Rapport från Irland

Här i Dublin folkomröstas det i dag om Lissabonfördraget. Om irländarna röstar ja blir det den sista folkomröstningen om fördraget i EU. Folkomröstningar i EU-frågor är, som Eva-Britt Svensson skriver, "preliminära fram till dess att de bekräftat en nyliberal utveckling. Titta bara på Folkpartiets gapande om en ny folkomröstning om EMU.".

Det är knappast många som menar att EU fungerar bra i dag. EU:s problem är inte bara att de flesta politiker i dess topp är hökar ur den mörkblå europeiska högern, utan bottnar framför allt i det demokratiska underskott som finns inbyggt i EU:s fördrag och institutioner. Att rätta till detta fundamentala demokratiska underskott är dock inte syftet med Lissabonfördraget. Fördragets syfte är istället att, vid sidan av vissa ändringar i beslutsordningar och politisk organisation, slå fast EU:s rätt att besluta i allt fler frågor samt förtydliga de politiska grundvalarna. Det är alltså ett konstitutionellt dokument med tydligt politiska skrivningar, något som har fått såväl irländare som tidigare fransmän och holländare att vid folkomröstningar säga nej.

Välj så mycket ni vill! Bild: Robert Nyberg.

Nu blir det alltså en till folkomröstning i Irland, efter den som i juni 2008 gav EU-eliten en käftsmäll när en majoritet röstade nej till Lissabonfördraget. Själva fördraget är precis detsamma, men enligt härskarteknikernas alla konster har Irlands regering sagt sig få "garantier" mot några av nej-sidans viktigaste farhågor inför förra omröstningen.

Generation YES, en av ja-sidans frontorganisationer som försöker skapa en hipp och positiv stämning kring ja-sidan bland ungdomar, har sammanfattat sin syn på debatten i en broschyr. Om de "garantier" som Irland nu får skriver de såhär:

- Vi behåller vår kommissionär, oavsett vad som händer.
- Lissabonfördraget kommer inte att införa abort: Inte nu, inte någonsin...
- Irlands neutralitet garanteras och fortsätter vara en av statens hörnstenar.
- Irländska skatter är och kommer alltid att vara enbart Irlands angelägenhet.
- EU arbetar för full sysselsättning och socialt skydd.

Angående kommissionären är sanningen att antalet kommissionärer efter 2014 enligt Lissabonfördraget ska vara två tredjedelar av antalet EU-länder. Om ett av unionens medlemsländer då vill att fördragets text ska verkställas räcker det i princip för att ta tillbaka den irländska regeringens garanti. Skattefrågan är intressant, då mycket talar för att EU med det nya, omfattande fördraget kommer att ta på sig så många ansvarsområden att egen skatterätt inte är orimligt på sikt. Då kommer även irländarna att tvingas betala skatt till Bryssel. Att EU arbetar för full sysselsättning och socialt skydd är ungefär lika relevant som att säga att EU arbetar för att alla ska få det bra. Det säger ingenting om hur EU faktiskt agerar, då ju arbetslöshet och sociala villkor är underordnade de viktiga frågorna om kapitalets frihet.

Liksom i Sverige under EMU-folkomröstningen 2003 är de ekonomiska förutsättningarna för ja- och nej-sidornas organisationer ofattbart olika. Nej-sidan, som med "många bäckar små"-taktik lyckades mobilisera en majoritet förra gången, är demoraliserad och ekonomiskt försvagad denna gång. På ja-sidan rullar hundratals miljoner kronor när propaganda ska ut och kampanjfolk ska avlönas.

Ute på gatorna i Dublin är ja-propagandan under folkomröstningsveckan överväldigande. På nästan varje lyktstolpe, på de flesta bussar, på de flesta annonstavlorna, syns de banala budskapen: "For jobs - vote yes!", "Ruin <-> Recovery - vote yes!", "It's simple. Ireland needs Europe. Vote yes.". Även flera av i landet tongivande företag, som Ryanair och Intel, och en uppsjö av kändisar och kulturpersonligheter, bidrar med marknadsföring för att hjälpa regeringen och ja-sidan. Flera nej-aktivister som jag har pratat med läser inte längre tidningar och undviker tevenyheterna, för att slippa störtfloden av EU-propaganda.

Jag besöker nej-organisationen People's Movements kontor i Dublin. I ett nedgånget hus i de norra delarna av centrala Dublin hyr de ett kontorsrum som knappast är mer än 20 kvadratmeter. Rummet är fyllt av lådor med nej-material, stegar, plakat, ett par små skrivbord och - på det utrymme som finns över - något dussin aktivister. Kontrasten är stor mot ja-sidans avlönade studentaktivister och självgoda pampar.

Alla är väl medvetna om att det krävs oerhört mycket av dem för att lyckas nå ut med budskapet. Här finns, förutom de inhemska medlemmarna, också aktivister från andra europeiska länder. Norskar från Ungdom mot EU, danskar från ungdomsförbundet SFU och så jag från Republiken Jamtland. Från tidig förmiddag till mörkrets inbrott pågår kampanjarbetet ute i Dublins många stadsdelar och förorter.

Nej-sidan saknar inte bara pengar utan till stora delar också organisatorisk ledning. Arbetet för nej-kampanjen sker i princip helt ideellt och mer eller mindre spontant, vilket ställer till en del problem. Exempelvis bötfälls organisationer vars affischer eller plakat sitter uppe efter folkomröstningsveckan med 150 euro per överträdelse. Nej-sidan, vars aktivister inte alltid har arbetat samordnat i kampanjandet, måste se till så alla affischer (kanske 5 000 i Dublin) kommer ner snabbt i helgen - annars väntar gigantiska böter som de saknar pengar att betala.

Opinionsundersökningar har inte pekat ut någon vinnare inför omröstningen. Debattens vågor har gått höga och anklagelser om lögner och överdrifter haglat åt alla håll. Men med det rena ekonomiska och mediemässiga övertag som ja-sidan har vore det en bedrift av stora mått om det ännu en gång blev nej från irländarna.

Med detta sagt väntar nu en spännande presentation av omröstningens resultat. Ja-sidan må vara fräck och rik, men förhoppningsvis väger folk även denna gång argumenten mot varandra och förkastar det dåliga alternativ som Lissabonfördraget utgör.

Nu ska jag tillbaka till People's Movement och hjälpa till där jag behövs.