Oroligheterna i och kring Bolivias officiella huvudstad Sucre har i helgen kulminerat, läser jag på Latinamerika.nu. Efter ett flera månader långt avbrott återupptog den "konstituerande församlingen" i staden sitt arbete med att skriva ett nytt förslag till konstitution för Bolivia i onsdags. Förslaget ska vara färdigt för folkomröstning den 14 december.
Konflikten i Bolivia står kring makten över landets naturresurser. I landets högt belägna delar, där Sucre ligger, finns den traditionella gruvindustrin, vars rikedomar sedan långt tillbaka är extremt orättvist fördelade och där gruvarbetarna är i stort sett livegna. I de låglänta delarna dominerar indianbefolkningen och där finns stora gasfyndigheter, som nu ska exploateras. Till låglandet räknas också La Paz (trots att staden är belägen 4 000 meter över havet), landets största stad och säte för regeringen sedan slutet av 1800-talet. Sucre och de mer välmående regionerna hotar med att bryta sig ur Bolivia om den nya konstitutionen antas. Redan nu hänger inbördeskriget i luften, sedan högeroppositionella i Sucre bland annat lynchat en polis och ett antal aktivister från landets ursprungsbefolkning, som är positiva till den konstituerande församlingens arbete.
Den nya konstitutionen ska förbättra det förtvivlade läge som miljoner fattiga bolivianer nu lever i. Jordreform, rättvisare fördelning och stärkta sociala rättigheter står högst på listan över saker som indian- och bondepartiet MAS, som har vunnit valen i Bolivia och leder konstitutionsarbetet, vill genomföra. På det hela stora liknar situationen i Bolivia den i Venezuela för några år sedan - rika, rasistiskt anstrukna affärsintressen blir överrumplade när en våg av folkligt engagemang sköljer över landet och kräver rättvisa.
I Venezuela vann folket de första, stora slagen: Chávez vinst i valet 1998, 1999 med en ny konstitution, 2002 över kuppmakarna. Om någon vecka är det dags igen, när ännu ett paket med förändringar (förhoppningsvis) godkänns av venezuelanerna. Jag hoppas att även bolivianerna orkar stå ut med den våldsamma situationen tills konstitutionen blivit verklighet och reformerna genomförs. Kampen om ägandet och klassherraväldet är inte fin, men nödvändig. Heja den latinamerikanska folkrörelsen för socialism!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar