Sånt som måste sägas

Under förmiddagen har jag suttit i telefon med en äldre herre som hade läst en av mina insändare i tidningen. Insändaren, som i och för sig hela styrelsen för Vänsterpartiet Östersund antagit, handlade om att kommunen borde tillgodose allas grundläggande behov av utbildning och trygghet. Även gömda flyktingbarns.

Det här reagerade alltså en man på så till den milda grad att han ringde hem till mig för att delge sin frustration. Han hade nämligen sett ett program på teve där "människor i Kurdistan" berättade hur de skulle flytta till sina släktingar i Sverige, för att slippa jobba och få ett finare boende. Detta, slog han fast, kan vi ju inte gå med på. Om vi ska ta emot alla i hela världen så är vi snart lika fattiga som där.

Men, försökte jag invända, är det där din uppfattning om hur det ser ut i dag? Ja, tyvärr får man ju inte säga sånt här, för då blir man kallad rasist och nazist, blev svaret. Jag försökte förklara hur det ligger till med flyktingskapande, flyktingmottagande och hur det hänger ihop. För döva öron, dock.

Är det rimligt att man får mer i pension bara för att man är invandrad? De får ju 10-15 tusen, fortsatte han genast. Här sa jag ifrån och frågade om han verkligen tror att det är så det förhåller sig; att svenska ålderspensionärer är fattighjon jämfört med de höginkomsttagande invandrade åldringarna. Ja, det visste han kanske inte, men så ser det ju ut att de får mer än vad vi andra får. Och därför kommer det att gå åt helvete snart.

Han hade bott länge i en invandrartät storstadsförort, men nu flyttat hit till Jämtland. Det som händer i förorterna tigs ju ihjäl i media, så man känner sig nästan kvävd när man bor där själv.

Jag försökte efter bästa förmåga nå fram med att makt och fördelning är det vi egentligen pratar om här. I Danderyd, Askim och Limhamn murar man in sig och gör sig av med det offentligas verktyg för utjämning, som allmännytta och kommunala skolor. På motsvarande sätt bildas, som en reaktion på ökande stigmatisering och socioekonomiska skillnader, en ofta destruktiv sammansvetsande självbild i många förorter. Skillnader i makt och resurser får en etnisk, eller kanske kulturell, dimension vars viktigaste resultat är att svaga ställs mot varandra, att konfliktgränser dras mellan "oss" och "de andra". Det är bättre för de styrande om vissa pensionärer slåss mot andra pensionärers påstådda förmåner än om de tillsammans kräver bättre villkor, och bättre om arbetslösa går i konflikt med arbetande om de jobb som finns, än att man tillsammans kräver bra jobb åt alla. Denna de styrandes "osynliga" makt har blivit tydligare med den borgerliga regeringen, men är tyvärr inte en produkt av regeringen Reinfeldt.

Detta är vad som händer när socialdemokratin i ord och handling lägger klassperspektivet på historiens skräphög. När arbetarrörelsens stora parti inte längre pratar klass kommer arbetarklassen att virra ut i populistiska och nationalistiska analyser. Då blir fuskande, kulturutövande och gärna invandrade människor hotet mot samhällets fortlevnad, medan den inhemska överklass som samlar på sig alltmer makt blir en blind fläck i det politiska medvetandet.

Alla dessa män i övre medelåldern som nu "säger det som inte får sägas" och "vill att vi tar tag i de problem som har skapats" är inte roten till någon ondska. De har övergivits av socialdemokratin, den som lovade välfärd åt alla och en värld där vi skulle vara jämlikar. För varje ny bonusskandal, följd av teatrala utspel från S och M i media där man understryker att de system man själva har skapat är stötande, bestämmer sig ännu några äldre män för att överge sitt gamla politiska hemvist. För varje budgetår som innebär ökad inkomstspridning och minskade offentliga finanser minskar den legitimitet som ligger bakom de politiska besluten. Till slut finns det en klick beslutande politiker och en växande rörelse i opposition mot denna, som i sig inte har en särskilt klar eller konstruktiv agenda.

Förmodligen har jag skrivit det förr, men det kan ju upprepas: Socialdemokraterna måste bli socialdemokrater. De måste göra kraften från fackens, PRO:s, Hyresgästföreningens och ABF:s verksamhetsområden till partiets egen. De måste mobilisera inte för att röstmaximera utan för att reformera maktbalansen i samhället åt rätt håll. De måste sluta med riktade "antirasistiska" satsningar mot högerpopulistisk politik och istället arbeta för en verkligt generell välfärdspolitik.

Nationalism eller välfärd

Som vanligt orädd att trampa på ömma tår går Lisa Magnusson loss på moderaternas tröttsamma förslag om ett "kontrakt" för folk som inte är vit medelklass, i Aftonbladet:

Vad moderaterna säger är alltså att folk som inte kommer från Sverige gärna begår brott. Att deras kultur är sämre än vår, så de måste lova att bli riktigt svenska. Vad är ens svenska värderingar, förresten? Det skulle jag bra gärna vilja veta.

Ja, det vore sannerligen intressant att veta hur långt vi ska gå med dessa svenska värderingar. Och i vilken mån man som utifrån kommande förväntas följa dem, till följd av att man har undertecknat kontraktet. Det finns en massa "osvenska" saker som man kan syssla med. Hur ska vi kunna kontrollera att folk inte i smyg tycker att svenska värderingar är helt värdelösa? Moderaterna tänker sig kanske ett MiniSann, Sanningsministeriet, som med hederlig elektronisk övervakning håller koll på värderingarna ute bland proleterna. Regeringen har hittills visat sig obegripligt förtjust i sådant. Blir man utkastad om man har skrivit på sitt svenskhetskontrakt och ändå beter sig osvenskt? Eller väntar tortyren i Rum 101 tills de rätta värderingarna infinner sig? Vi bör ju, i bushsk anda, inte utesluta några medel i kampen mot ondskan och ofrihetens vänner.

Tröttsamt är moderaternas förslag för att det är ännu en postmodern medieproduktion. Det är inte seriös politik, utan uppmärksamhetstörstande rubrikskapande. Bakom förslaget finns bara den gamla vanliga moderata politiken. Krav, hårdare tag, åtstramningar, generaliseringar, utpeka vissa områden/grupper.

Ville moderaterna överraska skulle de komma med förslag som gör det svenska samhället intressant och mänskligt för den som kommer hit från ett annat land. Typ samhällskunskapsundervisning som en del av svenskundervisningen, och jobb åt alla (jodå, det finns massor av jobb som behöver utföras men inte utförs!). De skulle kunna visa en vilja att engagera folk istället för att tukta och sätta på plats, men så görs inte. Det är förstås lättare att peka på mörkhyade än att peka på makt- och ekonomiska orättvisor som problemet.

Istället för att vilja lyfta människan lyfter moderaterna med sitt förslag fram det lite otydliga, abstrakta "Sverige". Jag är inte så säker på att de kommer att lyckas (sverigedemokraterna gör redan detta, mycket mer trovärdigt dessutom) och framför allt gör de en mer konstruktiv diskussion omöjlig att föra. Ty nu är vi tvungna att visa färg: Svenskkontrakt eller inte? Huvaligen.

Åh, ja! Badlands Hyena förklarar frågan i sin veckorapport:

Varför inte ge manskontrakt en chans? Varför inte välkomna att någon kommer med konkreta förslag som garanterat fungerar? Att kritisera tomma ritualer är inte särskilt konstruktivt. Vi inom borgerligheten har alltid tyckt om ritualer och ceremonier, särskilt de som involverar en blänkande grej som delas ut av En Väldigt Viktig Person. Då står man jätterak, med ryggraden i perfekt harmoni med lodlinjen, skakar hand, har en fast blick och är otroligt svensk.

Att det som är rakt är oerhört bra, det har IKEA bevisat. Chimpanser har böjda ryggar, och mycket riktigt kan de varken bli svenska medborgare eller ägare av Billy-bokhyllor.

Och hör sen!

Uppdatering: Rebecka Bohlin skriver en ledare i Arbetaren där hon tar jämställdheten som ett exempel på vad moderaterna menar att invandrare ska skriva kontrakt på. Artikeln är illustrerad med en underbar teckning som föreställer moderaternas partisekreterare Per Schlingmann:


Heja sanningsminister Schlingmann!

Uppdatering 2: Ali Esbati skriver en ännu skarpare krönika i dagens Flamman:

Hamilton är förstås ingen nazityp. Men han tar sig ett privilegium att tillrättavisa en annan svensk, baserad på en etnisk hierarki. Och han gör det i ett samhällsklimat där detta normaliseras. Med en omisskännlig doft av 1930-tal föreslår ledarsidan i DN partiellt yrkesförbud: ”Att i Sverige vägra hälsa enligt majoritetssamhällets normer är således något som diskvalificerar människor från yrken /…/ som exempelvis reporter eller läkare. Då får man välja ett annat yrke. Eller hitta någon som vill försörja en.” En svensk kvinna som Elkhabiry kan alltså vara städerska på DN:s redaktionslokaler, eller försäkringskassejagad socialbidragstagare – men inte ha en aktiv roll i svensk TV.
[...]
Man behöver inte vänta till interneringsläger och skorstenar, eller orangea overaller och hemliga tortyrhålor, för att konstatera att något gått snett och ta ställning mot det. Redan vardagens sociala mobbning är nedbrytande och oacceptabel. Moderaternas senaste utspel om särregler som ska tvinga invandrare att skriva på kontrakt om svenska lagar och ”värderingar”, är ytterligare en mutter som dras åt i rasismens institutionalisering. Kontraktsförslagets hela syfte och enda effekt är social utdefiniering, genom spel på mörka undertoner och hot om ekonomisk repression. Vänsterns uppgift kan inte vara att stämma instrumenten i en lite annan tonart – det är att slå på helt andra pukor.

Imperialismens nyttiga idioter

Så var det dags för signaturen Janne att stå upp mot flyktingarna i en insändare i ÖP. Mitt svar kan läsas här.

Vissa vill helt enkelt inte göra en enkel maktanalys. Se de rimliga, logiska konsekvenserna av en viss förd politik; se imperialismen. De målar gärna upp problem - verkliga eller påhittade - och drar ur dessa slutsatser som får mig att sucka. För vad är det de vill, de där signaturerna "Ärlig", "Ordf.Dagh.Gubbjäveln" och "Janne"?

Jag begriper att det kan provocera när yngre människor som jag försvarar saker av ideologiska skäl. Typ åberopar värderingar och spänner ut sammanhangen så brett som över hela världen. Då blir man nog som äldre lite ställd, lite skakad i sin tro på det egna sunda förnuftet.

För visst begriper jag att deras sunda förnuft säger dessa människor att flyktingmottagning borde rationaliseras bort och pengarna satsas på oss, som behöver dem. Det jag inte begriper är varför de ser detta som det mest upprörande, mest konkret åtgärdbara, i flyktingfrågan. Som jag ser det behövs åtgärder inte mot flyktingmottagning utan mot flyktingskapande. Vi kan inte fortsätta skapa flyktingar. Det är inte en värld byggd på den starkes förtryck av den svage som jag vill leva i.

Miljö och natur är vad det hela handlar om. Naturen har alla de rikedomar som krävs för att den globala kapitalistiska apparaten ska kunna fortsätta att svälla, samtidigt som miljön också sätter gränser för hur och var människor kan bo, allteftersom vi förstör den. När skövlandet av natur- och miljötillgångar och desperata människor intensifieras, blir fler flyktingar bara ett av många följdproblem.

Roten till det hela måste sökas i själva kapitalismen. Så länge vi har ett kapitalistiskt samhälle kommer det att finnas "incitament" att skövla vidare. Sen vet jag att drömmen om det reglerade kapitalistiska samhället är både söt och långvarig, så jag vågar inte hoppas att insändarskribenterna och alla andra vanliga människor helt spontant ska hänga med mig i kampen mot kapitalismen i sig. En tydligt antiimperialistisk ton i debatten skulle räcka långt.

Om att välja motståndare

En insändarskrivare tycker att vi måste avsluta det icke-valda projektet med massinvandring till Sverige. Mer konkret ska vi sluta ta emot framför allt irakier, skriver Ärlig.

Det är inget nytt under solen när invandring pekas ut som ett problem. Däremot är det en ny folksjukdom, som framträder mer och mer tydligt ju mer samhällsklimatet i sin helhet fascistiseras. Tanken om "vårt folk" som en enhet som bekostar "oss själva" och "andra folk" som kommer hit och parasiterar är inte ny. Men den hör inte hemma i ett öppet och demokratiskt samhälle, utan i ett av kris och chock drabbat samhälle, där människors enda trygghet är att de kan utse en tydlig så kallad syndabock.

Jag har i mitt svar till Ärlig valt att ställa frågan om varför så många irakier, och afghaner och palestinier och jugoslaver och somalier, flyr sina hemländer. Eftersom jag är ganska säker på svaret - och eftersom jag tycker att svaret är det relevanta - så har jag själv också besvarat frågan. Folk flyr därför att vi använder vår makt för att förstöra deras länder och våldföra oss på dem.

Här menar jag inte "vi" som i "svenskarna", för det är precis den bilden av ett maktvertikalt samhälle som fascisterna, rasisterna, sverigedemokraterna, målar upp. I den bilden är alla vita 62-åringar samma, oavsett om en är sjukpensionerad undersköterska och den andre miljardär och ägare av företagsimperium, oavsett samhällsposition. Och den bilden tror inte jag på. Jag menar "vi" som EU, den svenska regeringen och det näringsliv vars marknadsstrateger gärna exploaterar exempelvis Irak och Serbien för egen vinnings skull. Jag menar att "vi", våra makthavare, använder den makt och de privilegier de åtnjuter i våra västerländska samhällen i form av politisk, ekonomisk och kulturell makt, till att härska över andra.

Det är här jag menar att konflikten borde stå; mellan "vi" och Ärlig. Inte mellan 25 000 invandrade irakier och Ärlig. De tiotusentals flyende irakierna är symptom på ett problem som vårt samhälle lider av - krigshetsande politiska ledare och ett ekonomiskt system, kapitalism, som är beroende av krig för att få tillräckligt reform- och marknadsutrymme - och det problemet kan inte lösas genom att Ärlig och andra förmår "vi" att stänga Sveriges gränser. Om Ärlig får sin vilja igenom, vilket alls inte är en omöjlighet eftersom många länder (vårt grannland Danmark är ett paradexempel) gärna visar oss vägen, är det "vi" som segrar över såväl irakierna som Ärlig och jag själv, och inget annat.

Ärlig anför kostnader och trångboddhet som argument. Det har en viss bäring, om man stirrar tillräckligt intensivt på siffrorna. Sett i ett bredare perspektiv är problemen obefintliga: ett par mil från kusten lider Sverige av avfolkning i stor skala. Massvis med folk krävs här för att vi ska slippa stagnation och miljonprogram för husdemoleringar. Flyktingar kan gott bo i hela Sverige, om bara politiken är rätt utformad. Kostnadsfrågan vill jag gärna vända åt rätt håll: EU:s utrikespolitik är, liksom Förenta staternas, en politik utformad för att dominera andra regioner. Med en utrikes- och handelspolitik som syftar till att stärka unionens makt över fattigare länder - där krig och ekonomiskt godtycke används som verktyg - krattas banan för exploderande orättvisor och konflikter. Exempelvis bildar EU en insatsstyrka för att kunna låta unionens piska vina hundratals mil från Bryssel, och 2006 såg vi hur man helt sonika beslöt att bokstavligen svälta ut palestinierna som en politisk markör. Vi använder vår ekonomiska styrka till att bryta ner andra länder. Detta är det sjuka, invandringen är blott ett sjukdomssymptom.

Uppdragsgivaren är, som Ärlig också har kommit fram till, inte det svenska folket, eller något annat folk. Varken det svenska folket eller det irakiska har röstat för en krigspolitik, eller för en politik där Bush och Barroso använder civila som brickor i ett cyniskt, nykolonialt spel. Uppdragsgivaren är den del av samhället vars maktutövning inte bygger på demokrati utan på kontroll över kapital. Det är den kapitalistiska ekonomins makthavare som kräver krig, ockupation och förnedring i fjärran länder.

Vårt spelutrymme i ett kapitalistiskt samhälle består av en möjlighet att välja representanter, politikerna. Vi kan i bästa fall få dem att frånta eller åtminstone reglera de verktyg med vilka kapitalets företrädare angriper och förtrycker människor. Det sämsta vi kan göra är att vända vapnen mot andra som också har det jävligt, och be politiker och de kapitalistiska makthavarna att skilja "oss" från "dem". Vi borde utnyttja spelutrymmet genom att samla alla styrkor till strid om kriget, om ideologin bakom kriget. Vill signaturen Ärlig göra irakier såväl som svenskar en tjänst bör Ärlig i fortsättningen låta invandringskritiken vila och satsa engagemanget på motstånd mot den förda krigspolitiken.

Yran är färdig

Så har vi upplevt ännu en yra, med allt från fulla sörlänningar och krossat glas till grymma konserter och ett förtrollande presidenttal. Det där sista var för övrigt mer laddat än tidigare år. Se texten till talet här. Ewert löpte verkligen linan ut med sin Robin Hood-entré i år. För sju år sedan såg det ut såhär när han surfade in på scenen, i år såg det ungefär likadant ut, fast innan själva presidenten firades ett gäng pengasäckar ner längs linorna.

Den politiska skärpningen behövs. Regeringen gör allt för att marginalisera Norrland i allmänhet och inlandet i synnerhet. När presidenten slår tillbaka gör han det dels med uppriktighet, men också med humor. Lite ur talet måste jag återge:

Att ta från dom rika och ge till dom fattiga. Det handlar inte bara om rättvisa. Det är ett sant nöje också!

Trodde ni att sheriffen av Nottingham var död och begraven bara för att vi gått in i 2000-talet? Glöm det! Överallt visar olika sheriffer upp sina fula trynen.

En mörk natt nyligen la en sån sheriff rabarber på nån slags dyrbar universitetsutrustning här i stan och monterade upp den hemma i Sundsvall, av alla ställen! Och på köpet fick den knickedicken de pengar vi skulle få när garnisonen lades ned.

En annan sheriff, den här gången självaste Direktörssheriffen på Försäkringskassan i Kungliga Hufvudstaden, menade på fullaste allvar att vi här uppe i norr ska ha sämre lön än på andra håll i landet. Så när chefen för Försäkringskassan i Östersund gav sin personal rättvisa löner – då fick han sparken!

Till Försäkringskassans huvudkontor i Stockholm ger jag därför, här och nu, Republikens nyinstiftade pris "Årets långfinger" med inskriptionen ”Vet hut, vet sjufalt hut.”

(Här höll presidenten upp priset, en stor hand som räcker långfinger.)

Försäkringskassechefen Åke Ljusberg utnämner jag härmed till Republikens egen Broder Tuck.

Jaja, jag vet vad ni tänker. Svågerpolitik. Men ta det lugnt, mig kan ni lita på. Åke och jag är inte svågrar utan bara tremänningar.

I storsvenskens maktkorridorer finns en slags nedärvd uppfattning om att vi som bor norr om Stureplan inte behöver så mycket, eftersom vi främst lever på hembränt och tjuvjakt.

Till det säger jag bara:
Hur fan visste dom det?

Ja, hur vet stureplansfolket hur vi har det? Dem, för vilka politik innebär minglande och nätverkande i Almedalen och vars erfarenheter av norrländska villkor och omständigheter består av vilda festhelger i Åre?

Vad folk helst vill diskutera i sakpolitik på Yran är - kanske lite otippat - invandrings- och integrationspolitik. Med en regering som uttrycker ett stabilt stöd till deltagande i aggressioner mot länder i Asien och Afrika och som hellre ser arbetskraftsinvandring än en human flyktingpolitik är det ett ämne som engagerar. Men folk är vilseledda och har i mångt och mycket tyvärr köpt syndabocksbilden som så lätt uppstår i den avsaknad av debatt som präglar svensk politik.

Folk diskuterar helst invandring.

Flera som kom fram för att ställa frågor och diskutera var bara intresserade av invandringspolitiken. Vänsterns politik upplevs här som hycklande - för att vi å ena sidan säger att vi står upp för de svagaste men å andra sidan glömmer bort exempelvis de äldre i vår iver att stå upp för invandrarna - och otydlig. Jag har försökt att förklara det som jag ser det, alltså med lite mer helhetssyn och fler sammanhang än bara den förenklade uppfattning om "massinvandring" som många har för ögonen.

Kortfattat handlar det om Sveriges och västvärldens agerande i världens konflikter och om den syn på solidaritet som vi i vänstern har eller åtminstone vill ha.

Sverige kan inte fortsätta att jamsa med de stora kolonialherrarna i London och Washington om vi vill ha fred på jorden. Imperialistiska krig är och kommer att fortsätta vara en nyckelfaktor bakom de enorma flyktingströmmar, och därav följande ekonomiska och sociala påfrestningar, som vi sett på senare tid. Vill vi undvika miljontals krigstraumatiserade flyktingar bör vi inte vända oss emot de traumatiserade flyende, utan mot våra egna herrar som håller krigsmaskineriet igång. Det handlar alltså om solidaritet och enhet med andra länders folk.

Men lika lite som vi vill se svenskt stöd för eller deltagande i krig, lika lite vill vi se repression här hemma. När politiker vill samla upp lite av det missnöje som många svenskar känner tenderar det att resultera i en politik som inskränker allas frihet och dessutom förstärker redan dåliga mönster. Kameraövervakning, språktest och ökad angiveriverksamhet är, när förslagen riktas mot invandrare, bidrag till en ökande otrygghet och rasism i samhället. Det splittrar och skapar misstänksamhet, snarare än löser problem. Vad som behövs är ju en politik som lägger satsningarna på den konstruktiva, sociala sektorn. Satsningar på (arbetstillfällen inom) vård, skola, omsorg och fritidssysselsättning i offentlig regi, eller åtminstone med myndigheternas stöd, är vägen framåt. I hela landet.

Apropå Sven-Otto, eller Totto som kotlettfrillorna säger, så vill han att vi ska tvingas till jobb varhelst i landet det erbjuds. Oavsett barn, familj, släkt eller andra val i livet.

Det är farligt när de besuttna tror att vi människor kan välja bort livet mot arbetslivet.

I Republiken vet vi att ”Livet är en fest” och att arbetet är lika med förfesten. En perfekt mix för alla oss som hyllar kärleken till livet.

Säga vad man vill om den svenska regeringen. De går hårt åt de arbetslösa och sjuka. Reinfeldt säger att de fuskar och ljuger.

Ja, han borde veta. I höstas sjukskrev sig ju en av hans egna ministrar eftersom han inte hade betalat TV-licensen.

Ewerts misstro mot regeringseliten är helt riktig. Fast det är ett riktigt tungt arbete att kanalisera vreden rätt.

- - -

Uppdatering: Hela president Ljusbergs tal, inklusive introt, kan ses här. Se det!