Lissabonfördraget är ett jävla skit...

Visst blir det kul när vi ska skriva i historieböckerna om Lissabonfördraget, EU:s nya grundlag. Jag tänker då inte på EU-propagandans version, om hur de europeiska folken med miljoner medborgares kollektiva, fria tankekraft formulerade sitt Utopia, utan mer på den reella historieskrivningen. Verkligheten, typ. Det blir tragedi och komedi i en salig blandning.

Tragedi för att förarbetet är ett demokratiskt haveri. I år efter år, med början redan innan Europeiska konstitutionen undertecknades 2004 (och i folkomröstningar spolades året därpå, av goda skäl), har journalister och kritiker frågat ut tongivande EU-vänner: varför driver ni inte frågan om att garantera sociala rättigheter i EU? Varför ska fri rörlighet på kapitalets villkor vara en överordnad princip med grundlagsstatus? Varför ska tillväxten vara målet och medborgarna medlen? Och EU-vännerna har svarat, med variation i formuleringarna: det går inte, för vi måste uppnå konsensus. Det går inte, för vi arbetar i en europeisk anda. Det behövs inte, för konstitutionen kommer att lösa allt det där. Det behövs inte, för vi kommer fortfarande att bestämma om de viktiga sakerna på hemmaplan.

Nu står vi här i elfte timmen och ser resultaten komma i allt tydligare volymer i form av domar i EG-domstolen och utlåtanden från EU-kommissionen. I allt vi har varnat för och i all kritik vi har avgett genom åren kan vi nu se hur rätt vi har haft och hur EU-vännerna har misslett allmänheten.

Komedin består i att EU-vännerna nu står här med ett fördragsförslag på väg att ratificeras, byggt från grunden på lögner och undanhållande av hur saker verkligen förhåller sig. De försvarar sig nu genom att visa på vilka enorma brister som finns i dagens redan nog så jävliga EU, och hävdar utan att ens antyda ironi att det blir bättre när skiten grundlagsfästs.

Förvisso kan man nyansera det hela. Inte alla är helt naiva som EU-vänner. Sven-Otto Littorin (m), en av alla ministrar man älskar att avsky, säger följande angående att utstationeringsdirektivet värderar underbudskonkurrens högre än arbetsrätt:

— Verkligheten är den att vi sannolikt inte skulle komma någonstans om vi öppnade upp direktivet för revidering. Precis som ministerrådet under flera år inte har blivit överens om direktiven om arbetstider och bemanningsföretag. Risken är att en eventuell kompromiss leder till något som vi inte vill ha.

Ovanligt klarsynt för att komma från en av EU:s många mäktiga vänner. Så hamnar också fokus på det kanske största problemet: EU:s makt över medlemsländerna ska slås fast i ett juridiskt bindande fördrag, för områden som arbetsmarknad, militärmakt och ekonomi. När nu debatten kommer igång om det problematiska i detta är det för sent; eventuella förändringar skulle ha presenterats innan regeringscheferna skrev under Lissabonfördraget. Förändringar som alltså makthavare och EU-vänner irriterat viftade bort som irrelevanta, då när det verkligen begav sig.

Vi har bara att gilla läget och göra det enda rimliga: kräva ett stopp för ratificeringen av Lissabonfördraget. Vår lilla strimma av hopp i Sverige heter folkomröstning. Att, som socialdemokraterna och miljöpartiet, försöka få regeringen att ändra i enskilda direktiv är helt meningslöst och tyder på att man inte på allvar vill förändra EU:s destruktiva kraft. Därför känns det lite tryggare när Josefin Brink (v) i debatten i riksdagen förklarar vad kärnan i hela diskussionen är:

— Den här debatten är full av stickspår och obegripligheter. Ett omförhandlat direktiv ändrar ingenting eftersom direktivet inte står över fördraget. Domstolen tolkar alltid direktiven genom fördragen. Vad som behövs är juridiskt bindande garantier för fackliga rättigheter, garantier som juridiskt står över den aktuella artikel 49 i fördraget.

Därför blir jag så uppgiven när LO i ett svar på min fråga om varför de är positiva till Lissabonfördraget säger att de hoppas på en "social framstegsklausul", som ska slå fast de fackliga rättigheternas betydelse. Men hallå, är det av en slump som den klausulen aldrig har kommit på tal i befintliga fördragstexter, är det av misstag som EG-domstolen konsekvent har dömt till fackens och arbetarnas nackdel? LO hoppas via tillägg till befintliga direktiv (alltså förordningar om hur fördragstexterna ska omsättas i praktiken) att fackets ställning och arbetarnas rättigheter ska bevaras. Det går inte att överskatta naiviteten i det resonemanget.

Jag blir helt mörkrädd när arbetarnas intresseorganisationer, arbetarpartiet och de flesta andra med ett ansvar för att skydda oss från kapitalet - i EU-vänskapens namn - undviker att ta strid för vår sak. Istället tänker de komma krypande i efterhand och tigga till sig kompensatoriska åtgärder som tillägg och rättningar. I vilken förhandlingssituation hade LO fått bäst genomslag för sina krav: innan konstitutionsförslaget skrevs under och underskriften var beroende av deras stöd, eller efter fördragsförslagets ratificerande, när all kritik är meningslös?

Nu har vi släpat det ända hit. Ett fåtal månader återstår till riksdagsbeslutet, där sossar, moderater, centerpartister, kristdemokrater och folkpartister kommer att ratificera Lissabonfördraget utan några som helst anmärkningar. Vips så har Sverige tagit ett kliv djupare ner i EU-träsket, på väg från välfärdsstat till harmonisering med Bryssels brunkolsstrategier och Washingtons krigsplaner.

Måtte något historiskt inträffa, som räddar oss från Lissabonfördraget!