Skolan ett statligt ansvar?

ABF-huset i Stockholm, tisdag kväll, fullsatt seminariesal, tre kvinnor framme i panelen. Ämnet var skolan i privatiseringarnas tidsålder. Inte mycket nytt framkom under presentationerna som i stort var anpassade efter publiken - i övre medelåldern och uppåt. Här tycker jag att arrangörerna ABF och Nätverket Gemensam Välfärd borde appellera mer till ungdomar; vi var en handfull sådana närvarande av knappt 80 i publiken.

Ann-Marie Lindgren från Arbetarrörelsens Tankesmedja och Eva-Lis Sirén från Lärarförbundet redovisade sina respektive perspektiv på skolans utveckling de senaste 20 åren. Som tur var piggade tidigare jämställdhetsutredaren och Ordfront-direktören Gertrud Åström upp som samtalsledare med sin norrbottniska.

I seminariebeskrivningen stod om konflikten mellan statligt och kommunalt ansvar för skolan, men föreläsarna berörde det bara som hastigast. Därför ställde jag en fråga om hur de ser på de ansvarigas - kommunerna och dess politiker - roll i skolans utveckling.

Min uppfattning, åtminstone från min horisont i Norrlands inland, är att skolpolitikerna i största allmänhet har dålig kontroll över skolan. I nämnder och styrelser sitter folk vars beslut mestadels handlar om pengar och fysisk skolplanering. Kvalitetsuppföljning och utvecklingsarbete har andra hand om - tjänstemän eller konsulter. Inte för att lokala skolpolitiker är oengagerade eller dåliga, utan för att systemet inte ger dem särskilt stort manöverutrymme. Häri tror jag en förklaring ligger till att lärare i kommunala skolor upplever det som att beslutsvägarna är långa och arbetssätten trögföränderliga. Lösningen torde vara att antingen satsa rejält på att styra hårdare från staten/ge skolpolitiker tydligare mandat, eller helt enkelt ta tillbaka skolan i statlig regi. Det senare är att rekommendera för mitt hemlän, där i vissa kommuner skolor snart riskerar att ha upptagningsområden på tio tusen kvadratkilometer.

Ett annat viktigt område är det som Eva-Lis Sirén underströk, nämligen lagstiftningens, statsstödens och de statliga kontrollorganens omfattning, kort sagt riksdagsmajoritetens ansvar. Genom att ge kommuner, vars ekonomier i många fall vacklar betänkligt, fullt finansieringsansvar både för den egna skolan och för alla privata som så önskar har staten gjort skolan till en arena där skolkvalitet beror på kommunens status. Här kan en del göras med framför allt direkt ökade anslag till skolorna. Tillbaka med resurser till elevhälsa och annan resurspersonal, öka lärarlönerna, reformera arbetsorganisationerna underifrån. Mer fotfolk, färre mellanchefer. Och gör gärna skolan statlig, om än varken Lindgren eller Sirén ville gå tillbaka till statligt "som det var förut". Nej, men vi borde kunna förstatliga skolan på ett nytt sätt.

Privatskolorna, då? De fristående skolorna är varken bättre eller sämre än kommunala, som Lindgren så klokt och eftertänksamt konstaterade. Och när det enda som i grunden skiljer de kommunala och de fristående skolorna åt är ägandeformen, tycker jag att förslaget till beslut är rätt uppenbart: Bort med fristående skolor och fram för bättre offentliga.

Sett och läst

Bodde jag i Stockholm skulle jag göra betydligt fler besök i stadens ABF-hus än vad jag gör i Östersund. Anledningen är helt och hållet politisk: ABF i Östersund anordnar företrädesvis föreläsningar som jag kategoriserar som "flum, feelgood och new age", medan man i Stockholm, åtminstone rätt ofta, är politiska i enlighet med arbetarrörelsens traditioner.

Så anordnas exempelvis på ABF-huset i Stockholm årligen Socialistiskt Forum, där massor av bra saker sägs. Tankesmedjan Konflikt tog under 2009 års forum på sig att dokumentera några av arrangemangen på film. Ett av inslagen är "Media, arbetarrörelsen och makten över tanken", ett samtal mellan Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, Ali Esbati, anställd av Manifest Analyse i Norge och Daniel Suhonen, redaktör för SSU:s tidskrift Tvärdrag. En sympatisk samling människor som resonerar mycket klokt kring arbetarrörelsen/vänstern och media. Se filmen här! Efter en lite seg inledning kommer det första inlägget cirka 10 minuter in.

Nämnde Suhonen har tillsammans med en annan otroligt skicklig journalist, Dan Josefsson, skrivit i dagens Aftonbladet om den socialdemokratiska elitens tidskrift Arena. Här kan man tro att Suhonen bara är bitter mot sin konkurrent på tidningsmarknaden, men läser man artikeln så förstår man bättre. En nyktrare socialdemokratisk analys av sosseelitens idédebatt får man nämligen leta efter. Läs den här!

Uppdatering: Givetvis måste den kritiska socialdemokratiska rösten rättas av en inte fullt så kritisk, men Helle Klein ger i sitt blogginlägg plumpheten ett nytt ansikte...

Att läsa om och försöka begripa sin omvärld är ett stort projekt i vårt så kallade informationssamhälle. Det är inte alltid helt lätt att veta var man ska börja. Men med hjälp av Dagens Konflikt och Aftonbladet Kultur kan man i alla fall börja skönja strukturer och konturer i samhällsbilden. Man kan ju börja med att läsa och lyssna på det som gör en gott...

Sett och hört

Nu tänker jag börja blogga lite oftare. Det är så förbannat mycket man går och blir så förbannat förbannad på. Som den där Edvard Unsgaard, som var journalist för Sveriges Radios Ekot fram till valet 2006 då han anställdes av Fredrik Reinfeldt som statsministerns pressekreterare.

Han har nyligen hamnat i visst blåsväder med en avslöjande uppdatering på Facebook, som röjer hans klassiskt moderata människosyn:


Vänsterpartisten Erik Berg kontrar desto bättre (klicka på bilden för större text):


Under avdelningen "hört" har vi årets hittills roligaste radioinslag, P3-programmet Brunchrapporten som frågar sig hur en socialistisk såpa ser ut. Vänsterpartiets Hans Linde ger en klockren, initierad beskrivning.

Klimat från Östersund till Köpenhamn

Det blev en lite lam klimatdebatt på Jämtlands Gymnasium Wargentin i dag. Bitvis kände jag mig som parodin på Tim Robbins i Team America, när han förklarar företagens makt över amerikagänget. Men ännu mer verkade motståndarna som Tim Robbins marknadsliberala motsats. "Bussa marknaden på klimatet så fixar det här sig."

Som av en händelse har i dag gänget bakom infotainmentfilmen "The Story of Stuff" släppt uppföljaren "The Story of Cap & Trade". Ovetandes om denna har jag under dagens debatt argumenterat längs samma linjer, i stora drag. Se gärna den nya filmen (cirka 10 minuter) och, om du har tid, även den första (runt 20 minuter). Det är ett rätt kul koncept, amerikanskheten till trots. I korthet handlar Cap & Trade-filmen om att "näringslivet" - det lilla skikt i samhället som har ackumulerat mest kapital - övertygar de politiska beslutsfattarna om att inte rucka på orättvisorna och de stora företagens vinstmarginaler i klimatarbetet. Kvar blir en sannolikt dåligt fungerande marknad, med alla de svagheter som ett spekulativt system innebär. I sin syn på "staten" har såklart Story of Stuff-gänget en ännu mer naiv syn än någonsin jag har, men det tycker jag att man kan ha överseende med.

Överlag tycker jag att vi är dåligt pålästa i klimatteori och -ekonomi. Det hjälper inte att CUF försöker argumentera i resonerande ton om ekonomiskt effektiva klimatåtgärder när man i sin rapport om klimatpolitiken viftar bort "extremister som Marx och Lenin" på fyra meningar och kategoriskt hävdar att färre regleringar och mer handel räddar klimatet. Det är lika oseriöst som när socialförsäkringsministern utvecklar en minneslucka lika stor som all den kritik hon fick från remissinstanser för ett par år sedan.

I ÖP på ledarplats kan vi läsa det centerpartistiska referatet från debatten. Det är entreprenörsanda och företagsamhet - kodord för mer av samma som nu - som gäller i den nya centerpartistiska given. Den glesbebodda landsbygden är med bara under förutsättning att folk kör mycket bil. Något samhällsplanerande kommer inte på fråga, det är helt och hållet en fråga för entreprenörerna och företagarna. Att den progressiva utveckling som Sverige och några andra samhällen i världen har haft i modern tid på olika områden har varit resultat av tydliga offentliga direktiv nämns inte gärna. Inte heller att detta - direkt offentlig styrning av resurser och marknader - till och med kan vara en förutsättning för ett nytt, hållbart företagande.

Jag önskade mig som slutord i debatten dels att vi alla inom kort ska rymmas inom vårt rättvisa miljöutrymme, dels att mötet i Köpenhamn slutar utan bindande avtal. Hellre diskussioner på väg åt rätt håll än ett illa genomarbetat klimatavtal som låser fast oss ännu en tid vid "mer av samma".

Vi får väl se hur det går. Till helgen är jag i Köpenhamn.

Uppdatering: Samfunnsplanlegging var ordet jag sökte! Norska Fagbevegelsens (motsvarande svenska Kommunal) ordförande Jan Davidsen säger några sanningens ord till de styrande i Norge:

Det vi trenger nå er politisk styring og regulering. Markedene må reguleres for å hindre flere ødeleggende finanskriser. Hensynet til klimaet, og til framtidig energiforsyning, må fra nå av inn i all samfunnsplanlegging. Det krever omfattende politiske inngrep. I årene som kommer vil vi derfor sannsynligvis stå overfor en skjerpet kamp mellom demokrati og markedsmakt.

Uppdatering 2: Läs mitt inlägg från i somras om EU:s klimatarbete. Målet för arbetet - mötet i Köpenhamn - är ju snubblande nära nu.

Om detta må Sahlin berätta

Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin kom till Östersund i dag för att prata politik med oss unga, och jag kunde inte låta bli att närvara. När ett antal harmlösa frågor från S-sympatisörer och idiotiska frågor från de lokala ungmoderaterna hade passerat tog jag ordet.

Jag förklarade kort mina funderingar kring det här med socialdemokratin och rättvisan. Min uppfattning är att politiken - de ideologiska motsättningarna och den på olika valmöten använda retoriken undantaget - har gått åt höger under både borgerliga och socialdemokratiska regeringsperioder sedan 1980-talet. Till exempel när det gäller de klyftor som Sahlin mycket riktigt påpekade ökar i dag. Eller kriget i Afghanistan, om vilket Socialdemokraterna i dag är överens med borgarna.

Först undvek Sahlin resonemanget genom att upprepa hur klyftorna i dag ökar. Jag blev irriterad och bröt in med att påpeka att de har ökat - i olika hastighet - oavsett politiskt styre. Sahlin blev irriterad och sa att det har ökat på vissa områden och minskat på andra, men lämnade sedan frågan. Efter att ha upprepat hur viktigt det är att "politiken" tar tag i klyftorna mellan folk ville Sahlin varken göra självkritik eller diskutera ur ett tydligt klass- eller maktperspektiv. Så jag gjorde ett sista försök att få ur henne om några avgörande faktiska trendbrott är att vänta i verkligheten, i den händelse att en sosseledd regering skulle få regera. Inte heller där blev det några svar, och där var hennes tålamod med mig slut varpå de mindre kritiska frågorna åter kunde ta vid.

Det bör påpekas att Sahlin är skicklig på att mota ungmoderater innan de hinner förstöra hela kvällen. Hon avbryter dem innan de hunnit rabbla upp sina antiintellektuella monologer om att samarbeta med "kommunisten Ohly" eller "lagen om anställningsskydd är dålig för ungdomar". Sen påpekar hon på ett fyndigt sätt att de borde sluta tramsa och att den verkliga politiken är mer allvarlig än vad Muf vill ge sken av. Sahlin passar också bra i samtalsmiljön med ungdomar, skapar igenkänning och förståelse.

Mindre kul är hennes attityd mot vänsterkritik. Sahlin må vara i opposition och relativt underläge just nu, men den position hon agerar från i polemik med vänsterkritiker är makthavarens. Poster som vice statsminister, arbetsmarknadsminister, miljöminister, energi- och samhällsbyggnadsminister och integrationsminister är en del av hennes tidigare karriär. Att inte vilja erkänna och diskutera (försvara, förklara eller be om ursäkt för) utfallet av socialdemokratiska regeringars arbete 1990-91, 1994-95 och 1998-2006 är dålig stil. Utan att diskutera det vi har gjort förr om åren får vi en felaktig uppfattning om vad som bör göras kommande år.

Det finns åtskilliga konkreta frågor man kan diskutera om "ökade klyftor" är för abstrakt för att ta på. Exempelvis skattereformen runt 1990, som bäddade för en rejäl omfördelning av resurser uppåt i samhället - från lägre klasser till högre. Pensionsuppgörelsen är ett annat dåligt beslut. Skolpengssystemet ännu ett. EU-inträdet med kapitalliberaliseringsdirektivet - se där, ett par andra systemförfulande politiska beslut. Som har avorganiserat, avväpnat, passiviserat arbetarrörelsen och arbetarklassen, och fört över makt och rikedomar till eliter och marknader.

Utmaningen som jag vill se Mona Sahlin anta är att bryta trenden. Reformer ska ha som syfte att flytta fram arbetets positioner på kapitalets bekostnad - inte antas genom beslut som måste vara "blocköverskridande", ett ord som hon underströk i framför allt skolfrågan. En rödgrön regering 2010-2014 måste få siffrorna att gå åt rätt håll. Gini-koefficient, reallöner, jämställdhetsindex, offentlig sektors andel av BNP - tråkiga termer, men fullständigt nödvändiga att arbeta efter för en regering ledd av Mona Sahlin.

Moore om organisering

I dagens Aftonbladet Kultur intervjuar Naomi Klein Michael Moore om Obama, kapitalismen och utsikterna för konkret förändring i det amerikanska politiska landskapet. Moore kommer med skarpare iakttagelser än jag hade väntat mig, i ett resonemang om högerns mobilisering av "medborgerlig upprördhet":

Det är något jag alltid har beundrat hos den politiska högern – de är organiserade, de är hängivna, de stiger upp i gryningen och kämpar för sin sak. På vår sida ser jag inte motsvarande grad av engagemang.

Högersympatisörerna dök upp på de möten som var öppna för allmänheten om sjukförsäkringsreformen i augusti – men var fanns vänstern? Och sen tänkte jag: Oj då, det är augusti. Har du någonsin försökt organisera någonting med vänsterinriktning i augusti?

Här är Moore inne på något som jag har upplevt på flera fronter. Vänstern har passiviserats och sprungits om av nuliberaler och nykonservativa. Varför? Och vad gör vi åt det? Förhoppningsvis finns det svar på detta, med vars hjälp vi kan bli den problemformulerande, segrande kraften i samhället framöver.

Maktens cynism verkar funka

För ovanlighetens skull drar både TT-telegrammet och Aftonbladets Wolfgang Hansson relativt rimliga slutsatser av läget i folkomröstningen om Lissabonfördraget. Maktens hot och cynism har gett utdelning - medelklassen har skrämts till, om än tveksam, omvändelse.

Ty visst har Milton Friedman rätt när han säger att det är under ett kristillstånd som man ska passa på att genomföra av folket oönskade förändringar. Det nyliberala etablissemanget kan inte välja ett nytt folk, men som tur var kom krisen och gjorde att de kunde tvinga folket till en ny folkomröstning. Krisen har slagit skoningslöst mot Irland och landets regering har följt den nyliberala krismallen genom beslut som tvingar vanligt folk att betala för upprensningen efter kapitalets svineri. Det sjukaste är att regeringen sedan hotar med att landet står inför konkurs och kollaps om inte politiken får fortsätta ostört och Lissabonfördraget antas.

Några resultat av dagens folkomröstning finns ännu inte, men åtminstone här i Dublin ser det ut att bli en storseger för ja-sidan. Man kan möjligen notera en utveckling liknande den i Sverige vid EU-parlamentsvalet i våras, där rikare medelklassområden hade ökande valdeltagande och fattigare glesbygdsområden minskande. Och i den utvecklingen är alltså nej-sidan förlorare.

Ja-sägarna har varit ute i sina färggranna, flashiga t-shirts hela dagen lång, på alla stora gator, och delat ut propaganda in i det sista. Vi har varit bra många nej-sägare också, men utan allt påkostat kampanjmaterial - bara ett enkelt flygblad. Om det blir ett ja, vilket det alltså lutar åt, hoppas jag att det i alla fall blir med liten marginal. Ju mindre förlust, desto lättare kommer det att vara för den EU-kritiska rörelsen att repa sig och komma igen.

Oavsett om Lissabonfördraget träder i kraft eller ej kommer det odemokratiska EU att genomdriva sina strategier mot gemensam välfärd och facklig organisering. Demokratins hopp står till dem som har ork och integritet nog att fortsätta genomskåda de maktfullkomliga människor som styr unionens utveckling.

Under min vistelse här har jag tagit en del bilder, men eftersom jag har glömt kabeln till kameran hemma får jag vänta till nästa vecka innan jag kan ladda upp dem. BBC har några bilder så länge.

Rapport från Irland

Här i Dublin folkomröstas det i dag om Lissabonfördraget. Om irländarna röstar ja blir det den sista folkomröstningen om fördraget i EU. Folkomröstningar i EU-frågor är, som Eva-Britt Svensson skriver, "preliminära fram till dess att de bekräftat en nyliberal utveckling. Titta bara på Folkpartiets gapande om en ny folkomröstning om EMU.".

Det är knappast många som menar att EU fungerar bra i dag. EU:s problem är inte bara att de flesta politiker i dess topp är hökar ur den mörkblå europeiska högern, utan bottnar framför allt i det demokratiska underskott som finns inbyggt i EU:s fördrag och institutioner. Att rätta till detta fundamentala demokratiska underskott är dock inte syftet med Lissabonfördraget. Fördragets syfte är istället att, vid sidan av vissa ändringar i beslutsordningar och politisk organisation, slå fast EU:s rätt att besluta i allt fler frågor samt förtydliga de politiska grundvalarna. Det är alltså ett konstitutionellt dokument med tydligt politiska skrivningar, något som har fått såväl irländare som tidigare fransmän och holländare att vid folkomröstningar säga nej.

Välj så mycket ni vill! Bild: Robert Nyberg.

Nu blir det alltså en till folkomröstning i Irland, efter den som i juni 2008 gav EU-eliten en käftsmäll när en majoritet röstade nej till Lissabonfördraget. Själva fördraget är precis detsamma, men enligt härskarteknikernas alla konster har Irlands regering sagt sig få "garantier" mot några av nej-sidans viktigaste farhågor inför förra omröstningen.

Generation YES, en av ja-sidans frontorganisationer som försöker skapa en hipp och positiv stämning kring ja-sidan bland ungdomar, har sammanfattat sin syn på debatten i en broschyr. Om de "garantier" som Irland nu får skriver de såhär:

- Vi behåller vår kommissionär, oavsett vad som händer.
- Lissabonfördraget kommer inte att införa abort: Inte nu, inte någonsin...
- Irlands neutralitet garanteras och fortsätter vara en av statens hörnstenar.
- Irländska skatter är och kommer alltid att vara enbart Irlands angelägenhet.
- EU arbetar för full sysselsättning och socialt skydd.

Angående kommissionären är sanningen att antalet kommissionärer efter 2014 enligt Lissabonfördraget ska vara två tredjedelar av antalet EU-länder. Om ett av unionens medlemsländer då vill att fördragets text ska verkställas räcker det i princip för att ta tillbaka den irländska regeringens garanti. Skattefrågan är intressant, då mycket talar för att EU med det nya, omfattande fördraget kommer att ta på sig så många ansvarsområden att egen skatterätt inte är orimligt på sikt. Då kommer även irländarna att tvingas betala skatt till Bryssel. Att EU arbetar för full sysselsättning och socialt skydd är ungefär lika relevant som att säga att EU arbetar för att alla ska få det bra. Det säger ingenting om hur EU faktiskt agerar, då ju arbetslöshet och sociala villkor är underordnade de viktiga frågorna om kapitalets frihet.

Liksom i Sverige under EMU-folkomröstningen 2003 är de ekonomiska förutsättningarna för ja- och nej-sidornas organisationer ofattbart olika. Nej-sidan, som med "många bäckar små"-taktik lyckades mobilisera en majoritet förra gången, är demoraliserad och ekonomiskt försvagad denna gång. På ja-sidan rullar hundratals miljoner kronor när propaganda ska ut och kampanjfolk ska avlönas.

Ute på gatorna i Dublin är ja-propagandan under folkomröstningsveckan överväldigande. På nästan varje lyktstolpe, på de flesta bussar, på de flesta annonstavlorna, syns de banala budskapen: "For jobs - vote yes!", "Ruin <-> Recovery - vote yes!", "It's simple. Ireland needs Europe. Vote yes.". Även flera av i landet tongivande företag, som Ryanair och Intel, och en uppsjö av kändisar och kulturpersonligheter, bidrar med marknadsföring för att hjälpa regeringen och ja-sidan. Flera nej-aktivister som jag har pratat med läser inte längre tidningar och undviker tevenyheterna, för att slippa störtfloden av EU-propaganda.

Jag besöker nej-organisationen People's Movements kontor i Dublin. I ett nedgånget hus i de norra delarna av centrala Dublin hyr de ett kontorsrum som knappast är mer än 20 kvadratmeter. Rummet är fyllt av lådor med nej-material, stegar, plakat, ett par små skrivbord och - på det utrymme som finns över - något dussin aktivister. Kontrasten är stor mot ja-sidans avlönade studentaktivister och självgoda pampar.

Alla är väl medvetna om att det krävs oerhört mycket av dem för att lyckas nå ut med budskapet. Här finns, förutom de inhemska medlemmarna, också aktivister från andra europeiska länder. Norskar från Ungdom mot EU, danskar från ungdomsförbundet SFU och så jag från Republiken Jamtland. Från tidig förmiddag till mörkrets inbrott pågår kampanjarbetet ute i Dublins många stadsdelar och förorter.

Nej-sidan saknar inte bara pengar utan till stora delar också organisatorisk ledning. Arbetet för nej-kampanjen sker i princip helt ideellt och mer eller mindre spontant, vilket ställer till en del problem. Exempelvis bötfälls organisationer vars affischer eller plakat sitter uppe efter folkomröstningsveckan med 150 euro per överträdelse. Nej-sidan, vars aktivister inte alltid har arbetat samordnat i kampanjandet, måste se till så alla affischer (kanske 5 000 i Dublin) kommer ner snabbt i helgen - annars väntar gigantiska böter som de saknar pengar att betala.

Opinionsundersökningar har inte pekat ut någon vinnare inför omröstningen. Debattens vågor har gått höga och anklagelser om lögner och överdrifter haglat åt alla håll. Men med det rena ekonomiska och mediemässiga övertag som ja-sidan har vore det en bedrift av stora mått om det ännu en gång blev nej från irländarna.

Med detta sagt väntar nu en spännande presentation av omröstningens resultat. Ja-sidan må vara fräck och rik, men förhoppningsvis väger folk även denna gång argumenten mot varandra och förkastar det dåliga alternativ som Lissabonfördraget utgör.

Nu ska jag tillbaka till People's Movement och hjälpa till där jag behövs.

Konstig miljödystopi

På ett arrangemang för grönare trafik och bättre klimat i Östersund i dag blev det många samtal om hur vi egentligen bäst ska hantera klimatkrisen. Jag stod där för Vänsterpartiet och presenterade några lokala förslag som kommunen borde genomföra, men partiet har såklart också förslag för de större sammanhangen.

Till exempel lyfte vi upp lite statistik från en publikation om rättvist miljöutrymme, som visar att höginkomsttagare släpper ut åtta gånger så mycket koldioxid som låginkomsttagare. De flesta tyckte att det var tänkvärt, några undrade vad man ska göra åt det, andra påpekade att de som tur är inte är överklass. Men den konstigaste kommentaren hade en äldre herre som tittade förbi i all hast. Han förde handen i en gest nedåt och sa att "vi sänker allas löner så har vi inga miljöproblem". Givetvis ville han inte stanna kvar och diskutera saken.

Det här är en märklig uppfattning som många, företrädesvis antikommunistiska, gubbar har om vänsterpolitik. Att det handlar om att göra det så bedrövligt för folk att de inte kan göra annat än avstå från att vara ekonomiskt aktiva. Jag blir lika fundersam varje gång jag hör argumenten, och lika icke-förvånad när den som yttrar dem går sin väg så fort de tagit slut.

En progressiv politik på trafik- och klimatområdet innebär att man ser och gör någonting åt klasskillnader, som en del av det politiska upplägget. Man skapar strukturer som dels sänker utsläppen totalt och överför trafik från ineffektiva till kollektiva slag, dels låter dem med högst inkomster betala mest. På så vis skulle vi nå resultat snabbt och dessutom såklart nå längre än om var och en får bli sin egen lyckas smed.

För Östersunds kommuns del skulle det kunna innebära att vi omvärderar trafiken vid våra handelscentra. Det ska inte längre vara standard att ta bilen överallt inom stan, bussen är bäst vid arbetspendling. Bilen tar man när den behövs - annars buss eller cykel.

Om rika människor släpper ut tolv gånger mer koldioxid än vad som är långsiktigt hållbart så är det ett problem värt att ta på stort allvar. Men man kan se det som en tydlig uppvisning av borgarklassens hegemoni, när reaktionen på varje försök att ge progressiva svar på det kapitalistiska samhällets problem blir ett arrogant försök att slå ifrån sig. Så grundmurat självförtroende har de rika och dess försvarare, att de hellre fortsätter att elda på klimatproblemen än resonerar sig fram till en seriös lösning.

EU: SKÄRP ER!

Vi är redo att demonstrera mot EU. Foto: ÖP.

Läs mer om aktioner i Östersund på op.se.

När EU:s energi- och miljöministrar träffas i Åre ordnar en knapp handfull arrangörsgrupper aktiviteter som syftar till att lyfta kritik och visa på alternativen. För visst finns det alternativ till den enda vägens kompromisspolitik som förs i EU i dag!

Fuck EU är en aktionsgrupp som bildades i våras för att driva upp hårda klimatkrav på dagordningen när totalt 54 ministrar ändå finns på plats i länet. I sin praktik agerar EU fortfarande som en klimatbov av värsta slag; lejonparten av alla ekonomiska satsningar görs i ändlig energi och fossila infrastrukturprojekt som motorvägar och flygtrafik. Dessutom för man en alltför marknadsorienterad politik när det gäller naturresurser, handel och just koldioxidutsläpp.

En hållbar miljöpolitik får stryka på foten i EU, bland annat eftersom de viktigaste målen är låga produktionskostnader, större privatkonsumtion och ökad "konkurrenskraft" (vinst per producerad enhet eller rent ut "profit"). Det är viktigt att visa på denna motsättning mellan den marknad som EU i dag backar upp, och de åtgärder som enligt klimatmodellerna kommer att krävas av politikerna.

Som ett konkret krav kan man ta Miljöförbundet Jordens Vänners (MJV) förslag på minskning av koldioxidutsläppen med fem procent per år från år 2008. Det är i linje med vad exempelvis FN:s klimatpanel bedömer som vettigt, och samtidigt fullt ut genomförbart ur samhällelig synvinkel.

Överfört på EU-nivå skulle femprocentsmålet innebära en radikal omsvängning. Vi skulle få se massiva satsningar på geotermisk energi, till exempel. Södra Europa skulle snart projektera för hundratals riktigt stora solenergianläggningar. Vindkraften skulle ta fart med egen produktion av vindkraftverk i näst intill varje EU-land. Kollektivtrafiken skulle få ett uppsving, bilfabriker skulle byggas om för produktion av bussar och spårbundna fordon. Snabbjärnvägar skulle ersätta den täta flygtrafiken mellan åtskilliga av Europas större städer. Handeln skulle svänga, från import av asiatiska konsumtionsprodukter till EU-intern handel med miljöteknik och miljötjänster.

Man kan såklart ha invändningar mot att det här kostar pengar och innebär ett hot mot dagens utveckling. Det hotar till exempel ett och annat olje-kolonialt krig i Mellanöstern och Centralasien... Ja, precis! Det är just det vi vill poängtera! Dagens system är inte hållbart och den utveckling som pågår (ekonomisk expansion enligt gamla mönster) är ohållbar. För varje ny krona som läggs till EU:s växande bruttonationalprodukt växer vår klimatskuld med minst lika mycket. När alla andra länder dessutom vill köra samma chicken-race mot klimatet - vilket tvingar såväl EU som andra stormakter att rusta militärt - är det viktigt också ur en moralisk aspekt att visa sig som föredöme. Om världens rikaste, (näst) mest nedsmutsande del av världen kan slå in på en hållbar väg så kan andra också det.

Läs gärna vad Lester Brown skriver om klimatet på svenska Plan B eller, mer utförligt, på amerikanska Earth Policy Institute. Även om en del av de föreslagna åtgärderna visst kan kritiseras är det viktigt att var och en tar till sig av de faktauppgifter om världens tillstånd som Brown levererar.

Det finns såklart också en fundamental kritik av hela EU i aktionsgruppens plattform. Fuck EU innebär ett förkastande av de odemokratiska och korrupta metoder som EU-eliten använder sig av när ny politik utformas. Från kommission och ner till minsta parlamentsledamot genomsyras EU av slutna överläggningar, hemliga rådgivare från industrin och lobbying så omfattande att ingen har grepp om den. Vi menar att politik måste börja från basen och kraften riktas uppåt, inte - som i dag - tvärtom.

Därför drar vi nu ihop till seminarier och aktioner. Själv lyssnar jag på föredrag och deltar på workshops i regi av MJV, när några av Sveriges mest kunniga EU-kritiker föreläser på Frösön den 22-23 juli om EU, klimatet och den lokala kampen. Och deltar, så klart, i aktionerna i Östersund den 24 juli.