I dagens ÖP framstår centern som bra mycket mer proggig än den nog egentligen är. Tidningens politiska sidor tar många poänger med sina vädjande "sunt förnuft"-argument, typ såna som jag gillar. Dessutom ger de Abbe Elhachimis debattinlägg en mycket mer bekväm rubrik än vad LT förmår. Tyvärr liknar LT:s politiska del ofta den rottingliberala folkpartismen, medan ÖP:s blir den politiska proggkraften i länet, den som utmanar regeringens politik från gräsrotsnivå.
Per Åhlström gnäller om att bidrag är dåligt och inte funkar på en fri marknad, medan Malin Svensson/Mikaela Munck af Rosenschöld påminner om hur folk drabbas av en alltmer ekonomistisk värld.
Apropå mjölk borde vi starta ett uppror. Ett uppror för subventioner, mot frihandel och över alla ideologiska skiljelinjer. Vissa i socialliberala och vänsterkretsar hävdar att en av de bästa sakerna västvärlden kan göra är att slopa sina subventioner på jordbruksprodukter. "U-länderna skulle tjäna kanske 2 miljarder dollar per dag på en sådan reform", menar vissa. Det är ett feltänk. Hur kul skulle det exempelvis vara ifall vi tvangs lägga ner större delen av det svenska jordbruket bara för att se alltmer exportodling i Afrika och Latinamerika? Om hård torka eller andra stora naturkatastrofer skulle drabba den känsliga odlingen där skulle även vi drabbas. För att inte tala om ineffektiviteten i att frakta mat över halva världen...
Nej, låt oss odla vår egen mat och konsumera den så nära produktionsområdet som möjligt! Matförsörjning är en viktig fråga som inte kan förminskas till att handla om pris i butiken. Även om banan- och rottingliberalerna säger det.
17 augusti 2005
16 augusti 2005
Mjölk
Nio av tio glas vätska som jag tillgodogör mig innehåller mjölk. Jag dricker ett par liter om dagen - mjölk utgör en stor del av mitt närings-, fett-, kalcium- och vätskeintag. Jag älskar mjölk. Inte all mjölk, förstås - det ska vara mjölk från Milko, med den fylliga, härliga kvalitén (i en icke-kommersiell betydelse, vill säga), helst kravmärkt.
Mitt intresse för mjölk sträcker sig längre än till mjölkdisken: jag har också en politisk övertygelse om att mjölkbönderna, i synnerhet de norrländska, behöver hjälp på traven med konsumtionen för att allt det goda i världen ska bestå. Marknadsekonomi heter som bekant vårt statsskick nu för tiden, och därmed är allas vårt mål profiten.
Efter en undersökning som refereras till på SVT Text är det bara Milko och Norrmejerier (observera: Sveriges Norrlandsläns mejerier) som håller den höga kalciumkvalitet som står märkt på paketen. Söderut är mjölkproduktionen inriktad på stordrift i större utsträckning, vilket påverkar födosätten och därmed mjölkens kvalitet. Besserwissrar säger också att tidsperiod på året har betydelse för kalciuminnehållet, men i så fall spricker min teori om att Norrland är bäst, så det är helt enkelt fel.
Det som verkligen oroar mig är dock hysterin i butiks- och mejerinäringen. Prishetsen går nu så långt att handlare och mejerister värmebehandlar mjölken för att få ner priset. Behöver jag nämna att den köps in i en så lockande del av världen som Tjeckien? Tjeckisk mjölkchoklad - okej. Tjeckisk konsumtionsmjölk - nej, tack!
Aftonbladet låter förstås en folkpartist bli folkets (och min) hjälte för ett ögonblick:
Mitt intresse för mjölk sträcker sig längre än till mjölkdisken: jag har också en politisk övertygelse om att mjölkbönderna, i synnerhet de norrländska, behöver hjälp på traven med konsumtionen för att allt det goda i världen ska bestå. Marknadsekonomi heter som bekant vårt statsskick nu för tiden, och därmed är allas vårt mål profiten.
Efter en undersökning som refereras till på SVT Text är det bara Milko och Norrmejerier (observera: Sveriges Norrlandsläns mejerier) som håller den höga kalciumkvalitet som står märkt på paketen. Söderut är mjölkproduktionen inriktad på stordrift i större utsträckning, vilket påverkar födosätten och därmed mjölkens kvalitet. Besserwissrar säger också att tidsperiod på året har betydelse för kalciuminnehållet, men i så fall spricker min teori om att Norrland är bäst, så det är helt enkelt fel.
Det som verkligen oroar mig är dock hysterin i butiks- och mejerinäringen. Prishetsen går nu så långt att handlare och mejerister värmebehandlar mjölken för att få ner priset. Behöver jag nämna att den köps in i en så lockande del av världen som Tjeckien? Tjeckisk mjölkchoklad - okej. Tjeckisk konsumtionsmjölk - nej, tack!
Aftonbladet låter förstås en folkpartist bli folkets (och min) hjälte för ett ögonblick:
Den smakar fan. Den går att ha med ut i skogen eller så. Men det är ju inget du köper och dricker. Du kan inte ens ha Oboy i den.
Well, it ain't exactly high school...
Så... I dag kom antagningsbeskedet.
Tydligen var allt helt okej ändå, när min problematik med universitetet väl fått luftas lite i media. Vilket påminner mig - jag ska se till att gifta mig med nån dotter i familjen Bonnier, så jag får styra ett mediebolag i Bonniersfären i framtiden. Vad sägs om vd eller utgivningschef på Bonnier Media? Liksom, "Ja, jag tycker ju att Bonnier Media bör bredda sitt redan breda [tänker jag; smala, liberala] utbud med fem tidningar som politiskt representerar olika vänsterschatteringar. Jag räknar med dags- och veckotidningar med brett politiskt nyhets- och analysutrymme." Eller... Ja, det där är planer för den avlägsna framtiden.
I första hand var det ju universitetsstudierna som stod för dörren. Det ska bli kul att äntligen få rim och reson i vardagen, lite rutin och förhoppningsvis massor av nya erfarenheter och kunskaper.
Om jag hade skrivit det här inlägget på en svenskskapad bloggsajt så skulle det ha varit frankerat med "13.37", men man kan inte få allt här i världen...
Tydligen var allt helt okej ändå, när min problematik med universitetet väl fått luftas lite i media. Vilket påminner mig - jag ska se till att gifta mig med nån dotter i familjen Bonnier, så jag får styra ett mediebolag i Bonniersfären i framtiden. Vad sägs om vd eller utgivningschef på Bonnier Media? Liksom, "Ja, jag tycker ju att Bonnier Media bör bredda sitt redan breda [tänker jag; smala, liberala] utbud med fem tidningar som politiskt representerar olika vänsterschatteringar. Jag räknar med dags- och veckotidningar med brett politiskt nyhets- och analysutrymme." Eller... Ja, det där är planer för den avlägsna framtiden.
I första hand var det ju universitetsstudierna som stod för dörren. Det ska bli kul att äntligen få rim och reson i vardagen, lite rutin och förhoppningsvis massor av nya erfarenheter och kunskaper.
Om jag hade skrivit det här inlägget på en svenskskapad bloggsajt så skulle det ha varit frankerat med "13.37", men man kan inte få allt här i världen...
15 augusti 2005
Feminister på vift
Inom de svenska tjej- och kvinnojourerna går stormens vågor höga sedan några månader tillbaka. Bråken gäller (enligt tidningsuppgifter; jag är inte personligen insatt) bland annat ideologiska frågor. En del kvinnojourer vill spola den tydliga, provokativt feministiska linje som Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, driver. I stället söker sig många till SKR, Sveriges kvinnojourers riksförbund. De har en mjukare, "sossigare" feministisk agenda.
Jag tycker att inslaget i Dokument inifrån, där en helt vild berättelse om feminister som sekteristiska och våldsamma fanatiker målades upp, har fått alldeles för stort utrymme och för stor betydelse för den feministiska debatten. (Kolla in det oklippta treminutersinslaget på SVT:s hemsida. Märk hur reportern pressar von Wachenfeldt, ignorerar vad hon säger, upprepar samma inkorrekta fråga gång på gång, tills hon får "rätt svar" av sitt intervjuoffer.) Vi lever i en tid där kämpande gräsrotsrörelser lätt trampas sönder av mediernas elefanter. SVT är förstås bara en del i det stora maskineri som vid det här laget krossat eller omyndigförklarat de flesta aspekter inom svensk feministisk organisering.
Det märks inte minst i den offentliga debatten. I ett forum för moderater som jag ögnade igenom nyligen, togs frågan om Feministiskt initiativs, Fi, årsmöte upp. Nästan alla kommentarer på tråden nämner cyniskt att det handlar om ett gäng terrorister, gerillakvinnor, bombmakare, "djävulskap" och så vidare - någon önskar livet ur alla i Fi. Hur heta hade webbmoderaternas aversioner mot Fi varit utan mediehetsen? Dessa heta känslor har spritts långt in i medelsvenssons nerver.
Svårorganiserade och resursfattiga - mestadels ideella - organisationer skjuts med helt absurda påhopp ner av dokumentärfilmsprogram. Den flock av opinionsbildare som följer i dess spår förstör helt organisationernas arbete. Där media borde granska och kritisera de mäktiga företagen, gör de i stället snask av vanligt folks engagemang. Media kunde gott fylla en mer konstruktiv funktion i samhället.
Jag tycker att inslaget i Dokument inifrån, där en helt vild berättelse om feminister som sekteristiska och våldsamma fanatiker målades upp, har fått alldeles för stort utrymme och för stor betydelse för den feministiska debatten. (Kolla in det oklippta treminutersinslaget på SVT:s hemsida. Märk hur reportern pressar von Wachenfeldt, ignorerar vad hon säger, upprepar samma inkorrekta fråga gång på gång, tills hon får "rätt svar" av sitt intervjuoffer.) Vi lever i en tid där kämpande gräsrotsrörelser lätt trampas sönder av mediernas elefanter. SVT är förstås bara en del i det stora maskineri som vid det här laget krossat eller omyndigförklarat de flesta aspekter inom svensk feministisk organisering.
Det märks inte minst i den offentliga debatten. I ett forum för moderater som jag ögnade igenom nyligen, togs frågan om Feministiskt initiativs, Fi, årsmöte upp. Nästan alla kommentarer på tråden nämner cyniskt att det handlar om ett gäng terrorister, gerillakvinnor, bombmakare, "djävulskap" och så vidare - någon önskar livet ur alla i Fi. Hur heta hade webbmoderaternas aversioner mot Fi varit utan mediehetsen? Dessa heta känslor har spritts långt in i medelsvenssons nerver.
Svårorganiserade och resursfattiga - mestadels ideella - organisationer skjuts med helt absurda påhopp ner av dokumentärfilmsprogram. Den flock av opinionsbildare som följer i dess spår förstör helt organisationernas arbete. Där media borde granska och kritisera de mäktiga företagen, gör de i stället snask av vanligt folks engagemang. Media kunde gott fylla en mer konstruktiv funktion i samhället.
14 augusti 2005
Marknadsprojekt
Nej, titta! På inlägget nedanför finns ett par kommentarer med kommersiellt budskap. Visst är det intressant att få kommentarer på sina inlägg, även då de är så djupt personliga som dessa (de är skrivna på engelska). Men några frågor dyker upp:
1. Sker kommenterandet per automatik (med programvara som söker upp och spammar kommentarformulären) eller "för hand"?
2. Hittar spammarna sina offer genom att hoppa mellan bloggare som länkar till varandra på sina sidor, eller sker det med Googles slumpmässiga sökverktyg?
3. Får Google betalt för det obehag som reklamutskicken ger upphov till (skulle i så fall förklara hur blogger.com kan vara i övrigt reklamfritt)?
4. Ligger Google rentav bakom de avsändare som spammar oss bloggare?
5. Är det många som söker sig till kontaktlinsköp online efter ett tips i sin blogg?
6. Kan man på något sätt straffa den individ juridiskt, som skickar dylika meddelanden till oss oskyldiga, sköra samhällsmotborgare?
1. Sker kommenterandet per automatik (med programvara som söker upp och spammar kommentarformulären) eller "för hand"?
2. Hittar spammarna sina offer genom att hoppa mellan bloggare som länkar till varandra på sina sidor, eller sker det med Googles slumpmässiga sökverktyg?
3. Får Google betalt för det obehag som reklamutskicken ger upphov till (skulle i så fall förklara hur blogger.com kan vara i övrigt reklamfritt)?
4. Ligger Google rentav bakom de avsändare som spammar oss bloggare?
5. Är det många som söker sig till kontaktlinsköp online efter ett tips i sin blogg?
6. Kan man på något sätt straffa den individ juridiskt, som skickar dylika meddelanden till oss oskyldiga, sköra samhällsmotborgare?
Leve marknadsprojekten!
En kvällstidning - onödigt att ens nämna vilken - har en ordentligt vinklad artikel, skriven av en frilansare. Ämnet för dagen är svält och dess kopplingar till liberalisering och marknadskrafterna. Peter Kadhammars reportage är precis sådär menande som en artikel i Flamman eller Arbetaren kan vara.
I samma tidnings nätupplaga pågick i förrgår en kampanj för oss läsare: vi ska avhjälpa svälten i Niger genom att sms:a in pengar till Röda Korsets luftbro. Det är äcklande att vi nu indoktrineras till ett välgörenhetstänkande, snarare än till att se och förkasta världens vidrigaste systemfel!
Här har vi alltså ett reportage, där man får se hur marknadstänkandet gjort att "entreprenörerna" i Niger ackumulerar så mycket av maten som möjligt, och cyniskt väntar på bästa säljtillfälle. Marknaderna är välfyllda, de privata magasinen har enorma förråd - till och med utländsk biståndsmat finns att köpa i stora säckar - men folket svälter. De är dels för fattiga för att ha råd, dels får de inte tillräckligt i ersättning för de grödor de odlar. Och vi ska skicka ännu mer mat till "entreprenörerna"?
Mat som ges till fattiga afrikanska eller asiatiska länder försvinner lätt ut i korruption och på parallella gråa eller svarta marknader. Våra tidningar gör helt sjukt fel när de lär oss att instinktivt tänka "välgörenhet" snarare än "global rättvisa"!
Jag kan säga vad vi ska göra: vi ska resa krav om att slopa IMF- och Världsbanken-tänkandet, och återgå till en politik där nationell suveränitet och folklig rättvisa prioriteras. Det är inte vettigt att låtsas som om nyliberala teorier är lika med sanning, och därmed självklara som modeller för alla länder att utvecklas med! Aaarrrggghhh! Jak pli syr! Fifan, ja!!
I samma tidnings nätupplaga pågick i förrgår en kampanj för oss läsare: vi ska avhjälpa svälten i Niger genom att sms:a in pengar till Röda Korsets luftbro. Det är äcklande att vi nu indoktrineras till ett välgörenhetstänkande, snarare än till att se och förkasta världens vidrigaste systemfel!
Här har vi alltså ett reportage, där man får se hur marknadstänkandet gjort att "entreprenörerna" i Niger ackumulerar så mycket av maten som möjligt, och cyniskt väntar på bästa säljtillfälle. Marknaderna är välfyllda, de privata magasinen har enorma förråd - till och med utländsk biståndsmat finns att köpa i stora säckar - men folket svälter. De är dels för fattiga för att ha råd, dels får de inte tillräckligt i ersättning för de grödor de odlar. Och vi ska skicka ännu mer mat till "entreprenörerna"?
Mat som ges till fattiga afrikanska eller asiatiska länder försvinner lätt ut i korruption och på parallella gråa eller svarta marknader. Våra tidningar gör helt sjukt fel när de lär oss att instinktivt tänka "välgörenhet" snarare än "global rättvisa"!
Jag kan säga vad vi ska göra: vi ska resa krav om att slopa IMF- och Världsbanken-tänkandet, och återgå till en politik där nationell suveränitet och folklig rättvisa prioriteras. Det är inte vettigt att låtsas som om nyliberala teorier är lika med sanning, och därmed självklara som modeller för alla länder att utvecklas med! Aaarrrggghhh! Jak pli syr! Fifan, ja!!
13 augusti 2005
Här kommer Chávez?
Venezuela och dess omåttligt populäre president Hugo Chávez står just nu som värd för den sextonde Världsungdomsfestivalen, en festival med rötterna i efterkrigstidens realsocialistiska ungdomsideologiska praktik. Tiotusentals ungdomar från vänsterrörelser över hela världen samlas i det radikala uppstickarlandet för att lyssna på tal och workshops om socialism, antiimperialism och strategifrågor. Lite som de sociala forumen. Bakgrundsinformation i Flamman.
Hugo Chávez har många bollar i luften. Med denna festival fullkomligt exploderar hans popularitet i hela världens vänsterrörelser. Nyligen har Chávez startat upp en latinamerikansk politisk tevekanal, där vänsterns och vänsterpresidenternas åsikter och frågor rullar i (enligt kritikerna) alldeles för långsam och propagandistisk takt. För ett tag sedan förklarade Chávez Venezuela alfabetiserat, sedan miljontals venezolaner fått utbildning i hans omfattande projekt. Chávez har också på senare tid stärkt kontakterna med Kubas president Castro, samtidigt som han i tal efter tal agiterar för socialism och hotar Bush med smäll på fingrarna om Washington får för sig att anfalla.
Mycket av det Chávez gör är bra - det är bra med presidenter som står upp mot imperialisterna, och ännu bättre när de faktiskt valts i demokratiska, fria val. Det går knappast att överskatta värdet som varumärket Hugo Chávez bär i den globala vänsterns diskussioner. Men det finns sämre saker också.
I sin iver att "få balans" i medierapporteringen av samhällsutvecklingen har Chávez låtit stifta nya massmedielagar. En följd av detta har blivit att en av de tidningar som mest kritiserar presidenten nu står inför en rättsprocess. Media får nämligen inte visa "vanvördnad" för staten, offentliga myndigheter, rättsväsendet eller presidenten. För mig ter sig sådana metoder mycket oroande. Lagstiftning om inskränkningar i medias granskning av offentliga personer tillhör visserligen ländernas politiska tradition, men det ursäktar knappast att presidenten ytterligare stryper så centrala delar av demokratin som pressfriheten.
Till sina meriter kan Hugo Chávez - förutom som förste folkligt valde president i Venezuela - lägga titlar som militär- och kuppledare. Fler än en varningsklocka ringer för mig när den mannen sedan börjar inskränka fri- och rättigheter. Den våldsamma, aggressiva oppositionen i landet verkar också ibland berättigat upprörd. Presidenten genomför projekten genom att ta alltmer av statens sysslor i sina egna händer - nu senast med hjälp av flera miljarder dollar i en personlig fond, pengar som tas ur riksbankens valutareserv.
En annan sak som jag tycker är oroväckande på sikt för Venezuela är de förstatliganden som nu påbörjats. Nedlagda fabriker tas över av de avskedade arbetarna och öppnas igen med statligt stöd. Visst kan det vara så att fabriker bara har lagts ner för att ägarna kan öppna nytt i ett annat land och på så sätt göra större vinst, men risken är att dessa fabriker faktiskt inte bär sig ekonomiskt i det venezolanska näringslivet. I så fall tar staten en massiv, långsiktig risk när man satsar resurser på att driva omöjliga företag vidare. Den som lever får se - hoppet lever ju i alla fall än!
Hugo Chávez har många bollar i luften. Med denna festival fullkomligt exploderar hans popularitet i hela världens vänsterrörelser. Nyligen har Chávez startat upp en latinamerikansk politisk tevekanal, där vänsterns och vänsterpresidenternas åsikter och frågor rullar i (enligt kritikerna) alldeles för långsam och propagandistisk takt. För ett tag sedan förklarade Chávez Venezuela alfabetiserat, sedan miljontals venezolaner fått utbildning i hans omfattande projekt. Chávez har också på senare tid stärkt kontakterna med Kubas president Castro, samtidigt som han i tal efter tal agiterar för socialism och hotar Bush med smäll på fingrarna om Washington får för sig att anfalla.
Mycket av det Chávez gör är bra - det är bra med presidenter som står upp mot imperialisterna, och ännu bättre när de faktiskt valts i demokratiska, fria val. Det går knappast att överskatta värdet som varumärket Hugo Chávez bär i den globala vänsterns diskussioner. Men det finns sämre saker också.
I sin iver att "få balans" i medierapporteringen av samhällsutvecklingen har Chávez låtit stifta nya massmedielagar. En följd av detta har blivit att en av de tidningar som mest kritiserar presidenten nu står inför en rättsprocess. Media får nämligen inte visa "vanvördnad" för staten, offentliga myndigheter, rättsväsendet eller presidenten. För mig ter sig sådana metoder mycket oroande. Lagstiftning om inskränkningar i medias granskning av offentliga personer tillhör visserligen ländernas politiska tradition, men det ursäktar knappast att presidenten ytterligare stryper så centrala delar av demokratin som pressfriheten.
Till sina meriter kan Hugo Chávez - förutom som förste folkligt valde president i Venezuela - lägga titlar som militär- och kuppledare. Fler än en varningsklocka ringer för mig när den mannen sedan börjar inskränka fri- och rättigheter. Den våldsamma, aggressiva oppositionen i landet verkar också ibland berättigat upprörd. Presidenten genomför projekten genom att ta alltmer av statens sysslor i sina egna händer - nu senast med hjälp av flera miljarder dollar i en personlig fond, pengar som tas ur riksbankens valutareserv.
En annan sak som jag tycker är oroväckande på sikt för Venezuela är de förstatliganden som nu påbörjats. Nedlagda fabriker tas över av de avskedade arbetarna och öppnas igen med statligt stöd. Visst kan det vara så att fabriker bara har lagts ner för att ägarna kan öppna nytt i ett annat land och på så sätt göra större vinst, men risken är att dessa fabriker faktiskt inte bär sig ekonomiskt i det venezolanska näringslivet. I så fall tar staten en massiv, långsiktig risk när man satsar resurser på att driva omöjliga företag vidare. Den som lever får se - hoppet lever ju i alla fall än!
12 augusti 2005
*lol*
Arnold ska köpa folkets röster för att genomföra den politik han lovade att inte föra när han valdes till Kaliforniens guvernör. Men för att ha råd med detta röstköp (bortåt 400 miljoner kronor i kampanjpengar inför folkomröstningen) måste han hora lite hos överklassen. Eller, förlåt - han måste umgås med sina bästa väljare.
Greg Palast har skrivit en bok om det fenomen som den amerikaniserade demokratin går ut på, "Den bästa demokrati som kan köpas för pengar". Läs den om du vill döda lite tid.
Greg Palast har skrivit en bok om det fenomen som den amerikaniserade demokratin går ut på, "Den bästa demokrati som kan köpas för pengar". Läs den om du vill döda lite tid.
Vänsterdramaturgi
(Nisse är i natt egenkärt nöjd med sitt bloggande. Läs mitt lite utförligare inlägg på Norrländskt socialistiskt motstånd. Jag ursäktar på förhand att det spretar i textens kvalitet.)
I dag är det obligatoriskt för en nyhet som handlar om den politiska vänstern att den går att sätta in i den för tillfället passande ramen för hur en politisk nyhet ska vinklas.
Således är det en toppnyhet att Göran Perssons nya herrgård är ett mångmiljonprojekt - läs även mitt inlägg från i våras om Aftonbladets Perssonfetisch - och att vänsterpartiets partisekreterare Pernilla Zethraeus inte ställer upp för en fjärde mandatperiod i partistyrelsen. Likaledes är det inte mer värt än korthuggna artiklar när vänsterpartiet går ut med beskedet att man vill ha fri tandvård för unga, eller när socialdemokraternas omfattande och generösa vårdmanifest läcker ut i media.
Under natten har vi fått veta att en annan kvinna i vänsterpartiets styrelse, Amelia Morey Strömberg, också lämnar partistyrelsen efter sin tredje mandatperiod. Hon och Pernilla Zethraeus har bägge motionerat till vänsterpartiets kongresser om att maximera antalet mandatperioder för varje ledamot i partistyrelsen till tre. Således väljer Morey Strömberg och Zethraeus att följa sina principer och avisera sina avgångar i tid för valberedning och parti att vänja sig.
Media (jag tänker nu särskilt på SVT) gör en stor grej av det hela, och i ett av reportagen får man en verkligt läskig bild av historien. Jag får i alla fall uppfattningen - av klippning och innehåll i reportaget - att det här är en falangiststrid och att Lars Ohly och kommunismen är skyldiga. Helt vansinnigt, egentligen.
Sådan är världen vi lever i. Någon självkritik inom media kommer knappast på tal. På Lunarstorm diskuterade jag nyligen med en kille som på fullaste allvar ansåg att Fox News rapportering av Fidel Castros senaste arresteringar var bättre än svenska medias. Jag måste inte ens kommentera det...
I dag är det obligatoriskt för en nyhet som handlar om den politiska vänstern att den går att sätta in i den för tillfället passande ramen för hur en politisk nyhet ska vinklas.
Således är det en toppnyhet att Göran Perssons nya herrgård är ett mångmiljonprojekt - läs även mitt inlägg från i våras om Aftonbladets Perssonfetisch - och att vänsterpartiets partisekreterare Pernilla Zethraeus inte ställer upp för en fjärde mandatperiod i partistyrelsen. Likaledes är det inte mer värt än korthuggna artiklar när vänsterpartiet går ut med beskedet att man vill ha fri tandvård för unga, eller när socialdemokraternas omfattande och generösa vårdmanifest läcker ut i media.
Under natten har vi fått veta att en annan kvinna i vänsterpartiets styrelse, Amelia Morey Strömberg, också lämnar partistyrelsen efter sin tredje mandatperiod. Hon och Pernilla Zethraeus har bägge motionerat till vänsterpartiets kongresser om att maximera antalet mandatperioder för varje ledamot i partistyrelsen till tre. Således väljer Morey Strömberg och Zethraeus att följa sina principer och avisera sina avgångar i tid för valberedning och parti att vänja sig.
Media (jag tänker nu särskilt på SVT) gör en stor grej av det hela, och i ett av reportagen får man en verkligt läskig bild av historien. Jag får i alla fall uppfattningen - av klippning och innehåll i reportaget - att det här är en falangiststrid och att Lars Ohly och kommunismen är skyldiga. Helt vansinnigt, egentligen.
Sådan är världen vi lever i. Någon självkritik inom media kommer knappast på tal. På Lunarstorm diskuterade jag nyligen med en kille som på fullaste allvar ansåg att Fox News rapportering av Fidel Castros senaste arresteringar var bättre än svenska medias. Jag måste inte ens kommentera det...
11 augusti 2005
Pakidaki!
Bush-språk igen. Han gillar ordvitsar och uttryck som låter fräna/barnsliga, och där delar vi intressen. Men det får kanske vara nog där. Som jag tidigare skrivit har Förenta staterna, under Bush, Cheney och Rumsfeld, lyckats kränga en ny generation F-16 till Pakistan.
Pakistan har behandlats lite som en hjälte av Washington, med finansiellt, politiskt och militärt stöd sedan tiotals år tillbaka. Förr var det som tack för att Pakistan slogs mot kommunisterna - i dag ges Islamabad stöd i "kampen mot terrorn". Men är det inte märkligt att kärnvapenmakten Pakistan premieras så svulstigt?
En artikel publicerad för ett par dagar sedan i amerikanska Common Dreams beskriver närmare hur Dick Cheney, nu vicepresident och under Bush den äldre försvarsminister, reagerade när han 1989 fick reda på Pakistans kärnvapenplaner. Han beslutade sig helt enkelt för att dölja allt. Varför?
Under tiden för det pakistanska motståndet mot den sovjetstödda afghanska regimen, i slutet av 80-talet, mottog Pakistan stort bistånd av Förenta staterna. Bland annat slöts en miljardaffär angående leveranser av F-16-flygplan - kärnvapenbärande - där både Förenta staterna och Pakistan kan anses ha gjort en mycket bra affär. Cheney lät leveransen stärka den inhemska krigsindustrin, och den pakistanske diktatorn kunde se sin militära styrka växa något enormt.
I fjol offentliggjordes att Pakistan har sålt kärnvapenhemligheter till länder som Iran, Irak och Nordkorea. Ondskans axelmakter har alltså fått hjälp att kärnvapenbestycka sig av några familjen Bushs egna favoritjuntor, de pakistanska.
Det amerikanska stödet till Pakistan är viktigt, så viktigt att landets ledning måste ljuga för parlamentet och tysta försöken att diskutera besluten. För vad skulle hända om amerikanska kongressen och senaten tog beslut om att frysa stödet till en så viktig allierad som Pervez Musharraf? I värsta fall skulle en regel om stopp för militärt stöd till odemokratiska stater komma till stånd, och då skulle det amerikanska militära stödet inte längre vara så mycket att tala om...
Pakistan har behandlats lite som en hjälte av Washington, med finansiellt, politiskt och militärt stöd sedan tiotals år tillbaka. Förr var det som tack för att Pakistan slogs mot kommunisterna - i dag ges Islamabad stöd i "kampen mot terrorn". Men är det inte märkligt att kärnvapenmakten Pakistan premieras så svulstigt?
En artikel publicerad för ett par dagar sedan i amerikanska Common Dreams beskriver närmare hur Dick Cheney, nu vicepresident och under Bush den äldre försvarsminister, reagerade när han 1989 fick reda på Pakistans kärnvapenplaner. Han beslutade sig helt enkelt för att dölja allt. Varför?
Under tiden för det pakistanska motståndet mot den sovjetstödda afghanska regimen, i slutet av 80-talet, mottog Pakistan stort bistånd av Förenta staterna. Bland annat slöts en miljardaffär angående leveranser av F-16-flygplan - kärnvapenbärande - där både Förenta staterna och Pakistan kan anses ha gjort en mycket bra affär. Cheney lät leveransen stärka den inhemska krigsindustrin, och den pakistanske diktatorn kunde se sin militära styrka växa något enormt.
I fjol offentliggjordes att Pakistan har sålt kärnvapenhemligheter till länder som Iran, Irak och Nordkorea. Ondskans axelmakter har alltså fått hjälp att kärnvapenbestycka sig av några familjen Bushs egna favoritjuntor, de pakistanska.
Det amerikanska stödet till Pakistan är viktigt, så viktigt att landets ledning måste ljuga för parlamentet och tysta försöken att diskutera besluten. För vad skulle hända om amerikanska kongressen och senaten tog beslut om att frysa stödet till en så viktig allierad som Pervez Musharraf? I värsta fall skulle en regel om stopp för militärt stöd till odemokratiska stater komma till stånd, och då skulle det amerikanska militära stödet inte längre vara så mycket att tala om...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)