Reaktionärerna och revoltörerna

Det är trångt inte bara i mitten utan även längst till höger inför höstens val. Mitt i en samhällsutveckling där konservatismen firar sina största segrar sedan krigsnationalismen under 1900-talets första hälft, är det ändå de mest uppenbart reaktionära partierna som riskerar att inte få några ledamöter i riksdagen. Trängseln, eller snarare mångfalden, bland reaktionära politiska krafter kan bidra till att fälla flera småpartier den 19 september.

Är det lagen om anställningsskydd, las, som är ens största hatobjekt, så är Centerpartiet det självklara valet. Man kanske är en excentrisk entreprenör som av princip säljer privatimporterat tyskt vin under disk, anställer papperslösa som jobbar utan lön varannan månad och åker ut på landet ibland för att lukta på koskit i syfte att återväcka minnen från ungdomens 30-tal, när man som ung bondeförbundare agiterade för ett rasrent och harmoniskt land. Tyvärr börjar många av denna sorts reaktionärer dö av, så här hänger det på att vi mobiliserar varenda en för att klara fyraprocentsspärren.

Om mohammedanerna, för att använda ett politiskt inkorrekt sanningens ord, är samhällets största gissel lägger man sin röst på Sverigedemokraterna. Samhället har förändrats de senaste åren, och det är mot islamisering vi har förts - det märks inte minst bland oss i rätt isolerade, skånska småsamhällen. Vi har aldrig varit mycket för det där med kultur, men nu när främlingarna viftar med sina koraner och förbudskrav vill man ju slå vakt om sin svenska flagga och midsommarstången. Tillväxten har varit stark bland landsbygdsreaktionärerna sedan besvikelsen efter Ny Demokrati - men kommer den att räcka till i detta val?

Kristdemokraterna är alltjämt partiet för familjens och den rätta moralens värnare. Kanske är man en pingstvän som med tilltagande bestörtning läser om kulturella eftergifter åt alltfler grupper, och drömmer sig tillbaka till den tiden då homosex var förbjudet enligt lag, eller åtminstone till den tiden dess utövare klassades som sjuka. Eller så är man pingstvännens, laestadianens och mormonens muslimske motsvarighet, den reaktionäre wahhabiten som vill bevara vårdnadsbidraget åt den vid spisen rekorderligt kuvade hustrun. Kampviljan bland dessa har gått tillbaka i takt med att samhället i övrigt har blivit alltmer reaktionärt. Vad finns det att kämpa emot när knappt någon kämpar för något längre? Ändå brukar Livets Ord med flera, genom gudomlig arbetsiver och trofast fotarbete på Småländska höglandet, lyckas klara KD över riksdagsspärren. Ibland som genom ett nålsöga.

Med detta vill jag peka på vad jag upplever som ett tydligt upptrampat utrymme för samhällsdebatt på ytterhögerkanten i svensk politik. När det offentliga samtalet rör sig inom begreppsramar som etnicitet/mångkultur, valfrihet/ungdomsskatt, bidragslinje/mygel, verklighetens folk/särintressen och radikalfeminister/miljöfundamentalister, så finns all möjlighet att slippa klassanalys och massorganisering. I en tid då klasstriderna rasar så drastiskt mellan storfinans på offensiven och arbetarklass i sönderfall, höjs det högerpopulistiska tonläget. Och visst är det lockande att ty sig till värdekonservativa populister, när det gamla arbetarpartiet ändå inte vill någonting - mer än möjligen att vara ett nyliberalismens mänskliga ansikte.

Jag önskar ibland att det hade funnits en lika stor idérikedom och ideologisk sprängkraft bland samhällets progressiva som bland de reaktionära. Av en slump bläddrade jag igenom en skrift från LO utgiven kring 1995, som en sista suck av självständigt formulerade argument till försvar för gemensam intressekamp. Skriften, "Generell välfärd i allas intresse", gavs ut med expressfart innan resten av LO:s Rättviseutredning, som skriften alltså var ett kapitel ur.

Efter Rättviseutredningen skrapade LO och Partiet undan liknande obehagliga självständigheter, för att bereda plats åt det passiviserande nyspråket. Nu ska statsfinanser saneras grundligt, punkt. Löntagarkollektivet (om man nu överhuvudtaget ska prata om kollektiv, det är tveksamt) ska ta ansvar så löneökningarna blir hanterbara. Miljön ska vi visst tänka på - genom att skapa en aldrig sinande tillväxt och entreprenörsanda. Och så vidare. Fina ord, ofta inbäddade i samma dubbeltydiga formuleringar som de borgerliga använder. En folkpartist pratar alltså samtidigt om en mer auktoritär sorteringsskola - för att värna arbetarklassens ungar. Och moderaten påpekar att vi ska privatisera vården - för att vård aldrig ska bli en fråga om plånbokens tjocklek.

Kvar finns en rörelse till vänster som milt sagt kan kallas marginaliserad. En fackklubb inom ett LO-förbund som tar till strid riskerar att bli angripen och utfryst av LO- och förbundsledning i händelse av mediedrev. Socialdemokrater som ifrågasätter det grunda ideologiska underlaget för samtida socialdemokratisk politik kallas för sekterister av Partiets högdjur. När SAC blåser till konflikt tillkallas polis och begrepp som maffia, extremister och utpressning haglar från höger till vänster.

Min förhoppning är att folk som blir less på de ytliga utspelen, och till dessa hör ju även ytterhögerns offentliga framträdanden, tar till orda och börjar organisera sig. Även om högerns gaphalsar är aggressiva och dominanta har de, precis som socialdemokratiska ledarfigurer, fullkomlig makt enbart därför att vanligt folk står passiva, stilla, under dem. Om det formas en rörelse som revolterar mot hela skiten - allt skitsnack, all tillbakaträngning av de redan marginaliserade, all elitism - är vår kamp till hälften vunnen. De enskilda revoltörerna måste börja tänka till nu genast, och som allra minst utnyttja sin valfrihet att rösta bort sittande regering i höst.

Och så en uppmaning till dig som inte orkar läsa långa blogginlägg eller långa böcker: Köp, för sex kronor, sammanfattningen av boken Jämlikhetsanden från Karneval förlag. Tidstypiskt aptitligt döpt till "Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i".

En tidning över gränsen

Landets lokaltidningar är i kris. Jag begriper att det är svårt att fylla en tidning med intressant innehåll när redaktionens samlade resurser och kompetens inte räcker till. Ofta tar man till genvägar, som att fylla ut med material från TT eller andra nyhetsbyråer.

Men därifrån till att upplåta redaktionell nyhetsplats åt politisk propaganda går en avgrundsdjup etisk gräns. Länstidningen Östersund valde den 11 mars att överträda den.



Tidigare under kvällen skickade jag följande mail till länets nyhetsredaktioner:

Hej!

I ett inslag på ltz.se kan jag i dag se en propagandavideo från Svenskt Näringsliv om det så kallade rut-avdraget. Adress: http://ltz.se/nyheter/bostad/1.1876042-rut-gor-svarta-jobb-vita

Inslaget publicerades klockan 11.27 under avdelningen Bostad och presenteras i spalten Senaste nytt som "Webb-tv: Rut gör svarta jobb vita". Den uppdaterades dessutom 15.25, så redaktionen är medveten om att videon finns där. Texten under videoklippet lyder i sin helhet såhär: "Om oppositionens löften att slopa rut-avdraget, blir verklighet, lär hälften av jobben försvinna på företaget Hjälp Hemma. Det säger företagaren Peter Svanborg, vd för Hjälp Hemma, som gått från 1 till över 50 anställda på två och ett halvt år. Tack vare rut-avdraget." Länstidningen publicerar alltså inslaget som redaktionellt material och markerar inte på något vis att Svenskt Näringsliv står bakom.

Upphovsmakarna skräder inte orden - inslaget är lika opartiskt som om jag själv hade producerat videon för Vänsterpartiet. Det heter till exempel att "Det är vita jobb som hotas ifall oppositionen slopar rut-avdraget". Givetvis ges inga mer precisa siffror och inga av påståendena bemöts av någon med avvikande åsikt.

Det här är inget annat än skandalöst illa hanterat och fräckt av Länstidningen. Att de släpper igenom propaganda från näringslivet av detta slag väcker frågor kring hela tidningens trovärdighet. Att länken har uppdaterats visar ju att de inte sett några problem med innehållet. Får Länstidningen betalt av Svenskt Näringsliv för detta? Kan vem som helst, även LO, få sina politiska hjärtefrågor publicerade som redaktionellt material i Länstidningen? Vilken rätt har läsarna att få reda på vad som är nyheter och vad som är privatfinansierad politisk propaganda? Svenskt Näringsliv satsar tiotals miljoner kronor varje år på utåtriktad medieproduktion, och med hjälp av lokalpressen - i detta fall ltz.se - blir genomslaget enormt.

Om det finns någon journalistisk heder kvar på Östersundstidningar bör man klart och tydligt rätta till det pinsamma inträffade och skaffa sig rutiner för att det inte ska ske igen. Det här kan också föranleda en bredare pressetisk debatt. Hur långt ska tidningar med resursbrist få sträcka sig för att fylla sidorna (i papperstidningen såväl som på nätet) med innehåll? Vilken roll har tidningen i vår öppna demokrati, åsiktsförsäljarens eller -förmedlarens?

Med vänlig hälsning
Nisse Sandqvist

Jag skickade också ett upprört mail till ansvarig utgivare med frågan om hur han ställer sig till publiceringen av Svenskt Näringslivs video. Sannolikheten är stor att jag nu säger upp prenumerationen på Länstidningen, trots att jag av ideologiska skäl vill stödja "oppositionens" tidning här i länet. Det är oerhört tragiskt när vi snart bara har en enda tidning i länet till följd av att den mindre lokaltidningen sänker sig själv.

Nu hoppas jag att det blir en rejäl pressetisk diskussion kring det här. För visst vill länets övriga journalistkår ta sitt demokratiska uppdrag på allvar?

Gör om - gör rätt, Rådman och Nilsson!

Årets kanske mest sanslösa brev hamnade i mitt brevinkast i måndags. Det var vår kommunala hyresvärd, Östersundsbostäder, som ville fånga hyresgästernas uppmärksamhet med följande muntra ord:

TILL ALLA VÅRA HYRESGÄSTER

Vi vill göra er uppmärksamma på att hos Östersundsbostäder är det Förbjudet att sätta upp:
- Studsmattor
- Pooler

Vid överträdelse kan ert hyresavtal sägas upp.

Vi kommer att använda kronofogden för att verkställa överträdelser.

Vänliga hälsningar
ÖSTERSUNDSBOSTÄDER AB
2009-07-03

Detta förbud, som i styrelserummet kanske låter som ett sansat och omsorgsfullt beslut, har tidigare meddelats i informationsbladet ÖstersundsBo med följande rader:

Förbud mot pooler och studsmattor
Det är roligt att bada i pooler och hoppa studsmatta, men poolerna kostar energi och det finns en skaderisk. Ifjol beslutade styrelsen om förbud mot pooler och 27 april, 2009 beslutades att även studsmattor ej är tillåtna på våra fastigheter. Bakgrunden till beslutet är miljö och ansvarsfrågan. Om någon skadar sig står fastighetsägaren ansvarig eftersom vi även är markägare. Att överlåta ansvaret till en hyresgäst via en ansvarsförbindelse är inte juridiskt hållbart.

Med detta anser alltså Östersundsbostäder frågan vara färdigdiskuterad och hotar sina hyresgäster med Kronofogden, av alla myndigheter.

Beskedet tas såklart emot med fett sura miner bland alla kids. Vem fan mår bättre av att förbjudas att hoppa på en studsmatta som ens föräldrar redan har köpt? Till och med en stukad fot till följd av felsteg på studsmattan är för de flesta bättre än en sommar i total tristess, förpassad till passiviserande skärmar och göralöshet.

Jag skickade ett långt brev till bolagets vd Bengt Rådman på måndagskvällen, och kontaktade samtidigt Hyresgästföreningen och media. Nu på onsdagen skriver både ÖP och LT utförligt om följderna av förbuden. I LT citeras jag till och med:

Nisse Sandqvist, som också bor i Torvalla, men på Timmervägen, har varken studsmatta eller pool, men arg över beslutet är han ändå.

– Jag blir så förbannad. Det finns 1000 saker för en hyresvärd att bestämma om. Studsmattor och pooler är sommarens höjdpunkt för många, åtminstone här i Torvalla.

Han är mycket upprörd av den bryska tonen som fastighetsbolaget använt.

– Här blir vi hotade med myndighetsingripanden om vi skulle få för oss att ta några ena initiativ. När man spelar kubb på Östersundsbostäders mark kan man få en träbit i pannan, med rejält sår som följd. Ska kubbspel också förbjudas?, säger Nisse Sandqvist.

Men Bengt Rådman står på sig. Innan det hotfulla brevet skickades ut verkade folk inte ha uppfattat förbudet, resonerar han, så därför har man nu klargjort att det här är serious business. Passa dig för Östersundsbostäder, typ.

Bengt Rådmans svar på frågan i ÖP om inte brevet var otrevligt formulerat tar nästan priset i tokeri:

Jo, det är inte roligt skrivet. Men vi har informerat gång på gång utan att någon tagit det på allvar...

"Gång på gång" är alltså notisen i det illa layoutade lilla informationsblad som utkommer en eller två gånger om året och knappast har en bred läsekrets. Och Rådman har alltså inte hört talas om dialog, ty när folk hör av sig för att ifrågasätta/ställa frågor om förbuden så kallas det att inte ta saker på allvar. Nå, Rådman, nog fan kan jag ta ett beslut på allvar. Om det är fattat på ett korrekt sätt, efter schysst dialog! En lärare ska inte besluta om ordningsregler helt över huvudet på sina elever, och en hyresvärd ska inte besluta om förbud helt utan att först höra sina hyresgästers åsikter.

En jämförelse som vore kul att följa upp med är hur bostadsrättsföreningarna löser skadeproblematiken. Är det verkligen så att skadestånds-/ersättningskrav riktas till markägaren vid skada på grund av studsmattehoppning? Och i så fall, har bostadsrättsföreningar där studsmattor förekommer särskilda försäkringar, eller är de helt enkelt beredda att betala för skadorna? Det kan ju inte just gärna bara vara det kommunala bostadsbolaget som "är ansvarigt" vid olyckor. Ännu mer troligt är att Östersundsbostäder helt enkelt har fel.

Poolfrågan är också rena tramset. Östersundsbostäder har nyligen bytt ut dusch- och kranmunstycken från gamla vattenbovar till moderna snålspolande. Den åtgärden i sig har sparat mer varmvatten än en förbjuden pool i varje hushåll skulle ha gjort. Och framför allt inte hämmat ungdomarna i våra bostadsområden.

För det är här som jag tycker att det stora problemet finns. Man förbjuder två av ytterst få nöjen som unga människor boende i allmännyttan har under sommarlovet. Ungarna i villaområdena Odensala, Karlslund och Lövsta hoppar och plaskar glatt omkring, medan deras kompisar i Skogsmon, Körfältet och Lugnvik får nöja sig med att sparka boll eller sitta av sommaren i tristessen inomhus.

På så vis skärper man ytterligare skillnaderna mellan barn till människor som äger sin bostad och dem som har oturen att bo i ett lynnigt, allmännyttigt bostadsbolags bostäder. Med ytterst tunna argument, obefintlig dialog och illa formulerade hot har man så utdelat ännu ett slag mot just de områden där vettig fritidssysselsättning är som allra viktigast. Way to go, Östersundsbostäder!

Jag har ett uppdrag till Bengt Rådman när han kommer tillbaka från semestern i augusti: Samla din personal och lär er tillsammans att bemöta oss hyresgäster som folk. Och till styrelseordföranden i Östersundsbostäder, Jens Nilsson: Samla din styrelse till dig och riv upp förbuden, snarast möjligt. När vi hyresgäster nu får diskutera frågan visar det sig att det inte var ett särskilt genomtänkt beslut!

Kolonialt (och en massa potatis)

Våra stora nyhetsmedier spinner på en tråd utlagd av västländernas militärmakter: Listiga, vita soldater lyckades gripa barbariska somaliska pirater. Varje detalj som den franska befälhavaren rapporterar går rakt ut i tidningarna. När det är finanskris måste man ta varje tillfälle i akt att utropa västmakternas triumf!

När Aftonbladet i god journalistisk anda sammanfattar andra tidningar blir det rätt komiskt:

När kommandosoldaterna tog sig ombord på piraternas moderskepp hittade de ytterligare en pirat och en massa potatis.

Piraterna greps 900 kilometer från somaliska kusten. Samtliga gripna var somalier, uppger nyhetsbyrå AP.

Här har vi alltså ett öppet FN-mandat från säkerhetsrådet, som säger att FN:s medlemsländer får delta i försvaret av mattransporter till Somalia. Nato har en egen tolkning och utövar omfattande militär hets mot alla delar av regionen. Vi har också en EU-operation, Atalanta, vars uppgift är att medelst stora militära resurser skjuta och/eller gripa så kallade pirater, Somalias informella kustbevakning.

Sverige deltar i operationen utanför Somalias kust från mitten av maj. Återigen är det en militär aktion där Nato gör ett arbete och EU/Sverige ett annat, men i praktiken samverkar man. Försvarets egna beskrivningar av operationen får en att undra om vi redan är medlemmar i Nato.

Om detta skulle såklart våra journalister kunna skriva. Man kunde rent av, och nu medger jag att det här är teoretiska spekulationer, tänka sig att svenska journalister skulle granska Sveriges politik på det här området och ställa (och följa upp) kritiska frågor. Enligt vissa teoretiker kan media ha den funktionen. Vi slipper lyckligtvis sådana diskussioner i det här landet, och får istället häftiga rapporter om hur våra grabbar haffar fåraktiga negrer i båtar fyllda med vapen och potatis.

Trovärdigt, LO?

LO-ledningen måste bytas ut i sin helhet. Och det behöver inte sluta där; kompetenskraven måste höjas även bland de anställda på kansliet. Varför? Därför:

Efter AMF-skandalen har Svenskt Näringsliv och LO gemensamt slagit fast att de måste "återställa kundernas förtroende för AMF". För Svenskt Näringsliv innebär det följande konkreta åtgärder:
- Ny ordförande i AMF-styrelsen (exkapitalisten Göran Tunhammar föreslås bytas ut mot exkapitalisten Lennart Jeansson).
- En av fem ordinarie ledamöter i styrelsen byts ut (övriga väljs om).
- Styrelsen ska återfå ansvaret för ledningens ersättningar, ett ansvar som nu tre personer delar på.

LO accepterar detta och hoppas att detta och "de ytterligare beslut som kan komma på bolagsstämman kommer att förbättra bolagsstyrningen". Hoppas kan man ju. Arbetarrörelsen har väl alltid gjort så? Satt kapitalisterna på styrelseposter och hoppats att stämman ska komma med "ytterligare beslut" som ska lösa problemen, alltså. HERREGUD, VAD ÄR DETTA?!

Sen fick LO ett brev. En viss Lennart Jeansson, föreslagen av Svenskt Näringsliv som ny styrelseordförande i AMF, skrev där att han nog är olämplig på posten. Med styrelseordföranderoller i bland annat Volvo och Stena i ryggsäcken har nämligen Jeansson kritiserat Lagen om anställningsskydd (LAS) kraftigt. Detta tycker han själv är oförenligt med LO:s syn på LAS som ju som bekant är rätt bestämd. Vad gör då LO?

Plötsligt har inte längre LO förtroende för exkapitalisten Jeansson. LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin meddelar Svenskt Näringslivs ordförande Signhild Arnegård Hansen att hon får ta fram ett nytt förslag till styrelseordförande. Arnegård Hansen meddelar då att AMF måste skjuta upp sin stämma.

Allvarligt talat, det här är helt sjukt. Rena lekstugan. Hur tänker LO-ledningen egentligen, tänker den alls? Vad hade hänt om Jeansson hade blivit ny ordförande? Då hade vi haft precis samma situation som under Christer Elmehagens tid vid AMF. Sanslösa ekonomiska villkor, obefintlig styrning och trygg dominans för Svenskt Näringsliv i AMF:s styrelse. Och när Svenskt Näringsliv nu ska vaska fram en ny kandidat (som ska ha "hög kompetens och stark integritet", vilket alltså inte Jeansson hade), kommer LO att självständigt värdera denne? Nej! LO tar inte ansvar för sina oerhört betydelsefulla uppgifter. De får ett brev av sin kandidat och bestämmer sig med det som underlag för att förkasta honom. Så mycket research ligger bakom LO:s överväganden! De kunde åtminstone ha googlat hans namn efter politiska uttalanden...

Gör om - gör rätt, brukar det heta. Det gäller i synnerhet LO i det här fallet, liksom i flera andra fall. Jag tror att det krävs mer än någon utbytt styrelseledamot i AMF-styrelsen för att skapa ordning i kaoset. Det krävs en nymöblering i hela LO-toppen!

Vilken jävla opinion?

Nu kommer det några till. Opinionsmätningar. Förra veckan hade vi ett par om partisympatierna. Alliansen är både ikapp och förbi, heter det i DN. Visst kan man se att det sker förändringar i sympatier över tid. Men hur precisa är undersökningarna?

Ta exempelvis de undersökningar som DN hänvisar till. Skop har - som enda statistiskt säkerställda siffra - kunnat konstatera att Miljöpartiet har minskat i tre mätningar i rad, nu med 1,7 procentenheter, till 5,0 procent. Sifo menar att andelen som sympatiserar med Miljöpartiet i själva verket har ökat med två procentenheter till 8,6 procent, också det en statistiskt säkerställd förändring.

Statistiskt säkerställt har alltså folkets sympatier både ökat och minskat för Miljöpartiet. Någon kan här inflika att svaren beror på hur frågorna ställs, och att en jämförelse mellan Skop och Sifo blir lite som att jämföra äpplen med päron. Men, svarar jag då, det är inte det intressanta.

Det intressanta är över huvud taget inte hur folk tycker. Tycker gör folk alltid. Det intressanta är att ledarskribenter, rubriksättare och politiska kommentatorer får möjlighet att publicera någonting snaskigt. Således lyder rubrikerna även denna gång (hur länge är det sedan vi hörde det senast, två veckor?) enligt följande: "S fortsätter backa" (GP), "Fortsatt kräftgång" (Östran), "M kraftigt framåt bland stockholmare" (DN Stockholm). Det finns ofantligt många varianter på rubriker som kan passa det uppkomna läget.

Oavsett vad man tycker om opinionsundersökningarna måste man (ju) förhålla sig till dem. Men det riktigt intressanta är när opinionsundersökningarna blir själva analysen, när inga frågor måste ställas annat än som följdfrågor kring dem. Istället för politik måste ju nu journalister och kommentatorer hitta argument som förklarar förändringarna i varje opinionsundersökning. Intressant nog missar man att analysera de motsägelsefulla förändringarna för till exempel Miljöpartiet, som ju är de enda "statistiskt säkerställda" och därtill rejält motsägelsefulla.

Motsatt blir det för "det vinnande laget" särskilt viktigt att ha många opinionsmätningar i ropet i kristider, för att slippa diskutera den egna politiken och istället få hyllande, peppande rubriker i storstadspressen. Medierna har sedan länge övergivit sin eventuella funktion som granskare av samhällsmakten, och nöjer sig med att fläka ut rubriker om striden mellan regerande och oppositionella.

Jag diskuterade det här i kväll, efter att ha sett utspelet i gårdagens Rapport, "JA till euron". Här har alltså SVT:s nyhetsprogram uppdragit åt Sifo att göra en egen opinionsundersökning om EMU, frågan som vi ju redan har folkomröstat om. Man har alltså inte frågat om någonting som vi inte har folkomröstat om, exempelvis Lissabonfördraget, där Vänsterpartiet krävde men inte fick någon folkomröstning. Nej, man har valt att spinna vidare på Folkpartiets fräcka krav på en ny omröstning, eftersom vi röstade fel förra gången.

Såhär gör nyhetsredaktionerna politik av journalistik. Jag kan slå vad om att de skulle avfärda mitt förslag om att fråga folk om Lissabonfördraget som något i stil med "politiskt färgat". Att ställa frågor som leder i EU-elitens riktning är okej, apolitiskt, värderingsfritt. Att ställa frågor som riskerar att resa opposition eller landa i kritik mot EU-eliten är att politisera nyhetsrapporteringen och vinkla sakfrågorna partiskt.

I en fri, fungerande demokrati borde man inte behöva påpeka att medierna måste hålla sig med ett avstånd till makteliten. I Sverige i dag tvingas man gång på gång konstatera hur totalt livegna nyhetsmedierna är. Helt underordnade mediehusen, som i sin tur har alltför goda relationer med den politiska makteliten för att ställa till med konflikter i viktiga frågor.

Enstaka journalister som gör ett gediget jobb, och förstår att mediekonsumenter är tänkande varelser, finns. Men de försvinner i strömmen av flockjournalister, vars enda uppdrag är att skapa rubriker och eggande dramaturgi. Så frågan är vilken jävla opinion Skop och Sifo egentligen mäter, när vi i opinionen bara matas med den skit som förra månadens mätningar gav upphov till.

Blind predikant

I en krönika i lördagens LT tar Kjell Albin Abrahamson, frälst på Östeuropa och fartblind av antikommunism, ställning för platt skatt. Jag kan tycka att han borde tänka innan han skriver, men det är tydligen inte LT-skribenters kopp te (så skrev exempelvis David Bexelius i en annan krönika för en tid sedan om en banderoll över "E4:an", pinsamt förväxlandes den där E-vägen i Sundsvall med den i Östersund).

Varför ska vi då ha platt skatt? Enligt Abrahamson är det helt uppenbart. Ser vi (som inte förespråkar platt skatt; en majoritet bestående av alla utanför klicken kring ledningen för Stureplanscentern) inte sambanden? Höga bonusar, svartarbete och mygelkulturer i företagsledningar. Allt det här beror på den progressiva skatten i Sverige! Och på att skatten är för hög.

Låter det konstigt? Ja, det är det ju onekligen. Mycket kan man anklaga höga skatter för, men överklassens girighet och kapitalismens kapitalackumulerande krafter handlar om andra saker. Abrahamson lyckas heller inte bättre i sin argumentation än att komma fram till att det är krångligt med progressiv skatt, och att många rika flyr Sverige för skatteparadis. Utan att lägga någon värdering i ordet "rättvisa" utropar han också rättvisan som vinnare på platt skatt - de enda som förlorar på platt skatt är de arbetsskygga. För det sa en kvinna (som var svensk, påpekar krönikören) till Abrahamson häromdagen, att det lönar sig inte att arbeta i de höga skatternas Sverige. Och det är ju korkat att det är så. Och då vore det ju smart med platt skatt.

Allvarligt talat, det här är ett pinsamt utrop av en naiv, nyliberal predikant. Riktigt bekymmersamt är det också eftersom Abrahamson länge har varit korrespondent för Sveriges Radio i Östeuropa. Hans krönika andas samma pondus som femtonåriga ungmoderater när de mässar om "frihet".

Problemet som Abrahamson lyfter, med direktörer som beter sig som svin och nolltaxerar, är ett högst verkligt problem. Men det förändras inte av att det svenska skattesystemet blir platt. Skatteparadisen utomlands kommer att vara lönsamma oavsett hur platt vi gör den svenska skatteskalan. Problemets grund är att det är för lätt att flytta sitt kapital som rik, att fly undan det demokratiskt fattade omfördelningsprogram som Sverige faktiskt har byggt upp genom åren. Den diskussionen undviker Abrahamson, liksom alla andra som förespråkar platt skatt, högtidligt att beröra. Istället påstås det vara de höga skatterna som är roten till allt ont. Så kan man ju förstås härja på, mot bättre vetande, när Sverige med högre skatter alltid har haft lägre arbetslöshet och en bättre samhällelig utveckling än länder med plattare skatter.

Att platt skatt, där det har praktiserats, införts av demokratiskt tvivelaktiga regeringar och efter rådgivning av minst sagt tveksamma liberala ekonomer, bekymrar inte hobbyliberaler som Abrahamson. Att ett progressivt system föredras av väljare i plattskatteländer som Slovakien när de får ett alternativ vill Abrahamson inte diskutera. Att plattskatteländer är lågskatteländer och därtill vältrar över problemen i kristider på sina redan otillräckliga offentliga ekonomier menar Abrahamson är ett föredöme, ty endast de arbetsskygga drabbas - och det helt rättvist.

Jag skulle nog önska av den som är satt att rapportera om politik och ekonomi en förmåga att seriöst analysera verkligheten. Jag skulle nog också önska att LT upplät just nöjeskrönikeplatsen åt mindre dogmatiska skribenter.

Pensionen eller livet

Sverige har ett pensionssystem som är extremt när det gäller individfokusering och marknadsberoende. Pensionsuppgörelsen från 1994 är ett uselt alternativ till det gamla pensionssystemet. Men det som är dåligt kan definitivt bli sämre. Till exempel stramade borgarna i sin första budget hösten 2006 in de totala utbetalningarna till förtidspensionärer med 1,7 miljarder kronor per år.

Det gamla systemet innebar en trygghet för den som gått i pension. Man fick en inkomst som man kunde räkna ut långt i förväg och som man kunde räkna med att få tills man trillade av pinn. Det nya systemet innebär ett väldigt risktagande, där dels staten förbehåller sig rätten att justera (sänka) utbetalningarna när och hur som helst, dels den globala aktiemarknaden avgör storleken på en betydande del av pensionen. Att staten måste sänka pensionerna i kris kan jag begripa om sossarna vill försvara, men den andra, marknadsliberala delen av uppgörelsen är vansinnigt långt från den gamla socialdemokratiska trygga ATP-pensionen. Ändå är sossarnas försvar av pensionssystemet kompakt. Det stör mig.

En annan sak som stör mig är att själva förvaltningsfrågan står i fokus för pensionerna, på det sätt som den gör i dag. Ett par citat kan illustrera hur diskussionerna har sett ut i sosseriet:

Man behöver inte ha vinstsyfte för att vara effektiv. Det snacket, som andra pensionsbolag kör med, är bullshit.

Så säger Christer Elmehagen, fram till 2008 vd för AMF Pension, som förvaltar 60 procent av arbetares i LO-kollektivet pensionspengar. Med andra ord är det effektiviteten - i klarspråk att vi inte slösar så förbannat mycket pengar på vidlyftiga arvoden till mellanhänder som handskas med pensionspengarna, som andra bolag gör - som är huvudsaken för AMF Pension från 1998 fram till 2008. I frågan om pensionssparandet har han en principiell, inte särskilt marknadsvänlig men ändå tydligt liberal, uppfattning:

Pensionen är uppskjuten lön. En sjuksköterska kan ha tre miljoner kronor i pensionskapital när hon fyller 65. Det är rimligt att hon får förfoga över en så stor del av sitt totala sparande, och att hennes anhöriga kan få del av det om hon skulle dö. Det får de inte i ett kollektivt system, där går pengarna tillbaka till övriga sparare.

Pensionspengarna är dina pengar som du har sparat ihop, och du ska få bestämma över dem. Bra så. LO-tidningen har intervjuat också den vd för AMF Pension som tillträdde efter Elmehagen, som har en annan syn på saken. De tio miljarder som LO-folket varje år betalar in i systemet ska ju förvaltas på något sätt, och har man inte Elmehagens principiella uppfattning så duger tydligen Ingrid Bondes mer dogmatiskt nyliberala:

Hittills har kunderna fått en garanterad ränta på några procent, plus eventuell avkastning. Nu blir den garanterade räntan noll. Det ger oss utrymme att ta lite högre risk; att placera mer i aktier. Vilket förhoppningsvis ger bättre avkastning.

LO-tidningens reporter är fräck och ifrågasätter Bondes resonemang, då ju folk om några år kanske upptäcker att deras pension sjunker och blir missnöjda. Bonde vet att svara som en äkta marknadsevangelist:

I bästa fall är de upplysta och har gjort ett medvetet val. Och skulle man mot förmodan inte gilla det man får har man numer rätt att flytta sitt sparande, vilket är positivt.

I bästa fall har man läst på och valt AMF Pension medvetet (men pengarna det handlar om är de 10 miljarder som automatiskt placeras i AMF Pension varje år från de 60 procent som inte gör ett aktivt val). I sämsta fall blir det ingen avkastning alls på pensionen (eftersom det lilla som faktiskt blev över spekulerades bort av hugade aktie- och fondmäklare) och då kan man ju byta till något annat spännande bolag. Vilket är positivt. Välj själv!

Här kan man tycka att socialdemokratin borde vara på väg att slitas sönder av sina inre konvulsioner. Den borde skaka av ilska över det system som redan från början 1994, men ännu mer för varje år som går och för varje ny vd på bolagen som förvaltar pengarna, ökar klasskillnaderna mellan pensionärer. Visst finns socialdemokratiska kritiker. Den färggranne (ja, alltså...) Morgan Johansson skriver att pensionsuppgörelsen med borgarna borde rivas upp och sossarna driva fram ett nytt, progressivt pensionssystem. Ett alternativ till dagens system, som ju trots allt drevs igenom av en borgerlig regering i tider av statsfinansiellt kaos. Johansson påminner om en av de olika djävulska detaljer som gör det svenska pensionssystemet så orättvist:

Detta är en av pensionssystemets bäst bevarade hemligheter: att kompensationsgraden förändras så dramatiskt beroende på om man orkar arbeta ett par år mer eller mindre. Det säger sig självt att en så stor utväxling i kompensationsgrad kommer att leda till kraftigt ökade klassklyftor i pensionärskollektivet.

Med andra ord lyder uppmaningen att socialdemokratin borde reformera reformen, typ vänstervrida högerpolitiken. Ett inte orimligt krav i dessa tider. Jag undrar varför detta inte uttalas tydligt av den socialdemokratiska ledningen. Det är ändå så att Socialdemokraternas båda samarbetspartier var emot pensionsuppgörelsen. Ulla Hoffmann, förhandlare för Vänsterpartiet i pensionsfrågan, har till exempel skrivit boken "Som en skänk från ovan - politiken bakom pensionssveket" om den upprörande vägen till "uppgörelsen". Motståndet är också väldigt starkt i socialdemokratin. Det naturliga tycks vara att Socialdemokraterna tillsammans med samarbetspartierna utformar ett vänsteralternativ till valet 2010. Borgarna har lyckats med ett orättvist pensionssystem - vi föreslår ett rättvist alternativ.

Men nej, någon vänsterpolitik vill partiordförande Mona Sahlin inte ta i sin mun. I chatten med läsare på aftonbladet.se häromdagen kom en fråga om nya pensionssystemet: "Vad har du för åsikter om PPM? Ska vår pension styras av hur börsen går upp och ner? Måste man vara intresserad av aktier för att få en bra pension?" Och vad svarar Sahlin?

Om arbetslösheten är hög blir det svårare att klara pensionerna. Därför är det så viktigt för alla i Sverige att investera Sverige ur krisen. Du skall inte behöva vara aktieexpert!

Sahlins åsikt om pensionssystemet är alltså:
- Vi kommer inte att "klara pensionerna".
- Alla andra än staten måste med sina pengar lyfta Sverige ur kris och elände. På egen risk, förstås.
- Om du inte vill välja själv så kan AMF Pension göra jobbet.
- Jag har inga åsikter om PPM. Jag vet inte om pensionen ska styras av börsens utveckling.

Man kan också undra varför Sahlin svarar som hon gör när frågan gäller arbetslösheten och sjukförsäkringen:

Sverige behöver investera i välfärden och utbildningen och stötta de små företagen. Dessutom behöver industrin ett bättre stöd. Försäkringarna skall tillbaka till 80 %!

Företagen alltså, är svaret på vad Sahlin tycker om arbetslöshet och sjukförsäkring. Vem ska rösta på henne, egentligen? Hur seriösa låter hennes resonemang? Åt vilket håll vill hon driva Sverige, åt mitten? Från vilken position då? Å andra sidan skriver Sahlin på DN Debatt att partiet nu driver pensionsfrågorna. Bra, för pensionärerna behöver uppenbarligen den här debatten. Men det är skattesänkningar som står i fokus. "Vi vill sänka skatten tre gånger mer än vad borgarna åstadkommit", kräver Sahlin med sina riksdagskamrater Thomas Östros och Veronica Palm. "Får vi med oss borgarna på det?"

Det enda förmildrande i sosseriets topp är de korthuggna skrivningarna om att kommunerna måste ha "möjlighet att prioritera ökad grundbemanning, fasta tjänster och heltid" i äldreomsorgen. Annars är de socialdemokratiska dagskraven lika lite framåtsyftande som regeringens egna. Orättvisan, i dessa socialdemokraters universum, ligger inte i skillnader pensionärer emellan, utan mellan pensionärer och yrkesarbetande, då ju de förra beskattas hårdare. Det är inget resonemang man skapar oppositionspolitik av.

Kommunityhaveri och sömnbrist

Sedan i går ligger kommunity.nu nere. Servern har kraschat och kommer igång igen först på några dagar. Nu värker det alltså i skrivfingrarna.

Fast å andra sidan har jag slagit något slags rekord i skrivande i natt. Jag har suttit bänkad vid skrivbordet på partilokalen i totalt 22 timmar, varav cirka 18 med skrivarbete och tre timmar i möte i går kväll. Inte en enda minut har jag sovit i natt, däremot har jag översatt nästan hela den långa artikeln om postmodernism.

I riksdagen tidigare i dag debatterades Lissabonfördraget. Jag såg chockad hur borgarna stakade sig på orden - precis sådär som politiker gör när de på samma gång ljuger och är ägda av sin motståndare - medan vänsterpartiets Hans Linde på ett oerhört städat sätt krossade deras sketna argument som fönstren på en annan busskur.

Man vill inte att det ska se ut såhär, men Sverige har i dag visat sig ha ett totalitärt styre. Vi har ett gäng folkvalda som frångår "den där formsaken" demokrati och iscensätter en makaber teater, där man konstruerar motsättningar inom den majoritet som går emot en folklig opinion. Inför beslutet har man spelat ett så fult spel att vänsterpartiet tvingats lägga en protokollsanteckning i EU-nämnden. Detta alltså efter att fördraget ju formellt sett inte är aktuellt, då Irland har satt stopp för ikraftträdandet med sitt (i skarp kontrast till övriga länder) folkliga nej i juni i år.

Vad säger man? Jag är trött, men kampen om Lissabonfördraget är inte förlorad. Som vänsterpartiet säger kan riksdagsbeslut rivas upp. Ett EU-val väntar redan i juni.

Clownigt om Stadsdel Norr

Bossen på Fältjägaren fastigheter AB på Stadsdel Norr, tidigare militära bataljonschefen Daniel Kindberg, skriver en upprörd debattartikel i dagens ÖP. Varför? Jo, Pär Jönsson (m) fiskar i kommunistiska vatten. Han har nämligen föreslagit att kommunen mer aktivt ska driva på för bostadsbyggande i den attraktiva, expansiva stadsdelen. Såhär skrev Jönsson förra veckan:

Sedan länge har vi i Östersund en besvärande bostadsbrist. En brist som i många år har hämmat Östersunds positiva utveckling. En kommun bör hålla igen investeringarna i högkonjunktur, för att inte tränga ut privata investeringar och istället bygga i lågkonjunktur.

Då blir det jämnare sysselsättning för byggbranschen och kommunen "får mer för pengarna". Nu i en begynnande lågkonjunktur är det läge att agera och bygga för en fortsatt positiv utveckling.

Ett fullständigt klockrent keynesianskt resonemang om den konjunkturutjämnande offentliga sektorns roll, således. Inget kontroversiellt - snarare förvånande eftersom socialdemokratin inte över huvud taget verkar ha tänkt i de banorna (utan istället lämnat allt ansvar till de privata exploatörerna). Men Kindberg blir förstås ursinnig av detta commie bullshit. Här ska minsann tillrättavisas:

Att göra dessa politiska uttalanden om kommunal intervention på en privat fastighetsägares område, i dessa tider, förefaller inte bara vara ansvarslöst utan också ideologiskt konstigt.

Östersundarna och jämtlänningarna är alldeles för begåvade för att gå på att politisk kommunism är rätt medicin för att behålla den oerhört starka och snabba utveckling som skett i Östersunds kommun efter garnisonsnedläggningen.

Ja, visst känner man igen kommunism när man ser den! Den "politiska kommunismen" (till skillnad från till den medicinska kommunismen, månne?) inbegriper ideologiska konstigheter som att kommunen bör driva på för samhällsnyttig utveckling. Det hör man ju redan på uttrycket "positiv utveckling" hur konstigt och kommunistiskt vi kommer att få det om Pär Jönssons förslag vinner gehör. Vill vi verkligen ha det som i Sovjet?

Nej, i idealsamhället Östersund råder gubevars ingen konstig kommunism. Där har exmilitärerna befälet och politikerna är deras tjänstemän. Lösningarna är militära, honnörsorden "stark, snabb, stormtrupper". Om någon av tjänstemännen kommer med aparta förslag om kommunistisk nyordning behöver man bara avfyra några tillrättavisande ord, så kan man återgå till den sunda ordningen igen.

Straffbar humor? Ändlös idioti?

Ännu en låda märkt "bomb" har hittats i Östersund, den här gången utanför sjukhuset. Fjärde lådan på några veckor innebär att det i vår kommun är en del av vardagen med bombhot och omfattande evakueringar. När man den här gången slår till mot sjukhuset vittnar det om en kallsinnig syn på sakernas ordning: att få uppleva det massiva bomblarmet är värt sjuka människors oro och lidande.

En av poliserna ger ett bra tips, som väl tyvärr kommer att klinga ohört, i ÖP:

– Det bästa nu vore om någon ringde och berättade att det var ett dåligt skämt och att man nu ångrar sig, säger Mats Falkdalen.

Det är samma sorts människor som finner det upphetsande att bränna ner byggnader, som placerar ut kartonger märkta "bomb" på allmän plats. Uppsåtet är detsamma - att väcka våldsam samhällelig reaktion, att framkalla maktlöshet, att för en liten stund ha satt skräck i stadens invånare.

Inte ens om vederbörande varit full kan denna gärningsman med hedern i behåll komma undan som fullt frisk efter vad som skett. Bakom utplacerandet ligger mental ohälsa, låt vara att den kanske är tillfällig.

Bland kommentarerna på tidningarnas hemsidor kommer också en del idéer:

- Övervakningskameror skulle avhjälpa en del.
Nej. Det skulle behövas tusentals kameror för att fånga den skyldige (som dessutom har gjort det här i mörkret, vilket förmodligen gör att identifiering är omöjlig) och dessutom måste man ju ta bombhotet på allvar i vilket fall som helst. Onödig kostnad och osäkert utfall.

- Media borde "tiga ihjäl" bombhoten.
Kanske det. Men samtidigt måste man faktiskt rapportera när så allvarliga saker sker. Man kan inte häva psykiskt rubbade människors impulser genom att inte informera om spektakulära händelser. Vad media borde göra är att tydligare förklara händelseförloppet vid ett bomblarm i ett större sammanhang och följa upp kostnader och konsekvenser ur ett vidare perspektiv.

- Avsikten kan vara att dränera polisens resurser.
Vi får hoppas att det inte ligger en sådan cynism på storhetsvansinnenivå bakom. Visst är det ett sätt att avleda stora polisiära resurser till extraordinära händelser, men det gör knappast att den ordinarie bemanningen slås ut. Däremot utsätter det hela det offentliga - från kollektivtrafik till sjukvård - för fullständigt onödiga påfrestningar.

Kanske är det vår inadekvata psykvård och position som länscentrum för psykiskt labila personer som gör att Östersund drabbas av så många tråkiga saker. I annat fall kan det tänkas att idiotin här har gått från tanke till handling, och då hoppas jag att det på skolor och fritidsgårdar nu, om inte förr, snackas om varför man inte ska "act like a goddamn fool".

Övervakning, schmövervakning

FRA-lagens borgerliga kritiker har (i europeisk anda, månne?) harmoniserat sig med sina partier och godtar regeringens lagförslag. Alltså kan FRA-lagen träda i kraft som planerat och Sverige kan för andra länders säkerhetstjänster visa upp ett svårslaget system för övervakning av sina medborgares elektroniska aktiviteter.

Men den abstrakta "massavlyssningen" är inte nog - i det borgerliga Sverige finns utrymme för långt mer praktiska tillämpningar av masspsykos. I mitt kvarter har bostadsbolaget köpt in idén om att skadegörelse och "bus", som visserligen har minskat kraftigt på senare tid, men ändå, ska göras slut på genom ett högteknologiskt låssystem. Köpa in är också bokstavligen vad man ska göra, dyrt dessutom: 1,6 miljoner kronor kostar det att installera bara i mitt kvarter, som är det lyckliga pilotkvarteret i försöket. De pengarna är mer än vad man lägger på renovering av badrum, byte av garageportar och uppfräschning av utemiljön tillsammans.

Nu hoppas jag bara att våra driftiga herrar kan hitta ett nytt område där deras undersåtar hittills varit alltför fria och obehärskade, som går att medelst modern teknik övervaka och begränsa. Snart öppnar nog Sanningsministeriet filialer nära dig och din mamma, ska du se!

Nu fattas bara kungen

Nä, på grund av folkets omfattande inskränkthet fick de upplysta irländska parlamentarikerna inte ratificera Lissabonfördraget den här gången.

Men ett annat litet land, Belgien, har i dag låtit sin elit ostört ta emot fördraget i sitt hjärta. Det enda som nu fattas är en underskrift från kung Albert II, enligt ett TT-telegram. Heja kungen, visa belgarna var skåpet ska stå!

Om allt går som det ska i Sverige, och Mona Sahlin överger sin fåniga uppfattning om att "processen måste ta en paus" och sånt trams, kan vi också hoppas få se vår egen statschef stava sitt namn på en svensk översättning av Lissabonfördraget senare i år. Svenskarna är liksom människorna i Belgien så inskränkta att de bäst företräds av experter och statschefer som står över fördomar och rädsla för utveckling. Ty sådant är systemet, att det i dag precis som i framtiden vet bättre än oss. Faktiskt så bra att det inte spelar någon roll vad vi tycker om det, när vi väl förstår vad det handlar om. Tack för allt, EU!

Att vara liberal är att vara...

FRA-lagen blir årets grej i riksdagen. Det är förvisso inte någon liten justering de har klubbat igenom, de höginkomsttagande folkvalda, utan en radikal käftsmäll mot demokratin. Vore det bara FRA-lagen så skulle man kanske nöja sig med att känna sig illa till mods, men lagen är bara det juridiska beviset på någonting riktigt mörkt.

Nog är det konstigt att den här lagen är resultatet av gammal avlagd Bodström-politik, upphottad med över ett år av intensiv (främst inomborgerlig) diskussion. Allvarligt, ni borgare... Var är er heder? Vilken människosyn har ni, som anser detta vara värdigt att upphöja till lag?

Av en turlig slump slipper sådana frågor ställas i mainstreammedia. Anpassningen till FRA-lagen går kanske bättre än borgarna hoppas.

Så tills en ny regering någon gång efter september 2010 reformerar Sveriges attityd till statlig övervakning får vi hålla till godo med Kalle Larssons (v) grymma anförande till försvar för det enda rätta:

Vi ser bara halva sidan av myntet, säger ni.
Vi ser bara integritetsargumenten och inte säkerhetsaspekterna, menar ni.
Men nu är de mänskliga rättigheterna, och det är dem vi i dag diskuterar, så konstruerade att de inte är förhandlingsbara. Rätten till privatliv och integritet är en av dessa mänskliga rättigheter. Den kan inte inskränkas med hänvisning till några allmänna säkerhetsaspekter. Så låter det när personer som inte tar de mänskliga rättigheterna på allvar öppnar sina munnar och talar i riksdagens kammare. Det ljugs en del och bluffas en del – av okunnighet eller inte – om hur processen har gått till.
Kammarens ledamöter skulle kunna vara väl informerade om att vi från Vänsterpartiets sida hela tiden har varit motståndare. Vi har motionerat klart och tydligt för ett entydigt nej till lagstiftningen. Sedan har detta bordlagts under ett år, och nu återkommer förslaget till kammaren. Därför behöver inte försvarsministern, som nu ville lämna salen, vara oklar över var vi står i frågan.
Vad har ni för alternativ? frågar ni. Vad har ni i oppositionen för alternativ till lagen? Majoriteten säger: Vi vill anta lagen om massavlyssning av svenska medborgare, men ni presenterar inte vad ni har för alternativ. Kära borgerliga ledamöter! Kära majoritet och försvarsminister! Alternativet till att anta den här lagen är att inte anta den här lagen.

Jag skulle vara glad om jag slapp den tröttsamma retoriken från liberaler om att det finns någon "liberal" politik som står över höger-vänsterskalan. Den påstås handla om alla människors obegränsade frihet och sägs därför ideologiskt vara emot lagar som den nu antagna signalspaningslagen. Problemet är att denna retorik är bullshit som fördunklar den verkliga politiska scenen. Det finns ingen "liberal" politik så som den fantiseras om på liberala bloggar och i liberala magasin. När striden står mellan kapital och arbetare kommer liberalismen att sjunga kapitalets välsignelse. Liberal politik bör precis som alla andra politiska åskådningar placeras på en skala från höger till vänster, där det i vissa länder går att finna liberala partier hyfsat långt till vänster.

Svensk liberal politik 2008 befinner sig såväl ekonomiskt som socialt långt till höger. Nu stiftar denna borgerliga gren tillsammans med "gröna liberaler", "nya moderater" och helt vanliga kristdemokrater en lag som borde ha underrubriken "Stasi-staten 2.0". Det är såhär borgerlig realpolitik blir - och det är ett problem när den inte analyseras vitt och brett i media!

Katrine Kielos skriver syrligt om Federleys tårar i Dagens Arena.

Vem är det som ser fiender?

På Expressens kultursidor har Joakim Nilsson tagit på sig att granska den verkliga makteliten: de antirasistiska teoretikerna i tidskriftsredaktioner och på landets högskolor och universitet. De "ser fiender", skriver Nilsson.

För att begripa hur Nilsson menar ska man nog helst tillhöra den "liberala höger" som tycker att alla angrepp på Johan Norberg är objektivt förkastliga och att den där Andreas Malm är en pårökt lögnare. Men för mitt eget höga nöjes skull går jag igenom en del av artikeln här ändå:

Trots att det råder bred politisk enighet om att främlingsfientlighet och rasism ska bekämpas har debattörerna hamnat i ett verbalt skyttegravskrig. Positionerna är låsta: På ena sidan står en radikal vänster, på den andra en liberal höger.

Att den där stora mitten, säg moderaterna och socialdemokraterna, inte är framträdande i debatten, säger det någonting om vad det handlar om? Moderaterna och socialdemokraterna har en tyst överenskommelse i invandrings- och integrationspolitiken. Vad den går ut på är inte helt lätt att säga, för det centrala i överenskommelsen är just att den är tyst och således innebär tystnad, men den innebär att diskussionen kring den kommer att föras av folk till höger om m (typ folkpartiets integrationsansvariga) och till vänster om s (typ socialistiska teoretiker à la de los Reyes). Och vad kan vi säga om det? Ja, framför allt att de ansvariga för besluten inte deltar i diskussionen, vilket knappast gagnar en konstruktiv diskussion. Det kanske är det mest anmärkningsvärda. Men det skriver inte Nilsson om.

Under 2008 har vi redan sett två stora integrationsdebatter blossa upp, med personliga påhopp och hätska tilltal som följd. Den första striden rörde kulturrådets kritik av kulturtidskriften Mana, som bland annat avsåg flera uppseendeväckande fall av antisemitism i tidskriftens artiklar. Kort därefter följde ytterligare en debatt när DN Kulturs medarbetare Andreas Malm anklagade den liberale debattören Johan Norberg samt en av Mana-kritikerna, Dilsa Demirbag-Sten, för att gynna islamofobi. (Det framkom senare att Andreas Malm hade fabricerat de bevis han hänvisade till.)

De "flera uppseendeväckande fall av antisemitism" som Nilsson här hänvisar till är något som inte går att belägga, enligt Statens kulturråd som (om än med två protesterande ledamöter, däribland en annan högerliberal, Johan Staël von Holstein) beviljade Mana statligt kulturstöd. Antisemitism kallas det däremot av Dilsa Demirbag-Sten, en hängiven vän av Israel som har ungefär lika stor distans till kritik mot staten Israel som jag har till kritik av Republiken Jämtland: noll. Att Malm i sin artikelserie anklagade Norberg och Demirbag-Sten för att gynna islamofobi är delvis rätt, då Malm lyfte fram hur Norbergs och Demirbag-Stens märkliga teorier om Sverige under socialdemokratiskt styre användes av en amerikansk högerkonservativ författare i anti-islamskt propagandasyfte. Fel är däremot parentesen om att Malm skulle ha fabricerat sina bevis. Malm skrev följande om Norberg och Demirbag-Sten, varken mer eller mindre: "Av Johan Norberg - en av de svenska debattörer som Bruce Bawer anger som sina kunskapskällor, vid sidan om Dilsa Demirbag-Sten och Mauricio Rojas - har han lärt sig att Sverige visserligen inte är en enpartistat, men väl en "enidéstat" där kryperi för islam regerar." Vad Malm har gjort är alltså att visa hur svenska nuliberalers teorier kapas av en galen amerikan och blir till en bästsäljande bok om hur islam håller på att ta över Europa. Med fulla belägg. Om detta går att läsa här, här och här. Vad som är fabricerat i det hela, förutom då Nilssons påstående, vore intressant att få veta.

De akademiska antirasisterna får uppenbarligen Nilsson att se svart överallt. Han läser delrapporten SOU 2005:41, "Bortom Vi och Dom - teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering", inte som det är tänkt - som teoretiska reflektioner - utan som en anklagelseakt mot den egna högerliberala övertygelsen. Rapportförfattarna hävdar, enligt Nilsson:

att alla européer bär på en kollektiv skuld för århundraden av kolonialism och förtryck. Den som inte tror på reproduktion av rasistiska stereotyper anses vara fast i en förnekelsefas.

Lite undrar jag hur han har fått till det så enkelt. De "teoretiska reflektionerna" är betydligt djupare och mer problematiserande än att diskutera "förnekelser". I delrapporten kan vi istället läsa följande, om "en grupp politiker och debattörer som ser integrationspolitikens misslyckande som ett resultat av ”invandrarnas” eget fel":

Dessa personer är fortfarande fasta i ett förlegat och problematiskt integrationstänkande där samhället delas i två föreställda grupper, nämligen ”svenskar” som är agenter för att integrera och ”invandrarna” som ska integreras.

Alltså teoretisk reflektion på en helt annan nivå.

Nilsson har också på ett förtjänstfullt hedervärt sätt fullgjort sin granskande plikt genom att ansluta sig till en e-postlista, en elektronisk intressegrupp, för nämnda antirasistiska intellektuella. Där hittar han många bevis på antirasistisk diskussion som drar åt vänster och som anklagar bland annat folkpartiet för att så i rasistisk mylla. Här gör Nilsson däremot en djupare analys än vilda tolkningar av enskilda citat, som i fallet med delrapporten ovan:

Den akademiska friheten ska naturligtvis garantera att likasinnade forskare kan sluta sig samman i intressegrupper. Men för många samhällsforskare finns naturligtvis även möjligheten att påverka dagspolitiken – och då föds en fusion av politiska och akademiska intressen i ett slags ohelig allians; forskarna ger vetenskaplig legitimitet åt politikerna, politiker ger samhällsinflytande åt forskarna.

Precis! Men hur var det nu, har de intellektuella kring de los Reyes makten i sina händer? Nej. de los Reyes med flera är, från vänster, i opposition till den s- och m-majoritet i riksdagen som avgör politiken. Det eventuella "samhällsinflytande" som dessa forskare har är att de får publicera delrapporter som av regeringen läggs i ett arkiv och av en enig liberal mediekår tas som personliga påhopp och anklagas för politisering. Jag vill påminna om situationen med "oheliga allianser" inom nationalekonomins och statsvetenskapens värld: Sveriges ekonomiska debattklimat har under många år styrts av neoklassiska nationalekonomer. I media har man diskuterat en fråga, exempelvis EMU eller miljöskattepolitik, och så har en nationalekonom av den neoklassiska skolan tagits in för att ge oss facit. När diskussionerna i media har handlat om Förenta staternas krig mot terrorism har statsvetare och så kallade experter från FOI eller högskolor tagits in för att berätta sanningen om motiven till terroristkrigen. Dessa ekonomiska och statsvetenskapliga experter har naturligtvis haft precis samma åsikter som styrande politiker och har därför gjort att diskussionerna i media mycket raskt kunnat avslutas. Allianser mellan politiska och akademiska intressen är inget nytt under solen. Det som är speciellt i det här fallet är att de politiker som sitter på makten inte är samma politiker som samarbetar med de los Reyes med flera. Därför är det också besynnerligt att det är just dessa akademiker som ska kritiseras så hårt.

På ARA:s e-postlista odlas dessutom en ”vi mot dom”-attityd. Man anar fiender överallt. När Örebroforskaren Fuat Deniz mördades skrev en skärrad Masoud Kamali att det kunde vara rasistiskt motiverat: ”Snart kan vi inte ens gå fria på våra institutioner och arbetsplatser.”

Här tycker jag att Nilsson får tala för sig själv. Vem anar fiender var? Vad är över huvud taget värt att chockeras över här? En forskare inom samma ämnesområde som e-postlistans deltagare mördas på sin arbetsplats. Ska dennes kolleger ta detta kallt och anta att det var en ren slump? Här påstås alltså Kamali med flera "ana fiender överallt", men är det någon som anar fiender här så är det Nilsson själv.

Husnegerfrågan undgår förstås inte Nilssons granskande blick. Det på 60- och 70-talet använda uttrycket för svarta som ställde upp på förtryckarens sida är tillbaka. Enligt Nilsson är det förstås otänkbart att antirasister ska slänga sig med sådana begrepp, och jag anar liberal förvirring när en av dem svarar på ett nyanserat sätt:

När jag frågar ordföranden Irene Molina om hon anser att det är lämpligt att kalla motdebattörer för husnegrer, svarar hon:
– Det där är inte så lätt att svara på. Det måste man se från fall till fall. Men i vissa sammanhang kan det vara berättigat.

Alltså: Nyamko Sabuni kan i ett utspel ge både rasister och statligt förtryck sin välsignelse. Om någon då tolkar situationen som att Sabuni går de härskandes ärenden, mot de svartas intressen, och kallar henne husneger "kan det vara berättigat", om än kanske lite fånigt. Med i beräkningen ska man ha att de som deltar i diskussionen om invandring och integration - på grund av frånfallet av "seriösa" makthavare från s och m - sällan är så pass rumsrena att de stannar vid olämpliga uttryck. Se valfri samling kommentarer vid artiklar i nätversioner av dagstidningar eller tv-sändningar för exempel. Är detta något alldeles otänkbart, ens för en liberal?

Kvar återstår frågan: Har den breda allmänheten redan förlorat möjligheten att påverka och få tillträde till de fora för integrationsdebatt som nu styrs av akademiska kotterier, där politiska mobbningskulturer och rasistiska tillmälen har blivit vardagsmat?

Sedan när skulle "den breda allmänheten" ha tillgång till och möjlighet att påverka statliga utredningars delrapporter och akademiska e-postlistor? De fora för integrationsdebatt som över huvud taget existerar borde för det första innefatta landets verkliga makthavare, så vi kan ställa dem till svars på ett seriöst sätt. För det andra känns det lustigt att så mycket kritik kan ösas på den ena sidan av den akademiska striden, när minst lika stora märkligheter pågår på andra håll.

Fast vid närmare eftertanke känns det mer olustigt än lustigt att "granskningen" ser ut såhär, ty det följer mönstret. Nuliberalt etablissemang sluter upp bakom nuliberal politisk och ekonomisk makt.

En moderniserad biståndspolitik

Sidas ungdomsfilial Zenit, som har haft fina lokaler i Stockholm och Malmö (jag har besökt båda; de inspirerar och inbjuder till engagemang, i kontrast till det byråkratiska och krångliga "riktiga" Sida), lägger ner. Biståndspolitik i allmänhet är ju ohett och ungdomssatsningar i synnerhet känns ju bara SÅ 1997-socialdemokrati-bidragsfusk-gråbetong-diktaturkrameri-glesbygd-inte arbetslinje. Så därför går vi tillbaka till old-school Sida, med en traditionell myndighetsstruktur som dessutom kan göras riktigt tråkig och undernärd genom välplacerade årliga budgetnedskärningar.

Vi satsar på kampanjmakande mot kommunism istället, tycker jag.