Skär inte i onödan, skär i nödan

Östersund står inför dramatiska budgetförändringar till det sämre under kommande år, skriver tidningarna (här, här). Enligt dessa uppgifter ska uppåt 90 miljoner kronor läggas i "besparingar" på våra gemensamma verksamheter. Skriverierna utgår från förslag som tjänstemän i de olika förvaltningarna har lagt, utifrån ett uppdrag om att skära bort tre till fyra procent av alla verksamheter. En del har tagit i mer, andra har inte "orkat" ända fram.

Först av allt kan det vara bäst att tydliggöra hur situationen ser ut: Östersunds kommun har en urstark ekonomi. Få andra kommuner har det lika gott ställt med ekonomin som Östersunds. Vi har inte bara gått med överskott det senaste året - vi har dessutom samlat ihop så mycket pengar under föregående år att vi i princip slipper låna till vår pensionsskuld. Vi har dessutom en relativt god välfärd för kommuninvånarna och samtidigt lägre skattesats än många andra kommuner.

Vad som nu sker är att vi går mot ett underskott. Underskottet 2012 beräknas till cirka 35 miljoner kronor, en rätt blygsam summa om man ser till kommunens omsättning som ligger på runt 3,5 miljarder kronor. I botten ligger en konjunktur som inte riktigt är vad den borde vara - i sin tur framför allt en effekt av återhållsamhet i samhälleliga investeringar, eller på ren svenska borgerlig nedskärningspolitik.

Det kanske mest olyckliga med den diskussion som nu kommer är att man utgår från förslagen ungefär som om de vore tagna beslut. Så är det inte. En kommun är inte, och ska inte vara, en organisation där tjänstemän lägger förslag - vilka som helst - och folkvalda politiker beslutar om dem som en ren formsak. I en kommun ska underlag till beslut, precis som i alla andra sammanhang, vägas i politiska diskussioner där styrkor ställs mot svagheter.

Jag har ett antal synpunkter på förslagen hittills:

1. Vi måste inte hitta "besparingar" på 90 miljoner kronor 2012. Uppfattningen att kommunen måste gå med 60-70 miljoner kronor i överskott varje år ("god ekonomisk hushållning är ett lagkrav", som ekonomidirektören uttrycker det) är en vantolkning av kommunallagen. Kommunens ekonomi går mot en dipp, som vi rimligtvis inte kan låta de mest utsatta invånarna betala med direkt försämrad välfärd. Det underskott som vi kan förutse 2012 är i storleksordningen 35 miljoner kronor, och det måste vi däremot arbeta bort.

2. De 35 miljoner kronorna är i runda slängar vad en rödgrön regering skulle ha gått in med för det här året (40 mkr enligt tidigare utsagor). Det bör göras klart dels att regeringens sänkta statsbidrag är en viktig bakomliggande orsak till underskott och nedskärningar, dels att de nedskärningar som görs ska viktas mot behoven. Om anställda måste sparkas och verksamheter läggas ned, får det inte slå mot dem som saknar röst att säga ifrån med.

3. Vad gäller skolan har vi problem oavsett hur vi gör. I Östersunds kommun finns - bland annat på grund av en ohejdad friskoleutbyggnad, men också till följd av minskade barnkullar - en kapacitet på 7 500 skolplatser åt knappt 5 900 skolbarn i grundskolan höstterminen 2012. I gymnasieskolan går vi från 2 300 elever till 1 650 på fyra år. Här måste vi helt enkelt komma överens med lärare, föräldrar och elever i kommunen om hur vi på bästa sätt slår ihop skolor så snabbt som möjligt, för att kunna satsa på bättre kvalitet i de kvarvarande skolorna. Här handlar det om att skära ner i verksamheten eftersom behovet minskar.

4. Från flera håll föreslås privatiseringar som nedskärningsmetod. Det heter inte privatisering utan något annat, som "upphandling med externa utförare", men principen är densamma. Privata företag skär bort kostnader och gör jobbet för mindre pengar. I förslagen utgår våra tjänstemän från att all privatisering ger 10 procent i besparing. Med andra ord skulle vi lösa våra ekonomiska bekymmer om vi privatiserade äldreomsorg och exempelvis LSS-verksamhet för 350 miljoner kronor. Riktigt så stora summor diskuteras inte nu, men nästan.

Privatiseringarna är kanske de galnaste av förslagen som väckts, jag tror att få kommuners ledande politiker lika ogenerat underkänner sin egen verksamhet. Det brukar heta att i den här kommunen privatiserar vi aldrig av ideologiska skäl. Frågan är om man kan göra sådan skillnad; kan man verkligen göra ett politiskt ställningstagande utan ideologiska överväganden? Nej. Att privatisera är att ta ställning, mot det gemensamma och för marknadsprinciper. Jag har blivit invald i Östersunds kommunfullmäktige på ett mandat att under alla omständigheter slåss för vår gemensamma välfärd. De partierna är många, som står till höger och driver på för mindre demokrati i samhället. I mitt parti är vi lika konsekventa som vi är resonabla: Demokrati måste vara det som präglar välfärden, inte bara på papperet utan i varje del av utförandet - och då kan vi inte förlägga utförarrollen till bolag med säten i skatteparadis. Då kan vi inte frånhända oss möjligheterna att organisera välfärden tillsammans med brukare och anställda, till bolagsdirektörer som ännu mer tänker i termer av "god ekonomisk hushållning" än våra egna kommundirektörer.

Menar vi allvar med våra ambitioner om välfärden - och det gör åtminstone jag och mitt parti - så är det nu dags att ta ett politiskt helhetsgrepp om välfärden och omforma den enligt demokratiska principer. Vi måste ta reda på vad det är som brister i vår kommunala organisation och våga ta tag i de problem vi hittar. Att lämna pengarna i en påse till privata företag för att fixa vår välfärd är bara inte rimligt. Vi får aldrig låta politisk feghet leda till att kommunen tappar kompetent personal och en sammanhållen organisation i jakt på besparingar i marginalerna.

5. Som vårt kommunalråd Katarina Nyberg Finn skriver finns det stora fördelar med den modell som Östersund väljer, där man strävar efter ökad öppenhet när vi diskuterar budgeten för nästa år. Hon konstaterar:

Tjänstemännen har tagit fram besparingsförslag till oss förtroendevalda där vissa förslag är bättre och mer realistiska än andra. (Att sluta servera mjölk till skolbarnen tillhör de sämre). Såväl majoritet som opposition ska ha samma information för det stärker den viktiga politiska diskussionen och stärker de demokratiska formerna.

Samtidigt måste jag säga att vi inte är i hamn med just de demokratiska arbetsformerna. Vi ledamöter i fullmäktige har haft mycket kort tid på oss att diskutera förslagen, övergripande inriktningsbeslut fattade vi i majoriteten redan efter att ha bläddrat i handlingarna ett par timmar. Därtill är tjänstemännens underlag extremt fattigt på sina håll. I klartext är det många saker som vi politiker förväntas ta ställning till, som vi inte har någon rimlig uppfattning om ännu.

Därför är det nu fullständigt nödvändigt att vi förtroendevalda och alla anställda inom, och berörda av, kommunens verksamheter får chans att diskutera tillsammans kring läget för kommunen. Redan innan vi diskuterar nedskärningar vet jag att många har behov av välfärdsinsatser - det kan vara fråga om sjukrehabilitering, specialpedagog eller handikappanpassad närmiljö - men inte får det. Om pengar ska sparas måste det ske på villkor att vi lyssnar mest på dem som annars sällan hörs.

6. Vi jobbar för och räknar med att kommunen ska växa och ha 65 000 invånare om några år. Det är en ganska dålig strategi att nu beställa en mindre kostym åt denna växande kropp, att skära ner medan vi bygger ut. Snarare borde vi se vilka de framtida behoven kommer att vara, och planera så alla hänger med. Vi har redan beslutat om storsatsningar på skolan, äldreomsorgen och idrotts-/fritidsverksamheten. En rimlig fortsättning vore att genomföra breda satsningar för att höja servicegrad och kvalitet i till exempel kollektivtrafiken (fler avgångar, lägre priser) och kommunägda byggnader (energieffektiviseringar, flexibla övergångar mellan förskole-, skol- och omsorgsverksamhet). Vill man göra besparingar är det bättre att planera smartare än att skära ner.

Jag kan säkert skriva hur mycket som helst om kommunen. Det är intressant och en väldigt spännande utmaning, när vi nu ger oss in i diskussionerna under våren om nästa års budget. Men riktigt roligt blir det först när fler utanför "de politiska kretsarna" engagerar sig. Först när de undersköterskor som sitter inne på idéerna om hur man bättre kan lösa bemanningen har sagt sitt kan vi folkvalda fatta bra beslut. Jag hoppas att tidningarna tillåter sig att fördjupa rapporteringen om ekonomin, så vi slipper de ändlösa mängderna kommentarer av typen "Skamligt" och "konstiga förslag". Ska demokratin funka måste folk få veta hur läget faktiskt ser ut.

Lag - när helvetet brakar loss

Hösten 2009 höll Irland folkomröstning om Lissabonfördraget för andra gången (där ja-sidan, till skillnad från i den första omröstningen, vann). Jag var där för att se hur debatten går i ett EU-land som tvingas skära kraftigt i välfärden för att få nödvändigt ekonomiskt stöd från unionen.

Det hela var ganska deprimerande. Folkomröstningen kom att handla om EU och Europa i största allmänhet - ska vi vara en del av det eller ej - och ja-sidan hotade med våldsamma svårigheter för Irland om folket hade "ställt sig utanför Europa". Vilket, för att förtydliga, ett nej-beslut inte alls hade inneburit - det skulle däremot ha tvingat fram en omförhandling av fördraget.

Nu har Lissabonfördraget trätt i kraft och är sedan drygt ett år gällande lag i EU-länderna, däribland Irland. Jag undrar om inte irländska Labour ibland ångrar sin okritiska hållning gentemot fördraget. Problemen med EU:s stärkta konstitutionella makt börjar nämligen bli synlig.

Med den ekonomiska krisen som ursäkt, och under euro-högerns hurrarop, pressade den irländska regeringen nyligen igenom en lag för sänkta minimilöner. Till skillnad från den svenska arbetsrätten, som påstås rubba den fria rörligheten inom EU:s inre marknad, stötte den nya lönesänkningslagen inte på några hinder i EU-rätten. Tvärtom är sänkningar av lägstalönerna en del av den så kallade europeiska terminen, något som till och med Socialdemokraterna i EU-parlamentet har uppmärksammat (men bara opponerar sig mot när de är i opposition). Enklare uttryckt ska alla EU-länder föra samma högerpolitik. Det politiska stödet för densamma finns att hämta i grundlagen, Lissabonfördraget.

Att få sänka de lägst betaldas löner är sannolikt den mest eftertraktade politiska reformen ur det europeiska näringslivets perspektiv. Därför är den konflikt som seglade upp under förra veckan av stort intresse för många.

På ett hotell i Dublin har företagsledningen de senaste veckorna försökt få sina sämst betalda anställda att skriva på nya löneavtal där de går med på en sänkning från cirka 80 kronor i timmen till cirka 70 kronor i timmen. Flera har skrämts till underkastelse och skrivit på (ett jobb med sjutti spänn är bättre än inget jobb) men fem har sagt ifrån och kontaktat facket, SIPTU.

Städerskorna på hotellet sitter nu i en jobbig sits. Deras chef har i princip lockoutat dem, ställt dem utan jobb, och har i princip laglig grund för detta. Lagen ger, som SIPTU konstaterar i sitt pressmeddelande, företagen rätt att tvinga anställda till lönesänkningar, trots finansminister Brian Lenihans löften om att de anställda måste gå med på sänkningarna själva. Hoppet står till att de hotellanställdas protester ger effekt och att stödet för dem är så starkt att hotellägarna tvingas återta lönesänkningen.

SIPTU påpekar också att det återstår 300 000 irländska anställda på lagstadgad minimilön. I värsta fall kan de alla förvänta sig inte bara uteblivna löneökningar utan faktiska, drastiska lönesänkningar. Och facket har inte mycket att säga till om när lagen vänds mot arbetarkollektivet. Så ser den bistra verkligheten ut, när tron på "den goda staten" ersätter arbetande människors fackliga organisering. Om inte förr så är det nu dags att lämna förhoppningen om "god lagstiftning" därhän och börja stärka den fackliga organiseringen istället.

Orkar man inte slita sig från sin dator kan en god början vara att man undertecknar (och sprider) uppmaningen från IUF till det berörda hotellets ledning om att dra tillbaka lönesänkningsavtalet.

"Ojämlikhet får smittoeffekter"

I dag presenterade LO sin rapport "Makteliten - alltid mer, aldrig nog" som presenterar hur mycket samhällets rikaste personer tjänar i förhållande till vanligt folk. Som vanligt de senaste åren är slutsatsen att de rika tjänar alldeles åt helvete för mycket pengar.

Mellan 2008 och 2009 sjönk de rikastes inkomster, från 17 industriarbetarlöner till 15 industriarbetarlöner. Det är såklart tråkigt - de flesta vet hur det känns att drabbas av minskade inkomster, hur man behöver vända på varje krona för att ha råd med svartstädningen och segelbåten - men inget trendbrott är att vänta. Nedgången i de rikastes inkomst beror på den ekonomiska kollapsen kring 2008 och kommer snarare att vändas i en rekyl uppåt när 2010 års siffror blir klara.

Till LO-tidningen, som för övrigt sammanfattar rapporten väl, varnar LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin för en fortsatt ökning av ojämlikheten:

– Inom näringslivet var elitens löner som lägst nio industriarbetarlöner. Det var 1980. I dag är motsvarande siffra 41 industriarbetarlöner. Det motsvarar 12,2 miljoner kronor om året.

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin efterlyste en bred samhällelig debatt kring inkomstskillnaderna och ville helst att staten i fortsättningen tar ansvar för att den här statistiken produceras och presenteras.

– Det vi ser är fullständigt oacceptabla skillnader och det får smittoeffekter i samhället som hotar att allvarligt försvåra framtida ansvarsfulla avtalsrörelser, varnade hon och undrade varför eliten ingenting lärt av tidigare diskussioner om bonus och skyhöga utdelningar.

Det är intressant att Lundby-Wedin nämner "ansvarsfulla" avtalsrörelser som hotade av eliternas höga inkomster. Innebär det att LO kan vara på väg att ompröva sin uppfattning om fördelningen av den kapitalistiska produktionsmodellens överskott? Näringslivet har gjort det sedan länge, om de ens någonsin har omfamnat den.

Regeln i dag är att vanligt folk måste hålla tillbaka sina löneanspråk, för annars ökar inflationen och det drabbar de fattigaste hårdast (för de rikaste finns emellertid inga sådana krav - där gäller snarare motsatsen). I tider då kapitalismen gör allt större vinster sägs att det inte finns utrymme att höja folks löner. Det är på samma gång ett bevis på hur långt kapitalismen har ätit sig in i den fackliga rörelsen och ett säkert recept för ännu värre ekonomiska kriser framöver.

På annat håll, bland annat från Europafacket, talas mer tydligt om det bakomliggande fördelningsproblemet. Det är inte bara bekymmersamt att ett gäng direktörer får en massa pengar - det är också, och ännu mer, problematiskt att allt mindre av ekonomin kommer vanligt folk till del i form av löner.

Här borde, som tidigare TCO-ekonomen Roland Spånt påpekar, facket ta striden. Problemet i dag är att en för liten del av ekonomin är produktiv - fördelad bland folk och tillgänglig för konsumtion - och att den spekulativa, finansiella ekonomin är för stor. Är man antikapitalist är det självklart att ojämlikheten är dålig i sig, men även den som försvarar systemet som sådant borde inse att det är ineffektivt att låta resurserna ansamlas bland samhällets eliter.

Frågan är hur man kommer åt problemen. Wanja Lundby-Wedin lyfter en diskussion som vore intressant, nämligen att staten åtar sig att följa (och komma med förslag mot) ojämlikheten. Det kommer Reinfeldt inte att gå med på förr än solen fryser till is, men som förslag till en vilsen socialdemokrati är det bra. I grunden tror jag att det krävs av LO att de vågar ta den politiska striden. De måste våga stå bakom sina medlemmar, elda under vreden och kräva den rätt man förtjänar när man representerar det stora arbetarkollektivet.