Klassekampen får förstärkning

Ali Esbati flyttar till Norge för att jobba på vänstertidningen Klassekampen, läser jag på flamman.se. Ärligt nu - vem har väl inte funderat på att flytta västerut på senare år? Norge är ett rimligare land på nästan alla sätt.

Det är fett synd att det inte finns någon vänsterdagstidning, på samma sätt som det finns högerdagstidningar, i Sverige. Susanna Alakoski föreslog i LO-tidningen att fackföreningstidningarna borde slås ihop till en dagstidning, "Nyheterna". Ett radikalt förslag, men det är knappast nuvarande fackföreningspress som ska omformas till dagsutgivning. För att slå rot bland mainstreammedia så måste dagstidningen kompletteras med andra medier, både partitidningar och fackpress. Men jag håller med om Alakoskis attityd, "Chocka Sverige för fan!".

Media har en förbannad plikt att stå på småfolkets sida. Och då inte ur liberalt perspektiv, där enskilda människors problem med myndigheter eller privatekonomi blir ursäkt för tidningen att kräva högerpolitik, som nu. Nej, det behövs en tung, daglig aktör med professionella journalister ur hela vänstern. Journalister som har status och kapacitet, som kan forma nyheterna. Tänk bara en redaktion med Dan Josefsson, Rebecka Bohlin, Aron Etzler, Helle Klein... De skulle chocka Sverige. Nu ska Ali Esbati chocka Norge. Hoppas att erfarenheterna därifrån kan ge inspiration till en vettig vänsterdagstidning här i Bonnierland.

Starkt om Irak

Läs Mustafa Can om tragedin Irak. Starka grejer.

Tydligt om moderata kriminella

Lena Smedsaas skriver en rimlig analys för TV4. I korthet har vanligt folk helt enkelt inte den erfarenheten av svartarbete som eliten i borgarpartierna har. När moderaterna då dessutom i all befintlig retorik refererar till just låginkomsttagande arbetare så är det en sjuk inkonsekvens.

För övrigt har Kalle Larsson för en gångs skull kommit igenom rätt bra i media, med sitt förslag om en delegation mot fusk. Till skillnad från borgarna, som lägger all skuld på de små människorna som fördrägligar tillvaron med extra hemmadagar eller lite mer sjukersättning, vill Larsson komma åt storskurkarna, typ moderater i ledande position.

Andra riksdagsledamöter var här i Östersund i dag, för att liva upp vår vardag. Närmare bestämt Ulla Andersson, Peter Pedersen, Marianne Berg och Hans Linde. På bilden nedan syns de i ett inte jätteentusiastiskt skede, diskuterandes partipolitik med partikamrater från länet:

Vi är kroniskt dåliga på att ta bilder i vänsterpartiet. Det här var typ dagens enda bild...

Ryssarna avskyr vårt system

En sån där festlig opinionsundersökning ämnad att skapa rubriker har gjorts i Ryssland. Den visar att 35 procent av ryssarna föredrar det politiska systemet som fanns i Sovjet före det som finns i Ryssland i dag (med 27 procents stöd). Sådana resultat kan man förstås tolka cyniskt, som att ryssarna är inkapabla att ta hand om sig själva och vill ha tillbaka "pappa Staten", och att de är allmänt demokratiskt efterblivna och inte förstår sitt eget bästa. Liberaler av alla sorter brukar luta åt sådana resonemang.

Rysslandskännaren i artikeln, Ebba Sävborg Romare, resonerar klokt om det ryska parlamentets minskande makt. Men en sak hon säger gör mig lite ledsen.

Vi borde visa större respekt för vad ryssarna säger. Det här är det system de själva har valt.

Njae, valt system har faktiskt andra gjort åt det ryska folket. 1998 skrev Dan Josefsson en grym artikel om det helvete som Ryssland har genomgått i framför allt utländska ekonomers våld efter Sovjetunionens kollaps: Konsten att förstöra ett land (med lite professionell hjälp från Sverige) Denna rapport om imperialismens chockdoktorer har också, läser jag på Josefssons hemsida, letat sig in som referens i Naomi Kleins bok Chockdoktrinen.

Folk väljer aktivt bort den nyliberala retoriken när tillfälle ges - exempelvis i EMU-frågan - men får ändå en nyliberal politik. Det är mot detta som ryssarna svarar att de hellre ser en sovjetisk diktatur. 19 procent av de svarande vill ha "demokrati som i västländer" och bara 15 procent tycker att marknadsekonomi är det bästa ekonomiska systemet. Om global nyliberalism är det enda alternativ som eliten ger en, så slår man gärna tillbaka med det lilla försvar man kan ha - sovjetkommunismen. I dag är det oljeländerna som ska krisas till nyliberala genombrott, men även här i de "stabila demokratierna" har de nationalekonomiska medicinmännen makten. I vårt samhälle är en tillbakagång till Sovjetunionen inget alternativ, trots att vi precis som ryssarna får en politik vi inte har valt. Vi förtjänar bättre än vad vi har.

Lönsamma skolor?

John Bauergymnasiets grundare och huvudägare plockar ut tiotals miljoner i vinst från skolverksamheten, visar en granskning gjord av TV4. Det är knappast någon nyhet, men det är ändå stötande att det handlar om så stora summor.

För nästan två år sedan skrev jag själv om vinsterna i John Bauergymnasierna. Då ville dåvarande huvudbolagets företrädare inte svara på mina frågor om företagets/företagens ekonomi och ägandeförhållanden. Jag skrev såhär vintern 2006:

När privata företag nu äntligen får kasta sig över de förfallande resterna av kommunal samhällsservice månar de antagligen om sin bild som räddaren i nöden och lösningen på samtliga problem i offentlig sektor. Allt blir bättre privat, är den bild vi ska ha i bakhuvudet. Och då går det inte för sig att man lämnar ut sina spelkort för granskning. Sådan information i händerna på en viss Janne Josefsson på SVT, eller ännu hellre Dan Josefsson, skulle definitivt bli ett hårt slag mot hela privatiseringsrörelsen.

Ärligt talat måste jag säga att ett sådant scenario är önskvärt. Nu hoppas jag att nån missnöjd ekonomiansvarig eller lurig researcher lyckas läcka lagom mycket för att sensationsjournalisterna ska få vatten på sina kvarnar. Dels för min personliga tillfredsställelse, och dels för demokratins och insynens skull.

När TV4 nu har fått fram uppgifterna är det tack vare "experthjälp från Aktiespararna och Stockholms Universitet". Så får man alltså hoppas att transparensen i framtidens utbildningssektor ska se ut: intresseorganisationer och akademiker får gräva sig in i företagsstrukturerna och söka bland redovisningar för att reda ut hur utbildningsorganisationen faktiskt ser ut.

Det här är ett vansinnigt system, och ändå bara en liten del av vad som är på gång. I det borgerliga mönstersamhället drivs ytterst få skolor i kommunal regi, med allt vad det innebär av offentlighetsprincip och icke-marknadsmekanismer. Makt- och demokratifrågor får inte plats i samhällsdebatten. När skolan blir en vinstdrivande institution kommer också kraven att riktas åt rätt spännande håll. Mats Norrstad, från Lärarförbundet, säger om vinsterna att:

Om det är så mycket pengar, då är min enkla slutsats att de får för stor ersättning från landets kommuner när de driver skolor helt enkelt.

Ja, vad är väl gymnasieskolan om inte överbelastad av kommunernas pengar? I spåren av utbildningens privatisering vrids också debatten i perversliberal riktning, och de stridande parterna blir aktieägare mot skolfack. Aktieägarna vill såklart ha lite mer transparens för att lättare kunna göra lönsamma investeringar, skolfacken vill hellre ha en skolverksamhet bortom aktiespekulanters nycker.

Om inte sossarna gör politik av det här, och därmed går emot de egna högeravvikarnas liberala irrfärder, kommer skolan att vara förlorad för lång tid framöver. Vet de inte vilken åsikt de borde ha i frågan om "lönsamma skolor" är de välkomna att kopiera vänsterpartiets skolpolitik.

Omdömeslösa medier

Sveriges Radio Jämtland har uppmärksammat statsminister Fredrik Reinfeldts besök i Östersund i dag. Artikeln är surrealistisk nog att återge i sin helhet här (rubriken är särskilt fascinerande):


De diskuterar alltså med stor frenesi huruvida Reinfeldt är omdömeslös eller ej som har en statssekreterare som har setts full med en journalist på TV4. Dessa diskussioner ersätter den analys och kritik av den så kallade politik som Reinfeldt står för, som man annars skulle kunna tänka sig borde förekomma. Media rapporterar pliktskyldigast om två saker:

1. Reinfeldts besök på rehabiliteringen i Östersunds kommun.
2. Skandalen med statssekreteraren.

Kan inte media bara skita i kvällstidningsvinkeln, eller åtminstone låta statssekreterargrejen vara en bisak?

Kristina säljer ut

Jag ser att utförsäljningarna i landets huvudstad går ungefär som planerat. Efter ståhejet med skolor som köps till vrakpris av de egna rektorerna för att göras miljonvinster på, vårdmottagningar där ledningen plockar ut tiotals miljoner i utdelning och en omsorg där anhöriga själva tvingas ansvara för brukarna, kommer Operation: Välfärd version 2.0 här.

Kristina Axén Olin (m) säljer ut Stockholm på Blocket.

Det är bara att önska stockholmsmoderaterna lycka till och hoppas att de skrupelfria köpare som lägger beslag på huvudstadens välfärd slipper skatta för sina entreprenörsmässiga stordåd. I kampen mot den offentliga sektorn är det nödvändigt att skapa privata välfärdsbaroner!

Uppdatering: Blocket-annonsen som fanns där, med länkhänvisning till bland annat Yelah.net, funkar inte längre. Erik Berg har dock sparat en dump av hur det såg ut, här.

Vi är övervakade!

"Filmar den där kameran oss?"

Sådär kan man göra om man vill upplysa folk på stan om att regeringens förslag till övervakningssamhälle är helt sinnessjukt. Det var dessutom ett bra tillfälle att få leva ut politisk kreativitet.

Notera texten i skyltfönstret bakom oss, som lyder "På hösten är kvinnan som vackrast"... Well, Östersund är som vackrast nu.

Ni får Manta om vi får Miami!

Agneta Norberg tipsar om en kommentar från Ecuadors president Rafael Correa, som med en enorm folklig mobilisering i ryggen har lyckats få bort landets tidigare koloniala styre. Den här gången har Correa sagt några sanningens ord om den flygbas som Washington har vid den ecuadorianska kusten, vars avtal löper ut 2009:

Vi förnyar avtalet på ett villkor: att de låter oss placera en bas i Miami. En ecuadoriansk bas. Om det inte är något problem med att ha utländska soldater på sitt lands mark så borde de givetvis låta oss ha en ecuadoriansk bas i Förenta staterna.

Så kan man såklart inte säga till farbror Bush. Bush, som ju i dagarna satt sin plan för statskupp på Kuba i rullning (läs mer på Esbatis kommentarer), vill inte kännas vid att det skulle vara känsligt med en nordamerikansk flygbas i Ecuador.

I Ecuador är frågan högaktuell. Förenta staternas makt över Latinamerika vilar framför allt på dess ekonomiska och politiska dominans - men i praktiken väger också den militära närvaron tungt. Utan en militär styrka på plats får Washington svårt att övertyga ländernas ledare om den imperialistiska politikens förträfflighet. Således har folk-, freds- och antiimperialistiska rörelser i och utanför Ecuador länge kämpat emot den amerikanska basen i Manta i Ecuador, såväl som mot andra amerikanska baser utomlands. Vad Correa gör är att ställa frågan till Bush på ett provokativt sätt: Varför har du, Bush, ensam privilegiet att placera ut militära utposter i resten av världen?

För ett självständigt Latinamerika krävs den här typen av konfrontation med de imperialistiska banden mellan nord och syd. Correa må utpekas som populist, men han för här beslutsamt fram en åsikt som kräver betydligt mer än ett populistiskt sinne för utspel.

Någon gång i en snar framtid kanske vi får se en amerikansk president i försvarsställning mot ett Latinamerika som kräver upprättelse. En situation där Nordamerika tvingas förhandla med Latinamerika på jämlika villkor; där ingen utnyttjar den andre otillbörligt. Den vänstervind som Correa, Chávez och Morales är företrädare för ger hopp om att rättvisan en gång kan segra.

FN-vänner och andra

I dag stod jag vid ett bokbord på Länsbiblioteket och informerade om FN-dagen och om Östersunds FN-förening. Det är schysst, tycker jag, att försöka förankra arbetet för mänskliga rättigheter och internationellt freds- och utvecklingsarbete på det lokala planet.

Något jag inte visste när jag ställde mig vid bokbordet var att FN-förbundet hade utsett Birgitta Ohlsson (fp) till Årets FN-vän 2007. Hade jag känt till det skulle jag ha tackat nej till att stå där.

Folkpartiet, och där i synnerhet Birgitta Ohlsson, har med större eller mindre entusiasm ställt upp på de folkrättsvidriga övergrepp som på senare år orkestrerats från Washington. Att ge utmärkelsen "Årets FN-vän" till Birgitta Ohlsson är lite som att ge Al Gore, vicepresident under Bill "flygbomba läkemedelsfabrik i Sudan" Clinton, Nobels fredspris.

Jag har svårt att ta Årets FN-vän 2007-grejen på allvar.