Vi förtjänar bättre jobb!

Det var då ett jävla gnäll från de unga moderaterna (senast i dagens LT) om "ungdomsskatten". Ja, någon sådan skatt finns förstås bara i Muf-killarnas kampanjhandledning, men det handlar i alla fall om arbetsgivaravgifterna.

Ska den som har ungdomar under 26 år anställda få arbetsgivaravgifter betalda av regeringen, eller inte? Det är det frågan gäller. Att låta subventionera avgifterna för samtliga unga anställda är ineffektivt mot arbetslöshet och blir rätt dyrt, runt 10 miljarder i år. Så stora pengar kan man satsa mer precist, till exempel genom att direkt anställa folk där de gör stor samhällsnytta.

Över huvud taget satsar den unga högern mer på klatschiga ord och uttryck än på seriös politik i det här valet. CUF säger i sin kampanj att "LAS är för Lars 58" och KDU låter oss veta att "den som sköter sig och jobbar hårt tvingas sluta före den mindre kompetente arbetskamraten om firman skär ner". De båda ungdomsförbundens fantastiska förslag för att komma till rätta med dessa bekymmer är att ungas formella (men i verkligheten obefintliga) arbetsrättsliga garantier helt ska avskaffas.

Vi skulle behöva diskutera varför de blå ungdomsförbunden inte föreslår saker som faktiskt skulle stärka ungas ställning i samhället. Varför ska unga få sänkta löner, istället för redan låga kollektivavtalsenliga? Varför ska unga vara nöjda med att de "jobbar" när de utnyttjas på praktik och "sms-jobb" för ett par tusenlappar i månaden? Varför vill borgarna minska möjligheten till komvux och vidareutbildning för den som har haft det tufft i grund- och gymnasieskolan?

Om det vore så enkelt som att bättre villkor för den som anställer ger bättre möjligheter för unga att få jobb så skulle vår tillvaro se annorlunda ut. På 1970-och 80-talen skulle knappast någon ung ha haft jobb, och sedan 90-talets början skulle nästan alla unga ha fått jobb. Men så ser det alltså inte ut. Flexibilitet, lägre lägstalöner och osäkra villkor har gett oss massarbetslöshet. En borgerlig - ända sedan kunskapslyftets slut - utbildningspolitik har dessutom gjort unga arbetslösa dåligt lämpade för framtidens jobb.

Råkar man vara ung förväntas man i dag passa elitens ungar och jobba gratis åt lycksökande entreprenörer. Det är inte tu tal om att makten på arbetsmarknaden är skevt fördelad eller att den gemensamma välfärden skriker efter fler arbetande händer. Nej, överklassen har åtnjutit stabil hegemoni i debatten om jobben de senaste åren. Men vi har fått nog nu. Överklassfesten är slut. Vi förtjänar bättre.

Apropå arbetsrätten

Riksdagens borgerligsocialdemokratiska majoritet strävar i europeisk anda efter att grundlagsvägen kväva debatten om arbetsrätten och kollektivavtalen. Åsa Linderborg smaksätter bittert sin komposition:

För att Lissabonfördraget ska gå igenom krävs tre fjärdedels majoritet i riksdagen. Det betyder att socialdemokraterna ensamma kan avgöra frågan. Antingen kan man, som vänsterpartiet, rösta nej. Eller också kan man kräva att frågan bordläggs tills Sverige fått garantier att den svenska modellen med kollektivavtal och konflikträtt ska bestå. Men socialdemokraterna kommer att rösta ja, eftersom en sosse i riksdan är en sosse i riksdan. Man sviker hellre sina väljare än tar strid mot kapitalet.

Samtidigt, i det bruna Malmö, dömer tingsrätten 26 strejkvakter till dagsböter, som straff för att de slutit upp bakom sin kamrat vars chef hade brutit mot lagen. Det är en dom som faller i en tid när politiken delegerar sina slag mot allsköns arbetarorganisering till tjänstemän i form av poliser på gatan och jurister i domstolar.

Det enda som oroar mig mer än denna dom mot facklig organisering är den attityd som Landsorganisationens högsta ledning visar gentemot socialdemokraternas obefintliga klasskänsla i politiken.

Anita är inte unik

Man önskar ju att Anita Fredsdotter, femtioplussare som skriver till Fredrik Reinfeldt om sin förtvivlade situation, vore ett unikt fall. En ensam kvinna som till följd av nästan osannolik otur hamnat utanför stugvärmen i vårt annars så härliga välfärdssamhälle.

Varje dag möts jag av begreppet ”arbetslinjen” i media. Första gången ropade jag ”hurra!”. Numera vill jag bara kräkas. Kräkas ur mig min frustration, desperation och förtvivlan.
[...]
Jag blir sjuk av min arbetslöshet, herr Reinfeldt!
Jag är numera van att klippa mig själv. Jag kan inte köpa de glasögon som min ålder kräver. Jag kan inte heller besöka tandläkaren för att få ett ”jobbsökarleende”. Jag kan inte besöka mitt nyfödda barnbarn. Jag har inte telefon eller tidning, men skulder. Jag måste inom kort lämna mitt hem. Jag får inget nytt boende utan en arbetsgivare. Jag verkar ha nått vägs ände.

Bara i min lilla, snäva bekantskapskrets finns det åtminstone en handfull liknande fall. I hela Sverige är det hundratusentals män och kvinnor som lever under liknande villkor. Och det jävliga är att regeringen Reinfeldt ända sedan 2006 har räknat med att deras antal från och med andra halvåret 2008 kommer att öka. Från höga nivåer till ännu högre. Från orimligt många till ännu mer orimligt många. Det bisarra klassamhället ser i dag ut precis så: vissa vuxna hålls över den ekonomiska vattenytan av sina barn, andra köper nya segelbåtar och sportbilar åt ungarna till våren.

De människor som "ingen vill ha" är inte några ensamma, få själar. De är en massrörelse, som finns representerad i varje kvarter och i snart sagt varje flerbostadshus. Fick man den rörelsen att komma i rörelse - om den organiserades - skulle situationen snabbt förändras. Då skulle regeringens ömmande om finbanken Carnegie (minns att Odell sa för några veckor sen att det inte finns någon risk med de svenska bankerna) raskt övergå i handlingskraft för några hundra tusen upproriska arbetslösa och sjuka.

Filippa är inte arbetarklass

Det finns många rubriker som skulle vara mer talande än "Filippa har aldrig bakat". Men när man läser vad statsministern säger i Belinda Olssons lite skojiga artikel förstår man hur genomtänkta de nya moderaterna faktiskt är. De är besatta av att förklara hur vanliga och mänskliga de är - Filippa hade köpt kakorna, de var inte ens hembakta! Så gör ju nästan alla när de har ont om tid. Och Fredrik, han är ovan vid makten och uppmärksamheten och ansvaret - han behöver mycket tid för personlig eftertanke.

Så konstigt, då, att de förslag han driver är så utstuderat förödande för den i samhället som inte har råd att vara herre över sin egen omgivning. Med lite aktiv eftertanke borde till och med statsministern inse det.

I intervjun ställer Olsson ett par intressanta frågor. Reinfeldts svar är ännu mer intressanta:

Förstår du någon som är arbetslös eller sjukskriven och ligger vaken om nätterna och undrar hur fan det ska gå?
– Absolut. Människor ogillar förändring och det finns en känsla hos många att de inte tror att de kan få jobb. Att arbetsmarknaden inte kan förändras trots att den gör det.

Men en äldre, utsliten kvinna kanske inte känner sig så het även om det snackas om alla nya jobb?
– Många raljerar över hushållsnära tjänster, de kallas hushållsnära överklassavdrag, men jag har suttit med kvinnliga företagare som startar i den branschen och frågat vilka de anställer. Jo, femtio plus-kvinnor som trodde deras tid i arbetslivet var över. Jag pratade med en kvinnlig arbetsgivare som anställt två polska kvinnor som jobbat svart och aldrig trodde att de skulle få en riktig lön. Jag anklagas hela tiden för att leva i ett annat universum. Att det är en robotliknande politik, att vi inte bryr oss. Men vår idé är att människor som inte räknas på arbetsmarknad ska få jobb.

Precis. Pressa dessa "inte så heta" femtio plus-kvinnor tills de inte begär mer än vad företagen är beredda att ge dem. Det vill säga, från ett yrkesliv med (förhoppningsvis) ett uns av värdighet är det nu dags att bli den nya, av 30 års arbete erfarna, arbetskraftsreserven. Gärna som deltidspiga i ett par stressiga hem i Täby. Åh, så nytt.

Det här är ledaren för ett nytt arbetarparti, som förstår att ta arbetarklassens frustration på allvar och forma den till skarp politisk handling.

Låt oss kräva välfärd!

Återigen blir det sensationellt dramatiska rubriker när ungdomar - som sommar efter sommar, genom hela sin uppväxt, upplevt försämringar i samhällsservicen och en alltmer påfrestande tristess - inte längre kan behärska sig. Här i Östersund, såväl som på andra håll.

I frågan om händelserna i Göteborg, där ett antal bränder anlades häromnatten och Aftonbladets rubriker lyder "Upplopp i Göteborg", vill jag citera Fredrick Federley (c):

Det är väl ingen tvekan om att det är rörigt i Bagdad Angered och ett par andra ställen men det är ju inget krig upplopp i den bemärkelsen.

Att Federley sa det där om Bagdad som argument för att avvisa irakier till krigets helvete visar ju på att ett i ett sammanhang klockrent uttalande i ett annat sammanhang kan vara olämpligt.

Vad kan vi lära av denna skadegörelse? Kanske att unga killar i grupp kan vara oändligt jobbiga att ha i närheten av byggnader och människor. Fast framför allt lär vi oss att människor inte är skit. När vissa har absolut ingenting att göra, känner sig bortglömda, onyttiga och desperata, så kommer de tids nog att visa det. Inte alltid på det konstruktiva sättet att de startar egna konsultföretag, ty så gör främst uttråkade ungar på Lidingö eller i Örgryte, utan genom att ägna sig åt destruktiva aktiviteter. Är livet skit så livar lite djävulskap upp det rejält.

Själv jobbar jag, men vad göra med alla de tusentals ungdomar - många i förorten - som inte har sommarjobb? Som inte har tillgång till nattöppna fritidsgårdar och vars enda stimulans ges av andra i samma hopplösa situation? Låt inte unga människors liv bli skit. Låt dem ha något att göra. Det kostar, men det besparar oss mycket elände.

Mjölken, vår vän!

I Skåne blev jag så illa tvungen att lära mig gilla Skånemejeriers mjölk. Den går visst att dricka, men godast är ju Milkos mjölk, och Norrmejeriers. Jag dricker uppåt två liter om dagen. Fast mjölk är inte bara konsumtionsmjölk i paket, det är andra saker också. Pulver, exempelvis.

Senaste numret av livsmedelsarbetarfackets tidning Mål & medel har en artikel som tar upp den brist på mjölkpulver som har uppstått i världen de senaste åren, efter långvarig torka i Oceanien och snabbt växande efterfrågan på mjölk i Asien. Där får vi också läsa om Arlas nya, gigantiska mjölkpulverfabrik. Den tar ensam emot mer mjölk per år än Milkos alla fem mejerienheter tillsammans. Till följd av investeringen på 800 miljoner kronor i Vimmerby har Arla lagt ner pulvertillverkningen i Falkenberg, Kalmar, Kimstad och delvis i Götene. Pulvret ska exporteras i stora volymer.

Kvar i Sverige blir en marknad där små aktörer - mejeriet i Östersund lastar ut tusen ton pulver per år - kan sälja. Där har Milko sin chans, och säljer till glassföretag och andra storkonsumenter. Och det går bra nu. I dag besöktes vi på mejeriet av ett kamerateam som gjorde ett reportage för ÖPtv. Det kan ses här, bland annat syns jag i "säckningen".

Miljömässigt är det kanske inte lika lysande att produktionen av mjölkpulver som exporteras typ tusen mil ökar explosionsartat. Det ska å andra sidan vägas mot de miljöproblem som skulle uppstå om kinesiska bönder tog den sista odlingsbara marken i anspråk för mjölkproduktion, eller om Australiens bönder skulle tömma ut de sista av landets färskvattenresurser för att hålla landets mjölkproduktion igång. I en del arabstater finns skräckexempel, där man i självförsörjningens namn mitt i öknen sätter upp stora hallar för mjölkkor och anlägger enorma, cirkelformade, dygnetruntbevattnade spannmålsodlingar. Där går det åt mer energi än vid den ändå ganska energiintensiva framställningen av svenskt mjölkpulver.

Morgonsamling på det sociala mejeriet och studiecentret Rafael Urdaneta, utanför Maracaibo i Venezuela, 14 februari 2007. I was there. Venezuela satsar, likt Milko, på småskalig och miljövänlig mejeriproduktion.

Vad jag vill understryka är att det här är ett av få exempel där internationella förvecklingar faktiskt leder till odelat positiv utveckling i Jämtland.

Ur skolan, i jobbet

Jag har jobbat mina två första dagar på Milko. Det är kul, fast kanske inte så lätt att se framför sig ett helt sommarlov där man ska upp sju varje morgon. Så är det att vara ung på arbetsmarknaden i dag. Man är väl en ivrig bäver...!

I och med den långa arbetsdagen och min benägenhet att sova lite blir det trötta kvällar sen, när jag kommer hem. Då kan det vara skönt att ha lite läsning innan man somnar. Som exempelvis "Socialismen i det tjugoförsta århundradet. En antologi om Venezuelas väg till socialismen". Mycket upplyftande läsning i dessa mörka tider.

Lite semester ska jag ha ändå. Till Liseberg åker jag i slutet av denna månad. Då blir det Uppswinget av!