, men också för att uppmärksamma att rasismen inte var något som enbart hände på 30-talet utan finns även idag. Rasismen har dock bytt utseende och fokus. I det senaste valet har rasistiska och främlingsfientliga partier gått starkt framåt på grund av sin skuldbeläggande retorik. Precis som Hitler framställde judarna som giriga lögnare på 30-talet, beskriver Sverigedemokraterna idag flyktingar som kvinnoförtryckande och våldsbenägna terrorister. Alla samhällets problem skylls på invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet.

Rättvisa – bryt segregationen
De verkliga problemen i samhället – som att det blir svårare att få ett jobb, att klyftorna växer och att etablissemanget skor sig på bekostnad av vanligt folk - vet inte rasisterna hur man ska göra något åt. Istället försöker de skylla alla samhällets problem på invandrare.
Trygghet, ett meningsfullt arbete och en bra bostad åt alla (oavsett var man kommer ifrån) – det är antirasism för oss. Så bekämpas segregationen!

Ingen plattform åt rasistiska organisationer
Sverigedemokraterna och andra rasistiska organisationer försöker skapa en plattform för att sprida sin propaganda. Detta har också lett till valframgångar för Sverigedemokraterna och andra främlingsfientliga missnöjespartier nått framgångar i valen. Vi som inte accepterar deras rasistiska åsikter måste visa att vi inte slutar kämpa mot rasism bara för att de gått framåt i valen. Tillsammans kan vi sätta stopp för dem i bostadsområdena, i skolorna och kasta ut dom ur fullmäktige.

Så inför morgondagen bävar vi för vädrets makter och hoppas på bred uppslutning - nu när facket är med, och allt.

Fler onödiga arbeten

Det är lite trist, men väldigt många jobb skapas i det här samhället, som egentligen inte fyller någon särskilt vettig funktion. Ja, när man tänker efter är det ju en stor del av hela vår ekonomi som är uppbyggd inte på produktiv eller ens reproduktiv, utan repressiv, verksamhet. Typ vakter på stora varuhus. WTF?

I dag blev jag stoppad av en civilklädd väktare utanför kassan på Coop Forum. Han bad att få se kvittot och var jättebrydd över att se att jag hade slagit in allt i Shop Express, också det dyra; jag hade ju stoppat skiten i ryggsäcken. Han lät varken ursäktande eller tillmötesgående, mer snopen. Kanske jobbade han på ackord. Sådan är den, kapitalismen.

Varför kan inte affärer och andra lita på oss vanliga, dödliga? Frågan ställer jag inte bara för att få veta att det snattas en hel del i Sverige, utan framför allt därför att jag tycker att det, precis som det är fel att fängsla narkomaner för att de är påverkade, är fel att slå ner på folk som snor. Jag är inte ett anarkodrägg eller så, men jag tycker att vi borde ha lite mer värdighet i det här landet än att en stor del av befolkningen ser det som befogat att ta saker olovligen som de anser sig ha behov av. Och framför allt är lösningen på problemet snatteri inte att anställa tillräckligt många vakter för att fånga alla.

Studenter är bara en sån grupp som vakterna gärna stoppar för kvitton. Invandrare och ovårdade män är andra. Pensionärer har i alla fall jag sällan sett stoppas, även om de också garanterat snattar och stjäl för att få tillgång till sånt som de behöver. Men det är väl en gräns vakterna har; en åttioåring med hjulväska stoppar man helst inte sådär bryskt.

Hur skulle det vara om vi, alla vi som sitter med rätt taskiga inkomster och är ganska långt bort från miljonfallskärmar, fick ta vår rättmätiga del av den där stora ekonomiska kakan som i dag ett fåtal badar i?

En inte obetydlig bieffekt av den rättviseomfördelningen vore att många vakter och andra i repressiva syften anställda kunde få utföra konstruktiva arbetsuppgifter istället.

Och nej, jag har inte snattat annat än när jag och mor min idkade schysst kompensationshandel i närbutiken för många år sen.

Faktum kunde inte regera mer

Att Faktum äger det här landet kan inte förnekas. De kinesiska mannen-på-gatan-intervjuerna blir mer briljanta och klara för varje program. Man kanske trodde att CHTV skulle falla med Göran Persson - men så blev icke fallet! Kolla i stället in det senaste, och märk kinesernas glada uppmaning till det svenska broderfolket:

Partiordförande Reinfeldt sänker sin vikt i samma takt som det svenska skattetrycket.
När han är klar med sina reformer för den svenska ekonomin har han tynat bort helt.
Reinfeldt är en stor statsman som offrar sig för sitt land. Folket borde göra detsamma. Heja Sverige!
[...]
Deng Xiaoping sade: "Fattigdom är inte socialism, att vara rik är ärbart". Sveriges store ledare Fredrik Reinfeldt har tagit lärdom. Därför sänks nu fastighetsskatten kraftigt, medan avgifter till a-kassa höjs. Det ska väl lära folk att inte vara fattiga.

Missa inte heller Faktums tittarombudsman, Svenne Banan, som skriver blo...webbdagbok.

Den som trodde att SVT var förstockat och tömt på bra idéer och initiativ har missat Faktum-redaktionen. Men kan å andra sidan få rätt ändå, då ju nuvarande SVT-ledning uppenbarligen hatar denna samhällsredaktion så till den milda grad att den ska strykas och ersättas av framför allt dramaproduktioner. Hoppas att den i dag tillträdda vd:n Eva Hamilton river upp Christina Jutterströms sjuka agenda för bolaget. Om inte annat så har hon en gigantisk lista med underskrifter från unga tittare som motsäger bilden av oss som ointresserade av samhällsbiten att bita i.

Tillbaka i verkligheten

Tänk att det ska hända så jäkla mycket i media bara för att man är borta ett par dagar. Israels "Operation Höstmoln" har skördat 44 palestiniers liv, rapporteras från TT. Aftonbladets Carl-Magnus Fagerholm verifierar med hjälp av tre källor att K-Fed faktiskt har stödätit medan Britney Spears var gravid. Och Bush är glad åt att Saddam döms till döden genom hängning, för nu har han byggt ett rättssamhälle åt irakierna.

Mor har skickat Stig Dagermans sista dagsedel, "Varning för hunden". Den publicerades för exakt 52 år sedan, femte november 1954, i Arbetaren. Och den är fortfarande en helt okej dagsedel:

Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra.

Nu sitter folk i små stugor
med dyrbara hundkreatur.
De kunde väl leka med flugor,
Som också är sällskapsdjur.

Kommunen bara betalar.
Det måste bli slut, ity
att annars så köper de valar,
fruktar herr Åleby.

Något måste beslutas:
Hundarna skjuts! Inte sant?
Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,
så spar kommunen en slant.

FN-organet Unifem har riktat en uppmaning till folk och fä att protestera mot illegaliseringen av abort i Nicaragua. Läs, ta ställning och kräv nicaraguanska kvinnors rätt.

"Ingen jävla forntidslag - rätt till abort, i morgon och i dag!"

Årets viktigaste aktion

Det är inte utan en omfattande känsla av glädje och kampvilja jag läser SAC:s debattartikel, Upprop för strejk, i dag. SAC har varslat om politisk strejk i hela Sverige, för samtliga anställda, den 15 november mellan klockan 14.00 och 16.00.

Ett utmärkt sätt att ställa ett folkets ultimatum till den nyvalda borgerliga regimen! Men strejken måste kompletteras med andra aktiviteter, som fackeltåg och agitationsmöten. Själv ska jag försöka att delta så mycket jag kan i Malmö, från och med nästa vecka. Ty kampen mot borgarna tas lämpligast närhelst tillfälle ges. Nu gäller det att sprida ordet och uppropet.

För övrigt är jag i Stockholm i helgen, så nu blir det inget med bloggande på ett tag. Men jag återkommer när helvetet har frusit till is eller frestelsen blivit för stor.

Han kan dra åt helvete! (Hälsningar, folket)

Dålig reseerfarenhet

På väg ner till Malmö i september fick jag bokas om till ett senare tåg eftersom några smarta rackare hade kastat sig på spåret norr om Gävle, vilket orsakade förseningar. I går när jag skulle flyga upp från Malmö fick jag bokas om till ett tidigare plan eftersom sex centimeter snö hade fått Arlandas flygledning att stänga flygplatsen under flera timmar.

En knapp timmes försening när jag kom till Stockholm drygades ut till tre timmar innan jag nådde Östersund/Frösö flygplats. Och det på ett inte helt behagligt sätt.

23.30, när planet egentligen skulle ha taxat in på flygplatsen i Östersund, klev vi ombord i Stockholm. Där blev vi sittande. Längs golvet blåste det kallt, och jag fick sitta på bakersta raden, vid gången. Efter en timme hade kabinpersonalen räknat oss ett par gånger och några passagerare från FlyMes inställda flyg hade klivit ombord. En liten stund senare förklarade stewarden att de saknade markpersonal och att ombordpersonalen skulle sköta lastningen av bagage. Sagt och gjort, i ettsnåret hivade besättningen in våra väskor i bagagerummet. Halv två kom trucken som backar ut flygplanet till taxibanan. Folk ombord på planet hade bitvis lite svårt att hålla modet uppe, men höll sig väldigt tysta. Jag satt och tänkte att det är perverst av SAS att ta betalt för fikat under en sådan flygning, men höll mig tyst för att inte jävlas ännu mer med de redan hårt pressade ombordanställda.

I ett kortfattat klagomål till SAS kundservice skriver jag såhär som avslutning:

Jag tycker också att det är anstötligt av SAS att sälja dryck, mackor och det övriga minimala tilltugget till överpriser; i synnerhet bär det mig emot att betala för fikat på resor som den jag nyss beskrivit. Nyttan av att håva in ett par tusen kronor per flygning på försäljningen, vägd mot besväret för både personal och resenärer att handskas med kortapparater och kontanter i kabinen, kan inte vara stor. Det vore en hemskt trevlig gest av SAS att profilera sig som ett serviceföretag och baka in den minimala kostnaden för lätt ombordservering på inrikesflyget i biljettpriset.

Kundservice kommer nog att vilja besvara mitt klagomål med "kiss my corporate ass", men det blir säkert en vänlig och överslätande ursäkt.

Nu på söndag provar jag lyckan igen, med SAS från Stockholm till Malmö.

För övrigt går jag i taket när jag läser ledare som Max Elgers. Det är en pinsamt dålig socialdemokrati, om den inte presterar mer än såhär. Vill jag ha borgerliga ledare så läser jag borgarblaskorna. Ge mej lite populärvänsteranalys!