Goda gärningar

Apropå Alby så tycker jag att det är status att äta kebab i Alby. Det känns äkta, på något sätt. Jag åt kebab i Alby i fredags. Trevligt, trevligt...

I stället för att sitta och läsa global jordbruksstatistik har jag under min lediga tid de senaste dagarna försökt göra någonting praktiskt och nyttigt av tiden. Det har handlat om att sätta potatis, städa, rensa ogräs, kratta gräsmattor, plocka upp skräp från marken och så vidare.

Visserligen går det emot min "socialisera rubbet"-politik - ja, samhällsarbete ska vara avlönat, inte ett utslag av välgörenhet - men i det här sjuka samhället får man allt slita för att få det ombonat. Och inte lider jag av det heller.

En av de boende i vårt fina bostadsområde Körfältet kom fram och sa att hon tycker att alla ungdomar borde vara som jag är. Duh.

Snart student

Bara ett par veckor kvar - sen är allt över. Ingen mer gratis lunch. Inte längre den där närmast gemytliga känslan av skola. Slut med det respektfulla lugnet. Ut ur skolsystemet ska jag, trots att jag gärna rundar av med ett år till.

Det ligger grymt nära tillhands att bli sentimental. Att sluta på Primrose kommer nog inte att bli en kul grej, direkt.

Jag tänker på allt jag inte har gjort. Massor med papper (säkert flera hundra) som bara ligger i högar i mitt rum, i min ryggsäck eller nånstans i nåt skåp. Jag tänker också på allt jag har gjort - konferenser och happenings i Gävle, Stockholm, Bräcke och Ås, föreläsningar om rättvis handel, FN, barnkonventionen, mänskliga rättigheter och alkoholpolitik, kurserna jag har läst - och shit, vad mycket jag inte kommer ihåg!

När Skolverkets representanter var på skolan chockade vi dem genom att förklara hur alla elever fått möjligheten att gå igenom den svenska läroplanen som en sorts checklista. Jag önskar att alla andra elever också kunde få göra det innan de tar studenten. Det är übertillfredsställande att ha läst den.

Mitt i all stress och ångest hittade jag ett mycket befriande spanskt ordspråk, som jag nu älskar:

Om dina svårigheter kan övervinnas, varför bekymra dig? Om de inte kan övervinnas, varför bekymra dig?

Per Åhlström

The Man, the Myth, the Legend. Per Åhlström is the shit. På mindre än en månad har han fått mig att utveckla ilska ur den besvikelse jag kände när han först började skriva för Länstidningen.

Åhlström skriver om de ämnen som borgarna tar upp, och han gör det om än inte med ett uttalat stöd till borgarna, så i alla fall med liberal kritik mot vänstern inom socialdemokratin. Jag tvivlar inte en sekund på att hans mål är att reformera hela det jämtländska debattklimatet.

För utomstående kanske det inte låter så märkvärdigt - en vänstersosse har bytts ut mot en högersosse. Men där Swedenmark för ett par månader sedan med underfundigt lugn argumenterade för en folkomröstning om EU:s grundlag, skriver Åhlström i lördags om den EU-skeptiska argumentationen som "vulgärdebatt" och hävdar att den som är emot grundlagsförslaget i praktiken säger att "den nuvarande röran" är bättre... Vem har beslutat så? Vilken debattör orkar hålla emot denne man? Jag vill illustrera eländet bara genom att påpeka att en ny vettlös salva kommer varje utgivningsdag från denne LT:s ledarskribent. Jag orkar inte ens tänka på allt tokigt han hunnit med den senaste månaden, än.

Det är för mig oerhört tråkigt att det ser ut såhär i jämtländska medier i dag. Just hemkommen från Ung Vänsters välfärdsriksting i Alby känner jag mig peppad för en ärlig diskussion om välfärds-, EU- och socialpolitiska frågor. Men med Per Åhlström på ledarsidan ges vi en helt likgiltig, helt mittenbetonad och helt hopplös politisk debatt i länet.

Mycket mörkt är det. Sannerligen.

Den konservative i mig

Ibland känner man sig som en kristdemokrat, fast bara nästan. Typ när det handlar om kulturarv och bevarandet av sånt som är häftigt från förr.

Jag läser i Svenska Dagbladet och lyssnar på dialekter från hela landet. Främst förstås då på jämtska och lappmål. Trist att de inte har precis den där roliga röran från Sorsele, eller så, men det får väl duga med allt det andra.

Och ibland, men bara ibland, som en liberaldemokrat. Typ när alla bara går emot de ursprungliga intressena. Jag tänker på valet i Storbritannien som (överraskande!) vanns av den sittande Blair med sitt Nya Arbetarepartiet. För när "vänstern" i ett land (okej, det är ett trepartisystem där vänster och höger är svårdefinierbart, men för att förenkla) kör i högerfilen och allierar sig med den republikanska fascismens i Washington krigsapparat, så är det illa. Om Liberaldemokraterna som tredje stora parti då opponerar sig - tja, varför inte fatta sympati för det, liksom?

Fast det är såklart mest som norrlänning och socialist jag känner mig. Med motborgarskapet som dygd och samhällsintresset som kall är det inte märkligt att jag nu spenderar veckor varje år åt vad de flesta vanliga artonåringar kallar "tråkigt".

In other words, I'll be in Stockholm for the weekend.

Men kom igen, Condi!

Condoleezza Rice, Förenta staternas utrikesminister, kommer inte till Åre. Man hör ett besviket surr från anarkisterna och vänstertokarna på nätet, och från alla seriösa människor ingenting alls. Själv känner jag ett ansvar att tycka synd om tokarna, så jag håller med dem om att det är synd att man inte kan skapa bråk i Åre och kalla det kamp mot USA-diktaturen.

Men jag vill påpeka att det här med Åre kommer att bli stort. När utrikesministrar från åtskilliga medlöparmakter kommer till Sverige för att smida ränker ställer en av Sveriges mest betydelsefulla och seriösa rörelser upp: Grön Ungdom. Jo, det stämmer. De gröna khmererna är sura på Nato-imperialismen. Passa er, quislingar i kostym!

Jag har glömt bort vilket datum det var, men Länstidningens Per Åhlström skrev för ett antal dagar sedan om regeringens säkerhetspolitik. Han tyckte att det var bra, det som nu har blivit, men skulle gärna ha sett en diskussion innan omställningen som skett de senaste 15 åren.

Fint. De flesta högersossar har egentligen inte så mycket emot nånting, om det bara överensstämmer något sånär med den förutbestämda utvecklingen på områden som säkerhetspolitik, välfärdspolitik och ekonomisk politik.

Lite som i Kina är det faktiskt, där man kan ha precis vilka åsikter som helst, så länge man svär trohet till partitoppen. Den "patriotiske kapitalisten" är en byggsten i det kommunistiska samhället... Ett tips till alla sossar: ta till er idén om att samhället faktiskt inte alltid bygger på samarbete mellan svaga och starka, utan att de svaga ibland faktiskt kan tvingas gå samman och agera i syfte att försvaga och underminera de starkas ställning. Och om socialdemokratin då ställer sig emot arbetarorganiseringen och agerar i de rikas intressen i stället - är då inte socialdemokratin liberal och elitistisk? Uttala kritik mot Nato, Göran-ponken!

Nytänkarna...

Centerpartister i alla länder - smält in eder. Nu ska här ropas i Jämtland såsom i Stockholm: Göran Persson måste släppa det gamla och ta in det nya. Socialdemokratin måste förnya sig, för det är så folket vill ha det. Centerns ledarskribent Mikaela Munck af Rosenschöld skriver i dagens ÖP om hur förlegat det är när statsministern anknyter till arbetarrörelsen i sitt förstamajtal.

I en annan ledare menar samma MMaR att Danmark "tack vare" den nyvalda socialdemokratiska partiledaren Thorning-Schmidt nu har en mer modern socialdemokrati, som är beredd att "reformera hela pensionssystemet".

Socialdemokrater som vill ha trygghetssystemen i gemensam ägo "håller fast vid det gamla" och är "uppstudsiga" enligt detta borgerliga nyspråk.

Fast sen kommer det till kritan igen, och då visar det sig att någon modern eller nyskapande politik vill borgarna minsann inte ha. Nej, här handlar det om att rulla ihop den matta som arbetarkamp under ett par hundra år så sakteliga har lyckats rulla ut som trygghet framför sig. Samma gamla sketna krav skymtar bakom de till synes nyskapande blå slagorden. För de borgerliga är målet att återgå till den riktigt gamla "ordningen"; den då alla fick möjlighet att välja att anställa pigor bäst de ville.

Thought I told ya Niggas before...

Jag tycker bara att Chappelle's Show på MTV är lite småkul, och då i synnerhet sketchen där Dave Chappelle får vara budpojke åt familjen Niggas. Den är fin. Kul. Mysig.

I alla fall... En annan sak som får mig att fnissa förnöjt är borgarshowen i dag. Det är så träffande att se hur utvecklingen nu går.

a) Borgarna snackar mediatrendigt. Opinionssiffrorna rusar i höjden och känner inga gränser. Ingen uttalar stöd alls för något som kan förknippas med politisk vänster.

b) Borgarna snackar realpolitik. Helt plötsligt sjunker stödet i den allmänna opinionen - helt enkelt eftersom folk återigen inser att trots den ibland fina retoriken är borgarna i allt väsentligt ett eller ett par snäpp sämre än till och med kanslihussossarna - och vänstern återtar mer och mer "förtroende".

Dagens spricka i borgarnas glashus visar att de nu måste inarbeta en ännu mer kroniskt imagebaserad och personfixerad politisk agenda. Den blå alliansen måste bort från sakfrågorna, in i kampanjfinliret. Det är då de kan vinna.

Kort reflektion 3

Min förvåning är stor över att Aftonbladet så öppet är en av de mest engagerade pådrivarna i uppbyggandet av en ny personkultur kring Göran Persson. Och jag menar inte den form av personkult som typ nordkoreanska eller amerikanska medier sysslar med, utan ren nyhetssmutskastning i kampanjformat, ett sätt att skapa misstro mot och missnöje med landets ledning. Visserligen inte helt fel i sig, men det riktigt dåliga är att man samtidigt stämmer in i de borgerligas kör.

"Röde Baronen" kallas statsministern i dagens nyhetsspalt. "Folket vill gå på fest med Reinfeldt" rapporterar tidningen om, i en helt apart undersökning från Skop. "Vinnaren och förloraren" heter det i en helt galet komisk "jämförelse" mellan de båda gubbarna Reinfeldt och Persson.

Om vi säger att den del av väljarkåren som är känslig för allmän opinion fås att känna en djup tveksamhet inför varje aspekt av facket, vänstern, arbetarrörelsen, socialdemokratin, regeringen, myndigheterna... Ja, då är det inte svårt att se hur valet kan vinnas med intryck i stället för med argument.

Borgarna har en stabil frihet att sätta ribban för debatter. De har också möjlighet att välja ämnen, perspektiv och ordbruk i mediebruset, vilket ger dem en chans att styra svenskarnas sinnen som i alla fall jag inte har sett maken av tidigare. Det är finlir, det är elegant - och det funkar med imponerande effektivitet. Aftonbladet går på sätt och vis i bräschen för utvecklingen. Oj, så vänstern och vänstermitten nu ligger i underläge. Visserligen tycker jag att Reinfeldt och de andra blå mupparna förlorar stort i näst intill varenda sakfråga - men vad spelar det för roll, när "känslan" i media är att allt till vänster om centern är losers och tillhör det förgångna, att borgarna är folkliga och fräscha?

Kort reflektion 2

Första maj. Snålblåst, regnskvätt, kyligt. Stan luktar piss och alkohol, här och där kliver man på glaskross som inte följt med in i sopmaskinerna under morgonpasset.

Demonstrationståg, förstås, med snygga paroller som "Är det inte ganska dåligt nuförtiden? SOCIALISERA RUBBET!" och "USA ut ur Irak". Den förstnämnda bara måste vinna pris i den officiella Ung Vänster-tävlingen om bästa välfärdsbanderoll. Eller åtminstone ett hedersomnämnande.

Ali Esbati talade, liksom Camilla Sköld Jansson och jag gjorde. Camilla och Ali förde längre, retoriskt riktiga resonemang om våra stora världsproblem och om det systemfel som nuvarande kapitalistiska världsordning utgör. Jag "freestylade" ett par minuter om sånt som jag kom på kan vara viktigt för mig och mina skolkamrater. Visserligen utan stringens och utan manus, men å andra sidan lite mer påhittigt, om jag får säga't själv.

Varför måste första maj vara en av få dagar på året när man blir allvarligt nedkyld av att stå på Stortorget, och varför har Kommunistiska partiet en flagga med hammare och skära vajandes jämte partiets talare? Världen är full av outgrundligheter.

Johan Ehrenberg ska ha stort cred för sin krönika om förstamajparoller i dagens Aftonbladet Kultur (jo, det finns en sån avdelning på den tidningen, hur avlägset det än känns att skriva det).

Dagens guldkorn: sovjetnostalgiskt värre när r:arna spelade Internationalen på bandspelare och lät mikrofonen knastra ut Knutna Nävars version av den över Stortorget.

Kort reflektion 1

I natt var jag nere på stan i nära fyra timmar och gick omkring som en stilla ö i havet av vilda ungdomar. De flesta fulla; några nyktra, andra nära att kollapsa. Många kommer fram och hälsar, snackar en stund och trivs. Vissa ungdomar siktar med envishet på glasflaskorna för att kasta sönder dem mot marken.

Min uppgift var att plocka upp så många glasflaskor som möjligt för att undvika onödiga mängder glaskross. Det gick bra, och jag tror faktiskt att det gjorde märkbar skillnad när jag mot kvällens slut hade plockat runt 150 flaskor.

En fråga som jag gick och klurade på var vilka kostnader kommunen och samhället i övrigt har för en sista aprilkväll som denna. Jag tänker på sådant som krossade skyltfönster, glaskrosset på gatorna, förstörda bänkar/blomrabatter/lampskärmar, spyor/urin/alkoholspill på husfasader och gator och såklart dessa dussintals unga som hinner råka illa ut under nattens gång. Allt sånt har ett reellt pris, i kronor och ören, som kommun, privatpersoner och näringsliv måste betala.

Kommunens städgrupp och folket i centrum av staden har gjort ett jättejobb under morgontimmarna. De ska verkligen ha en eloge för sitt saneringsarbete. Men det känns ändå någonstans som att deras satsningar skulle göra bättre nytta i förebyggande arbete än just sanering av den svinstia som varje sista april faktiskt utgör.