Vem är det som ser fiender?

På Expressens kultursidor har Joakim Nilsson tagit på sig att granska den verkliga makteliten: de antirasistiska teoretikerna i tidskriftsredaktioner och på landets högskolor och universitet. De "ser fiender", skriver Nilsson.

För att begripa hur Nilsson menar ska man nog helst tillhöra den "liberala höger" som tycker att alla angrepp på Johan Norberg är objektivt förkastliga och att den där Andreas Malm är en pårökt lögnare. Men för mitt eget höga nöjes skull går jag igenom en del av artikeln här ändå:

Trots att det råder bred politisk enighet om att främlingsfientlighet och rasism ska bekämpas har debattörerna hamnat i ett verbalt skyttegravskrig. Positionerna är låsta: På ena sidan står en radikal vänster, på den andra en liberal höger.

Att den där stora mitten, säg moderaterna och socialdemokraterna, inte är framträdande i debatten, säger det någonting om vad det handlar om? Moderaterna och socialdemokraterna har en tyst överenskommelse i invandrings- och integrationspolitiken. Vad den går ut på är inte helt lätt att säga, för det centrala i överenskommelsen är just att den är tyst och således innebär tystnad, men den innebär att diskussionen kring den kommer att föras av folk till höger om m (typ folkpartiets integrationsansvariga) och till vänster om s (typ socialistiska teoretiker à la de los Reyes). Och vad kan vi säga om det? Ja, framför allt att de ansvariga för besluten inte deltar i diskussionen, vilket knappast gagnar en konstruktiv diskussion. Det kanske är det mest anmärkningsvärda. Men det skriver inte Nilsson om.

Under 2008 har vi redan sett två stora integrationsdebatter blossa upp, med personliga påhopp och hätska tilltal som följd. Den första striden rörde kulturrådets kritik av kulturtidskriften Mana, som bland annat avsåg flera uppseendeväckande fall av antisemitism i tidskriftens artiklar. Kort därefter följde ytterligare en debatt när DN Kulturs medarbetare Andreas Malm anklagade den liberale debattören Johan Norberg samt en av Mana-kritikerna, Dilsa Demirbag-Sten, för att gynna islamofobi. (Det framkom senare att Andreas Malm hade fabricerat de bevis han hänvisade till.)

De "flera uppseendeväckande fall av antisemitism" som Nilsson här hänvisar till är något som inte går att belägga, enligt Statens kulturråd som (om än med två protesterande ledamöter, däribland en annan högerliberal, Johan Staël von Holstein) beviljade Mana statligt kulturstöd. Antisemitism kallas det däremot av Dilsa Demirbag-Sten, en hängiven vän av Israel som har ungefär lika stor distans till kritik mot staten Israel som jag har till kritik av Republiken Jämtland: noll. Att Malm i sin artikelserie anklagade Norberg och Demirbag-Sten för att gynna islamofobi är delvis rätt, då Malm lyfte fram hur Norbergs och Demirbag-Stens märkliga teorier om Sverige under socialdemokratiskt styre användes av en amerikansk högerkonservativ författare i anti-islamskt propagandasyfte. Fel är däremot parentesen om att Malm skulle ha fabricerat sina bevis. Malm skrev följande om Norberg och Demirbag-Sten, varken mer eller mindre: "Av Johan Norberg - en av de svenska debattörer som Bruce Bawer anger som sina kunskapskällor, vid sidan om Dilsa Demirbag-Sten och Mauricio Rojas - har han lärt sig att Sverige visserligen inte är en enpartistat, men väl en "enidéstat" där kryperi för islam regerar." Vad Malm har gjort är alltså att visa hur svenska nuliberalers teorier kapas av en galen amerikan och blir till en bästsäljande bok om hur islam håller på att ta över Europa. Med fulla belägg. Om detta går att läsa här, här och här. Vad som är fabricerat i det hela, förutom då Nilssons påstående, vore intressant att få veta.

De akademiska antirasisterna får uppenbarligen Nilsson att se svart överallt. Han läser delrapporten SOU 2005:41, "Bortom Vi och Dom - teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering", inte som det är tänkt - som teoretiska reflektioner - utan som en anklagelseakt mot den egna högerliberala övertygelsen. Rapportförfattarna hävdar, enligt Nilsson:

att alla européer bär på en kollektiv skuld för århundraden av kolonialism och förtryck. Den som inte tror på reproduktion av rasistiska stereotyper anses vara fast i en förnekelsefas.

Lite undrar jag hur han har fått till det så enkelt. De "teoretiska reflektionerna" är betydligt djupare och mer problematiserande än att diskutera "förnekelser". I delrapporten kan vi istället läsa följande, om "en grupp politiker och debattörer som ser integrationspolitikens misslyckande som ett resultat av ”invandrarnas” eget fel":

Dessa personer är fortfarande fasta i ett förlegat och problematiskt integrationstänkande där samhället delas i två föreställda grupper, nämligen ”svenskar” som är agenter för att integrera och ”invandrarna” som ska integreras.

Alltså teoretisk reflektion på en helt annan nivå.

Nilsson har också på ett förtjänstfullt hedervärt sätt fullgjort sin granskande plikt genom att ansluta sig till en e-postlista, en elektronisk intressegrupp, för nämnda antirasistiska intellektuella. Där hittar han många bevis på antirasistisk diskussion som drar åt vänster och som anklagar bland annat folkpartiet för att så i rasistisk mylla. Här gör Nilsson däremot en djupare analys än vilda tolkningar av enskilda citat, som i fallet med delrapporten ovan:

Den akademiska friheten ska naturligtvis garantera att likasinnade forskare kan sluta sig samman i intressegrupper. Men för många samhällsforskare finns naturligtvis även möjligheten att påverka dagspolitiken – och då föds en fusion av politiska och akademiska intressen i ett slags ohelig allians; forskarna ger vetenskaplig legitimitet åt politikerna, politiker ger samhällsinflytande åt forskarna.

Precis! Men hur var det nu, har de intellektuella kring de los Reyes makten i sina händer? Nej. de los Reyes med flera är, från vänster, i opposition till den s- och m-majoritet i riksdagen som avgör politiken. Det eventuella "samhällsinflytande" som dessa forskare har är att de får publicera delrapporter som av regeringen läggs i ett arkiv och av en enig liberal mediekår tas som personliga påhopp och anklagas för politisering. Jag vill påminna om situationen med "oheliga allianser" inom nationalekonomins och statsvetenskapens värld: Sveriges ekonomiska debattklimat har under många år styrts av neoklassiska nationalekonomer. I media har man diskuterat en fråga, exempelvis EMU eller miljöskattepolitik, och så har en nationalekonom av den neoklassiska skolan tagits in för att ge oss facit. När diskussionerna i media har handlat om Förenta staternas krig mot terrorism har statsvetare och så kallade experter från FOI eller högskolor tagits in för att berätta sanningen om motiven till terroristkrigen. Dessa ekonomiska och statsvetenskapliga experter har naturligtvis haft precis samma åsikter som styrande politiker och har därför gjort att diskussionerna i media mycket raskt kunnat avslutas. Allianser mellan politiska och akademiska intressen är inget nytt under solen. Det som är speciellt i det här fallet är att de politiker som sitter på makten inte är samma politiker som samarbetar med de los Reyes med flera. Därför är det också besynnerligt att det är just dessa akademiker som ska kritiseras så hårt.

På ARA:s e-postlista odlas dessutom en ”vi mot dom”-attityd. Man anar fiender överallt. När Örebroforskaren Fuat Deniz mördades skrev en skärrad Masoud Kamali att det kunde vara rasistiskt motiverat: ”Snart kan vi inte ens gå fria på våra institutioner och arbetsplatser.”

Här tycker jag att Nilsson får tala för sig själv. Vem anar fiender var? Vad är över huvud taget värt att chockeras över här? En forskare inom samma ämnesområde som e-postlistans deltagare mördas på sin arbetsplats. Ska dennes kolleger ta detta kallt och anta att det var en ren slump? Här påstås alltså Kamali med flera "ana fiender överallt", men är det någon som anar fiender här så är det Nilsson själv.

Husnegerfrågan undgår förstås inte Nilssons granskande blick. Det på 60- och 70-talet använda uttrycket för svarta som ställde upp på förtryckarens sida är tillbaka. Enligt Nilsson är det förstås otänkbart att antirasister ska slänga sig med sådana begrepp, och jag anar liberal förvirring när en av dem svarar på ett nyanserat sätt:

När jag frågar ordföranden Irene Molina om hon anser att det är lämpligt att kalla motdebattörer för husnegrer, svarar hon:
– Det där är inte så lätt att svara på. Det måste man se från fall till fall. Men i vissa sammanhang kan det vara berättigat.

Alltså: Nyamko Sabuni kan i ett utspel ge både rasister och statligt förtryck sin välsignelse. Om någon då tolkar situationen som att Sabuni går de härskandes ärenden, mot de svartas intressen, och kallar henne husneger "kan det vara berättigat", om än kanske lite fånigt. Med i beräkningen ska man ha att de som deltar i diskussionen om invandring och integration - på grund av frånfallet av "seriösa" makthavare från s och m - sällan är så pass rumsrena att de stannar vid olämpliga uttryck. Se valfri samling kommentarer vid artiklar i nätversioner av dagstidningar eller tv-sändningar för exempel. Är detta något alldeles otänkbart, ens för en liberal?

Kvar återstår frågan: Har den breda allmänheten redan förlorat möjligheten att påverka och få tillträde till de fora för integrationsdebatt som nu styrs av akademiska kotterier, där politiska mobbningskulturer och rasistiska tillmälen har blivit vardagsmat?

Sedan när skulle "den breda allmänheten" ha tillgång till och möjlighet att påverka statliga utredningars delrapporter och akademiska e-postlistor? De fora för integrationsdebatt som över huvud taget existerar borde för det första innefatta landets verkliga makthavare, så vi kan ställa dem till svars på ett seriöst sätt. För det andra känns det lustigt att så mycket kritik kan ösas på den ena sidan av den akademiska striden, när minst lika stora märkligheter pågår på andra håll.

Fast vid närmare eftertanke känns det mer olustigt än lustigt att "granskningen" ser ut såhär, ty det följer mönstret. Nuliberalt etablissemang sluter upp bakom nuliberal politisk och ekonomisk makt.