Ny i kommunstyrelsen

I dag har jag blivit invald av Östersunds kommunfullmäktige som ersättare i kommunstyrelsen (ordinarie ledamot är Christina Hedin). Jag har också blivit utsedd till gruppledare för Vänsterpartiet i Östersunds kommun.

Det känns spännande att tillhöra de yngsta, såväl ålders- som erfarenhetsmässigt, i fullmäktigeförsamlingen och få så fina förtroendeuppdrag. Att sitta i kommunstyrelsen innebär att man på ett bättre sätt får insyn i kommunens verksamhet och att man i ett tidigare skede än fullmäktigedebatten kan komma med frågor eller förslag. Det kommer att vara till mycket nytta för mig.

Östersunds kommun behöver mer av klassanalys och hållbarhetstänk, och mindre av gubbighet och "ekonomism". Det sistnämnda kan vi se exempel på i vår vardag, när skolor tvingas skära ner viktig verksamhet på grund av beslut där beslutsfattarna tittat för mycket på siffrorna och för lite på verksamheten.

Våren kommer jag att använda till att lyssna in bland kommunanställda vilka konsekvenserna av den nuvarande majoritetens budgetförslag kommer att bli, och vad som är viktigast att satsa på i Vänsterpartiets budget. Jag hoppas få möjlighet att lyfta frågan om arbetsplatsdemokrati, som är avgörande för det samhälle jag vill bidra till att skapa. I maj och juni kommer vi att ha många diskussioner kring hur mycket pengar som egentligen behövs för att ha en schysst kvalitet i exempelvis äldreomsorgen. Är de mest centrala behoven så stora att pengarna vi har nu inte räcker till? Gör nedskärningarna som föreslås inför 2013 det omöjligt att hålla bra kvalitet i omsorgen?

För övrigt: Dagens roligaste rubrik i ÖP - Sork på åker i Fåker släckte telenät - sätter fingret på ett viktigt samhällsproblem. Ett glesbygdslän som Jämtlands län kommer att bli hopplöst efterblivet i takt med att landets större städer blir alltmer tekniktunga. För oss är det avgörande att vi har en politik som förmår fördela resurserna över hela landet, så behoven tillgodoses på någorlunda lika villkor.

Vänsterpartiet i opposition i Östersund

Det var både väntat och oväntat i dag när Socialdemokraterna och Miljöpartiet i morse citerades i media. "Vänstern hoppar av", hette det i bland annat P4 Jämtland. Väntat, dessvärre, att Socialdemokraterna skulle stå fast vid skattestopp, nedskärningar och privatisering av 32 av 64 nya lägenheter i äldreboendet här i Torvalla. Oväntat att få veta att samtal med Centern pågått i en veckas tid - vilket utrymme lämnar det för interndebatt inom socialdemokratin?

Bristen på utrymme för diskussion har varit skriande de senaste två veckorna. Hela budgetprocessen började för drygt två veckor sedan, måndagen den 13 februari. Östersunds kommun höll då en boksluts- och budgetdirektivkonferens, där vi fick tjocka häften med siffror över kommunens verksamheter 2011 och prognoser för 2012 och framåt. Samma kväll hade vi medlemsmöte i Vänsterpartiet Östersund, för att hinna få igång en rejäl debatt kring vilka problem och lösningar vi ansåg vara de viktigaste. Tre problem sågs mer allvarliga än andra i tjänstemannaförslaget till budget för 2013:

1. Medlemsmötet konstaterade att det är orimligt att Östersunds kommun ska skära ner på välfärden med 94 miljoner kronor år 2013, samtidigt som kommunen gör ett överskott på 71 miljoner kronor. Konjunkturen viker under 2012, vilket leder till ökad arbetslöshet och minskande skatteintäkter 2013-2014. Detta är en tillfällig förändring som kommer att gå tillbaka när arbetslösheten vänder neråt om något/några år, och därför kan de minskade skatteintäkterna täckas genom ett minskat/borttaget överskottsmål dessa år.

2. Därtill, konstaterade mötet, tyder det mesta på att välfärdsbehoven kommer att vara högre 2013 och 2014 (och ännu mer så längre fram) än vad de varit de gångna åren, vilket innebär att en höjning av skatten måste till. Högre löner i kvinnodominerade yrken, fler arbetande händer i omsorgen och en grön omställning av kommunens lokaler och transporter kräver pengar i form av skatteintäkter.

3. Privatisering är ett tilltag som har blivit populärt i Östersunds kommun för att sänka kostnaderna. Så fort något är "för dyrt" tar man in Carema och Attendo, eller andra privata företag, som lägger lägre anbud än kommunen för att driva verksamheten. Det här gör att vi i kommunen förlorar insyn, samordning och inflytande över hur välfärdsarbetet organiseras, samtidigt som de anställda förlorar i trygghet. Medlemsmötet var tydligt på punkten att vi inte kan medverka till ytterligare privatisering i ett rödgrönt samarbete.

Lördagen den 18 februari gick budgetprocessen vidare, med gemensamma diskussioner för ledamöterna från den rödgröna fullmäktigemajoriteten. Diskussionerna blev överlag bra, men sammantaget var det för lite tid för att hinna komma nånvart - vilket Vänsterpartiet också påpekat flera gånger tidigare. Vi ville ha mer tid för diskussioner med S och MP.

Måndagen den 20 februari höll Vänsterpartiet Östersund ett andra medlemsmöte, denna gång utifrån utfallet från lördagens gemensamma diskussioner. Medlemsmötet formulerade en debattartikel, som undertecknades av oss i fullmäktigegruppen närvarande på mötet. Debattartikeln publicerades sedan i ÖP i går, måndag. Innehållet är i korthet följande:

- Inga nedskärningar som leder till kvalitetssänkning för elever och omsorgstagare. Däremot vill vi fortsätta att diskutera effektiviseringar på omkring en procent av verksamheten, i linje med våra politiska målsättningar.
- Vi vill ha en budget i balans. År 2013 finns inget utrymme för något överskott, men på några års sikt är ett överskott på 1-2 procent av intäkterna önskvärt. Vi utesluter inte heller en skattehöjning om det är nödvändigt, i synnerhet inte om det visar sig att behoven i välfärden ökar.
- Inga privatiseringar. Vårt alternativ till privatisering är demokratisering, att anställda och brukare får komma till tals och föra fram förslagen som gör vår gemensamma välfärd ännu bättre.

Detta blev alltså för mycket för Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Istället för att hitta en lösning med Vänsterpartiet söker de sig nu till Centerpartiet. Detta kommenteras av Kalle Olsson, ledarskribent LT, här och av Peter Swedenmark, tidigare ledarskribent LT, här. Mer om samarbetet som sprack här i SVT:s Jämtlandsnytt (jag är med på ett hörn) och här i ÖP.

Återstår nu gör bara fortsatt arbete i opposition för Vänsterpartiet. Oavsett vilken koalition som styr i Östersund de kommande åren kommer den att vägledas av nedskärningar, privatiseringar och stopp för skattehöjningar. Det känns lite tungt att blicka framåt med sådana utsikter. Samtidigt är Vänsterpartiets enda möjlighet att föra fram vår politik att stå för en tydlig kritik av nedskärnings- och privatiseringspolitiken, och sådan kritik ryms inte i dagsläget i ett samarbete med S och MP. Nu är det upp till bevis för vänstern - vi ska visa att jämlikhet och välfärd är vägen framåt.

Hansson (C): "Lev på lagom fot!"

Vänsterpartiet i Östersunds kommunfullmäktige har väckt en motion kring hur vi ska klara välfärden den närmaste tiden. Till följd av ett sviktande skatteunderlag beräknas kommunens intäkter under 2012-2014 bli för små för att klara av utgifterna. Om detta har jag skrivit tidigare. Nu måste vi välja vilken väg vi ska gå för att hantera den här situationen. Vänsterpartiet anser, till skillnad från övriga partier, att det inte finns endast en väg - stora nedskärningar i kombination med privatiseringar och ambitionssänkningar.

Med vår motion vill vi bredda diskussionen: Hur ska vi sköta underskottet? Ska det betalas med mindre verksamhet, med sänkt överskott eller med höjd skatt - eller med en blandning? Om vi vill ha höga ambitioner i välfärden, då bör det rimligtvis också gå att diskutera kostnaden (uppåt, inte bara neråt).

Vår motion lyder:

Till försvar för välfärden i Östersunds kommun

Vänsterpartiet gick till val i höstas på att skapa världens bästa välfärd, utan vinstintressen. En välfungerande gemensam välfärd är grundläggande för att skapa ett mer jämlikt samhälle. Att strama åt i välfärden när konjunkturen är svag är helt fel väg att gå.

Både budget och välfärd i balans
För att kommunen ska ha god ekonomisk hushållning, vilket innebär ett överskott på 60 miljoner kronor, föreslås ett antal hårdhänta sparförslag. En del av förslagen leder till ökade orättvisor och sänkta ambitioner i välfärden. Bland annat föreslås fältarbetsgruppen läggas ned, specialpedagoger sägas upp och antalet elever i kulturskolan minskas. Det här ger en borgerlig utveckling där var och en får se om sitt eget hus och klasskillnaderna ökar. Priset för kommunens budgetöverskott ska inte betalas med större barngrupper, striktare beviljande av hjälpmedel eller minskat förebyggande socialt arbete. Ett rimligt mål vore ett överskott om 15 miljoner kronor 2012, för att kunna täcka oförutsedda utgifter.

Nej till privatiseringar
Förslagen om privatiseringar inom vård- och omsorgsförvaltningen är oacceptabla. Att låta privata företag ta över driften av verksamheter föreslås som ett sätt för kommunen att spara pengar. De som i slutändan tjänar på detta är riskkapitalbolagen bakom den privata vård- och omsorgsindustrin. Förlorarna är omsorgstagare och anställda som får allt mindre tid att göra något annat än det allra nödvändigaste. Om nedskärningar ska göras inom omsorgen så ska beslutet fattas i valda församlingar, inte av bolagsstyrelser registrerade i skatteparadis.

Om det behövs – höj skatten
Vi är istället beredda att höja skatten med 0,5 procentenheter eller 50 öre per 100 kronor för att säkerställa en god kvalitet i våra verksamheter. Det ger kommunen ett tillskott på cirka 50 miljoner kronor år 2012 och möjliggör viktiga välfärdssatsningar. Skattehöjningen motsvarar en hundralapp i månaden för en person med 20 000 kronor i månadsinkomst.

Vi föreslår fullmäktige besluta:
att ingen verksamhet överlämnas till privat drift
att kommunalskatten höjs från och med 1 januari 2012 med 0,5 procentenheter

Inga-Karin Bergman
Christina Hedin
Stefan Konradsson
Nisse Sandqvist
För Vänsterpartiet i Östersunds kommunfullmäktige

När vi föreslår en skattehöjning på 50 öre är det mest som räkneexempel. I det här fallet skulle höjningen innebära att vi slipper underskottet i kommunen samtidigt som det blir en buffert över på 15 miljoner kronor, som kan användas till "oförutsedda utgifter". Men mer än att slå fast summor hit och dit vill vi som sagt bredda diskussionen. Det finns inte bara nedskärningar på kartan, även om vi såklart också vill att alla verksamheter ser över om det går att spara pengar och effektivisera där det är möjligt. Rent ekonomiskt är det när man har det svårt som man gör klokast i att investera för framtiden. Att försöka skära sig ur en svacka är att bädda för depression.

I ÖP bemöts vårt utspel av daterad "enda vägens politik"-retorik på ledarsidan. I Stureplans- och Svenskt Näringsliv-centerns verklighet finns inget annat än en gemensam plan - kring vilken alla från S till M sluter upp - vars kärna är att marknaden bör få tillträde i det utrymme som det offentliga av ekonomiska skäl "måste" lämna. Här svävar tydligen Vänsterpartiet in som en röd vålnad från 1917 och kräver en säkrad välfärd, tillfälligt sänkta kommunala överskottsmål och förmodligen arbetsläger för oliktänkande. Spenderandet vet inga gränser, och rätt vad det är har vi 103 procent i kommunal skattesats.

Ledarskribenten Per Hanssons slutsats är att tankarna om bibehållen standard i den gemensamma välfärden bör ges upp och budskapet till alla de som kanske blir utan hjälp är kort och gott: Lev på lagom fot. Eller ännu hellre, skär ner och låt folk välja i spillrorna mellan olika privata alternativ, så kan de beslutande politikerna inte ställas till svars.

Till Per Hansson och andra borgerliga debattörer vill jag understryka hur det här med vänstern och ekonomin ligger till. Vi vill inte go bananas och belasta kommunen med stora skulder. Vi är inte ens särskilt förtjusta i att höja skatten för sakens skull. Vad vi säger är att det är oklokt att i budget 2012 kräva ett överskott (alltså oanvända pengar) på 60 miljoner kronor, samtidigt som man skär ner på viktig välfärdsverksamhet med ungefär samma summa. Det är också synnerligen oansvarigt att dölja nedskärningarna bakom en fasad av privata utförare.

Om man tittar bort från ledarredaktionen och frågar folk om det kan vara värt en hundralapp i höjd skatt för att stökiga ungar ska få sin extra lärarresurs, så brukar svaret vara rätt klart. Den där hundringen skulle säkra oss från en hel del väldigt jobbiga försämringar, men också ge möjlighet att stärka välfärden på nya områden. Det finns trots allt redan nu stora brister i till exempel skola och äldreomsorg, där folk blir utan välfärd eftersom pengarna saknas. Om ambitionen finns kan vi faktiskt skapa världens bästa välfärd här i länet, och det utan att det behöver kosta skjortan. Men det kräver att vi lämnar de tvångsmässiga ropen på nedskärningar och börjar med att se behoven.

Parlamentariskt besked

Det kom ett brev från länsstyrelsen i dag där jag läser följande:

Ni har utsetts till ledamot av kommunfullmäktige för tiden till och med den 31 oktober 2014.

Vad spännande det här ska bli! I fyra år framåt representerar jag kommuninvånarna i Östersunds kommuns högsta beslutande församling. Det känns stort att få det förtroendet (och därtill 112 personröster, oombedda men för vilka jag ödmjukast tackar) att förändra vår kommun.

Partiets fyra fullmäktigeledamöter 2010-2014 är:
Christina Hedin
Elin Hoffner
Stefan Konradsson
Nisse Sandqvist

Jag förväntar mig ingen storm av åsikter, men ni som har röstat på Vänsterpartiet tycker jag ska ha högt ställda förväntningar på oss i kommunfullmäktige. Hösten 2014 ska ni inte behöva stå i vallokalerna och känna er osäkra utan tvärtom kunna lägga en självklar röst på oss igen. För att jag och övriga förtroendevalda ska veta vad vi gör bra och vad vi bör göra bättre blir vi glada av respons från er. Till mig kan man alltid höra av sig på nisse.sandqvist[a]gmail.com. Är det något jag gillar så är det att svara på frågor och diskutera politik!

En del av vad vi gör i kommunen kommer jag att blogga om. Kanske dyker det upp något som jag inte känner är helt bra, eller så kanske jag behöver idéer för att göra någonting bra ännu bättre. Då kommer jag att blogga om det också. Jag hoppas att det gör det möjligt för fler att kommentera och diskutera vår politik, så vi kan bli bättre.

Med det sagt vill jag tacka för förtroendet och hoppas att den här mandatperioden infriar åtminstone några av alla mina förhoppningar. 2014 är Östersund en bättre kommun att bo i!

Motsättningar it is

I det borgerliga drömsamhället finns inga intressemotsättningar. Det finns politiska strider, men på en helt annan nivå. Kvällens partiledarutfrågning i SVT, där Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly frågades ut, förhöll sig till stora delar inom domänerna för det framtida borgerliga drömsamhället.

Här kretsar inte frågorna kring världsliga ting som vilka dagens största samhällsproblem är och hur förhållandena påverkas beroende på vilken politik som förs. Istället är det karaktärsfrågor och motsättningar av närmast teknisk art som står i fokus. Varför tillåter Lars Ohly sina barn att gå i friskola? Har ni inte en överenskommelse om skattenivån heller? När kommer Vänsterpartiet överens med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om föräldraförsäkringen? Det enda som saknades för en komplett, surrealistisk utfrågning var frågan om rut-avdraget.

Vi har en situation där borgerlig politik under ett par årtionden har undergrävt många av de landvinningar arbetarrörelsen genom historien har gjort. Vårdnadsbidraget drar undan benen för den inkluderande barnomsorgen. Den förödda a-kassan ställer tusentals arbetslösa inför valet att ta jobb till allt lägre löner. Med de nya sjukförsäkringsbestämmelserna skaffar den som har råd en privat sjukförsäkring.

Detta är allvarliga grejer, som vi i Vänsterpartiet har valt att möta sakligt i vår valplattform. Men den tredje statsmakten - här är SVT bara en aktör i en hel flock - har andra syften. En av de genom valrörelsen mest uppmärksammade frågorna har varit opinionsundersökningar. Inte enskilda politiska skildringar eller förslag, utan just undersökningar om vilket parti folk (vanligtvis mellan 800 och 2 000 personer) mest troligt skulle rösta på. Detta tar inte bara utrymme från de viktiga politiska debatterna och journalisternas granskning av politiken, såväl den förda som de förslag som läggs, utan ökar också ytligheten i den politiska processen.

Partierna tvingas ta till utspel och PR för att lyfta siffrorna tills nästa opinionsinstitut offentliggör sin senaste undersökning. Och där gynnas den som har de största PR-resurserna och de enklaste svaren. Ett sådant politiskt spel gynnar inte ett demokratiskt politiskt samtal, där idéer och samhällsvisioner ställs mot varandra ur olika perspektiv. Istället kommer det att handla om partiledares personlighet och karisma, om allmänmoral och om att framställa sig som en del av det vinnande laget.

Då får vi också en utfrågning där konfliktfrågor berörs något, men som huvudsakligen handlar om annat än det som höstens val gäller. Här hamnar konflikten mellan vad Lars Ohly har sagt förut och vad han säger nu, mellan vad V och S och MP säger. Det här är ett stort problem för demokratin. Även om också sådana frågor behöver lyftas upp till diskussion måste det finnas en gräns för hur mycket utrymme de ska tillåtas få.

Angående Ohlys svar i utfrågningen finns mycket att säga. Jag upplevde att han var ovanligt pratig och inte lika rak som jag hade förväntat mig. Eftersom de båda utfrågarna hade åtskilliga frågor med ledande utformning skulle han i större utsträckning ha svarat att frågan är felställd och besvara den ställd på ett bättre sätt, hellre än att dra igång långa resonemang som försök till förklaring. Han misslyckades delvis med att knyta samman den individualiserade föräldraförsäkringen med resten av de jämställdhetspolitiska strävandena, men lyckades rätt bra med att förklara hur människosyn avgör partiets syn på exempelvis rättspolitik. Ännu finns tid att hitta sätt att uttrycka vår politik på ett mer slagkraftigt sätt. Det är bara att sätta igång...

Ohly in town

Lars Ohly var på besök i Östersund i dag. Med sig hade han ett budskap om välfärd, jobb och rättvisa. Det är ju inte så illa pinkat.


Innan han talade till massorna friade han till medierna (SR, ÖP, LT) i mina hemtrakter, Torvalla. En egen reflektion är att det är rätt intressant hur media i stora stycken lyckas göra valteknisk fråga av en politikers budskap: Håll ihop välfärden - privatiseringarna, skattesänkningarna och avregleringarna sliter den itu!

Ohly tyckte att det var en dålig idé att göra X. Han lovar att det ska satsas Y kronor på Z.

Det är jättesvårt att återge större resonemang och sammanhang i nyhetsform, men nog nödvändigt om allmänheten ska bli klok på verkligheten genom sin mediekonsumtion. Av den anledningen får vi pseudodebatter om begrepp, istället för om seriösa värderingar. Jantelag istället för driftsprincip. Helt enkelt för att det är så lätt att nå ut med begrepp som jantelag, och så svårt att nå ut med mer seriös samhällskritik. Synd, inte minst för demokratins skull.

Feminism i praktiken

Vänsterpartiets senaste utspel är exempel på hur man kan agera praktiskt för en mer jämställd politik. Dels att nyttja de kollektiva matbespisningarna mer genom att erbjuda föräldrar take away-mat till självkostnadspris. Dels genom att öka personaltätheten i förskolan, en åtgärd som både skulle lätta på stressen bland anställda i förskolan och locka fler att placera barnen i förskola för att gå ut i arbetslivet igen (en sorts feministiskt svar på vårdnadsbidraget).

Precis som vissa vänstermänniskor ibland använder ord som "fascism" så mycket att de drabbas av inflation, på samma sätt gröper många borgerliga ur centrala politiska begrepp. Nu senast kallar Centerkvinnorna i Jämtlands län avdraget för hushållsnära tjänster ett sätt för "framförallt låg- och medelinkomsttagare" att få hjälp i hemmet. Därtill påstås att det har "motverka[t] inkomstskillnader mellan kvinnor och män". Vilket såklart är bullshit.

En tredjedel av avdragen görs av folk med över 50 000 i månadsinkomst. Avdraget fördjupar redan rådande samhällshierarkier. Vänsterpartiets senaste förslag syftar tvärtom till att bryta dessa. Det är skillnaden.

Eva-Britts kupp/chock/succé

Eva-Britt Svensson skrällde i dag genom att kamma hem 89 röster i omröstningen om ny talman i EU-parlamentet. Kul att den enda motkandidaten mot reaktionäre polacken Buzek var just Vänsterpartiets representant i Bryssel!

Jag har semestrat hejdlöst mycket på sistone. Framöver ska jag försöka rätta till det.

Nästa argument: Sovjet?

Vänsterpartiet i Östersund uppmärksammar Socialdemokraterna på att det vore ett brott mot samarbetsavtalet att lägga ut mer av hemtjänsten på privata utförare. Om S ändå fullföljer privatiseringen - som föreslås enbart för att skära i utgifterna med futtiga fem miljoner kronor - anser vi att samarbetet har upphört. Man kan inte ha ett samarbete som bygger på icke-samarbete.

Vi vill istället att kommunens hela verksamhet inom i första hand vård- och omsorgssektorn ska ses över ur effektivitetssynpunkt. Ett sådant förslag har vår revisor lagt fram. Som en tillfällig åtgärd kan vi också tänka oss en krisskatt, för att kompensera för det plötsliga bortfall i skatteunderlaget som har drabbat kommunen. Underskotten är då i huvudsak förbi om ett par år. Inget av det här borde vara kontroversiellt för socialdemokratin, däremot borde förslaget från deras egna vård- och omsorgsnämndsordförande vara det.

När borgarna har slut på argument kommer istället hittepåadjektiv, eller motstridiga nedsättande omdömen. Som typ i ledaren i dagens ÖP. Vänstern borde "greppa varje besparingschans som ges", skriver Per Hansson (C), inte "snacka om att ta ut mer skatt". Okej, vi borde alltså bli opportunister som går med på vad som helst. Eller? Nej, för han skriver också att: "Östersunds invånare förtjänar bättre i form av en stabil och tydlig politisk ledning. Inte vindflöjlar som likt Vänstern hellre värnar sina heliga principer än försöker klara upp ett krisläge."

När vi värnar våra "heliga principer" (eller helt enkelt vill hålla oss till ingångna avtal) är vi "vindflöjlar". Hur får karln ihop det? Never mind - han jobbar ju ändå på en centerpartistisk tidning, så varför skulle det behöva finnas någon logisk stringens?

Vård- och omsorgsnämndens ordförande är också mer än lite fräck som (enligt LT) kallar överenskommelsens principer för "ord på papper". Ord på papper är att ställa två privatiseringsförslag mot varandra, istället för att grundligt genomlysa varför den egna verksamheten är så hopplöst ineffektiv.

Socialdemokraterna har flera gånger tänkt högt i vänsterpartisters närvaro att de "hade hoppats att vänstern hade mognat". Nu är det dags för sossarna att vakna och ta tag i den egna byråkratin. Vi i vänstern vill låta den gemensamma välfärden mogna efter de önskemål och krav som anställda och brukare har på verksamheten, inte fly problemen genom privatisering.

Som man frågar...

En på samma gång tröttsam och fräck enkät har omedelbart efter EU-valet skickats ut till 1 300 av Vänsterpartiets politiker. Jag ids inte ens nämna vem avsändaren är. Vad enkäten handlar om? Man vill såklart få några vänsterpartister att skriva något snaskigt om sin partiledare som går att göra rubriker av.

Bland enkätsvaren har man hittat ett 30-tal som inte anger att de har förtroende för Lars Ohly. Man kan tycka att detta, att 30 av 1 300 eller knappt 2,5 procent, utgör en marginell kritik av Ohly som partiledare. Men så kan det förstås inte tolkas när media ska göra utspel. Då heter det istället "Efter EU-fiaskot: Avgå, Ohly!" (Nyhetskanalen.se, förstarubrik i kväll). Sanningen är att det bara är någon enstaka som kräver Ohlys avgång. De flesta ser misslyckandet som en följd av en felaktig strategi från partiledningens sida, och det är ett ansvar som faller på de ansvariga för valrörelsens utformning - där har Ohly haft en ganska tillbakadragen roll i det här valet.

Nu blir det debatt inom partiet. Intern debatt är god debatt. Där kommer Ohlys ansvar att tillhöra de mindre frågorna. Desto större måste diskussionen om ledande partiföreträdares kompetenser över huvud taget vara. Lars Ohly är närmast perfekt som vallokomotiv i ett klassiskt val: en utmärkt talare, skarp retoriker, blir lyssnad på av folk och så vidare. Men uppenbarligen sitter inte rätt person på rätt plats överallt i partiet, och det är där skorna klämmer.

Detta är dock en fråga för partiet att självt komma fram till, efter interna diskussioner oss medlemmar emellan - inte till följd av kampanjer från oseriösa proffsbloggar.

Vad fattas oss i vårt parti?

Jag sitter och läser Vänsterpartiets valplattform till EU-parlamentsvalet. Det slår mig direkt att innehållet i den för det mesta inte har konkretiserats i vår valkampanj. Det enda som har följt med i hela valet är flygbladen, som är nästan vulgärt populistiskt formulerade:

Du och alla andra svenskar har hittills betalat mer än 300 miljarder kronor till EU. Vad har du fått tillbaka? Om du inte är skånsk storbonde eller byråkrat i Bryssel har du antagligen inte fått något alls.

Vi vill sluta kasta pengar i det svarta hål som kallas EU. De miljarder vi varje år betalar skulle räcka till 50 000 fler förskollärare, sjuksköterskor och lärare i Sverige.

Den EU-kritiska allmänhet som vi har vänt oss till har nog ryckt på axlarna när de har stött på vårt valmaterial. Vi har haft en fantastiskt rolig valtidning, men den har knappast lett till någon djupare förståelse för vår politik. EU-kritiken har blivit nästan pratig, med en mängd exempel på all skit i Bryssel, medan vår politiska linje och våra alternativ på alla områden har kommit fram svagare än övriga partiers.

Sorsele, mina hemtrakter, visar närmast chockerande resultat för Vänsterpartiet. Vi tappar mer än 40 procentenheter - från nästan 50 procent 2004 till drygt 8 procent 2009. Erik Berg uppmärksammar i ännu ett intressant inlägg att det råder stora regionala skillnader i röstdeltagande i landet: Ragunda och Lidingö symboliserar således en växande klyfta mellan glesbygdsapati och urban EU-entusiasm.

Att vi har saknat ett mediekärt förstanamn på listan är uppenbart - och blir tydligare när man ser Folkpartiets (Marit Paulsen) och Miljöpartiets (Carl Schlyter) framgångar. Jonas Sjöstedt eller för den delen Gudrun Schyman hade helt klart lockat media såväl som väljare.

Men mest har vi saknat de konkreta frågorna. Vi har lyckats missa massor av chanser i form av sakfrågor (fildelning, utsläppsrätter, lobbying) och istället försökt måla en systemkritisk bild med bred pensel. Det borde fungera tvärtom: EU-frågorna konkretiserar vi och fokuserar på ett fåtal i valrörelsen, medan vi är systemkritiska på ett mer generellt plan mellan valen.

Den attityd som annonserades för ett par år sedan - ett gladare, mer positivt vänsterparti - har vi glömt under den här valrörelsen. Istället har det varit kritik - helt befogad, i och för sig - för hela slanten. Alternativet har framstått som "vad som helst utom EU".

Förhoppningsvis har partiet gjort en lärorik läxa denna gång. Vi måste analysera valrörelsen från alla perspektiv - hur bra fångade vi till exempel upp väljare under 30 och över 55 i det här valet? - kontinuerligt, och vara flexibla för att hänga med när valrörelsens fokus svänger från en fråga till en annan. Med det och en rejäl intern debatt nu i höst är jag helt säker på att vi kan bli "raketen" i riksdagsvalet 2010.

EU-medieskugga

Vänsterpartiet har den minsta valbudgeten av riksdagspartierna. Inga centrala pengar går till annonser. Hela partiets valrörelse bygger på det arbete bland folk som partiets aktiva utför. Därför är det helt okej om vi får synas i media när det händer något utöver det vanliga.

Lars Ohly var på besök i Östersund och Krokom under fredagen. Inte med ett enda ord omnämns Vänsterpartiet eller dess ledare i lokalmedia, såhär dagen efter. Däremot har LT en artikel bestående av ett omarbetat pressmeddelande från Centerpartiet om vårdval, och ÖP en artikel om hur Sverigedemokraterna ställde in sin medverkan på studentkårens EU-upptakt på Mittuniversitetet.

ÖP följde sedermera SD:s exempel och struntade i EU-upptakten, där annars åtta partier fanns representerade. Vänsterpartiet med bland andra partiledaren och vår lokala kandidat på listan.

På Mittuniversitetet sopade Ohly banan med de andra...

Bland andra ställen besökte Lars Ohly LärCentrum i Östersund. På en timme presenterade han Vänsterpartiets politik i ett välfyllt skolbibliotek. Om journalisterna hade brytt sig hade de också fått höra vilka smarta, relevanta frågor som kom från publiken - viktiga saker, som skulle behöva belysas inför valet den 7 juni.

Fullt hus och frågvisa SFI- och vuxenstuderande på LärCentrum.

På eftermiddagen delade vi ut ett antal hundra tidningar till förbipasserande på olika torgmöten runtom i och kring Östersund. Och många intressanta samtal med folk på stan blev det. Men om det kan vi inte läsa i någon tidning. Förhoppningsvis når mina enkla ord här på bloggen ut bättre än den kompakta tystnad som mainstreammedia erbjuder, men nog är det tokigt ändå att medieskuggan verkar följa oss i både ur och skur.

Rösta på ja- och nejpartiet! Eller?

Socialdemokraternas svar på DN:s EU-sajt gör mig lite trött. Finns det något i hela världen som inte Socialdemokraterna är för, men å andra sidan emot, fast i slutändan ändå vill hitta en bra balans i?

DN ställer den rätt tydliga frågan "Kommer ni att arbeta i EU för en hårdare eller mjukare linje mot illegal fildelning?" och Socialdemokraterna svarar:

För oss är det viktigt att det finns en bra balans mellan den enskildes integritet och förmågan att kunna bekämpa illegal fildelning. Vi kommer att verka för att den balansen värnas.

Här säger vi alltså ingenting alls om hur vi ser på läget i dag, om det ska bli friare eller mer reglerat, eller någonting alls. Bara att vi vill värna balansen, den där odefinierade balansen mellan det ena och det andra.

Marita Ulvskog, toppnamnet på S-listan, ger besked om Socialdemokraterna som politisk aktör:

–  Vi som kandiderar för Social­demokraterna har alla en samhällskritisk hållning och det gäller även vårt valprogram, säger Marita Ulvskog.

Men är det EU-kritiskt?

–  Vi i partiet delar en grundideologi för EU-samarbetet. På vissa områden vill vi begränsa EU:s makt och på andra tycker vi det är bättre att besluta på EU-nivå.
[...]
Det ska finnas tydliga gränser för EU:s makt och för vad vi ska bestämma om själva här hemma. På ett antal områden kan EU göra mer - miljön, regleringen av finansmarknaden, jobben o s v - men på många andra ska det vara i Sverige vi beslutar.

En av socialdemokratins största farhågor just nu verkar vara att som parti ta ställning för någonting alls, över huvud taget. Strategin är att låta enskilda partiföreträdare sticka ut åt det ena (Mona Sahlin) hållet eller åt det andra (Marita Ulvskog), medan partiet håller sig borta från tydliga ställningstaganden. Mönstret känns igen från de borgerliga, i synnerhet Moderaterna.

Det här, tillsammans med sättet på vilket ledande socialdemokrater devalverar värdet av klassiska ord som "solidaritet", borde oroa den som tänker sig Socialdemokraterna som en arbetarnas motvikt mot borgarklassens partier. Socialdemokraterna har egentligen inget emot att ge EU betydligt mer makt och kallar sig, trots den uppenbara ironin som i praktiken statsbärande parti, för samhällskritiker. Om det finns någon skam i partikroppen borde den kunna manifesteras i EU-valet genom att socialdemokratin gör självkritik och omvärderar sin hela EU-politik.

Men det lär vi inte få se. Istället får vi dras med nja-partiet, som tycker att det är roligare att säga ja - fast med måtta. Nja-partiet kan jag leva utan. Med ett EU som är mer fucked-up än någonsin, och därtill får ständigt mer makt, behövs ett parti som har ryggrad nog att dra gränser och visa på andra vägar. Sossarna är inte ett sådant parti, däremot Vänsterpartiet.

Röstkort på väg

I dag fick jag mitt röstkort för valet till Europaparlamentet. Innan nästa veckas slut ska alla ha fått sina röstkort. Vad passar väl bättre då än att kolla in kandidaternas politik? Se exempelvis Eva-Britt Svensson, Vänsterpartiets förstanamn som svarar i Aftonbladet:

Man ska rösta på Vänsterpartiet för att vi är det mest EU-kritiska partiet och för att vi är de som jobbar hårdast. Det är vi som försvarar kollektivavtal och strejkrätt, det är vi som driver jämställdhetsfrågorna starkast, det är vi som driver på i miljö- och klimatfrågorna, det är vi som jobbar för offentlighet, för en human asyl- och invandringspolitik, att stoppa olika former av övervakning och kontroll som begränsar våra fri- och medborgerliga rättigheter, mot EU:s militarisering och för fredsskapande dialog.

En röst på Vänsterpartiet är också en röst på dem som lever som de lär. Vi berikar oss inte på politiska uppdrag utan motarbetar de höga lönerna och ersättningarna. I väntan på att vi får igenom våra krav så skänker vi bort det som överstiger en normalinkomst.

– Jag kandiderar för att vara folkets röst i EU - mot EU-eliten och byråkratin. Jag är, och vill fortsätta att vara, en stark röst för de grupper som annars så sällan kommer till tals inom EU-systemet: Kvinnor, arbetare, EU-kritiker, socialister, freds- och miljöaktivister. Jag kommer att förena en stark EU-kritik med en konsekvent vänsterpolitik.

Word!

Hör Ohly!

Lars Ohly (V) är mycket tydlig i EU-frågan i Aftonbladets program "Korseld". Efter 15 minuter av allmänna frågor och allmänna svar bränner det till rejält. Jag vill rent av citera honom, för Ohlys ord förtjänar bredare spridning:

Katrine Kielos: Du känner inte att den här pågående finanskrisen tvingar fram, kanske, mer modernisering av Vänsterpartiet; jag tänker då på nåt sånt som EU-frågan, att det här väldigt starkt visar på behovet av internationellt samarbete?

Lars Ohly: Nej, tvärtom, höll jag på att säga.

KK: Visar den på behovet av mindre internationellt samarbete?

LO: Nej, men den visar definitivt på att EU är fel väg, med sin nyliberala politik. Den har förvärrat krisen, det är deras nyliberala avregleringspolitik som har varit en av orsakerna till att krisen har fördjupats-

KK: -Fast samtidigt, om... Så måste du väl ändå se att man skulle kunna förvärra krisen väldigt mycket genom att inte ha samordnade åtgärder mot den på europanivå.

LO: De är inte så samordnade. Och det är på ländernas egen nivå, på nationell nivå, som man har möjligheten att göra de stora insatserna. Så kommer det vara i fortsättningen också. Däremot är det bra ifall vi kan komma överens på internationell nivå, och då räcker det inte med EU. Om till exempel att förhindra skatteparadis, att minska en del av de finansiella friheter som finns för bankmarknaden.

KK: Men du ser ingen poäng för arbetarrörelsen att erövra unionen på samma sätt som man erövrade nationalstaten en gång, med viss framgång?

LO: Ja, problemet är ju att den politik som ska föras i Sverige, den bestäms av väljarna - men politiken inom EU är fastlagd i fördrag. Där finns det en nyliberal ekonomisk politik som grund, som man egentligen inte får avvika ifrån. Det gör att det är en väldigt väsentlig skillnad.

Sanna Rayman, den mer borgerliga av de två utfrågarna, agerar för övrigt märkligt i "debatten". Flera gånger påpekar hon att hon inte håller med Ohly. Är det som Lars Ohly säger så otroligt kontroversiellt att hon inte kan hålla sig, eller försöker hon bara verka överlägsen när hon känner sig ägd? Jag vet inte, men det är ett pinsamt beteende från utfrågarens sida...

Katrine Kielos kommenterar också debatten med ett märkligt fokus. Hon menar bestämt att Ohly genom att kritisera EU stänger dörren för internationellt samarbete. Detta alltså trots att han i det citerade ovan säger att det är bra med internationella överenskommelser mot kapitalets i dag otyglade friheter.

Om borgarna och sossarna inte har något vettigt att besvara Lars Ohlys kritik med, så borde de vara väluppfostrade nog för att hålla käft och begrunda och istället ta till sig av kritiken.

Internet för folket!

Vänsterpartiets representanter var bäst på frihet av alla svenska EU-parlamentariker i omröstningen om telekompaketet 2008. De röstade alltså mest av alla emot inskränkningar i friheten på internet.

Det här är en grundläggande fråga att diskutera inför EU-valet: Ska EU reglera vår vardag på internet? Ska bloggar registreras, företag ges rätt att stänga av folk godtyckligt, information lagras och tillgången till internet bli en kostnadsfråga? Företag och deras kompanjoner i EU-högern trycker kraftfullt på för att införa övervaknings- och marknadsmekanismer i européernas internetvardag.

I rapporten "Frihet på internet" finns en sammanfattning av några av EU:s största hot mot friheten. Läs den innan du röstar den 7 juni!

Pensionen åt pensionärerna!

Fyra generationer vänsterpartister kräver på DN Debatt i dag att pensionssystemet görs om i grunden. Kraven kan sammanfattas i tre punkter:

1. Det nya pensionssystemet ger den som tvingats gå sjukskriven länge eller haft många deltidsanställningar alldeles för låg pension. Systemet måste bli mer jämlikt enligt den gamla modellen, där de bästa åren i arbetslivet avgjorde pensionens storlek.

2. Med dagens system frånsäger sig de folkvalda ansvaret för pensionärernas inkomster, genom en automatisk spärr för pensionsutbetalningarna. Istället för att pensionärerna betalar för lågkonjunkturen måste tillfälliga avgiftshöjningar till för att garantera trygga pensioner.

3. Stora summor av våra pensionspengar spekuleras med på börsen. Många miljarder har försvunnit som avgifter till börsmäklare - ännu mer till följd av finanskrisen - och så ska det inte vara. De pengar som sätts in i pensionssystemet av oss sparare ska också tillfalla pensionärerna.

Socialdemokratins brott mot arbetarrörelsens pensionssystem är många. Förr var strävan att alla pensionärer skulle garanteras en dräglig inkomstnivå. Man utformade också systemet och dess kompletteringar för att även "fattigpensionären" skulle kunna leva ett värdigt liv. I dag heter det istället att varje pensionssparare har ett eget ansvar för sin framtida pension och att man måste göra ett "medvetet val".

Jag fick hem ett besked i går om att eftersom jag inte har valt pensionsfonder så har mina pengar placerats åt mig av mitt pensionsbolag. Vi är många som - antingen som en medveten protesthandling, av okunnighet eller av ointresse - inte väljer våra pensionsplaceringar. Ska vi straffas för det? Den gamla socialdemokratin hade med emfas svarat nej på den frågan.

Dagens socialdemokrati lämnar mer öppet. För här har en gigantisk förskjutning ägt rum, från en klassbaserad, strukturell syn på pensionerna, till en marknadsorienterad och individualistisk syn. Är låginkomsttagare för lata för aktiva pensionsval? Då får vi väl lära dem att placera sina fonder rätt!

Borgarna älskar dagens pensionssystem. Så mycket att de är beredda att göra avkall på sina gamla principer om systemets "självreglering" med nya regleringar. Det här borde Socialdemokraterna ta sig en funderare kring. Är det särskilt rimligt att, med tanke på hur SAP historiskt har förhållit sig till gamla ATP, helt låta borgarnas marknadsfundamentalism bli styrande princip för framtidens pensioner? Så snälla, snälla sossar: Vänsterpartiets förslag är en bra början. Anslut er till dem.

Ett alternativ

Just hemkommen från vänsterpartiets EU-valkonferens kan jag konstatera att naturen har haft sin gång: 2010 samarbetar s-v-mp för regeringsmakten. Om de fyra partiledarna kan fortsätta samtala i samma mysiga ton som på presskonferensen kommer vi snart att åter kunna diskutera politik på riktigt:



Jobben, klimatet och välfärden står i fokus. Det är en riktigt sansad prioritering. Man skulle kunna tänka sig långt mer postmoderna frågeställningar och betydligt "smalare" frågor, men det här ger en god grund för en materialistiskt riktig opposition mot högerpolitiken. Sen kommer förändringen förstås inte av sig själv - ett jättejobb återstår med att bygga folkrörelser i de viktiga frågorna. Hyresgästföreningen har kommit en bit med sitt arbete för hyresrätten: 50 000 har gått med i det interaktiva demonstrationståget mot högerpolitiken. Facken och Nätverket Gemensam Välfärd har mycket kvar att göra.

EU-valet i juni blir bra för vänsterpartiets del. I topp hittar vi tre kvinnor och två män: Eva-Britt Svensson, Hanna Löfqvist, Mikael Gustafsson, Berivan Öngörur och Erik Berg. Vi har en valplattform som slår alla de andra partiernas. Men som om det inte räckte är vi också i Demoskops mätning tredje största parti.

Vi är alternativet - vi är oppositionen!

Kravlös väg till framgång?

För femtioelfte gången förtydligar Lars Ohly i SvD i dag vänsterpartiets attityd till förhandlingar med s och mp. "Släpp de ultimativa kraven på ekonomiska ramverk och diskutera politiken istället."

Det är alltså partiets linje, som inte vid något tillfälle sedan kongressen 2008 har förändrats, att det efter valet 2010 ska finnas ett realistiskt alternativ till den borgerliga politiken. Vår syn på alternativet är att det ska innehålla tydliga politiska skiljelinjer, där man kan se hur alliansregeringens högergir får en motsvarighet i en klar vänstergir efter 2010.

Arbetarklassens positioner ska stärkas, inte behållas försvagade. Kvinnokollektivet ska lyftas fram, inte pressas tillbaka. Miljön ska gå före marknaden, inte vara en krydda i marknadskitteln.

Exakt hur detta ska manifesteras är just vad förhandlingarna mellan s, v och mp ska börja luska ut. Men om man går in i sådana förhandlingar och säger att man vägrar förhandla om inte den ena eller den andra frågan undandras från diskussionerna, så är det ju inga riktiga förhandlingar. Vänsterpartiet vill se förutsättningslösa diskussioner, inte bundna. Miljöpartiet är tvärtom angelägna att markera sin slutgiltiga position innan förhandlingarna ens har börjat. Därav Eriksson/Wetterstrands oerhörda fiendskap mot vänstern, och Mona Sahlins nedtonade medhåll.

Från borgerligt håll vinklas detta som att Ohly velar eller spelar ett politiskt spel, som till exempel Per Hansson i ÖP funderar kring. Från vänster handlar kritiken mycket om att vänsterpartiet inte presenterar något eget alternativ, som Anders Svensson från Socialistiska partiet skriver. Men frågan är: hur ska Ohly och vänsterpartiet egentligen agera? Skriva det mest perfekta Arbetarklassens efterkrigsprogram och hoppas att det vinner folkets gillande? Trolla med knäna och göra Sahlin och Eriksson/Wetterstrand till goda vänner?

Vänsterpartiet vill göra klart ett tydligt alternativ, men utan att göra en allianslik valplattform. För att visa upp enighet vill man komma överens om vissa övergripande frågor med s och mp. Men i det fall miljöpartiet och socialdemokraterna ändå väljer att kallt räkna med vänsterns stöd för en allians med bara s och mp kommer v lika kallt att rösta emot. Denna vänsterpartiets väg är, tycker jag, i stort sett den rätta. Resten måste ändå vara upp till de övriga partierna att skjuta till.

Ett historiskt misstag

Länets socialdemokratiska riksdagsledamöter skrev en debattartikel i lördagens Länstidningen där de förklarade att och varför de röstade ja till Lissabonfördraget i torsdags. Som brukligt är kan de inte ge några övertygande argument och heller inga svar på de frågor om exempelvis arbetsrätten som vänsterpartiet och många fackligt aktiva har ställt.

Visst skulle det ha varit bra om regeringen hade lämnat ett klart besked om sin inställning i frågan innan beslutet, men det ville de inte. Ett nej till Lissabonfördraget skulle inte heller ha räddat den svenska modellen. Den kan endast räddas av en regering som är beredd att driva frågan i EU. För det behövs en socialdemokratisk regering.

Jag skickade själv in en insändare direkt på torsdagsnatten, men jag tycker ändå att den ger ett ganska bra svar på sossarnas artikel.

Den rättighetsstadga som ledande socialdemokrater och borgare har viftat stolt med i debatten inför beslutet har till punkt och pricka följts när EG-domstolen har dömt i Lavalmålet.

Det sociala protokoll som LO har närt förhoppningar om och socialdemokraterna i en motion krävt, kan vi titta i stjärnorna efter.

De lagändringar som socialdemokraterna pressar regeringen på är i bästa fall ett tamt försvar mot angripande låglönekonkurrens.

Lissabonfördraget, som alltså än en gång grundlagsfäster den fria rörligheten på den inre marknaden, är och kommer fortsättningsvis att vara överordnad nationell lag.

Nu föreligger ett Lissabonfördrag utan några som helst skydd eller spärrar. När fördraget väl träder i kraft har EU:s ledare lovat att det ska få vara orört i minst tio år. Kommer socialdemokraterna att stå upp för politiska lagar som slår mot facklig organisering i tio år framöver?

Men, som Åsa Linderborg konstaterar, en sosse i riksdan är en sosse i riksdan.