Feminism i praktiken

Vänsterpartiets senaste utspel är exempel på hur man kan agera praktiskt för en mer jämställd politik. Dels att nyttja de kollektiva matbespisningarna mer genom att erbjuda föräldrar take away-mat till självkostnadspris. Dels genom att öka personaltätheten i förskolan, en åtgärd som både skulle lätta på stressen bland anställda i förskolan och locka fler att placera barnen i förskola för att gå ut i arbetslivet igen (en sorts feministiskt svar på vårdnadsbidraget).

Precis som vissa vänstermänniskor ibland använder ord som "fascism" så mycket att de drabbas av inflation, på samma sätt gröper många borgerliga ur centrala politiska begrepp. Nu senast kallar Centerkvinnorna i Jämtlands län avdraget för hushållsnära tjänster ett sätt för "framförallt låg- och medelinkomsttagare" att få hjälp i hemmet. Därtill påstås att det har "motverka[t] inkomstskillnader mellan kvinnor och män". Vilket såklart är bullshit.

En tredjedel av avdragen görs av folk med över 50 000 i månadsinkomst. Avdraget fördjupar redan rådande samhällshierarkier. Vänsterpartiets senaste förslag syftar tvärtom till att bryta dessa. Det är skillnaden.

Och hör sen!

Dagens "SMS till DN":

Skäms på er svenskar! Mina anhöriga har utvandrat till Kina. Där håller de processen mot tjuvar och övriga kriminella kort.

Är det månne Lars Leijonborg som är i farten?

Eller så tittar vi på teve.

– Det är varmt, soligt och folk hoppar runt på gummibollar. Kräver ingen eftertanke alls! Mer sådant kommer det att bli.

Vi är mitt inne i tevesäsongen och konjunkturen singlar som en femtioöring mot botten. Programchefens ord i DN uttrycker i kulturen vad Moderata ungdomsförbundet uttrycker i politiken: banaliteter för att fördunkla folks uppfattning om stora samhällsproblem.

Jag tänker på det för kapitalismen centrala uttrycket "bröd och skådespel". Dagens politiker är experter på att lätta på svångremmen som håller hushållen med bröd, borta från svält som annars skulle kunna leda till politiska resningar. Skådespelet har de, klokt nog, outsourcat till en annan del av makteliten, till mediefamiljerna och deras mediehus. På så vis kan man inte anklaga politikerna för att styra med den djupt förkastliga bröd och skådespel-metoden, eftersom de ju inte formellt styr media.

Fast när det gäller innehållet i kommersiell media är det i högsta grad beroende av regeringen och dess myndigheter. De senaste åren har regeringen i allt raskare takt släppt sina regleringar av media - mer reklam, färre utbudskrav - och därmed öppnat för landets knappa handfull mediefamiljer att stärka sitt grepp om folket. Givetvis har det skett först efter intensiv lobbying från familjerna, för det är ingen naturlag att just de redan mäktiga får mera makt när mediepolitiken stuvas om.

Så länge vår medieproduktion utgörs av folk som hoppar runt på gummibollar, dansar eller förnedrar sig, så kommer allt att fungera friktionsfritt i medielandskapet. Enda plågan är det där presstödet, och i förlängningen också public service, som ju måste ses som någon form av statlig inblandning i de fria medierna. Först när familjerna äger rubbet kommer vi att leva helt harmoniska liv, lyckligt obekymrade av konjunkturernas obegripliga vägar.

Man kan tillägga att vi då också helt kommer att ha tappat kontrollen över de gamla arbetarrörelseidealen om folkbildning. Det innebär att bildning och förmåga att urskilja och begripa samhällsstrukturer blir egenskaper enbart förunnade ett uppåtsträvande skikt. Några kommer att vara lärda, bara för att förklara för den okunniga massan på ett tillbakalutat sätt att saker måste förbli som de är. De flesta dras allt längre bort från makt över sin egen tillvaro, till en tillvaro som bygger på att låta sig uppslukas av underhållningen.

Att de många sitter och myser framför gummibollarna i rutan är på många sätt bekvämare än när de organiserar kamp för bättre villkor, åtminstone för maktens män. Det är därför de höga tittarsiffrorna skär i mig som frigolit mot svarta tavlan.

Kravlös väg till framgång?

För femtioelfte gången förtydligar Lars Ohly i SvD i dag vänsterpartiets attityd till förhandlingar med s och mp. "Släpp de ultimativa kraven på ekonomiska ramverk och diskutera politiken istället."

Det är alltså partiets linje, som inte vid något tillfälle sedan kongressen 2008 har förändrats, att det efter valet 2010 ska finnas ett realistiskt alternativ till den borgerliga politiken. Vår syn på alternativet är att det ska innehålla tydliga politiska skiljelinjer, där man kan se hur alliansregeringens högergir får en motsvarighet i en klar vänstergir efter 2010.

Arbetarklassens positioner ska stärkas, inte behållas försvagade. Kvinnokollektivet ska lyftas fram, inte pressas tillbaka. Miljön ska gå före marknaden, inte vara en krydda i marknadskitteln.

Exakt hur detta ska manifesteras är just vad förhandlingarna mellan s, v och mp ska börja luska ut. Men om man går in i sådana förhandlingar och säger att man vägrar förhandla om inte den ena eller den andra frågan undandras från diskussionerna, så är det ju inga riktiga förhandlingar. Vänsterpartiet vill se förutsättningslösa diskussioner, inte bundna. Miljöpartiet är tvärtom angelägna att markera sin slutgiltiga position innan förhandlingarna ens har börjat. Därav Eriksson/Wetterstrands oerhörda fiendskap mot vänstern, och Mona Sahlins nedtonade medhåll.

Från borgerligt håll vinklas detta som att Ohly velar eller spelar ett politiskt spel, som till exempel Per Hansson i ÖP funderar kring. Från vänster handlar kritiken mycket om att vänsterpartiet inte presenterar något eget alternativ, som Anders Svensson från Socialistiska partiet skriver. Men frågan är: hur ska Ohly och vänsterpartiet egentligen agera? Skriva det mest perfekta Arbetarklassens efterkrigsprogram och hoppas att det vinner folkets gillande? Trolla med knäna och göra Sahlin och Eriksson/Wetterstrand till goda vänner?

Vänsterpartiet vill göra klart ett tydligt alternativ, men utan att göra en allianslik valplattform. För att visa upp enighet vill man komma överens om vissa övergripande frågor med s och mp. Men i det fall miljöpartiet och socialdemokraterna ändå väljer att kallt räkna med vänsterns stöd för en allians med bara s och mp kommer v lika kallt att rösta emot. Denna vänsterpartiets väg är, tycker jag, i stort sett den rätta. Resten måste ändå vara upp till de övriga partierna att skjuta till.

Anita är inte unik

Man önskar ju att Anita Fredsdotter, femtioplussare som skriver till Fredrik Reinfeldt om sin förtvivlade situation, vore ett unikt fall. En ensam kvinna som till följd av nästan osannolik otur hamnat utanför stugvärmen i vårt annars så härliga välfärdssamhälle.

Varje dag möts jag av begreppet ”arbetslinjen” i media. Första gången ropade jag ”hurra!”. Numera vill jag bara kräkas. Kräkas ur mig min frustration, desperation och förtvivlan.
[...]
Jag blir sjuk av min arbetslöshet, herr Reinfeldt!
Jag är numera van att klippa mig själv. Jag kan inte köpa de glasögon som min ålder kräver. Jag kan inte heller besöka tandläkaren för att få ett ”jobbsökarleende”. Jag kan inte besöka mitt nyfödda barnbarn. Jag har inte telefon eller tidning, men skulder. Jag måste inom kort lämna mitt hem. Jag får inget nytt boende utan en arbetsgivare. Jag verkar ha nått vägs ände.

Bara i min lilla, snäva bekantskapskrets finns det åtminstone en handfull liknande fall. I hela Sverige är det hundratusentals män och kvinnor som lever under liknande villkor. Och det jävliga är att regeringen Reinfeldt ända sedan 2006 har räknat med att deras antal från och med andra halvåret 2008 kommer att öka. Från höga nivåer till ännu högre. Från orimligt många till ännu mer orimligt många. Det bisarra klassamhället ser i dag ut precis så: vissa vuxna hålls över den ekonomiska vattenytan av sina barn, andra köper nya segelbåtar och sportbilar åt ungarna till våren.

De människor som "ingen vill ha" är inte några ensamma, få själar. De är en massrörelse, som finns representerad i varje kvarter och i snart sagt varje flerbostadshus. Fick man den rörelsen att komma i rörelse - om den organiserades - skulle situationen snabbt förändras. Då skulle regeringens ömmande om finbanken Carnegie (minns att Odell sa för några veckor sen att det inte finns någon risk med de svenska bankerna) raskt övergå i handlingskraft för några hundra tusen upproriska arbetslösa och sjuka.

Avsätt dom

Kvällens Agenda i SVT 2 borde ses av alla journalister, så de lär sig att fråga ut folk på Anna Hedenmos sätt. Hon ställer en fråga på ett intresserat vis och vill inte släppa den utfrågade innan ett svar har avgivits. Tvekar den utfrågade ställer hon en lite hårdare formulerad följdfråga. Per Schlingmann, moderaternas partisekreterare som likt en ormtjusare brukat forma journalistkåren som en skock vaggande kobror, blir helt ställd flera gånger under utfrågningen. Det är riktigt bra teve när borgarna lider så mycket av pinsamhet att det nästan lyser igenom Nya Moderaterna-masken!

Ämnet är de borgerliga partiernas maktmissbruk och totala censur av intern opposition i FRA-lagsfrågan. Inte en endaste ledamot får ha sin avvikande åsikt kvar, och när det är skarpt läge strax innan omröstning går självaste Fredrik Reinfeldt upp inför den samlade moderata riksdagsgruppen och trycker ner den siste motståndaren, Karl Sigfrid, i skiten. Schlingmann ska kommentera detta och ordväxlingen är värd att upprepa:

Hedenmo (citerar Reinfeldt i utskällningen): 'Ska skottet komma inifrån? Ska någon skjuta mot en moderat statsminister?' Det är väldigt hårda ord mot en enskild ung, ganska oerfaren riksdagspolitiker. Tycker inte du det?

Schlingmann: Alltså, jag vill inte kommentera vad som har sagts... Alltså, skälet till att vi har så högt i tak, det är också därför att vi just förmår att inte---

Hedenmo: Har ni högt i tak?! Har ni högt i tak när det låter såhär?

Schlingmann: Jomen alltså, du utgår från att representera någonting här som jag inte vill kommentera, därför att...

Hedenmo: Men du vill inte dementera det heller, hör jag...

Schlingmann: Men om det nu är så att någon upplever att man blir kränkt eller att det är vuxenmobbing så är det klart att jag är den förste att beklaga detta. Men samtidigt är det så att som riksdagsledamot... Det handlar också om att faktiskt se till att också ha förmåga att fatta tuffa beslut. Karl har haft ett jätteengagemang när det gäller integritet. Jag skulle vilja säga att alla är vi överens om att det gäller att hitta en balans mellan integritet och skydd mot yttre hot, sen är frågan: Var ligger balansen?

Hedenmo: Men en sak som jag funderar på... Karl Sigfrid - jag tror att han är drygt 30 år, han har alltså suttit [i riksdagen] bara sedan 2006 - man vill ha mer unga människor till politiken, eller hur. Vad skickar det här för signaler?

Schlingmann: Ja, alltså... Signalen, alltså... Det är klart att, om nån upplever det såhär så är det ett problem. Jag skulle vilja säga att... Vi är 97 ledamöter och... Jag skulle absolut gärna diskutera med Karl och andra om det är någon som upplever det såhär. Om det är någon som känner sig kränkt eller mobbad så är det klart att jag beklagar...

Hedenmo: Men det kan ha gått till på det här sättet, alltså.

Ta-daa! Därefter slipper folkpartiets Erik Ullenhag undan mycket lättare, eftersom där bara fanns den otrogna Birgitta Ohlssons vittnesmål, och inte en situation där partiets hela riksdagsgrupp varit samlad. Men även han hamnar i den logiska vurpa som det innebär att som folkpartist argumentera emot sitt partis politik, i försvar för sitt partis praxis.

FRA-frågans behandling internt i de borgerliga partierna visar på en bisarr kultur där de partier som sägs stå för individens frihet och därtill är starka anhängare av personval, i en viktig fråga helt krossar de egna seriösa, respektabla kritikerna. Från partiledningarnas och regeringens sida bestämmer man sig för en åsikt som går på tvärs med folkopinionen, partiernas medlemmars åsikter och en betydande minoritet i flera av partiernas riksdagsgrupper. Och nu står partisekreterarna från två av profilpartierna och försvarar sina övergrepp och insinuerar att det är på grund av personlig svaghet som Ohlsson och Sigfrid inte röstade ja till FRA-lagen. Är inte detta ungefär så (i en borgerlig kontext) vidrigt och frånstötande som politik över huvud taget kan bli?

I utfrågningen av Mats Odell (kd) om bolåneriskerna blir det också roligt, för också här är Hedenmo mycket skicklig. Hon står på den enskildes sida och står fast vid att fel är fel och rätt ska vara rätt. Odell får utveckla sin syn på låne- och finansmarknaden, och till skillnad från i valrörelsetider ser han inga problem med folk som riskerar att tvingas från sina hem under bördan av låneskulder:

Odell: Jag tror också att bankerna kommer att bli mera restriktiva [med utlåning till 100 procent av köpesumman].

Hedenmo: Jaha, varför tror du det...?

Odell: Helt enkelt för att vi ser en avmattning i konjunkturen. Nu har vi haft en period av stigande bostadspriser hela tiden, och då har man kunnat vara generös - dock inte alls i närheten av det som vi har sett i Storbritannien och USA.

Hedenmo: Nej, vi ska komma till Storbritannien strax faktiskt, först ska jag fråga dig: Hur orolig är du för att Sverige hamnar i en allvarlig bolånekris?

Odell: Finansinspektionen har tittat även på detta och det finns inget som helst hot mot den finansiella stabiliteten. Det finns inget hot mot att bankerna ska klara av detta. Däremot så är det alldeles uppenbart att enskilda hushåll kan få problem och kan hamna på obestånd...

Hedenmo: Men det är väl problematiskt...?

Odell: Det är ett problem, men det är fråga om stabiliteten på bolånemarknaden. För de enskilda hushållen är det väldigt allvarligt att bankerna har gett krediter som inte svarar upp mot låntagarnas förmåga att betala tillbaka.

Där var den utfrågningen slut. Ganska talande, tycker jag, när ministern så starkt tar ställning för "den finansiella stabiliteten" inte i folks plånböcker, utan för det stora bankkapitalet. "Ja, bankerna har gett lån till folk som inte klarar av dem. Det är ju väldigt allvarligt för hushållen. Men det är ingen fara för stabiliteten på bolånemarknaden!" Statens uppgift är ju i dessa borgerliga tider att till varje pris skydda spekulationsbubblor, oljemagnater eller vad det nu råkar vara som är populärt i den internationella finanssvängen.

Man kan förstås skratta åt detta gäng giriga, fumliga gubbar som nu har tappat sin medkännande mask och står inför den oundvikliga valförlusten om två år. Men det är inget alternativ för den som tvingas härda ut i två år till, under en regim som genom sin vansinniga ekonomiska politik har fått folk ända upp i övre medelklassen att balansera på randen till ekonomiskt sammanbrott. När den bräckliga trygghet som fanns för samhällets svagaste trasades sönder var det ingen med kulturell status, bildning och självförtroende nog som vågade dra igång våldsamma protester mot regeringen. Nu, när folk i fina villor börjar känna tumskruvarna tvingas åt, hoppas jag att det börjar ställas krav på de ansvariga. Ett är att de ska avgå.

Det finns vettigare människor som kan förvalta statens ekonomi än borgaralliansen. Frågan är om det också kan uppstå en vidare diskussion kring exempelvis riskerna med att finansiell spekulation i dag är i princip oreglerat, men uppbackat av statliga garantier. Skulle något teveprogram, någon politiker (som inte häckar på små vänstertidskrifter) kunna föra fram den kritiska åsikten att marknadshysterin är på väg att knäcka allt fler, skapa allt större massor av osäkra och utslagna? Vi får se. Hoppas att Agenda fortsätter med sin lite bitska, kritiska hållning.

Se programmet!

Om moderat valfrihet

Som jag nämnde i mitt förstamajtal har det blivit outhärdligt vanligt att borgarna motiverar sina dåliga förslag med "valfrihet". Någon vidare diskussion om det reella i förslagen, om följderna av dem ur socioekonomiskt perspektiv, vill de inte delta i. Därför blir jag less när ännu en landstingsmoderat - Annelie Bengtsson (m) i Jämtlands läns landsting - i LT den 15 maj kastar ur sig v-ordet och understryker hur viktigt det är att privatisera och marknadsutsätta vården. Bengtsson:

Det här är en viktig reform som är anpassad till en ny tid, där den borgerliga regeringen ser till den enskilde patienten och dennes behov i första hand.
Landstingets majoritet, s, v och mp är dock motståndare till denna viktiga reform. Man anser att politikerna i landstinget, även fortsättningsvis ska ha rätten att överpröva den enskilde patientens behov och önskemål.

Alltså, "en ny tid", wtf? Och "den enskilde patienten", ska han få gå före i köer och bristsituationer med moderaternas förslag? Moderaterna reser här en kuliss av retoriska, tomma fraser där problemet - vårdens akuta men kroniska underbemanning och resursbrist - döljs och kallas "politikernas rätt att överpröva den enskildes behov och önskemål". Anledningen till att politikerna måste göra prioriteringslistor och förvägra vissa människor vissa behandlingar är att den offentliga sektorn har tilldelats för lite resurser. Inga "fria val" i världen kan ändra på detta faktum. Vad man kan göra med "valfrihet" är att omstrukturera prioriteringen av vårdärenden, så att den som skriker högst och bäst, eller betalar för sig, kan få vård först. Det är en bedrövlig politik - inte främst för att den är borgerlig, utan för att den säljs in med humanistiskt vädjande argument.

I mitt svar (LT, 17 maj) försökte jag att problematisera dels uttrycket "viktig reform" (för mig är en "viktig reform" en positiv sak, inte borgarpolitik), dels valfrihetsbegreppet. Typ såhär:

Borgarna vill lägga skulden för bristerna i vården på personal och vårdtagare genom att göra vårdkvaliteten till en fråga om att "välja rätt".
Genom att kalla reformen "fritt vårdval" undviker moderaterna att berätta vems frihet de syftar på. Det är borgarpolitikerna som hoppas gå fria från sitt ansvar att se till så alla får god vård. Eftersom kunderna har valt vården får de ju skylla sig själva!

Behandlar din arbetsgivare dig som skit? Tough luck, du skulle ha valt en bättre. Har du blivit felbehandlad i den privatägda primärvården? Osis, om du hade gjort ett bättre val skulle du ha sluppit det. Sorry, men vi politiker ska ju faktiskt inte välja åt er medborgare.

Om moderaterna nu vill ta den här debatten vore det trevligt. Att skillnaderna mellan min och Bengtssons tolkningar av regeringspolitiken är så stora har viktiga orsaker, som är viktiga att föra fram i det offentliga samtalet.

Regeringen och inspirationen

Jag har ofta undrat varifrån regeringen har fått sin inställning till vissa bisarra politiska idéer - privatiseringar, sänkningar av fattigas inkomster och EU-vurm, exempelvis. Att det är folkligt tryck som ligger bakom är ju helt uteslutet, motsatsen gäller i många fall. Något helt säkert svar går nog inte att få, men jag anar att regeringssammanträden ser ut ungefär som Lorrygänget i sin film Yrrol visar nedan:

Vårdvalet inte vårt val

På krönikeplats i Göteborgs-Posten skriver metallarbetaren Lars Henriksson precis så kort och koncist som behövs för att sammanfatta frågan om vårdval.

I huvudstaden har Filippa Reinfeldt rivstartat vårdval Stockholm med fri etableringsrätt och indraget stöd till fattiga områden, marknadens osynliga hand får ju inte störas. Effekterna har inte låtit vänta på sig.
[...]
Vårdvalstvång är varken det första eller sista steget i privatiseringstrappan. På 80-talet började kommunerna leka marknad och beredde - praktiskt och mentalt - vägen för privata aktörer. Vid horisonten hägrar helprivat vård där försäkringsindustrin säljer platinaförsäkringar till en skattebefriad överklass och budgetlösningar till dem som mest behöver vård.

I de flesta länder som saknar generell, offentlig välfärd - en företeelse som Sveriges arbetare har organiserat sig i hundra år för att få tillgång till - är vårdval det system som finns att tillgå. Vård finns förstås, den tilldelas efter principen om utbud och efterfrågan. Ett visst antal medicinskt utbildade tjänar ett visst antal (privat) försäkrade sjukvårdsbehövande. För de många som kräver vård men saknar möjlighet att "efterfråga" den tillräckligt är frivilligorganisationer och statliga bottenskrap till sjukvårdsinrättningar alternativet. I större delen av Latinamerika utövas systemet som en del av Chicagoskolans nyliberala samhällsbygge. Det är ovärdigt, orättvist och inte särskilt civiliserat. Folk hatar det och röstar bort det när de får möjlighet - som i Venezuela eller Bolivia. Och nu är Sverige på väg att införa ett system likt det nyliberalt latinamerikanska.

Där marknadens principer träder in faller andra bort. Vem det är som har krävt vårdval på sina förstamajplakat vet jag inte, men det lär vara en rätt lokal företeelse, förekommande i typ Täby.

En moderniserad biståndspolitik

Sidas ungdomsfilial Zenit, som har haft fina lokaler i Stockholm och Malmö (jag har besökt båda; de inspirerar och inbjuder till engagemang, i kontrast till det byråkratiska och krångliga "riktiga" Sida), lägger ner. Biståndspolitik i allmänhet är ju ohett och ungdomssatsningar i synnerhet känns ju bara SÅ 1997-socialdemokrati-bidragsfusk-gråbetong-diktaturkrameri-glesbygd-inte arbetslinje. Så därför går vi tillbaka till old-school Sida, med en traditionell myndighetsstruktur som dessutom kan göras riktigt tråkig och undernärd genom välplacerade årliga budgetnedskärningar.

Vi satsar på kampanjmakande mot kommunism istället, tycker jag.

Kristina säljer ut

Jag ser att utförsäljningarna i landets huvudstad går ungefär som planerat. Efter ståhejet med skolor som köps till vrakpris av de egna rektorerna för att göras miljonvinster på, vårdmottagningar där ledningen plockar ut tiotals miljoner i utdelning och en omsorg där anhöriga själva tvingas ansvara för brukarna, kommer Operation: Välfärd version 2.0 här.

Kristina Axén Olin (m) säljer ut Stockholm på Blocket.

Det är bara att önska stockholmsmoderaterna lycka till och hoppas att de skrupelfria köpare som lägger beslag på huvudstadens välfärd slipper skatta för sina entreprenörsmässiga stordåd. I kampen mot den offentliga sektorn är det nödvändigt att skapa privata välfärdsbaroner!

Uppdatering: Blocket-annonsen som fanns där, med länkhänvisning till bland annat Yelah.net, funkar inte längre. Erik Berg har dock sparat en dump av hur det såg ut, här.

Arbetslinjer och välfärd

Var behövs fler arbetande händer?

a) På dammvippor, putsandes kristallkronor i salongerna i Täby och Danderyd.
b) I förskolegrupperna, på äldreboendena och i klassrummen.

Hur ska vi satsa våra pengar?

a) Skattesänkningar åt förmögna, så de förhoppningsvis anställer fattiga som tjänstefolk.
b) Anställningar i förskolan, äldreomsorgen och skolorna.

Vilka går mest på knäna och förtjänar ekonomiskt andrum?

a) Höginkomsttagare med stora hus och förmögenheter, som betalar alldeles för mycket i skatt.
b) Pensionärer, studerande och arbetslösa, vars välfärd försämras trots rekord i ekonomisk tillväxt.

Det är klart att den borgerliga regeringen svarar a) rakt av, på alla frågor. Men det finns andra ”arbetslinjer” som är bättre än den borgerliga! Se exempelvis vänsterpartiets skuggbudget.

Jag ville bara få det sagt.

Förresten är det festligt att ännu en minister uppmanas att gå, av flera ledarsidor (DN, Aftonbladet). Det ger lite krydda till bingobrickan i KU-bingo, där Mats Odell har den strategiska mittplaceringen. Än dröjer det ett tag innan vi kan ropa "Bingo!", men regeringens kompetenta och icke-korrupta statsråd har tre år kvar innan spelomgången är slut.

Filippa är inte arbetarklass

Det finns många rubriker som skulle vara mer talande än "Filippa har aldrig bakat". Men när man läser vad statsministern säger i Belinda Olssons lite skojiga artikel förstår man hur genomtänkta de nya moderaterna faktiskt är. De är besatta av att förklara hur vanliga och mänskliga de är - Filippa hade köpt kakorna, de var inte ens hembakta! Så gör ju nästan alla när de har ont om tid. Och Fredrik, han är ovan vid makten och uppmärksamheten och ansvaret - han behöver mycket tid för personlig eftertanke.

Så konstigt, då, att de förslag han driver är så utstuderat förödande för den i samhället som inte har råd att vara herre över sin egen omgivning. Med lite aktiv eftertanke borde till och med statsministern inse det.

I intervjun ställer Olsson ett par intressanta frågor. Reinfeldts svar är ännu mer intressanta:

Förstår du någon som är arbetslös eller sjukskriven och ligger vaken om nätterna och undrar hur fan det ska gå?
– Absolut. Människor ogillar förändring och det finns en känsla hos många att de inte tror att de kan få jobb. Att arbetsmarknaden inte kan förändras trots att den gör det.

Men en äldre, utsliten kvinna kanske inte känner sig så het även om det snackas om alla nya jobb?
– Många raljerar över hushållsnära tjänster, de kallas hushållsnära överklassavdrag, men jag har suttit med kvinnliga företagare som startar i den branschen och frågat vilka de anställer. Jo, femtio plus-kvinnor som trodde deras tid i arbetslivet var över. Jag pratade med en kvinnlig arbetsgivare som anställt två polska kvinnor som jobbat svart och aldrig trodde att de skulle få en riktig lön. Jag anklagas hela tiden för att leva i ett annat universum. Att det är en robotliknande politik, att vi inte bryr oss. Men vår idé är att människor som inte räknas på arbetsmarknad ska få jobb.

Precis. Pressa dessa "inte så heta" femtio plus-kvinnor tills de inte begär mer än vad företagen är beredda att ge dem. Det vill säga, från ett yrkesliv med (förhoppningsvis) ett uns av värdighet är det nu dags att bli den nya, av 30 års arbete erfarna, arbetskraftsreserven. Gärna som deltidspiga i ett par stressiga hem i Täby. Åh, så nytt.

Det här är ledaren för ett nytt arbetarparti, som förstår att ta arbetarklassens frustration på allvar och forma den till skarp politisk handling.

Valfrihet=misär

Den som inte har sett Michael Moores film Sicko bör se den snarast. Filmen förklarar hur de 250 miljoner amerikaner som i fri konkurrens har valt sjukförsäkring inte alls får vård när de behöver. Tack vare att människor har frihet att själva välja hur de ska vara försäkrade slipper de enskilda försäkringsbolagen ta ansvar för människors hälsa.

En kvinna i Emmaboda gjorde till äventyrs ett besök på en privat tandläkarklinik för att kolla sina tänder. Alltså, vi har ju valfrihet i det här landet, och lockelsen att välja de billigare alternativen är såklart stora.

Hoppsan, sa den privatpraktiserande tandläkaren, här har vi 14 hål! Kvinnan tänkte att det här verkar bli dyrt, och gick till sin folktandvårdsklinik för en undersökning. Inga hål, visade röntgen.

Vad hade det kostat om kvinnan hade låtit den privata kliniken "laga" de 14 "hålen"? Tusentals kronor, helt i onödan. Den här gången var det i och för sig en smart (men också envis; vem betalar egentligen för en till dyr tandundersökning?!) kvinna, som inte riktigt trodde på den privata klinikens påstående. Jag är dock övertygad om att många andra i det här landet lätt köper den information som oseriösa tand-, hälso-, frisk- och äldrevårdsföretag kommer med. Och det är ett problem.

Det är ett problem att vår hälsa ska tjänas pengar på. I Stockholm inför man som bäst under den borgerliga marknadstvångströjan en så kallad vårdreform. Den innebär i korthet att resurserna ska fördelas mindre efter behov och mer efter köpkraft. Och inte bara det - systemet ska också uppmana (de privata) vårdutförarna att locka fler och fler "kunder" till sina kliniker. Alltså kommer de rika stadsdelarna att få massor av kunder som har små eller inga problem, men gör många besök eftersom klinikerna tjänar bra på det, och så kommer vårdcentralerna i fattigare områden att skära ner på bemanningen eftersom deras del av budgeten blir allt mindre. Det drabbar i och för sig ingen rik, så kommentarerna från folkliga politiker som Filippa Reinfeldt är idel positiva. Människors valfrihet ökar ju! Enough said.

Som av en händelse gillar inte folk i Trondheim den här valfriheten. Vad vet jag, kanske är de bara fattiga losers hela bunten? Aron Etzler har i alla fall skrivit en bok om denna lyckade anti-valfrihetspolitik.

Högerhybris?

Ibland måste man undra hur det är ställt i Muf. De har arbetsstämma i Sundsvall nu i helgen, vad nu det innebär. Jag läser på hemsidan att det är de politiskt djupsinnade som dominerar:

Stämman antog en motion som uttrycker sitt stöd för åsikts och yttrandefrihet med resonemanget det är bättre att möta odemokratiska och inskränkta åsikter med argument i en öppen debatt, inte med polis och domstolar.

Observera att Muf är liberalismens sista utpost i Sverige. Därför tog de sitt sunda, liberala förnuft tillfånga och röstade med ett rungande "amenvisst" för en legalisering av hembränt...

Dessutom debatterades och antogs en motion om legalisering av hembränning för privat bruk som i ett led för att avskaffa alkoholmonopolet och öka den personliga friheten.

Just det, "som i ett led för att avskaffa alkoholmonopolet och öka den personliga friheten". Kan fyllas på med hardcore-politik som "Kan själv", en kampanj för att höja statusen för arbetslösa, utbrända ensamstående mödrar.

"Vi ska forma en generation som tror så mycket på sig själv att de börjar misstro politiska system."
- Niklas Wykman, förbundsordförande Muf

Ja, när vår unga generation börjar misstro det nuvarande, marknadsliberala systemet, då är jag med på banan. Observera också att Niklas Wykman är en så go' kille så han klarar att göra en riktigt flashigt klippt audiovisuell personlig presentation av sin kampanj.

Skola, skatter och fackföreningar - det är många som vill att du inte ska kunna tro på dig själv.

Jag kan själv inte säga det bättre. Muf är en för dålig organisation för att vara på riktigt.

Helgens sjukaste besked är dock beslutet i EMU-frågan. Muf är inte längre för EMU! Jisch, vad är det här?! Silly season i utspelstider? Nu när moderpartiet har makten måste vi vara ännu lynnigare? Kotlettfrillorna har fått hybris och bryter helt ny politisk mark. Undrar vad som händer med tidigare favvolåten "Med euro på fickan" nu. Zanna, åh, vad sker härnäst?

Chavism i motvind

Den här artikeln skrev jag till Adelante-tidningen. Tycker fortfarande att den funkar.

Máximo Sánchez sitter i ledningen för Primero Justicia som är Venezuelas näst största oppositionsparti. Han ser det nya politiska klimatet som en utmaning.


När de många fattiga är ledande i samhällsdebatten måste oppositionspartierna spela på de fattigas spelplan.

–Vi har i dag flera av våra medlemmar och sympatisörer i ledningen för kommunala råd och kooperativ. På lokal nivå är idén att delta och arbeta på samma villkor för att förbättra och förändra regeringens politik inifrån, säger Máximo Sánchez.

Detta står i skarp kontrast mot tidigare strategier. Under några år i början av 2000-talet försökte oppositionen ta makten med media som redskap. Det kulminerade under militärkuppen 2002, när de privatägda tevekanalerna agerade megafoner åt kuppmakarna.

– Det som hände 2002 var ett försök till en demokratisk revolution. Människor protesterade mot Chávez planer att göra Venezuela kommunistiskt som Kuba. Men det var fel av arbetsgivarföreningens ordförande Carmona att utropa sig till ny president och upplösa parlamentet, säger Sánchez.

Splittringen är skarp mellan anhängare av och motståndare till regeringen Chávez. Oppositionella har bedrivit ett hätskt arbete för att bli av med regeringen, som de menar motarbetar dem med odemokratiska metoder. 2005, efter att folkomröstningen om Chávez presidentmandat visat sig bli ännu en förkrossande förlust för oppositionen, bestämde man sig för att bojkotta parlamentsvalet.

– Det var ett misstag att inte ställa upp i valet. Vi ville sända en kraftfull signal till Chávez och omvärlden, men det enda som hände var att vi blev utan parlamentsledamöter. I Primero Justicia hade vi en annan uppfattning än andra oppositionspartier om bojkotten, och vi ställde upp på den bara för att visa att vi var enade, säger Sánchez.


Primero Justicia har nu definitivt bestämt sig för att inte marginalisera sig själva ytterligare genom att vägra delta i politiken. Istället vill man vara så aktiva som möjligt, för att nå det allt överskuggande målet: Chávez ska väck.

– I Primero Justicia är en av de stora diskussionerna vilken strategi vi ska använda för att bli av med Chávez. Det finns de som menar att det demokratiska utrymmet för öppen politisk kamp är försvunnet och att man måste finna mer radikala lösningar som exempelvis militärkupp, säger Sánchez.

Regeringens fokus på fattiga och indianer skapar irritation i oppositionen. När folkrörelser för ursprungsfolkens rättigheter och andra aktionsgrupper nu uppmuntras att protestera öppet uppstår social oro, säger Sánchez.

– Venezuela har länge sluppit rasism och motsättningar. Nu använder Chávez omvänd rasism mot landets icke-färgade genom att godtyckligt dela ut pengar och makt till indianer.

Ett exempel på det Sánchez anser vara regeringens godtyckliga, provokativa politik är att det finns indianer bland både parlamentsledamöter och ministrar under nuvarande regering. Det politiska tonläget är uppskruvat. Många oppositionella menar att regeringen förstör den sociala harmonin mellan människor för att lättare kontrollera dem. Regeringens idé att medborgarna ska stå i direkt förbindelse med myndigheterna på lokal nivå och agera kontrollorgan mot korruption ger man inte mycket för.

– Vi tror att folk behöver organisera sig i till exempel villaföreningar, medborgarkommittéer och grannskapsråd, men det får inte ersätta eller inskränka den representativa demokratin. Den västerländska representativa demokratin är den som globalt sett är beprövad – det är den som fungerar, säger Máximo Sánchez.

Det är samma moderater där som här, samma moderater nu som då. Om de sitter med i en kuppregering eller om de kallar sig arbetarparti spelar faktiskt ingen som helst roll; med de revolutionära massorna går de bara när klasskampen tvingat dem. Klassintresset ljuger som bekant inte.

Leijonborgs karensdag

Likt en god socialdemokrat säger Lars Leijonborg nej till att införa en till karensdag. Av statsfinansiella skäl. Det finns tillräckligt mycket pengar för att både kunna sänka skatterna och behålla sjukförsäkringen som den är, argumenterar han.

Moderaterna vill ha en extra karensdag i sjukförsäkringen. De som lyssnade till Fredrik Reinfeldt härom kvällen på TV kunde nästan få intrycket att hela Alliansen har enats om det hemma hos Göran Hägglund i Bankeryd. Fredrik hänvisade till den här formuleringen:

”I finansieringen av skattereformens andra steg kan såväl en ytterligare karensdag som lägre ersättningsnivåer i sjukförsäkringen komma att aktualiseras.”

Men då måste man komma ihåg bakgrunden. Meningen reflekterar den kompromiss, som jag föreslog inför Bankeryd. I ett brev till mina kollegor föreslog jag att den låsta förhandlingssituationen skulle lösas upp genom att vi vidtog andra åtgärder för att pressa ner sjukskrivningskostnaderna. På det sättet skulle vi slippa att sänka ersättningen och införa en karensdag. Men, konstaterade jag: om vi inte får ner kostnaderna i sjukförsäkringen blir det ofrånkomligt att diskutera också de moderata förslagen. Dessbättre har det gått som vi förutsade. Sjuktalen sjunker. I brevet ”utlovade” jag en sänkning med 16 miljarder kronor med ”våra” metoder – det har blivit 18 miljarder, fast vi ännu inte genomfört alla idéer som fanns i fp-brevet och dessutom inte är framme vid den avstämningstidpunkt jag föreslog. En extra karensdag – som skulle slå hårt mot människor med små marginaler – behövs inte.

Här är det alltså Leijonborg som är good cop och Reinfeldt som är bad cop. Synd att borgaralliansens övriga trygghets- och ekonomiska politik inte genomgår samma slitningar. Se bara hur skevt alliansens politik slår på område efter område. Det vore fint om exempelvis centern, som på ÖP:s ledarsida, något lite ifrågasatte de fördelningspolitiska effekterna av den realborgerliga politiken.

Våga vägra 1800-talspolitik!

I en PM om borgarnas budgetproposition visar socialdemokraterna vilka de klassmässiga följderna blir av skattesänkningarna och avgiftshöjningarna. SAP har låtit Riksdagens utredningstjänst, Rut, räkna på allt i propositionen utom subventionen för fackligt medlemskap, där borgarna drar bort 100 kronor.

I sin utredning har Rut delat in befolkningen i tio lika stora kakbitar, eller deciler, och ordnat dessa efter inkomst. Decilen med lägst inkomster, upp till 5 900 kronor i månaden, tjänar 70 kronor i månaden på allianspolitiken. Det motsvarar 2,2 procent av de totalt 42 miljarder kronor som skatten sänks med. Fjärde decilen nerifrån, folk med inkomster mellan 12 900 och 15 600 kronor i månaden, får 40 kronor över när avgifter och skattesänkning har räknats samman. Dess andel av de 42 miljarderna är 1,3 procent. Fjuttigt, kan tyckas (med rätta: om dessa stackare dessutom är med i facket blir det en förlust på 30 respektive 60 kronor i månaden) - men vem vinner egentligen?

Just det: min pappa. Om man har en inkomst på 27 600 kronor eller mer varje månad kan man räkna med ett tillskott på från 620 kronor i månaden och uppåt. Den rikaste femtedelen lägger beslag på imponerande 45 procent av alliansregeringens utdelade pengar.

Andel i procent av propositionspengarna som tillfaller var och en av de tio inkomstdecilerna.

Resultatet är inte oväntat för den som är någorlunda insatt i politik, men bör betonas. Det reformutrymme som Sven Otto Littorin, Anders Borg och Maud Olofsson slåss för med sina nyliberala näbbar och klor är de pengar som nu ska vridas bort från massorna, upp i eliterna. Högre tjänstemän och chefer får nu den bonus på bekostnad av andras sänkta a-kassa som de så länge har väntat på.

Att det är ett av alliansens mål att gröpa ur kvinnors självförsörjningsgrad tydliggörs av Ruts siffror: 60 % av inkomstökningarna går till männen. Borgarnas reformpolitik går ut på att fördela pengar från medellös till välbemedlad, från kvinnor till män, från arbetslös till arbetande. Inget nytt under solen, med andra ord.

Vi har fått en klasspolitik som vill rulla utvecklingen ännu snabbare åt fel håll. Ökande inkomstskillnader ska nu skena. Kvinnors möjligheter att vara oberoende av mannens inkomst ska minska. Norrlands inland ska dräneras, mot det att Stockholms skattekistor fylls på.

Nästan varje dag läser jag insändare och andra yttringar där borgare menar att LO och vänsterfolk ska hålla tyst nu när folket har sagt sitt och valt alliansen. Men när hela debatten inför valet blev så förljugen som den nu blev, och det borgarna sa var en helt annan sak än vad de nu gör, ska dessa borgare bara knipa käft. Den reformpolitik som Reinfeldt mässade om i sina tal i valrörelsen var expansionistisk, en vision om en bättre socialdemokratisk välfärdspolitik.

Reformpolitik kan se ut lite hur som helst. Den vi har fått nu är en variant: mer åt den som har för att ge incitament åt den som inte har att få mer, öka konkurrensen mellan den som har arbete och den som saknar för fler jobb, minska den offentliga konsumtionen för mer välfärd. Med andra ord har vi en traditionell överklass- och företagarvänlig regering vid makten.

LO och vi andra som inte är helt cyniska, och/eller känner att klasskamp bäst utkämpas mot överklassen istället för med den, gör bäst i att fortsätta protestera. Jag känner på mig att första maj i år kan bli mer laddad än på länge. Om arbetarrörelsen inte sätter ner foten nu när 1800-talspolitik återinförs förstår jag inte när den någonsin ska göra det.