Battle of the välfärd

I dagens LT står vänstern mot centern i välfärdsfrågan.
Nisse Sandqvist (Ung Vänster) mot Hanna Wagenius (CUF).
Gemensamt mot individuellt, offentligt mot privat.


Rätt förutsägbart, i och för sig, men också angeläget med lite rappare och vassare formuleringar. Sjukt obekvämt också att bli kallad "framtida makthavare", när jag snarare vill se mig själv som evig samhällskritiker... Here goes:

Vad är det som är så farligt med lite valfrihet?

I våras hade 1 700 personer visat intresse för att få en privat hälsocentral i Östersund. Med stöd av nya borgerliga lagar får nämligen vem som helst starta Välfärd Aktiebolag – och skicka fakturorna till landstinget.

Hemma i Torvalla skulle de 1 700 personernas valfrihet få drastiska konsekvenser. För när Välfärd AB ska ha sina pengar från landstinget, måste det dras in från oss som inte väljer privat.

Då är det inte längre vårdbehovet hos 8 000 personer i min hälsocentrals område som ska avgöra hur mycket pengar den ska få. Istället är det efterfrågan som ska styra.

Skillnaden mellan behov och efterfrågan är också skillnaden mellan gemensam och "valfri" välfärd. Där valfrihet råder finns många som inte väljer. Vem känner deras behov?

Den gemensamma välfärden skapades för att garantera jämlikhet. Det vi alla äger tillsammans kan ingen använda för att sko sig på andras bekostnad, och vi bestämmer gemensamt hur fördelningen ska ske. Utvecklingen i dag går istället mot att göra business av välfärden.

Med privata inslag görs vår välfärd till en handelsvara. Eleven blir till kund i Skolan AB, och på varje kund ska man ju göra en liten vinst (eller helst en stor). Vinstintresset blir en viktig princip, som tävlar mot behovsprincipen om uppmärksamhet.

Redan i dag gör de privata välfärdsbolagen vinster på flera hundra miljoner kronor per år. Skattepengar blir privata vinster istället för välfärd i Torvalla.

Vinstskapandet är inget trolleri: Med färre anställda och större elevgrupper kan kostnaderna sänkas och vinst tas ut. Kommunens skolor och äldreboenden tvingas försämra villkoren på samma sätt för att konkurrera.

Privatiseringarna är tursamt nog ingen naturlag. Det handlar om politiska val. Antingen vill man att vinstmotiv ska styra välfärden, eller så vill man låta våra gemensamma behov styra.

I höst har vi möjlighet att rösta för mer av gemensam välfärd, eller emot. Jag vill ha världens bästa välfärd, utan valfrihetens vinstintressen. Därför väljer jag Vänsterpartiet.

Vi förtjänar bättre jobb!

Det var då ett jävla gnäll från de unga moderaterna (senast i dagens LT) om "ungdomsskatten". Ja, någon sådan skatt finns förstås bara i Muf-killarnas kampanjhandledning, men det handlar i alla fall om arbetsgivaravgifterna.

Ska den som har ungdomar under 26 år anställda få arbetsgivaravgifter betalda av regeringen, eller inte? Det är det frågan gäller. Att låta subventionera avgifterna för samtliga unga anställda är ineffektivt mot arbetslöshet och blir rätt dyrt, runt 10 miljarder i år. Så stora pengar kan man satsa mer precist, till exempel genom att direkt anställa folk där de gör stor samhällsnytta.

Över huvud taget satsar den unga högern mer på klatschiga ord och uttryck än på seriös politik i det här valet. CUF säger i sin kampanj att "LAS är för Lars 58" och KDU låter oss veta att "den som sköter sig och jobbar hårt tvingas sluta före den mindre kompetente arbetskamraten om firman skär ner". De båda ungdomsförbundens fantastiska förslag för att komma till rätta med dessa bekymmer är att ungas formella (men i verkligheten obefintliga) arbetsrättsliga garantier helt ska avskaffas.

Vi skulle behöva diskutera varför de blå ungdomsförbunden inte föreslår saker som faktiskt skulle stärka ungas ställning i samhället. Varför ska unga få sänkta löner, istället för redan låga kollektivavtalsenliga? Varför ska unga vara nöjda med att de "jobbar" när de utnyttjas på praktik och "sms-jobb" för ett par tusenlappar i månaden? Varför vill borgarna minska möjligheten till komvux och vidareutbildning för den som har haft det tufft i grund- och gymnasieskolan?

Om det vore så enkelt som att bättre villkor för den som anställer ger bättre möjligheter för unga att få jobb så skulle vår tillvaro se annorlunda ut. På 1970-och 80-talen skulle knappast någon ung ha haft jobb, och sedan 90-talets början skulle nästan alla unga ha fått jobb. Men så ser det alltså inte ut. Flexibilitet, lägre lägstalöner och osäkra villkor har gett oss massarbetslöshet. En borgerlig - ända sedan kunskapslyftets slut - utbildningspolitik har dessutom gjort unga arbetslösa dåligt lämpade för framtidens jobb.

Råkar man vara ung förväntas man i dag passa elitens ungar och jobba gratis åt lycksökande entreprenörer. Det är inte tu tal om att makten på arbetsmarknaden är skevt fördelad eller att den gemensamma välfärden skriker efter fler arbetande händer. Nej, överklassen har åtnjutit stabil hegemoni i debatten om jobben de senaste åren. Men vi har fått nog nu. Överklassfesten är slut. Vi förtjänar bättre.

Reaktionärerna och revoltörerna

Det är trångt inte bara i mitten utan även längst till höger inför höstens val. Mitt i en samhällsutveckling där konservatismen firar sina största segrar sedan krigsnationalismen under 1900-talets första hälft, är det ändå de mest uppenbart reaktionära partierna som riskerar att inte få några ledamöter i riksdagen. Trängseln, eller snarare mångfalden, bland reaktionära politiska krafter kan bidra till att fälla flera småpartier den 19 september.

Är det lagen om anställningsskydd, las, som är ens största hatobjekt, så är Centerpartiet det självklara valet. Man kanske är en excentrisk entreprenör som av princip säljer privatimporterat tyskt vin under disk, anställer papperslösa som jobbar utan lön varannan månad och åker ut på landet ibland för att lukta på koskit i syfte att återväcka minnen från ungdomens 30-tal, när man som ung bondeförbundare agiterade för ett rasrent och harmoniskt land. Tyvärr börjar många av denna sorts reaktionärer dö av, så här hänger det på att vi mobiliserar varenda en för att klara fyraprocentsspärren.

Om mohammedanerna, för att använda ett politiskt inkorrekt sanningens ord, är samhällets största gissel lägger man sin röst på Sverigedemokraterna. Samhället har förändrats de senaste åren, och det är mot islamisering vi har förts - det märks inte minst bland oss i rätt isolerade, skånska småsamhällen. Vi har aldrig varit mycket för det där med kultur, men nu när främlingarna viftar med sina koraner och förbudskrav vill man ju slå vakt om sin svenska flagga och midsommarstången. Tillväxten har varit stark bland landsbygdsreaktionärerna sedan besvikelsen efter Ny Demokrati - men kommer den att räcka till i detta val?

Kristdemokraterna är alltjämt partiet för familjens och den rätta moralens värnare. Kanske är man en pingstvän som med tilltagande bestörtning läser om kulturella eftergifter åt alltfler grupper, och drömmer sig tillbaka till den tiden då homosex var förbjudet enligt lag, eller åtminstone till den tiden dess utövare klassades som sjuka. Eller så är man pingstvännens, laestadianens och mormonens muslimske motsvarighet, den reaktionäre wahhabiten som vill bevara vårdnadsbidraget åt den vid spisen rekorderligt kuvade hustrun. Kampviljan bland dessa har gått tillbaka i takt med att samhället i övrigt har blivit alltmer reaktionärt. Vad finns det att kämpa emot när knappt någon kämpar för något längre? Ändå brukar Livets Ord med flera, genom gudomlig arbetsiver och trofast fotarbete på Småländska höglandet, lyckas klara KD över riksdagsspärren. Ibland som genom ett nålsöga.

Med detta vill jag peka på vad jag upplever som ett tydligt upptrampat utrymme för samhällsdebatt på ytterhögerkanten i svensk politik. När det offentliga samtalet rör sig inom begreppsramar som etnicitet/mångkultur, valfrihet/ungdomsskatt, bidragslinje/mygel, verklighetens folk/särintressen och radikalfeminister/miljöfundamentalister, så finns all möjlighet att slippa klassanalys och massorganisering. I en tid då klasstriderna rasar så drastiskt mellan storfinans på offensiven och arbetarklass i sönderfall, höjs det högerpopulistiska tonläget. Och visst är det lockande att ty sig till värdekonservativa populister, när det gamla arbetarpartiet ändå inte vill någonting - mer än möjligen att vara ett nyliberalismens mänskliga ansikte.

Jag önskar ibland att det hade funnits en lika stor idérikedom och ideologisk sprängkraft bland samhällets progressiva som bland de reaktionära. Av en slump bläddrade jag igenom en skrift från LO utgiven kring 1995, som en sista suck av självständigt formulerade argument till försvar för gemensam intressekamp. Skriften, "Generell välfärd i allas intresse", gavs ut med expressfart innan resten av LO:s Rättviseutredning, som skriften alltså var ett kapitel ur.

Efter Rättviseutredningen skrapade LO och Partiet undan liknande obehagliga självständigheter, för att bereda plats åt det passiviserande nyspråket. Nu ska statsfinanser saneras grundligt, punkt. Löntagarkollektivet (om man nu överhuvudtaget ska prata om kollektiv, det är tveksamt) ska ta ansvar så löneökningarna blir hanterbara. Miljön ska vi visst tänka på - genom att skapa en aldrig sinande tillväxt och entreprenörsanda. Och så vidare. Fina ord, ofta inbäddade i samma dubbeltydiga formuleringar som de borgerliga använder. En folkpartist pratar alltså samtidigt om en mer auktoritär sorteringsskola - för att värna arbetarklassens ungar. Och moderaten påpekar att vi ska privatisera vården - för att vård aldrig ska bli en fråga om plånbokens tjocklek.

Kvar finns en rörelse till vänster som milt sagt kan kallas marginaliserad. En fackklubb inom ett LO-förbund som tar till strid riskerar att bli angripen och utfryst av LO- och förbundsledning i händelse av mediedrev. Socialdemokrater som ifrågasätter det grunda ideologiska underlaget för samtida socialdemokratisk politik kallas för sekterister av Partiets högdjur. När SAC blåser till konflikt tillkallas polis och begrepp som maffia, extremister och utpressning haglar från höger till vänster.

Min förhoppning är att folk som blir less på de ytliga utspelen, och till dessa hör ju även ytterhögerns offentliga framträdanden, tar till orda och börjar organisera sig. Även om högerns gaphalsar är aggressiva och dominanta har de, precis som socialdemokratiska ledarfigurer, fullkomlig makt enbart därför att vanligt folk står passiva, stilla, under dem. Om det formas en rörelse som revolterar mot hela skiten - allt skitsnack, all tillbakaträngning av de redan marginaliserade, all elitism - är vår kamp till hälften vunnen. De enskilda revoltörerna måste börja tänka till nu genast, och som allra minst utnyttja sin valfrihet att rösta bort sittande regering i höst.

Och så en uppmaning till dig som inte orkar läsa långa blogginlägg eller långa böcker: Köp, för sex kronor, sammanfattningen av boken Jämlikhetsanden från Karneval förlag. Tidstypiskt aptitligt döpt till "Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i".

Skolan ett statligt ansvar?

ABF-huset i Stockholm, tisdag kväll, fullsatt seminariesal, tre kvinnor framme i panelen. Ämnet var skolan i privatiseringarnas tidsålder. Inte mycket nytt framkom under presentationerna som i stort var anpassade efter publiken - i övre medelåldern och uppåt. Här tycker jag att arrangörerna ABF och Nätverket Gemensam Välfärd borde appellera mer till ungdomar; vi var en handfull sådana närvarande av knappt 80 i publiken.

Ann-Marie Lindgren från Arbetarrörelsens Tankesmedja och Eva-Lis Sirén från Lärarförbundet redovisade sina respektive perspektiv på skolans utveckling de senaste 20 åren. Som tur var piggade tidigare jämställdhetsutredaren och Ordfront-direktören Gertrud Åström upp som samtalsledare med sin norrbottniska.

I seminariebeskrivningen stod om konflikten mellan statligt och kommunalt ansvar för skolan, men föreläsarna berörde det bara som hastigast. Därför ställde jag en fråga om hur de ser på de ansvarigas - kommunerna och dess politiker - roll i skolans utveckling.

Min uppfattning, åtminstone från min horisont i Norrlands inland, är att skolpolitikerna i största allmänhet har dålig kontroll över skolan. I nämnder och styrelser sitter folk vars beslut mestadels handlar om pengar och fysisk skolplanering. Kvalitetsuppföljning och utvecklingsarbete har andra hand om - tjänstemän eller konsulter. Inte för att lokala skolpolitiker är oengagerade eller dåliga, utan för att systemet inte ger dem särskilt stort manöverutrymme. Häri tror jag en förklaring ligger till att lärare i kommunala skolor upplever det som att beslutsvägarna är långa och arbetssätten trögföränderliga. Lösningen torde vara att antingen satsa rejält på att styra hårdare från staten/ge skolpolitiker tydligare mandat, eller helt enkelt ta tillbaka skolan i statlig regi. Det senare är att rekommendera för mitt hemlän, där i vissa kommuner skolor snart riskerar att ha upptagningsområden på tio tusen kvadratkilometer.

Ett annat viktigt område är det som Eva-Lis Sirén underströk, nämligen lagstiftningens, statsstödens och de statliga kontrollorganens omfattning, kort sagt riksdagsmajoritetens ansvar. Genom att ge kommuner, vars ekonomier i många fall vacklar betänkligt, fullt finansieringsansvar både för den egna skolan och för alla privata som så önskar har staten gjort skolan till en arena där skolkvalitet beror på kommunens status. Här kan en del göras med framför allt direkt ökade anslag till skolorna. Tillbaka med resurser till elevhälsa och annan resurspersonal, öka lärarlönerna, reformera arbetsorganisationerna underifrån. Mer fotfolk, färre mellanchefer. Och gör gärna skolan statlig, om än varken Lindgren eller Sirén ville gå tillbaka till statligt "som det var förut". Nej, men vi borde kunna förstatliga skolan på ett nytt sätt.

Privatskolorna, då? De fristående skolorna är varken bättre eller sämre än kommunala, som Lindgren så klokt och eftertänksamt konstaterade. Och när det enda som i grunden skiljer de kommunala och de fristående skolorna åt är ägandeformen, tycker jag att förslaget till beslut är rätt uppenbart: Bort med fristående skolor och fram för bättre offentliga.

Om detta må Sahlin berätta

Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin kom till Östersund i dag för att prata politik med oss unga, och jag kunde inte låta bli att närvara. När ett antal harmlösa frågor från S-sympatisörer och idiotiska frågor från de lokala ungmoderaterna hade passerat tog jag ordet.

Jag förklarade kort mina funderingar kring det här med socialdemokratin och rättvisan. Min uppfattning är att politiken - de ideologiska motsättningarna och den på olika valmöten använda retoriken undantaget - har gått åt höger under både borgerliga och socialdemokratiska regeringsperioder sedan 1980-talet. Till exempel när det gäller de klyftor som Sahlin mycket riktigt påpekade ökar i dag. Eller kriget i Afghanistan, om vilket Socialdemokraterna i dag är överens med borgarna.

Först undvek Sahlin resonemanget genom att upprepa hur klyftorna i dag ökar. Jag blev irriterad och bröt in med att påpeka att de har ökat - i olika hastighet - oavsett politiskt styre. Sahlin blev irriterad och sa att det har ökat på vissa områden och minskat på andra, men lämnade sedan frågan. Efter att ha upprepat hur viktigt det är att "politiken" tar tag i klyftorna mellan folk ville Sahlin varken göra självkritik eller diskutera ur ett tydligt klass- eller maktperspektiv. Så jag gjorde ett sista försök att få ur henne om några avgörande faktiska trendbrott är att vänta i verkligheten, i den händelse att en sosseledd regering skulle få regera. Inte heller där blev det några svar, och där var hennes tålamod med mig slut varpå de mindre kritiska frågorna åter kunde ta vid.

Det bör påpekas att Sahlin är skicklig på att mota ungmoderater innan de hinner förstöra hela kvällen. Hon avbryter dem innan de hunnit rabbla upp sina antiintellektuella monologer om att samarbeta med "kommunisten Ohly" eller "lagen om anställningsskydd är dålig för ungdomar". Sen påpekar hon på ett fyndigt sätt att de borde sluta tramsa och att den verkliga politiken är mer allvarlig än vad Muf vill ge sken av. Sahlin passar också bra i samtalsmiljön med ungdomar, skapar igenkänning och förståelse.

Mindre kul är hennes attityd mot vänsterkritik. Sahlin må vara i opposition och relativt underläge just nu, men den position hon agerar från i polemik med vänsterkritiker är makthavarens. Poster som vice statsminister, arbetsmarknadsminister, miljöminister, energi- och samhällsbyggnadsminister och integrationsminister är en del av hennes tidigare karriär. Att inte vilja erkänna och diskutera (försvara, förklara eller be om ursäkt för) utfallet av socialdemokratiska regeringars arbete 1990-91, 1994-95 och 1998-2006 är dålig stil. Utan att diskutera det vi har gjort förr om åren får vi en felaktig uppfattning om vad som bör göras kommande år.

Det finns åtskilliga konkreta frågor man kan diskutera om "ökade klyftor" är för abstrakt för att ta på. Exempelvis skattereformen runt 1990, som bäddade för en rejäl omfördelning av resurser uppåt i samhället - från lägre klasser till högre. Pensionsuppgörelsen är ett annat dåligt beslut. Skolpengssystemet ännu ett. EU-inträdet med kapitalliberaliseringsdirektivet - se där, ett par andra systemförfulande politiska beslut. Som har avorganiserat, avväpnat, passiviserat arbetarrörelsen och arbetarklassen, och fört över makt och rikedomar till eliter och marknader.

Utmaningen som jag vill se Mona Sahlin anta är att bryta trenden. Reformer ska ha som syfte att flytta fram arbetets positioner på kapitalets bekostnad - inte antas genom beslut som måste vara "blocköverskridande", ett ord som hon underströk i framför allt skolfrågan. En rödgrön regering 2010-2014 måste få siffrorna att gå åt rätt håll. Gini-koefficient, reallöner, jämställdhetsindex, offentlig sektors andel av BNP - tråkiga termer, men fullständigt nödvändiga att arbeta efter för en regering ledd av Mona Sahlin.

Konstig miljödystopi

På ett arrangemang för grönare trafik och bättre klimat i Östersund i dag blev det många samtal om hur vi egentligen bäst ska hantera klimatkrisen. Jag stod där för Vänsterpartiet och presenterade några lokala förslag som kommunen borde genomföra, men partiet har såklart också förslag för de större sammanhangen.

Till exempel lyfte vi upp lite statistik från en publikation om rättvist miljöutrymme, som visar att höginkomsttagare släpper ut åtta gånger så mycket koldioxid som låginkomsttagare. De flesta tyckte att det var tänkvärt, några undrade vad man ska göra åt det, andra påpekade att de som tur är inte är överklass. Men den konstigaste kommentaren hade en äldre herre som tittade förbi i all hast. Han förde handen i en gest nedåt och sa att "vi sänker allas löner så har vi inga miljöproblem". Givetvis ville han inte stanna kvar och diskutera saken.

Det här är en märklig uppfattning som många, företrädesvis antikommunistiska, gubbar har om vänsterpolitik. Att det handlar om att göra det så bedrövligt för folk att de inte kan göra annat än avstå från att vara ekonomiskt aktiva. Jag blir lika fundersam varje gång jag hör argumenten, och lika icke-förvånad när den som yttrar dem går sin väg så fort de tagit slut.

En progressiv politik på trafik- och klimatområdet innebär att man ser och gör någonting åt klasskillnader, som en del av det politiska upplägget. Man skapar strukturer som dels sänker utsläppen totalt och överför trafik från ineffektiva till kollektiva slag, dels låter dem med högst inkomster betala mest. På så vis skulle vi nå resultat snabbt och dessutom såklart nå längre än om var och en får bli sin egen lyckas smed.

För Östersunds kommuns del skulle det kunna innebära att vi omvärderar trafiken vid våra handelscentra. Det ska inte längre vara standard att ta bilen överallt inom stan, bussen är bäst vid arbetspendling. Bilen tar man när den behövs - annars buss eller cykel.

Om rika människor släpper ut tolv gånger mer koldioxid än vad som är långsiktigt hållbart så är det ett problem värt att ta på stort allvar. Men man kan se det som en tydlig uppvisning av borgarklassens hegemoni, när reaktionen på varje försök att ge progressiva svar på det kapitalistiska samhällets problem blir ett arrogant försök att slå ifrån sig. Så grundmurat självförtroende har de rika och dess försvarare, att de hellre fortsätter att elda på klimatproblemen än resonerar sig fram till en seriös lösning.

Shitegeist: The Movies

Två filmer, Zeitgeist: The Movie och Zeitgeist: Addendum, har jag förstört den här kvällen genom att uthärda.

Jag hade föreställt mig Zeitgeist-filmerna som en häftig upplevelse. Här skulle jag få vårt årtiondes mest spektakulära Stora Berättelse, som på ett fascinerande och övertygande sätt försöker få mig att överge min politiska ideologi. Så pass mycket har jag uppfattat om Zeitgeist-fenomenet att det åtminstone har gjort ett djupt intryck i rätt respektabla människor.

Men vad får jag då se? En pratig, "faktatung" (som det brukar heta; tusen citat och figurer för att åskådliggöra detaljer med oklar relevans) berättelse som rycker från det ena till det andra. Första filmen lyckas rätt bra med att klä av religionen, och då sympatiskt nog främst den Jesus-centrerade kristendomen, samt visa på tokigheter i utredningarna om 11 september-attentaten. Den låter också ana att det är något eller kanske några som ligger bakom dessa företeelser, nämligen det finansiella systemet och de globala bankirerna. Om detta, det globala finansiella systemet och de personer som besitter dess beslutsposter, handlar den andra filmen.

Film nummer två ger mig också svaret på vad som är alternativet till det här eländiga samhället, vad som är lösningen på det finansiella systemets till synes olösliga problem. Teknologin. Ja, Teknologin stavar vi med stort "T" eftersom det är den överlägsna kraften. Här, i sista timmen av de dryga fyra timmarna av film, får också en kvinna prata i mer ingående resonemang efter alla dessa gubbar. Men det hjälper inte. Jag måste gapskratta ändå.

Här lanseras nämligen Venusprojektet som lösningen på våra problem. En åldrande herre och denna filmens i princip enda agerande kvinna berättar om det nödvändiga samhälle som vi måste bygga: Vi måste förstå att allt är ett, vi är allt, allt är vi. Vi kommer att leva i överflöd, helt enkelt för att vi kan. Vi kommer att färdas i femtusen kilometer i timmen i tunnlar på havets botten. Vi kommer inte att behöva arbeta - det gör maskinerna åt oss. Etcetera. Ungefär som det alltid, vid varje visionär diskussion om samhällsbyggande, finns någon äldre herre som förläst sig på Ny Teknik och Illustrerad Vetenskap och som bara vet att den och den tekniken kommer att förlösa oss ur det här eländiga samhället. Inlindat i många, fina, retoriskt laddade fraser. Lyndon LaRouche flimrar förbi med några väl valda ord...

Särskilt mycket längre än så kommer inte Zeitgeist-fenomenet. Man slåss mot det finansiella systemet: mot ränta, skuld, centralbankssystem, pengar över huvud taget, i förlängningen lönarbete. Men perspektiven är skeva: Arbete har ingen betydelse för analysen, inget värde. Det är bara en följd av att "människor måste arbeta för att betala av skulder". Människor är inte kollektivt handlande varelser, utan okunniga och av de allsmäktiga finansintressenas inkompetenta nickedockor (politiker och företagsledare) styrda ekonomiska slavar. Och vägen till frigörelse går genom lösgörande från systemet. Sälj dina aktier, byt bank, gör dig självförsörjande på el, sluta läs mainstreammedia. Bara så kan systemet sluta fungera.

Jag tänker mig att det finns något paradoxalt i den här röran av konspirations- och frihetliga idéer. Å ena sidan vill man ha ett tekniskt superutvecklat samhälle, där den tekniska nivån hela tiden ska höjas och expandera, men å andra sidan ska alla lagar, staten och handelsmedlen avskaffas och all egendom vara tillgänglig för alla. Någon maktanalys av detta framtida samhälle, eller hur vägen dit ser ut (annat än att vi ska utöva konsumentmakt och dra oss tillbaka från det nuvarande samhällets ekonomiska och politiska liv), får jag inte se. Bara ännu en uppräkning av allt som måste bort: religionerna, ideologierna och "the monetary system". Ingen diskussion om hur samhället framgent ska styras, om nu dessa massiva teknologiska framsteg (och därtill hörande massiva kollektiva arbetsinsatser) ska gå från vision till verklighet. En disclaimer ges, om att Venusprojektets samhälle inte är något idealiskt samhälle, men bra mycket bättre än det vi har nu. Så bra!

Filmerna ställer, och låtsas flera gånger ge svar på, frågan om vad det är som driver vårt nutida, ondskefulla system. Detta system, som har övervunnit verkligt demokratiska försök att skapa ett annat samhälle och som har växt sig starkare alltsedan bankerna en gång uppstod. Men något verkligt svar kommer inte - det blir mer mässande om att makt korrumperar och att målet för makthavarna är en världsregering och en allsmäktig världsbank.

Marx skulle ha sagt att det går att förklara som att det pågår en klasskamp, en kamp om resurser där det finns en dynamik som går utöver relationen mellan finansiell elit och ett förslavat folk. Religionen har blivit ett maktmedel inte för en viss ekonomisk-politisk institution, utan för klasser. Det ekonomiska system som bygger på ränta och skulder är ett resultat av, inte en orsak till, klassamhällets utveckling. Genom historien har ibland de förtryckta klasserna uppnått segrar på olika håll, och ibland har de förtryckande under långa perioder stärkt sina positioner. Den teknologiska utvecklingen har även den varit ett resultat av klasskamp, ibland i den härskande klassens tjänst och ibland i händerna på de revolutionära förtryckta klasserna.

Zeitgeist påstår att det är det finansiella systemet som förhindrar teknologins utveckling. Så odynamiskt tycker jag inte att man kan påstå det kapitalistiska samhället vara. Snarare verkar det vara i de ägande klassernas jakt på profit som teknologisk utveckling sker - en utveckling som förhoppningsvis till slut helt kan tas kontroll över av de arbetande klasserna. Dagens kapitalistiska system kommer inte att utrota sig självt under någon påstådd skuldbörda eller terminalkris, utan kommer att - med hjälp av teknologin, bland annat - hitta vägar att köra vidare på. Att Zeitgeiströrelsen ställer sig vid sidan av och tittar i stjärnorna efter en hållbar, framtida högteknologisk civilisation har en helt marginell effekt på systemet.

Det vore roligare om nån kunde klippa ihop en film som tydligt begripliggör nödvändigheten av och styrkan i att organisera folk kollektivt. En film där målet inte är ett så väldigt svävande och pretentiöst super-samhälle, och där makt och arbete är frågor av mycket större politisk betydelse än i Zeitgeist-filmerna.

Sånt som måste sägas

Under förmiddagen har jag suttit i telefon med en äldre herre som hade läst en av mina insändare i tidningen. Insändaren, som i och för sig hela styrelsen för Vänsterpartiet Östersund antagit, handlade om att kommunen borde tillgodose allas grundläggande behov av utbildning och trygghet. Även gömda flyktingbarns.

Det här reagerade alltså en man på så till den milda grad att han ringde hem till mig för att delge sin frustration. Han hade nämligen sett ett program på teve där "människor i Kurdistan" berättade hur de skulle flytta till sina släktingar i Sverige, för att slippa jobba och få ett finare boende. Detta, slog han fast, kan vi ju inte gå med på. Om vi ska ta emot alla i hela världen så är vi snart lika fattiga som där.

Men, försökte jag invända, är det där din uppfattning om hur det ser ut i dag? Ja, tyvärr får man ju inte säga sånt här, för då blir man kallad rasist och nazist, blev svaret. Jag försökte förklara hur det ligger till med flyktingskapande, flyktingmottagande och hur det hänger ihop. För döva öron, dock.

Är det rimligt att man får mer i pension bara för att man är invandrad? De får ju 10-15 tusen, fortsatte han genast. Här sa jag ifrån och frågade om han verkligen tror att det är så det förhåller sig; att svenska ålderspensionärer är fattighjon jämfört med de höginkomsttagande invandrade åldringarna. Ja, det visste han kanske inte, men så ser det ju ut att de får mer än vad vi andra får. Och därför kommer det att gå åt helvete snart.

Han hade bott länge i en invandrartät storstadsförort, men nu flyttat hit till Jämtland. Det som händer i förorterna tigs ju ihjäl i media, så man känner sig nästan kvävd när man bor där själv.

Jag försökte efter bästa förmåga nå fram med att makt och fördelning är det vi egentligen pratar om här. I Danderyd, Askim och Limhamn murar man in sig och gör sig av med det offentligas verktyg för utjämning, som allmännytta och kommunala skolor. På motsvarande sätt bildas, som en reaktion på ökande stigmatisering och socioekonomiska skillnader, en ofta destruktiv sammansvetsande självbild i många förorter. Skillnader i makt och resurser får en etnisk, eller kanske kulturell, dimension vars viktigaste resultat är att svaga ställs mot varandra, att konfliktgränser dras mellan "oss" och "de andra". Det är bättre för de styrande om vissa pensionärer slåss mot andra pensionärers påstådda förmåner än om de tillsammans kräver bättre villkor, och bättre om arbetslösa går i konflikt med arbetande om de jobb som finns, än att man tillsammans kräver bra jobb åt alla. Denna de styrandes "osynliga" makt har blivit tydligare med den borgerliga regeringen, men är tyvärr inte en produkt av regeringen Reinfeldt.

Detta är vad som händer när socialdemokratin i ord och handling lägger klassperspektivet på historiens skräphög. När arbetarrörelsens stora parti inte längre pratar klass kommer arbetarklassen att virra ut i populistiska och nationalistiska analyser. Då blir fuskande, kulturutövande och gärna invandrade människor hotet mot samhällets fortlevnad, medan den inhemska överklass som samlar på sig alltmer makt blir en blind fläck i det politiska medvetandet.

Alla dessa män i övre medelåldern som nu "säger det som inte får sägas" och "vill att vi tar tag i de problem som har skapats" är inte roten till någon ondska. De har övergivits av socialdemokratin, den som lovade välfärd åt alla och en värld där vi skulle vara jämlikar. För varje ny bonusskandal, följd av teatrala utspel från S och M i media där man understryker att de system man själva har skapat är stötande, bestämmer sig ännu några äldre män för att överge sitt gamla politiska hemvist. För varje budgetår som innebär ökad inkomstspridning och minskade offentliga finanser minskar den legitimitet som ligger bakom de politiska besluten. Till slut finns det en klick beslutande politiker och en växande rörelse i opposition mot denna, som i sig inte har en särskilt klar eller konstruktiv agenda.

Förmodligen har jag skrivit det förr, men det kan ju upprepas: Socialdemokraterna måste bli socialdemokrater. De måste göra kraften från fackens, PRO:s, Hyresgästföreningens och ABF:s verksamhetsområden till partiets egen. De måste mobilisera inte för att röstmaximera utan för att reformera maktbalansen i samhället åt rätt håll. De måste sluta med riktade "antirasistiska" satsningar mot högerpopulistisk politik och istället arbeta för en verkligt generell välfärdspolitik.

Apropå arbetsrätten

Riksdagens borgerligsocialdemokratiska majoritet strävar i europeisk anda efter att grundlagsvägen kväva debatten om arbetsrätten och kollektivavtalen. Åsa Linderborg smaksätter bittert sin komposition:

För att Lissabonfördraget ska gå igenom krävs tre fjärdedels majoritet i riksdagen. Det betyder att socialdemokraterna ensamma kan avgöra frågan. Antingen kan man, som vänsterpartiet, rösta nej. Eller också kan man kräva att frågan bordläggs tills Sverige fått garantier att den svenska modellen med kollektivavtal och konflikträtt ska bestå. Men socialdemokraterna kommer att rösta ja, eftersom en sosse i riksdan är en sosse i riksdan. Man sviker hellre sina väljare än tar strid mot kapitalet.

Samtidigt, i det bruna Malmö, dömer tingsrätten 26 strejkvakter till dagsböter, som straff för att de slutit upp bakom sin kamrat vars chef hade brutit mot lagen. Det är en dom som faller i en tid när politiken delegerar sina slag mot allsköns arbetarorganisering till tjänstemän i form av poliser på gatan och jurister i domstolar.

Det enda som oroar mig mer än denna dom mot facklig organisering är den attityd som Landsorganisationens högsta ledning visar gentemot socialdemokraternas obefintliga klasskänsla i politiken.

Årets "skulle-varit-där"

Socialistiskt forum i Stockholm i helgen måste ha varit bra. Jag missade det tyvärr, men Aftonbladets Åsa Petersen var där och fick sig tydligen en rejäl dos socialistiska infallsvinklar:

Politik ska tänkas och kännas. En viktig påminnelse under en höst då den internationella politiken äntligen vinner mark från marknaden, men den svenska socialdemokratin är upptagen med att försvara ett budgettak.

Ofta reducerar ledarsidor och kommentatorer politiken till ett kliniskt, strategiskt spel där politiker är proffsen som genom smarta manövrar ska finta bort sina motståndare. Sällan ger sig tyckarna ut i verklighetens politik, den där ideologi och handling kan vara betydligt enklare saker än överläggningar på Sveavägen 68 mellan en partiledare och hennes politiska rådgivare. Och betydligt svårare, som till exempel människors desperation och förtvivlan när de känner att de saknar representation i den representativa demokratin.

Just socialistisk politik är också mer spännande än exempelvis pissliberal politik eftersom den har konflikten som grundförutsättning. Det finns ingen konsensus och ingen "enda vägens politik" - så det är helt upp till diskussion kring vilken väg vi ska välja! Om sedan bara Socialistiskt forum levererar sådan kunskap som förändrar världen är ju lyckan gjord.

Ursäkta röran, vi måste bygga om systemet

Två bra och klargörande artiklar måste läsas i dessa tider.

Dels Daniel Bergs utmärkta artikel i Ordfront magasin 7/8 om oljan och dess roll i samhället, som ger en god grund för en kommande svensk klimat- och energipolitik.

Att ta upp "Peak Oil", slutet på billig olja, har aldrig varit lämpligt, vare sig under dot.com-yran eller i oljebolagens styrelserum. Att ifrågasätta entreprenörskapets mirakulösa roll som ekonomins "orörliga rörare" är bara pinsamt, och att ifrågasätta själva grunden för oljebolagens tillväxtmöjligheter, när det är deras produktionsökning som borgar för hela ens världs rikedomar är mer än pinsamt – det är vansinne.
Man har alltså under oljans århundrade lyckats undvika de till synes självklara invikningarna i varje ekonomisk diskussion: om vi utvinner icke förnyelsebar olja i allt högre takt, minskar då inte oljan i marken? Kan oljan sina? Vad händer då?
[...]
En mängd saker säger oss något helt annat än den officiella sanningen att tillväxten i oljeproduktionen är självklar och naturgiven. Vi har börjat utvinna olja ur kanadensisk oljesand, vi framställer flytande bränsle ur kol och odlar upp de sista skogsområdena i tropikerna med biobränslegrödor. De tekniker vi nu tillgriper har tidigare endast använts av länder i kris. Att vi tar till energikällor med så väldigt mycket sämre energinetto än petroleum – till framställningen av en tunna olja ur oljesand går det åt 1 400 kubikfot (!) än så länge billig naturgas – är kanske det säkraste tecknet på att vi redan har nått Hubberts krön. Vi går nu sakta nedåt på energiberget.

Dels Ali Esbatis redogörelse i Aftonbladet Kultur för Fremskrittspartiets framgångar i Norge som, inte helt obegripligt kanske, har gjort partiet med den mest effektiva partiorganiseringen till det i opinionen största partiet.

Frp bildades 1973, under namnet ”Anders Langes parti til sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige inngrep”. Främlingsfientlighet var inte avgörande för partiets identitet, även om man ogillade invandringspolitiken och ställde sig positiv till apartheid i Sydafrika.
Idag vill partiet privatisera stora delar av vårdsystemet, lägga ut fler av polisens uppgifter på upphandling, sänka skatter, särskilt på bilar och bensin, bygga mer väg och ”stödja alternativ forskning” om klimatförändringarna.
[...]
Det globala ekonomiska systemet försvaras dagligen med ett militärt våld som kräver avhumanisering av ”De andra”. Inga kommunala integrationsprogram i världen kan motverka den genomträngande doften av rasistisk ideologi som ”kriget mot terror” rör upp. Den blåser tillbaka från stridsfälten och in över arbetsförmedlingar, krogköer och valbås. Också i Nato-landet Norge dras de fetischiserade ”västerländska värdena” fram när det letas motiv till att irakier och afghaner måste sätta livet till. Och när det blivit norm att ”vi” måste bestämma över ”dem” är det logiskt att ”de” helst ska vara någon annanstans. Eller, om de lyckats ta sig in, vara tacksamma andra klassens medborgare.

Eftersom jag inte hinner skriva mer vill jag till socialdemokraterna rikta en stilla uppmaning: ÄG DESSA FRÅGOR. Skapa visioner och gå till val på de stora, tunga frågorna. Välfärden, miljön, rättvisan. Det vore kul om arbetarpartiet tog bollen från de populistiska smygfascisterna och drog arbetarklassen med sig i ett progressivt förändringsprojekt.

(v) för lite postmodernt?

Per Wirtén är upprörd för att vänsterpartiet har en för konsekvent politik. Han tycker att partiet borde driva lite vad som helst - ja, varför inte "befria sig från alla -ismer" och tillåta "den radikala mångsidigheten att vända upp och ned på ensidigheten"; skaffa en "jobbpolitik som även tänker kreativt om privat näringsliv"?

Eller, för att sammanfatta Wirténs åsikter om en socialistisk vänsterpolitik:

Det är irriterande.

Jo, jag tackar. Det är svårt att diskutera seriös politik med någon som använder så sjukt obehagliga politiska termer. Verkligt irriterande är dock att Wirtén och inte exempelvis Göran Greider skriver för Dagens Arena.

Stadsplanering i perspektiv

Östersunds kommun släppte i dag de två arkitektförslag för Storsjö strand nedanför nuvarande centralstationen som utarbetats under året. Det är två rätt intressanta förslag, där bostäder och grönyta ställs mot hotell- och konferensbygge. Det gamla spårområdet (och eventuellt själva järnvägsstationen) ska schaktas bort för att bli ett av stans mest attraktiva områden, med utsikt över fjällen och sjön.

Massor av räls ska bort!

Risken finns såklart att området blir otillgängligt för vanligt folk eller att det bara byggs lyxhus, som i Mjällestrand. Fast nästan vad det än blir så är det bättre än dagens öde, giftluktande strandremsa. Och vad med stationsbyggnaden? Dagens järnvägsstation ligger lite taskigt till, med flera hundra meter till busstationen och stans egentliga mittpunkt. Det enda som talar emot en flytt till Badhusparken/Västra station är att stationsbyggnaden är en vacker och sparvärd byggnad där den står nu.

Annars har diskussioner förts om att, när polisen flyttar ut till Fyrvalla tillsammans med de andra blåljusmyndigheterna om några år, låta inrymma ett så kallat resecentrum vid Västra station och nuvarande polishuset.

Det skulle bli många människor i rörelse från Kyrkparken, längs Stortorget, ner till Badhusparken!

Det är betydligt mer centralt än dagens järnvägsstation och skulle föra samman buss och tåg på ett smidigt sätt. Kyrkparken-Stortorget-Resecentrum-Badhusparken skulle bli ett betydligt mer attraktivt stråk att vistas på. Bara kommunen gör ett bra jobb och kollar med kommuninvånarna lika mycket som med arkitektfirmorna så kan det bli riktigt, riktigt bra.

New Orleans har, som Naomi Klein påpekar i sin bok Chockdoktrinen, blivit ett av offren för amerikansk nyliberalisms chockbehandling. I en artikel tipsar hon om utvecklingen i orkanen Katrinas spår: New Orleans byggs upp som en mönsterstad av modell Bagdad, komplett med "gröna zoner" och djupt ovärdig behandling av de tiotusentals fattiga som fortfarande saknar hem.

Självklart slaktar man den offentliga kärnverksamheten, i form av skolor, sjukhus och äldreboenden, men man tar också itu med problembarnet "social housing", alltså typ prisvärda hyresrätter. I en stad där boendepriset för många har ökat från 500 till 1 000 dollar i månaden sedan orkanen för ett par år sedan är det avgörande för de fattiga och den lägre medelklassen att det finns boende som regleras politiskt. Och av just den anledningen - att priserna har fördubblats samtidigt som uteliggarnas antal nått 12 000 - river de nyliberalt influerade styrande nu kvarvarande allmännyttiga bestånd. New Orleans ska bli etniskt och ekonomiskt enhetligt på kort tid. Problemet är att de fattiga inte försvinner med nedmonteringen av de offentliga välfärdssystemen.

Ingen ekonomisk makt - ingen politisk röst.

Politikerna i New Orleans behöver inte lyssna på the street niggas, för det är ekonomiskt ineffektivt. De kan fortsätta sin chockbehandling - om de svarta startar upplopp sätter man bara in större militära resurser.

I Östersund går det lite lugnare till, och här har vi ett kommunalt bostadsbolag som jag hoppas tar mod till sig och gör anspråk på exploatering av stranden nedanför centralstationen. För mig smäller moderna hyresrätter i ett av länets finaste lägen högre än vilka marknadsmässiga skrytbyggen som helst. Men här precis som i New Orleans gäller kapitalets lagar, och de finns precis som i New Orleans inte till för vårt bästa.

Wanja gör mig vrång

Okej, det var en bra födelsedag. Men debatten kring LO:s utspel om konflikträtten solkar ner även det bästa tjugoettårsfirande. Det är bra om LO går ut i tuffa tider och taktiserar genom att "diskutera" motståndarnas frågor. Men att sänka garden när man nyss har fått hyfsade avtal är obra.

Vi har en borgerlig regering som har höjt a-kasseavgiften (i mitt förbund Livs har fackavgiften stigit från 417 till 674 kronor), dragit bort möjligheterna till fast anställning för tiotusentals, stängt ytterligare tiotusentals utanför a-kassesystemet, fördyrat boendet för folk i hyresrätt genom att sänka boendeskatten för de rikaste... Regeringen har verkligen tänjt hål på vanligt, icke-medelklass-bor-i-villa-på-Frösön-och-har-båt-och-stora-aktietillgångar-folks plånböcker och tålamod. LO-medlemmarna pratar politik, och det är inte ljusblå skyar man ser framöver. Där regeringen utför politik ser varje tänkande mänska att det är näringslivet och de rika som är uppdragsgivare. Det finns en fiende, och fienden har stödtrupper. Vanligt folk ser och begriper detta. Vad gör LO i det läget?

- Undviker att kommentera Septemberalliansen.
- Försöker att återupprätta samförståndsklimatet.
- Öppnar för att avsäga sig konfliktvapnet.

Hurra! Istället för att ta tillvara kraften i medlemmarnas uppvaknande engagemang och organisering, vill Wanja sitta i konferensrummet med Duker och grabbarna i Svenskt Näringsliv, och komma överens. Vill man stävja sina egna medlemmar likt fiender så är det rätt metod. Vill man nå framsteg för sina medlemmar och sin organisation är det fel metod. Jag vet inte hur LO-basen resonerar, men det handlar väl om att "alla" ska med och bli nöjda. Ja, minus de där gnälliga i LO:s botten.

Vi i de fem lägre decilerna tar tacksamt emot kanske en sjättedel av pengarna i regeringens skattesänkarpolitik. Härifrån.

Och vad är det bästa argumentet för sverigedemokraternas antifackliga politik? Att facket själv anammar den...

På tal om klass

Det här är rubbat bortom beskrivning.

Kan ingen bara spränga hela Förenta staterna?

Jag tror inte jag orkar tänka på det där landet mer.

Enas MOT militär aggression!

När jag tog bussen till Kirseberg för att jobba på Emmaus Björkå i morse noterade jag att militärer - en del på motorcyklar, en del gåendes - hade intagit delar av Malmö. I gatukorsningar och längs vägarna stod de i små grupper. Det pågår en omfattande övning i Skåne där en ansenlig mängd militära resurser är engagerade. På de elektroniska busstidtabellerna informerades om att busstrafiken blir upp till 20 minuter försenad på grund av övningen. Nu i kväll dånade en handfull stora pansarvagnar förbi utanför huset, på väg mot Limhamn.

Just den här övningen, Combined Challenge, omfattar 6 000 svenska värnpliktiga - typ hela skiten - och ska förbereda dem för "fredsframtvingande insatser". Krig, som det heter på lite mindre etablissemangsharmoniserad svenska.

Det är olyckligt att utvecklingen mot Sveriges harmonisering med Nato har gått såhär långt. Mycket beror det på att socialdemokratin har tappat fotfästet och hakat fast i EU-överbyggnaden. Den som säger att krig är fred, att imperialistiska aggressioner är humanitära interventioner och att Washington Consensus är lika med "det bästa för världen". I SvD Brännpunkt uppmanar vänsterpartisterna Anki Ahlsten, partisekreterare, och Hans Linde, riksdagsledamot, socialdemokratin att närma sig vänsterpartiet i de utrikespolitiska frågorna. EU, argumenterar de, är ett mindre realpolitiskt problem än själva utrikespolitiken. Även om sossarna generellt inte avspeglar arbetarrörelsens ganska skeptiska syn på EU är dess hållning i utrikespolitiska frågor rena sveket. Där har vänsterpartiet och sossarna gemensamt intresse av att gå i opposition mot borgarregeringen och det washingtonska världsetablissemanget. Att visa på att det finns alternativ, och inte bara "breda överenskommelser", är inte oviktigt i frågor där folk i allmänhet skarpt motsätter sig den förda politiken. Som exempelvis är fallet med den svenska utrikespolitiken. Läs artikeln.

Här återknyts lätt diskussionen till den som Kalle Larsson tog upp i veckans Flamman: förutsättningen för en "radikal" politik (alltså en som bryter med nuvarande) är ett tryck underifrån. Folk vill inte att deras söner och döttrar ska sluta sina liv i tjugoårsåldern i imperialistiska krig. De vill inte heller att Sverige deltar ens moraliskt i de organisationer som utför dessa krig. Hur ska de - mestadels sossar - som vill ge uttryck för denna känsla rösta i dag? Mona Sahlin har säkerligen inga problem att rösta för fler "fredsframtvingande insatser". Och antalet åsikter från sossen i basen som når konsekvenser i partitoppen är få. Som det har låtit i diskussionerna har det från socialdemokratins ledarskikts sida funnits en vilja att helt utesluta samarbete med vänsterpartiet på grund av framför allt denna fråga. I stället för att ta till sig folkviljan och tankarna om internationell solidaritet vill delar av SAP gå i bred utrikespolitisk allians med borgarna. Helt förödande för möjligheterna att med sin röst konkret förändra politiken på valdagen, men också ett säkert slag mot arbetarrörelsen i andra länder. Titta på Norge eller Venezuela, där engagemang underifrån har fått staterna att gå från hyllande till skarpt fördömande av "kriget mot terrorism" och globala orättvisor. Det går, om man vill.

Tusentals i antinatodemonstration i Göteborg. Från Yelah.

Initiativet till en progressiv politik kommer aldrig uppifrån. Uppifrån är svaret att producera nya försvar för att föra en aggressiv utrikespolitik. Militären ska utbildas i att kriga i stadsmiljö, så afrikanerna kan få rösta ifred. Inte för att Sverige ska delta i strategiskt viktiga omfördelningskrig där USA ska ta tillbaka vad Kina och Ryssland lagt beslag på, utan för att de stackarna ska få rösträtt. Det folkliga engagemanget kommer förhoppningsvis att visa sig organiserat snart - både i utrikespolitiska frågor och i andra traditionella frågor där arbetarrörelsen kan spela en progressiv roll. Det spelar roll vilken regering som sitter på makten, men den måste föras till makten som ett resultat av medveten organisering underifrån.

Att arbetarrörelsen i det militära, fackliga och ideella reagerar är tokpositiva första steg. Jag påbörjar förmodligen ett reguljärt arbetsliv i sommar, vilket jag tänker använda som plattform för vidare organisering. Hoppas att vi blir många som gör detsamma!

Avstamp för borgarbashing

Jag har stått i köket på Ung Vänsters riksting i Herräng hela helgen. Således har det varit väldigt lite sömn, väldigt mycket stress och en hel del förbundskamratumgänge de senaste dagarna. Erik Berg beskriver det bra med fint bildackompanjemang. Att under fyra dagars tid inte träffa andra än hundratals ungsocialister är en upplevelse som inte ska underskattas!

Missa inte Josefin Brinks krönika i Efter Arbetet.

Nu väntar ofantliga mängder sömn och vila.

Förmögenhetsstatistik rocks!

Jag kan inte låta bli att nörda lite statistik:

SCB har delat in befolkningen ekonomiskt i deciler, alltså en tiogradig uppdelning där fattigast hamnar i decil 1 och rikast i decil 10. I en tabell redovisar de befolkningens nettoförmögenhet per 31 december 2005. Resultaten är intressanta.

- 304 000 kronor (minus) är den fattigaste tiondelens nettoförmögenhet.

19 000 och 77 000 kronor är de två mittendecilernas nettoförmögenhet - medel-Klasses, så att säga.

3 267 000 kronor är översta tiondelens blygsamma nettoförmögenhet. Till detta kan läggas att en ganska god del av den där tiondelen är folk som inte alls är jätterika, men som kanske har ett fint hus som inte är jättebelånat eller så. Det finns alltså en grupp - en elit - som har snuskigt gott om pengar. Överklassen. I den gruppen, i den fraktionen av decil 10, finns de riktiga storspelarna, Borelius-, Stenbeck- och Wallenberg-gubbsen.

De tog sannolikt hand om en stor del av den tillväxt på 650 miljarder kronor i förmögenhet som hushållen hade mellan 2004 och 2006. Jag har i alla fall inte känt några hundratals miljarder tynga min plånbok. Inte helt otroligt vore det väl heller om dessa lyckliga få satsade en del av de där 650 stora på att pusha fram en regering som tillåter dem att behålla betydligt större delar av förmögenheten. Vi kallar sånt klasspolitik, och den utövas just nu i ett Rosenbad fjärran mig.

Förresten, ponera att vi skulle rycka en procent - ett hårstrå ur den där frodiga förmögenhetspälsen. Bara för att vi kan, för att vi har den politiska makten. Och så anställde vi 40 000 arbetslösa i den offentliga sektorn för dessa ynka 6,5 miljarder kronor. Typ för att täcka några hål i välfärden.

Tänk vilket kommunistiskt förtryck det skulle bli!

Våga vägra 1800-talspolitik!

I en PM om borgarnas budgetproposition visar socialdemokraterna vilka de klassmässiga följderna blir av skattesänkningarna och avgiftshöjningarna. SAP har låtit Riksdagens utredningstjänst, Rut, räkna på allt i propositionen utom subventionen för fackligt medlemskap, där borgarna drar bort 100 kronor.

I sin utredning har Rut delat in befolkningen i tio lika stora kakbitar, eller deciler, och ordnat dessa efter inkomst. Decilen med lägst inkomster, upp till 5 900 kronor i månaden, tjänar 70 kronor i månaden på allianspolitiken. Det motsvarar 2,2 procent av de totalt 42 miljarder kronor som skatten sänks med. Fjärde decilen nerifrån, folk med inkomster mellan 12 900 och 15 600 kronor i månaden, får 40 kronor över när avgifter och skattesänkning har räknats samman. Dess andel av de 42 miljarderna är 1,3 procent. Fjuttigt, kan tyckas (med rätta: om dessa stackare dessutom är med i facket blir det en förlust på 30 respektive 60 kronor i månaden) - men vem vinner egentligen?

Just det: min pappa. Om man har en inkomst på 27 600 kronor eller mer varje månad kan man räkna med ett tillskott på från 620 kronor i månaden och uppåt. Den rikaste femtedelen lägger beslag på imponerande 45 procent av alliansregeringens utdelade pengar.

Andel i procent av propositionspengarna som tillfaller var och en av de tio inkomstdecilerna.

Resultatet är inte oväntat för den som är någorlunda insatt i politik, men bör betonas. Det reformutrymme som Sven Otto Littorin, Anders Borg och Maud Olofsson slåss för med sina nyliberala näbbar och klor är de pengar som nu ska vridas bort från massorna, upp i eliterna. Högre tjänstemän och chefer får nu den bonus på bekostnad av andras sänkta a-kassa som de så länge har väntat på.

Att det är ett av alliansens mål att gröpa ur kvinnors självförsörjningsgrad tydliggörs av Ruts siffror: 60 % av inkomstökningarna går till männen. Borgarnas reformpolitik går ut på att fördela pengar från medellös till välbemedlad, från kvinnor till män, från arbetslös till arbetande. Inget nytt under solen, med andra ord.

Vi har fått en klasspolitik som vill rulla utvecklingen ännu snabbare åt fel håll. Ökande inkomstskillnader ska nu skena. Kvinnors möjligheter att vara oberoende av mannens inkomst ska minska. Norrlands inland ska dräneras, mot det att Stockholms skattekistor fylls på.

Nästan varje dag läser jag insändare och andra yttringar där borgare menar att LO och vänsterfolk ska hålla tyst nu när folket har sagt sitt och valt alliansen. Men när hela debatten inför valet blev så förljugen som den nu blev, och det borgarna sa var en helt annan sak än vad de nu gör, ska dessa borgare bara knipa käft. Den reformpolitik som Reinfeldt mässade om i sina tal i valrörelsen var expansionistisk, en vision om en bättre socialdemokratisk välfärdspolitik.

Reformpolitik kan se ut lite hur som helst. Den vi har fått nu är en variant: mer åt den som har för att ge incitament åt den som inte har att få mer, öka konkurrensen mellan den som har arbete och den som saknar för fler jobb, minska den offentliga konsumtionen för mer välfärd. Med andra ord har vi en traditionell överklass- och företagarvänlig regering vid makten.

LO och vi andra som inte är helt cyniska, och/eller känner att klasskamp bäst utkämpas mot överklassen istället för med den, gör bäst i att fortsätta protestera. Jag känner på mig att första maj i år kan bli mer laddad än på länge. Om arbetarrörelsen inte sätter ner foten nu när 1800-talspolitik återinförs förstår jag inte när den någonsin ska göra det.