Ny i kommunstyrelsen

I dag har jag blivit invald av Östersunds kommunfullmäktige som ersättare i kommunstyrelsen (ordinarie ledamot är Christina Hedin). Jag har också blivit utsedd till gruppledare för Vänsterpartiet i Östersunds kommun.

Det känns spännande att tillhöra de yngsta, såväl ålders- som erfarenhetsmässigt, i fullmäktigeförsamlingen och få så fina förtroendeuppdrag. Att sitta i kommunstyrelsen innebär att man på ett bättre sätt får insyn i kommunens verksamhet och att man i ett tidigare skede än fullmäktigedebatten kan komma med frågor eller förslag. Det kommer att vara till mycket nytta för mig.

Östersunds kommun behöver mer av klassanalys och hållbarhetstänk, och mindre av gubbighet och "ekonomism". Det sistnämnda kan vi se exempel på i vår vardag, när skolor tvingas skära ner viktig verksamhet på grund av beslut där beslutsfattarna tittat för mycket på siffrorna och för lite på verksamheten.

Våren kommer jag att använda till att lyssna in bland kommunanställda vilka konsekvenserna av den nuvarande majoritetens budgetförslag kommer att bli, och vad som är viktigast att satsa på i Vänsterpartiets budget. Jag hoppas få möjlighet att lyfta frågan om arbetsplatsdemokrati, som är avgörande för det samhälle jag vill bidra till att skapa. I maj och juni kommer vi att ha många diskussioner kring hur mycket pengar som egentligen behövs för att ha en schysst kvalitet i exempelvis äldreomsorgen. Är de mest centrala behoven så stora att pengarna vi har nu inte räcker till? Gör nedskärningarna som föreslås inför 2013 det omöjligt att hålla bra kvalitet i omsorgen?

För övrigt: Dagens roligaste rubrik i ÖP - Sork på åker i Fåker släckte telenät - sätter fingret på ett viktigt samhällsproblem. Ett glesbygdslän som Jämtlands län kommer att bli hopplöst efterblivet i takt med att landets större städer blir alltmer tekniktunga. För oss är det avgörande att vi har en politik som förmår fördela resurserna över hela landet, så behoven tillgodoses på någorlunda lika villkor.

Omogen kommundebatt om välfärden

Argumenten för vinster i välfärden är lika bräckliga som isarna på strömmande älvsträckor. När man testar dem bär de inte. Mot bakgrund av detta har Vänsterpartiet gjort ett utspel till den nya socialdemokratiska partiledaren om att sätta ner foten och samarbeta med oss för en stark offentlig välfärd. Hur det blir med den saken får vi se.

I Östersund hade vi sammanträde med kommunfullmäktige i går kväll. Jag hade skickat en interpellation med frågor till kommunstyrelsens ordförande för att få veta vad hon tycker om situationen som vi har nu. Debatten som följde kan ses här, klicka på fullmäktiges sammanträde den 9 februari 2012 och punkten "17. Interpellationer och frågor - forts.". Eftersom jag gillar debatter och bara stod i talarstolen kring denna fråga har jag skrivit av hela debatten nedan:

- - -

"Kjell Svantesson (S): Då börjar vi med interpellationer, och då är det Nisse Sandqvist som ställer en interpellation till kommunalrådet AnnSofie Andersson angående riskkapitalbolagen i Östersunds välfärd. Får interpellationen ställas? Svar ja. Varsågod Nisse.

Nisse Sandqvist (V): Ordförande, ledamöter och de som eventuellt fortfarande är vakna framför webbtv-sändningen. I höstas så var jag och en hel del andra vänsterpartister ute på särskilda boenden, äldreboenden kallat i vardagligt tal, i våran kommun och i många andra kommuner. Som tur var så hann vi i den här kommunen besöka privata äldreboenden innan en viss skandal uppstod. Jag tror inte att det hade varit så smidigt att komma senare, av olika skäl... I samband med det här så väcktes en hel del frågor i våra hjärnor, och de här sammanfattade vi då i den här interpellationen som jag har skrivit.

Det är ju så att på senare tid så har det ju uppmärksammats hur de här internationella riskkapitalbolagen tar sig in i välfärden och på ett - ur min synvinkel och ur de kanske allra flestas synvinkel - väldigt oetiskt sätt, ett väldigt orimligt sätt, tar för sig av välfärdspengarna. De skattepengar som ska gå till välfärd blir vinster i privata bolag.

Som politiska partier har vi såklart olika åsikter om det här. En del tycker att det är fullt rimligt och legitimt att det finns privata bolag i välfärden som gör vinster på till exempel vårat behov av äldreomsorg, och andra tycker inte det. Men nånting som vi borde kunna vara överens om, oavsett parti, det är det här som kallas för riskkapitalbolagens skattesmitande. Det vill säga bolag som använder välfärden som en kassako för att ta ut pengar till skatteparadis. Det här är ju en sorts företagande som dels drar undan fötterna från de lokala företag som eventuellt vill konkurrera om äldreomsorg, och som framför allt stjäl pengar helt enkelt, från välfärden, i en väldigt stor skala.

Vi från Vänsterpartiet anser att Östersunds kommun inte alls borde ingå avtal med företag på så sätt att man privatiserar välfärden, men en minsta gemensam nämnare här i kommunen tycker vi i alla fall borde vara att man inte skriver avtal med företag som skatteplanerar. Det finns ju exempel på kommuner där man faktiskt har skrivit såna villkor för de företag som man upphandlar att sköta välfärd, att de ska inte använda sig av skatteplanering i skatteparadis.

Så mot bakgrund av det så har jag ställt tre stycken frågor till AnnSofie Andersson, kommunstyrelsens ordförande, enligt följande. Jag tror jag tar alla tre frågorna på en gång, så blir det inte så himla mycket springande här.

Den första frågan är: Hur mycket pengar omsätter den välfärdsverksamhet i Östersunds kommun som utförs av företag ägda av riskkapitalbolag, till exempel Carema och Attendo? Det är ju de som är de största.

Den andra frågan är: Hur ser du på den kritik som framförts mot riskkapitalbolagens sätt att ta ut vinster ur offentligt finansierad verksamhet och flytta dem till internationella skatteparadis?

Och den tredje frågan då: Kan du tänka dig att se över kommunens upphandlingsregler så att det utesluts att Östersunds kommun ingår affärsrelationer med såna bolag?

Kjell Svantesson (S): Och på det ska AnnSofie Andersson svara, varsågod AnnSofie.

AnnSofie Andersson (S): Tack för det. Jag tänker göra svaret kort, jag har ju skrivit ett svar också redan, i december.

I fjol, eller i förfjol, 2010 då erhöll Carema 43 515 616 kronor i ersättning för de uppdrag de utför för Östersunds kommun, och motsvarande siffra för Attendo är 45 520 041 kronor.

Jag delar kritiken som har framförts mot hur de här riskkapitalbolagen tar ut vinster ur offentligt finansierad verksamhet och flyttar dem till skatteparadis, samtidigt som jag konstaterar att en stor del av den här vinstöverföringen sker ju när man säljer bolagen.

Det är viktigt att vi får igenom en förändring av lagstiftningen i riksdagen, därför att det är inte tillständigt som det fungerar i dag. Vi tycker ju från Socialdemokraterna att det är motiverat att begränsa möjligheterna för företag som utövar verksamhet inom skattefinansierade verksamheter att föra ut stora överskott ur verksamheten. Det vill vi ju skyndsamt utreda.

Sen handlar det också om den här meddelarfriheten, som i dag endast kan gälla för offentligt driven verksamhet och inte den som är offentligt finansierad, vilket ju kan tyckas märkligt.

Ett grundläggande krav i skattelagstiftningen bör vara att de koncerner som äger företag inom vård, skola, omsorg inte tillåts att undandra vinster från beskattning genom att tillämpa orimligt höga räntesatser på internlån mellan koncernbolag och dotterbolag - alltså den här skatteplaneringen.

Vi kan inte i Östersunds kommun stifta egna lagar, utan det är därför jag säger vi måste påverka riksdagen och då få förändringar i lagstiftningen. Jag förväntar mig också, eftersom det finns en stor samsyn kring det otillbörliga och det upprörande i den här skatteplaneringshistorien, att det också kommer en sån förändring i lagstiftningen ganska omgående.

Kjell Svantesson (S): Då har Nisse Sandqvist begärt replik, varsågod.

Nisse Sandqvist (V): Jag tackar för svaret, ordförande, och blir dock inte helt nöjd, får jag ändå säga. Ja, regeringen och Socialdemokraterna har i riksdagen sagt att det här måste utredas, men jag har svårt att se att det är riksdagens ansvar att Östersunds kommun upphandlar äldreomsorg av Carema och Attendo. Jag tycker inte heller att det är riksdagens ansvar att inte göra det, om vi nu skulle komma fram till att vi inte vill upphandla av Attendo och Carema.

När jag har varit ute på de här äldreboendena så har jag ju märkt att de anställda där och cheferna där och de som bor där har det ju fantastiskt bra. De är fantastiskt duktiga människor de som jobbar där, det är inte dem det är fel på. Det jag tycker är fel på är ju just själva företagsformen, och jag ser ingen anledning egentligen till att de här anställda inte skulle kunna finnas i kommunal regi. Eller för den delen i kooperativ regi eller vad de nu vill, det tycker jag att de anställda ska få ha lite mer att säga till om.

Så jag undrar: Varför kan inte Östersunds kommun ta ställning emot de här bolagen? Kan vi inte vara så pass tydliga, kan vi inte ta den ställningen själva, måste vi vänta på riksdagens beslut om det?

Kjell Svantesson (S): Genmäle, AnnSofie Andersson, varsågod.

AnnSofie Andersson (S): Nej, alltså riksdagens beslut handlar ju om hur man förändrar lagstiftningen, inte pekar ut vilka bolag som inte får utföra verksamhet.

Men där har ju vi när det gäller Östersunds kommuns syn på andra utförare än den egna regin, så har ju vi olika ståndpunkter och synpunkter på det. Vi socialdemokrater tycker att det också kan vara rimligt, om vi ställer bra krav i upphandling på kvalitet, utvärderar och följer upp och kompletterar med det här med meddelarfrihet och förhindrar den här skatteplaneringen, så har inte vi några problem med att upphandla verksamhet av andra utförare. Där skiljer det sig åt mellan våra partier.

Kjell Svantesson (S): Slutreplik, Nisse Sandqvist.

Nisse Sandqvist (V): Ordförande, men som du har konstaterat, AnnSofie Andersson, så är det ju inte så att de här rättigheterna finns i dag. Det är ju så att de anställda i de privata bolagen inte har de rättigheter vi vill att de ska ha i dag.

Vi kan heller inte med den lagstiftning som finns nu, och som sannolikt kommer att finnas ett bra tag till, ge de anställda där såna rättigheter och det är av den anledningen som jag väldigt mycket ifrågasätter den uppfattning som jag får av ditt svar, att det finns ingenting vi kan göra i Östersunds kommun gentemot de här bolagen för att förbättra situationen för de anställda. Jag tycker att det är väldigt tråkigt att få det här svaret, att det finns ingenting vi kan göra, när det ju faktiskt är så att det är vi här i kommunen som har beslutanderätten över hur välfärden ska bedrivas, i vilka former och så. Är det så att lagstiftningen sätter "P" för våra krav på privata bolag så kanske det är så att vi måste överväga ifall vi alls ska ha såna.

Kjell Svantesson (S): AnnSofie Andersson, avslutande genmäle.

AnnSofie Andersson (S): Nämen, vi har ju bra erfarenhet av andra utförare i Östersunds kommun. Jag ser ingen anledning att vi inte skulle fortsätta ställa tydliga kvalitetskrav i upphandlingen. Sen önskar jag att det kommer en lagstiftning som kompletterar möjligheterna med meddelarfrihet och så vidare även för personal i privata företag, men som sagt var, vi har olika uppfattning i den här frågan. Vi har i dag både Carema och Attendo och andra inne och utför verksamhet för oss utifrån de kvalitetskrav vi har ställt upp, och i utvärderingar så visar det sig att de också uppfyller de kraven.

Kjell Svantesson (S): Åter till talarlistan, Carina Zetterström varsågod.

Carina Zetterström (C): Ordförande. Ja, det är ju, precis som har nämnts tidigare, föremål för utredning på riksnivå om de här riskkapitalbolagen, och det tycker jag är bra. Sen är det ju så att för att höja kvaliteten i vården och äldreomsorgen, då måste vi sluta upp med att fördöma de privata utförarna och istället fokusera på kvalitet, uppföljning och den enskildas rätt att välja.

För oss i Centerpartiet kommer därför människors omsorg alltid att vara viktigare än en diskussion om driftsformerna. När andra ropar högt om att förbjuda valfrihet och vinst, så är vårt svar att det behövs mer av valfrihet - inte mindre, mer av självbestämmande - inte mindre. Det handlar om att prioritera kvaliteten, att våga släppa in fler småföretagare i vård och omsorg. Det är så vi kan utveckla vården. Tack.

Kjell Svantesson (S): Replik, Nisse Sandqvist.

Nisse Sandqvist (V): Tack, ordförande. Här måste jag faktiskt få protestera. Det vi kan konstatera är att den svenska äldreomsorgen har haft brister, brister som framför allt har uppstått eller blivit tydligare under 90-talet. Brister som oftast har bestått i att det har funnits för lite bemanning, att man har pressat strukturerna så väldigt mycket så att de anställda inte har hunnit med.

De krav som har rests har handlat om att vi behöver få fler händer i omsorgen, det har handlat om att vi behöver få högre löner, vi behöver få bättre utbildning. Jag har aldrig hört - någon av de anställda, i alla fall, det kan finnas bland andra, till exempel chefer inom offentlig omsorg - någon kräva att "vi behöver fler riskkapitalbolag", eller "vi behöver fler privata företag i välfärden". Det är inte det som jag har hört, nånstans, ska vara en lösning på välfärdsproblemen.

Så om Centern hade menat allvar med att man vill höja kvaliteten på våran välfärd så hade ju svaret varit det som vi i Vänsterpartiet har lagt fram ett antal gånger, det vill säga att höja skatten så vi har råd att anställa fler. Det vi ser i de undersökningar som görs nu är att personaltätheten i de privata särskilda boendena är runt tio procent lägre. Vi får alltså ännu mindre personal på vinstens bekostnad. Det är ju det här som är det stora problemet, utöver de problem som bland annat AnnSofie Andersson har nämnt, om att lagar om insyn och offentlighet inte gäller de privata bolagen, vilket såklart drabbar de anställda - tro ingenting annat.

Kjell Svantesson (S): Genmäle, Carina Zetterström.

Carina Zetterström (C): Att det ska vara meddelarfrihet även för privata utförare tycker jag är helt självklart, och jag hoppas att man snabbt kommer fram till en förändring av lagen där.

Men för mig handlar det här om kvalitet. Man måste utgå från kvaliteten, och man ska sätta såna kvalitetskrav som är lika oavsett utförare och som följs upp. Och då är det faktiskt så att har man en dålig vård, eller missvård, då ska man bort.

Kjell Svantesson (S): Då är det slutreplik, Nisse Sandqvist.

Nisse Sandqvist (V): Ordförande, jag vill ju vidhålla att det parti som Carina företräder - i strid med vad vi i Vänsterpartiet till exempel har sagt under lång tid - inte alls har velat sätt kvaliteten i första hand, utan det är ju just att få in de privata vinstintressena, de privata bolagen, i välfärden som har varit deras stora kamp. När vi har krävt mer pengar, fler anställda, bättre utbildning för de anställda, när vi har krävt större rättigheter för de som brukar äldreomsorgen - då har svaret varit "Ja, vi vill ha valfrihet".

Valfriheten har inte gett - i sak - nån förbättring alls för de som använder äldreomsorgen. Den har i sak bara gjort att pengar överförts till privata fickor, som tidigare har gått in i offentlig välfärdsverksamhet. Ville vi ha total kontroll och insyn och ett tydligt ansvar också för oss i fullmäktige - det är ju ändå vi som är ansvariga för äldreomsorgen - då skulle vi ha all verksamhet i offentlig regi, på ett eller annat sätt.

Sen kan man diskutera hur personalen i den offentligt drivna äldreomsorgen ska ha det med autonomi, vill man till exempel på vissa boenden styra mer själv så tycker jag absolut att man ska diskutera det - det är en del av kvalitetsutvecklingen. Men att föra in privata bolag i välfärden är det inte.

Kjell Svantesson (S): Pär Jönsson, varsågod.

Pär Jönsson (M): Fullmäktigeledamöter och övriga. Nisse Sandqvist, du är ju en ung intelligent man. Men jag blir lite förvånad nu när du är uppe och debatterar, för då får du det att låta som att om människor jobbar i ett privat företag så blir de på något sätt onda. Jag trodde att människor stod för omvårdnad och omhändertagande, oavsett vem som betalar deras löner.

Det är ju såhär, att bara för att man fyller 65 eller 75 eller vad det nu blir, och man kommer på ett boende, man behöver hemtjänst från kommunen, så kanske man fortfarande vill kunna välja. Jag menar, vi här i salen går ju på olika affärer när vi köper våra kläder, vår mat och allt annat, och det kanske vi också vill kunna fortsätta med när vi blir äldre. Vi kan välja skolor, vi kan välja förskolor, vi kan välja mycket annat. Men på något sätt så - i vissas värld - bara för att man blir gammal och behöver hjälp så ska man förnekas den rätten att välja.

Det är precis som Carina Zetterström säger, det är oerhört viktigt att vi ställer samma krav på den kommunala omsorgen som den privata. Det tycker jag är självklart. Och det är ju inte så enkelt som att säga att allt som utförs i privat regi på något sätt skulle vara sämre än det kommunalt utförda. Jag tror det finns flera, både Linn Berglin och Katarina Nyberg Finn, som kan vitsorda att det finns bra privata äldreboenden, det finns bra privat äldreomsorg, hemtjänst och liknande.

Och det är ganska enkelt, för vi kan ta Socialstyrelsens undersökning från i fjol som presenterades på höstkanten. Där fanns Östersunds kommun med, med två äldreboenden bland de tio bästa, jag tror det var på tionde eller elfte plats i Sverige, på äldreboenden, fanns äldreboendet i Valla. Och bland de 20 sämsta i Sverige fanns också ett äldreboende på Frösön, nämligen Västervik. Varför säger jag nu det här, då? Jo, det är inte så att det ena är privat och det andra är kommunalt - bägge två är kommunalt drivna. Men jag skulle aldrig få tanken att säga att om kommunen driver det, då är det dåligt. Eller om kommunen driver det, då är det jättebra. För det beror ju naturligtvis på en väldigt lång kedja, allt från den högsta ledningen ner till den som faktiskt utför arbetet på golvet. Vilka möjligheter och vilka förutsättningar de har, vilket chefskap de har. Det är ju oerhört viktigt att vi inte avfärdar den här debatten, som om det vore svart och vitt mellan privat och offentligt drivet.

Och, Nisse, du som är en så klok man. Om de här tankarna... Om de nu stämmer, det du för fram, varför då... Du sitter ju med i en styrande majoritet här i Östersunds kommun. Varför driver inte Vänsterpartiet som du tillhör igenom de här tankarna i den styrande majoriteten? För ni är väl ändå ett parti som deltar i majoriteten, ni är väl inte så att säga bara en släpvagn som hänger med?

Kjell Svantesson (S): Varsågod, Nisse Sandqvist.

Nisse Sandqvist (V): Tack, ordförande. Jag noterar att Pär Jönsson inte riktigt har lyssnat på vad jag har sagt, det är lite tråkigt. Han kanske hade skrivit sitt anförande i förväg, vad vet jag. Men jag sa ju inte bara att de som jobbar på privata äldreboenden är onda, jag sa också att de äter barn. Och jag vill ju bli citerad rätt, bara så rätt blir rätt.

Närå, som sagt: De som jobbar på de privata särskilda boendena är väldigt duktiga, är väldigt professionella. Det är inte de anställda det handlar om, utan det är den bolagsform i vilken verksamheten bedrivs, som är privat, och jag tycker den ska vara offentlig.

Vad är det då med valfriheten som är så viktigt? När jag var på till exempel Brunkullans särskilda boende så var det en människa där som tyckte att "jag tycker att det är synd att de håller på och privatiserar så mycket, så det är tur att man bor hos kommunen". Alltså, många äldre vet inte ens vilken driftsform det boende de finns på har. Det har en väldigt liten betydelse för de flesta äldre. I Stockholm, som är valfrihetens Mekka, så är det ungefär fyra procent som byter särskilt boende, och en procent av de fyra procenten byter för att boendet lägger ner, det vill säga att företaget går i konkurs eller bestämmer sig för att upphöra med verksamheten. Det är en försvinnande liten del som använder valfrihet.

Och när det handlar om valfrihet, varför byter man då? Ja, sannolikt är det därför att man inte är nöjd med verksamheten, och då tycker jag att det är fel sätt att hantera den frågan på, att man ska skicka iväg den här personen någon annanstans. Kvalitetsproblem måste bemötas där de finns överallt, oavsett var. Är det någon sorts valfrihet man ska ha, så ska det väl vara att man får profilera sig på olika sätt. Det nybyggda Fältvägen till exempel har ett skithäftigt spa. Fantastiskt, mer av sånt - mindre av privata intressen i välfärden. Tack."

- - -

Ungefär på den nivån befinner sig debatten i Östersunds kommun just nu. Att vi ger 90 miljoner kronor per år till företag vars syfte är att göra vinst istället för välfärd anses inte som något problem värt att agera emot, däremot är det påtagligt hur obekvämt det anses att några av oss faktiskt vill göra något åt problemen.

Jag hoppas verkligen att debatten ges tillfälle att mogna och att vi snart kan ta tydlig ställning för en stark gemensam välfärd.

Hansson (C): "Lev på lagom fot!"

Vänsterpartiet i Östersunds kommunfullmäktige har väckt en motion kring hur vi ska klara välfärden den närmaste tiden. Till följd av ett sviktande skatteunderlag beräknas kommunens intäkter under 2012-2014 bli för små för att klara av utgifterna. Om detta har jag skrivit tidigare. Nu måste vi välja vilken väg vi ska gå för att hantera den här situationen. Vänsterpartiet anser, till skillnad från övriga partier, att det inte finns endast en väg - stora nedskärningar i kombination med privatiseringar och ambitionssänkningar.

Med vår motion vill vi bredda diskussionen: Hur ska vi sköta underskottet? Ska det betalas med mindre verksamhet, med sänkt överskott eller med höjd skatt - eller med en blandning? Om vi vill ha höga ambitioner i välfärden, då bör det rimligtvis också gå att diskutera kostnaden (uppåt, inte bara neråt).

Vår motion lyder:

Till försvar för välfärden i Östersunds kommun

Vänsterpartiet gick till val i höstas på att skapa världens bästa välfärd, utan vinstintressen. En välfungerande gemensam välfärd är grundläggande för att skapa ett mer jämlikt samhälle. Att strama åt i välfärden när konjunkturen är svag är helt fel väg att gå.

Både budget och välfärd i balans
För att kommunen ska ha god ekonomisk hushållning, vilket innebär ett överskott på 60 miljoner kronor, föreslås ett antal hårdhänta sparförslag. En del av förslagen leder till ökade orättvisor och sänkta ambitioner i välfärden. Bland annat föreslås fältarbetsgruppen läggas ned, specialpedagoger sägas upp och antalet elever i kulturskolan minskas. Det här ger en borgerlig utveckling där var och en får se om sitt eget hus och klasskillnaderna ökar. Priset för kommunens budgetöverskott ska inte betalas med större barngrupper, striktare beviljande av hjälpmedel eller minskat förebyggande socialt arbete. Ett rimligt mål vore ett överskott om 15 miljoner kronor 2012, för att kunna täcka oförutsedda utgifter.

Nej till privatiseringar
Förslagen om privatiseringar inom vård- och omsorgsförvaltningen är oacceptabla. Att låta privata företag ta över driften av verksamheter föreslås som ett sätt för kommunen att spara pengar. De som i slutändan tjänar på detta är riskkapitalbolagen bakom den privata vård- och omsorgsindustrin. Förlorarna är omsorgstagare och anställda som får allt mindre tid att göra något annat än det allra nödvändigaste. Om nedskärningar ska göras inom omsorgen så ska beslutet fattas i valda församlingar, inte av bolagsstyrelser registrerade i skatteparadis.

Om det behövs – höj skatten
Vi är istället beredda att höja skatten med 0,5 procentenheter eller 50 öre per 100 kronor för att säkerställa en god kvalitet i våra verksamheter. Det ger kommunen ett tillskott på cirka 50 miljoner kronor år 2012 och möjliggör viktiga välfärdssatsningar. Skattehöjningen motsvarar en hundralapp i månaden för en person med 20 000 kronor i månadsinkomst.

Vi föreslår fullmäktige besluta:
att ingen verksamhet överlämnas till privat drift
att kommunalskatten höjs från och med 1 januari 2012 med 0,5 procentenheter

Inga-Karin Bergman
Christina Hedin
Stefan Konradsson
Nisse Sandqvist
För Vänsterpartiet i Östersunds kommunfullmäktige

När vi föreslår en skattehöjning på 50 öre är det mest som räkneexempel. I det här fallet skulle höjningen innebära att vi slipper underskottet i kommunen samtidigt som det blir en buffert över på 15 miljoner kronor, som kan användas till "oförutsedda utgifter". Men mer än att slå fast summor hit och dit vill vi som sagt bredda diskussionen. Det finns inte bara nedskärningar på kartan, även om vi såklart också vill att alla verksamheter ser över om det går att spara pengar och effektivisera där det är möjligt. Rent ekonomiskt är det när man har det svårt som man gör klokast i att investera för framtiden. Att försöka skära sig ur en svacka är att bädda för depression.

I ÖP bemöts vårt utspel av daterad "enda vägens politik"-retorik på ledarsidan. I Stureplans- och Svenskt Näringsliv-centerns verklighet finns inget annat än en gemensam plan - kring vilken alla från S till M sluter upp - vars kärna är att marknaden bör få tillträde i det utrymme som det offentliga av ekonomiska skäl "måste" lämna. Här svävar tydligen Vänsterpartiet in som en röd vålnad från 1917 och kräver en säkrad välfärd, tillfälligt sänkta kommunala överskottsmål och förmodligen arbetsläger för oliktänkande. Spenderandet vet inga gränser, och rätt vad det är har vi 103 procent i kommunal skattesats.

Ledarskribenten Per Hanssons slutsats är att tankarna om bibehållen standard i den gemensamma välfärden bör ges upp och budskapet till alla de som kanske blir utan hjälp är kort och gott: Lev på lagom fot. Eller ännu hellre, skär ner och låt folk välja i spillrorna mellan olika privata alternativ, så kan de beslutande politikerna inte ställas till svars.

Till Per Hansson och andra borgerliga debattörer vill jag understryka hur det här med vänstern och ekonomin ligger till. Vi vill inte go bananas och belasta kommunen med stora skulder. Vi är inte ens särskilt förtjusta i att höja skatten för sakens skull. Vad vi säger är att det är oklokt att i budget 2012 kräva ett överskott (alltså oanvända pengar) på 60 miljoner kronor, samtidigt som man skär ner på viktig välfärdsverksamhet med ungefär samma summa. Det är också synnerligen oansvarigt att dölja nedskärningarna bakom en fasad av privata utförare.

Om man tittar bort från ledarredaktionen och frågar folk om det kan vara värt en hundralapp i höjd skatt för att stökiga ungar ska få sin extra lärarresurs, så brukar svaret vara rätt klart. Den där hundringen skulle säkra oss från en hel del väldigt jobbiga försämringar, men också ge möjlighet att stärka välfärden på nya områden. Det finns trots allt redan nu stora brister i till exempel skola och äldreomsorg, där folk blir utan välfärd eftersom pengarna saknas. Om ambitionen finns kan vi faktiskt skapa världens bästa välfärd här i länet, och det utan att det behöver kosta skjortan. Men det kräver att vi lämnar de tvångsmässiga ropen på nedskärningar och börjar med att se behoven.

Skär inte i onödan, skär i nödan

Östersund står inför dramatiska budgetförändringar till det sämre under kommande år, skriver tidningarna (här, här). Enligt dessa uppgifter ska uppåt 90 miljoner kronor läggas i "besparingar" på våra gemensamma verksamheter. Skriverierna utgår från förslag som tjänstemän i de olika förvaltningarna har lagt, utifrån ett uppdrag om att skära bort tre till fyra procent av alla verksamheter. En del har tagit i mer, andra har inte "orkat" ända fram.

Först av allt kan det vara bäst att tydliggöra hur situationen ser ut: Östersunds kommun har en urstark ekonomi. Få andra kommuner har det lika gott ställt med ekonomin som Östersunds. Vi har inte bara gått med överskott det senaste året - vi har dessutom samlat ihop så mycket pengar under föregående år att vi i princip slipper låna till vår pensionsskuld. Vi har dessutom en relativt god välfärd för kommuninvånarna och samtidigt lägre skattesats än många andra kommuner.

Vad som nu sker är att vi går mot ett underskott. Underskottet 2012 beräknas till cirka 35 miljoner kronor, en rätt blygsam summa om man ser till kommunens omsättning som ligger på runt 3,5 miljarder kronor. I botten ligger en konjunktur som inte riktigt är vad den borde vara - i sin tur framför allt en effekt av återhållsamhet i samhälleliga investeringar, eller på ren svenska borgerlig nedskärningspolitik.

Det kanske mest olyckliga med den diskussion som nu kommer är att man utgår från förslagen ungefär som om de vore tagna beslut. Så är det inte. En kommun är inte, och ska inte vara, en organisation där tjänstemän lägger förslag - vilka som helst - och folkvalda politiker beslutar om dem som en ren formsak. I en kommun ska underlag till beslut, precis som i alla andra sammanhang, vägas i politiska diskussioner där styrkor ställs mot svagheter.

Jag har ett antal synpunkter på förslagen hittills:

1. Vi måste inte hitta "besparingar" på 90 miljoner kronor 2012. Uppfattningen att kommunen måste gå med 60-70 miljoner kronor i överskott varje år ("god ekonomisk hushållning är ett lagkrav", som ekonomidirektören uttrycker det) är en vantolkning av kommunallagen. Kommunens ekonomi går mot en dipp, som vi rimligtvis inte kan låta de mest utsatta invånarna betala med direkt försämrad välfärd. Det underskott som vi kan förutse 2012 är i storleksordningen 35 miljoner kronor, och det måste vi däremot arbeta bort.

2. De 35 miljoner kronorna är i runda slängar vad en rödgrön regering skulle ha gått in med för det här året (40 mkr enligt tidigare utsagor). Det bör göras klart dels att regeringens sänkta statsbidrag är en viktig bakomliggande orsak till underskott och nedskärningar, dels att de nedskärningar som görs ska viktas mot behoven. Om anställda måste sparkas och verksamheter läggas ned, får det inte slå mot dem som saknar röst att säga ifrån med.

3. Vad gäller skolan har vi problem oavsett hur vi gör. I Östersunds kommun finns - bland annat på grund av en ohejdad friskoleutbyggnad, men också till följd av minskade barnkullar - en kapacitet på 7 500 skolplatser åt knappt 5 900 skolbarn i grundskolan höstterminen 2012. I gymnasieskolan går vi från 2 300 elever till 1 650 på fyra år. Här måste vi helt enkelt komma överens med lärare, föräldrar och elever i kommunen om hur vi på bästa sätt slår ihop skolor så snabbt som möjligt, för att kunna satsa på bättre kvalitet i de kvarvarande skolorna. Här handlar det om att skära ner i verksamheten eftersom behovet minskar.

4. Från flera håll föreslås privatiseringar som nedskärningsmetod. Det heter inte privatisering utan något annat, som "upphandling med externa utförare", men principen är densamma. Privata företag skär bort kostnader och gör jobbet för mindre pengar. I förslagen utgår våra tjänstemän från att all privatisering ger 10 procent i besparing. Med andra ord skulle vi lösa våra ekonomiska bekymmer om vi privatiserade äldreomsorg och exempelvis LSS-verksamhet för 350 miljoner kronor. Riktigt så stora summor diskuteras inte nu, men nästan.

Privatiseringarna är kanske de galnaste av förslagen som väckts, jag tror att få kommuners ledande politiker lika ogenerat underkänner sin egen verksamhet. Det brukar heta att i den här kommunen privatiserar vi aldrig av ideologiska skäl. Frågan är om man kan göra sådan skillnad; kan man verkligen göra ett politiskt ställningstagande utan ideologiska överväganden? Nej. Att privatisera är att ta ställning, mot det gemensamma och för marknadsprinciper. Jag har blivit invald i Östersunds kommunfullmäktige på ett mandat att under alla omständigheter slåss för vår gemensamma välfärd. De partierna är många, som står till höger och driver på för mindre demokrati i samhället. I mitt parti är vi lika konsekventa som vi är resonabla: Demokrati måste vara det som präglar välfärden, inte bara på papperet utan i varje del av utförandet - och då kan vi inte förlägga utförarrollen till bolag med säten i skatteparadis. Då kan vi inte frånhända oss möjligheterna att organisera välfärden tillsammans med brukare och anställda, till bolagsdirektörer som ännu mer tänker i termer av "god ekonomisk hushållning" än våra egna kommundirektörer.

Menar vi allvar med våra ambitioner om välfärden - och det gör åtminstone jag och mitt parti - så är det nu dags att ta ett politiskt helhetsgrepp om välfärden och omforma den enligt demokratiska principer. Vi måste ta reda på vad det är som brister i vår kommunala organisation och våga ta tag i de problem vi hittar. Att lämna pengarna i en påse till privata företag för att fixa vår välfärd är bara inte rimligt. Vi får aldrig låta politisk feghet leda till att kommunen tappar kompetent personal och en sammanhållen organisation i jakt på besparingar i marginalerna.

5. Som vårt kommunalråd Katarina Nyberg Finn skriver finns det stora fördelar med den modell som Östersund väljer, där man strävar efter ökad öppenhet när vi diskuterar budgeten för nästa år. Hon konstaterar:

Tjänstemännen har tagit fram besparingsförslag till oss förtroendevalda där vissa förslag är bättre och mer realistiska än andra. (Att sluta servera mjölk till skolbarnen tillhör de sämre). Såväl majoritet som opposition ska ha samma information för det stärker den viktiga politiska diskussionen och stärker de demokratiska formerna.

Samtidigt måste jag säga att vi inte är i hamn med just de demokratiska arbetsformerna. Vi ledamöter i fullmäktige har haft mycket kort tid på oss att diskutera förslagen, övergripande inriktningsbeslut fattade vi i majoriteten redan efter att ha bläddrat i handlingarna ett par timmar. Därtill är tjänstemännens underlag extremt fattigt på sina håll. I klartext är det många saker som vi politiker förväntas ta ställning till, som vi inte har någon rimlig uppfattning om ännu.

Därför är det nu fullständigt nödvändigt att vi förtroendevalda och alla anställda inom, och berörda av, kommunens verksamheter får chans att diskutera tillsammans kring läget för kommunen. Redan innan vi diskuterar nedskärningar vet jag att många har behov av välfärdsinsatser - det kan vara fråga om sjukrehabilitering, specialpedagog eller handikappanpassad närmiljö - men inte får det. Om pengar ska sparas måste det ske på villkor att vi lyssnar mest på dem som annars sällan hörs.

6. Vi jobbar för och räknar med att kommunen ska växa och ha 65 000 invånare om några år. Det är en ganska dålig strategi att nu beställa en mindre kostym åt denna växande kropp, att skära ner medan vi bygger ut. Snarare borde vi se vilka de framtida behoven kommer att vara, och planera så alla hänger med. Vi har redan beslutat om storsatsningar på skolan, äldreomsorgen och idrotts-/fritidsverksamheten. En rimlig fortsättning vore att genomföra breda satsningar för att höja servicegrad och kvalitet i till exempel kollektivtrafiken (fler avgångar, lägre priser) och kommunägda byggnader (energieffektiviseringar, flexibla övergångar mellan förskole-, skol- och omsorgsverksamhet). Vill man göra besparingar är det bättre att planera smartare än att skära ner.

Jag kan säkert skriva hur mycket som helst om kommunen. Det är intressant och en väldigt spännande utmaning, när vi nu ger oss in i diskussionerna under våren om nästa års budget. Men riktigt roligt blir det först när fler utanför "de politiska kretsarna" engagerar sig. Först när de undersköterskor som sitter inne på idéerna om hur man bättre kan lösa bemanningen har sagt sitt kan vi folkvalda fatta bra beslut. Jag hoppas att tidningarna tillåter sig att fördjupa rapporteringen om ekonomin, så vi slipper de ändlösa mängderna kommentarer av typen "Skamligt" och "konstiga förslag". Ska demokratin funka måste folk få veta hur läget faktiskt ser ut.

Battle of the välfärd

I dagens LT står vänstern mot centern i välfärdsfrågan.
Nisse Sandqvist (Ung Vänster) mot Hanna Wagenius (CUF).
Gemensamt mot individuellt, offentligt mot privat.


Rätt förutsägbart, i och för sig, men också angeläget med lite rappare och vassare formuleringar. Sjukt obekvämt också att bli kallad "framtida makthavare", när jag snarare vill se mig själv som evig samhällskritiker... Here goes:

Vad är det som är så farligt med lite valfrihet?

I våras hade 1 700 personer visat intresse för att få en privat hälsocentral i Östersund. Med stöd av nya borgerliga lagar får nämligen vem som helst starta Välfärd Aktiebolag – och skicka fakturorna till landstinget.

Hemma i Torvalla skulle de 1 700 personernas valfrihet få drastiska konsekvenser. För när Välfärd AB ska ha sina pengar från landstinget, måste det dras in från oss som inte väljer privat.

Då är det inte längre vårdbehovet hos 8 000 personer i min hälsocentrals område som ska avgöra hur mycket pengar den ska få. Istället är det efterfrågan som ska styra.

Skillnaden mellan behov och efterfrågan är också skillnaden mellan gemensam och "valfri" välfärd. Där valfrihet råder finns många som inte väljer. Vem känner deras behov?

Den gemensamma välfärden skapades för att garantera jämlikhet. Det vi alla äger tillsammans kan ingen använda för att sko sig på andras bekostnad, och vi bestämmer gemensamt hur fördelningen ska ske. Utvecklingen i dag går istället mot att göra business av välfärden.

Med privata inslag görs vår välfärd till en handelsvara. Eleven blir till kund i Skolan AB, och på varje kund ska man ju göra en liten vinst (eller helst en stor). Vinstintresset blir en viktig princip, som tävlar mot behovsprincipen om uppmärksamhet.

Redan i dag gör de privata välfärdsbolagen vinster på flera hundra miljoner kronor per år. Skattepengar blir privata vinster istället för välfärd i Torvalla.

Vinstskapandet är inget trolleri: Med färre anställda och större elevgrupper kan kostnaderna sänkas och vinst tas ut. Kommunens skolor och äldreboenden tvingas försämra villkoren på samma sätt för att konkurrera.

Privatiseringarna är tursamt nog ingen naturlag. Det handlar om politiska val. Antingen vill man att vinstmotiv ska styra välfärden, eller så vill man låta våra gemensamma behov styra.

I höst har vi möjlighet att rösta för mer av gemensam välfärd, eller emot. Jag vill ha världens bästa välfärd, utan valfrihetens vinstintressen. Därför väljer jag Vänsterpartiet.

Nästa argument: Sovjet?

Vänsterpartiet i Östersund uppmärksammar Socialdemokraterna på att det vore ett brott mot samarbetsavtalet att lägga ut mer av hemtjänsten på privata utförare. Om S ändå fullföljer privatiseringen - som föreslås enbart för att skära i utgifterna med futtiga fem miljoner kronor - anser vi att samarbetet har upphört. Man kan inte ha ett samarbete som bygger på icke-samarbete.

Vi vill istället att kommunens hela verksamhet inom i första hand vård- och omsorgssektorn ska ses över ur effektivitetssynpunkt. Ett sådant förslag har vår revisor lagt fram. Som en tillfällig åtgärd kan vi också tänka oss en krisskatt, för att kompensera för det plötsliga bortfall i skatteunderlaget som har drabbat kommunen. Underskotten är då i huvudsak förbi om ett par år. Inget av det här borde vara kontroversiellt för socialdemokratin, däremot borde förslaget från deras egna vård- och omsorgsnämndsordförande vara det.

När borgarna har slut på argument kommer istället hittepåadjektiv, eller motstridiga nedsättande omdömen. Som typ i ledaren i dagens ÖP. Vänstern borde "greppa varje besparingschans som ges", skriver Per Hansson (C), inte "snacka om att ta ut mer skatt". Okej, vi borde alltså bli opportunister som går med på vad som helst. Eller? Nej, för han skriver också att: "Östersunds invånare förtjänar bättre i form av en stabil och tydlig politisk ledning. Inte vindflöjlar som likt Vänstern hellre värnar sina heliga principer än försöker klara upp ett krisläge."

När vi värnar våra "heliga principer" (eller helt enkelt vill hålla oss till ingångna avtal) är vi "vindflöjlar". Hur får karln ihop det? Never mind - han jobbar ju ändå på en centerpartistisk tidning, så varför skulle det behöva finnas någon logisk stringens?

Vård- och omsorgsnämndens ordförande är också mer än lite fräck som (enligt LT) kallar överenskommelsens principer för "ord på papper". Ord på papper är att ställa två privatiseringsförslag mot varandra, istället för att grundligt genomlysa varför den egna verksamheten är så hopplöst ineffektiv.

Socialdemokraterna har flera gånger tänkt högt i vänsterpartisters närvaro att de "hade hoppats att vänstern hade mognat". Nu är det dags för sossarna att vakna och ta tag i den egna byråkratin. Vi i vänstern vill låta den gemensamma välfärden mogna efter de önskemål och krav som anställda och brukare har på verksamheten, inte fly problemen genom privatisering.

Pensionen eller livet

Sverige har ett pensionssystem som är extremt när det gäller individfokusering och marknadsberoende. Pensionsuppgörelsen från 1994 är ett uselt alternativ till det gamla pensionssystemet. Men det som är dåligt kan definitivt bli sämre. Till exempel stramade borgarna i sin första budget hösten 2006 in de totala utbetalningarna till förtidspensionärer med 1,7 miljarder kronor per år.

Det gamla systemet innebar en trygghet för den som gått i pension. Man fick en inkomst som man kunde räkna ut långt i förväg och som man kunde räkna med att få tills man trillade av pinn. Det nya systemet innebär ett väldigt risktagande, där dels staten förbehåller sig rätten att justera (sänka) utbetalningarna när och hur som helst, dels den globala aktiemarknaden avgör storleken på en betydande del av pensionen. Att staten måste sänka pensionerna i kris kan jag begripa om sossarna vill försvara, men den andra, marknadsliberala delen av uppgörelsen är vansinnigt långt från den gamla socialdemokratiska trygga ATP-pensionen. Ändå är sossarnas försvar av pensionssystemet kompakt. Det stör mig.

En annan sak som stör mig är att själva förvaltningsfrågan står i fokus för pensionerna, på det sätt som den gör i dag. Ett par citat kan illustrera hur diskussionerna har sett ut i sosseriet:

Man behöver inte ha vinstsyfte för att vara effektiv. Det snacket, som andra pensionsbolag kör med, är bullshit.

Så säger Christer Elmehagen, fram till 2008 vd för AMF Pension, som förvaltar 60 procent av arbetares i LO-kollektivet pensionspengar. Med andra ord är det effektiviteten - i klarspråk att vi inte slösar så förbannat mycket pengar på vidlyftiga arvoden till mellanhänder som handskas med pensionspengarna, som andra bolag gör - som är huvudsaken för AMF Pension från 1998 fram till 2008. I frågan om pensionssparandet har han en principiell, inte särskilt marknadsvänlig men ändå tydligt liberal, uppfattning:

Pensionen är uppskjuten lön. En sjuksköterska kan ha tre miljoner kronor i pensionskapital när hon fyller 65. Det är rimligt att hon får förfoga över en så stor del av sitt totala sparande, och att hennes anhöriga kan få del av det om hon skulle dö. Det får de inte i ett kollektivt system, där går pengarna tillbaka till övriga sparare.

Pensionspengarna är dina pengar som du har sparat ihop, och du ska få bestämma över dem. Bra så. LO-tidningen har intervjuat också den vd för AMF Pension som tillträdde efter Elmehagen, som har en annan syn på saken. De tio miljarder som LO-folket varje år betalar in i systemet ska ju förvaltas på något sätt, och har man inte Elmehagens principiella uppfattning så duger tydligen Ingrid Bondes mer dogmatiskt nyliberala:

Hittills har kunderna fått en garanterad ränta på några procent, plus eventuell avkastning. Nu blir den garanterade räntan noll. Det ger oss utrymme att ta lite högre risk; att placera mer i aktier. Vilket förhoppningsvis ger bättre avkastning.

LO-tidningens reporter är fräck och ifrågasätter Bondes resonemang, då ju folk om några år kanske upptäcker att deras pension sjunker och blir missnöjda. Bonde vet att svara som en äkta marknadsevangelist:

I bästa fall är de upplysta och har gjort ett medvetet val. Och skulle man mot förmodan inte gilla det man får har man numer rätt att flytta sitt sparande, vilket är positivt.

I bästa fall har man läst på och valt AMF Pension medvetet (men pengarna det handlar om är de 10 miljarder som automatiskt placeras i AMF Pension varje år från de 60 procent som inte gör ett aktivt val). I sämsta fall blir det ingen avkastning alls på pensionen (eftersom det lilla som faktiskt blev över spekulerades bort av hugade aktie- och fondmäklare) och då kan man ju byta till något annat spännande bolag. Vilket är positivt. Välj själv!

Här kan man tycka att socialdemokratin borde vara på väg att slitas sönder av sina inre konvulsioner. Den borde skaka av ilska över det system som redan från början 1994, men ännu mer för varje år som går och för varje ny vd på bolagen som förvaltar pengarna, ökar klasskillnaderna mellan pensionärer. Visst finns socialdemokratiska kritiker. Den färggranne (ja, alltså...) Morgan Johansson skriver att pensionsuppgörelsen med borgarna borde rivas upp och sossarna driva fram ett nytt, progressivt pensionssystem. Ett alternativ till dagens system, som ju trots allt drevs igenom av en borgerlig regering i tider av statsfinansiellt kaos. Johansson påminner om en av de olika djävulska detaljer som gör det svenska pensionssystemet så orättvist:

Detta är en av pensionssystemets bäst bevarade hemligheter: att kompensationsgraden förändras så dramatiskt beroende på om man orkar arbeta ett par år mer eller mindre. Det säger sig självt att en så stor utväxling i kompensationsgrad kommer att leda till kraftigt ökade klassklyftor i pensionärskollektivet.

Med andra ord lyder uppmaningen att socialdemokratin borde reformera reformen, typ vänstervrida högerpolitiken. Ett inte orimligt krav i dessa tider. Jag undrar varför detta inte uttalas tydligt av den socialdemokratiska ledningen. Det är ändå så att Socialdemokraternas båda samarbetspartier var emot pensionsuppgörelsen. Ulla Hoffmann, förhandlare för Vänsterpartiet i pensionsfrågan, har till exempel skrivit boken "Som en skänk från ovan - politiken bakom pensionssveket" om den upprörande vägen till "uppgörelsen". Motståndet är också väldigt starkt i socialdemokratin. Det naturliga tycks vara att Socialdemokraterna tillsammans med samarbetspartierna utformar ett vänsteralternativ till valet 2010. Borgarna har lyckats med ett orättvist pensionssystem - vi föreslår ett rättvist alternativ.

Men nej, någon vänsterpolitik vill partiordförande Mona Sahlin inte ta i sin mun. I chatten med läsare på aftonbladet.se häromdagen kom en fråga om nya pensionssystemet: "Vad har du för åsikter om PPM? Ska vår pension styras av hur börsen går upp och ner? Måste man vara intresserad av aktier för att få en bra pension?" Och vad svarar Sahlin?

Om arbetslösheten är hög blir det svårare att klara pensionerna. Därför är det så viktigt för alla i Sverige att investera Sverige ur krisen. Du skall inte behöva vara aktieexpert!

Sahlins åsikt om pensionssystemet är alltså:
- Vi kommer inte att "klara pensionerna".
- Alla andra än staten måste med sina pengar lyfta Sverige ur kris och elände. På egen risk, förstås.
- Om du inte vill välja själv så kan AMF Pension göra jobbet.
- Jag har inga åsikter om PPM. Jag vet inte om pensionen ska styras av börsens utveckling.

Man kan också undra varför Sahlin svarar som hon gör när frågan gäller arbetslösheten och sjukförsäkringen:

Sverige behöver investera i välfärden och utbildningen och stötta de små företagen. Dessutom behöver industrin ett bättre stöd. Försäkringarna skall tillbaka till 80 %!

Företagen alltså, är svaret på vad Sahlin tycker om arbetslöshet och sjukförsäkring. Vem ska rösta på henne, egentligen? Hur seriösa låter hennes resonemang? Åt vilket håll vill hon driva Sverige, åt mitten? Från vilken position då? Å andra sidan skriver Sahlin på DN Debatt att partiet nu driver pensionsfrågorna. Bra, för pensionärerna behöver uppenbarligen den här debatten. Men det är skattesänkningar som står i fokus. "Vi vill sänka skatten tre gånger mer än vad borgarna åstadkommit", kräver Sahlin med sina riksdagskamrater Thomas Östros och Veronica Palm. "Får vi med oss borgarna på det?"

Det enda förmildrande i sosseriets topp är de korthuggna skrivningarna om att kommunerna måste ha "möjlighet att prioritera ökad grundbemanning, fasta tjänster och heltid" i äldreomsorgen. Annars är de socialdemokratiska dagskraven lika lite framåtsyftande som regeringens egna. Orättvisan, i dessa socialdemokraters universum, ligger inte i skillnader pensionärer emellan, utan mellan pensionärer och yrkesarbetande, då ju de förra beskattas hårdare. Det är inget resonemang man skapar oppositionspolitik av.

Nationalism eller välfärd

Som vanligt orädd att trampa på ömma tår går Lisa Magnusson loss på moderaternas tröttsamma förslag om ett "kontrakt" för folk som inte är vit medelklass, i Aftonbladet:

Vad moderaterna säger är alltså att folk som inte kommer från Sverige gärna begår brott. Att deras kultur är sämre än vår, så de måste lova att bli riktigt svenska. Vad är ens svenska värderingar, förresten? Det skulle jag bra gärna vilja veta.

Ja, det vore sannerligen intressant att veta hur långt vi ska gå med dessa svenska värderingar. Och i vilken mån man som utifrån kommande förväntas följa dem, till följd av att man har undertecknat kontraktet. Det finns en massa "osvenska" saker som man kan syssla med. Hur ska vi kunna kontrollera att folk inte i smyg tycker att svenska värderingar är helt värdelösa? Moderaterna tänker sig kanske ett MiniSann, Sanningsministeriet, som med hederlig elektronisk övervakning håller koll på värderingarna ute bland proleterna. Regeringen har hittills visat sig obegripligt förtjust i sådant. Blir man utkastad om man har skrivit på sitt svenskhetskontrakt och ändå beter sig osvenskt? Eller väntar tortyren i Rum 101 tills de rätta värderingarna infinner sig? Vi bör ju, i bushsk anda, inte utesluta några medel i kampen mot ondskan och ofrihetens vänner.

Tröttsamt är moderaternas förslag för att det är ännu en postmodern medieproduktion. Det är inte seriös politik, utan uppmärksamhetstörstande rubrikskapande. Bakom förslaget finns bara den gamla vanliga moderata politiken. Krav, hårdare tag, åtstramningar, generaliseringar, utpeka vissa områden/grupper.

Ville moderaterna överraska skulle de komma med förslag som gör det svenska samhället intressant och mänskligt för den som kommer hit från ett annat land. Typ samhällskunskapsundervisning som en del av svenskundervisningen, och jobb åt alla (jodå, det finns massor av jobb som behöver utföras men inte utförs!). De skulle kunna visa en vilja att engagera folk istället för att tukta och sätta på plats, men så görs inte. Det är förstås lättare att peka på mörkhyade än att peka på makt- och ekonomiska orättvisor som problemet.

Istället för att vilja lyfta människan lyfter moderaterna med sitt förslag fram det lite otydliga, abstrakta "Sverige". Jag är inte så säker på att de kommer att lyckas (sverigedemokraterna gör redan detta, mycket mer trovärdigt dessutom) och framför allt gör de en mer konstruktiv diskussion omöjlig att föra. Ty nu är vi tvungna att visa färg: Svenskkontrakt eller inte? Huvaligen.

Åh, ja! Badlands Hyena förklarar frågan i sin veckorapport:

Varför inte ge manskontrakt en chans? Varför inte välkomna att någon kommer med konkreta förslag som garanterat fungerar? Att kritisera tomma ritualer är inte särskilt konstruktivt. Vi inom borgerligheten har alltid tyckt om ritualer och ceremonier, särskilt de som involverar en blänkande grej som delas ut av En Väldigt Viktig Person. Då står man jätterak, med ryggraden i perfekt harmoni med lodlinjen, skakar hand, har en fast blick och är otroligt svensk.

Att det som är rakt är oerhört bra, det har IKEA bevisat. Chimpanser har böjda ryggar, och mycket riktigt kan de varken bli svenska medborgare eller ägare av Billy-bokhyllor.

Och hör sen!

Uppdatering: Rebecka Bohlin skriver en ledare i Arbetaren där hon tar jämställdheten som ett exempel på vad moderaterna menar att invandrare ska skriva kontrakt på. Artikeln är illustrerad med en underbar teckning som föreställer moderaternas partisekreterare Per Schlingmann:


Heja sanningsminister Schlingmann!

Uppdatering 2: Ali Esbati skriver en ännu skarpare krönika i dagens Flamman:

Hamilton är förstås ingen nazityp. Men han tar sig ett privilegium att tillrättavisa en annan svensk, baserad på en etnisk hierarki. Och han gör det i ett samhällsklimat där detta normaliseras. Med en omisskännlig doft av 1930-tal föreslår ledarsidan i DN partiellt yrkesförbud: ”Att i Sverige vägra hälsa enligt majoritetssamhällets normer är således något som diskvalificerar människor från yrken /…/ som exempelvis reporter eller läkare. Då får man välja ett annat yrke. Eller hitta någon som vill försörja en.” En svensk kvinna som Elkhabiry kan alltså vara städerska på DN:s redaktionslokaler, eller försäkringskassejagad socialbidragstagare – men inte ha en aktiv roll i svensk TV.
[...]
Man behöver inte vänta till interneringsläger och skorstenar, eller orangea overaller och hemliga tortyrhålor, för att konstatera att något gått snett och ta ställning mot det. Redan vardagens sociala mobbning är nedbrytande och oacceptabel. Moderaternas senaste utspel om särregler som ska tvinga invandrare att skriva på kontrakt om svenska lagar och ”värderingar”, är ytterligare en mutter som dras åt i rasismens institutionalisering. Kontraktsförslagets hela syfte och enda effekt är social utdefiniering, genom spel på mörka undertoner och hot om ekonomisk repression. Vänsterns uppgift kan inte vara att stämma instrumenten i en lite annan tonart – det är att slå på helt andra pukor.

Tips till psykiatriprojekt

Folkhälsoinstitutet har 50 miljoner kronor att spendera på projekt i sex försökskommuner för att förbättra "barn och ungas psykiska och fysiska hälsa". Östersund är en av de sex kommunerna. Får man, mot bakgrund av de vansinniga bombhoten och den stora mängden alkoholrelaterade problem på senare tid, föreslå ett projekt med syfte att hitta sätt för samhället att handskas med ungdomar i riskzonen?

– Vi är nöjda med att vi har en bra spridning bland försökskommunerna både vad gäller storlek och geografi, men också på de projektidéer som kommunerna presenterat.

Så säger den gamla vänsterpartisten, numer strateg på Folkhälsoinstitutet, Nina Fållbäck Svensson, om situationen. Jag hoppas att det innebär att Östersunds kommun har sökt bidrag för projekt som riktar sig till spritt språngande galna ungdomar. Vi får hoppas att de hittar några bra lösningar!

Annars får vi vänja oss vid bomber här och var...

Arbetarrörelse versus "social demokrati"

Jag har gnällt rätt mycket på LO på senare tid, helt befogat. Men i senaste LO-tidningen som kom i dag imponeras jag av den progressiva fackliga journalism som ändå finns kvar i rörelsen. Ämnet i försäkringsbilagan Alla är arbetsskador. Den visar med något dussin skakande exempel på verkligheten för den arbetande arbetarklassen i Sverige.

Åtminstone 15 000 personer opererades i fjol för karpaltunnelsyndrom, en åkomma som man drar på sig av tunga, slitsamma och monotona arbetsuppgifter (alltså inte styrelsejobb). Operationen innebär att man befriar en nerv i handleden genom att kapa ligamentet som omger den - sjukskrivningstiden efter ingreppet ligger normalt på sex veckor. Först ut ett reportage om 20-åriga Pernilla, som jobbar i kassan på Coop och är inne för sin andra operation. Sen följer arbetare av olika slag: Lotta, montör i bilindustrin, opererad fyra gånger; Fredrik, också montör, opererad två gånger; Cecilia, städerska på hotell, opererad två gånger; Agneta, kokerska på en skola, opererad sju gånger...

Folk drar sig för att anmäla skadorna som arbetsskador: Försäkringskassan godkänner ofta inte anmälan - 13 fall av karpaltunnelsyndrom godkändes som arbetsskada under 2007. Till detta kommer att man ses som en belastning och oönskad på sin arbetsplats, samt att man hamnar i ett taskigt läge när chefen berättar för andra om en att man ställer till med besvär genom att anmäla arbetsplatsen.

Problemet är som alltid att det i ett arbetsliv där lönsamhet och effektivitet innebär frågeställningar som "Hur får vi ut mer ur personalen/hur minskar vi vilotiden?" inte finns plats för vanligt folk, för de anställda. Man anpassar sig efter vad som än beslutas om, eftersom man är rädd om sitt jobb och sin inkomst. Man vågar inte "klaga", för då finns det alltid någon yngre som inte är lika petig och minst lika ivrig att få en arbetsinkomst. Man tar på sig extratimmar i övertid för att skaffa en buffert om skadan är framme - vilket snabbar på förslitningen. Man känner stort personligt ansvar för sin arbetsplats - en arbetsplats som inte vill kännas vid något ansvar för sina anställdas hälsa och välbefinnande.

Allt detta står förstås i skarp kontrast till den arbetarfientliga storpolitik som LO-toppen i andra sammanhang försvarar. Jag hoppas innerligt att arbetarrörelsefalangen inom LO vinner större utrymme framöver, på bekostnad av Lundby-Wedins "sociala demokrati"-projekt.

Temat välfärd och banker är också dagens mest intressanta. I en debattartikel på SvD Brännpunkt fastställer Lars Ohly dagens borgerliga (inklusive miljöpartiet) och socialdemokratiska skuld i spekulationsekonomin. Han resonerar som varje sund socialdemokrat borde resonera:

Det är inte giriga direktörer eller generösa bonussystem som orsakat finanskrisen. Det är inte heller för låga räntenivåer.

I stället handlar det om grundläggande fel i det ekonomiska systemet som förvärrats av marknadsfundamentalism och nyliberal ekonomisk politik.

Som om hon begärt replik på Ohlys debattartikel skriver Aftonbladets Eva Franchell i nutida "socialt demokratiska" ordalag om att det som krävs är reformerade regler för bonusar och styrelseersättningar för spekulanterna:

Vi har mest fått se en allt snuvigare Anders Borg som ska ha heder för sitt missnöje med bankfolkets girighet. Men var det inte den marknadsekonomin han gick till val på? Det är så dags att klaga nu.

Anders Borg har alldeles rätt i att det var girigheten som orsakade krisen. Bartenders kring Stureplan i Stockholm och i finanskvarteren runt Wall Street kan vittna om sus och dus även i modern tid.

Inte bara är det tröttsamt med obeslutsamma, ekonomiskt ljusliberala sossar. De för också på ett konkret sätt arbetarrörelsens diskussioner allt längre bort från rörelsens ideologiska kärna. Snart kommer sossar på tyckande poster att sitta och filosofera om att regeringen nog borde satsa på hjälp åt de stackare som utförsäkrade och hemlösa lider misär i valfrihetens Sverige. De kommer att omformulera "solidaritet" och "minskade klasskillnader" till att "ge åt dem som inte har något". På så sätt kommer socialister som Ohly, vars projekt egentligen sträcker sig längre än till att predika för kvarvarande statligt ägande och offentligt engagemang i välfärden, att tvingas ta ännu mer grundläggande fajter inom själva arbetarrörelsen, om allt som den har lyckats uppnå, på område efter område.

Ansvaret måste ligga på de "sociala demokraterna" att hitta sina rötter och ett syfte med sin tillvaro som går bortom förvaltarskap och välgörenhet. Ett tips kan ju vara att de läser senaste Alla-bilagan. Eller så läser de Petter Nilssons briljanta uppmaning i våras på SVT Opinion.

Om mitt engagemang för busskurer

Hur gick det här till, egentligen?

Det började med en artikel i Länstidningen i torsdags, om att Länstrafikens kostnader för klottersanering har ökat. Jag skrev till redaktionen om min nyfunna fritidssysselsättning och reportern ringde inom en halvtimme. På eftermiddagen gjorde Länstidningen ett reportage med mig.

På fredagsförmiddagen var det dags igen. En journalist på Östersunds-Posten hade läst på min blogg om klottersaneringen. Lunchrasten ägnades åt att göra ett litet reportage för ÖPtv och Östersunds-Posten.

Så i lördags fanns artiklarna i tidningarna och jag blev kallad "klotterkillen" av förbipasserande i Badhusparken och natten innan hade jag rensat samtliga busskurer till och med Lugnvik. Natten mot söndagen var jag ute i nästan åtta timmar och sanerade klotter längs linjerna 1, 4 och 9.

I dag hörde producenten till P3:s morgonprogram Morgonpasset av sig och ville att jag skulle medverka i programmet. Så i morgon strax efter åtta kommer jag att slita mig en stund från jobbet och prata i telefon med Olle Garp i Morgonpasset i P3.

Där är vi nu.

Lite mer om vad det här borde handla om:

Stadsbussarnas busskurer i Östersund är inga uppmuntrande skapelser. Antingen det är de sunkiga träkonstruktionerna eller de kalla i glas saknar de i stort sett helt charm. Dessutom är de generellt dåligt planerade, vissa med papperskorgar monterade på insidan (med därav följande jäsande hundbajspåslukt i och kring kuren), andra saknar tidtabeller och fönster man kan se igenom. Det vackra undantaget är möjligen Lugnviks busskurer, en variant som det också finns någon enstaka av i Solliden. De har spröjsade fönster och stiliga, svarta metallramar. Dessas nackdel är att de är svårt utsatta för klotter och förstörelse...

Jag tror inte att det är en omöjlighet att tillsammans med boende och andra intresserade skapa busskurer som intresserar och välkomnar. Exempelvis vore det häftigt om PRO-människor fick ansvar för att inreda några busskurer med vackra blommor och en graffitiförening fick inreda några med snygga målningar och en syförening fick klä några i textilier. Om man bara kommer överens om att några får ta på sig att hålla "sina egna" busskurer fräscha skulle det mesta gå att lösa smärtfritt och jag skulle bli glad.

Tills dess fortsätter jag att hävda min åsikt: klotter i busskurer är inte bra. Ett par grabbar som "känner han som gör dom där..." tyckte att jag skulle lämna en av taggarna tidigare i kväll när jag var ute och gnuggade. Jag sa emot och undrade varför jag skulle spara den - de tyckte att han gör bra taggar. Jaha, må så vara, tyckte jag, men det han skriver i busskurer, på parkbänkar, på husfasader, på cykelbanor och på lyktstolpar är bara trams och inte ett dugg fint. Det ska bort, antingen med det dyra klottersaneringsföretagets metoder eller med andra. Jag anser att mina skattepengar gör bättre nytta på annat håll än när de spolas bort mot stadens busskurer. Då gör jag hellre jobbet själv, gratis. Tills vidare.

Många har (i kommentarer via internet och i samtal) fokuserat mycket på frågan om min eventuella ekonomiska ersättning för saneringen. Nå, kanske får jag samla ihop kvittona från mina inköp och kräva ersättning för gjorda utlägg av kommunen. Men det är en liten och ointressant fråga i sammanhanget; diskutera vad vi kan göra av det här och vilka som ska vara huvudaktörer istället. Här följer några trådar att spinna vidare på:

- Skolornas roll är central. Killarna som förstör materiell egendom börjar ofta innan de har blivit tonåringar och det är alltså senast i mellanstadiet som skolan måste börja jobba medvetet med de frågorna. Det vore inte fel om alla elever fick diskutera frågan om åverkan/skadegörelse och dess vidare betydelse under en temadag, typ som man gör med andra angelägna frågor.

- De stora infrastrukturaktörerna - kommunen och dess bolag, samt de större företagen i området - borde mer aktivt informera bland och för unga, i syfte att skydda sin egendom. Ibland kan det första "pojkstrecket" helt enkelt komma sig av att man inte begriper att ens skadegörelse kostar pengar och energi att åtgärda. Eftersom det ligger i kommunens intresse att fler åker buss torde också trivseln kring bussåkandet vara en prioriterad fråga.

- Vad kan vi göra som inte gillar klotter, nedskräpning och förstörelse? Jag har en metod - att tvätta bort klotter - men man kan förstås hitta på många andra aktiviteter, både enskilt och tillsammans. Varför inte bilda par eller grupper och gå en promenad runt sitt kvarter för att snygga upp litet grand? Det kan handla om småsaker som att plocka upp skräp och sopa upp glassplitter, eller bara umgås utomhus kvällstid för att visa att man finns och bryr sig om sitt närområde. Gör man sitt kvarter till en mysig mötesplats (se där, något som Östersunds kommun har försökt att skapa medelst sterila torgytor av sten och betong) kommer det att avspeglas i de boendes - och kanske i synnerhet i de ungas - välbefinnande. Här ser jag stora möjligheter för Östersundsbostäder att engagera de boende i projekt och dylikt.

- Vad kan göras för att de unga, som med stor frenesi klottrar till priset av sanering för miljontals kronor per år, ska hitta konstruktiva sätt att uttrycka sig på? Fler möjligheter att under kontrollerade former uttrycka sina graffititalanger, tydligare kommunikation mellan kommun/skola och berörda ungdomar? Ungdomsrådet Ö-rådet i all ära, men det är inte därigenom man når de busiga ungdomarna.

Mitt syfte med det här långa inlägget är framför allt att ni som är intresserade i frågan ska tänka till och bidra med respons och egna (bättre!) åsikter. Det jag helst av allt ser är en diskussion som driver utvecklingen framåt och gör verklig skillnad för kommunens unga.

Nedan ett par bilder på hur det kan se ut vid busshållplatser:

För en klotterfri fritid

Vad gör man om man stör sig på klottret på busskurerna i stan? De flesta gör ingenting och väntar på att kommunen efter någon vecka förhoppningsvis beställer klottersanering och sprejar bort skiten med en kemikalieblandning. Inte jag. Sedan skolavslutningen (det är nu det är som mest intensivt, liksom innan skolstart i augusti) har jag med glasskrapa, trasor och diskmedelslösning gett mig i kast med att sanera busskurer från klotter.

Det har gått rätt bra. Även om varje kur tar rätt lång tid har jag hunnit med kanske 30 stycken hittills på en vecka. Med vilja och våld går det mesta, och fönstren på busskurerna är inte särskilt känsliga.

Nu funderar jag på hur jag ska gå vidare med det hela. Att bara sanera på sin fritid ger ett visst resultat, men jag ser helst att kommunen, bussbolaget och bostadsbolagen agerar inom sina verksamhetsområden. Det brister någonstans i verksamheten när medborgarna går ut och gör saker som hör till kommunens arbetsuppgifter.

- Östersundsbostäder vill kameraövervaka våra hyreshus för att bli kvitt klottret och övrigt sabotage.
Jag tror att det är fel väg att gå. Felet ligger knappast i att "säkerheten" i form av kameror och låssystem saknas, utan snarare i att kidsen i exempelvis Torvalla känner hopplöshet och saknar meningsfull fritidssysselsättning. Östersundsbostäder skulle lätt kunna skapa lite social action och satsa på aktiviteter och projekt som för oss som bor i Torvalla närmare varandra. Känner man gemenskap så pajar man inte varandras egendom...

- Stadsbussarna har ett par gånger dragit in bussar vid sten- och iskastning.
Visserligen finns det ingen ursäkt för direkt livsfarliga tilltag som sten- och iskastning, men återigen finns det inte mycket kul att ha i Torvalla om man är lite för gammal för fritidsgården. Typ dra omkring på moppe och jävlas. Vad om man fick åka buss gratis in till stan, där det kanske kunde finnas bra grejer att göra för oss unga?

- Kommunen satsar fikabrödspengar på fritidsgårdar men fixar inget riktigt "ungdomens hus".
Bara vetskapen om att kommunen har en aktiv ungdomspolitik som ger resultat i form av mer än protokoll i nåt råd skulle minska den sociala oron och apatin. Det behöver inte handla om miljardsatsningar på skrytbyggen, men väl om en mötesplats som sätter ungdomar i åldrarna 14 till 18 i centrum. De mötesplatser som dessa unga i dag själva skapar hamnar ofta på olämpliga ställen, där alkohol och småkriminalitet är en sorts socialt kitt. Gratis buss till ett centralt planerat ungdomshus tror jag ger sjukt bra resultat.

Med en bra politik och ett enhetligt agerande bland inblandade parter tror jag att problemen med destruktivt beteende bland unga skulle minska. Om inte annat så torde i alla fall den spontana önskan som många känner att lämna Östersund direkt efter studenten mildras något, om de kan se tillbaka på tillvaron under ungdomsåren som värdig.

Om moderat valfrihet

Som jag nämnde i mitt förstamajtal har det blivit outhärdligt vanligt att borgarna motiverar sina dåliga förslag med "valfrihet". Någon vidare diskussion om det reella i förslagen, om följderna av dem ur socioekonomiskt perspektiv, vill de inte delta i. Därför blir jag less när ännu en landstingsmoderat - Annelie Bengtsson (m) i Jämtlands läns landsting - i LT den 15 maj kastar ur sig v-ordet och understryker hur viktigt det är att privatisera och marknadsutsätta vården. Bengtsson:

Det här är en viktig reform som är anpassad till en ny tid, där den borgerliga regeringen ser till den enskilde patienten och dennes behov i första hand.
Landstingets majoritet, s, v och mp är dock motståndare till denna viktiga reform. Man anser att politikerna i landstinget, även fortsättningsvis ska ha rätten att överpröva den enskilde patientens behov och önskemål.

Alltså, "en ny tid", wtf? Och "den enskilde patienten", ska han få gå före i köer och bristsituationer med moderaternas förslag? Moderaterna reser här en kuliss av retoriska, tomma fraser där problemet - vårdens akuta men kroniska underbemanning och resursbrist - döljs och kallas "politikernas rätt att överpröva den enskildes behov och önskemål". Anledningen till att politikerna måste göra prioriteringslistor och förvägra vissa människor vissa behandlingar är att den offentliga sektorn har tilldelats för lite resurser. Inga "fria val" i världen kan ändra på detta faktum. Vad man kan göra med "valfrihet" är att omstrukturera prioriteringen av vårdärenden, så att den som skriker högst och bäst, eller betalar för sig, kan få vård först. Det är en bedrövlig politik - inte främst för att den är borgerlig, utan för att den säljs in med humanistiskt vädjande argument.

I mitt svar (LT, 17 maj) försökte jag att problematisera dels uttrycket "viktig reform" (för mig är en "viktig reform" en positiv sak, inte borgarpolitik), dels valfrihetsbegreppet. Typ såhär:

Borgarna vill lägga skulden för bristerna i vården på personal och vårdtagare genom att göra vårdkvaliteten till en fråga om att "välja rätt".
Genom att kalla reformen "fritt vårdval" undviker moderaterna att berätta vems frihet de syftar på. Det är borgarpolitikerna som hoppas gå fria från sitt ansvar att se till så alla får god vård. Eftersom kunderna har valt vården får de ju skylla sig själva!

Behandlar din arbetsgivare dig som skit? Tough luck, du skulle ha valt en bättre. Har du blivit felbehandlad i den privatägda primärvården? Osis, om du hade gjort ett bättre val skulle du ha sluppit det. Sorry, men vi politiker ska ju faktiskt inte välja åt er medborgare.

Om moderaterna nu vill ta den här debatten vore det trevligt. Att skillnaderna mellan min och Bengtssons tolkningar av regeringspolitiken är så stora har viktiga orsaker, som är viktiga att föra fram i det offentliga samtalet.

Vårdvalet inte vårt val

På krönikeplats i Göteborgs-Posten skriver metallarbetaren Lars Henriksson precis så kort och koncist som behövs för att sammanfatta frågan om vårdval.

I huvudstaden har Filippa Reinfeldt rivstartat vårdval Stockholm med fri etableringsrätt och indraget stöd till fattiga områden, marknadens osynliga hand får ju inte störas. Effekterna har inte låtit vänta på sig.
[...]
Vårdvalstvång är varken det första eller sista steget i privatiseringstrappan. På 80-talet började kommunerna leka marknad och beredde - praktiskt och mentalt - vägen för privata aktörer. Vid horisonten hägrar helprivat vård där försäkringsindustrin säljer platinaförsäkringar till en skattebefriad överklass och budgetlösningar till dem som mest behöver vård.

I de flesta länder som saknar generell, offentlig välfärd - en företeelse som Sveriges arbetare har organiserat sig i hundra år för att få tillgång till - är vårdval det system som finns att tillgå. Vård finns förstås, den tilldelas efter principen om utbud och efterfrågan. Ett visst antal medicinskt utbildade tjänar ett visst antal (privat) försäkrade sjukvårdsbehövande. För de många som kräver vård men saknar möjlighet att "efterfråga" den tillräckligt är frivilligorganisationer och statliga bottenskrap till sjukvårdsinrättningar alternativet. I större delen av Latinamerika utövas systemet som en del av Chicagoskolans nyliberala samhällsbygge. Det är ovärdigt, orättvist och inte särskilt civiliserat. Folk hatar det och röstar bort det när de får möjlighet - som i Venezuela eller Bolivia. Och nu är Sverige på väg att införa ett system likt det nyliberalt latinamerikanska.

Där marknadens principer träder in faller andra bort. Vem det är som har krävt vårdval på sina förstamajplakat vet jag inte, men det lär vara en rätt lokal företeelse, förekommande i typ Täby.

Tillväxten, vårt uppdrag?

Bostadsbrist hotar tillväxten i Östersund skriker förstasidesrubriken i Länstidningen. Mycket riktigt finns det en bostadsbrist i stan. När jag söker nya lägenheter via Östersundsbostäder hamnar jag i regel på plats 25 till 200 i kön. Och innan jag angav min pappas månadslön för bolaget var min nuvarande lägenhet en rätt avlägsen tanke. Jodå, det behövs fler bostäder.

Men om vi tar det ett steg till: Östersund har fått ett tillskott på bostadssidan på sistone. De senare byggprojekten - som "seniorboendet" i Karlslund och BoKlok och Mjälle på Frösön - är representativa för tillskottet i stort: dyrt, exklusivt, efterfrågestyrt. Utan tvekan finns det en efterfrågan på dyra bostäder för familjer där bägge har jobb (alternativt en god förmögenhet och hyfsad pension), bara till BoKlok-grejen anmälde sig 600 intresserade. Att smälla upp villor i de mest fantastiska lägen är inget som helst problem, varken i Östersund eller i stadsnära landsbygdsområden. Byskogen/Ås håller på att bli en egen liten stad, vad det verkar, med idel vräkiga villor. Ovan nämnda projekt kom till på extremt kort tid. Och finns där bara folk som är intresserade av att köpa en bostadsrätt för 800 000 kronor så finns ambitionen hos företagen att bygga.

Vad som dessutom finns är ett behov, bland mindre förmögna studenter, arbetslösa, ensamstående mammor, invandrare och äldre, av ett schysst boende till rimliga priser. Vi behöver hyresrätter, och där går det trögare för Östersunds del.

Hyresrätterna är problemet. De är svåra att bygga, för när Östersundsbostäder vill bygga hyresrätter så kommer klagomålen. Bygg inte här, det stör utsikten. Bygg inte här, det passar inte in i detaljplanen. Bygg inte här, det blir mer trafik. Finns det också en politisk vilja, och det gör det av olika skäl i Östersund, så har vi alltid det ekonomiska problemet. Dels har regeringen sett till att avskaffa statssubventionerna för byggande av hyresrätter, så allt måste vara ekonomiskt lönsamt från start. Dels överför gärna det kommunala bostadsbolaget vinstpengar till övrig kommunal verksamhet hellre än investerar dem i nya projekt för att stärka sitt bostadsbestånd. Redan nu tycker jag att det är dyrt nog att bo i hyresrätt. Vilken student har råd att betala 4 500 kronor i månaden för en tvårummare? Det betalar folk som bor i Östersundsbostäders studentlägenheter på Frösön.

Varför är det tillväxten som är huvudargumentet i sossegubbsens utspel? Är "tillväxt" någonting som har gett politikerna mandat att utforma en medborgarpolitik? Finns det en tillväxtföreskrift som säger att politiska åtgärder ska utformas med största möjliga hänsyn till dess effekter på tillväxten? Jag är rädd för att många politiker har det perspektivet.

Det är på grund av det perspektivet som så många saker blir så fel så ofta. Vi tänker oroligt på tillväxtens, globaliseringens, entreprenörernas omdömen om våra göranden. Gör vi fel så sviker konjunkturen, och det vill vi ju inte riskera. Därför satsar vi stort och djärvt - snyggt och dyrt och storslaget hellre än anspråkslöst och billigt och funktionsinriktat. Och så missar vi några på vägen, några som är en tyst massa siffror i en lång kö av bostadssökande utan sjusiffriga belopp att hosta upp på bordet.

Nej, tänk på tystnaden i skogen och i bostadskön. Då framträder behoven snart och så kan besluten verkställas i alla östersundsbors intresse. En trevlig bieffekt som bokslutet sedan kan uppvisa efter sådana beslut är en ökad tillväxt. Men det kan vi skriva med små bokstäver, tycker jag.

Första maj i Strömsund!

I dag talar jag för Ung Vänster i Strömsund, stolt vänsterfäste sedan länge och dessutom en alltid lika vacker vy att närma sig söderifrån. Eftersom jag inte har en aaaning om vad det kommer att stå i nuliberala tidningars ledarkommentarer om förstamajfiranden har jag sökt, med lius å lykta, efter ledtrådar. Röd Press ger en alldeles utmärkt prognos, här.

Efter att jag har hållit mitt tal klockan 12.00 på Vattudalstorget i Strömsund lägger jag ut texten, ett långt och tjatigt försvar för välfärd och annat omodernt trams, här på bloggen:

Kamrater, mötesdeltagare!
Varför står vi här i dag? Vi står här för att det här är vår dag, arbetarrörelsens dag. En dag när vi ska se igenom borgerliga dimridåer och tala klarspråk om samhället och världen.

Jag vill säga att det är en farlig samling människor, med en farlig ideologisk övertygelse, som styr det här landet just nu. Jag menar inte att de är vansinniga massmördare, de bara arbetar med berått mod för att slå sönder vår gemensamma trygghet i form av offentlig välfärd och fackliga organisationer.

Vi har alla hört hur facken har tappat hundratusentals medlemmar efter att regeringen beslöt att göra det dyrt att vara fackmedlem.
Vi har alla sett hur det i sjukvården finns för få anställda, redan innan personalen strejkar.
Vad vi upplever är att regeringen svälter ut den offentliga välfärden och drar undan mattan för arbetarrörelsens försök att försvara den.

Frysning av statsbidrag till kommuner och landsting låter som en tråkig åtgärd, och det är det också, på flera sätt än bara rent språkligt. Med det beslutet har borgarregeringen minskat möjligheterna för den offentliga sektorn att erbjuda en god välfärd. Jag kan ge två siffror på hur frysningen slår mot oss:

- Jämtlands läns landsting förlorar år 2010 19 miljoner kronor eller 44 heltidsanställda.
- Strömsunds kommun förlorar samma år 6 miljoner kronor eller 15 heltidsanställda.

Vänsterpartiet och Ung Vänster gick till val 2006 på ungefär samma politik. Fast åt andra hållet. Lite uppkäftigt kan man väl säga att vi vill att kommuner och landsting ska anställa dubbelt så många som borgarna nu kickar.

Kamrater, mötesdeltagare... Välfärden är i gungning. Vårt eget landsting, till exempel, tyngs av vårdköer och överarbetad personal. I kommunerna diskuteras vilken skolnedläggning som mildast drabbar barnen. Och vilken enda ort ska egentligen förunnas lyxen att ha en ambulans?

Satsningar på välfärden kan inte göras som sittande regering gör dem. Man kan inte satsa småslantar på projekt som ”Läsa-skriva-räkna-satsningar” när man har gröpt ur hela den kommunala ekonomi som skolan står på. Satsningar på välfärden är en fråga om ideologi, och där vet vi var den borgerliga alliansen står: lite allmosor åt de nödlidande och stora bonusar åt de högst avlönade.

Välfärd handlar om ideologi inte bara när vi pratar om finansiering och pengar utan också i synen på makten över välfärden. Det har blivit outhärdligt vanligt i dag att marknadskramare och borgare reser krav på ”valfrihet” i välfärden. I valfrihetens namn ska vi upplysta medborgare på något magiskt sätt välja bort bristerna i den gemensamma välfärden, genom att välja privata alternativ.

Vad säger det här om marknadskramarnas människosyn? Gör de som jobbar i offentlig sektor ett dåligt jobb i dag? Blir någonting bättre av att makten över min vårdcentral hamnar i ett styrelserum hos ett riskkapitalbolag i London? Jobbar vi med gladare miner om chefen säger att 5-10 procent av äldreboendets omsättning ska bli till vinst i det privata moderbolaget?

När det finns problem i den gemensamma välfärden, och det gör det, söker människor efter svar på annat håll. Jag förstår om privatisering och marknadsutsättning kan låta som en lösning. Men det är det inte.

Lösningen finner vi inte i riskkapitalbolagen eller på Dagens Nyheters ledarsida. Vi finner den hos oss själva, på våra arbetsplatser och i våra valda församlingar. Fackklubben, patientföreningen, partiföreningen, elevrådet – där ska vi organisera oss för att bygga upp det som fattas oss. Det är vi som är den gemensamma välfärden, vi ska bestämma över den!

Och på tal om fackklubb och elevråd: hur mycket lyssnar marknaden, eller för den delen regeringen, på dem? Här tycker jag att den mest grundläggande konflikten i vårt samhälle visar sig. Den konflikt som vi manifesterar vår åsikt om just i dag.

Kamrater, mötesdeltagare!
Våra behov och önskningar, som elever, som vårdtagare, som anställda och som tänkande, kännande människor, står i motsättning till marknadens krav. När marknaden – det vill säga börsmäklare och riskkapitalister i Danderyd och Singapore – gör entré i våra skolor och på våra äldreboenden är det en farlig utveckling. För samtidigt som kommunerna fortsatt har ansvaret för att betala kräver företagen en vinst.

Det privata Attendo Care, som bland annat driver Brismarksgården i Hoting, gjorde en vinst på nästan 270 miljoner kronor 2007. Så blir skattepengar aktievinster och beslutandemakt förs över från kommuner till privata bolag. Om samma vinster hade gjorts i kommunal äldreomsorg kan jag tänka mig att de anställda skulle vilja satsa överskottet på mer personal hellre än på aktieutdelning till ägarna i Danderyd. När Attendo Care hade vanvårdat åldringar så illa att till och med kommunens borgare tvangs acceptera återkommunalisering kunde kommunen direkt fördubbla bemanningen.

Koncernchef och verkställande direktör på Attendo Care är för övrigt den sparkade handelsministern Maria Borelius bror Henrik. Tänk gärna på det nästa gång Attendo Care vill ta över ett kommunalt äldreboende.

När jag ändå uppehåller mig så intensivt vid regeringen och överklassklicken som den rekryterar ur, vill jag passa på att nämna några som saknar representation i regeringen. De som inte är miljonärer, höga chefer eller jobbar på liberala tankesmedjor.

En majoritet av de 260 000 deltidsarbetande inom vård, hotell och restaurang och handel är kvinnor. En rad försämringar har sedan regeringen tillträdde drabbat dem. Bland annat har möjligheten att fyllnadsstämpla från ett tidigare heltidsarbete försvunnit samtidigt som a-kassenivåerna generellt har sänkts och kostnaderna höjts. Men det största sveket mot kvinnor i deltidsarbete, eller snarare deltidsarbetslöshet, är ändå att lagförslaget om rätt till heltid har dragits tillbaka. Råkar man vara kvinna och anställd på fel håll får man gifta sig rikt, helt enkelt. Låginkomsttagare är en grupp vars krav regeringen konsekvent vägrar lyssna på, till skillnad från höginkomsttagarnas.

Då ska ändå de deltidsarbetslösa kvinnorna vara glada för sin knappa situation. För det ser taskigt ut på arbetslöshetsfronten. Från och med i år räknar regeringen nämligen med att den öppna arbetslösheten kommer att öka. Så mycket betydde Reinfeldts arbetslinje: hann du inte få fast anställning innan 2008 så önskar han dig bättre lycka i nästa högkonjunktur.

Kamrater, mötesdeltagare!
Att höra finansminister Anders Borg prata om statsbudgeten och samhället gör mig rädd. Det finns en fundamental motsättning mellan Borgs moderata uppfattning om samhällsekonomin och min egen. Enligt finansministern är statens uppgift att se till att ekonomin går bra. Därför måste de deltidsarbetslösa kvinnorna kuvas, därför måste den offentliga sektorn säljas och därför måste de rika få skattesänkningar.

Självklart går ekonomin bra om vi med ekonomin menar alla miljardvinster i det privata näringslivet eller tillväxten i sportbilsförsäljning. Ekonomin för oss som studerar och bor i hyresrätt går ju å andra sidan mindre bra. Men enligt mitt sätt att se det är ekonomin bara ett verktyg, inget ändamål i sig. På första maj kräver arbetarrörelsen ingen rekordtillväxt, inga överskott ens i statens finanser.

Målet med vår politik – arbetarrörelsens politik – är att stärka vår makt och säkra våra intressen i konflikt med det som finansministern kallar ekonomin. Vi pressas tillbaka av överklassen när skatten på lyxvillor sänks och ersätts av en avgift, som slår lika hårt mot oss som mot miljardärerna. Vi pressas tillbaka när ersättningar i sjukförsäkring, a-kassa och föräldraförsäkring sänks. Och, som ordspråket lyder: ”Det som är bra för överklassen är dåligt för dig.”

Vem är det förresten som bestämmer att det ska byggas nya motorvägar i Stockholm för tiotals miljarder, och att biljettpriserna på kollektivtrafiken stadigt höjs? Är det han den där Marknaden? Nej, valet att bygga ut bilismen i onödan och strunta i kollektivtrafiken är medvetet. Det är knappast vi studenter, pensionärerna och låginkomsttagarna som beslutar om vad bussen ska kosta och hur ofta den ska gå.

För miljön, och därmed i slutändan för oss själva, får det allvarliga konsekvenser. Utsläppen från transporter med bil och lastbil ökar i Sverige. De drivs på av en politik som uppmuntrar medelklassen att köpa nya bilar och handeln att frakta alltmer gods på lastbil. På sikt är det inte hållbart att hävda var mans (för det är oftare män som äger och kör bil) rätt att förstöra vår miljö genom att vidareutveckla massbilismen. Det krävs helt andra lösningar och ett helt annat fokus. Arbetarrörelsen kämpar kollektivt, för kollektiva och gemensamma lösningar.

En lösning som vi i Ung Vänster och vänsterpartiet har föreslagit heter klimattaxa. Den går ut på att staten stödjer en utbyggd kollektivtrafik samtidigt som biljetterna slopas och det blir gratis att åka. På så sätt kan fler åka buss, och många låter bilen stå i garaget. Med kravet på klimattaxa ställer vi inte frågan ”Varför är bensinen så dyr?” utan ”Varför är det så dyrt att åka buss?”.

Men det är inte av egoistiska, privatekonomiska skäl som vi kräver makt över ekonomin. Miljoner människor i världen påverkas direkt av vårt samhälles miljöförstöring, och lika många av våra företags ekonomiska rovdrift. Vill vi bryta med den ohållbara miljösituationen och skövlingen av naturen, måste den förändringen också omfatta en grundläggande ekonomisk omvärdering. Anders Borgs ”själv är bäste dräng”-politik måste ersättas av en som ger världens 6 miljarder invånare ett ekonomiskt och miljömässigt rättvist utrymme.

Och det är därför vi står här i dag, på Vattudalstorget för att påminna om den vision om ett annat, bättre samhälle som vi bär på. Det är med oss själva som den visionen måste växa fram och ta form. Med en annan regering än alliansregeringen skulle vi förmodligen slippa det direkta vurmet för den övre medelklassen och överklassen. Men vi skulle bara för det inte automatiskt få en bra välfärd, goda arbetsvillkor och en hållbar miljöutveckling.

Kampen mot marknaden och de rika gubbarnas grymma samhällssystem kan vi bara föra om vi är överens om ett alternativ mot dem. Det finns de som menar att EU är ett sådant alternativ. Jag tror inte det. EU skapades av och har blivit ett verktyg för de rika gubbarna och deras köpta lobbyister i ”marknadens” tjänst. Nej, alternativet finns betydligt närmare oss än Bryssel – det kallas vänsterpolitik och är något som var och en av oss kan bidra till. Vänsterpolitik skapas när vi – olika som vi är – går ihop, tillsammans, och inser att vi måste arbeta gemensamt mot våra gemensamma mål.

Kamrater, mötesdeltagare.
Jag vill också med några ord be alla att skänka en tanke till de lidande palestinierna i Gaza. Första maj är en solidaritetens dag när vi tänker på alla som slåss för frihet från förtryck och för ett annat samhälle, över hela världen. Årets förstamajinsamling går till Palestinian Medical Relief Society, en organisation som driver sjukvårdsverksamhet i vad som kallas världens största fängelse, palestinska Gazaremsan mellan Israel och Egypten.

Det finns en uppfattning bland vissa om att Israel närvarar på de palestinska områdena för att skapa lugn och säkerhet. Ungefär lika riktig är uppfattningen att vargen närvarar i fårhagen för att vakta fåren. Vargen är i hägnet för att slakta fåren. Israel är i Palestina för att krossa det palestinska samhället. Varje insamlad krona till Palestina innebär en strimma hopp i ockupationens mörker.

Hoppet och visionen om en förändring åt det bättre är vad jag önskar att vi alla kan bära med oss i dag och framöver. Som en inre kraft att finna styrka till förändring i, och som ledstjärna för den fortsatta kampen. De statliga kampanjerna mot kommunism är ett tecken på maktens rädsla, inte för sovjetkommunismen utan för en arbetarrörelse som likt den tidiga, mäktiga arbetarrörelsen konkretiserar allvarliga krav på ett bättre samhälle på våra villkor. En gång, och det är min fasta övertygelse, är det trots allt vi som till sist ska segra.

Tack!

Uppdatering: Här rapporterar Strömsunds partiförening om 1 maj-aktiviteterna.