Petter genom Zizek om våld

2006 hade Slavoj Zizek en artikel i Aftonbladet Kultur om "subjektivt våld" och "objektivt våld"; ett resonemang som äger stor giltighet och innebär stor olust för den som når insikt om det (jag skrev uppskattande om det).

I dag skriver Petter Nilsson (bloggar på Petter Partikulärt) på SVT Opinion om denna syn på våld som nutidens liberaler inte accepterar.

Det är, i den vardagliga debatten, mindre våldsamt att låta den en person svälta ihjäl i enlighet med rådande egendomsförhållanden än att ifrågasätta dem genom att ta av överflödet och fördela det till de svältande.

Stöld är således mer våldsamt än döden genom svält. Strejk är mer våldsamt än invaliditet genom arbetsskada. Att paja en ruta är mer våldsamt än att stödja den etniska resningen på västbanken osv.

Det stora problemet när vårt våld ifrågasätts är helt enkelt att det våld på vilket det liberala samhället bygger varit så effektivt i sitt osynliggörande av sig självt. Därför är det svårt att övertyga människor om att status quo är ett våldsamt tillstånd.

Fredrick Federley (c) är en försvarare av det objektiva våldet som känner sig påhoppad av Petters artikel. I ett blogginlägg, på samma intellektuellt handikappade nivå som tidigare Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten, slår han ut sina liberala taggar mot "gatuvåldsromantikern". Petter själv krossar detta minst sagt läsvärt, där han i sitt svar till Federley förklarar närmare på vilket sätt den hegemoniska borgerligheten legitimerar och bortförklarar "sitt" våld:

Johan Ingerö kan uppmana krogägare att ta till våld mot syndikalister, Federley får tycka att det är “fullt rimligt att Israel tar till våld”, Mauricio Rojas kan diskutera Pinochets förtjänster osv. Men egentligen är det inte heller det jag pratar om. Jag pratar om det faktum som inleder min text, att fattiga människor lever flera år kortare än rika människor i detta land. I Sverige. Idag. Det är ett våldsamt tillstånd.

Våld är våld, bara så mycket finare maskerat i maktens regi.