Kuppiluppi!

Det stora ökenlandet Mauretanien har haft en skakig politisk period nu, sedan militära kuppmakare tog makten för en vecka sedan. Den omedelbara reaktionen från omvärlden (alltså EU och Förenta staterna) när militärjuntan tog makten i sina händer förra veckan var förstås att "den rättmätige" diktatorn Taya skulle få återta sin plats som president. Taya var tidigare juntaledare; nu "vald" av 37 % av de röstande i 2003 års presidentval. Under veckan har dock de kraven tystnat.

Via ett TT-telegram kan nu alla respekterade tidningar berätta att dialog är det som gäller med juntan i Nouakchott. En liten sak bara:

Mauretanien ligger där arabvärlden möter det svarta Afrika. Nästa år börjar landet troligen att pumpa upp olja.

USA har som ett led i kriget mot terrorism sänt militär för att utbilda Mauretaniens armé liksom enheter i grannländerna. Sahara tros utgöra ett tillhåll för islamistiska organisationer.

Ja, just det. Förenta staterna är goda demokrativänner och har låtit utbilda Tayas armé för att slåss mot de onda terroristerna. Att Tayas politiska motståndare håller sig gömda i rädsla för militära övergrepp, och att landet i praktiken är en diktatur som svävar mellan bräcklig fred och inbördeskrig, det påverkar sannolikt inte beslutsamheten att låta lära Mauretaniens armé nya amerikanska antiterrorgrepp.

För det finns ju olja att hämta där. Snart är hela världen fri från konflikter och alla världens länder blommar ut som demokratier. Mycket tack vare frihetens förman, George W Bush.

Ursprungsfolken internationellt

I dag är det FN:s internationella dag för världens ursprungsfolk. Det är i dag vi förväntas tänka lite extra på inte bara det som är ekonomiskt lönsamt, utan även det som är kulturellt och historiskt viktigt. Mångfald och mänskligt arv, typ.

För som det ser ut i den moderna världsordningen, med en fullständigt hänsynslös "globalisering", ryker ekonomiskt, ekologiskt, socialt och kulturellt svaga parter all världens väg.

Problemen är ganska lika för urinvånare överallt i världen. Just där de bor råkar det finnas naturresurser - skog, malm, olja/gas/kol, vatten eller något annat - som det moderna masskonsumtionssamhället kräver för ytterligare tillväxt. Oftast hamnar urbefolkningarna i reservat, på sina håll deporterar man dem helt enkelt, och ibland låter man radera ut eller assimilera befolkningsgrupperna. I Sverige har vi tillämpat alla metoder.

Jag såg ett program om etnisk och kulturell mångfald i teve för några månader sedan, där just samerna nämndes som ett exempel på en viktig folkgrupp att bevara. Nå, så synd då, att man måste ta till särskilda "program" för beskydd åt utsatta, och att dessa är tragiskt underfinansierade och felriktade...

Det är rätt tragiskt att se hur alltihop trycks in i samma kommersialiserade och konstgjorda form - att kultur och etnicitet blir en handelsvara. Inte bara tvingas exempelvis samerna göra affärer med omvärlden på omvärldsmarknadens villkor. Också deras kulturarv och livsstil blir en påtvingad inkomstkälla.

Samelosers

Återigen har samerna förlorat en juridisk strid. Det är omöjligt att vinna en strid i dag där värdefull skogsmark står på spel, om man är den svagare parten. Och vad är väl en sameby mot hundratals ilskna markägare?

Snart kommer den samiska livsstilen att vara detsamma som att sitta i ett ekonomiskt skyltfönster; att klä sig i de färggranna kläderna och kränga "hantverk" åt turister. I och för sig består livet redan i dag för många samer av detta, men det gör ont i den konservativa kammaren av mitt hjärta att se hur utvecklingen lider.

Jag vill ju kunna köpa det salta, torkade renköttet av min pittoreske, lokale same. Men icke. Framtiden lär bjuda inplastade delikatesser från ryska renskötare i stället. Och "sameslöjd made in China".

Filmer på löpande band

Om man väl har bunkrat upp i vardagsrummet med chips, godis och läsk så får man göra sin plikt och frossa. Dessutom har vi faktiskt fem filmer att tråka/njuta oss igenom. Synd bara att Videoteket erbjuder så få bra filmer... Nåväl, här kommer det:

Comandante, Oliver Stone: En film om och med Fidel Castro. Genom tre dagar får man följa den kubanske presidenten och veta mer om hans livsfilosofi och vardagsrutiner. Lite torrt tidvis, men inte helt dåligt för den som söker mer än formellt politisk debatt om Kuba och dess ledare.

Battle Royale, Kinji Fukasaku: Här har vi kvällens knäppaste, mest uppskruvade film. Ett fyrtiotal niondeklassare förs till en ö där de leker en statligt upprättad lek: döda varandra, med slumpvist vapen, tills en av er är kvar i livet. Det är absurt, blodigt och japanskt. Högt underhållningsvärde, om något.

Motorsågsmassakern, Tobe Hooper: Kvällens blodiga final. Ett gäng hippies hamnar i ett hus som bebos av folk som inte är rädda för blod och splatter. Klockan är för mycket för att den här filmen ska vara kul. Och hur spännande tycker jag egentligen att humorfria skräckfilmer är? Njae, den här passar bäst för cineaster.

Arctura på riktigt

Nu har jag fikat på Arctura två gånger, så nu vet jag vad anläggningen går för. Fikat är dyrt och finns kanske inte i så många varianter, men utsikten gör att det går an hur som helst. Det är inte kattpiss att sitta sextio meter över stan och bara njuta av Storsjöbygden med dess alla sköna egenskaper.

För att nöta bort alla dumma tankar som har tärt mig på senare tid - kolla in andra bloggare med svart humor eller ironi, som Joel eller Anna - hyrde jag och brorsan fem filmer. Det vankas filmmaraton under natten. Två filmer hittills:

Pootie Tang, Louis C.K.: Ganska taskig film i MTV-bolagets sämsta stil. Om en skum superhjälte med en skön attityd, fast å andra sidan finner jag ingen handling. Det här är en verklig glädjedödare (brorsans val, förstås).

Sweet Sixteen, Ken Loach: En mer gripande, och framför allt intressant, film. Om en femtonårig skotsk kille som byter cigarett- mot knarklangning, för att ha råd med ett nytt liv åt morsan som snart ska mucka från fängelset. När sextonårsdagen är där har han råkat ut för mer skit än man som tittare önskar någon... Räddar kvällen. Tack, Loach.

Klasshat i Rapport!

Nu har jag avreagerat mig - osammanhängande, kanske, men nödvändigt värre - på Norrländskt socialistiskt motstånd. Läs där, för mer internationella grejer.

Annars har jag försökt att förtränga de mörka känslorna i dag. Det är svårt såhär mitt bland alla rapporter från världens alla mörkermän, men ibland träffas man av ljusblixtar som får en att skratta. Som i kvällens Rapport-sändning. Där berättas om en ny marknad som har uppstått: privata konfirmationsläger. Jorå, det är lika bra som det låter.

För mellan 10 och 20 000 kronor får folk (med "von", "af" och många "c", "w" eller "ij" i sina namn) skicka sin brat-unge till "naturen" vid en exklusiv herrgård, där golfträning, Gud och överklassflum ingår. Vanlig konfirmation är ju så tråkig (arbetarbarn kan vara en plåga ibland, till exempel när man tvingas vara omkring dem), så varför inte säga "Pappa betalar!" och hänga med polarna från Danderyd och Vellinge på äventyr? Det är en underbar värld vi har, där frihet skapar integration, klassämja och förståelse för andra kulturer.

Varje dag blir jag mer och mer fascinerad över den svenska överklassen. Det handlar inte om något hat, mer om en lugn undran. Vad gör de såhär för? Varför är våra framtida makthavare så världsfrånvända redan som barn?

Rapportredaktionen ska hur som helst ha tusen tack för att de sprider klasshatet bland massorna, och skänker mig några hjärtliga skratt i eländet.

Oförmåga att satsa rätt

Tänk, så tokigt det kan bli. Jag tänker på hur olika samhällsprojekt tilldelas olika mycket pengar. När vi har den världsordning vi har, kan det ju bli så skevt, menar jag.

Rymdfärjan Discovery, ett mångmiljardbygge som för tillfället befinner sig i bana runt jorden några tiotal mil här ovanför, har officiellt sett genomgått ett klanderfritt påbyggnadsprojekt för ökad säkerhet, sedan incidenten med dess systerskepp Columbia för ett par år sedan. Jag minns hur jag tappade hakan när jag såg hur dess värmesköld är konstruerad: den består av plattor i ett värmebeständigt material, som har ungefär samma konsistens som frigolit. Med en golfklubba eller en tåspark gör man enkelt slarvsylta av denna livsviktiga komponent på rymdskeppet.

Hur som helst har det i media de senaste dagarna rapporterats om problem med denna värmesköld. Dels är man orolig att plattorna kan ha skadats, dels har fogmassan som ska täta mellan plattorna släppt och hängt på farkostens utsida. Nu har en astronaut plockat bort den utflugna fogmassan - men hey, saknas det inte något? Om man tar bort en del av fogmassan, är det inte då ganska viktigt att noggrant injicera ny? Tydligen inte. Pengar har redan spenderats i massor på färjans säkerhet. Kanske dags för Nasa att satsa på nya sorters värmeskydd? Vi får förhoppningsvis se redan på måndag om provisoriet funkar eller ej.

En annan tokig satsning är Bert Karlssons Fame World, utanför Skara. Här har man tänkt sig en nöjespark för att hedra finkulturella institutioner som Fame Factory och paintball. Det är placerat åtta kilometer från Skara, och besökarna är kanske inte sådär många och spendersugna som upphovsmännen hoppats på. Det håller helt enkelt på att skita sig för Fame World. Vem kunde ha anat det?

Men inte bara Fame World har visat sig vara ett lite taskigt koncept - att bygga stora grejer utanför stan för att sedan se det misslyckas är väl beprövat. Utanför Kungsbacka ligger ett flott köpcentrum - Freeport - som jag själv har besökt. Det är stort, luftigt och fint, med massor av butiker som säljer märkeskläder "billigt". Och en jättestor parkering alldeles intill. Men väldigt få besökare. Här i Östersund har vi vårt Lillänge, som heller inte går sådär lysande utmärkt. Visserligen är det god tillströmning på folk, men affärerna går för vissa mindre bra. I längden blir handeln i Östersund med Lillänge också så mycket mindre kvalitativ.

Jag tror att det bland kommuner, företag och privata affärsmän finns en vilja nu för tiden att skapa något stort, typ ett köpcentrum eller en nöjespark. Dels ligger det i tiden att centralisera, dels finns stora ekonomiska intressen i det, dels har vi en individcentrerad elit som gärna blir ihågkommen för sin storslagenhet. Men ack, så många tusen bättre saker jag kan tipsa herrarna om att satsa slantarna på...

Konsertdags igen!

Det hinner inte gå många dagar förrän jag är tillbaka i konsertsvängen. Jag går på konsert ungefär en och en halv gång per år (alltså utgörs normalåret av Yran samt en till konsert, vartannat år). Under rekordåret 2005 tillgodoräknar jag mig redan tre stycken!

Konserten för kvällen hölls på Gamla Tingshuset. 18 akter, över 40 nummer och detta ur en mängd underhållningsgenrer. Min brorsa jonglerade förstås. Andra dansade streetdance eller hip hop, någon rappade, ett gäng band spelade black metal, vi fick höra traditionell pop, visa, elektronikapoesi och jag vet inte allt vad det var. På norska, engelska och svenska. Isabell Mixter gjorde en galant insats, trots att hon var näst sist ut och jag var så trött att jag inte orkade stå.

Arrangemanget var en del av Kulturunionen, ett projekt för kulturutbyte mellan Östersunds och Trondheims kommuner. Trettio svenska och trettio norska ungdomar bjuds på en varsin resa till respektive grannland för att uppträda och se på uppträdanden. I Norge sammanfaller utbytet med Olavsfestdagene, där bland andra The Soundtrack of Our Lives, Mikael Wiehe, Håkan Hellström, Turbonegro, Lars Winnerbäck och Timbuktu uppträder. Min brorsa får alltså uppträda med TSoOL och Timbuktu, i ett annat land. Det är ganska surt att inte få vara där.

Min enda riktigt dåliga tanke om kvällens evenemang var väl att så få utomstående närvarade. Det här kunde ha varit en riktigt stor happening, men blev det inte. Kommunen kunde gott ha engagerat fler i, och informerat mer om, detta kulturutbyte.

Miljardrullning i rullning

Jag har ett annat inlägg på det temat här.

En av de snabbast växande epidemierna i dagens Mediasverige är speltrenden. Hart när varje program i de kommersiella tevekanalerna har ett spelbolag som sponsor. Spela poker här, satsa på hundar där, sätt pengar på politikens utveckling i morgon...

Varför måste "entreprenörer" (bakom vissa av bolagen anar jag samma upphovsmän) provocera och utnyttja folks sug efter spel och spänning? I längden är det destruktivt för folkhälsan när arbetarklassen spelar bort en massa pengar till internetspelsajter. Dessutom är det jobbigt när man börjar tänka på de vinster som internetbaserade spelbolag genererar. Det handlar om miljoners miljoner.

Och arbetet med en spelsajt måste inte alls vara komplicerat! Man har en mall, ett simpelt spelprogram, lite formulär, ett säkert pengahanteringssystem och ett schysst onlinenätverk - vips så kan man börja hösta in cash. Under förutsättning att man redan från början är en cynisk krösus. Det är där haken finns. Man måste inleda med massiv marknadsföring.

Mobilföretaget Jamba, ägt av VeriSign, blev enormt tack vare att typ den enda utgiften var reklam i teve. Allt annat i företaget är en enorm ström av sms som sköljer in miljon efter miljon på företagets redan välfyllda konton. På samma sätt håller spelindustrin nu på att hitta sin nya, expansiva form.

I en lite annan värld

När jag tänker på Moderata ungdomsförbundet så dyker Johan Forssell direkt upp i mitt medvetande. Han personifierar på många sätt det Muf jag känner till, och de fördomar jag hyser mot förbundet.

På Yran kom en sån där urtypisk Muf-medlem från Mälardalen fram och flashade sitt medlemskort. Han frågade vad som är så bra med Ung Vänster, och gick sedan sin väg. En annan lika urtypisk brat frågade vad ett medlemskap i Ung Vänster kostar. Jag svarade "50 för studerande, 100 för arbetande", varpå han kunde få sin poäng: "Jaha. Moderat Skolungdom kostar 75 kronor. Tänk på det."

Är det krav på att vara ett udda, världsfrånvänt bratbarn om man representerar Muf? I Johan Forssells blogg skriver han såhär om guvernör Arnold Schwarzeneggers politiska gärningar i Kalifornien:

Tydligen gör han ett bra jobb med att reda upp efter den förre guvernören som var demokrat och körde stadens ekonomi i botten.

Att påstå att Arnold gör "ett bra jobb" är ett uttalande som Johan i varje fall inte fäller å de arbetandes vägnar. Kanske på storfinansens, vad vet jag. Likt alla andra stora politiker tillhör Arnold en fin elit, som tack vare generösa bidrag (observera: de är privata, inte offentliga) har många vänner att gottgöra. Det måste vara Arnolds vänner Johan tänkte på. Så omtänksamt.

Jag har försökt ta reda på hur många ungmoderater det finns här i länet, men det är svårt. Undrar just när media kollar upp det. Sannolikt är Muf Jämtland en mycket liten skara, ty dess politik lockar till synes föga.