"Ojämlikhet får smittoeffekter"

I dag presenterade LO sin rapport "Makteliten - alltid mer, aldrig nog" som presenterar hur mycket samhällets rikaste personer tjänar i förhållande till vanligt folk. Som vanligt de senaste åren är slutsatsen att de rika tjänar alldeles åt helvete för mycket pengar.

Mellan 2008 och 2009 sjönk de rikastes inkomster, från 17 industriarbetarlöner till 15 industriarbetarlöner. Det är såklart tråkigt - de flesta vet hur det känns att drabbas av minskade inkomster, hur man behöver vända på varje krona för att ha råd med svartstädningen och segelbåten - men inget trendbrott är att vänta. Nedgången i de rikastes inkomst beror på den ekonomiska kollapsen kring 2008 och kommer snarare att vändas i en rekyl uppåt när 2010 års siffror blir klara.

Till LO-tidningen, som för övrigt sammanfattar rapporten väl, varnar LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin för en fortsatt ökning av ojämlikheten:

– Inom näringslivet var elitens löner som lägst nio industriarbetarlöner. Det var 1980. I dag är motsvarande siffra 41 industriarbetarlöner. Det motsvarar 12,2 miljoner kronor om året.

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin efterlyste en bred samhällelig debatt kring inkomstskillnaderna och ville helst att staten i fortsättningen tar ansvar för att den här statistiken produceras och presenteras.

– Det vi ser är fullständigt oacceptabla skillnader och det får smittoeffekter i samhället som hotar att allvarligt försvåra framtida ansvarsfulla avtalsrörelser, varnade hon och undrade varför eliten ingenting lärt av tidigare diskussioner om bonus och skyhöga utdelningar.

Det är intressant att Lundby-Wedin nämner "ansvarsfulla" avtalsrörelser som hotade av eliternas höga inkomster. Innebär det att LO kan vara på väg att ompröva sin uppfattning om fördelningen av den kapitalistiska produktionsmodellens överskott? Näringslivet har gjort det sedan länge, om de ens någonsin har omfamnat den.

Regeln i dag är att vanligt folk måste hålla tillbaka sina löneanspråk, för annars ökar inflationen och det drabbar de fattigaste hårdast (för de rikaste finns emellertid inga sådana krav - där gäller snarare motsatsen). I tider då kapitalismen gör allt större vinster sägs att det inte finns utrymme att höja folks löner. Det är på samma gång ett bevis på hur långt kapitalismen har ätit sig in i den fackliga rörelsen och ett säkert recept för ännu värre ekonomiska kriser framöver.

På annat håll, bland annat från Europafacket, talas mer tydligt om det bakomliggande fördelningsproblemet. Det är inte bara bekymmersamt att ett gäng direktörer får en massa pengar - det är också, och ännu mer, problematiskt att allt mindre av ekonomin kommer vanligt folk till del i form av löner.

Här borde, som tidigare TCO-ekonomen Roland Spånt påpekar, facket ta striden. Problemet i dag är att en för liten del av ekonomin är produktiv - fördelad bland folk och tillgänglig för konsumtion - och att den spekulativa, finansiella ekonomin är för stor. Är man antikapitalist är det självklart att ojämlikheten är dålig i sig, men även den som försvarar systemet som sådant borde inse att det är ineffektivt att låta resurserna ansamlas bland samhällets eliter.

Frågan är hur man kommer åt problemen. Wanja Lundby-Wedin lyfter en diskussion som vore intressant, nämligen att staten åtar sig att följa (och komma med förslag mot) ojämlikheten. Det kommer Reinfeldt inte att gå med på förr än solen fryser till is, men som förslag till en vilsen socialdemokrati är det bra. I grunden tror jag att det krävs av LO att de vågar ta den politiska striden. De måste våga stå bakom sina medlemmar, elda under vreden och kräva den rätt man förtjänar när man representerar det stora arbetarkollektivet.

Klimat från Östersund till Köpenhamn

Det blev en lite lam klimatdebatt på Jämtlands Gymnasium Wargentin i dag. Bitvis kände jag mig som parodin på Tim Robbins i Team America, när han förklarar företagens makt över amerikagänget. Men ännu mer verkade motståndarna som Tim Robbins marknadsliberala motsats. "Bussa marknaden på klimatet så fixar det här sig."

Som av en händelse har i dag gänget bakom infotainmentfilmen "The Story of Stuff" släppt uppföljaren "The Story of Cap & Trade". Ovetandes om denna har jag under dagens debatt argumenterat längs samma linjer, i stora drag. Se gärna den nya filmen (cirka 10 minuter) och, om du har tid, även den första (runt 20 minuter). Det är ett rätt kul koncept, amerikanskheten till trots. I korthet handlar Cap & Trade-filmen om att "näringslivet" - det lilla skikt i samhället som har ackumulerat mest kapital - övertygar de politiska beslutsfattarna om att inte rucka på orättvisorna och de stora företagens vinstmarginaler i klimatarbetet. Kvar blir en sannolikt dåligt fungerande marknad, med alla de svagheter som ett spekulativt system innebär. I sin syn på "staten" har såklart Story of Stuff-gänget en ännu mer naiv syn än någonsin jag har, men det tycker jag att man kan ha överseende med.

Överlag tycker jag att vi är dåligt pålästa i klimatteori och -ekonomi. Det hjälper inte att CUF försöker argumentera i resonerande ton om ekonomiskt effektiva klimatåtgärder när man i sin rapport om klimatpolitiken viftar bort "extremister som Marx och Lenin" på fyra meningar och kategoriskt hävdar att färre regleringar och mer handel räddar klimatet. Det är lika oseriöst som när socialförsäkringsministern utvecklar en minneslucka lika stor som all den kritik hon fick från remissinstanser för ett par år sedan.

I ÖP på ledarplats kan vi läsa det centerpartistiska referatet från debatten. Det är entreprenörsanda och företagsamhet - kodord för mer av samma som nu - som gäller i den nya centerpartistiska given. Den glesbebodda landsbygden är med bara under förutsättning att folk kör mycket bil. Något samhällsplanerande kommer inte på fråga, det är helt och hållet en fråga för entreprenörerna och företagarna. Att den progressiva utveckling som Sverige och några andra samhällen i världen har haft i modern tid på olika områden har varit resultat av tydliga offentliga direktiv nämns inte gärna. Inte heller att detta - direkt offentlig styrning av resurser och marknader - till och med kan vara en förutsättning för ett nytt, hållbart företagande.

Jag önskade mig som slutord i debatten dels att vi alla inom kort ska rymmas inom vårt rättvisa miljöutrymme, dels att mötet i Köpenhamn slutar utan bindande avtal. Hellre diskussioner på väg åt rätt håll än ett illa genomarbetat klimatavtal som låser fast oss ännu en tid vid "mer av samma".

Vi får väl se hur det går. Till helgen är jag i Köpenhamn.

Uppdatering: Samfunnsplanlegging var ordet jag sökte! Norska Fagbevegelsens (motsvarande svenska Kommunal) ordförande Jan Davidsen säger några sanningens ord till de styrande i Norge:

Det vi trenger nå er politisk styring og regulering. Markedene må reguleres for å hindre flere ødeleggende finanskriser. Hensynet til klimaet, og til framtidig energiforsyning, må fra nå av inn i all samfunnsplanlegging. Det krever omfattende politiske inngrep. I årene som kommer vil vi derfor sannsynligvis stå overfor en skjerpet kamp mellom demokrati og markedsmakt.

Uppdatering 2: Läs mitt inlägg från i somras om EU:s klimatarbete. Målet för arbetet - mötet i Köpenhamn - är ju snubblande nära nu.

Moore om organisering

I dagens Aftonbladet Kultur intervjuar Naomi Klein Michael Moore om Obama, kapitalismen och utsikterna för konkret förändring i det amerikanska politiska landskapet. Moore kommer med skarpare iakttagelser än jag hade väntat mig, i ett resonemang om högerns mobilisering av "medborgerlig upprördhet":

Det är något jag alltid har beundrat hos den politiska högern – de är organiserade, de är hängivna, de stiger upp i gryningen och kämpar för sin sak. På vår sida ser jag inte motsvarande grad av engagemang.

Högersympatisörerna dök upp på de möten som var öppna för allmänheten om sjukförsäkringsreformen i augusti – men var fanns vänstern? Och sen tänkte jag: Oj då, det är augusti. Har du någonsin försökt organisera någonting med vänsterinriktning i augusti?

Här är Moore inne på något som jag har upplevt på flera fronter. Vänstern har passiviserats och sprungits om av nuliberaler och nykonservativa. Varför? Och vad gör vi åt det? Förhoppningsvis finns det svar på detta, med vars hjälp vi kan bli den problemformulerande, segrande kraften i samhället framöver.

Rysligt bra om ekonomin

Erik Berg är grym på meningsfulla liknelser. Angående Anders Borgs syn på ekonomin och krisen som fenomen skriver han såhär:

Borg tycker om att måla upp ekonomin som ett naturfenomen helt bortom all möjlighet till påverkan. Han är bra på väderliknelser, det får man ge honom. Annars tycktes den nya given i gårdagens debatt vara att prata sport. Det sades upprepade gånger att vi måste ”spara på krafterna” eftersom krisen, som Stefan Ättefall formulerade det, kan bli till ”ett långdistanslopp”.

Spara krafter, det kan låta bondförnuftigt, för krisen är verkligen mer än en liten svacka, det är en systemkrasch och den kommer att dra ut på tiden. Kapitalismen har drabbats av en global bluescreen och måste göra en komplicerad omstart. (Egentligen borde hela operativsystemet bytas ut, vi är några stycken som har tjatat om det sedan omkring 1848.)

För oss som växte upp på 90-talet är det här en helt fantastisk liknelse. Borg-arna kan slänga sig i väggen med sina förlegade "långdistanslopp"...

Inlägget i sin helhet är rätt långt, men väldigt, väldigt bra om man vill ha en överblick över skillnaden mellan vänsterns och högerns syn på krisen och statens ansvar.

"Vi rår inte för det"

Girighet är en förutsägbar drivkraft. Om man skapar institutionella ramar för den kan den sabba hundratals år av folklig kamp för rättvisa. Och det är väl det som har gjorts, under de mest sorglösa former, i diverse bolagsstyrelser sedan 1980-talets slut.

Wanja Lundby-Wedin möter skarp kritik i Aftonbladet. Hon får - eftersom hon ideologiskt förväntas vara kritisk - stå till svars för besluten i AMF:s styrelse som gav förre verkställande direktören nästan 100 miljoner kronor i lön och pension. Men, som Aftonbladet också skriver, majoriteten i AMF-styrelsen var näringslivets. Ordförande Göran Tunhammar kommer från näringslivet, liksom fem av ledamöterna. LO hade med sina fem representanter majoriteten i styrelsen emot sig, även om de hade motsatt sig avtalsvillkoren. Det är absolut inget som ursäktar Lundby-Wedins agerande, visst har hon på ett bedrövligt vis gett sitt medgivande till att hårt arbetande människors pensioner pumpas in på direktörers redan välfyllda bankkonton. Men man bör vara tydlig med att ansvaret faller tungt på den mäktiga näringslivsklick som nu i drevet verkar nästan osynlig. Ännu mer anmärkningsvärt än att Lundby-Wedin och LO gått med på vulgära avtal inom AMF är ju att kapitalistklicken själva öppet kämpar för mer av samma.

Fallet AMF visar till en del på eländet med långtgående överenskommelser mellan "arbetsmarknadens parter" - mellan arbetare och kapitalister. När de som är satta att förvalta av arbetare/kapitalister överenskomna pensionspengar ska förhandla om löner är det lätt att peka på andra bolag, där chefer kan tjäna både miljoner och miljarder. Och av alla argument verkar det mest övertygande vara att "enligt det gamla avtalet fick chefen rätt till stora ersättningar, så nu måste vi tyvärr, tyvärr följa det".

Det tråkiga med hela denna skandal och det mediedrev som nu går är att inget kommer att bli fundamentalt annorlunda när de hätska stämningarna har ebbat ut. Bonusarna kommer att falla tillbaka till en mindre extravagant nivå än de senaste tio åren, men de kommer att fortsätta vara höga. Likaså kommer chefslönerna att fortsätta öka snabbare än arbetarnas. Bolagsstyrelser kommer att fortsätta ge sina anställda chefer mångmiljonbelopp varje månad, om inte i direkt lön så i form av andra rikedomsskapande arrangemang.

Inget av detta kommer media att kontinuerligt granska, för svensk media är inte systemkritisk. Aftonbladets egen ledning sitter också den med miljonlöner och vidlyftiga förmåner. Och även om det bland enskilda journalister finns en ambition att i framtiden gräva i dessa frågor så har förutsättningarna för djupare granskning på senare tid minskats. Avreglerade finansmarknader gör att rika människor hanterar sina tillgångar precis som de vill, för dem ut ur landet och bort från all insyn. Sedan något år tillbaka förs heller ingen statistik över de rikas förmögenheter, eftersom SCB inte säger sig kunna göra detta efter att förmögenhetsskatten avskaffats.

Således stannar kritiken vid postmodern personfixering. Det kan vara bra i vissa fall och situationer, men fungerar mindre konstruktivt i andra. Om det är en rent facklig fråga - som när Lundby-Wedin inte har försvarat arbetares rättigheter i en konfliktsituation - ska hon som LO:s ordförande kritiseras. Men när hon som en av elva i AMF:s styrelse tar beslut om bolagsledningens avtal kan jag tycka att Aftonbladets Lena Mellin borde ha lite mer integritet och utvidga sin analys några steg bortom ren personfixering.

Visst ska LO kämpa mot kapitalet. Men vilken hjälp har de till detta? Aftonbladets tips till läsarna handlar om det individualistiska "välj rätt pensionsbolag"; vi ska med vår konsumentmakt bli kvitt kapitalismens orättvisor (och få högre pension). Någon samhällsdebatt värd namnet förekommer knappast och de röster som föreslår en utveckling i radikalt annorlunda riktning ropar för döva öron i små tidningars eller tidskrifters spalter.

Var är tidningarnas kritik mot de höga lönerna över huvud taget? I vilka betydelsefulla media kan jag få gehör, som förespråkar rikedomsbekämpning som ett mycket viktigare politiskt projekt än fattigdomsbekämpning?

Dom över borgare och sossar

Per Wirtén skriver om finanskrisen ur ett för socialdemokrater helt nödvändigt perspektiv i Dagens Arena. Det brukar ju nu för tiden bland sossar heta att "kapitalismen är en bra tjänare, men en usel herre" och att sossarnas roll bör vara att förvalta kapitalismen. Problemet med den synen på ekonomin är att kapitalismen inte bara är ett verktyg utan en ideologi i sig, som i dag också Helle Klein påpekar i sin krönika. Denna ideologi kommer - om man bara förvaltar dess ekonomiska varelse, som sossarna under ett par årtionden har sagt sig vilja göra - att föröda det samhälle som den visionära arbetarrörelsen började bygga under förra århundradet.

Wirtén hänvisar till en artikel av Timothy A. Canova i tidskriften Dissent, som påpekar att under Bill Clintons tid vid makten - där kongressen för det mesta hade republikansk majoritet - togs viktiga beslut om ekonomin som kom att elda på den nuvarande krisen i finanssektorn. Det är nog så viktigt att konstatera att Washington Consensus, överenskommelsen om en fri och global kapitalism, i dag predikas lika självklart av sossar som av borgare och kapitalister, ibland med ett pliktskyldigt "vi måste se till att demokratisera globaliseringen". Denna ideologiska vidrighet, bestående av framför allt offentliga åtstramningspaket, fristående riksbank, avreglering av marknader och kapitalflöden, frihandel och privatiseringar, har lämnat över såväl ekonomisk som institutionell makt till krafter som ingen politiker i världen kan kontrollera. Skolor, kollektivtrafik, sjukhus, vattenföretag, omsorgsinrättningar, elförsörjning - fler och fler områden där den visionära arbetarrörelsen insåg att en frizon från kapitalismen är nödvändig har offrats av den "förvaltande" socialdemokratin, i lågmälda överenskommelser med borgerligheten. I Lena Sundströms bok Saker jag inte förstår visas till exempel på ett enkelt sätt hur förslag från näringslivet, som ursprunligen kanaliserats via borgerliga partier, återlanserats av socialdemokraterna från 1980-talet och framåt.

Motstånd mot denna moderna kapitalism har alltid funnits, såväl hos traditionella socialdemokrater som bland klassiska socialliberaler. Enligt deras sätt att se saken blir ekonomin instabil med Washington Consensus spekulationsiver, den borde istället formas med hjälp av regleringar och politiskt motiverad utjämning. Men varje försök från socialdemokratiskt och socialliberalt håll att hindra eller fördröja vanskliga avregleringar och liberaliseringar har slagits tillbaka. Sällan har beslut kommit att kritiseras i efterhand av beslutsfattarna själva. Fortfarande i dag är den officiella socialdemokratiska förklaringen till kapitalismens problem att det återstår många åtgärder på programmet innan Washington Consensus principer till fullo är tillämpade. Det behövs mer konkurrens, mer frihandel, fler "aktörer" på "marknader" där det i dag råder monopol. Den enda officiella socialdemokratiska kritik jag kan urskilja är den mot regeringen för att den mörkar krisens omfattning, men det är ju helt irrelevant kritik som missar att angripa problemen. Regeringen är inte problemet, oavsett om den är socialdemokratisk eller borgerlig, oavsett om den mörkar krisen eller ställer den mitt på scenen. Problemet är den politik som varken borgarna eller sossarna törs säga någonting om, eftersom de är överens om nödvändigheten av den ungefär som det råder konsensus kring att jorden är rund.

Ser man på den politiska utvecklingen lite kritiskt är det tydligt att politiken inte har "befriat" ekonomin. När riksbanken "befriades" från politikernas insyn och styrning, fångades den av de privata ekonomiska makthavarna. När skolan "berikades" med fler "aktörer" kom det att bildas gigantiska skolkoncerner med tiotusentals "kunder", där syftet med skolenheterna blev maximal avkastning och värdestegring på kortast tid. När kapitalströmmarna avreglerades växte de enorma spekulationssummor, som skapats framför allt av de övriga liberaliseringarna, till en stormakt med kraft att slå omkull ekonomin för hela länder och regioner. Politiken har helt enkelt skapat en motmakt som är politikerna övermäktig och fullständigt saknar inflytande från folkliga krav.

Om vi tyckte att politiker som fjärmade sig från sina väljare var ett problem så är det ändå ett "i-landsproblem" jämfört med grabbarna som styr de bolag och fonder som agerar på den globala finansmarknaden. Vissa politiker har också valt att stämma i bäcken och lösa detta underlägsenhetsproblem genom att sätta sig i de styrelser och ägargrupper som kontrollerar dessa gigantiska ekonomiska resurser. De har på sina dubbla stolar använt det demokratiska politiska mandatet till att överföra den representativt demokratiska makten till den privata, icke-valda sfären.

En sak med spekulationsekonomin som jag tycker kan vara värd att nämna är att den gör den så kallade "stabila skattebasen" fastighetsskatt mindre stabil. När socialdemokraterna samtidigt hyllar den från politiken alltmer fristående kapitalismen och det som återstår av fastighetsskatten, bör man tänka på vad dagens kapitalism innebär för skattebaserna. Om till exempel ett hus i Stockholm är värderat till fem miljoner kronor i den extrema spekulationsekonomin, vad är det som säger att en krasch i bolånemarknaden inte värderar ner huset till mer rimliga två miljoner, och därmed minskar skattemängden med 60 procent? Den globala nykapitalismen kan genom en global finansiell kris göra mer skada för ett lands välfärdspolitik, än nyttan den bidrar med genom BNP-tillväxt i form av spekulation. Det är en lägsta anständighetsnivå att sossarna antar en mer negativ attityd till nykapitalismen.

Nykapitalismen är en dyr historia, dels nu i den akuta krisen, men också tidigare. Som många påpekar i diskussionen kring "krispaketet" i Förenta staterna blir det skattebetalarnas ansvar att köpa ut de havererade finansspekulanterna. Men det finns mer upprörande i historien, för krisen började knappast nu i höst. Sedan 1997 har seriösa ekonomer varnat för att en riktig kris byggs upp, om inte spekulationskapitalet återregleras. 2005 var ledande ekonomer i tidningen Economist överens om att krisbubblan nu var världshistoriens största och bara väntade på att haverera. Brandkåren började rycka ut i stor skala i fjol sommar, när framför allt amerikanska Federal Reserve och Europeiska centralbanken skyfflade in över 50 miljarder dollar och 500 miljarder euro i likviditetsstöd till finansspekulanter, som ett försök att rädda dem från avgrunden. Sedan dess har ytterligare hundratals miljarder dollar tillkommit i ständigt nya lån till finansinstitut som behövt nya pengar att täcka upp spekulationsförluster med. Och nu har de styrande politikerna i Washington beslutat om grädden på moset med sin räddningsplan på 700 miljarder dollar ur statsbudgeten. I sin iver att rädda samhällsekonomiskt hopplösa, parasitära finansspekulanter från konkurs har borgare och socialdemokrater i Europa, precis som republikaner och demokrater i Förenta staterna, varit rörande överens om att öppna alla penningreserver och offentliga portmonnäer. Givetvis har man varken diskuterat detta offentligt med sina väljare eller övervägt alternativen.

Det alternativ till nykapitalismen som Canova väljer att lyfta i sin artikel är det gamla keynesianska system av statsdirigerade ekonomiska satsningar som dominerade efter andra världskriget. Med tanke på att det var ett förhållandevis lyckat system som snabbt byggde upp välfärdsstater är det ett tryggt krav. Det är det minsta man kan förvänta sig av ens en svag socialdemokrati. Men av den visionära socialdemokratin i Sverige finns i dag inte mycket kvar. Inga Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, inga folkhemsbyggen, ingen löntagarmakt. Mona Sahlin föreslår i dag att någon sorts regler upprättas för nya spekulationsformer, men ingen återreglering för de gamla, som ju hennes parti varit med om att avreglera. Annars sätter hon sin förhoppning till ett "ambitiöst frihandelsavtal", en klimatöverenskommelse och ett "förstärkt samarbete" kring det finansiella regelverk som sedan 80-talet av alla från socialdemokratin och högerut har luckrats upp. Förstärkt samarbete med vem? Med den borgerlighet som man redan hjälper till makten i "breda koalitioner" i EU eller med det finanskapital som i WTO-förhandlingar kräver av fattiga länder att de frånhänder sig det sista av sin självständighet? Samarbete vänsterut eller med gräsrötter har Sahlin sedan länge uteslutit.

Socialdemokratins totala oförmåga att visa förståelse för problemens orsaker och lyfta fram alternativ är skrämmande. Bristen på alternativ i den ekonomiska politiken gör att borgerlighetens jokrar, fascisterna, träder in på spelplanen. Ju fler gånger framträdande socialdemokrater predikar marknadsliberalismen och slår fast den inslagna kursen, desto fler väljare överväger att lämna arbetarrörelsen för missnöjespartier. Det är också i detta stora sammanhang jag tycker att man bör se socialdemokraternas utfrysning av vänsterpartiet, som ännu kräver att välfärdspolitiken sätts i första hand.

Överskottsmål och utgiftstak, uppfinningar som tillkom i 90-talets krishärd, hör inte en hederlig arbetarrörelses regering till. På sikt cementerar de parallellt en överbeskattning av medborgarna och en urholkning av välfärdsutgifterna. I en kris kan de tillfälligtvis fylla ett viktigt syfte - men med en vikande konjunktur blir de, precis som andra begränsningar av de folkvaldas ekonomiska handlingsutrymme, destruktiva. Keynes förkunnade att vi ska satsa på den offentliga sektorn nu när nedgången är över oss - överskottsmålet och utgiftstaket omöjliggör detta, oavsett politisk vilja. Det fula i hela situationen är att alla - från ledarskribenter i Länstidningen till självaste Mona Sahlin - raljant avfärdar kritiken mot dessa i dag kontraproduktiva krisregleringar som "oansvarig". Det är alltså ansvarsfullt att driva en politik som först göder finansbubblor med tusentals miljarder kronor av framför allt låntagares och pensionssparares pengar för att sedan använda skattebetalarnas pengar till att köpa tillbaka de enorma förluster som detta ger upphov till vid kollaps, men oansvarigt att kräva regleringar för välfärdens skull?!

Ja herrejävlar, vilka inre logiska konflikter jag skulle brottas med om jag vore sosse i dessa turbulenta tider.

Något om miljön

Earth Policy Institute har jag tidigare refererat till, som en spännande källa till fakta om miljön och världens naturresurser. Nu har nya siffror kommit, som ger en hum om hur illa naturens tillgångar faktiskt nyttjas. Några fakta:

- Sju av de senaste åtta åren har världens konsumtion av spannmål överstigit den totala produktionen. I dag används 20 procent av Förenta staternas spannmålsskörd till produktion av etanol för fordonsbränsle. Spannmålsodlingarnas avkastning ökade hälften så snabbt på 1990-talet som på 1960-talet.

Med andra ord står vi sannolikt inför en period av matbrist med höga världsmarknadspriser på mat och därmed ökande mängder undernärda och svältande. I dag börjar undernäringen öka i relativt välmående länder som Mexiko och Indonesien. Maten fördelas än i dag åt dem som efterfrågar den till högst pris - västvärldens bilister - och inte åt dem som har störst behov av den. Marknadens osynliga hand är förfärligt synbar för vissa människor.

- De åtta varmaste åren som någonsin uppmätts på vår planet har alla infallit den senaste tioårsperioden. Världens ekonomiskt brytningsvärda tillgångar av metaller som bly, tenn och koppar kommer att vara uppgrävda om 25 år med nuvarande ökning i brytningstakt. Det tillverkas 110 miljoner cyklar och 49 miljoner bilar per år.

Om världens samlade bilproduktion låg på 4,9 miljoner bilar skulle det vara hållbart. Men nybilsproduktionen minskar inte, den ökar - bara i Sverige 2007 gläds industrin och ekonomijournalisterna åt en ökning av försäljningen med drygt åtta procent. Hållbart vore kanske en minskning med tio procent, och en årlig nybilsförsäljning på 30 000 bilar istället för 300 000. Att folk i raskt accelererande takt väljer att färdas med den ur miljösynpunkt förkastliga bilen är något fullkomligt självklart och acceptabelt i vårt land i dag. En liten ljusglimt fick vi i går på Rapport, där Klimatberedningens förslag till järnvägssatsningar presenterades. Ljuset släcktes som tur är av Fredrik Reinfeldt, som i dag konstaterar att det skulle behövas åtminstone 50 miljarder kronor till för att genomföra förändringarna. Och varför satsa pengar på sånt, när man lika gärna kan få nya bilförsäljningsrekord för pengarna?

Det kan inte vara meningen att världens ekonomi ska fungera på det här sättet - att fattiga ska bli utan mat som en konsekvens av att rikare länders makthavare vägrar ändra synsätt. Fler och fler organiserar sig i de fattigare länderna för en värld bortom hungerstrejker och slavarbeten, för en värld där de själva sätter dagordningen för ekonomin. Hoppas att folk också här i Sverige börjar agera i detta sitt kollektiva egenintresse.

Stadsplanering i perspektiv

Östersunds kommun släppte i dag de två arkitektförslag för Storsjö strand nedanför nuvarande centralstationen som utarbetats under året. Det är två rätt intressanta förslag, där bostäder och grönyta ställs mot hotell- och konferensbygge. Det gamla spårområdet (och eventuellt själva järnvägsstationen) ska schaktas bort för att bli ett av stans mest attraktiva områden, med utsikt över fjällen och sjön.

Massor av räls ska bort!

Risken finns såklart att området blir otillgängligt för vanligt folk eller att det bara byggs lyxhus, som i Mjällestrand. Fast nästan vad det än blir så är det bättre än dagens öde, giftluktande strandremsa. Och vad med stationsbyggnaden? Dagens järnvägsstation ligger lite taskigt till, med flera hundra meter till busstationen och stans egentliga mittpunkt. Det enda som talar emot en flytt till Badhusparken/Västra station är att stationsbyggnaden är en vacker och sparvärd byggnad där den står nu.

Annars har diskussioner förts om att, när polisen flyttar ut till Fyrvalla tillsammans med de andra blåljusmyndigheterna om några år, låta inrymma ett så kallat resecentrum vid Västra station och nuvarande polishuset.

Det skulle bli många människor i rörelse från Kyrkparken, längs Stortorget, ner till Badhusparken!

Det är betydligt mer centralt än dagens järnvägsstation och skulle föra samman buss och tåg på ett smidigt sätt. Kyrkparken-Stortorget-Resecentrum-Badhusparken skulle bli ett betydligt mer attraktivt stråk att vistas på. Bara kommunen gör ett bra jobb och kollar med kommuninvånarna lika mycket som med arkitektfirmorna så kan det bli riktigt, riktigt bra.

New Orleans har, som Naomi Klein påpekar i sin bok Chockdoktrinen, blivit ett av offren för amerikansk nyliberalisms chockbehandling. I en artikel tipsar hon om utvecklingen i orkanen Katrinas spår: New Orleans byggs upp som en mönsterstad av modell Bagdad, komplett med "gröna zoner" och djupt ovärdig behandling av de tiotusentals fattiga som fortfarande saknar hem.

Självklart slaktar man den offentliga kärnverksamheten, i form av skolor, sjukhus och äldreboenden, men man tar också itu med problembarnet "social housing", alltså typ prisvärda hyresrätter. I en stad där boendepriset för många har ökat från 500 till 1 000 dollar i månaden sedan orkanen för ett par år sedan är det avgörande för de fattiga och den lägre medelklassen att det finns boende som regleras politiskt. Och av just den anledningen - att priserna har fördubblats samtidigt som uteliggarnas antal nått 12 000 - river de nyliberalt influerade styrande nu kvarvarande allmännyttiga bestånd. New Orleans ska bli etniskt och ekonomiskt enhetligt på kort tid. Problemet är att de fattiga inte försvinner med nedmonteringen av de offentliga välfärdssystemen.

Ingen ekonomisk makt - ingen politisk röst.

Politikerna i New Orleans behöver inte lyssna på the street niggas, för det är ekonomiskt ineffektivt. De kan fortsätta sin chockbehandling - om de svarta startar upplopp sätter man bara in större militära resurser.

I Östersund går det lite lugnare till, och här har vi ett kommunalt bostadsbolag som jag hoppas tar mod till sig och gör anspråk på exploatering av stranden nedanför centralstationen. För mig smäller moderna hyresrätter i ett av länets finaste lägen högre än vilka marknadsmässiga skrytbyggen som helst. Men här precis som i New Orleans gäller kapitalets lagar, och de finns precis som i New Orleans inte till för vårt bästa.