"Ojämlikhet får smittoeffekter"

I dag presenterade LO sin rapport "Makteliten - alltid mer, aldrig nog" som presenterar hur mycket samhällets rikaste personer tjänar i förhållande till vanligt folk. Som vanligt de senaste åren är slutsatsen att de rika tjänar alldeles åt helvete för mycket pengar.

Mellan 2008 och 2009 sjönk de rikastes inkomster, från 17 industriarbetarlöner till 15 industriarbetarlöner. Det är såklart tråkigt - de flesta vet hur det känns att drabbas av minskade inkomster, hur man behöver vända på varje krona för att ha råd med svartstädningen och segelbåten - men inget trendbrott är att vänta. Nedgången i de rikastes inkomst beror på den ekonomiska kollapsen kring 2008 och kommer snarare att vändas i en rekyl uppåt när 2010 års siffror blir klara.

Till LO-tidningen, som för övrigt sammanfattar rapporten väl, varnar LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin för en fortsatt ökning av ojämlikheten:

– Inom näringslivet var elitens löner som lägst nio industriarbetarlöner. Det var 1980. I dag är motsvarande siffra 41 industriarbetarlöner. Det motsvarar 12,2 miljoner kronor om året.

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin efterlyste en bred samhällelig debatt kring inkomstskillnaderna och ville helst att staten i fortsättningen tar ansvar för att den här statistiken produceras och presenteras.

– Det vi ser är fullständigt oacceptabla skillnader och det får smittoeffekter i samhället som hotar att allvarligt försvåra framtida ansvarsfulla avtalsrörelser, varnade hon och undrade varför eliten ingenting lärt av tidigare diskussioner om bonus och skyhöga utdelningar.

Det är intressant att Lundby-Wedin nämner "ansvarsfulla" avtalsrörelser som hotade av eliternas höga inkomster. Innebär det att LO kan vara på väg att ompröva sin uppfattning om fördelningen av den kapitalistiska produktionsmodellens överskott? Näringslivet har gjort det sedan länge, om de ens någonsin har omfamnat den.

Regeln i dag är att vanligt folk måste hålla tillbaka sina löneanspråk, för annars ökar inflationen och det drabbar de fattigaste hårdast (för de rikaste finns emellertid inga sådana krav - där gäller snarare motsatsen). I tider då kapitalismen gör allt större vinster sägs att det inte finns utrymme att höja folks löner. Det är på samma gång ett bevis på hur långt kapitalismen har ätit sig in i den fackliga rörelsen och ett säkert recept för ännu värre ekonomiska kriser framöver.

På annat håll, bland annat från Europafacket, talas mer tydligt om det bakomliggande fördelningsproblemet. Det är inte bara bekymmersamt att ett gäng direktörer får en massa pengar - det är också, och ännu mer, problematiskt att allt mindre av ekonomin kommer vanligt folk till del i form av löner.

Här borde, som tidigare TCO-ekonomen Roland Spånt påpekar, facket ta striden. Problemet i dag är att en för liten del av ekonomin är produktiv - fördelad bland folk och tillgänglig för konsumtion - och att den spekulativa, finansiella ekonomin är för stor. Är man antikapitalist är det självklart att ojämlikheten är dålig i sig, men även den som försvarar systemet som sådant borde inse att det är ineffektivt att låta resurserna ansamlas bland samhällets eliter.

Frågan är hur man kommer åt problemen. Wanja Lundby-Wedin lyfter en diskussion som vore intressant, nämligen att staten åtar sig att följa (och komma med förslag mot) ojämlikheten. Det kommer Reinfeldt inte att gå med på förr än solen fryser till is, men som förslag till en vilsen socialdemokrati är det bra. I grunden tror jag att det krävs av LO att de vågar ta den politiska striden. De måste våga stå bakom sina medlemmar, elda under vreden och kräva den rätt man förtjänar när man representerar det stora arbetarkollektivet.