Ursäkta röran, vi måste bygga om systemet

Två bra och klargörande artiklar måste läsas i dessa tider.

Dels Daniel Bergs utmärkta artikel i Ordfront magasin 7/8 om oljan och dess roll i samhället, som ger en god grund för en kommande svensk klimat- och energipolitik.

Att ta upp "Peak Oil", slutet på billig olja, har aldrig varit lämpligt, vare sig under dot.com-yran eller i oljebolagens styrelserum. Att ifrågasätta entreprenörskapets mirakulösa roll som ekonomins "orörliga rörare" är bara pinsamt, och att ifrågasätta själva grunden för oljebolagens tillväxtmöjligheter, när det är deras produktionsökning som borgar för hela ens världs rikedomar är mer än pinsamt – det är vansinne.
Man har alltså under oljans århundrade lyckats undvika de till synes självklara invikningarna i varje ekonomisk diskussion: om vi utvinner icke förnyelsebar olja i allt högre takt, minskar då inte oljan i marken? Kan oljan sina? Vad händer då?
[...]
En mängd saker säger oss något helt annat än den officiella sanningen att tillväxten i oljeproduktionen är självklar och naturgiven. Vi har börjat utvinna olja ur kanadensisk oljesand, vi framställer flytande bränsle ur kol och odlar upp de sista skogsområdena i tropikerna med biobränslegrödor. De tekniker vi nu tillgriper har tidigare endast använts av länder i kris. Att vi tar till energikällor med så väldigt mycket sämre energinetto än petroleum – till framställningen av en tunna olja ur oljesand går det åt 1 400 kubikfot (!) än så länge billig naturgas – är kanske det säkraste tecknet på att vi redan har nått Hubberts krön. Vi går nu sakta nedåt på energiberget.

Dels Ali Esbatis redogörelse i Aftonbladet Kultur för Fremskrittspartiets framgångar i Norge som, inte helt obegripligt kanske, har gjort partiet med den mest effektiva partiorganiseringen till det i opinionen största partiet.

Frp bildades 1973, under namnet ”Anders Langes parti til sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige inngrep”. Främlingsfientlighet var inte avgörande för partiets identitet, även om man ogillade invandringspolitiken och ställde sig positiv till apartheid i Sydafrika.
Idag vill partiet privatisera stora delar av vårdsystemet, lägga ut fler av polisens uppgifter på upphandling, sänka skatter, särskilt på bilar och bensin, bygga mer väg och ”stödja alternativ forskning” om klimatförändringarna.
[...]
Det globala ekonomiska systemet försvaras dagligen med ett militärt våld som kräver avhumanisering av ”De andra”. Inga kommunala integrationsprogram i världen kan motverka den genomträngande doften av rasistisk ideologi som ”kriget mot terror” rör upp. Den blåser tillbaka från stridsfälten och in över arbetsförmedlingar, krogköer och valbås. Också i Nato-landet Norge dras de fetischiserade ”västerländska värdena” fram när det letas motiv till att irakier och afghaner måste sätta livet till. Och när det blivit norm att ”vi” måste bestämma över ”dem” är det logiskt att ”de” helst ska vara någon annanstans. Eller, om de lyckats ta sig in, vara tacksamma andra klassens medborgare.

Eftersom jag inte hinner skriva mer vill jag till socialdemokraterna rikta en stilla uppmaning: ÄG DESSA FRÅGOR. Skapa visioner och gå till val på de stora, tunga frågorna. Välfärden, miljön, rättvisan. Det vore kul om arbetarpartiet tog bollen från de populistiska smygfascisterna och drog arbetarklassen med sig i ett progressivt förändringsprojekt.

Om mitt engagemang för busskurer

Hur gick det här till, egentligen?

Det började med en artikel i Länstidningen i torsdags, om att Länstrafikens kostnader för klottersanering har ökat. Jag skrev till redaktionen om min nyfunna fritidssysselsättning och reportern ringde inom en halvtimme. På eftermiddagen gjorde Länstidningen ett reportage med mig.

På fredagsförmiddagen var det dags igen. En journalist på Östersunds-Posten hade läst på min blogg om klottersaneringen. Lunchrasten ägnades åt att göra ett litet reportage för ÖPtv och Östersunds-Posten.

Så i lördags fanns artiklarna i tidningarna och jag blev kallad "klotterkillen" av förbipasserande i Badhusparken och natten innan hade jag rensat samtliga busskurer till och med Lugnvik. Natten mot söndagen var jag ute i nästan åtta timmar och sanerade klotter längs linjerna 1, 4 och 9.

I dag hörde producenten till P3:s morgonprogram Morgonpasset av sig och ville att jag skulle medverka i programmet. Så i morgon strax efter åtta kommer jag att slita mig en stund från jobbet och prata i telefon med Olle Garp i Morgonpasset i P3.

Där är vi nu.

Lite mer om vad det här borde handla om:

Stadsbussarnas busskurer i Östersund är inga uppmuntrande skapelser. Antingen det är de sunkiga träkonstruktionerna eller de kalla i glas saknar de i stort sett helt charm. Dessutom är de generellt dåligt planerade, vissa med papperskorgar monterade på insidan (med därav följande jäsande hundbajspåslukt i och kring kuren), andra saknar tidtabeller och fönster man kan se igenom. Det vackra undantaget är möjligen Lugnviks busskurer, en variant som det också finns någon enstaka av i Solliden. De har spröjsade fönster och stiliga, svarta metallramar. Dessas nackdel är att de är svårt utsatta för klotter och förstörelse...

Jag tror inte att det är en omöjlighet att tillsammans med boende och andra intresserade skapa busskurer som intresserar och välkomnar. Exempelvis vore det häftigt om PRO-människor fick ansvar för att inreda några busskurer med vackra blommor och en graffitiförening fick inreda några med snygga målningar och en syförening fick klä några i textilier. Om man bara kommer överens om att några får ta på sig att hålla "sina egna" busskurer fräscha skulle det mesta gå att lösa smärtfritt och jag skulle bli glad.

Tills dess fortsätter jag att hävda min åsikt: klotter i busskurer är inte bra. Ett par grabbar som "känner han som gör dom där..." tyckte att jag skulle lämna en av taggarna tidigare i kväll när jag var ute och gnuggade. Jag sa emot och undrade varför jag skulle spara den - de tyckte att han gör bra taggar. Jaha, må så vara, tyckte jag, men det han skriver i busskurer, på parkbänkar, på husfasader, på cykelbanor och på lyktstolpar är bara trams och inte ett dugg fint. Det ska bort, antingen med det dyra klottersaneringsföretagets metoder eller med andra. Jag anser att mina skattepengar gör bättre nytta på annat håll än när de spolas bort mot stadens busskurer. Då gör jag hellre jobbet själv, gratis. Tills vidare.

Många har (i kommentarer via internet och i samtal) fokuserat mycket på frågan om min eventuella ekonomiska ersättning för saneringen. Nå, kanske får jag samla ihop kvittona från mina inköp och kräva ersättning för gjorda utlägg av kommunen. Men det är en liten och ointressant fråga i sammanhanget; diskutera vad vi kan göra av det här och vilka som ska vara huvudaktörer istället. Här följer några trådar att spinna vidare på:

- Skolornas roll är central. Killarna som förstör materiell egendom börjar ofta innan de har blivit tonåringar och det är alltså senast i mellanstadiet som skolan måste börja jobba medvetet med de frågorna. Det vore inte fel om alla elever fick diskutera frågan om åverkan/skadegörelse och dess vidare betydelse under en temadag, typ som man gör med andra angelägna frågor.

- De stora infrastrukturaktörerna - kommunen och dess bolag, samt de större företagen i området - borde mer aktivt informera bland och för unga, i syfte att skydda sin egendom. Ibland kan det första "pojkstrecket" helt enkelt komma sig av att man inte begriper att ens skadegörelse kostar pengar och energi att åtgärda. Eftersom det ligger i kommunens intresse att fler åker buss torde också trivseln kring bussåkandet vara en prioriterad fråga.

- Vad kan vi göra som inte gillar klotter, nedskräpning och förstörelse? Jag har en metod - att tvätta bort klotter - men man kan förstås hitta på många andra aktiviteter, både enskilt och tillsammans. Varför inte bilda par eller grupper och gå en promenad runt sitt kvarter för att snygga upp litet grand? Det kan handla om småsaker som att plocka upp skräp och sopa upp glassplitter, eller bara umgås utomhus kvällstid för att visa att man finns och bryr sig om sitt närområde. Gör man sitt kvarter till en mysig mötesplats (se där, något som Östersunds kommun har försökt att skapa medelst sterila torgytor av sten och betong) kommer det att avspeglas i de boendes - och kanske i synnerhet i de ungas - välbefinnande. Här ser jag stora möjligheter för Östersundsbostäder att engagera de boende i projekt och dylikt.

- Vad kan göras för att de unga, som med stor frenesi klottrar till priset av sanering för miljontals kronor per år, ska hitta konstruktiva sätt att uttrycka sig på? Fler möjligheter att under kontrollerade former uttrycka sina graffititalanger, tydligare kommunikation mellan kommun/skola och berörda ungdomar? Ungdomsrådet Ö-rådet i all ära, men det är inte därigenom man når de busiga ungdomarna.

Mitt syfte med det här långa inlägget är framför allt att ni som är intresserade i frågan ska tänka till och bidra med respons och egna (bättre!) åsikter. Det jag helst av allt ser är en diskussion som driver utvecklingen framåt och gör verklig skillnad för kommunens unga.

Nedan ett par bilder på hur det kan se ut vid busshållplatser:

Heja Birgitta Ohlsson!

Birgitta Ohlsson (fp) är en riktig liberal. Kluven.

Regeringen fick av riksdagen godkänt för sitt förslag till övervakningslag, med liten marginal - tack vare ett gäng ryggradslösa liberaler. En del av dem, som Fredrick Federley (c), tryckte på ja-knappen medan andra, som Birgitta Ohlsson, avstod från att ta ställning. Detta tycker jag att man kan se som ett slags ställningstagande, typ "jag är inte för lagen, men jag ser den hellre vinna laga kraft än fäller den".

Nu säger Birgitta Ohlsson tillsammans med ett gäng andra kluvna på DN Debatt att regeringen borde backa och dra tillbaka lagen.

En helt fantastisk motivering till sitt konsekventa agerande levererar Ohlsson i TV4:

Jag tycker att det är viktigare att hålla på med resultatpolitik och inte symbolpolitik.

Alltså: FRA-lagen är dålig. Men att rösta nej till den, som oppositionen och en folkpartist gjorde, det är symbolpolitik. Att efter någon månad skicka in en debattartikel till DN Debatt, däremot, det är resultatpolitik.

Tänk vad häftigt Sveriges politiska liv vore om alla politiker vore av typen folkpartistiska resultatpolitiker. Vi skulle få se att alla dessa principer om indiviiidens friiihet och trygghet och omtanke (och lite fascistanstruken fack-bashing) verkligen finns där, på DN Debatt, även om de kanske tar semester från riksdagsvoteringarna i väl valda frågor. Heja kluvna beslutsfattare!

Middagsinbjudan

Det kom ett elektroniskt inbjudningskort i eftermiddags. Åhå, tänkte jag, vad är det för arrangemang som väntar?

Svaret blev lite rått, kan man säga. En rå kyckling med melonhjälm.

Kycklingmiddag. Humorn i vår familj är ibland lite rå och bisarr, som för att kontra allt det hjärtlösa i världen utanför. Så i kväll blir det kyckling på tallriken!

Välkommen på middag i kväll!
Det blir kyckling - se illustration!
Osa senast 17.00

Mvh
Mor

Ännu ett år äldre

Jag har fyllt 22 och därmed avkrävs jag enligt traditionen ett inlägg här. Sen sist har jag hunnit ta körkort och sånt, men världen runtomkring är i allt väsentligt lika rutten.

Lars Ohly avslutade under lördagen politikerveckan i Almedalen med ett tal där han med stor humor och ironi krossade de ideologiska kulisser som regeringen försöker bygga upp. Om att Reinfeldt vill kalla sig en lyssnande politiker säger Ohly:

Fredrik Reinfeldt vill vara en lyssnande politiker. Men inte visste jag att det skulle innebära att han också ville avlyssna oss allihop!

Hur rubrikerna ser ut; vilket det bestående intrycket av "vänsterpartiets halvdag" på Gotland blir? Det vet vi redan, efter känt mönster sedan 2004: Ohly är besviken, ordet "men" efter eventuella ljusglimtar och så klämmer vi in "dåligt" i rubriken. Ta-daa! Svårare än så behöver det inte vara att skriva för TT om vänsterpartiet. Bara kristdemokraterna har fått ens i närheten av lika tråkiga omskrivningar. Annars kan man förstås göra som Aftonbladet och låta "Aftonbladet.se:s" Nina Johansson recensera klädval. Då blir det lite mer glatt:

Trots att han har skjorta från Coop Forum så bär han ändå upp den. Det känns väldigt vänster och han känns väldigt genomtänkt i sitt klädval. Och faktiskt funkar det.

Sen kan man alltid önska mer färg på politikerna. Vi har sett mycket grått i Almedalen, det är trots allt sommar.

Och där kommer vi tillbaka till min födelsedag. Jag fick två par grå-ish byxor från Kupan. Precis såna som det ska vara! Kläder får gärna vara grå och intetsägande, det bekommer mig inte, även om de också kan vara neongula eller ilsket gröna. Huvudsaken är att de är billiga och att man inte köper på sig för många. I ett annat blogginlägg skriver Ida Gabrielsson, Ung Vänsters förbundsordförande, i samma ämne.

Dräkten på bilden kommer från H&M, men jag håller med. När arbetarklassen klär upp sig kan man enkelt tro att det är Prada.

Att slippa omnämnas för sina kläder i media är också ett stort plus. Allvarligt talat, vad i helvete är det media är till för?

Den mest klockrena födelsedagspresenten var en otippad sak. Vita tvättsvampar som med hyfsat stor effektivitet tar bort "fläckar" (eller i mitt fall klotter) från ytor som annars är svårtvättade. Exempelvis tar de bort tuschpenna och sprayfärg från matt plast. Tillsätt bara vatten, den vita svampen sköter resten.

Om det till exempel ser ut såhär först:


Så ser det ut såhär när jag är nöjd:


Vit svamp får fyra av fem toasts. Kanonkul!

Jag ser fram emot det kommande året som ett år när jag övertygar klottrarkidsen om att en ny hobby är vad de behöver och som ett avstamp för en bredare folklig resning mot inte bara styrande politiker (jo, s-politiker i Östersunds kommun lika väl som borgare i regeringen) utan också mot media.

Nu fattas bara kungen

Nä, på grund av folkets omfattande inskränkthet fick de upplysta irländska parlamentarikerna inte ratificera Lissabonfördraget den här gången.

Men ett annat litet land, Belgien, har i dag låtit sin elit ostört ta emot fördraget i sitt hjärta. Det enda som nu fattas är en underskrift från kung Albert II, enligt ett TT-telegram. Heja kungen, visa belgarna var skåpet ska stå!

Om allt går som det ska i Sverige, och Mona Sahlin överger sin fåniga uppfattning om att "processen måste ta en paus" och sånt trams, kan vi också hoppas få se vår egen statschef stava sitt namn på en svensk översättning av Lissabonfördraget senare i år. Svenskarna är liksom människorna i Belgien så inskränkta att de bäst företräds av experter och statschefer som står över fördomar och rädsla för utveckling. Ty sådant är systemet, att det i dag precis som i framtiden vet bättre än oss. Faktiskt så bra att det inte spelar någon roll vad vi tycker om det, när vi väl förstår vad det handlar om. Tack för allt, EU!

Femårsplaner vill vi ha!

Inte allt är guld och gröna skogar i Alliansens Sverige. Men drömmar och visioner finns det gott om. Ung Vänsters marxist-buggistiska dansbandsduo Lazze Ohlyz har nu fått en inofficiell musikvideo till sin låt "Planekonomi". Se den, se in i framtiden! :-)



Tack för att ni finns, ni kulturens räddare i mörka tider!