Partiledardebatten mellan Reinfeldt och Sahlin i kväll kunde ha varit en spännande tillställning, mellan två tunga ledare som stöter ideologier mot varandra. Så blev det ju inte. I och för sig såg jag inte hela debatten - Bond lockade syskonen till en kommersiell kanal - men de delar jag såg var inte bra.
Mona Sahlin betonar gång på gång att systemet innan alliansens slakt inte var jättedåligt. Fredrik Reinfeldt att många inte delar Sahlins bild, utan känner vanmakt i den offentliga sektorn. Och så kommer de överens om att privat och offentligt ofta kompletterar varandra jättebra. Jaha?
När socialdemokraterna i veckan presenterade sin skuggbudget presenterades det som att "oppositionen" hade lagt fram ett alternativ. Pensionärerna utropades som tydliga vinnare, då de får ett par tusen kronor extra per år med en skattenedsättning. Inget specifikt socialdemokratiskt, i praktiken hade det kunnat vara kristdemokraterna som lade fram det förslaget. Förslagen i övrigt handlade om att återinföra och dra tillbaka politiska beslut till läget som det var innan borgarna tog makten.
Är det här vad sossarna kämpar för? Att återställa förstörelsen från borgarnas härjningar - är det den stora visionen? Vill socialdemokratin inte längre?
Reinfeldt pratar om hur välfärden måste komma närmare människorna. Det är såklart ett sätt för borgarna att, med sin nuvarande lugna, reformistiska framtoning, skjuta bort ansvaret för välfärdsfrågorna från folkvalda till ansvarsbefriade privata intressen. Sahlin borde visa att vägen till större rättvisa och medborgarinflytande går via fördjupad - inte frånskjuten - demokratisk styrning av välfärden. Men det gör hon inte, för socialdemokratin är fast besluten att återställa det som borgarna nu förstör. Och kanske på marginalerna justera på andra håll. Därmed fastnar hon i Reinfeldts alla djävulska fällor. Han tillåts helt måla verkligheten i sina färger, så Sahlin tvingas försvara det gamla.
Om vi ska tala om en "opposition" som oppositionen - sossarna, vänstern och kanske miljöpartiet - så borde det ju finnas ett projekt som ledaren kan locka och entusiasmera med. Göran Persson försökte mot slutet av sin period med "det gröna folkhemmet"; Sahlin har inte fortsatt på den linjen. Det behövs någonting som sticker ut så pass att det syns, men som samtidigt har en ideologisk grund. Arbetarrörelsens klassiska krav vore helt ultimata att extrahera något ur. Vänsterpartiet har gjort ett försök att skapa visioner med sitt skuggbudgetförslag, men tystades ner helt.
Så min fråga är vad Mona Sahlin vill. Hon kan ju göra samma sak som Reinfeldt, men att försöka vara bättre moderater-som-låtsas-vara-socialdemokrater än "Nya Moderaterna" är en dålig strategi för arbetarrörelsen. Vill hon framåt, eller bara lite sådär lagom mycket tillbaka, till välfärdsstaten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar