Rysligt bra om ekonomin

Erik Berg är grym på meningsfulla liknelser. Angående Anders Borgs syn på ekonomin och krisen som fenomen skriver han såhär:

Borg tycker om att måla upp ekonomin som ett naturfenomen helt bortom all möjlighet till påverkan. Han är bra på väderliknelser, det får man ge honom. Annars tycktes den nya given i gårdagens debatt vara att prata sport. Det sades upprepade gånger att vi måste ”spara på krafterna” eftersom krisen, som Stefan Ättefall formulerade det, kan bli till ”ett långdistanslopp”.

Spara krafter, det kan låta bondförnuftigt, för krisen är verkligen mer än en liten svacka, det är en systemkrasch och den kommer att dra ut på tiden. Kapitalismen har drabbats av en global bluescreen och måste göra en komplicerad omstart. (Egentligen borde hela operativsystemet bytas ut, vi är några stycken som har tjatat om det sedan omkring 1848.)

För oss som växte upp på 90-talet är det här en helt fantastisk liknelse. Borg-arna kan slänga sig i väggen med sina förlegade "långdistanslopp"...

Inlägget i sin helhet är rätt långt, men väldigt, väldigt bra om man vill ha en överblick över skillnaden mellan vänsterns och högerns syn på krisen och statens ansvar.

Anita är inte unik

Man önskar ju att Anita Fredsdotter, femtioplussare som skriver till Fredrik Reinfeldt om sin förtvivlade situation, vore ett unikt fall. En ensam kvinna som till följd av nästan osannolik otur hamnat utanför stugvärmen i vårt annars så härliga välfärdssamhälle.

Varje dag möts jag av begreppet ”arbetslinjen” i media. Första gången ropade jag ”hurra!”. Numera vill jag bara kräkas. Kräkas ur mig min frustration, desperation och förtvivlan.
[...]
Jag blir sjuk av min arbetslöshet, herr Reinfeldt!
Jag är numera van att klippa mig själv. Jag kan inte köpa de glasögon som min ålder kräver. Jag kan inte heller besöka tandläkaren för att få ett ”jobbsökarleende”. Jag kan inte besöka mitt nyfödda barnbarn. Jag har inte telefon eller tidning, men skulder. Jag måste inom kort lämna mitt hem. Jag får inget nytt boende utan en arbetsgivare. Jag verkar ha nått vägs ände.

Bara i min lilla, snäva bekantskapskrets finns det åtminstone en handfull liknande fall. I hela Sverige är det hundratusentals män och kvinnor som lever under liknande villkor. Och det jävliga är att regeringen Reinfeldt ända sedan 2006 har räknat med att deras antal från och med andra halvåret 2008 kommer att öka. Från höga nivåer till ännu högre. Från orimligt många till ännu mer orimligt många. Det bisarra klassamhället ser i dag ut precis så: vissa vuxna hålls över den ekonomiska vattenytan av sina barn, andra köper nya segelbåtar och sportbilar åt ungarna till våren.

De människor som "ingen vill ha" är inte några ensamma, få själar. De är en massrörelse, som finns representerad i varje kvarter och i snart sagt varje flerbostadshus. Fick man den rörelsen att komma i rörelse - om den organiserades - skulle situationen snabbt förändras. Då skulle regeringens ömmande om finbanken Carnegie (minns att Odell sa för några veckor sen att det inte finns någon risk med de svenska bankerna) raskt övergå i handlingskraft för några hundra tusen upproriska arbetslösa och sjuka.

Avsätt dom

Kvällens Agenda i SVT 2 borde ses av alla journalister, så de lär sig att fråga ut folk på Anna Hedenmos sätt. Hon ställer en fråga på ett intresserat vis och vill inte släppa den utfrågade innan ett svar har avgivits. Tvekar den utfrågade ställer hon en lite hårdare formulerad följdfråga. Per Schlingmann, moderaternas partisekreterare som likt en ormtjusare brukat forma journalistkåren som en skock vaggande kobror, blir helt ställd flera gånger under utfrågningen. Det är riktigt bra teve när borgarna lider så mycket av pinsamhet att det nästan lyser igenom Nya Moderaterna-masken!

Ämnet är de borgerliga partiernas maktmissbruk och totala censur av intern opposition i FRA-lagsfrågan. Inte en endaste ledamot får ha sin avvikande åsikt kvar, och när det är skarpt läge strax innan omröstning går självaste Fredrik Reinfeldt upp inför den samlade moderata riksdagsgruppen och trycker ner den siste motståndaren, Karl Sigfrid, i skiten. Schlingmann ska kommentera detta och ordväxlingen är värd att upprepa:

Hedenmo (citerar Reinfeldt i utskällningen): 'Ska skottet komma inifrån? Ska någon skjuta mot en moderat statsminister?' Det är väldigt hårda ord mot en enskild ung, ganska oerfaren riksdagspolitiker. Tycker inte du det?

Schlingmann: Alltså, jag vill inte kommentera vad som har sagts... Alltså, skälet till att vi har så högt i tak, det är också därför att vi just förmår att inte---

Hedenmo: Har ni högt i tak?! Har ni högt i tak när det låter såhär?

Schlingmann: Jomen alltså, du utgår från att representera någonting här som jag inte vill kommentera, därför att...

Hedenmo: Men du vill inte dementera det heller, hör jag...

Schlingmann: Men om det nu är så att någon upplever att man blir kränkt eller att det är vuxenmobbing så är det klart att jag är den förste att beklaga detta. Men samtidigt är det så att som riksdagsledamot... Det handlar också om att faktiskt se till att också ha förmåga att fatta tuffa beslut. Karl har haft ett jätteengagemang när det gäller integritet. Jag skulle vilja säga att alla är vi överens om att det gäller att hitta en balans mellan integritet och skydd mot yttre hot, sen är frågan: Var ligger balansen?

Hedenmo: Men en sak som jag funderar på... Karl Sigfrid - jag tror att han är drygt 30 år, han har alltså suttit [i riksdagen] bara sedan 2006 - man vill ha mer unga människor till politiken, eller hur. Vad skickar det här för signaler?

Schlingmann: Ja, alltså... Signalen, alltså... Det är klart att, om nån upplever det såhär så är det ett problem. Jag skulle vilja säga att... Vi är 97 ledamöter och... Jag skulle absolut gärna diskutera med Karl och andra om det är någon som upplever det såhär. Om det är någon som känner sig kränkt eller mobbad så är det klart att jag beklagar...

Hedenmo: Men det kan ha gått till på det här sättet, alltså.

Ta-daa! Därefter slipper folkpartiets Erik Ullenhag undan mycket lättare, eftersom där bara fanns den otrogna Birgitta Ohlssons vittnesmål, och inte en situation där partiets hela riksdagsgrupp varit samlad. Men även han hamnar i den logiska vurpa som det innebär att som folkpartist argumentera emot sitt partis politik, i försvar för sitt partis praxis.

FRA-frågans behandling internt i de borgerliga partierna visar på en bisarr kultur där de partier som sägs stå för individens frihet och därtill är starka anhängare av personval, i en viktig fråga helt krossar de egna seriösa, respektabla kritikerna. Från partiledningarnas och regeringens sida bestämmer man sig för en åsikt som går på tvärs med folkopinionen, partiernas medlemmars åsikter och en betydande minoritet i flera av partiernas riksdagsgrupper. Och nu står partisekreterarna från två av profilpartierna och försvarar sina övergrepp och insinuerar att det är på grund av personlig svaghet som Ohlsson och Sigfrid inte röstade ja till FRA-lagen. Är inte detta ungefär så (i en borgerlig kontext) vidrigt och frånstötande som politik över huvud taget kan bli?

I utfrågningen av Mats Odell (kd) om bolåneriskerna blir det också roligt, för också här är Hedenmo mycket skicklig. Hon står på den enskildes sida och står fast vid att fel är fel och rätt ska vara rätt. Odell får utveckla sin syn på låne- och finansmarknaden, och till skillnad från i valrörelsetider ser han inga problem med folk som riskerar att tvingas från sina hem under bördan av låneskulder:

Odell: Jag tror också att bankerna kommer att bli mera restriktiva [med utlåning till 100 procent av köpesumman].

Hedenmo: Jaha, varför tror du det...?

Odell: Helt enkelt för att vi ser en avmattning i konjunkturen. Nu har vi haft en period av stigande bostadspriser hela tiden, och då har man kunnat vara generös - dock inte alls i närheten av det som vi har sett i Storbritannien och USA.

Hedenmo: Nej, vi ska komma till Storbritannien strax faktiskt, först ska jag fråga dig: Hur orolig är du för att Sverige hamnar i en allvarlig bolånekris?

Odell: Finansinspektionen har tittat även på detta och det finns inget som helst hot mot den finansiella stabiliteten. Det finns inget hot mot att bankerna ska klara av detta. Däremot så är det alldeles uppenbart att enskilda hushåll kan få problem och kan hamna på obestånd...

Hedenmo: Men det är väl problematiskt...?

Odell: Det är ett problem, men det är fråga om stabiliteten på bolånemarknaden. För de enskilda hushållen är det väldigt allvarligt att bankerna har gett krediter som inte svarar upp mot låntagarnas förmåga att betala tillbaka.

Där var den utfrågningen slut. Ganska talande, tycker jag, när ministern så starkt tar ställning för "den finansiella stabiliteten" inte i folks plånböcker, utan för det stora bankkapitalet. "Ja, bankerna har gett lån till folk som inte klarar av dem. Det är ju väldigt allvarligt för hushållen. Men det är ingen fara för stabiliteten på bolånemarknaden!" Statens uppgift är ju i dessa borgerliga tider att till varje pris skydda spekulationsbubblor, oljemagnater eller vad det nu råkar vara som är populärt i den internationella finanssvängen.

Man kan förstås skratta åt detta gäng giriga, fumliga gubbar som nu har tappat sin medkännande mask och står inför den oundvikliga valförlusten om två år. Men det är inget alternativ för den som tvingas härda ut i två år till, under en regim som genom sin vansinniga ekonomiska politik har fått folk ända upp i övre medelklassen att balansera på randen till ekonomiskt sammanbrott. När den bräckliga trygghet som fanns för samhällets svagaste trasades sönder var det ingen med kulturell status, bildning och självförtroende nog som vågade dra igång våldsamma protester mot regeringen. Nu, när folk i fina villor börjar känna tumskruvarna tvingas åt, hoppas jag att det börjar ställas krav på de ansvariga. Ett är att de ska avgå.

Det finns vettigare människor som kan förvalta statens ekonomi än borgaralliansen. Frågan är om det också kan uppstå en vidare diskussion kring exempelvis riskerna med att finansiell spekulation i dag är i princip oreglerat, men uppbackat av statliga garantier. Skulle något teveprogram, någon politiker (som inte häckar på små vänstertidskrifter) kunna föra fram den kritiska åsikten att marknadshysterin är på väg att knäcka allt fler, skapa allt större massor av osäkra och utslagna? Vi får se. Hoppas att Agenda fortsätter med sin lite bitska, kritiska hållning.

Se programmet!