Jag blir glad...

...när kundtjänst på ett företag besvarar mina frågor såhär:

Hej Nisse,

Tack för ditt email.

Vi ber om ursäkt över att du blivit besviken över vår lågpriskalender i samband med din bokning.

Beroende på de omfattande snöoväder som drabbade Europa och USA under december månad så har vi just nu väldigt många kunder som väntar på svar från oss, därför har du inte fått svar tidigare.

Men vi lovar att vidarebefordra ditt mail till ansvarig avdelning så att de får ta del av dina synpunkter. För de synpunkter och kommentarer som våra kunder delger oss ligger till grund för vårt förändrings- och förbättringsarbete så vi är tacksamma för att du har tagit dig tid att skriva till oss.

Jag hoppas att din nästa resa med oss ska bli en riktigt trevlig upplevelse.

Med vänlig hälsning

[XX]
SAS Kundrelationer
195 87 Stockholm

Det var alltså snöoväder i december, och därför får jag inte svar förrän i början av mars. Eller vänta nu, jag har ju alltså inte fått svar - jag har fått ett löfte om att mina "synpunkter" (det var en fråga) ska föras vidare till "ansvarig avdelning" på SAS.

Men det här var inte första korrespondensen med SAS kundtjänst. I somras hade jag följande dialog med kundtjänst, i liknande ärende:

Hej!

För det första vill jag påpeka att sas.se är en lika krånglig och frustrerande hemsida som telia.se. Man blir tokig innan man hittar det man söker. Att adressen till kundtjänst (som man efter en stund hittar) heter "donotreply" gör en ju fundersam... Bara så ni vet vad ni borde satsa era PR-insatser på i framtiden... :-)

Min fråga gäller priserna på sas.se. När jag ska boka en resa till/från Stockholm blir återresan konsekvent dyrare. Vad beror detta på, är det flygplatsavgifterna som skiljer sig?

Med vänlig hälsning
Nisse Sandqvist, Östersund

Kundtjänst svarade rutinmässigt:

Hej

Tack för ditt mejl.

Att återresan blir dyrare beror nog på att det pris du får på utresan inte finns på hemresan. Det är fler biljetter som är bokade på hemresan och de lägre priserna är de priser som blir uppbokade först.

Med vänlig hälsning
Best Regards

[XX]
Global Internet Support
Scandinavian Airlines System AB

Jag svarade lite frågande:

Hej, och tack för snabbt svar!

Att det skulle handla om antalet bokade resor känns otroligt. Om jag söker en resa i april 2011 kostar samtliga resor till Stockholm 463 kronor, samtliga returresor kostar 490 kronor. Så raffinerat kan det väl inte vara, att betydligt fler reser enkel resa Stockholm-Östersund än Östersund-Stockholm (och har bokat ett jämnt antal resor varje dag hela året)? Det här är alltså ett fundament i prissystemet, att grundpriset är lägre den ena vägen än den andra. Och jag undrar alltså varför det är så.

Med vänlig hälsning
Nisse Sandqvist

Kundtjänst återkom:

Hej igen,

Det var den skillnaden du menade. Då är det skatterna som gör att det skiljer mellan en enkel och en tur och retur biljett.
Vid en enkel resa betalar kunden 126,- i flygplatsskatter (YA) och tur o retur 227,-. Det är 25,- + 2,- i mervärdesskatt.

Enkel resa


Tur och retur resa.

Hoppas denna förklaring ger svar på din fråga.

Med vänlig hälsning
Best Regards

[XX]
Global Internet Support
Scandinavian Airlines System AB

Jag svarade lite uppgivet med en uppmaning:

Hej igen!

Egentligen blev det bara snurrigare nu, för det spelar ingen roll om jag bokar enkel eller tur-och-returbiljett, eller om jag bokar Stockholm-Östersund-Stockholm eller Östersund-Stockholm-Östersund. Prisskillnaden består. Östersund-Stockholm kostar 463 kronor, Stockholm-Östersund 490 kronor. Jag märker här att mina frågor inte har blivit besvarade.

Det känns skevt att era grundpriser skiljer sig åt på detta sätt, du kanske kan föra vidare denna konversation till ansvarig inom SAS. Någon enkel förklaring till prisskillnaderna verkar ju inte finnas.

Med vänlig hälsning
Nisse Sandqvist

Vad säger man, fortsättning följer? Jo, förresten. Sedan i somras har dels hemsidan blivit en liten aning enklare, och SAS kundtjänsts e-post verkar ha bytts från "donotreply@sas.se" till "cr_se@notes.sas.se". Det här med information, det är svåra grejer.

Som man frågar...

En på samma gång tröttsam och fräck enkät har omedelbart efter EU-valet skickats ut till 1 300 av Vänsterpartiets politiker. Jag ids inte ens nämna vem avsändaren är. Vad enkäten handlar om? Man vill såklart få några vänsterpartister att skriva något snaskigt om sin partiledare som går att göra rubriker av.

Bland enkätsvaren har man hittat ett 30-tal som inte anger att de har förtroende för Lars Ohly. Man kan tycka att detta, att 30 av 1 300 eller knappt 2,5 procent, utgör en marginell kritik av Ohly som partiledare. Men så kan det förstås inte tolkas när media ska göra utspel. Då heter det istället "Efter EU-fiaskot: Avgå, Ohly!" (Nyhetskanalen.se, förstarubrik i kväll). Sanningen är att det bara är någon enstaka som kräver Ohlys avgång. De flesta ser misslyckandet som en följd av en felaktig strategi från partiledningens sida, och det är ett ansvar som faller på de ansvariga för valrörelsens utformning - där har Ohly haft en ganska tillbakadragen roll i det här valet.

Nu blir det debatt inom partiet. Intern debatt är god debatt. Där kommer Ohlys ansvar att tillhöra de mindre frågorna. Desto större måste diskussionen om ledande partiföreträdares kompetenser över huvud taget vara. Lars Ohly är närmast perfekt som vallokomotiv i ett klassiskt val: en utmärkt talare, skarp retoriker, blir lyssnad på av folk och så vidare. Men uppenbarligen sitter inte rätt person på rätt plats överallt i partiet, och det är där skorna klämmer.

Detta är dock en fråga för partiet att självt komma fram till, efter interna diskussioner oss medlemmar emellan - inte till följd av kampanjer från oseriösa proffsbloggar.

Trovärdigt, LO?

LO-ledningen måste bytas ut i sin helhet. Och det behöver inte sluta där; kompetenskraven måste höjas även bland de anställda på kansliet. Varför? Därför:

Efter AMF-skandalen har Svenskt Näringsliv och LO gemensamt slagit fast att de måste "återställa kundernas förtroende för AMF". För Svenskt Näringsliv innebär det följande konkreta åtgärder:
- Ny ordförande i AMF-styrelsen (exkapitalisten Göran Tunhammar föreslås bytas ut mot exkapitalisten Lennart Jeansson).
- En av fem ordinarie ledamöter i styrelsen byts ut (övriga väljs om).
- Styrelsen ska återfå ansvaret för ledningens ersättningar, ett ansvar som nu tre personer delar på.

LO accepterar detta och hoppas att detta och "de ytterligare beslut som kan komma på bolagsstämman kommer att förbättra bolagsstyrningen". Hoppas kan man ju. Arbetarrörelsen har väl alltid gjort så? Satt kapitalisterna på styrelseposter och hoppats att stämman ska komma med "ytterligare beslut" som ska lösa problemen, alltså. HERREGUD, VAD ÄR DETTA?!

Sen fick LO ett brev. En viss Lennart Jeansson, föreslagen av Svenskt Näringsliv som ny styrelseordförande i AMF, skrev där att han nog är olämplig på posten. Med styrelseordföranderoller i bland annat Volvo och Stena i ryggsäcken har nämligen Jeansson kritiserat Lagen om anställningsskydd (LAS) kraftigt. Detta tycker han själv är oförenligt med LO:s syn på LAS som ju som bekant är rätt bestämd. Vad gör då LO?

Plötsligt har inte längre LO förtroende för exkapitalisten Jeansson. LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin meddelar Svenskt Näringslivs ordförande Signhild Arnegård Hansen att hon får ta fram ett nytt förslag till styrelseordförande. Arnegård Hansen meddelar då att AMF måste skjuta upp sin stämma.

Allvarligt talat, det här är helt sjukt. Rena lekstugan. Hur tänker LO-ledningen egentligen, tänker den alls? Vad hade hänt om Jeansson hade blivit ny ordförande? Då hade vi haft precis samma situation som under Christer Elmehagens tid vid AMF. Sanslösa ekonomiska villkor, obefintlig styrning och trygg dominans för Svenskt Näringsliv i AMF:s styrelse. Och när Svenskt Näringsliv nu ska vaska fram en ny kandidat (som ska ha "hög kompetens och stark integritet", vilket alltså inte Jeansson hade), kommer LO att självständigt värdera denne? Nej! LO tar inte ansvar för sina oerhört betydelsefulla uppgifter. De får ett brev av sin kandidat och bestämmer sig med det som underlag för att förkasta honom. Så mycket research ligger bakom LO:s överväganden! De kunde åtminstone ha googlat hans namn efter politiska uttalanden...

Gör om - gör rätt, brukar det heta. Det gäller i synnerhet LO i det här fallet, liksom i flera andra fall. Jag tror att det krävs mer än någon utbytt styrelseledamot i AMF-styrelsen för att skapa ordning i kaoset. Det krävs en nymöblering i hela LO-toppen!

Vilken jävla opinion?

Nu kommer det några till. Opinionsmätningar. Förra veckan hade vi ett par om partisympatierna. Alliansen är både ikapp och förbi, heter det i DN. Visst kan man se att det sker förändringar i sympatier över tid. Men hur precisa är undersökningarna?

Ta exempelvis de undersökningar som DN hänvisar till. Skop har - som enda statistiskt säkerställda siffra - kunnat konstatera att Miljöpartiet har minskat i tre mätningar i rad, nu med 1,7 procentenheter, till 5,0 procent. Sifo menar att andelen som sympatiserar med Miljöpartiet i själva verket har ökat med två procentenheter till 8,6 procent, också det en statistiskt säkerställd förändring.

Statistiskt säkerställt har alltså folkets sympatier både ökat och minskat för Miljöpartiet. Någon kan här inflika att svaren beror på hur frågorna ställs, och att en jämförelse mellan Skop och Sifo blir lite som att jämföra äpplen med päron. Men, svarar jag då, det är inte det intressanta.

Det intressanta är över huvud taget inte hur folk tycker. Tycker gör folk alltid. Det intressanta är att ledarskribenter, rubriksättare och politiska kommentatorer får möjlighet att publicera någonting snaskigt. Således lyder rubrikerna även denna gång (hur länge är det sedan vi hörde det senast, två veckor?) enligt följande: "S fortsätter backa" (GP), "Fortsatt kräftgång" (Östran), "M kraftigt framåt bland stockholmare" (DN Stockholm). Det finns ofantligt många varianter på rubriker som kan passa det uppkomna läget.

Oavsett vad man tycker om opinionsundersökningarna måste man (ju) förhålla sig till dem. Men det riktigt intressanta är när opinionsundersökningarna blir själva analysen, när inga frågor måste ställas annat än som följdfrågor kring dem. Istället för politik måste ju nu journalister och kommentatorer hitta argument som förklarar förändringarna i varje opinionsundersökning. Intressant nog missar man att analysera de motsägelsefulla förändringarna för till exempel Miljöpartiet, som ju är de enda "statistiskt säkerställda" och därtill rejält motsägelsefulla.

Motsatt blir det för "det vinnande laget" särskilt viktigt att ha många opinionsmätningar i ropet i kristider, för att slippa diskutera den egna politiken och istället få hyllande, peppande rubriker i storstadspressen. Medierna har sedan länge övergivit sin eventuella funktion som granskare av samhällsmakten, och nöjer sig med att fläka ut rubriker om striden mellan regerande och oppositionella.

Jag diskuterade det här i kväll, efter att ha sett utspelet i gårdagens Rapport, "JA till euron". Här har alltså SVT:s nyhetsprogram uppdragit åt Sifo att göra en egen opinionsundersökning om EMU, frågan som vi ju redan har folkomröstat om. Man har alltså inte frågat om någonting som vi inte har folkomröstat om, exempelvis Lissabonfördraget, där Vänsterpartiet krävde men inte fick någon folkomröstning. Nej, man har valt att spinna vidare på Folkpartiets fräcka krav på en ny omröstning, eftersom vi röstade fel förra gången.

Såhär gör nyhetsredaktionerna politik av journalistik. Jag kan slå vad om att de skulle avfärda mitt förslag om att fråga folk om Lissabonfördraget som något i stil med "politiskt färgat". Att ställa frågor som leder i EU-elitens riktning är okej, apolitiskt, värderingsfritt. Att ställa frågor som riskerar att resa opposition eller landa i kritik mot EU-eliten är att politisera nyhetsrapporteringen och vinkla sakfrågorna partiskt.

I en fri, fungerande demokrati borde man inte behöva påpeka att medierna måste hålla sig med ett avstånd till makteliten. I Sverige i dag tvingas man gång på gång konstatera hur totalt livegna nyhetsmedierna är. Helt underordnade mediehusen, som i sin tur har alltför goda relationer med den politiska makteliten för att ställa till med konflikter i viktiga frågor.

Enstaka journalister som gör ett gediget jobb, och förstår att mediekonsumenter är tänkande varelser, finns. Men de försvinner i strömmen av flockjournalister, vars enda uppdrag är att skapa rubriker och eggande dramaturgi. Så frågan är vilken jävla opinion Skop och Sifo egentligen mäter, när vi i opinionen bara matas med den skit som förra månadens mätningar gav upphov till.

Clownigt om Stadsdel Norr

Bossen på Fältjägaren fastigheter AB på Stadsdel Norr, tidigare militära bataljonschefen Daniel Kindberg, skriver en upprörd debattartikel i dagens ÖP. Varför? Jo, Pär Jönsson (m) fiskar i kommunistiska vatten. Han har nämligen föreslagit att kommunen mer aktivt ska driva på för bostadsbyggande i den attraktiva, expansiva stadsdelen. Såhär skrev Jönsson förra veckan:

Sedan länge har vi i Östersund en besvärande bostadsbrist. En brist som i många år har hämmat Östersunds positiva utveckling. En kommun bör hålla igen investeringarna i högkonjunktur, för att inte tränga ut privata investeringar och istället bygga i lågkonjunktur.

Då blir det jämnare sysselsättning för byggbranschen och kommunen "får mer för pengarna". Nu i en begynnande lågkonjunktur är det läge att agera och bygga för en fortsatt positiv utveckling.

Ett fullständigt klockrent keynesianskt resonemang om den konjunkturutjämnande offentliga sektorns roll, således. Inget kontroversiellt - snarare förvånande eftersom socialdemokratin inte över huvud taget verkar ha tänkt i de banorna (utan istället lämnat allt ansvar till de privata exploatörerna). Men Kindberg blir förstås ursinnig av detta commie bullshit. Här ska minsann tillrättavisas:

Att göra dessa politiska uttalanden om kommunal intervention på en privat fastighetsägares område, i dessa tider, förefaller inte bara vara ansvarslöst utan också ideologiskt konstigt.

Östersundarna och jämtlänningarna är alldeles för begåvade för att gå på att politisk kommunism är rätt medicin för att behålla den oerhört starka och snabba utveckling som skett i Östersunds kommun efter garnisonsnedläggningen.

Ja, visst känner man igen kommunism när man ser den! Den "politiska kommunismen" (till skillnad från till den medicinska kommunismen, månne?) inbegriper ideologiska konstigheter som att kommunen bör driva på för samhällsnyttig utveckling. Det hör man ju redan på uttrycket "positiv utveckling" hur konstigt och kommunistiskt vi kommer att få det om Pär Jönssons förslag vinner gehör. Vill vi verkligen ha det som i Sovjet?

Nej, i idealsamhället Östersund råder gubevars ingen konstig kommunism. Där har exmilitärerna befälet och politikerna är deras tjänstemän. Lösningarna är militära, honnörsorden "stark, snabb, stormtrupper". Om någon av tjänstemännen kommer med aparta förslag om kommunistisk nyordning behöver man bara avfyra några tillrättavisande ord, så kan man återgå till den sunda ordningen igen.

Middagsinbjudan

Det kom ett elektroniskt inbjudningskort i eftermiddags. Åhå, tänkte jag, vad är det för arrangemang som väntar?

Svaret blev lite rått, kan man säga. En rå kyckling med melonhjälm.

Kycklingmiddag. Humorn i vår familj är ibland lite rå och bisarr, som för att kontra allt det hjärtlösa i världen utanför. Så i kväll blir det kyckling på tallriken!

Välkommen på middag i kväll!
Det blir kyckling - se illustration!
Osa senast 17.00

Mvh
Mor

Ännu ett år äldre

Jag har fyllt 22 och därmed avkrävs jag enligt traditionen ett inlägg här. Sen sist har jag hunnit ta körkort och sånt, men världen runtomkring är i allt väsentligt lika rutten.

Lars Ohly avslutade under lördagen politikerveckan i Almedalen med ett tal där han med stor humor och ironi krossade de ideologiska kulisser som regeringen försöker bygga upp. Om att Reinfeldt vill kalla sig en lyssnande politiker säger Ohly:

Fredrik Reinfeldt vill vara en lyssnande politiker. Men inte visste jag att det skulle innebära att han också ville avlyssna oss allihop!

Hur rubrikerna ser ut; vilket det bestående intrycket av "vänsterpartiets halvdag" på Gotland blir? Det vet vi redan, efter känt mönster sedan 2004: Ohly är besviken, ordet "men" efter eventuella ljusglimtar och så klämmer vi in "dåligt" i rubriken. Ta-daa! Svårare än så behöver det inte vara att skriva för TT om vänsterpartiet. Bara kristdemokraterna har fått ens i närheten av lika tråkiga omskrivningar. Annars kan man förstås göra som Aftonbladet och låta "Aftonbladet.se:s" Nina Johansson recensera klädval. Då blir det lite mer glatt:

Trots att han har skjorta från Coop Forum så bär han ändå upp den. Det känns väldigt vänster och han känns väldigt genomtänkt i sitt klädval. Och faktiskt funkar det.

Sen kan man alltid önska mer färg på politikerna. Vi har sett mycket grått i Almedalen, det är trots allt sommar.

Och där kommer vi tillbaka till min födelsedag. Jag fick två par grå-ish byxor från Kupan. Precis såna som det ska vara! Kläder får gärna vara grå och intetsägande, det bekommer mig inte, även om de också kan vara neongula eller ilsket gröna. Huvudsaken är att de är billiga och att man inte köper på sig för många. I ett annat blogginlägg skriver Ida Gabrielsson, Ung Vänsters förbundsordförande, i samma ämne.

Dräkten på bilden kommer från H&M, men jag håller med. När arbetarklassen klär upp sig kan man enkelt tro att det är Prada.

Att slippa omnämnas för sina kläder i media är också ett stort plus. Allvarligt talat, vad i helvete är det media är till för?

Den mest klockrena födelsedagspresenten var en otippad sak. Vita tvättsvampar som med hyfsat stor effektivitet tar bort "fläckar" (eller i mitt fall klotter) från ytor som annars är svårtvättade. Exempelvis tar de bort tuschpenna och sprayfärg från matt plast. Tillsätt bara vatten, den vita svampen sköter resten.

Om det till exempel ser ut såhär först:


Så ser det ut såhär när jag är nöjd:


Vit svamp får fyra av fem toasts. Kanonkul!

Jag ser fram emot det kommande året som ett år när jag övertygar klottrarkidsen om att en ny hobby är vad de behöver och som ett avstamp för en bredare folklig resning mot inte bara styrande politiker (jo, s-politiker i Östersunds kommun lika väl som borgare i regeringen) utan också mot media.

Regeringen och inspirationen

Jag har ofta undrat varifrån regeringen har fått sin inställning till vissa bisarra politiska idéer - privatiseringar, sänkningar av fattigas inkomster och EU-vurm, exempelvis. Att det är folkligt tryck som ligger bakom är ju helt uteslutet, motsatsen gäller i många fall. Något helt säkert svar går nog inte att få, men jag anar att regeringssammanträden ser ut ungefär som Lorrygänget i sin film Yrrol visar nedan:

Vote Hillary!

Jag ställer mig härmed på Hillarys sida i valkampen.

I och för sig stödde jag Hillary redan för drygt två år sedan, men nu känns det som att hon har hittat hem. Jag menar, hon har pengarna, åldern inne och rätt make.

Med Hillary Clinton som president kommer barnen att dansa lyckliga, glassen blir godare och så får alla jämtlänningar och nordkoreaner två tusen kronor mer i månaden. Det blir hillary-ous.

Nyheter i juletid

När Aftonbladet skriver rubriker - finns det vissa regler. Den viktigaste - att den delas av med ett streck. Rubrikerna ser mer twistiga ut med strecket - och ger fler läsare.

Aftonbladet-rubriker är fett enformiga, se dagens exempel:

Wow, vilken grej!

- Vulgärt eller snaskigt, "knäppt".
- Strecket.
- Kraftord: attack, chock, kris...
- Säger mer än själva artikeln.

Jag vet inte vad det stod om bajsmannen, jag motstår frestelsen att läsa. Men det är ju kul att folk behandlas som tänkande varelser av Sveriges största tidning.

Inte alla har tid att kommunicera med djur.

"Vad gör vi när vi har slut på idéer?"
"Vi gör nåt om nån jävla rikspolitiker."

Inga Lantz, före detta riksdagsledamot för vänsterpartiet, spenderar sin tid med att måla tavlor, skriva, och kommunicera telepatiskt med djur.

Härifrån.

Själv talar jag inte med djur, men om folk vill göra det så är det väl kul om de har tid och möjlighet att göra det. Och om journalister har tid och möjlighet att kommunicera telepatiskt med djur så är det också kul. Synd att de gör det på arbetstid, bara. Jag ser hellre att de där samhällsreportagen sänds som om det var tänkande människor som såg dem.

FN-vänner och andra

I dag stod jag vid ett bokbord på Länsbiblioteket och informerade om FN-dagen och om Östersunds FN-förening. Det är schysst, tycker jag, att försöka förankra arbetet för mänskliga rättigheter och internationellt freds- och utvecklingsarbete på det lokala planet.

Något jag inte visste när jag ställde mig vid bokbordet var att FN-förbundet hade utsett Birgitta Ohlsson (fp) till Årets FN-vän 2007. Hade jag känt till det skulle jag ha tackat nej till att stå där.

Folkpartiet, och där i synnerhet Birgitta Ohlsson, har med större eller mindre entusiasm ställt upp på de folkrättsvidriga övergrepp som på senare år orkestrerats från Washington. Att ge utmärkelsen "Årets FN-vän" till Birgitta Ohlsson är lite som att ge Al Gore, vicepresident under Bill "flygbomba läkemedelsfabrik i Sudan" Clinton, Nobels fredspris.

Jag har svårt att ta Årets FN-vän 2007-grejen på allvar.

Göran - aldrig ensam

Alltid ensam - aldrig ensam? Jag har här samlat något av det mest svenska, patriarkala och marknadsmässiga världen har skådat: ett dussin Göran. Ska du välja en verkställande direktör, och vet inte vilken kompetens du ska efterfråga? Välj rätt, välj Göran! Ja, ni vet hur det är.

I alla fall... Nedan följer herrar Greider, Hägg, Hägglund, Johnsson, Skytte, Persson, Kropp, Rosenberg, Johansson, Sonnevi, Palm och Tunhammar. Mycket nöje.

Se, det är Göran igen.

Lev jord?

Det var då ett väldigt ståhej kring Live Earth-spektaklet. I SvD går Andres Lokko sarkastiskt loss på galan och hävdar att den snarare trappar upp utsläppen. SVT själva klagar i DN över att det inte går att få något pålitligt artistprogram från mixarna på BBC. Men och...? En 22-timmarssändning antingen tittar man till lite då och då och får det man får, eller så följer man den med chips och cola hela dygnet. Det är själva grejen som är grejen, inte hur den är arrangerad!

Saken är den att den här galan markerar starten för en breddad syn på resursutnyttjande och, hoppas jag, resursfördelning. Inte en förändring som berör främst popstjärnor, som ju ändå bara utgör en bråkdel av oss alla, eller de arbetarklassmänskor som uppmärksamt följer galan. Utan en förändring som beslutsfattare och andra i eliten omfattas av. Och det är då en förändring av hela världsalltet börjar uppstå. Förändrar världen gör inte hundra hippies som sitter på en trästocksfestival och i all välmening äter veganskt. Förändrar världen gör de viktigaste beslutsfattarnas förändrade prioriteringar. Miljön tror jag är ett sånt område som olika ledare av olika skäl kan komma att göra framsteg inom. Inte minst lågt industrialiserade länder kan här ha en chans att hävda sig, kan jag i mina positiva stunder hoppas.

Om ingenting händer bland beslutsfattarna så varvas också musiken under galans gång med videosnuttar där vi lär oss om klimatproblem. Den cyniske kan här påpeka att skulden för de växande problemen ofta faller på "oss alla", alltså inte på beslutsfattarna, medan ofta fattiga människors i u-länder leverne förknippas med miljöförstörelsens ursprung. Men tittar vi förbi dessa koloniala skavanker ges vi också en rätt bred vy över världens svåraste klimathot.

Att Live Earth-galan retar både etablissemangsliberalerna, kulturhumanisterna och miljömupparna, och att vi får se Duran Duran sjunga riktigt falskfult, tyder på något gott. Jag är optimist på miljöområdet. Det här kommer att bli bra. Dave Grohl ägde ju.

Det är lika bra...

...att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall? För om man drömmer om Paris hamnar man på något vis lik förbannat i Hudiksvall.

I Hudik. Väntar på södergående tåg.

Läst om bibeldebatten

På ett elskåp i Malmö, med ett hotell i bakgrunden:

Nu finns även Mein Kampf på rummen!
Scandic

Den är igång igen, bibeldebatten. På insändarsidorna i LT och ÖP. Usch, jag som bara vill ha semester och chilla.

Fest i kylan

Det måste inte vara varmt på sommaren. Det kan vara kylskåpskallt också. Och så kan man råka lägga den revolutionära grillkvällen just den där kvällen när det är kylskåpskallt.

Men det gör inget, det går att posa ändå!

Ja, just det.

Henrik Zipsane, stans kanske mest namnkunnige kulturdansk, vill avskaffa semestern (för att istället ha ett mänskligare arbetsliv). Det känns inte helt otroligt att den borgerliga regeringen hakar på och inser det förträffliga i att avskaffa semestern (för att få folk i arbete). Kom ihåg vem som först väckte förslaget! Nä, ärligt talat behöver vi diskussionen om arbetsdelning på det sätt Zipsane tar upp. Men kortare arbetsdag och fler arbetstillfällen behöver ju inte alls stå i motsättning till bibehållen semester. Låt kulturarna börja diskussionen där.

Lars äger alla, överallt!

Min Lars-kampanj faller ut mer väl i vissa städer än i andra. Hanna Gunnarsson visar varför Lund är en bra Lars-stad: Lars är vanligare som kommunal nämnd- och bolagsordförande än kvinnor. Där ser man!

Och så bjuppade Lars Ohly på gratis buss i stan i dag.

Poetiskt från Östeuropa

Jag har läst om dem i Flamman, österns kulturgiganter. Majakovskij, Zaremba och nu Verka Serduchka. Det var textraderna, inte den eljest tämligen oengagerande melodin, som förde Ukraina ända upp i toppen av ESC 2007. Låt dem sjunka in; låt dem verka ett slag.

Dancing Lasha Tumbai

Hello everybody, my name is Verka Serduchka
Speak English? Nicht verstehen?
Let's get dancing

Sieben, sieben, ai lyu-lyu
Sieben, sieben, eins, zwei
Sieben, sieben, ai lyu-lyu
Eins, zwei, drei

Sieben, sieben, ai lyu-lyu
Sieben, sieben, eins, zwei
Sieben, sieben, ai lyu-lyu
Eins, zwei, drei

Tanz!

Sieben, sieben, ai lyu-lyu
Sieben, sieben, eins, zwei
Sieben, sieben, ai lyu-lyu
Eins, zwei, drei

Sieben, sieben, ai lyu-lyu
Sieben, sieben, eins, zwei
Sieben, sieben, ai lyu-lyu
Eins, zwei, drei

Tanzen!
Tantsevat horosho
Gde ruki, ruki, ruki
Tanz!

I want you sing: A-ha...
I want you sing: A-ha...
I want you sing: A-ha...
I want you sing: A-ha...

Tanzen!

I want you sing: Lasha goodbye
I want you sing: Lasha goodbye
I want you sing: Lasha goodbye
I want you sing

Tanzen!

Lala lalala, la lalala lalala
Lala lalala, la lalala lalala
Lala lalala, la lalala lalala
Lala lalala

I want you sing: A-ha...
I want you sing: A-ha...
I want you sing: A-ha...
I want you sing: A-ha...

I want you sing: Lasha goodbye
I want you sing: Lasha goodbye
I want you sing: Lasha goodbye
I want you sing

Tanzen!

Ukraina tse klyova
Ukraina lybit tantsuvati
Tantsuemo Maidan

Lala lalala, la lalala lalala
Lala lalala, la lalala lalala
Lala lalala, la lalala lalala
Lala lalala

Lala lalala, la lalala lalala
Lala lalala, la lalala lalala
Lala lalala, la lalala lalala
Lala lalala

Okay, happy end

Rätt fast fel om ekonomin

Tidningen Fokus har intervjuat Steve Forbes, "tidningsredaktör, hobbypolitiker och miljardär", om den svenska ekonomin. Forbes är rådgivare åt republikanske presidentkandidaten Rudy Giuliani och en tämligen inflytelserik ekonomiföreläsare. Hans syn på skatter och ekonomisk frihet är närmast oändligt frihetlig.

Du är i Sverige på blixtvisit, men har du hunnit bilda dig någon uppfattning om den svenska ekonomin?
- Vad jag har förstått så har det inte skapats ett enda nytt jobb, netto, i den privata sektorn i Sverige sedan 50-talet. Alla nya jobb har varit offentliga. Förklaringen till den utvecklingen är de höga skatterna. Det är ett problem som Sverige delar med bland annat Danmark.

Här har Forbes lagt märke till nånting viktigt: Sveriges arbetslöshet har till stor del reglerats med hjälp av den offentliga sektorn. Vi har skaffat oss en välfärdssektor med offentliga medel, som har växt i takt med stigande krav från befolkningen. Den privata sektorn har samtidigt kunnat friställa massor av folk för att automatisera och effektivisera så mycket som möjligt. Under den period som detta system - en växande andel av ekonomin i offentlig regi och därmed konstant hög sysselsättning - omfamnades av det svenska etablissemanget höjdes standarden i det svenska samhället på snart sagt alla nivåer. Välfärden och välståndet tog hyfsat jämna steg uppåt. Sedan 80-talets slut har välfärdskurvan gjort ett brott medan välståndskurvan fortsatt uppåt allt brantare. Svaret på varför den utvecklingen har uppstått ger Forbes delvis i svaret på nästa fråga:

Vi fick en ny regering förra året, som har börjat med att sänka skatterna. Det skulle alltså vara rätt recept enligt ditt sätt att se?
- De skattesänkningar som har genomförts är alldeles otillräckliga. Jag förstår verkligen inte varför man inte sänker skatterna mer. Den statliga ekonomin går bra och det skulle inte ens krävas några besparingar för att finansiera sänkningarna. Det är bara att ta av överskotten.

En viktig del av "problemet" med höga skatter skars bort med 90-talets stålbad, då några hundra tusen människor skyfflades ut ur arbetet i den offentliga sektorn, och in i arbetslöshet. Sedan 90-talet beräknas den offentliga sektorns andel av ekonomin minska för varje år som går. Med andra ord ska "problemen" minska och arbetslösheten öka. Det är en linje som sex av sju partier i riksdagen sluter upp bakom och som Forbes med emfas argumenterar för. Skattesänkningarna - jag vill påminna om att de hittills ligger på 65 miljarder - är "alldeles otillräckliga". Arbetslösheten i Sverige är, får man anta, alldeles otillräckligt hög och arbetstakten i skola, vård och omsorg likaså. Bäst att sätta fart på skattesänkningarna, så vi kommer fram nån gång!

Varför ser vi så sällan dessa tokiga, rika män med makt tala om exakt vad denna agenda går ut på? Hur mycket mer ska skatten sänkas, och hur ska det betalas som inte längre skattefinansieras? Ska man köpa privata skolpremier för att ens unge ska få gå i en klass med färre än 25 elever, ska platsgaranti på vårdhem bara finnas för den som betalar handpenning, ska patientavgifter finansiera hela sjukvården? För att få bukt med personalbristen i den offentliga välfärden och med arbetslösheten i allmänhet måste fler anställas i offentlig sektor. En bibehållen generell välfärd i en avancerad kapitalistisk ekonomi som Sveriges kräver ökande skatter, inte minskande.

Jag tycker att vi kan börja med att ta Steve Forbes på orden:

Det är bara att ta av överskotten.

De privata såväl som de offentliga, bör tilläggas.

Kvällens trams ser ut som följer: Berghagen, Calmfors, Engqvist, Lagerbäck, Leijonborg, Norén, Stjernkvist, Åberg, Winnerbäck, Wohlin, Werner och Ohly. Montage: mitt eget.

En Lars kommer aldrig ensam.