Försvarspolitik från vänster

Efter klass och mat funderar jag och Arijan Kan den här veckan på försvarspolitik:

I modern tid har vänstern till vänster om socialdemokratin haft en försvarspolitisk hållning som i stora drag präglats av pacifistiska ideal. Detta märks inte minst i Vänsterpartiets försvarspolitik som under många år genomsyrats av krav på försvarsnedskärningar och förbud mot vapenexport/vapentillverkning. Det är ännu ett område där vår politik möjligtvis når vissa framgångar i politiskt upplysta kretsar hos människor med högt kulturellt kapital - men skapar oförståelse hos de flesta andra. 


En socialistisk vänster bör se det nationella självbestämmandet som en förutsättning för en progressiv samhällsutveckling. Det är försvarets uppgift att säkra landets självständighet och oberoende. Den insikten har ingenting med pågående konflikten mellan Ryssland och Ukraina att göra. Tvärtom är det en traditionell socialistisk idé som många nationella befrielserörelser har åberopat genom historien - med vänsterns rättmätiga stöd. Så länge vi har ett kapitalistiskt samhälle kommer försvaret alltid att behöva förhålla sig till kapitalets förehavanden i andra länder. Det är därför en viktig del av en progressiv vänsterpolitik att ta befälet över försvarspolitiken och säkra den demokratiska styrningen av landets militära kapacitet.

Under större delen av 1900-talet hade det svenska försvaret i uppgift att hindra en invasion av landets territorium. Detta kom att ändras efter kalla krigets slut då försvaret började ställas om till ett insatsförsvar utfört av en yrkesarmé. Den anpassning till insatsförsvar som har skett de senaste åren må ha bejublats av Vänsterpartiet, men den har sitt ursprung i kapitalets krav på militära insatser långt från Sveriges gränser - och kan kritiseras ur ett socialistiskt perspektiv.

Det var knappast för att värna svenskt oberoende som riksdagen beslutade att skicka militära styrkor till den Nato-ledda insatsen i Libyen 2011. Snarare var det geopolitiska och ekonomiska intressen hos de västliga stormakterna som låg bakom. Därför var det synd att Vänsterpartiet blev riksdagens sjunde parti att stödja insatsen. När försvaret blir en bricka i ett geopolitiskt spel i storkapitalets tjänst minskar dess legitimitet och folkliga förankring.

En duglig försvarsmakt är också det som i praktiken möjliggör en självständig och alliansfri hållning i utrikespolitiken. Vår internationella förhandlingsposition som ett alliansfritt land blir bara trovärdig om vi har en egen försvarsmakt som kan försvara landet. Sverige har hamnat i en försvarspolitisk situation där det inte är möjligt. Det är uppenbart att den bristande försvarsförmågan används som en förevändning för en smyganslutning till Nato. Teorin om att Sverige skulle bli ett fredligare land av att ha ett svagare militärt försvar, leder i praktiken till att vårt land tvingas in i aggressiva krigsallianser som springer de militära stormakternas utrikespolitiska intressen.

Ett annat försvarspolitiskt ställningstagande som bör omprövas är partiets hållning kring den svenska vapenexporten. I dagsläget förespråkar Vänsterpartiet att vapenexporten helt ska förbjudas och att vapenproduktionen ska avvecklas. Det är svårt att kombinera med vår önskan att Sverige ska vara ett alliansfritt land eftersom det förutsätter att vi i största möjliga utsträckning är självförsörjande på krigsmateriel. Ska vi kunna vara självförsörjande så måste vi, på grund av de höga produktionskostnaderna, också kunna sälja en del av vapnen utomlands. Det är rimligt att vapenindustrin, liksom annan strategiskt viktig infrastruktur, ägs av staten. Vapenproduktionen ska inte vara underkastad marknadslogik utan ska vara en direkt politiskt styrd verksamhet.

Dessutom är det nödvändigt att inse hur vår oflexibla hållning i frågan om vapenexport skapar oss realpolitiska dilemman. Var det exempelvis en positiv sak att Sverige inte exporterade vapen till den republikanska sidan under spanska inbördeskriget? Vore inte en sund vänsterpolitisk hållning att hjälpa förtryckta folk i världen att försvara sig mot övergrepp - exempelvis kurderna som i dagsläget kämpar för livet mot sin regions ”fascister”, IS?

Vänsterpartiet har sedan 2013 gjort vissa ansatser till förändringar i försvarspolitiken. Vår hållning i frågor som rör neutralitetspolitiken, allmän värnplikt och den positiva inställningen till hemvärnet och övriga frivilliga försvarsorganisationer är redan i dagsläget rimlig. Partiet ser ut att påbörja en kursändring i försvarspolitiken i och med partistyrelsens försvarsuttalande från 2013 där man säger nej till ytterligare förbandsnedläggningar och öppnar för höjda försvarsanslag i framtiden. Det är ett tecken på en sund politisk omprövning som som partiet bör bygga vidare på. Därför föreslår vi ytterligare tre förändringar i försvarspolitiken:

1. Sverige bör ha ett modernt territorialförsvar baserat på en könsneutral allmän värnplikt. Ett sådant försvar kommer innebära höjda kostnader, och än mer så om vi vill att det ska hålla en god kvalitet och erbjuda goda personalvillkor. Därför bör Vänsterpartiet förespråka en upprustning av det svenska försvaret genom att Försvarsmakten ges avsevärt större anslag.

2. Sverige bör inte exportera vapen till politiska diktaturer. Vi bör däremot inte vända oss emot export av krigsmateriel till nationer eller befrielserörelser vars militära kamp vi uppfattar som legitim.

3. Acceptera det faktum att både flygvapnet och marinen inom en relativt snar framtid kommer att behöva uppdatera sina vapensystem. Att köpa de nya Jas-planen (Super-Jas) och nyproducerade ubåtar är nödvändiga investeringar mot bakgrund av att dagens flyg- och ubåtsflotta snart passerar sitt bäst-före-datum.

Arijan Kan
Nisse Sandqvist

Vänsterpartiet, maten och miljön

Jag och Arijan Kan har skrivit vidare, efter vårt förra inlägg där vi diskuterade varför Vänsterpartiet inte har mer folkligt stöd. Här är dagens inlägg:

Det finns en klassdimension i miljöpolitiken. I dag har vi en situation där Vänsterpartiets miljöpolitik i alltför hög grad formuleras av människor som har en relativt privilegierad livssituation och/eller livsstil i urban miljö. Det handlar också om en idealistisk syn på miljön, som blottar en klyfta mellan dem med stort kulturellt kapital och alla andra. Det blir problem när den politiken ska presenteras för människor utanför denna sfär. Vänsterpartiet måste bättre förena klassorganisering med organisering för ett miljömässigt hållbart samhälle och då måste vi driva den typ av miljöpolitik som de flesta förstår och accepterar.

En socialistisk jordbrukspolitik bör utgå från att det behövs ett livskraftigt svenskt jordbruk, som dels håller landskapet öppet och dels förser oss med mat. Livsmedelssuveränitet är en viktig del av en progressiv vänsterpolitik, eftersom den gör oss oberoende av miljöförstörande långväga transporter och stärker vårt nationella oberoende. De grödor som är försvarbara att odla i Sverige bör vi därför också odla i Sverige. Därför är det bekymmersamt att vi i Vänsterpartiet i dag föreslår nationella skatter på både handelsgödsel och bekämpningsmedel. Det gör att svenska jordbruk riskerar att konkurreras ut av andra länders jordbruk, där man fortfarande använder billigt handelsgödsel och bekämpningsmedel för att hålla nere priserna. Sådana krav måste lyftas på internationell nivå istället, så att alla bönder kan konkurrera på lika villkor.

Ekologisk mat har haft ett uppsving de senaste åren. Det hänger ihop med ett motstånd mot just handelsgödsel och bekämpningsmedel och är en trend där medelklassen i städerna i allt högre grad efterfrågar olika former av “naturligt” jordbruk. Detta har även smittat av sig på oss i Vänsterpartiet som nu vill arbeta för 30 % ekologiskt jordbruk till 2030. Enligt de flesta bönder är det en näst intill omöjlig målsättning: Bland annat riskerar vi brist på åkermark, kraftigt höjda produktionskostnader och mindre kvantiteter när en stor del av produktionen ska vara ekologisk.

Logiken i diskussionen om konventionellt kontra ekologiskt jordbruk rimmar illa i en socialistisk analys. Uppdelningen av en stor andel konventionellt jordbruk, utpekat som miljömässigt skadligt, kombinerat med en liten andel “ekologisk” och ”hållbar” är orimlig. Ett vänsterpartis roll i denna debatt bör vara att driva på för att de regler som finns kring jordbruk och djurhållning i Sverige ska vara adekvata och generella. Behöver något ändras i dessa så ska man förstås ändra på reglerna för jordbruket i sin helhet - inte skapa en nischmarknad för människor med inkomster över genomsnittet.

Något annat som tyvärr också kommit att få fäste i Vänsterpartiet är den debattartikel vi alla har läst tusen gånger: Den om att “vi” konsumerar för mycket. Masskonsumtion belastar miljön och om människor i allmänhet konsumerade mindre så skulle inte lika mycket produceras och då skulle belastningen på miljön minska. Resonemanget används för att motivera en rad förment radikala förslag och säger indirekt: Det gör inget om vanligt folks levnadsstandard försämras eftersom “vi” ändå konsumerar för mycket. Den här argumentationen får ibland också en moralisk underton som går ut på att det är fult och dåligt med materialism.

Men det är en tankevurpa av flera skäl. Först och främst är det dåligt verklighetsförankrat: De flesta arbetande människor vill och skulle behöva konsumera mer, inte mindre. Det är ju hela poängen med arbetarrörelsens kamp för att förbättra arbetarklassens materiella livsvillkor - att vanligt folk ska ha råd att köpa ett par nya jeans, en bra bil eller en modern mobiltelefon. Dessutom är det en märklig ingång i ämnet. Sanningen är ju den att konsumtion alltid har funnits, och alltid kommer finnas. Konsumtionsmängden är viktig men ur miljöhänseende sekundär. Att vi konsumerar säger egentligen bara att vi köper vad som produceras, och det är just i produktionen miljöaspekten spelar störst roll och där ett vänstersocialistiskt partis fokus bör ligga.

Bilen utgör en av de största frihetssymbolerna för vanligt folk. Den absoluta majoriteten av bilar drivs av bensin och många människor i det här landet är beroende av sin bil för att få jobb och vardag att gå ihop. Det är något vårt parti måste se och acceptera. Att driva på för en höjd bensinskatt är att i praktiken straffbeskatta människor som inte åker tunnelbana till jobbet. Redan i dag utgör skatt och moms mer än hälften av bensinpriset och vi möter ett utbrett folkligt motstånd när vi ytterligare vill höja bensinskatten. En mycket klokare hållning, som flera gånger nämnts i partisammanhang, är förslaget om differentierade bensinskatter: Högre bensinskatt i storstäderna och lägre på landsbygden där människor faktiskt behöver bilen. Ett sådant förslag är både modernt och nytänkande samtidigt som det har potential att tas emot bra bland vanligt folk. Det lanserades 2010 som “hela partiets politik” men verkar sedan dess ha ebbat ut och i valrörelsen 2014 redogjorde Ulla Andersson i en ekonomidebatt för att vi vill ha en bensinskattehöjning på 20 öre. Var står Vänsterpartiet egentligen i frågan?

Ingen kommer förstås undan kärnkraften när man pratar om miljöpolitik. Tack vare vattenkraften, och från 1970-talet kärnkraften, har Sverige kunnat få tillgång till relativt billig och pålitlig energi, med vilken vi har kunnat försörja en industri som släpper ut mindre koldioxid än konkurrerande industrier i andra länder. Vattenkraften är i dag i princip fullt utbyggd - det är bara ett fåtal områden där vattnet ännu forsar fritt. Vårt andra större energislag, kärnkraften, bär i dag upp stora delar av vår elproduktion. Elförbrukningen i Sverige är i dag omkring 140-145 TWh per år - av denna står kärnkraften för cirka 60-65 TWh.

Det finns förstås förnyelsebara energislag - solkraft, vindkraft och biobränslen. Sol- och vindkraft är dock inga alternativ som ersättning för kärnkraften, eftersom de inte producerar el när den behövs. Vi har tillgång till stora mängder biobränslen i Sverige, men skogen är en råvara som konkurrerar med många andra ändamål vilket gör priset för högt för att ersätta relativt billig elektricitet. Om vi ska avveckla kärnkraften helt inom en snar framtid, vilket ju är partiets formella linje, återstår alltså i princip att minska konsumtionen av el.

Visst kan vissa energieffektiviseringar göras när det gäller bostäder och industrier - det är bra och ska uppmuntras. Men vi kan i framtiden också räkna med att fler vill köra elbil, att vi kör fler tåg och bussar på el, att mobilnät och annan datakommunikation byggs ut ytterligare och att våra industrier vill öka produktionen. Det är alltså inte troligt eller rimligt att förvänta sig en generellt minskande efterfrågan på elektricitet - snarare tvärtom. Det kommer troligtvis att behövas ännu mer el i framtiden. Kärnkraften är en befintlig infrastruktur, i de svenska reaktorerna med tillhörande forskning har stora resurser investerats. Nu diskuteras nedläggning av en mindre kärnkraftsreaktor, vilket är rimligt när de inte bär sig ekonomiskt. Men att lägga ner all kärnkraft skulle göra vår elförsörjning beroende av energiproduktion som i praktiken är sämre för miljön än kärnkraften. Kärnkraften behövs och därför bör Vänsterpartiet förespråka intensiv utveckling och forskning inom både kärnkraft och det förnyelsebara. Då kan vi bli Sveriges riktiga miljöparti.

Här är några förslag för att skärpa och utveckla vår politik på miljöområdet:

1. Vänsterpartiet bör i första hand driva på för mer och större svensk livsmedelsproduktion som lyder under bra lagstiftning för odling och djurhållning, istället för att bejaka nischmarknader (typ Krav och eko) för människor med inkomster över genomsnittet.

2. En socialistisk analys på miljöområdet betonar att nyckeln till klimatomställningen finns i produktionen - inte i människors konsumtionsmönster. Att vi konsumerar säger egentligen bara att vi köper vad som produceras, det är just i produktionen miljöaspekten spelar störst roll och också där fokus bör ligga.

3. Vänsterpartiet bör ta nya beslut i frågan om skatter och förespråka differentierad bensinskatt: Höjd bensinskatt i storstaden som kan användas för att finansiera utbyggnad av kollektivtrafiken, och sänkt bensinskatt på landsbygden där människor behöver bilen.

4. Vänsterpartiet bör inte försöka avskaffa det enda energislag som kan producera en stor och jämn mängd elektricitet när den behövs som mest. Kärnkraften bör istället utvecklas för att bli säkrare, mer effektiv och på sikt ge ett mindre farligt avfall. Tekniken finns på idéstadiet men vi behöver en politik som förverkligar den, naturligtvis i kombination med förnyelsebara energilösningar.

Arijan Kan
Nisse Sandqvist

Vänstern och arbetarklassen - varför går de i otakt?

Här kommer en text som jag har skrivit tillsammans med Arijan Kan:

Det är nu lite mer än en månad sedan riksdagsvalet 2014. Den så kallade vänstervinden till trots samlade arbetarrörelsens partier - Vänsterpartiet och Socialdemokraterna - tillsammans bara drygt var tredje väljare. Snubblande nära det valresultat som fyra år tidigare utlöste kriskommissioner i bägge partierna.

Samtidigt finns förstås också ljuspunkter. Vänsterpartiet har kraftigt ökat sitt medlemsantal och i ett antal län och kommuner gör vi relativt starka valresultat. Partiet håller också på att utvecklas mot att bli en mer välfungerande organisation. Vi har en partiledare som är omtyckt och som vanligt folk faktiskt känner förtroende för, vilket har lett till ökat förtroende för partiet i största allmänhet.

Samtidigt är Vänsterpartiet fortfarande 100 år efter partibildandet en i huvudsak tämligen svag politisk kraft när det gäller reellt politiskt inflytande och resultat i allmänna val. Man saknar förmåga att vara ett folkligt vänsteralternativ som attraherar arbetarklassen. Valet 2014 förblir därför, ur Vänsterpartiets perspektiv, ett ganska normalt val där omkring 95 procent av svenska folket inte röstar på oss.

Som vi ser det har Vänsterpartiet två centrala utmaningar. På kort sikt är det uppenbart att partiet inte klarar av kampen om medelklassväljarna mot Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ. Vi klarar inte heller av att utmana Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna om de “traditionella” arbetarklassväljarna i någon vidare utsträckning. Vi upplevs ofta som flummiga och avvikande, särskilt från de människor vi säger oss vilja representera: Den traditionella arbetarklassen. Det handlar om “vanligt folk”, som lever i heterosexuella relationer, jobbar på vanliga jobb och tar bilen dit, sällan pratar politik runt köksbordet och inte delar föräldraförsäkringen lika, tycker om att gå på bio och se barnen spela innebandy eller fotboll, mest ser fram emot semestern och blir lite för fulla på krogen.

På ett djupare och mer långsiktigt plan har partiet ännu inte kommit ur den drygt 25 år gamla ideologiska förvirringen sedan murens fall. Det var förstås korrekt att lämna en identitet, vokabulär och politisk inriktning som är förbrukad. Men i farten övergavs samtidigt viktiga delar av en traditionell socialistisk maktanalys till förmån för, i tidsandan, mer populära analysverktyg. I samhällsdebatten och i den idédebatt som förs i partiet för tongivande vänsterpartister fram allt från postmodernism såsom queer, vegetarianism och intersektionalitet till marginella, idealistiska idéer om konsumtionskritik och fri invandring.

Det leder till att Vänsterpartiet främst får en attraktionsförmåga hos dem som tilltalas av dessa teorier och idéer. Det tenderar att framför allt handla om delar av den “kreativa klassen”: Människor som inte nödvändigtvis har något större ekonomiskt kapital, men ett desto bredare kulturellt kapital. Arbetarrörelsen i allmänhet och Vänsterpartiet i synnerhet bör notera hur just denna typ av social kultur i allt större utsträckning har seglat upp som en av de viktigaste skiljelinjerna mellan partierna och deras sympatisörer. Det politiska etablissemanget i Sverige är idag enkelspårigt och alla uppvaktar till stora delar en politiskt korrekt och liberalt sinnad medelklass. Partierna attraherar väljare genom liberala slagord om öppenhet, tolerans och individualism – värderingar som har störst popularitet inom just denna klass men blir ett rött skynke för SD:s arbetarväljare och alienerar snarare än attraherar traditionella väljare ur arbetarklassen.

Denna insikt verkar tyvärr lysa med sin frånvaro i eftervalsdebatten. Istället verkar slutsatserna vara ungefär desamma som vänstern alltid drar: “Det är inte vi eller vår politik det är fel på - utan borgerlig media/hur vi kommunicerar/vilka frågor vi lyfter/hur tydliga vi är mot väljarna”. Detta har blivit ett självspelande piano som gör att kapaciteten att ompröva den egna politiken blivit lidande. Låt oss därför föreslå en radikalt annorlunda slutsats av Vänsterpartiets valresultat: Tänk om det är så att vanligt folk förstår precis vad vi säger, men helt enkelt inte tycker om det?

Vänsterpartiet har ett starkt rättvisepatos i välfärdsfrågor och arbetsrätt - det är helt enkelt frågor där många människor tycker som oss. Samtidigt ser vi hur Vänsterpartiet möter motstånd i arbetarklassen när det gäller frågor som rör exempelvis migrations-, försvars- och jämställdhetspolitiken. Med handen på hjärtat: Vad har vi i vänstern för relevanta svar på dessa frågor idag? Många människor upplever tiggeriet vid våra affärer, busstationer och torg som obekvämt och provocerande, vad gör vi åt det? Varför vill vi inte ordentligt stärka försvaret när Sverige allt tätare utsätts för militära påfrestningar av olika slag? Hur kan det komma sig att många förknippar oss med marginella jämställdhetspolitiska frågor som genusdagis och HBTQ-certificering av vården istället för traditionella och breda vänsterlösningar? En stor del av det som lockar arbetarväljare till exempelvis Sverigedemokraterna är deras problembeskrivning. Väljarna känner inte igen sig i Vänsterpartiets verklighetsbeskrivning och delar därför inte våra politiska slutsatser. Vi upplevs alltför ofta som en del av ett politiskt korrekt etablissemang som viftar bort frågor som känns angelägna för vanligt folk och istället går i bräschen för twitterdrev och marginella politiska kulturdebatter.

Vänstern och arbetarrörelsen måste hitta tillbaka till arbetarklassen och stödja sig mer mot den än mot akademiker, proffstyckare och politiskt korrekta smakdomare. Vår partikultur och politik måste i första hand utformas av och för exempelvis undersköterskor, metallarbetare och snickare. Traditionell arbetarrörelsepolitik, utan akademiska analyser och svåra ord, med utgångspunkt i vanligt folks vardag tar oss en bra bit på vägen. Vi behöver besvara människors oro kring olika samhällsproblem ur ett konstruktivt och realpolitiskt vänsterperspektiv. Det gäller även om frågorna som ställs är obekväma eller uttalas med en vokabulär som verkar anstötlig i politiskt upplysta kretsar.

Vi måste våga göra en självständig och modern socialistisk analys om vi vill ha förutsättningar att vinna förtroende hos arbetarklassen. Bara då kan Vänsterpartiet inta rollen som ett folkligt, socialistiskt vänsterparti. Men det kommer inte att vara möjligt utan att slakta några heliga kor.

Arijan Kan
Fackligt förtroendevald och riksdagskandidat i valet 2014
Nisse Sandqvist
Politisk sekreterare och kommungruppledare i Östersund 

Fantastiskt många mot rasism och nazism

I dag hölls den demonstration som jag och Erwin Marklund stod som arrangörer för, "Jämtland för mångfald, mot nazism". Vi hade inte kunnat föreställa oss att så många skulle sluta upp: 800 personer deltog i fackeltåget och torgmötet. En fantastisk siffra för att vara ett arrangemang som förberetts i bara några dagar och av en handfull personer.

Demonstrationen arrangerade vi i solidaritet med Linje 17, vars demonstration för en vecka sedan attackerades av nazister. Linje 17 arbetar mot rasism och nazism och för utveckling av verksamhet för invånarna i stadsdelarna runt tunnelbanans linje 17.

Flera fina reportage gjordes under dagens demonstration. Här är några av dem:

- Sveriges Radio Jämtland.
- Östersunds-Posten.
- SVT Jämtlandsnytt.

Andra inslag har varit mindre fina. Det hör i och för sig till när man diskuterar rasism och liknande frågor. Men Sven-Olov Löövs text på ledarsidan tidigare i veckan gjorde mig ändå förbryllad. Jag skrev om detta i ett tidigare inlägg. I kväll publicerades vår replik på detta, med ett genmäle från Lööv. För mig räcker genmälet, tillsammans med kommentarer i stil med "Det är skrämmande att 7 riksdagspartier och andra kändisar ("Komikern" Nujen, Grejder m.fl.) utan att reflektera 2 sekunder inlåter sig på vänsterextremisters odemokratiska göranden genom att deltaga i dessa manifestationer." och "Det var VÄNSTEREXTREMISTER som Knivhögg Folk i Kärrtorp!...Men det är det ingen som pratar eller skriver om!....Så hur vore det om man Demonstrera i mot dom!...", för att konstatera på vilken nivå debatten ligger.

Men det bestående intrycket av dagens arrangemang är extremt positivt.
Vi har under veckan lyckats ställa på fötter tiotusentals människor över hela landet, i en protest mot nazistiskt våld.
Vi har väckt debatt om fascisternas våld och hur man ska hantera det när polisen inte tar hotet på allvar.
Vi har förmått politiker av alla färger och på alla nivåer att ta ställning.

Vi har förhoppningsvis också bidragit till att nazister drar sig för att attackera människor på grund av deras hudfärg, sexuella läggning eller politiska uppfattning. Jag är övertygad om att det här är början på en rörelse för ett mer sansat samhällsklimat, där vi kan lägga ner banderollerna och ta itu med roten till våra stora samhällsproblem: Det kapitalistiska och patriarkala klassamhället. 

Lööv i grumliga vatten om antinazism

Läser med stor besvikelse ÖP:s ledarsida, hade hoppats på högre nivå. Ledaren konstaterar pliktskyldigast att det finns goda skäl att visa sitt motstånd mot nazivåldet i Kärrtorp, men:

att nätverket bakom demonstrationen, Nazistfritt Jämtland, startats av två vänsterpartister är inte oproblematiskt. 

Här fiskar Sven-Olov Lööv i grumliga vatten. Om man inte är politiskt aktiv på vänsterkanten är det kanske svårt att föreställa sig, men man blir faktiskt personligen exponerad för mycket hat. Ett hat som tar sin näring bland annat från "etablerade" källor som ledarsidor. Antikommunism - som väl argumentationen i Löövs artikel tangerar - är en vanlig utlösande faktor för näthat, vilket också kan utläsas i kommentarer på nätet kring demonstrationerna som genomförs denna vecka.

Jag och Erwin, som tog initiativ till demonstrationen på Stortorget i Östersund nu på söndag den 22 december klockan 12.00, har skrivit en replik till Lööv:

Smutsig guilt by association 

Det är ett faktum att nazister använder våld mot sina motståndare - företrädesvis invandrare, fackligt aktiva, journalister och just människor med vänstersympatier. Det är nazisterna som bär skulden för våldet i Kärrtorp den 15 december. Med sin artikel i ÖP 19 december vill Sven-Olov Lööv flytta delar av skulden till vänstern och, i slutändan, oss som arrangörer av demonstrationen i Östersund. Det är en politisk smutskastning som inte gagnar en seriös samhällsdebatt. 

I sin artikel använder sig Lööv av en klassisk kålsuparteori: Höger- och vänsterextrema drivs i grunden av samma hat, samma våldsförhärligande. Att döma ut arrangörerna till en demonstration med deras medlemskap i ett konkurrerande politiskt parti som argument hör hemma på hatsajter på internet, inte på ÖP:s ledarsida. 

Det är inte hat och våldsbegär som ligger till grund för vår demonstration. Det är tvärtom strävan efter tolerans och att vi i Jämtland ska få fortsätta leva i frihet från nazistiskt våld, vilket i förlängningen är en förutsättning för demokrati. 

Vi hoppas att i fortsättningen slippa bli placerade av ÖP:s ledarredaktion i samma politiska utmarker som nazister. Att behöva förklara de fundamentala skillnaderna mellan oss som kämpar för att utöka demokratin och nazisterna som vill avskaffa den är under vår värdighet. 

Erwin Marklund
Nisse Sandqvist

Det här med politikerförakt

Som folkvald är det svårt att undgå förekomsten av så kallat politikerförakt. Termen är missbrukad och inbegriper i allmänt tal snarare vad jag skulle kalla misstro mot politiker i allmänhet. Så fort någon presenteras som politiker och uttalar sig finns där en grupp människor som protesterar och säger emot. Det är i grunden bra, tror jag, att det finns en inbyggd skepsis mot politiska makthavare.

Det finns också tillfällen då reaktionerna slår över i förakt, hat och aggression. I Östersund är det något av en folksport att komma på de råaste, mest nedsättande öknamnen på kända politiska företrädare. Det förekommer mordhot. Mobbning och förtal är ganska vanligt. Här någonstans tycker jag att politikerföraktet börjar förlora poängen.

Visst kan man bli förbannad på folkvalda som inte verkar fatta någonting alls. Och visst har jag mer än en gång skakat på huvudet när jag hört hur politiker (av alla färger, ska sägas) ibland resonerar. Men då gäller det att hålla sig lugn och formulera sin kritik sakligt. Diskussionen har större chanser att ta sig framåt om man ger kritiken på ett konstruktivt sätt.

Jag brukar också tänka på de andra makthavarna. De som har den ekonomiska makten, exempelvis. Det sägs ibland att Sverige - och Norrland i synnerhet och Jämtland framför allt - har en utpräglad janteattityd. Den som har kommit upp sig i näringslivet, brukar det heta, ses ner på som någon som tror sig vara förmer. Jag känner inte igen det här. Visst finns det byar där folk snackar skit om den puckade storbonden eller tölpen till åkare, men det har knappast med positionen som ekonomiskt framträdande att göra.

Tvärtom ser jag ofta hur människor samlas under hurrarop och hyllningar till den som har lyckats skapa ett framgångsrikt företag eller som lyckats väl med att förverkliga en smart idé. Och det är väl inte dumt i sig. Men den där kritiken som finns inbyggd så fort en politiker dyker upp, den finns inte när någon makthavare i näringslivet kommer på tal.

På sätt och vis vore det bra för det demokratiska samtalet, tror jag, om lite av folks ilska och kritik mot politiker spillde över på de ekonomiska makthavarna i privat sektor. Kanske inte nödvändigtvis på lokal nivå, men över huvud taget.

Att politiker ständigt möts av kritiskt granskande människor gör säkert att de håller bättre koll på hur de agerar. Detsamma borde rimligtvis gälla alla typer av makthavare. Jag tror att det skulle bli mindre av bonusskandaler och missförhållanden för anställda om fler började granska makthavarna i näringslivet. Och inte minst skulle många av oss få upp ögonen för en helt ny dimension av makt om vi vände blicken åt det hållet.

Marknadsekonomi < demokrati

Sitter och kollar efter resor till Stockholm. Ska ner på en utbildning i slutet av september, som börjar vid lunchtid. Det finns ett par alternativ: Tåg som är framme 10.40 eller flyg som är framme 7.30, 8.15 eller 10.45.

Tåget har följande priser.
2 klass: 614 kronor.
1 klass: 535 kronor.

Flyget har följande priser (billigaste; bekvämlighets-biljetter är liksom uteslutet i min värld).
7.30-flyget: 1 299 kronor.
8.15-flyget: 1 889 kronor.
10.45-flyget: 399 kronor.

Det allra billigaste sättet att ta sig till Stockholm denna dag är med flyg. Visserligen för att SAS har en kampanj, men ändå. Även om man räknar in flygbussen Arlanda-Stockholm C är den billigaste tågbiljetten dyrare. Näst billigast är alltså tåg i 1 klass och först på tredje plats det man instinktivt antar är billigast - tåg, 2 klass.

Har man ont om pengar ska man alltså behöva slå på idealism-turbon för att masa sig ner till järnvägsstationen i svinottan när man ska ta sig till Stockholm. Eller vara bekväm och därmed välja ett inte särskilt miljövänligt transportsätt.

Såhär funkar konsumentmakt i praktiken. Det är inte jättepopulärt att åka den där 10.45-avgången med flyget, och då rear SAS ut den. Däremot är det rätt få platser tillgängliga på tåget, så priserna går snabbt upp högt på tillgängliga biljetter. När tåg- och flygbiljetter närmar sig varandras prisnivå blir folk bekväma och väljer att sitta en timme i ett flygplan hellre än fem timmar på ett tåg. Och vips, så har "efterfrågan" på tågtransporter sjunkit. Där har vi en garanti för att ett hållbart samhälle aldrig kan bli möjligt i en kapitalistisk ekonomi. Samt ett bevis på hur stor min makt som konsument egentligen är: Den är inget annat än min betalningsförmåga.

Tänk om det fanns andra värden i världen än de företagsekonomiska. Då skulle mindre hänsyn tas till SAS och SJ:s vinst/avkastningskrav än till mer allmännyttiga syften. Ja, till exempel skulle man kunna fokusera mer på vad som är rimligt utifrån miljöns och resenärernas perspektiv.

Men nej, i dag styr istället - i allt mer ortodox tappning - ekonomismens hårda lagar. Allt ska vara "affärsmässigt", lönsamt i sig. Tåg till Jämtland? Bara om det är ekonomiskt lönsamt för bolaget! Låt folk ta bilen eller flyget!

Jag skrev om det här på Twitter:

Kollar på resa Östersund-Stockholm: Tåg 2 klass 614 kr, tåg 1 klass 535 kr, flyg 399 kr. Hej konsumentmakt! #kapitalism

Arlanda Airport retweetade, självklart glada över att jag lär välja flyget. Ironiskt nog ses det alltså som någonting positivt att tåget är för dyrt för att vara ett realistiskt alternativ för mig.

Den som vill göra något åt miljöproblemen gör bäst i att ta ett fast grepp om avreglerade och vinstgenererande delar av den viktigaste infrastrukturen, som exempelvis tåg-, buss- och flygtrafiken.

Med SJ sista dagen på semestern

Efter en ovanligt lång och ovanligt sammanhängande semester har jag i dag knutit ihop det hela genom att unna mig själv en resa med SJ, sträckan Östersund-Arlanda-Sundsvall-Östersund, i 1 klass. Anledningen var att jag ville prova nya SJ 3000 och dessutom var i dag sista dagen att utnyttja SJ:s sommarerbjudande om halva priset på resor i 1 klass.

SJ 3000 ersätter SJ 2000 (gamla X2000) på sträckan Östersund-Stockholm. Eftersom jag ganska ofta reser mellan de två städerna är det av stort intresse för mig att hålla koll på vilka förändringar det nya tåget innebär. Här följer därför några sammanfattande reflektioner om SJ 3000:

Utseende
Det nya tåget har en ganska anonym, intetsägande exteriör. Det andas varken snabbtåg eller något annat spektakulärt. Men direkt när man kommer innanför dörren (jag reste alltså i 1 klass) ändrar tåget karaktär. Det mesta ger intryck av att vara supermodernt, smakfullt, lite lyxigt, välavvägt, väldesignat. Det luktar nybil, eller kanske det heter nytåg. När man sitter ner är man nästan rädd att röra saker, för allt är så tjusigt. Det känns lite som att vara på ett lyxhotell man egentligen inte har råd att bo på, fast bara lite. Ett bekymmer jag kan se är att många ytor är så "fina" att minsta nedsmutsning syns tydligt. Jag tog med kladdig tumme på en plastig yta och vips såg den tio år äldre ut. Städpersonalen kommer att ha att göra för att hålla fräschören uppe i detta tåg.

Komfort
Sätena/"fåtöljerna" är lutade uppåt/framåt längst upp och har "tippskydd" på sidorna, och de ger en skön ställning när jag som är långväxt sitter som jag ska. Det är bra med uppåtlutade säten eftersom det ger mig generöst med utrymme för att fälla upp en bärbar dator om den framför mig fäller ner sin stolsrygg. Också bra med tippskydden om man somnar och inte vill råka dregla på sin stolsgranne.

En försämring i 1 klass är att SJ har klämt in fyra stolar i bredd - på SJ 2000 var det bara tre säten, vilket gav ett väldigt luxuöst intryck. Trots att SJ 3000 är bredare känns det trängre.

Toaletterna är bättre än sina föregångare på InterCity-, SJ 2000- och Regina-tågen. Ändå kan jag klaga på små skavanker som att hållaren för pappershanddukar är placerad för nära den blöta ytan där handfatet är monterat, att det saknas dränering vid ytorna runt handfatet och att placeringen av en rörelsesensor alldeles intill toalocket leder till ofrivilliga spolningar (sensorer styr alltså såväl vattenkran som vakuumsug).

Att gå genom SJ 2000 när det kör i full fart är en baggis. Tåget lutar i kurvorna så att centrifugalkraften blir minimal, och i varje vagn är det tydligt hur långt det är kvar till nästa. Att gå genom SJ 3000 kan vara en utmaning när det kränger i kurvorna (man kastas åt sidan, något som är mindre kul när man är nästan två meter lång). Det framkallar också viss svindel när man med blicken söker slutet på tåget genom den raka korridoren som avskiljs av helt transparenta dörrar. Raksträckan från 1 klass till bistrovagnen är säkert 60 meter och det verkar aldrig ta slut...

Den stora försämringen gentemot SJ 2000 är ändå själva färdkomforten. SJ 3000 är ett tåg som byggs på stommen av regionaltåget Regina - i grunden ett kort- och medeldistanståg, tänkt för pendlare som inte har särskilt lång resväg och vars styrka ligger i den snabba accelerationsförmågan. SJ 2000 var å sin sida ett genuint långfärdståg, som är klumpigt på sträckor med många stopp.

Skillnaden i färdkomfort mellan de båda snabbtågen är som skillnaden mellan att åka i en Volvo V70 modell -07 och att åka i en Nissan Micra modell -93. Där SJ 2000 gled fram som en pil över rälsen darrar SJ 3000 av varje skarv och ojämnhet som en orolig hund. SJ 2000 är extremt väl ljudisolerat och har en åkkomfort som slår det mesta, varken vibrationer eller skarpa kurvor är något problem tack vare en gedigen och avancerad konstruktion. När SJ 3000 rullar hör man tydliga ljud från hjulhusen, ett "klapprande" och ibland gnisslande ljud som hänger ihop med de stundtals kraftiga vibrationerna.

Service
SJ:s personal ombord verkar lika glada som tåget är nytt. Det syns att deras luttrade uppgivenhet inför de många tekniska problemen på SJ 2000 har bytts ut mot en rejäl dos yrkesstolthet. De verkar bekväma med sin arbetsplats, ser ut att trivas som servicepersonal och månar om allas välbefinnande. Till exempel har inte tjänsten Internet ombord (som SJ har ägnat mycket skryt åt i reklamen) fungerat på hela helgen. Detta informerar flera i ombordpersonalen om, och ber om ursäkt för. Men det är också egentligen allt som inte går som planerat.

Bistron är ungefär som förväntat. Den går i svart och glas men är i innehåll mer eller mindre identisk med bistron på SJ 2000. En liten miss är att luckorna som håller inne kylan för de kylda rätterna måste stängas med ett lätt tryck, vilket leder till att många luckor står på glänt och därmed slipper mycket kyla ut. Enda tydliga skillnaden är att sittplatserna som finns i bistron på SJ 2000 har ersatts av ståbord på SJ 3000. Man uppmuntras att äta på sin egen plats.

Informationen är sådär. I den tysta avdelningen finns information på svenska och engelska, men informationen på engelska är skriven med så liten text att den knappt syns. Att all relevant information ska finnas på engelska är annars ingen självklarhet, vilket jag tycker att det borde vara. Eluttagen sitter dolda mellan sätena och syns bara om man böjer sig ner och letar.

Resan
I dag är det söndag och på söndagar går turen till Stockholm via Sundsvall. Detta förlänger restiden från Jämtland med 40 minuter och gör att folk som bor i Ljusdal och Bollnäs med omnejd får hitta anslutningstrafik till kusten. Annars är det samma tidtabell för SJ 3000 som för SJ 2000 på sträckan. SJ 3000 gör fler hastighetsförändringar exempelvis inför och efter kurviga partier, där SJ 2000 har en jämnare drift. I december börjar en ny tidtabell gälla och då har SJ sett till att kapa några minuter av restiden genom att något justera avgångstiderna och minimera antalet tågmöten.

Sammantaget
I sin helhet är SJ 3000 ett helt okej tåg. Jag hade hellre sett att SJ beställde ett robust långfärdståg än detta ombyggda pendeltåg, men de ergonomiska sittplatserna gör att jag ändå står ut. SJ har investerat ett par miljarder i dessa tåg, så tanken är att de ska utgöra trafikstomme i min del av landet under lång tid framöver. Jag kommer att tillbringa många timmar ombord och hoppas att jag kommer att trivas med Internet ombord när det fungerar som det ska.

Min förhoppning är att tåget ska "ta marknadsandelar" av mindre effektiva och mer miljöförstörande alternativ. Med SJ 3000 tar SJ ett par steg framåt och något steg bakåt i det avseendet. Förhoppningsvis stör sig andra inte lika mycket som jag på tågets bullriga gång, och förhoppningsvis gör SJ 3000 att nya grupper resenärer väljer att ställa bilen i garaget och nobba flyget.

Ny i kommunstyrelsen

I dag har jag blivit invald av Östersunds kommunfullmäktige som ersättare i kommunstyrelsen (ordinarie ledamot är Christina Hedin). Jag har också blivit utsedd till gruppledare för Vänsterpartiet i Östersunds kommun.

Det känns spännande att tillhöra de yngsta, såväl ålders- som erfarenhetsmässigt, i fullmäktigeförsamlingen och få så fina förtroendeuppdrag. Att sitta i kommunstyrelsen innebär att man på ett bättre sätt får insyn i kommunens verksamhet och att man i ett tidigare skede än fullmäktigedebatten kan komma med frågor eller förslag. Det kommer att vara till mycket nytta för mig.

Östersunds kommun behöver mer av klassanalys och hållbarhetstänk, och mindre av gubbighet och "ekonomism". Det sistnämnda kan vi se exempel på i vår vardag, när skolor tvingas skära ner viktig verksamhet på grund av beslut där beslutsfattarna tittat för mycket på siffrorna och för lite på verksamheten.

Våren kommer jag att använda till att lyssna in bland kommunanställda vilka konsekvenserna av den nuvarande majoritetens budgetförslag kommer att bli, och vad som är viktigast att satsa på i Vänsterpartiets budget. Jag hoppas få möjlighet att lyfta frågan om arbetsplatsdemokrati, som är avgörande för det samhälle jag vill bidra till att skapa. I maj och juni kommer vi att ha många diskussioner kring hur mycket pengar som egentligen behövs för att ha en schysst kvalitet i exempelvis äldreomsorgen. Är de mest centrala behoven så stora att pengarna vi har nu inte räcker till? Gör nedskärningarna som föreslås inför 2013 det omöjligt att hålla bra kvalitet i omsorgen?

För övrigt: Dagens roligaste rubrik i ÖP - Sork på åker i Fåker släckte telenät - sätter fingret på ett viktigt samhällsproblem. Ett glesbygdslän som Jämtlands län kommer att bli hopplöst efterblivet i takt med att landets större städer blir alltmer tekniktunga. För oss är det avgörande att vi har en politik som förmår fördela resurserna över hela landet, så behoven tillgodoses på någorlunda lika villkor.

Vänsterpartiet i opposition i Östersund

Det var både väntat och oväntat i dag när Socialdemokraterna och Miljöpartiet i morse citerades i media. "Vänstern hoppar av", hette det i bland annat P4 Jämtland. Väntat, dessvärre, att Socialdemokraterna skulle stå fast vid skattestopp, nedskärningar och privatisering av 32 av 64 nya lägenheter i äldreboendet här i Torvalla. Oväntat att få veta att samtal med Centern pågått i en veckas tid - vilket utrymme lämnar det för interndebatt inom socialdemokratin?

Bristen på utrymme för diskussion har varit skriande de senaste två veckorna. Hela budgetprocessen började för drygt två veckor sedan, måndagen den 13 februari. Östersunds kommun höll då en boksluts- och budgetdirektivkonferens, där vi fick tjocka häften med siffror över kommunens verksamheter 2011 och prognoser för 2012 och framåt. Samma kväll hade vi medlemsmöte i Vänsterpartiet Östersund, för att hinna få igång en rejäl debatt kring vilka problem och lösningar vi ansåg vara de viktigaste. Tre problem sågs mer allvarliga än andra i tjänstemannaförslaget till budget för 2013:

1. Medlemsmötet konstaterade att det är orimligt att Östersunds kommun ska skära ner på välfärden med 94 miljoner kronor år 2013, samtidigt som kommunen gör ett överskott på 71 miljoner kronor. Konjunkturen viker under 2012, vilket leder till ökad arbetslöshet och minskande skatteintäkter 2013-2014. Detta är en tillfällig förändring som kommer att gå tillbaka när arbetslösheten vänder neråt om något/några år, och därför kan de minskade skatteintäkterna täckas genom ett minskat/borttaget överskottsmål dessa år.

2. Därtill, konstaterade mötet, tyder det mesta på att välfärdsbehoven kommer att vara högre 2013 och 2014 (och ännu mer så längre fram) än vad de varit de gångna åren, vilket innebär att en höjning av skatten måste till. Högre löner i kvinnodominerade yrken, fler arbetande händer i omsorgen och en grön omställning av kommunens lokaler och transporter kräver pengar i form av skatteintäkter.

3. Privatisering är ett tilltag som har blivit populärt i Östersunds kommun för att sänka kostnaderna. Så fort något är "för dyrt" tar man in Carema och Attendo, eller andra privata företag, som lägger lägre anbud än kommunen för att driva verksamheten. Det här gör att vi i kommunen förlorar insyn, samordning och inflytande över hur välfärdsarbetet organiseras, samtidigt som de anställda förlorar i trygghet. Medlemsmötet var tydligt på punkten att vi inte kan medverka till ytterligare privatisering i ett rödgrönt samarbete.

Lördagen den 18 februari gick budgetprocessen vidare, med gemensamma diskussioner för ledamöterna från den rödgröna fullmäktigemajoriteten. Diskussionerna blev överlag bra, men sammantaget var det för lite tid för att hinna komma nånvart - vilket Vänsterpartiet också påpekat flera gånger tidigare. Vi ville ha mer tid för diskussioner med S och MP.

Måndagen den 20 februari höll Vänsterpartiet Östersund ett andra medlemsmöte, denna gång utifrån utfallet från lördagens gemensamma diskussioner. Medlemsmötet formulerade en debattartikel, som undertecknades av oss i fullmäktigegruppen närvarande på mötet. Debattartikeln publicerades sedan i ÖP i går, måndag. Innehållet är i korthet följande:

- Inga nedskärningar som leder till kvalitetssänkning för elever och omsorgstagare. Däremot vill vi fortsätta att diskutera effektiviseringar på omkring en procent av verksamheten, i linje med våra politiska målsättningar.
- Vi vill ha en budget i balans. År 2013 finns inget utrymme för något överskott, men på några års sikt är ett överskott på 1-2 procent av intäkterna önskvärt. Vi utesluter inte heller en skattehöjning om det är nödvändigt, i synnerhet inte om det visar sig att behoven i välfärden ökar.
- Inga privatiseringar. Vårt alternativ till privatisering är demokratisering, att anställda och brukare får komma till tals och föra fram förslagen som gör vår gemensamma välfärd ännu bättre.

Detta blev alltså för mycket för Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Istället för att hitta en lösning med Vänsterpartiet söker de sig nu till Centerpartiet. Detta kommenteras av Kalle Olsson, ledarskribent LT, här och av Peter Swedenmark, tidigare ledarskribent LT, här. Mer om samarbetet som sprack här i SVT:s Jämtlandsnytt (jag är med på ett hörn) och här i ÖP.

Återstår nu gör bara fortsatt arbete i opposition för Vänsterpartiet. Oavsett vilken koalition som styr i Östersund de kommande åren kommer den att vägledas av nedskärningar, privatiseringar och stopp för skattehöjningar. Det känns lite tungt att blicka framåt med sådana utsikter. Samtidigt är Vänsterpartiets enda möjlighet att föra fram vår politik att stå för en tydlig kritik av nedskärnings- och privatiseringspolitiken, och sådan kritik ryms inte i dagsläget i ett samarbete med S och MP. Nu är det upp till bevis för vänstern - vi ska visa att jämlikhet och välfärd är vägen framåt.