Mörka tider

Hösten är här: första snön har fallit, regeringens budgetproposition är realitet, jag är förkyld. Men det finns värre saker.

Det här är reaktionen; mörkret.

En 21-årig kille blir lite uppspelt när han i en frågestund med John Kerry ställer en fråga om att dra Bush inför riksrätt. Polis omringar honom, brottar ner honom, han ber dem att inte göra illa honom, de ger honom stötar med en elpistol på 50 000 volt. 21-åringen förs till häktet där han får sitta över natten, anklagad för att ha begått våld mot tjänsteman och stört ordningen. Det är så det går till när ett samhälle sluter sig, eller fascistiseras, med Ali Esbatis ord. Om inte amerikanerna går man ur huse i protest nu har Förenta staterna slagit in på en väg som är ännu mörkare än den auktoritära demokratins.

Staten kan fängsla muslimer på en ö där de blir helt rättslösa, och det är moraliskt tvivelaktigt och juridiskt otillåtet. Men folk kan ändå låta det passera - de är ju muslimer, kanske terrorister. Staten kan också låta gripa mörkhyade godtyckligt, eller göra sig av med folk som kommer från konstiga länder. De är ju inte vanliga människor, och därmed potentiella fiender till oss. Sen kan staten gå vidare med andra som uttrycker oacceptabla åsikter: kommunister, nazister, trädkramare. Vi gynnas sannolikt av att staten tar hand om de värsta galningarna.

Men när en av oss - en all american vanlig kille - blir attackerad av staten för att ha uttryckt en inte alls extrem åsikt, då är det upp till oss att agera. Annars kommer staten mycket snart att göra mycket mer obehagliga saker, mot många fler. I rask takt kommer också kritikerna att bli tystare, färre och mer ängsliga.

Frågan om frihet kontra säkerhet, eller öppenhet kontra reaktion, är aktuell i Sverige också. Många är de åtgärder som på senare år föreslagits mot fusk och brottslighet, många av dem är också mer problematiska än vad debatten ger sken av. Vart och ett för sig framstår förslag som kartläggning av ekonomiska transaktioner, avlyssning av datatrafik och övervakning av offentliga rum som acceptabla åtgärder mot i vissa fall omfattande brottslighet. Men när medborgaren sitter där med självcensur mot att säga för mycket, antyda för mycket och intressera sig för mycket, sitter medborgaren ganska tyst. Man vill trots allt inte själv vara den där som blir elchockad och dömd som hot mot samhället.

Jag tycker att ett öppet samhälle är rimligt att sträva efter. I ett öppet samhälle går utvecklingen mot ännu mer öppenhet och åtgärder som vidtas har inte som syfte att bestraffa och kontrollera, utan är humana. Om samhället tvärtom går med säkra steg mot ökad kontroll, mer repression och tystare opposition är det åtminstone för mig självklart att organisera motstånd.

En dag ska det bli ljust igen!