Dyngspridande Benulic

Om man är politiskt korrekt etablissemangsliberal och vill klaga på ett land - det ska helst inte vara Nordkorea, USA eller Zimbabwe, för det är som att slå in öppna dörrar - så är det ett latinamerikanskt land som dyker upp alltmer ofta. Venezuela, alltså. Allting i Venezuela händer därför att landet har en socialistisk president, förlåt, diktator, och därför är allting som händer i Venezuela dåligt (om inte oppositionen uppmuntrar det). Boris Benulic skriver en krönika i ämnet i dag, för att fylla igen ungdomens kunskapsluckor i ämnet "kommunismens brott".

Benulic sågar statlig kulturpolitik, som han här menar är dåligt och därför såklart sammankopplar med sittande president Chávez. Han har läst kultursidorna på DN och SvD, som har gjort reportage om en hyllad venezuelansk dirigent med bakgrund i den statligt finansierade utbildningen i klassisk musik.*

Det finns en vanlig och väldigt märklig syn på kultur – att det är en aktivitet som på något sätt i sig genererar välstånd. Det är en syn som förenar välmenande musikpedagoger i Venezuela och kommunalråd i Bergslagens bruksorter, där ingen rök längre kommer ur fabriksskorstenarna.

Att det i ett samhälle där produktionen inte är till för folket utan för profiten, med följd att stora grupper ställs utanför den, behövs kultur är något som verkar förvåna Benulic. Kulturens roll som skolande och uppbyggande på samhällelig nivå verkar han också ha undgått. Att kultur "ger mitt liv en extra dimension" är väl trevligt för Boris Benulic, men det är ännu trevligare för den vars alternativ är den lokala puben, hallicken eller knarkkungen. Och det är det som missas när den fulliberala kulturanalysen snickras:

[...] vad Venezuela behöver är inte instrumentmakare – det är ingenjörer, svetsare, sjukvårdspersonal, rörmokare, elektriker och naturvetare som kan bygga upp samhället. Förutsättningarna finns ju – men i dag importeras 60 procent av landets konsumtion, och det är enbart möjligt på grund av höga oljepriser. Vad händer när oljepriset går ner?

För den illa påläste Benulic, liksom för de flesta andra vars analyser enbart bygger på kunskapen om att a) Chávez är en socialistdiktator b) det satsas mycket på kultur c) Venezuela är fattigt, blir det såklart rörigt. Därför vore det kul om de tog reda på hur saker förhåller sig istället för att låtsas om att de är kunniga. Angående utbildningen av dem som ska bygga upp samhället pågår den för fullt - till skillnad från tiden innan den bolivarianska revolutionen. Venezuela tar hjälp av andra länder för att snabbt bygga upp kompetens inom områden där man under tidigare, så kallade demokratiska regeringar, varit hopplöst efterblivna. Självförsörjning, arbetslöshetsbekämpning och industrialisering är några av de stora fokusområdena för Venezuelas politik i dag.

Men så till Benulics huvudpoäng, att kultur inte skapar liv. Klart som fasen att kultur skapar liv! Och inte bara det, kulturen förbättrar, förfinar och förenklar hela mänskligheten. Venezuela har, som William Izarra påpekade under en ideologisk föreläsning i Caracas i februari, gett sig in i ett projekt för att lyfta hela mänskligheten. Med kulturen kommer man åt samhällsproblem som kriminalitet, miljöförstöring, tonårsaborter, politisk apati, psykisk ohälsa och den för Venezuela tidigare förlamande hopplösheten. Kulturen är en omistlig del av projektet, och där är musik och symfoniorkestrar bara små kakor i det stora knytkalaset.

Venezuela har en omfattande kulturpolitik. Men det är en politik som syftar till att lyfta människorna - inte ge dem underhållning för kvällen, som tycks vara Boris Benulics uppfattning av kultur. En politik för att ersätta hopplöshetens kapitalism med ett folkligt, socialistiskt samhällsbygge.

* Att koppla samman Chávez med musikutbildningen är för övrigt ett krystat sätt att ge presidenten kritik. Musikprogrammet har funnits i flera årtionden, sedan långt innan Chávez blev en politisk figur.

Inget moderland utan Lil Kim

Inget moderland utan Dig

Du pressade bort den svåra stormen,
Du gav oss en tro, kamrat Kim Jong-Il!
Vi kan inte leva utan Dig
Vårt land kan inte existera utan Dig

Vår framtid, vårt hopp finns tack vare Dig
Folkets öde är i Dina händer, kamrat Kim Jong-Il!
Vi kan inte leva utan Dig
Vårt land kan inte existera utan Dig

Även om världen förändras hundratals gånger
litar folk på Dig, kamrat Kim Jong-Il!
Vi kan inte leva utan Dig
Vårt land kan inte existera utan Dig

Det är en mäktig låt, det här. Griper tag, på nåt sätt.

Avstamp för borgarbashing

Jag har stått i köket på Ung Vänsters riksting i Herräng hela helgen. Således har det varit väldigt lite sömn, väldigt mycket stress och en hel del förbundskamratumgänge de senaste dagarna. Erik Berg beskriver det bra med fint bildackompanjemang. Att under fyra dagars tid inte träffa andra än hundratals ungsocialister är en upplevelse som inte ska underskattas!

Missa inte Josefin Brinks krönika i Efter Arbetet.

Nu väntar ofantliga mängder sömn och vila.

Förmögenhetsstatistik rocks!

Jag kan inte låta bli att nörda lite statistik:

SCB har delat in befolkningen ekonomiskt i deciler, alltså en tiogradig uppdelning där fattigast hamnar i decil 1 och rikast i decil 10. I en tabell redovisar de befolkningens nettoförmögenhet per 31 december 2005. Resultaten är intressanta.

- 304 000 kronor (minus) är den fattigaste tiondelens nettoförmögenhet.

19 000 och 77 000 kronor är de två mittendecilernas nettoförmögenhet - medel-Klasses, så att säga.

3 267 000 kronor är översta tiondelens blygsamma nettoförmögenhet. Till detta kan läggas att en ganska god del av den där tiondelen är folk som inte alls är jätterika, men som kanske har ett fint hus som inte är jättebelånat eller så. Det finns alltså en grupp - en elit - som har snuskigt gott om pengar. Överklassen. I den gruppen, i den fraktionen av decil 10, finns de riktiga storspelarna, Borelius-, Stenbeck- och Wallenberg-gubbsen.

De tog sannolikt hand om en stor del av den tillväxt på 650 miljarder kronor i förmögenhet som hushållen hade mellan 2004 och 2006. Jag har i alla fall inte känt några hundratals miljarder tynga min plånbok. Inte helt otroligt vore det väl heller om dessa lyckliga få satsade en del av de där 650 stora på att pusha fram en regering som tillåter dem att behålla betydligt större delar av förmögenheten. Vi kallar sånt klasspolitik, och den utövas just nu i ett Rosenbad fjärran mig.

Förresten, ponera att vi skulle rycka en procent - ett hårstrå ur den där frodiga förmögenhetspälsen. Bara för att vi kan, för att vi har den politiska makten. Och så anställde vi 40 000 arbetslösa i den offentliga sektorn för dessa ynka 6,5 miljarder kronor. Typ för att täcka några hål i välfärden.

Tänk vilket kommunistiskt förtryck det skulle bli!

Nykolonialt antiklimax

Varför ritar mitt fadderbarn så enkla teckningar?

Många faddrar upplever att teckningar de får från sitt fadderbarn är väldigt enkla och inte speglar fadderbarnets ålder. I många länder har barnen inte tillgång till papper, kritor och pennor och de har alltså ingen vana att rita. Istället läggs fokus i skolorna på andra uttryckssätt som sång, dans och teater. När barnen sedan vid enstaka tillfällen får tillfälle att rita till faddern kan teckningarna bli relativt enkla. (Att svenska barn ritar teckningar redan från tidig ålder är något vi ser som naturligt och viktigt i vår kultur men som inte är en självklarhet för fadderbarnen).

Åfan! Är det så det förhåller sig?

Längst bak i tidningen Pusselbiten, som ges ut av Barnfonden, får vi veta att ännu en kvinna som känner sig lite för rik för sitt eget samvetes bästa har rekryterats till fondens styrelse. Och jo, hon är också fadder för en liten svarting i Mali.

Jag drar mig till minnes ett resonemang jag läste för länge sedan, som jag ännu inte har glömt helt. Det handlade om förtryck, objektivt och subjektivt. Det subjektiva förtrycket - svarta barn som gråter och svälter i Afrika - vill vi gärna personligen "engagera" oss i genom att exempelvis bli faddrar. Klart man måste reagera på sådan ondska! Det objektiva - en kapitalistisk världsordning där den inte får mat som inte har pengar att betala med - har vi betydligt svårare att ta ställning emot. Ja, vad har väl den enes bröd med den andres död att göra?

MR - i översittarnas tjänst

Vem är MR, mänskliga rättigheter, egentligen till för? Man kan tro att det är samhällets svaga som här ska se liv och välmående räddat undan majoritetssamhällets förtryckande attityder. Och så kanske det funkar, i teorin. Men i praktiken?

En - som Weiron uttrycker det - nollåtta, en borgare i Mercedes, har sett till att flygbolaget FlyNordic anmäls till Marknadsetiska rådet. I sin reklam skriver bolaget nämligen att man kan ta sig till Fjollträsk billigt. Om vi bortser från att det är en lögn att man kan ta sig till Fjollträsk billigt så är det en reklam jag känner mig trygg i. (Även om de kallar sig lågprisbolag så är FlyNordic inget alternativ när jag ska hem till världens centrum via, just det, Fjollträsk.)

Diskriminering?! Diskriminering, my ass!

Men som sagt har en företrädare för översittarna, en maktens skuggfigur, gjort en obefogad anmälan av reklamens upphovsmakare. Och vilken är då denna översitteriets hejduk i Norrland, denna nyamkosabunismens förverkligade ondska? Röda Korset.

Jag har syndat och varit medlem. Nu är det slut med den saken, vill jag lova! Är det fienden som ska omhuldas så överräcker jag med glädje kampen för MR åt nollåttorna själva.

Fokus: folkpartism?

För en tid sedan skrev Ali Esbati krönikor i Fokus och jag trodde att "Ohoj, här har vi en balanserad tidning som vill vara samhällsbevakande utan att agera partiorgan!". Precis som Helena Duroj i förstamajnumret förlorade sin tilltro till Fokus har också jag skakat av mig min naiva tro på Fokus som en sansad tidning.

Inte minst senaste numret är en präktig uppvisning i folkpartism. Ledarkrönikan känns väldigt "Fredrik Malm". Jas (ett projekt som de flesta till vänster om sosseträsket är kritiska till) kallar politiske chefredaktören Martin Ådahl ett "statssubventionerat planekonomiskt" industriprojekt. Detta efter att i meningen innan ha konstaterat att "bara galna pacifister och vänsterdebattörer var mot". Och argumenten mot Jas är i första hand att det är ett för litet flygplan och bara skulle gå att sälja om Sverige var med i Nato. Med andra ord ja till Nato, ja till storslagen vapenindustri och nej till fredspolitik. Sin ledarkrönika avslutar Ådahl med två fyndiga funderingar:

För övrigt första maj-talade Mona Sahlin på temat socialdemokratisk självkritik och omprövning av gamla dogmer, genom att lova att återställa a-kassan till 80 procent, och kanske höja skatten därtill.

[Newsflash: att sossarna pratar om skattehöjningar (det är väl inte troligt att de gör det annat än i borgarnas paranoida fantasier, men ändå) är något välkommet nytt. De har snackat nedskärningens dystra poesi ända sedan 80-talet. Att påstå att en 80-procentig a-kassa skulle vara en socialdemokratisk dogm känns rätt nytänkt.]

Till yttermera visso står fransmännen på söndag inför ett knepigt val. Å ena sidan en högerkandidat som vågar tala om mindre stat, regleringar och bidrag - men som samtidigt önskar sig ett departement för "nationell identitet". Å andra sidan en socialistkandidat som lyssnar till förortens ungdomar och vill minska presidentmakten - men samtidigt vill ösa på med bidrag, minimilöner och regleringar.

[Okej, det är alltså bra att "våga tala om mindre stat, regleringar och bidrag", men dåligt att "ösa på med bidrag, minimilöner och regleringar". Låter ganska enkelt, tycker jag. För vem blir valet knepigt? För fransmän i allmänhet, eller för svenska liberaler som förnekar förekomsten av klassintressen?]

Några sidor längre fram blir det brunare i folkpartismen. Dilsa Demirbag Sten konstaterar att integrationsminister Nyamko Sabuni (fp) "förstår vidden av problemen och avser att göra det arbete som Mona Sahlin borde ha gjort.". Vad är problemet som Demirbag Sten oroar sig för?

Jo, för att Rosengård har vuxit till en enklav. "Islamismen är utbredd, så även antisemitismen och hatet mot majoritetssamhället. Rosengård är förmodligen Sveriges burkatätaste bostadsområde. Vilket enligt min mening säger en hel del om situationen." Lite senare visar Demirbag Sten med emfas hur väl insatt i problemen hon är: "Tänk på Knutbysekten så kan ni nog föreställa er det sociala trycket."

Dilsa Demirbag Sten målar upp bilden av Rosengård som vi sett den i alla porträtt av nationalsocialister, sverigedemokrater och andra högerextrema (mest folkpartister). Med andra ord på ett i dagens debattklimat okontroversiellt, men med sanningen föga överensstämmande, sätt. I Rosengård bor alla blattarna, och dom har sin lilla tokkultur som vi i det civiliserade Sverige måste gå in och befria dem från. Vi måste ge nyanlända blattar en realistisk uppfattning om Rosengård, så de väljer bort skiten. Annars tar islamiseringen över helt och gör kvinnor, barn och homosexuella till hederskulturens slavar.

Det känns som att man läser massor av sån här skit i alla etablerade medier. Motbilderna får man söka på bloggar, som Kalle Larssons kamp för mer sansad debatt. Därför etsar sig bara den ena bilden fast i allmänhetens medvetande - den mörkblå bilden.

Att Rosengård har blivit en sådan snackis är en sida av myntet. Den andra är att i andra socialt, ekonomiskt och etniskt segregerade områden har samhällseliten ett minst lika socialt likriktande klimat. Jag tänker på områden som Djursholm och Falsterbo, där överklassen och maktmänniskorna bor. Där kvinnorna har gjort eye-jobs och botoxat i minst lika hög utsträckning som rosengårdsborna bär burka. Där det organiserade motståndet mot alla former av mångfald neråt i samhällshierarkin omfattar nästan samtliga boende. Där redan kostnaden för att bo reglerar vilka som kan och inte kan delta i samhällslivet. Det är den andra sidan av myntet som är den verkligt intressanta, för det är där den faktiska makten över samhällets orättvisor finns. Utan att göra upp med överklassreservaten kan man inte göra mycket annat med Rosengård än att slå ner på stadsdelens sjukdomssymptom med repression.

Så länge det är genomruttna, elitistiska analyser likt Demirbag Stens som dominerar det politiska samtalet har vi mer missnöje och våldsamheter att se fram emot. Parallellt med att en allt mer avskärmad maktelit hanterar invandrarområdena hårdhänt växer de högerextrema missnöjesgrupperna.

I ekonomiavdelningen är det Martin Ådahls tur att, kanske, leverera lösningen på problemen med knutbysektiga invandrarförorter: rubriken "Slutstrejkat?" ger uttryck för en förhoppning om att Frankrike under Sarkozy nu ska gå igenom ett stålbad som det Sverige genomgick under 90-talet. Det är ju, får vi veta, på grund av alla strejker och de goda arbetsvillkoren i offentlig sektor som Frankrike har problem. Lösningen är alltså att inskränka strejkrätten och sänka skatterna genom att försämra villkoren för anställda i den offentliga sektorn.

Det blir ingen förlängd prenumerationstid för mig när det gäller Fokus. Den har visat sig vara en ganska exakt kopia av Time (som jag också prenumererar på), både utseendemässigt och politiskt. Samma tröttsamma pissliberalism här som där. Tacka vet jag Flamman och Arbetaren, de krossar knasliberalerna anytime!

Höken Hökmarks syn på Venezuela

Gunnar Hökmark, EU-parlamentariker för Sveriges nya arbetarparti, sitter i möte med Julio Borges, ledare i venezuelanska Primero Justicia. Borges, som tillsammans med Mexikos förre högerpresident Vicente Fox är på kampanjturné i världen för att svartmåla bilden av Venezuela, vill "skapa engagemang" mot den fruktansvärda Kuba-kommunism som - måhända med hjälp av ett överväldigande flertal av medborgarna - tar över det venezuelanska samhället.

Hökmark ger Borges titeln "den demokratiska rörelsens ledare". Kul för Borges, tycker jag. Säger en del om vad Hökmark vet och vill när det gäller demokrati. Borges var högerns kandidat i presidentvalet 2006, och han vek sig för den populäre Manuel Rosales kandidatur. Med andra ord är det rättare sagt Rosales som är "den demokratiska rörelsens ledare", eller ännu rättare sagt den demokratiska oppositionens ledare. På Borges partis agenda står ungefär samma arbetarvänliga politik som den svenska moderaterna jobbar för. Gissa hur poppis det är att vara nedskärnings- och privatiseringsivrare i ett land som befinner sig mitt i uppbyggandet av en socialistisk välfärdsstat. Inte så jävla. Men det kan Gunnar Hökmark av förklarliga skäl inte ta hänsyn till, i sin iver att "skapa engagemang" mot Venezuelas folkvalda regering.

Jag kan också tycka att det är på sin plats att sticka in i Hökmarks något smala demokratisynfält Primero Justicias verkliga demokratisyn. När vi i Förändra Världen-kursen besökte Primero Justicia i partihögkvarteret i Altamira i Caracas kom nämligen bilden av den demokratisträvande oppositionen rejält på kant. På en fråga om det finns konflikter inom oppositionen svarar Carlos Guillermo Arocha och Máximo Sánchez såhär:

[...] i vårt parti finns det interna konflikter och dessa konflikter är koncentrerade kring strategierna som vi ska ha mot Chávez. En stor diskussion är exempelvis det demokratiska utrymmet för politisk kamp. Det finns de som hävdar att det demokratiska utrymmet i dag har försvunnit i Venezuela och att man måste se sig om efter andra vägar att bryta Chávez regeringsinnehav. Det finns de som tycker att man i Venezuela måste hitta en mer radikal lösning som exempelvis statskupp.

Jag tror inte att det finns (någon betydande skara) statskuppsivrare i moderaterna. Men det är jättetokigt att de väljer att samarbeta med - "skapa engagemang för" - de ytterst sorgliga samhällsintressen som det här handlar om!

En stilla undran: Hökmark har en inte betydelselös post här i världen, som parlamentariker i en av de imperialistiska stormakter som Hugo Chávez med rätta räds och fördömer. Vad är det för konkreta handlingar han strävar efter när det gäller Venezuela? I dag går partistöd från EU-partierna (till höger, förstås) till Primero Justicia. Men vad är det som Borges och Fox lobbar för att EU ska göra? Införa sanktioner? Bygga upp material till en övergångsjunta för att avlägsna Chávez? Samarbeta med Washington om militär intervention? Vår transparenta europeiska union lär i sinom tid ge svar på mina frågor, men under tiden jag väntar vore det fett najs om moderaterna kunde stödja riktig, formell och folklig demokrati i Syd.

Vem har tagit János?

En riktig usling till tjyv har snott Ungerns tidigare store ledare János Kádár, läser jag i DN. Tänk, det kan inte vara lätt att vara gammal och askig i dagens Ungern...

Gårdagen var en riktig hit. Tåget från Östersund gick mot Stockholm 17.00, som beräknat. Redan innan Ope, nedanför Torvalla by, kom första stoppet när lokets säkerhetssystem tvingade lokföraren att starta om loket. Sen fortsatte det med ett och annat spontanstopp längs vägen genom inlandet.

När vi just hade passerat Ockelbo fick vi veta att en kontaktledning hade rivits ner söder om Gävle, vilket gjorde att trafiken fick ledas om inåt landet mellan Gävle och Uppsala. Svängen över Avesta-Krylbo, Storvik och Sala gjorde oss en timme och fyrtiofem minuter försenade. Till Stockholm kom tåget tjugo över tolv - en dryg timme efter att mitt nattåg mot Malmö hade avgått. Det innebär givetvis att jag har missat hela skoldagen och att det egentligen var helt värdelöst att ta tåget söderut innan söndagen.

Så i natt har jag sovit på hotell och i morse åt jag hotellfrukost. SJ bjöd. Nu sitter jag i förstaklassvagnen och har alltså tillgång till internet utan att ha betalat för det. Tack, SJ.

Tillbaka i Malmö ska jag leta lite extra efter János; i Stockholm tror jag inte att han är. Var det kanske urnan med makarna Kádár som stod utanför asienbutiken på Kyrkgatan i Östersund, förresten? Det bör utredas.

Första maj - fuck yeah!

Vänsterpartiet, Ung Vänster, Syndikalisterna och Syndikalistiska ungdomsförbundet anordnade tillsammans förstamajdemonstration i stan i dag. Det gick väl okej. Som vanligt blåste det och temperaturen höll sig troget under tiogradersstrecket (på plussidan, visserligen). Men partisekreterarens tal var 200 procent av vad man som frusen åhörare orkar med. Och inte var det några jättetajta slagord, heller.

Ett par hundra deltagare - det var typ fullt i fikakällaren på Storsjöteatern efteråt - måste ändå anses vara fullt godkänt. Nästa år blir det bättre, med snyggare flygblad och mer gedigna förberedelser.

Kvällens konsert, som Ung Vänster Östersund stod för, var som sig bör en fet tillställning. Det är helt sjukt kul att Penny Century ställde upp i år igen!

Till skillnad från politiskt istida Sverige hände det grejer i Venezuela. Chávez höjde minimilönen med 20 procent, förklarade det uppmärksammade oljeutvinningsprojektet i Orinoco för igångsatt och meddelade att Venezuela lämnar IMF och Världsbanken. Inte illa alls. Hallå där, nya arbetarpartiet - vad är Reinfeldts motdrag?