Lag - när helvetet brakar loss

Hösten 2009 höll Irland folkomröstning om Lissabonfördraget för andra gången (där ja-sidan, till skillnad från i den första omröstningen, vann). Jag var där för att se hur debatten går i ett EU-land som tvingas skära kraftigt i välfärden för att få nödvändigt ekonomiskt stöd från unionen.

Det hela var ganska deprimerande. Folkomröstningen kom att handla om EU och Europa i största allmänhet - ska vi vara en del av det eller ej - och ja-sidan hotade med våldsamma svårigheter för Irland om folket hade "ställt sig utanför Europa". Vilket, för att förtydliga, ett nej-beslut inte alls hade inneburit - det skulle däremot ha tvingat fram en omförhandling av fördraget.

Nu har Lissabonfördraget trätt i kraft och är sedan drygt ett år gällande lag i EU-länderna, däribland Irland. Jag undrar om inte irländska Labour ibland ångrar sin okritiska hållning gentemot fördraget. Problemen med EU:s stärkta konstitutionella makt börjar nämligen bli synlig.

Med den ekonomiska krisen som ursäkt, och under euro-högerns hurrarop, pressade den irländska regeringen nyligen igenom en lag för sänkta minimilöner. Till skillnad från den svenska arbetsrätten, som påstås rubba den fria rörligheten inom EU:s inre marknad, stötte den nya lönesänkningslagen inte på några hinder i EU-rätten. Tvärtom är sänkningar av lägstalönerna en del av den så kallade europeiska terminen, något som till och med Socialdemokraterna i EU-parlamentet har uppmärksammat (men bara opponerar sig mot när de är i opposition). Enklare uttryckt ska alla EU-länder föra samma högerpolitik. Det politiska stödet för densamma finns att hämta i grundlagen, Lissabonfördraget.

Att få sänka de lägst betaldas löner är sannolikt den mest eftertraktade politiska reformen ur det europeiska näringslivets perspektiv. Därför är den konflikt som seglade upp under förra veckan av stort intresse för många.

På ett hotell i Dublin har företagsledningen de senaste veckorna försökt få sina sämst betalda anställda att skriva på nya löneavtal där de går med på en sänkning från cirka 80 kronor i timmen till cirka 70 kronor i timmen. Flera har skrämts till underkastelse och skrivit på (ett jobb med sjutti spänn är bättre än inget jobb) men fem har sagt ifrån och kontaktat facket, SIPTU.

Städerskorna på hotellet sitter nu i en jobbig sits. Deras chef har i princip lockoutat dem, ställt dem utan jobb, och har i princip laglig grund för detta. Lagen ger, som SIPTU konstaterar i sitt pressmeddelande, företagen rätt att tvinga anställda till lönesänkningar, trots finansminister Brian Lenihans löften om att de anställda måste gå med på sänkningarna själva. Hoppet står till att de hotellanställdas protester ger effekt och att stödet för dem är så starkt att hotellägarna tvingas återta lönesänkningen.

SIPTU påpekar också att det återstår 300 000 irländska anställda på lagstadgad minimilön. I värsta fall kan de alla förvänta sig inte bara uteblivna löneökningar utan faktiska, drastiska lönesänkningar. Och facket har inte mycket att säga till om när lagen vänds mot arbetarkollektivet. Så ser den bistra verkligheten ut, när tron på "den goda staten" ersätter arbetande människors fackliga organisering. Om inte förr så är det nu dags att lämna förhoppningen om "god lagstiftning" därhän och börja stärka den fackliga organiseringen istället.

Orkar man inte slita sig från sin dator kan en god början vara att man undertecknar (och sprider) uppmaningen från IUF till det berörda hotellets ledning om att dra tillbaka lönesänkningsavtalet.

Lägg av, Lagena!

I dag, onsdag, är vi alla lagerarbetare (i hjärtat). Det är då väl själva fan om ett dotterbolag till statliga Systembolaget ska gå i bräschen för att krossa svensk arbetarorganisering. Nej, upp på barrikaderna och ut med (insamlings-)bössor och flygblad!

Solidaritetsaktioner i Östersund för strejkande lagerarbetare

I dag, onsdag, delas flygblad ut och pengar samlas in utanför systembolag i hela landet. Det är Lagena-arbetarnas Vänner, en kampanj för solidaritet med de strejkande handelsmedlemmarna på Systembolagets dotterbolag Lagena, som skrider till aktion över hela landet, från Kiruna till Malmö. I Östersund berörs Systemet i Mittpunkten klockan 13.30 och Systemet i Lillänge klockan 15.30.

Strejken på Lagenas lager i Jordbro utanför Stockholm har sin grund i arbetarnas missnöje med företagsledningens personalpolitik. Mer än hälften av de anställda har varslats om uppsägning, många av dem bara för att senare erbjudas arbete på samma arbetsplats - som anställda av bemanningsföretag. Ledningen på Lagena har "erbjudit" de anställda minskade förmåner i utbyte mot att få behålla sina anställningar, något som facket uppfattar som utpressning.

- Som medlem i Handels känns det förjävligt att se hur andra medlemmar behandlas kränkande av sina arbetsgivare. Mitt i förhandlingarna med facket har Lagena lagt ett nytt, stort varsel. Det är ett oacceptabelt agerande. Om fler följer Lagenas exempel har vi snart ingen trygghet i arbetet alls, säger Nisse Sandqvist som är en av flygbladsutdelarna.

Efter att ha sagt upp 49 av 150 anställda la Lagena nyligen ett varsel om ytterligare 33 uppsägningar. Handels förhandlare satt i förhandling med företaget, bundna till fredsplikt. Större delen av den kvarvarande personalstyrkan - runt 70 anställda - drog då, i måndags, ut i vild strejk och blockad för att tvinga företaget att backa från sitt senaste varsel. Lagena svarade med ett löfte om att polisanmäla och kräva på skadestånd de anställda som agerade mot företaget.

- Vi samlar in pengar till de strejkande för att visa vår solidaritet och vårt motstånd mot osäkra arbetsvillkor. Om Lagena får sitt skadestånd kan de anställda åtminstone få sina jobb och sin värdighet tillbaka, säger Nisse Sandqvist.

Ursäkta oflytet i texten ovan, men jag har lite mycket annat att göra. Om Lagena inte backar nu får vi väl helt enkelt ge dom våld. Läs mer om konflikten på Lagena-arbetarnas Vänner och hos Lagerarbetarna. Kolla vad Handels har att säga om Lagena... Kolla också vad Vänsterpartiet Malmö gjorde härom dagen:

Elmbrant har koll

Dagens Arenas Björn Elmbrant har hängt med bättre än jag mäktat med i turerna kring LO:s agerande i pensionsbolagsfrågan. Se så fint moderna socialdemokrater kan formulera det:

I går sa Wanja Lundby-Wedin med hetta att hennes främsta mål är att skydda LO-medlemmarnas pengar i AMF Pension och i AP-fonderna. Men ska vi verkligen tro henne borde hon ju ställa till ett jättebråk om de orimliga placeringsreglerna. Miljarder av löntagarnas pengar ligger sårbara i aktier. En fjärdedel av AP-fonderna har gått upp i rök på bara ett år.

Därför behöver vi en LO-ledning som säger: Vi representerar löntagarna och småfolket i det här landet. Vi vill att deras surt förvärvade pensionsinbetalningar inte ska sättas i bara aktier, vars värde bara försvinner, utan mer ska placeras i det som medlemmarna faktiskt behöver: investeringar i hyresrätter, ny klimatteknik och bättre kollektivtrafik, exempelvis.

Socialdemokrati är förvisso klassförräderi, men det finns en strömning i den moderna socialdemokratin som jag fortfarande har en viss respekt för. Den vill i alla fall något, till skillnad från rörelsens ledning.

En stilla vädjan till parti- och LO-kongresser: Socialdemokraterna behöver en annan ledning, utan korrupt ovanifrånperspektiv. Med ledningar som representerar medlemmarna på riktigt kommer folk att börja kämpa igen.

"Vi rår inte för det"

Girighet är en förutsägbar drivkraft. Om man skapar institutionella ramar för den kan den sabba hundratals år av folklig kamp för rättvisa. Och det är väl det som har gjorts, under de mest sorglösa former, i diverse bolagsstyrelser sedan 1980-talets slut.

Wanja Lundby-Wedin möter skarp kritik i Aftonbladet. Hon får - eftersom hon ideologiskt förväntas vara kritisk - stå till svars för besluten i AMF:s styrelse som gav förre verkställande direktören nästan 100 miljoner kronor i lön och pension. Men, som Aftonbladet också skriver, majoriteten i AMF-styrelsen var näringslivets. Ordförande Göran Tunhammar kommer från näringslivet, liksom fem av ledamöterna. LO hade med sina fem representanter majoriteten i styrelsen emot sig, även om de hade motsatt sig avtalsvillkoren. Det är absolut inget som ursäktar Lundby-Wedins agerande, visst har hon på ett bedrövligt vis gett sitt medgivande till att hårt arbetande människors pensioner pumpas in på direktörers redan välfyllda bankkonton. Men man bör vara tydlig med att ansvaret faller tungt på den mäktiga näringslivsklick som nu i drevet verkar nästan osynlig. Ännu mer anmärkningsvärt än att Lundby-Wedin och LO gått med på vulgära avtal inom AMF är ju att kapitalistklicken själva öppet kämpar för mer av samma.

Fallet AMF visar till en del på eländet med långtgående överenskommelser mellan "arbetsmarknadens parter" - mellan arbetare och kapitalister. När de som är satta att förvalta av arbetare/kapitalister överenskomna pensionspengar ska förhandla om löner är det lätt att peka på andra bolag, där chefer kan tjäna både miljoner och miljarder. Och av alla argument verkar det mest övertygande vara att "enligt det gamla avtalet fick chefen rätt till stora ersättningar, så nu måste vi tyvärr, tyvärr följa det".

Det tråkiga med hela denna skandal och det mediedrev som nu går är att inget kommer att bli fundamentalt annorlunda när de hätska stämningarna har ebbat ut. Bonusarna kommer att falla tillbaka till en mindre extravagant nivå än de senaste tio åren, men de kommer att fortsätta vara höga. Likaså kommer chefslönerna att fortsätta öka snabbare än arbetarnas. Bolagsstyrelser kommer att fortsätta ge sina anställda chefer mångmiljonbelopp varje månad, om inte i direkt lön så i form av andra rikedomsskapande arrangemang.

Inget av detta kommer media att kontinuerligt granska, för svensk media är inte systemkritisk. Aftonbladets egen ledning sitter också den med miljonlöner och vidlyftiga förmåner. Och även om det bland enskilda journalister finns en ambition att i framtiden gräva i dessa frågor så har förutsättningarna för djupare granskning på senare tid minskats. Avreglerade finansmarknader gör att rika människor hanterar sina tillgångar precis som de vill, för dem ut ur landet och bort från all insyn. Sedan något år tillbaka förs heller ingen statistik över de rikas förmögenheter, eftersom SCB inte säger sig kunna göra detta efter att förmögenhetsskatten avskaffats.

Således stannar kritiken vid postmodern personfixering. Det kan vara bra i vissa fall och situationer, men fungerar mindre konstruktivt i andra. Om det är en rent facklig fråga - som när Lundby-Wedin inte har försvarat arbetares rättigheter i en konfliktsituation - ska hon som LO:s ordförande kritiseras. Men när hon som en av elva i AMF:s styrelse tar beslut om bolagsledningens avtal kan jag tycka att Aftonbladets Lena Mellin borde ha lite mer integritet och utvidga sin analys några steg bortom ren personfixering.

Visst ska LO kämpa mot kapitalet. Men vilken hjälp har de till detta? Aftonbladets tips till läsarna handlar om det individualistiska "välj rätt pensionsbolag"; vi ska med vår konsumentmakt bli kvitt kapitalismens orättvisor (och få högre pension). Någon samhällsdebatt värd namnet förekommer knappast och de röster som föreslår en utveckling i radikalt annorlunda riktning ropar för döva öron i små tidningars eller tidskrifters spalter.

Var är tidningarnas kritik mot de höga lönerna över huvud taget? I vilka betydelsefulla media kan jag få gehör, som förespråkar rikedomsbekämpning som ett mycket viktigare politiskt projekt än fattigdomsbekämpning?

Apropå arbetsrätten

Riksdagens borgerligsocialdemokratiska majoritet strävar i europeisk anda efter att grundlagsvägen kväva debatten om arbetsrätten och kollektivavtalen. Åsa Linderborg smaksätter bittert sin komposition:

För att Lissabonfördraget ska gå igenom krävs tre fjärdedels majoritet i riksdagen. Det betyder att socialdemokraterna ensamma kan avgöra frågan. Antingen kan man, som vänsterpartiet, rösta nej. Eller också kan man kräva att frågan bordläggs tills Sverige fått garantier att den svenska modellen med kollektivavtal och konflikträtt ska bestå. Men socialdemokraterna kommer att rösta ja, eftersom en sosse i riksdan är en sosse i riksdan. Man sviker hellre sina väljare än tar strid mot kapitalet.

Samtidigt, i det bruna Malmö, dömer tingsrätten 26 strejkvakter till dagsböter, som straff för att de slutit upp bakom sin kamrat vars chef hade brutit mot lagen. Det är en dom som faller i en tid när politiken delegerar sina slag mot allsköns arbetarorganisering till tjänstemän i form av poliser på gatan och jurister i domstolar.

Det enda som oroar mig mer än denna dom mot facklig organisering är den attityd som Landsorganisationens högsta ledning visar gentemot socialdemokraternas obefintliga klasskänsla i politiken.

Arbetarrörelse versus "social demokrati"

Jag har gnällt rätt mycket på LO på senare tid, helt befogat. Men i senaste LO-tidningen som kom i dag imponeras jag av den progressiva fackliga journalism som ändå finns kvar i rörelsen. Ämnet i försäkringsbilagan Alla är arbetsskador. Den visar med något dussin skakande exempel på verkligheten för den arbetande arbetarklassen i Sverige.

Åtminstone 15 000 personer opererades i fjol för karpaltunnelsyndrom, en åkomma som man drar på sig av tunga, slitsamma och monotona arbetsuppgifter (alltså inte styrelsejobb). Operationen innebär att man befriar en nerv i handleden genom att kapa ligamentet som omger den - sjukskrivningstiden efter ingreppet ligger normalt på sex veckor. Först ut ett reportage om 20-åriga Pernilla, som jobbar i kassan på Coop och är inne för sin andra operation. Sen följer arbetare av olika slag: Lotta, montör i bilindustrin, opererad fyra gånger; Fredrik, också montör, opererad två gånger; Cecilia, städerska på hotell, opererad två gånger; Agneta, kokerska på en skola, opererad sju gånger...

Folk drar sig för att anmäla skadorna som arbetsskador: Försäkringskassan godkänner ofta inte anmälan - 13 fall av karpaltunnelsyndrom godkändes som arbetsskada under 2007. Till detta kommer att man ses som en belastning och oönskad på sin arbetsplats, samt att man hamnar i ett taskigt läge när chefen berättar för andra om en att man ställer till med besvär genom att anmäla arbetsplatsen.

Problemet är som alltid att det i ett arbetsliv där lönsamhet och effektivitet innebär frågeställningar som "Hur får vi ut mer ur personalen/hur minskar vi vilotiden?" inte finns plats för vanligt folk, för de anställda. Man anpassar sig efter vad som än beslutas om, eftersom man är rädd om sitt jobb och sin inkomst. Man vågar inte "klaga", för då finns det alltid någon yngre som inte är lika petig och minst lika ivrig att få en arbetsinkomst. Man tar på sig extratimmar i övertid för att skaffa en buffert om skadan är framme - vilket snabbar på förslitningen. Man känner stort personligt ansvar för sin arbetsplats - en arbetsplats som inte vill kännas vid något ansvar för sina anställdas hälsa och välbefinnande.

Allt detta står förstås i skarp kontrast till den arbetarfientliga storpolitik som LO-toppen i andra sammanhang försvarar. Jag hoppas innerligt att arbetarrörelsefalangen inom LO vinner större utrymme framöver, på bekostnad av Lundby-Wedins "sociala demokrati"-projekt.

Temat välfärd och banker är också dagens mest intressanta. I en debattartikel på SvD Brännpunkt fastställer Lars Ohly dagens borgerliga (inklusive miljöpartiet) och socialdemokratiska skuld i spekulationsekonomin. Han resonerar som varje sund socialdemokrat borde resonera:

Det är inte giriga direktörer eller generösa bonussystem som orsakat finanskrisen. Det är inte heller för låga räntenivåer.

I stället handlar det om grundläggande fel i det ekonomiska systemet som förvärrats av marknadsfundamentalism och nyliberal ekonomisk politik.

Som om hon begärt replik på Ohlys debattartikel skriver Aftonbladets Eva Franchell i nutida "socialt demokratiska" ordalag om att det som krävs är reformerade regler för bonusar och styrelseersättningar för spekulanterna:

Vi har mest fått se en allt snuvigare Anders Borg som ska ha heder för sitt missnöje med bankfolkets girighet. Men var det inte den marknadsekonomin han gick till val på? Det är så dags att klaga nu.

Anders Borg har alldeles rätt i att det var girigheten som orsakade krisen. Bartenders kring Stureplan i Stockholm och i finanskvarteren runt Wall Street kan vittna om sus och dus även i modern tid.

Inte bara är det tröttsamt med obeslutsamma, ekonomiskt ljusliberala sossar. De för också på ett konkret sätt arbetarrörelsens diskussioner allt längre bort från rörelsens ideologiska kärna. Snart kommer sossar på tyckande poster att sitta och filosofera om att regeringen nog borde satsa på hjälp åt de stackare som utförsäkrade och hemlösa lider misär i valfrihetens Sverige. De kommer att omformulera "solidaritet" och "minskade klasskillnader" till att "ge åt dem som inte har något". På så sätt kommer socialister som Ohly, vars projekt egentligen sträcker sig längre än till att predika för kvarvarande statligt ägande och offentligt engagemang i välfärden, att tvingas ta ännu mer grundläggande fajter inom själva arbetarrörelsen, om allt som den har lyckats uppnå, på område efter område.

Ansvaret måste ligga på de "sociala demokraterna" att hitta sina rötter och ett syfte med sin tillvaro som går bortom förvaltarskap och välgörenhet. Ett tips kan ju vara att de läser senaste Alla-bilagan. Eller så läser de Petter Nilssons briljanta uppmaning i våras på SVT Opinion.

En konflikt har uppstått!

LO:s Wanja Lundby-Wedin har upptäckt en konflikt i det sociala EUropa: arbetsgivarna och facket delar inte åsikt i frågan om lönekonkurrens! Nej förlåt, någon konflikt har Wanja inte konstaterat - en "klyfta" är rättare sagt vad det är fråga om. Jag tänker mig att nästa steg är att Lundby-Wedin upptäcker att EU har använts som ett verktyg av företagsvärlden för att bryta upp det stackars oskyldiga facket. Statens frånvaro i sin roll som fackets försvarare finner Lundby-Wedin nästan omöjlig att begripa.

Utspelet, ett pressmeddelande från LO, är så fånigt och naivt att man lika gärna kan läsa det i sin helhet och få ett gott skratt:

LOs och Europafackets ordförande Wanja Lundby-Wedin:
Djupt oroväckande att europiska politiker lägger sig platt för EG-domstolen

Idag har kommissionen och arbetsmarknadsministrarna från Sverige, Frankrike, Tyskland, Danmark och Luxemburg i ett forum om arbetstagares rättigheter och ekonomiska friheter deklarerat att de inte är villiga att agera för en förändring av utstationeringsdirektivet eller att aktivt stödja kravet på en social klausul.

De flesta av arbetsmarknadsministrarna erkänner att EG-domstolens senaste domar på arbetsmarknadsområdet, i synnerhet Lavaldomen, har skapat en obalans mellan EU:s sociala och ekonomiska dimensioner. Domarna innebär att medlemsstaterna handlingsutrymme, att på egen hand reglera den inhemska arbetsmarknaden har begränsats. EG-domstolens aktivism bekymrar arbetsmarknadsministrarna, men de är inte villiga att agera.

- Det är djupt oroväckande att europeiska politiker lägger sig platt för EG-domstolen. Det är oacceptabelt att politiker inte vågar ta ansvar för och agera i politiska frågor som kräver politiska lösningar. Om politiker i Europa inte vågar ta ansvar och agera för förändringar i utstationeringsdirektivet äventyras allmänhetens förtroende för EU, kommenterar Wanja Lundby-Wedin.

Under dagen har det också tydliggjorts att klyftan mellan fack och arbetsgivare i Europa är stor. BuisnessEurope, i motsatts till Europafacket, anser att utgången av Viking, Laval, Ruffert och Luxemburgdomarna är tillfredställande och att utstationeringsdirektivet inte behöver förändras. Kommissionens förslag att överlåta till arbetsmarknadsparterna på europeisk nivå att gemensamt lägga fram ändringsförslag till direktivet har mycket små möjligheter till framgång.

- Det finns stora olikheter mellan arbetsgivare och fack vad gäller synen på EU:s syfte och ändamål. Arbetsgivarna hävdar att EU är ett marknadsprojekt, med fri rörlighet och konkurrens som ledstjärna. Vi menar att EU:s sociala dimension, med likabehandling och skydd av grundläggande rättigheter, är en förutsättning för fri rörlighet. De olika utgångspunkterna blir tydliga när konsekvenserna av EG-domstolens domar diskuteras. Vi kräver att arbetsgivarna lever upp till en aktiv social dialog där syftet är att finna en balans mellan fri rörlighet och arbetstagarnas rättigheter.

Och, LO, om ni inte är på det klara med det ännu:

- Tvinga sossarna att vägra rösta om Lissabonfördraget i november. Kvarstår sossarna vid sin nuvarande position (vi behöver ingen utredning; Lissabonfördraget är färdigt att sjösättas) - utlys generalstrejk! Att arbetarrörelsen lämnar makten i ett grundlagsärende åt överklassen och borgerligheten är vansinne!

- Socialt protokoll, visst, men det kan väl lika gärna tillfogas nuvarande fördrag? Skippa helt allt snack om att Lissabonfördraget är bra. Utvecklingen i EU kommer uppifrån - från kommissionärerna, rådet och övriga pampar - och från sådana höjder har man (vilket i pressmeddelandet presenterades som vore det en oväntad, ny företeelse) allt annat än sympatier för fackföreningsrörelser.

- Bryt med staten i form av regeringen, både nuvarande och andra. Det är ohälsosamt med en landsorganisation som står handfallen när staten inte längre kämpar åt den. Det bäddar i dessa tider, när företagen tar över fackens roll som statens skyddslingar, för massiva, avgörande nederlag. Fortsätter naiviteten kommer all makt som arbetarrörelsen har tillkämpat sig att försvinna på några års sikt och ersättas av företagsdiktat.

EU i kapitalets tjänst (igen)

I en fjärde dom på ett halvår ger EG-domstolen EU-kommissionen rätt på alla punkter, mot Luxemburg, som tydligen har en alldeles för kommunistisk arbetstagarlagstiftning. Nu kan vi genom Laval, Viking, Rüffert och Luxemburg uttolka EU:s "sociala" politik: EU-kommissionen har en extremt fientlig syn på arbetares rättigheter och den intensifierar sina angrepp på dem och arbetarrörelsen.

Det är alltså dags för facket att sätta ner foten och vägra mer EU-styrning. Inte som en politisk markering, utan för att över huvud taget kunna behålla den makt man ändå har kvar och slippa total marginalisering. Men LO står på sig och vill inte kritisera EU-bygget, eller ens utvecklingen som den ser ut.

LO:s avtalssekreterare Per Bardh tycker istället att utstationeringsdirektivet ska ändras. I ett pressmeddelande heter det att EG-domstolen visar "oförståelse".

– EG-domstolen visar allt mindre förståelse för löntagarnas intressen eller sociala aspekter. Den tar ingen hänsyn till de särskilda svårigheter som uppstår när det gäller att skydda arbetstagarna då företagen rör sig fritt över gränserna. Domstolen tycks i dagsläget endast prioritera fri rörlighet, säger Per Bardh.

Att EG-domstolen och EU-kommissionen är rörande överens (de arbetar i så kallad europeisk anda!) verkar inte göra LO skeptiska. Det är helt förödande om facket fortsätter att i total blindo förespråka Lissabonfördraget med all den maktförskjutning till EU-instanserna som fördraget skulle innebära. Vakna, facket!

Vad i EU-projektet är det som LO är så förtjusta i? Bevisligen är fackliga rättigheter och arbetarnas intressen målet för EU:s politiska och rättsliga angrepp. Dessa får - med annorlunda formuleringar - precis samma underordnade ställning i EU:s politik med Lissabonfördraget som i dagens fördragsordning. Skillnaden är att EU med Lissabonfördraget får mer att besluta om och möjlighet att svälja nya politikområden. Om den "sociala dimensionen" i unionen ska stärkas så hänger det på att facket aktivt kämpar för sina medlemmars intressen, mot utvecklingen som den nu ser ut. EU är och förblir fackets fiende, därför måste facket bryta med EU.

Lissabonfördraget är ett jävla skit...

Visst blir det kul när vi ska skriva i historieböckerna om Lissabonfördraget, EU:s nya grundlag. Jag tänker då inte på EU-propagandans version, om hur de europeiska folken med miljoner medborgares kollektiva, fria tankekraft formulerade sitt Utopia, utan mer på den reella historieskrivningen. Verkligheten, typ. Det blir tragedi och komedi i en salig blandning.

Tragedi för att förarbetet är ett demokratiskt haveri. I år efter år, med början redan innan Europeiska konstitutionen undertecknades 2004 (och i folkomröstningar spolades året därpå, av goda skäl), har journalister och kritiker frågat ut tongivande EU-vänner: varför driver ni inte frågan om att garantera sociala rättigheter i EU? Varför ska fri rörlighet på kapitalets villkor vara en överordnad princip med grundlagsstatus? Varför ska tillväxten vara målet och medborgarna medlen? Och EU-vännerna har svarat, med variation i formuleringarna: det går inte, för vi måste uppnå konsensus. Det går inte, för vi arbetar i en europeisk anda. Det behövs inte, för konstitutionen kommer att lösa allt det där. Det behövs inte, för vi kommer fortfarande att bestämma om de viktiga sakerna på hemmaplan.

Nu står vi här i elfte timmen och ser resultaten komma i allt tydligare volymer i form av domar i EG-domstolen och utlåtanden från EU-kommissionen. I allt vi har varnat för och i all kritik vi har avgett genom åren kan vi nu se hur rätt vi har haft och hur EU-vännerna har misslett allmänheten.

Komedin består i att EU-vännerna nu står här med ett fördragsförslag på väg att ratificeras, byggt från grunden på lögner och undanhållande av hur saker verkligen förhåller sig. De försvarar sig nu genom att visa på vilka enorma brister som finns i dagens redan nog så jävliga EU, och hävdar utan att ens antyda ironi att det blir bättre när skiten grundlagsfästs.

Förvisso kan man nyansera det hela. Inte alla är helt naiva som EU-vänner. Sven-Otto Littorin (m), en av alla ministrar man älskar att avsky, säger följande angående att utstationeringsdirektivet värderar underbudskonkurrens högre än arbetsrätt:

— Verkligheten är den att vi sannolikt inte skulle komma någonstans om vi öppnade upp direktivet för revidering. Precis som ministerrådet under flera år inte har blivit överens om direktiven om arbetstider och bemanningsföretag. Risken är att en eventuell kompromiss leder till något som vi inte vill ha.

Ovanligt klarsynt för att komma från en av EU:s många mäktiga vänner. Så hamnar också fokus på det kanske största problemet: EU:s makt över medlemsländerna ska slås fast i ett juridiskt bindande fördrag, för områden som arbetsmarknad, militärmakt och ekonomi. När nu debatten kommer igång om det problematiska i detta är det för sent; eventuella förändringar skulle ha presenterats innan regeringscheferna skrev under Lissabonfördraget. Förändringar som alltså makthavare och EU-vänner irriterat viftade bort som irrelevanta, då när det verkligen begav sig.

Vi har bara att gilla läget och göra det enda rimliga: kräva ett stopp för ratificeringen av Lissabonfördraget. Vår lilla strimma av hopp i Sverige heter folkomröstning. Att, som socialdemokraterna och miljöpartiet, försöka få regeringen att ändra i enskilda direktiv är helt meningslöst och tyder på att man inte på allvar vill förändra EU:s destruktiva kraft. Därför känns det lite tryggare när Josefin Brink (v) i debatten i riksdagen förklarar vad kärnan i hela diskussionen är:

— Den här debatten är full av stickspår och obegripligheter. Ett omförhandlat direktiv ändrar ingenting eftersom direktivet inte står över fördraget. Domstolen tolkar alltid direktiven genom fördragen. Vad som behövs är juridiskt bindande garantier för fackliga rättigheter, garantier som juridiskt står över den aktuella artikel 49 i fördraget.

Därför blir jag så uppgiven när LO i ett svar på min fråga om varför de är positiva till Lissabonfördraget säger att de hoppas på en "social framstegsklausul", som ska slå fast de fackliga rättigheternas betydelse. Men hallå, är det av en slump som den klausulen aldrig har kommit på tal i befintliga fördragstexter, är det av misstag som EG-domstolen konsekvent har dömt till fackens och arbetarnas nackdel? LO hoppas via tillägg till befintliga direktiv (alltså förordningar om hur fördragstexterna ska omsättas i praktiken) att fackets ställning och arbetarnas rättigheter ska bevaras. Det går inte att överskatta naiviteten i det resonemanget.

Jag blir helt mörkrädd när arbetarnas intresseorganisationer, arbetarpartiet och de flesta andra med ett ansvar för att skydda oss från kapitalet - i EU-vänskapens namn - undviker att ta strid för vår sak. Istället tänker de komma krypande i efterhand och tigga till sig kompensatoriska åtgärder som tillägg och rättningar. I vilken förhandlingssituation hade LO fått bäst genomslag för sina krav: innan konstitutionsförslaget skrevs under och underskriften var beroende av deras stöd, eller efter fördragsförslagets ratificerande, när all kritik är meningslös?

Nu har vi släpat det ända hit. Ett fåtal månader återstår till riksdagsbeslutet, där sossar, moderater, centerpartister, kristdemokrater och folkpartister kommer att ratificera Lissabonfördraget utan några som helst anmärkningar. Vips så har Sverige tagit ett kliv djupare ner i EU-träsket, på väg från välfärdsstat till harmonisering med Bryssels brunkolsstrategier och Washingtons krigsplaner.

Måtte något historiskt inträffa, som räddar oss från Lissabonfördraget!

Besynnerligt om EU

När domen i EG-domstolen föll i december, till svenska fackets nackdel, reagerade man i Sverige försiktigt positivt från de flesta håll. Domen var i huvudsak en seger såväl för LO som för Svenskt Näringsliv och EU, enligt de officiella kommentarerna. Allt som fattades var en korrigering av svensk lagstiftning och så skulle allt vara harmoniskt igen.

Det verkar som att facket har omvärderat denna ställning. I ett uttalande efter Europafackets, EFS, möte i veckan förklarar ordförande Wanja Lundby-Wedin att domen är fullständigt förkastlig, och inte bara det - den visar också att EU:s lagstiftning är antifacklig:

Den så kallade vaxholmsdomen visar att EU:s lagstiftning inte lever upp till ILO:s krav på rätten att strejka, vilket är helt orimligt.

Enligt Europafacket har vi alltså en överstatlig lagstiftning som ogiltigförklarar nationell arbetsrättsordning och grundläggande fackliga rättigheter. Det är intressant att exempelvis de svenska fackförbunden så säkert tar ställning för EU, just eftersom EU:s roll på det fackliga området måste sägas vara begräsat till att hämma fackens styrka på bekostnad av "fri rörlighet" och företagens tillväxt. Men ännu mer intressant är reaktionen på denna insikt om EU:s roll. Enligt ett pressmeddelande ska Europafacket ta till drastiska åtgärder för att säkra sin ställning: EU-kommissionen ska uppvaktas med ett förslag om en undantagsklausul till det nya Lissabonfördraget!

I syfte att tydligt slå fast att EU:s regler om fri rörlighet i fortsättningen tolkas på ett sådant sätt att de respekterar fundamentala mänskliga rättigheter, vill EFS se en särskild klausul som kompletterar Lissabonfördraget i vilket detta blir tydligt.

EFS beslutade att snarast uppvakta EU-kommissionen med ett förslag till hur en sådan klausul bör utformas.

Bäva månde EU-kapitalismen... Ännu mer besynnerligt uttrycker sig Lise-Lotte Lenberg på LO om detta krav på Lissabonfördraget:

EFS ställer sig bakom Lissabonfördraget, som garanterar att facket är i sin fulla rätt att vidta kollektiva åtgärder för att trygga löntagarnas levnadstandard.

Alltså behöver vi egentligen inte den där klausulen, eftersom det nya EU-fördraget ändå är så bra. Men om tilläggsklausulen blir av så är det ett förtydligande av reglerna, verkar man mena.

Jag bara undrar varför facket agerar såhär. Varför är det så angeläget att propagera för Lissabonfördraget att argumentationen inte ens går ihop? Facket har konstaterat att EU vill kväsa den alltför generösa arbetsrätten i Sverige, men verkar mena att det beror på EU-byråkraters missförstånd eller feltolkningar. Och detta ska alltså lösas med hjälp av ett nytt fördrag, skrivet utifrån samma premisser och av samma antifackliga byråkrater som nuvarande fördrag. Kan det vara så illa att facket är naivt och okunnigt? Eller är det, ännu värre, så att man förblindad av politiska övertygelser väljer att bortse från EU:s djupt destruktiva roll i kampen mellan arbete och kapital?

Mer Greider!

Apropå Greiders förtjänster: Fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris tilldelas i år just Göran Greider, med en motivering som heter duga.

Ända sedan debuten 1981 med diktsamlingen Vid fönstret slår ensamheten ut har Göran Greider varit en pådrivande kraft i den radikala samhällsdebatten. I sin stora produktion som omfattar lyrik, essäistik och journalistik har han med konstnärlig kraft utmanat fördomar och vanetänkande och tagit sig an brännande frågor som klassorättvisor och miljöhot. I sitt författarskap har Göran Greider - ofta under hårt motstånd - fungerat som en nödvändig braständare i det offentliga samtalet, och detta i en tid när de konservativa krafterna alltmer flyttat fram sina positioner.

Med sin oppositionella hållning till vår tids knäsatta sanningar är Göran Greider en författare som verkar i Ivar Lo-Johanssons anda.

Heja, heja!

Utbildning och skola

I veckan har jag pluggat pedagogik och vetenskapsteori i Härnösand. Så är det tänkt att jag ska göra en vecka i månaden under sju terminer framöver. Om Härnösand kan sägas att det inte ligger i Norrlands inland och alltså har ett vidrigt vinterklimat. Om studierna kan sägas att de i alla fall inte gör mig dummare.

Huruvida man tjänar bra eller dåligt på att gå lärarutbildningen beror ganska mycket på var man jobbar, ser jag på Lärarförbundets hemsida. Här i Östersund tjänar en lärare med kompetens för grundskolans lägre årskurser (som jag ska bli) bättre än både lärare med kompetens för högre årskurser och fritidspedagoger. I Sorsele tjänar en förskollärare mindre än den outbildade barnskötaren, säger min halvsyster Linda i en artikel i Aftonbladet med den föga studiepeppande rubriken "Skulle tjäna mer utan utbildningen".

En av de frågor som jag kliar mig mest i huvudet över just nu är skolminister Jan Björklunds besked om omdömen som alla elever ska få från årskurs ett. Läraren ska ge sitt utlåtande om elevens kunskapsinhämtning i varje ämne. På ett sätt är det en självklarhet - givetvis ska föräldrarna få en inblick i hur det går för ungen i skolan. Men när man lägger förslaget som nu blir följden dels att elever redan från årskurs ett lär sig att ställa in sig för läraren, dels att skolorna kommer att skiktas ytterligare med olika bedömningssystem.

Den folkpartistiska skolpolitiken handlar om att göra skolan allt mindre likvärdig, genom att låta enskilda skolor och lärare göra bedömningen till ytterligare en fjäder i hatten att locka framtida kunder på elevmarknaden med. Redan i dag lockar skolor nya elever med bra betyg, men systemet kan förstås bli långt med raffinerat. Visst är det bekvämt att ha en skolpolitik som baxar igenom sådana här åtgärder, med ett tveksamt värde för lärandet men med betydande risker för ökad segregation och utslagning. Då slipper man som borgerlig politiker ta obekväma beslut som exempelvis att tillföra kommunerna pengar för att anställa tillräckligt med skolpersonal för att uppnå ett fungerande utbildningssystem.

Wanja gör mig vrång

Okej, det var en bra födelsedag. Men debatten kring LO:s utspel om konflikträtten solkar ner även det bästa tjugoettårsfirande. Det är bra om LO går ut i tuffa tider och taktiserar genom att "diskutera" motståndarnas frågor. Men att sänka garden när man nyss har fått hyfsade avtal är obra.

Vi har en borgerlig regering som har höjt a-kasseavgiften (i mitt förbund Livs har fackavgiften stigit från 417 till 674 kronor), dragit bort möjligheterna till fast anställning för tiotusentals, stängt ytterligare tiotusentals utanför a-kassesystemet, fördyrat boendet för folk i hyresrätt genom att sänka boendeskatten för de rikaste... Regeringen har verkligen tänjt hål på vanligt, icke-medelklass-bor-i-villa-på-Frösön-och-har-båt-och-stora-aktietillgångar-folks plånböcker och tålamod. LO-medlemmarna pratar politik, och det är inte ljusblå skyar man ser framöver. Där regeringen utför politik ser varje tänkande mänska att det är näringslivet och de rika som är uppdragsgivare. Det finns en fiende, och fienden har stödtrupper. Vanligt folk ser och begriper detta. Vad gör LO i det läget?

- Undviker att kommentera Septemberalliansen.
- Försöker att återupprätta samförståndsklimatet.
- Öppnar för att avsäga sig konfliktvapnet.

Hurra! Istället för att ta tillvara kraften i medlemmarnas uppvaknande engagemang och organisering, vill Wanja sitta i konferensrummet med Duker och grabbarna i Svenskt Näringsliv, och komma överens. Vill man stävja sina egna medlemmar likt fiender så är det rätt metod. Vill man nå framsteg för sina medlemmar och sin organisation är det fel metod. Jag vet inte hur LO-basen resonerar, men det handlar väl om att "alla" ska med och bli nöjda. Ja, minus de där gnälliga i LO:s botten.

Vi i de fem lägre decilerna tar tacksamt emot kanske en sjättedel av pengarna i regeringens skattesänkarpolitik. Härifrån.

Och vad är det bästa argumentet för sverigedemokraternas antifackliga politik? Att facket själv anammar den...