Det är trångt inte bara i mitten utan även längst till höger inför höstens val. Mitt i en samhällsutveckling där konservatismen firar sina största segrar sedan krigsnationalismen under 1900-talets första hälft, är det ändå de mest uppenbart reaktionära partierna som riskerar att inte få några ledamöter i riksdagen. Trängseln, eller snarare mångfalden, bland reaktionära politiska krafter kan bidra till att fälla flera småpartier den 19 september.
Är det lagen om anställningsskydd, las, som är ens största hatobjekt, så är Centerpartiet det självklara valet. Man kanske är en excentrisk entreprenör som av princip säljer privatimporterat tyskt vin under disk, anställer papperslösa som jobbar utan lön varannan månad och åker ut på landet ibland för att lukta på koskit i syfte att återväcka minnen från ungdomens 30-tal, när man som ung bondeförbundare agiterade för ett rasrent och harmoniskt land. Tyvärr börjar många av denna sorts reaktionärer dö av, så här hänger det på att vi mobiliserar varenda en för att klara fyraprocentsspärren.
Om mohammedanerna, för att använda ett politiskt inkorrekt sanningens ord, är samhällets största gissel lägger man sin röst på Sverigedemokraterna. Samhället har förändrats de senaste åren, och det är mot islamisering vi har förts - det märks inte minst bland oss i rätt isolerade, skånska småsamhällen. Vi har aldrig varit mycket för det där med kultur, men nu när främlingarna viftar med sina koraner och förbudskrav vill man ju slå vakt om sin svenska flagga och midsommarstången. Tillväxten har varit stark bland landsbygdsreaktionärerna sedan besvikelsen efter Ny Demokrati - men kommer den att räcka till i detta val?
Kristdemokraterna är alltjämt partiet för familjens och den rätta moralens värnare. Kanske är man en pingstvän som med tilltagande bestörtning läser om kulturella eftergifter åt alltfler grupper, och drömmer sig tillbaka till den tiden då homosex var förbjudet enligt lag, eller åtminstone till den tiden dess utövare klassades som sjuka. Eller så är man pingstvännens, laestadianens och mormonens muslimske motsvarighet, den reaktionäre wahhabiten som vill bevara vårdnadsbidraget åt den vid spisen rekorderligt kuvade hustrun. Kampviljan bland dessa har gått tillbaka i takt med att samhället i övrigt har blivit alltmer reaktionärt. Vad finns det att kämpa emot när knappt någon kämpar för något längre? Ändå brukar Livets Ord med flera, genom gudomlig arbetsiver och trofast fotarbete på Småländska höglandet, lyckas klara KD över riksdagsspärren. Ibland som genom ett nålsöga.
Med detta vill jag peka på vad jag upplever som ett tydligt upptrampat utrymme för samhällsdebatt på ytterhögerkanten i svensk politik. När det offentliga samtalet rör sig inom begreppsramar som etnicitet/mångkultur, valfrihet/ungdomsskatt, bidragslinje/mygel, verklighetens folk/särintressen och radikalfeminister/miljöfundamentalister, så finns all möjlighet att slippa klassanalys och massorganisering. I en tid då klasstriderna rasar så drastiskt mellan storfinans på offensiven och arbetarklass i sönderfall, höjs det högerpopulistiska tonläget. Och visst är det lockande att ty sig till värdekonservativa populister, när det gamla arbetarpartiet ändå inte vill någonting - mer än möjligen att vara ett nyliberalismens mänskliga ansikte.
Jag önskar ibland att det hade funnits en lika stor idérikedom och ideologisk sprängkraft bland samhällets progressiva som bland de reaktionära. Av en slump bläddrade jag igenom en skrift från LO utgiven kring 1995, som en sista suck av självständigt formulerade argument till försvar för gemensam intressekamp. Skriften, "Generell välfärd i allas intresse", gavs ut med expressfart innan resten av LO:s Rättviseutredning, som skriften alltså var ett kapitel ur.
Efter Rättviseutredningen skrapade LO och Partiet undan liknande obehagliga självständigheter, för att bereda plats åt det passiviserande nyspråket. Nu ska statsfinanser saneras grundligt, punkt. Löntagarkollektivet (om man nu överhuvudtaget ska prata om kollektiv, det är tveksamt) ska ta ansvar så löneökningarna blir hanterbara. Miljön ska vi visst tänka på - genom att skapa en aldrig sinande tillväxt och entreprenörsanda. Och så vidare. Fina ord, ofta inbäddade i samma dubbeltydiga formuleringar som de borgerliga använder. En folkpartist pratar alltså samtidigt om en mer auktoritär sorteringsskola - för att värna arbetarklassens ungar. Och moderaten påpekar att vi ska privatisera vården - för att vård aldrig ska bli en fråga om plånbokens tjocklek.
Kvar finns en rörelse till vänster som milt sagt kan kallas marginaliserad. En fackklubb inom ett LO-förbund som tar till strid riskerar att bli angripen och utfryst av LO- och förbundsledning i händelse av mediedrev. Socialdemokrater som ifrågasätter det grunda ideologiska underlaget för samtida socialdemokratisk politik kallas för sekterister av Partiets högdjur. När SAC blåser till konflikt tillkallas polis och begrepp som maffia, extremister och utpressning haglar från höger till vänster.
Min förhoppning är att folk som blir less på de ytliga utspelen, och till dessa hör ju även ytterhögerns offentliga framträdanden, tar till orda och börjar organisera sig. Även om högerns gaphalsar är aggressiva och dominanta har de, precis som socialdemokratiska ledarfigurer, fullkomlig makt enbart därför att vanligt folk står passiva, stilla, under dem. Om det formas en rörelse som revolterar mot hela skiten - allt skitsnack, all tillbakaträngning av de redan marginaliserade, all elitism - är vår kamp till hälften vunnen. De enskilda revoltörerna måste börja tänka till nu genast, och som allra minst utnyttja sin valfrihet att rösta bort sittande regering i höst.
Och så en uppmaning till dig som inte orkar läsa långa blogginlägg eller långa böcker: Köp, för sex kronor, sammanfattningen av boken Jämlikhetsanden från Karneval förlag. Tidstypiskt aptitligt döpt till "Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i".
