Eva-Britts kupp/chock/succé

Eva-Britt Svensson skrällde i dag genom att kamma hem 89 röster i omröstningen om ny talman i EU-parlamentet. Kul att den enda motkandidaten mot reaktionäre polacken Buzek var just Vänsterpartiets representant i Bryssel!

Jag har semestrat hejdlöst mycket på sistone. Framöver ska jag försöka rätta till det.

Hör Ohly!

Lars Ohly (V) är mycket tydlig i EU-frågan i Aftonbladets program "Korseld". Efter 15 minuter av allmänna frågor och allmänna svar bränner det till rejält. Jag vill rent av citera honom, för Ohlys ord förtjänar bredare spridning:

Katrine Kielos: Du känner inte att den här pågående finanskrisen tvingar fram, kanske, mer modernisering av Vänsterpartiet; jag tänker då på nåt sånt som EU-frågan, att det här väldigt starkt visar på behovet av internationellt samarbete?

Lars Ohly: Nej, tvärtom, höll jag på att säga.

KK: Visar den på behovet av mindre internationellt samarbete?

LO: Nej, men den visar definitivt på att EU är fel väg, med sin nyliberala politik. Den har förvärrat krisen, det är deras nyliberala avregleringspolitik som har varit en av orsakerna till att krisen har fördjupats-

KK: -Fast samtidigt, om... Så måste du väl ändå se att man skulle kunna förvärra krisen väldigt mycket genom att inte ha samordnade åtgärder mot den på europanivå.

LO: De är inte så samordnade. Och det är på ländernas egen nivå, på nationell nivå, som man har möjligheten att göra de stora insatserna. Så kommer det vara i fortsättningen också. Däremot är det bra ifall vi kan komma överens på internationell nivå, och då räcker det inte med EU. Om till exempel att förhindra skatteparadis, att minska en del av de finansiella friheter som finns för bankmarknaden.

KK: Men du ser ingen poäng för arbetarrörelsen att erövra unionen på samma sätt som man erövrade nationalstaten en gång, med viss framgång?

LO: Ja, problemet är ju att den politik som ska föras i Sverige, den bestäms av väljarna - men politiken inom EU är fastlagd i fördrag. Där finns det en nyliberal ekonomisk politik som grund, som man egentligen inte får avvika ifrån. Det gör att det är en väldigt väsentlig skillnad.

Sanna Rayman, den mer borgerliga av de två utfrågarna, agerar för övrigt märkligt i "debatten". Flera gånger påpekar hon att hon inte håller med Ohly. Är det som Lars Ohly säger så otroligt kontroversiellt att hon inte kan hålla sig, eller försöker hon bara verka överlägsen när hon känner sig ägd? Jag vet inte, men det är ett pinsamt beteende från utfrågarens sida...

Katrine Kielos kommenterar också debatten med ett märkligt fokus. Hon menar bestämt att Ohly genom att kritisera EU stänger dörren för internationellt samarbete. Detta alltså trots att han i det citerade ovan säger att det är bra med internationella överenskommelser mot kapitalets i dag otyglade friheter.

Om borgarna och sossarna inte har något vettigt att besvara Lars Ohlys kritik med, så borde de vara väluppfostrade nog för att hålla käft och begrunda och istället ta till sig av kritiken.

Det som inte skrivs om

När många reportrar på en redaktion i ett mediahus gör artiklar om trams och lättsamheter, eller bara översätter/refererar till artiklar från andra länder, så underlåter de att berätta om sådant som behöver berättas om i vår egen, verkliga intressesfär. Aftonbladet.se, den enda nyhetskälla jag dagligen skummar från början till slut, har följande tio rubriker högst upp i kväll:

1. NHL-blogg ”Live från Ottawa-NY Rangers” Per Bjurman på plats.
2. Justitieministern kollapsar mitt i tal Se de dramatiska bilderna
3. Zlatans felträff – Inters lycka Muntari sänkte Juventus efter Zlatans misslyckade skott Nu rycker mästarna i Serie A.
4. Småväxta kan lösa cancergåtan Bor i by i Ecuador - är under 1,25
5. Hatmötet nr 1 urartade – igen Skellefteå-stjärnan: "Inte så manligt direkt".
6. TV: Hur kunde detta få hända? Se videon som avslöjar sjukhusskandal i USA Man trillade och slog huvudet – lämnades på stol i ett dygn – tills han dog.
7. Bildextra Sexig spets Så lanseras nya sofistikerade Britney.
8. ”Sudden” träffade Ottawas ägare i Los Angeles Agenten: De hade nog trevligt.
9. Har du lyckats sänka din boränta? Hur gjorde du? Mejla oss!
10. Rigorös säkerhet runt festen BILDEXTRA Hundpatruller och sju vakter i entrén till den kändistäta bröllopsfesten Miljardären Charles Simonyi, 60, fick sin Lisa Persdotter, 28. Aftonbladets Carina Bergfeldt på plats.

Amerikanskinfluerat värre. Men kanske inte sådär mycket analytiskt, för att uttrycka det milt. Rubrik 1, 2, 6, 7 och 8 handlar om saker som har hänt i Amerikat och kan, antar jag, kopplas till att Aftonbladets Per Bjurman sitter stationerad där. En fråga jag tycker att man kan ställa sig är: Hur jävla relevant är det att toppa med just, i nämnda ordning: NHL-blogg, utmattad justitieminister, sjukvårdsskandal, Britney i underkläder och någon hockeyspelare som har träffat ägaren till ett hockeylag?

Det finns en avdelning med "allmänna nyheter" också, längre ner på sidan. Där vevas det viktigaste, i oftast korthuggna artiklar. Och sist, med små rubriker och i en alltid lika kompakt avdelning, hittar den bildade medelklassen den trogna rutan med ledarkrönikor och kultursidor.

Ibland lyxar tidningen till det med reportagetema. Nu senast handlade det om pedofiler som man sökte upp och ville hetsa till debatt om. Temaskriveriet ser ofta ut så - man vill ju sälja på rubriker (och rubrikerna - de måste vara delade med streck - lika aftonbladiga som alltid). Men väldigt sällan låter tidningen fördjupa en relevant samhällsdebatt till en adekvat nivå. Ytterst sällan tar den tag i viktiga frågor som bedöms ha dålig säljpotential.

Lissabonfördraget, till exempel. En fråga som har väckt stor ilska bland de få som har uppfattat vad som har varit i görningen fram till den 20 november. Sista veckan innan beslutet fanns en del debatt kring fördraget, i kortfattad form, men inga vidare skriverier. Trots att ärendet öppnade för världens rubriker om den demokratiska skandal som riksdagsledamöter från de flesta partier upplever att behandlingen av Lissabonfördraget har varit. En snabb överblick över vänsterpartiets riksdagsledamöters bloggar ger uppslag till massor av relevanta artiklar för samhällstillvända reportrar att skriva.

Men det är förstås bara om man tänker fritt och stort som detta vore av intresse. Svensk media följer i dag en annan logik, nämligen kapitallogiken. "Om vi på aftonblaskan skriver tråkigt är det färre som klickar på rubrikerna och köper pappersupplagan, och då flyr annonsörerna." Det är för övrigt samma logik som säger att ledarna i näringslivet ska ha vulgära lönesummor och svulstiga förmåner. "Om vi på MakeMoreMoney AB ger våra chefer en rimlig lön så flyr de fältet." Det är alltså en logik i det hela, och ingen kollektiv, personlig girighet/ondska/galenskap, som det ibland beskrivs i tidningar.

Vad kan man då göra åt det här? Ja, en sak är ju att balansera upp med statliga regleringar. Fortsatt annonsskatt kan göra att det inte helt blir en annonsörernas marknad (något man kan misstänka redan gäller när Aftonbladet exempelvis recenserar skönhetsprodukter), liksom ett högt presstöd. Att LO och sossarna går in med pengar i ett eget, seriöst mediahus som ger ut en dagstidning kan vara en annan balanserande sak. Dessutom tycker jag att man för sin egen, personliga tankeförmågas skull, bör prenumerera på minst en, och gärna flera, alternativa tidningar. Och då menar jag inte Fokus eller Veckans Affärer, utan snarare Flamman, Arbetaren eller ETC. De skriver ibland om de där sakerna som glöms bort bland ecuadorianska dvärgar, hockeybråk och miljardärsbröllop.

Satans EUfori, satans borgare

Folket är emot Lissabonfördraget. Till och med Aftonbladet.ses läsare är emot det. Vi är inte nödvändigtvis alla emot EU av princip, och dagens omröstning är ingen markering för eller emot EU i sig. Men en stor majoritet av den svenska befolkningen vill se en seriös behandling av Lissabonfördraget, istället för den parodi på demokratisk ratificering som nu utspelas.

Birgitta Ohlsson är så otroligt ful i mun när hon hävdar att Lissabonfördraget stärker arbetsrätten, med hänvisning till rättighetsstadgan. Detta är något alldeles oerhört. EG-domstolen har, i samtliga domar i arbetsrättsliga frågor hittills, dömt a) till nackdel för arbetsrättslig praxis, samt b) med full hänsyn tagen till denna redan formulerade rättighetsstadga. Den förändring som sker på arbetsrättens område är att man genom att anta Lissabonfördraget undandrar det från diskussion på EU-nivå i tio år framåt, vilket EU:s ledare är överens om är kuvöstiden för ett nyantaget fördrag. Lavaldomens arv under tio kusligt tysta år kommer att slå ännu hårdare mot facken.

Andra borgare mumlar om "mellanstatligt samarbete" och "effektiviserat beslutsfattande" - och detta alltså som argument för Lissabonfördraget. Ett fördrag som sopar in ytterligare någonstans mellan 50 och 100 politikområden under EU:s paraply, och som alltså bygger en byråkrati värd namnet. Smalare och vassare? Ge mej ett bryt! Psykbryt!

En "global aktör" är EU, ja, men kan inte enskilda länder också vara detta; eller för den delen det förbisprungna Förenta Nationerna? När vi ger EU allt starkare militära befogenheter, och full beslutanderätt över utrikespolitiska positioner, så är det inget Olof Palme-likt alliansfritt Sverige som hägrar. Det är ett Sverige som likt en svans glatt hänger i Bryssel, på den satans fähund som i sin tur gläfser på kommando från en - eventuellt mindre hökaktig - befälhavare i Washington.

Sverige ska tillhöra EU:s kärna och driva viktiga frågor, säger EU-minister Malmström. Men inte i en enda fråga har Sverige drivit på för sina intressen. I de för oss viktiga frågorna har tvärtom den svenska regeringen låtit EU-systemet perforera skotten i vår skuta, ett efter ett, så att de snart är helt verkningslösa. Regeringen Reinfeldt har tolkat EU:s intressen som Sveriges intressen, och att därmed Sverige entusiastiskt säger ja till allt som EU föreslår. Detta är ett näst intill kriminellt missbruk av den makt som de svenska väljarna satte i pant 2006. Regeringen har i princip skrivit under checkar på område efter område, där det är upp till EU att självt fylla i det belopp - de befogenheter - som EU själv kräver av Sverige.

Gemensamt för alla borgerliga debattörer i denna riksdagsdebatt är att de inte besvarar frågor över huvud taget. Det är floskler och rena lögner, rakt igenom, uppläst i ofta mekanisk ton och med ett osäkert darr på rösten.

Satans mördare äro de allihopa, denna mörkrets dag. Bara Hans Linde (v) lyfter debatten till en sevärd, seriös nivå.

Årets "skulle-varit-där"

Socialistiskt forum i Stockholm i helgen måste ha varit bra. Jag missade det tyvärr, men Aftonbladets Åsa Petersen var där och fick sig tydligen en rejäl dos socialistiska infallsvinklar:

Politik ska tänkas och kännas. En viktig påminnelse under en höst då den internationella politiken äntligen vinner mark från marknaden, men den svenska socialdemokratin är upptagen med att försvara ett budgettak.

Ofta reducerar ledarsidor och kommentatorer politiken till ett kliniskt, strategiskt spel där politiker är proffsen som genom smarta manövrar ska finta bort sina motståndare. Sällan ger sig tyckarna ut i verklighetens politik, den där ideologi och handling kan vara betydligt enklare saker än överläggningar på Sveavägen 68 mellan en partiledare och hennes politiska rådgivare. Och betydligt svårare, som till exempel människors desperation och förtvivlan när de känner att de saknar representation i den representativa demokratin.

Just socialistisk politik är också mer spännande än exempelvis pissliberal politik eftersom den har konflikten som grundförutsättning. Det finns ingen konsensus och ingen "enda vägens politik" - så det är helt upp till diskussion kring vilken väg vi ska välja! Om sedan bara Socialistiskt forum levererar sådan kunskap som förändrar världen är ju lyckan gjord.

Partypooper igen

Här sitter man och försöker förstå sin Marx och så seglar Aftonbladets Wolfgang Hansson in och partypoopar, som värsta Fredrik Malm-wannaben. Följande är en artikel som publicerats på aftonbladet.se på, vad jag förstår, fullaste allvar:

”Chavez ser sin chans att slå mot USA” - Aftonbladets Wolfgang Hansson om krisen i Sydamerika

Bolivia och Venezuela har utvisat USA:s ambassadörer. Ryska bombplan har landat i Venezuela.
– Den dimplomatiska krisen mellan länderna trappas upp, framför allt mellan Venezuela och USA, säger Aftonbladets Wolfgang Hansson.

För det första tycker jag att det är charmigt att Wolfgang Hansson inte har någon titel, typ "analyssnubbe" eller åtminstone "utrikeskorre". Han är bara kvar på Aftonbladet, liksom. Och som i varje fall där någon agerar i strid med Washingtons försök till regerande av hela världen målar Hansson upp bilden av Ryssland, den ryska björnen, som hotet.

En motkraft mot USA. Det går Hugo Chavez politik främst ut på, menar Aftonbladets Wolfgang Hansson.
– Han vill gärna bli någon slags ledare eller talesperson för Latinamerika. Han försöker hävda att han är utsatt för en amerikansk mordkomplott men det kan ju lika gärna vara en ren fabrikation. Han ser det här som en chans att slå mot USA och han tar varje tillfälle i akt.

Först och främst: Chávez är den av Amerikas alla statsmän som har högst stöd och förtroende. Presidenter av olika färger och styrkor - från Brasilien till Honduras till Kuba - solidariserar sig med hans sak och visar sitt stöd för Venezuelas sak. Hansson gör med sina "vill gärna bli någon slags" och "försöker hävda att" ett gott försök att föra ut Washingtons bild av läget: Chávez är en skurk, som samarbetar med skurkar mot friheten, och ska bemötas med smutsiga trick.

Ja, det kan mycket väl vara en fabrikation att komplotten kommer från amerikanskt håll. Men att Telesur häromdagen rapporterade om ett inspelat samtal tre höga militärer emellan om att ta över presidentpalatset Miraflores kan väl Hansson inte bortse från? Hansson insinuerar att Chávez bluffar och har en dold agenda med sina ryska taktiska jetplan. En rätt bisarr uppfattning om läget (Förenta staterna har baser och militärfartyg både här och där runt Latinamerika; Ryssland har nu skickat två flygplan samtidigt som en militärövning med Venezuela har annonserats).

Hur kan den diplomatiska krisen i Sydamerika påverka resten av världen?
– Om den utvecklas vidare så kan den påverka. Men i det här skedet är det inte så troligt att Bush agerar jättehårt, utan det beror snarare på vem som tar över efter honom. Men om Venezuela gör allvar av sitt hot att stoppa oljeexporten till USA så kommer det att ge följder, säger Wolfgang Hansson.
Vad kan det ge för effekter?
– Förmodligen kommer vi då se ett ökande oljepris. Det slår nämligen direkt, oljepriset stiger eftersom det uppstår en oro på marknaden att det inte ska finnas tillräckligt med olja.

Ursäkta?! Inte så troligt att Bush agerar jättehårt? Det beror förstås på vad man menar med hårt agerande. Rysslands två flygplan i Venezuela är tydligen något alldeles oerhört, men Förenta staternas samarbete med oppositionella i Venezuela, Bolivia och Paraguay som öppet uppmanar till statskupp är enligt samma tankemönster ett mjukt agerande. Vi ser med andra ord nu fler "mjuka" ageranden från Bushs sida, som att man drar tillbaka den amerikanska ambassadören från Venezuela och ökar bidragen till organisationer som (med eller utan våld) bekämpar regeringen Chávez.

Ryska bombplan
Wolfgang Hansson tror inte att det är så troligt att fler sydamerikanska länder följer efter Bolivias och Venezuelas exempel.
– Jag har väldigt svårt att tänka med att Brasilien som ju har en vänsterregering skulle göra det, även om landets president har goda relationer till Chavez. Och Chile som har en vänsterregering har samtidigt goda relationer till USA och vill inte äventyra det.

Nej, varför skulle andra länder "följa efter" Bolivia och Venezuela? Det finns inga seriösa kupphot mot Lula i Brasilien och de hot som föreligger mot Bachelet i Chile har knappast något stöd i Förenta staterna. Det här är ingen modegrej, typ "Åh, 2008 är det bara SÅ INNE att gulla med Ryssland!", utan ren självbevarelsedrift från politiska ledare vars legitimitet undergrävs av intern politisk oro, gödslad av pengar från Washingtons politiska utrikesfonder. Den "mjuka" politik som Förenta staterna sysslar med i Latinamerika föder en spiral av våld som på det storpolitiska planet möts med militära markeringar i storleksordningen rysk militär närvaro. Bush vet det, jag vet det, Hansson vill inte nämna det.

I veckan landade ryska bombplan på en militär flygplats nära Caracas, vilket är ett tecken på att Venezuela och Ryssland knyter allt starkare vänskapsband. Vad innebär vänskapen med Ryssland?
– Främst är det ett uttryck för Rysslands nya, lite mer aggressiva politik. De vill återknyta en del av bekantskaperna från den gamla sovjettiden då de hade en massa allierade ute i världen som man stöttade ekonomiskt. Nu ser de en chans att få ett brofäste i Latinamerika eftersom Chavez står för samma socialism som på sovjettiden, även om Ryssland har förändrats sedan dess.

Venezuela behöver markera sin suveränitet, som Förenta staterna uppenbarligen inte har någon respekt för. Man efterlyser en militär markering från Ryssland. Moskva svarar med att bevilja ett symboliskt militärt bidrag, som tack för venezuelanska vapenköp på senare tid. "Aggressiv politik"? Ja, kanske det, men det bör sättas i relation till vad Förenta staterna gör i Latinamerika i övrigt, kan tyckas.

"Återknyta bekantskaper från den gamla sovjettiden"? Jo, jag tackar. Jag vill se den överklassgubbe från Caracas finare stadsdelar som nostalgiskt blickar tillbaka på tebjudningarna i S:t Petersburg... Den politiska eliten i Venezuela har alltid sett Miami och Förenta staterna som sitt andliga (och näst hemlandet fysiska) hem. Är det några som vill återknyta bekantskaper från sovjettiden så är det Washington och den gamla eliten i Venezuela.

"Chávez står för samma socialism som på sovjettiden"? Det här är det största problemet med Wolfgang Hansson: han snackar skit och bygger sina analyser på det.

Kalla kriget
Det kalla kriget är något som allt fler har börjat tala om efter konflikten i Georgien. Även Wolfgang Hansson kan dra paralleller till det, även om han anser att vi har långt kvar innan vi kan tala om ett nytt kallt krig.
– Det är långt kvar till ett äkta kallt krig men det finns en massa sådana tendenser. Men Ryssland är idag inte i närheten av styrkan under Sovjettiden, även om de har stöddat till sig. Det är inte längre en supermakt mot en supermakt. Och framför allt finns inte den ideologiska motsättningen kvar. Nu handlar det om en konflikt om inflytande.
Bolivia och Venezuela anklagar USA för att iscensätta kupper och konspirationer. Ligger det någonting i anklagelserna?
– Tveklöst är Chavez en irriterande finne i ändan på Bush. Det skulle inte förvåna mig det minsta om Bush har frågat sina medarbetare "vad kan vi göra mot Chavez?" Men det behöver ju inte innebära att de ligger bakom någon mordkomplott. De försöker säkert göra livet surt för Chavez. Hur långt de har gått är svårt att veta. Samtidigt har varken Morales eller Chavez preciserat sina anklagelser eller lagt fram några bevis.

Jag vet inte vad Hansson anser gränsen för ett "äkta" kallt krig är, men nog för Förenta staterna, Kina och Ryssland via respektive parter lågintensiva krig om världens resurser. Som Hansson antyder är en av parterna - den förstnämnda - en supermakt och oöverträffad militär gigant, som inte tvekar att med militärt hot i bakgrunden använda sin ekonomiska och politiska makt för att betvinga uppstickare som Chávez. Att det handlar om "inflytande", eller mer rakt om makt, är centralt här. Vem utövar legitim makt, och vem gör det inte? Bygger man sin bild av läget på Wolfgang Hanssons analyser är Washingtons skuld marginell.

Slutligen kan jag informera om att preciserade anklagelser och framlagda bevis finns så det räcker och blir över. I latinamerikansk press finns namn angivna och planer avslöjade i ärenden som rör ledarna i Venezuela, Bolivia och Paraguay. Det skamliga är inte att Rysslands närvaro i Latinamerika ifrågasätts, utan tvärtom att hoten mot dessa länders legitima ledare ignoreras av västmedia.

Omar om riktig rasism

De senaste åren har negerbollar, Nogger Black och Tintin i Afrika varit omdebatterade som rasistiska eller åtminstone diskriminerande för mörkhyade. Förmodligen ligger det mycket i vad kritikerna säger - Tintins skapare var säkert rasist, och negerboll kan säkert tolkas som ett negativt laddat ord. Men jag tillhör ändå den skara antirasister som inte tycker att sådana symbolfrågor är viktiga, och att det är tokigt när vissa går ut i krig i media mot dem. Det finns betydligt större och mer avgörande frågor att ta strid om. Till exempel är dagens mediarapportering knappast mindre rasistiskt färgad än Tintin. Muhamed Omar skriver bra om det i Aftonbladet, apropå våldsamheterna i Kenya efter presidentens maktmissbruk.

Att man trots alla fakta ändå kallar det för ”etnisk konflikt” kan bero på okunnighet eller lättja. Eller så är man fast i ett rasistiskt tankemönster där motsättningar i Afrika bara kan skildras såsom ”stamkrig”. Men det är inte bara fel. Det är farligt också.

Ibland tycks det som att media måste förklara våldsamheter i länder där majoriteten av befolkningen har en annan tro och hudfärg än vår med begrepp som "stammar" och "etniska grupper". Irak, Thailand, Kongo - överallt där det råder svåra konflikter är journalisterna noga med att emfasera att det är hutu mot tutsi, muslimer mot buddhister, sunni mot shia. Att konflikterna där har i huvudsak materiella orsaker, som konflikter ju har i Sverige och andra "civiliserade" länder, får man oftast läsa bara i kultursidorna eller i vänstertidskrifter.

Schablonerna som appliceras på perifera delar av världen som Afrika, Latinamerika och Asien - och för den delen också på invandrare från dessa delar av världen - är avsedda att vara vanligt folks kontaktyta med omvärlden. Vi som känner till detta är en liten minoritet, med små möjligheter att ändra den stora bilden. Och det är så vår demokratiska marknadsekonomi funkar: massorna matas med farlig desinformation, medan kritikerna i sin marginalisering är helt ofarliga. Mot maktens media behövs en kritisk röst, som når fler än exempelvis Ordfront eller Clarté. Det behövs typ en Aftonbladet med integritet.

Nyheter i juletid

När Aftonbladet skriver rubriker - finns det vissa regler. Den viktigaste - att den delas av med ett streck. Rubrikerna ser mer twistiga ut med strecket - och ger fler läsare.

Aftonbladet-rubriker är fett enformiga, se dagens exempel:

Wow, vilken grej!

- Vulgärt eller snaskigt, "knäppt".
- Strecket.
- Kraftord: attack, chock, kris...
- Säger mer än själva artikeln.

Jag vet inte vad det stod om bajsmannen, jag motstår frestelsen att läsa. Men det är ju kul att folk behandlas som tänkande varelser av Sveriges största tidning.

EU-grundlag för individen?

Lena Mellins analyser brukar vara skeva och ge en märkligt cynisk bild av vad politik är. I dagens EU-krönika skriver hon om EU:s nya fördrag med en lika fördummande som bisarr vinkel:

Ibland är världen inte riktigt som man tror. [...] Reinfeldt förlorar och du vinner. Det är faktiskt sant.

Nähä, vad trodde vi då om världen (alltså, om EU)? Att den styrs av dem som styr EU? Nej, det trodde vi förstås inte. Vi har lyssnat noggrant på Mellin och förstår därför att vad EU nu gör är att avhända sig lite makt, till förmån för oss. Vi vet att det egentligen är vi, med våra medborgarinitiativ, som tillsammans med våra regeringschefer har skrivit under grundlagsförslaget. "E" i EU står faktiskt för "Altruistiska", alltså Altruistiska Unionen - den som gör saker av ren omtanke om medborgarna - men AU var ju en förkortning som svartingarna redan har lagt beslag på, så det fick bli EU. Om vi inte hade haft EU så hade vi inte heller haft demokrati, fred, miljö, iPod och en massa andra bra saker. Det är faktiskt sant. Ibland är världen sannerligen inte som man tror.

Reinfeldt, han skriver förstås under den här grundlagen för att han månar så mycket om individens makt över sin egen tillvaro. Det har ingenting med de klassintressen och de ideologiska dogmer han står för att göra, som man kanske kan tro när man ser hur hans regering agerar i makt- och demokratifrågor. Om man trodde att den här grundlagen forceras av 27 EU-länders statsledningar mot en i många fall stor inhemsk opinion har man helt fel - för ibland, framför allt i EU-frågor, är världen inte som man tror.

När vi ändå bara hittar på och fördummar vill jag tipsa om en annan folkets fiende: Svenskt Näringsliv berättar sagor!

Om det finns nån rättvisa här i världen borde Lena Mellin förvisas till DN eller nån annan icke-oppositionell blaska.

Aftonbladet+Ericsson=skandal

Jag vill inte säga "Vad var det jag sa?", men det har uppstått en något prekär situation på Aftonbladet.

För knappt två månader sedan gick aftonbladet.se ut stort med löfte om säkra pengar. Du får aktier i Ericsson om du betalar medlemskap i Aftonbladet Plus. Experterna var rörande överens om hur bra företaget är (se här och här). Vad sägs om "Den svenska mobiljätten fortsätter växa" eller "Mobilaktien är för lågt värderad idag, jag skulle köpa Ericsson."? I dag kan vi säga att det här var bullshit.

Remember?

Ericsson själva förklarar att det tredje kvartalet i år har varit mycket sämre än väntat. Samma tredje kvartal som enligt Aftonbladets experter var undervärderat.

Aftonbladet har här alltså lurat folk på pengar och i dag får dessa småsparare två klargöranden från mediehuset:

1. Det är för sent att sälja Ericssonaktierna.
2. Att Ericssons aktie föll, och med den 1,4 miljarder kronor i pensionsbesparingar (de försvann inte; de bara slukades av aktiespekulanter i andra delar av världen), är ett varningens tecken till alla er oansvariga ägare av aktier i Ericsson:

– Pensionsspararna har idag större möjligheter än tidigare att påverka sin pension. Det ställer högre krav och innebär också att var och en, i högre utsträckning än förr, själv ansvarar för sin pension.

Vi lever i en underbar, underbar värld. Ibland är den nästan för bra för att vara sann.

Arklöv är småfisk!

TT, Tidningarnas Telegrambyrå, har en källa som "erfar" att Jackie Arklöv i sin tjänstgöring som kroatisk legosoldat begick grova övergrepp, skriver Aftonbladet. Rubriken är förstanyhet på hemsidan. Nå, nu är det väl ingen uppseendeväckande nyhet att Arklöv har gjort förjävliga saker - han är redan dömd för övergrepp mot civila och krigsfångar. Inte heller är det något sensationellt gripande på gång, eftersom Arklöv sitter i fängelse och kommer att förbli där i många år till, straffad med både livstidsdom för polismord och åtta år för brott mot folkrätten.

Det lustigt är att det här enligt de ansvariga på redaktionerna ändå är en jättenyhet. Jag får lust att ställa den klassiska frågan "Is it because I'm black?" - Arklöv passar väl in i mallen för hur de onda, mörkhyade fienderna ska se ut - men jag vet att det finns intressantare frågor att ställa.

Samtidigt rapporteras om de krigsbrott som pågår dagligdags i imperialistiska väpnade styrkors regi med de väpnade styrkornas egna ordval. Det heter helt oproblematiskt att "rebeller" har mördats eller att "skottlossning utbröt" när de kontraktsanställda styrkorna har öppnat eld mot folk.

Amerikanska legosoldater ("säkerhetskonsulter"), som den 15 oktober 2007 pågår övergrepp mot civila irakier och krigsfångar som i sin omfattning vida överskrider grymheterna i forna Jugoslavien, går i stort sett ogranskade och ostraffade genom kriget. Det finns ungefär lika många "säkerhetskonsulter" i Irak som det finns amerikanska soldater. Inte sällan handlar det om gamla härdade legosoldater som ser sin chans att tjäna snuskigt stora pengar på ett jobb där psykotiska, sadistiska drag underlättar snarare än är ett problem. Deras uppdrag är att med alla tillgängliga medel se till så att deras uppdragsgivare inte hotas. Givetvis dukar tiotusentals oskyldiga under när affärsmän, politiker och militärer - och alla som står dem nära - med våld ska separeras från det irakiska folket. Övergreppen är en nästan obligatorisk följd av ett elitsamhälle som saknar folklig grund.

Journalister som försöker att rapportera seriöst om övergreppen i Irak mördas. Om detta skulle Aftonbladet kunna skriva. Men det gör de inte, eller åtminstone sker det så sällan att det får ses som närmast marginellt. Jackie Arklöv har gjort sig skyldig till vidriga brott mot oskyldiga, ja. Men det är ovärdigt att rubriker om hans brott under tidigt 90-tal ersätter de nödvändiga rubrikerna om Pentagons uppdrag i dag till privatarméer i Irak, Afghanistan och på andra håll. Allmänheten ska inte kunna undkomma vetskap om de ohyggligheter som västerländska demokratikrigare gör sig skyldiga till!

Med Åsa och Göran i en oas i helvetet

Det är i Helvetet de flesta hamnar, gudaförnekare som vi är. När vi surfar på nätet är det internets eget helvete vi hamnar i. Jag menar förstås aftonbladet.se - en sajt där snart sagt alla finner sitt dagliga bröd och underhållning (minus bröd, då). Men på en plats där ljuset aldrig skiner in, där besökare aldrig hittar, finns Aftonbladet Kultur, som en ö i ett hav av medial dynga - en oas i helvetet.

Göran Greider har läst en handfull av de chic lit-romaner som har utkommit på svenska i modern tid. Hans språk är fullt av charm och skärpa. Se här:

Som marxist betraktar jag chic lit-romanen som ett symboliskt utflöde av den nya handelskapitalism som – i maskopi med medialism och kändiseri – sedan några årtionden är på väg att ta makten från ett äldre industrikapital. Numera är det ju Ica som tvingar industrier att tillverka vad de vill ha och Hennes & Mauritz har makten över Asiens industriarbetare. Designers och pr-folk är viktigare än ingenjörer.

"symboliskt utflöde" - mums! Kritiken av Aftonbladet och hela "medialism och kändiseri"-grejen finns där, men så länge den formuleras enbart i oasens skyddade bubbla finns inget hopp om bättring. Här nedanför förklarar en känd historiker varför detta förhållande - en korrekt analys, helt i skymundan på kultursidorna, tillåts överröstas av den liberala presshydrans många huvuden - fortgår:

Åsa Linderborg argumenterar för att kalla borgerligheten stalinister. Inte bara är påståendet uppseendeväckande - resonemanget är också helt lysande.

Samtidigt som den svenska lärarkåren påtvingas den här typen av oseriös kampanjundervisning gömmer sig de flesta historikerna i sina elfenbenstorn, samvetsömma men för fega att ge sig ut i debatten. Det är svårt att finna någon enda historiker som inte ogillar Forum för levande historia och deras regeringsstyrda historieförmedling – oavsett om regeringen leds av Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt. Man drar sig dock för obehaget att riskera minskade anslag för att man profilerat sig i samhällsdebatten på ett olämpligt sätt. Och man är rädd att anklagas för sympatier med Pol Pot. Hellre låta seriösa bibliotekarier och lärare stå där ensamma.

"oseriös kampanjundervisning" kommer vi att få se mer av. Helt i linje med den drive mot flaskvatten som just nu pågår i all massmedia kommer statliga informationskampanjer med ett tillrättalagt urval av "fakta om kommunismen" att pumpas ut, som förr bibelfraserna, tills vi alla kan rabbla vad staten önskar höra. Lite tråkigt är det att det ska till riktiga kommunister för att bemöta alla dessa borgerlighetens skrämmande stollerier.

Media och dess herrar 2

(Eller var det "Herrar och dess media"?)
Här kommer uppdateringen av den kanske lite ödmjuka och lugna reklamen som Aftonbladet hade för några dagar sedan:

Rakt på. Utan skam.

Men hey...! Här finns pengar att tjäna!

Media och dess herrar

Jag må vara både trött och stressad och ha skjutit på middagen till senare i kväll, men det här öppnar en avgrund av äckel i mig. Vad i helvete, Aftonbladet?! Det finns så många "tveksamheter" i de metoder tidningen nu säljer sig (och sina affärspartner) med, att jag inte ens vet var jag ska börja. Kan man anmäla sånt här till nån? Nånstans? Hjälp!

Saknar heder. Vet hut. Vet sjufalt hut!

Ge mig gärna utmärkelsen "Årets moralist", och en halstablett. Ansvariga på Aftonbladet kan vi ge ett liv som hemlösa i Afghanistan, följt av tortyr i lägret i Guantánamo.

Journalistiskt ansvar

Jag tycker att Sveriges största nyhetssajt bör ha så hög svansföring, stå så rakt upp som möjligt för en rimlig pressetik, att de kan be om ursäkt för de svåra övertramp som ibland begås i säljivern. Tänker närmast på Chávez-rubriken för nån vecka sen, som vållade ilska. Eftersom jag vill veta hur tidningens ansvariga resonerar kring rättelser av felaktiga nyhetsinslag skrev jag och frågade.

Hej!

Nu verkar webbteveinslaget som handlade om Sean Penns besök i Venezuela vara borttaget. Ni har med andra ord först gjort reklam för "Här besöker Penn diktatorn", sen ingenting mer än att göra klippet otillgängligt. Jag tycker att det är två fel av två möjliga.

Det är helt oproblematiskt att visa hur Penn används i propagandasyfte av Chávez, via statlig television. Det är också helt oproblematiskt att berätta mer om Penns kontroversiella journalistiska projekt i kontroversiella länder. Visa oss gärna när saker händer runtom i världen! Men att bara undandra felaktig information - ni kallade den folkvalde Chávez för diktator - som ni spridit, utan rättelse eller förklaring, tycker jag känns oansvarigt. Nån på redaktionen som har lust att stå upp för valet av rubrik? Kanske förklara det? Ursäkta misstaget?

För att citera husguden, mister Gerdin himself: "Självklart ska du som läsare kunna lita på att det som står i tidningen är sant. Sen kan det naturligtvis uppstå fel ibland, men då ska det absolut införas en rättelse." Eller kan kanske förtal passera utan rättelse?

Med vänlig hälsning
Nisse Sandqvist

Svar fick jag från webb-tv-samordnaren:

Hej Nisse, och tack för ditt mejl.
Naturligtvis skulle vi inte ha kallat Hugo Chávez för diktator. Vi skulle kallat honom för Venezuelas kontroversielle president med ett omdiskuterat facit i demokratiska frågor (till exempel namninsamlingarna och folkomröstningen kring ett återkallande av Chávez presidentmakt 2003-04).
Ett beklagligt misstag, en överdriven förenkling - och vi kan bara be om ursäkt.
Självklart tog vi bort inslaget så fort vi insåg vårt misstag.

Mvh,
Nicklas Hermansson
AFTONBLADET NYA MEDIER

Till synes en ursäkt till mig (samma svar har skickats till flera andra som också klagade). Inte en rättelse av den felaktiga uppgiften. Att be enstaka läsare om ursäkt för en uppgift, men samtidigt skita i att publicera en rättelse av den, är ingen småsak - det är att inte ta sitt publicistiska ansvar. Så jag svarade:

Hej igen!

Det är mer än en "överdriven förenkling" att kalla en demokratiskt vald ledare diktator för att han är kontroversiell. Jag misstänker att señor Bush aldrig skulle råka ut för att bli kallad samma sak, trots sina milt sagt omdiskuterade politiska gärningar.

Jag tycker fortfarande att läsarna (eller i detta fall tittarna) har rätt att kräva av Aftonbladet Webb-TV en rättelse.

Med vänlig hälsning
Nisse Sandqvist

På detta har Aftonbladets ansvariga valt att inte svara. Och det här är givetvis bara en av många händelser, i ett av medieoligopolets många språkrör, som hanterats förkastligt av rent kommersiella skäl: lögnaktiga rubriker säljer fler annonser, även om de bara syns i några timmar, än sanningsenliga permanenta. Som alltid fäller tittarsiffrorna avgörandet och läsarnas klagomål är fullständigt irrelevant marginalfakta. Fram för ett fritt medielandskap, fritt från Aftonbladet! Instifta en mediedomstol!

Solidaritet med Palestina!

Aftonbladet måste kicka Wolfgang Hansson. Han skriver ju utan sans. Nu senast är det Palestina som beskrivs riktigt knepigt.

Palestinierna skjuter sönder sin egen dröm. Ett delat Palestina väntar.

Skjuter palestinierna sönder drömmen om ett självständigt Palestina? Nej, i den här konflikten är Hamas och Fatah dockorna på scenen. Ovanför snörena rycker utländska makter i träkorsen. Vilken effekt får ockupantens handlande när den skänker miljontals dollar och vapen till Fatah, valförloraren, samtidigt som alla organiserade inkomster till den folkvalda palestinska regeringen dras in? I hanssonsk analys är det inte Israels, Egyptens och Förenta staternas uttalade militära och ekonomiska stöd till oppositionen i Fatah som är problemet:

Värst är att palestinierna visat en skrämmande oförmåga att lösa tvister vid förhandlingsbordet.

Här är den igen, den mysigt koloniala syn som Hansson visade bland annat i fallet Venezuela sent förra året. Att den sittande regeringen, vald under förhållandevis sympatiska förhållanden, undergrävs tills den tappar kontrollen till den väpnade oppositionen - detta alltså under brinnande ockupation - är palestiniernas eget problem. De saknar förmåga att "lösa tvister vid förhandlingsbordet". Ja, de är ju muhammedaner hela bunten, på samma problematiska sätt som venezuelanerna är vildar... Sanningen är att palestinska försök att via demokratiska kanaler få kontroll över situationen har saboterats målmedvetet inte av palestinier, utan av "västvärlden", av den hopplöst koloniala washingtonska dockteatergruppen.

Men Hansson är inte färdig med att utkräva ansvar av de obegripliga palestinierna.

En ren Hamasregering kan inte heller räkna med utländskt bistånd.

Mer kaos är enda säkra prognosen.

Vad kan vi konstatera? Jo, palestinierna måste acceptera ett (till följd av att de är oförmögna att förhandla; Israels ockupation och de utländska makternas stöd till destabiliserande grupper är inte det intressanta) styre utan demokratiskt mandat. Eftersom den valda palestinska Hamasregeringen inte accepterades, och dess efterträdare med Hamas och Fatah i förening inte höll, måste någon form av biståndsdiktatur bildas. Alternativet är kaos. Det är tydligen också synd om palestinierna både för att de är sådana usla förhandlare och för att de har försatt sig i ett läge där kaos är enda säkra prognosen.

Nej, låt oss här inte deppa ihop helt. Givetvis måste det inte vara evig skärseld som väntar det palestinska folket. Det är bara Wolfgang Hansson och resten av den västerländska och israeliska förtrycksapparatens försvarare som står för dystopismen. Hur skulle Hansson mellan raderna kunna ursäkta allt det genomruttna som Israel, Förenta staterna och EU/Washingtonvänliga arabmakter gör mot Palestina utan eländesargumentet? Att utlova elände är bara den nödvändiga och felaktiga motiveringen till varför palestinierna fortsatt måste kuvas. Vi som vill se ett värdigt palestinskt självstyre kan inte annat än förkasta hela den hanssonska världsbilden. Vårt svar måste vara ett ännu tydligare ställningstagande för den gemensamma palestinska saken.

Solidaritet med Palestina handlar inte om att fördöma "terrorister" i det palestinska lägret, eller moralisera över hur dåligt resultat palestinska förhandlingar har gett. Det handlar om att ta tydlig ställning mot de enormt starka krafter som föder miliser och dagligen vänder palestinier mot varandra. Solidariteten måste syfta till palestinsk enhet och klarhet i vems skulden är att Palestina inte är fritt. Där måste skulden läggas på "våra" stater, sympatierna på det palestinska folket.

Vi ska därmed inte heller tycka synd om det stora flertalet palestinier och lägga skulden på några få "extremister". Tvärtom bör vi berömma de starka som faktiskt bor kvar i de ockuperade områdena och för deras värdighets skull ännu mer bestämt sluta upp bakom deras krav. Israel ut ur Palestina, inga amerikanska vapen till oppositionen, behandla det folkvalda palestinska styret som en legitim regering!

Några länkar:

Ung Vänster: Riv muren, befria Palestina!
Palestinagrupperna - uttalanden om situationen
Bojkotta Israel: argument för bojkott
Kofia - Leve Palestina, krossa sionismen (kamplåt)

Linderborgs BB-klassanalys

För oss som suttit klistrade framför skärmen och uppdaterat Aftonbladet Nöje i väntan på nästa gastkramande löpsedel om Big Brother-brudarna Linda Rosing och Carolina Gynning finns nu något reellt att stanna upp vid. Åsa Linderborg har i samma tidnings motpol, Aftonbladet Kultur, klargjort vad utgångspunkten är i den debatt som förs på nöjes-, nyhets- och kultursidor landet runt kring Rosing och Gynning.

Rosing är, förklarar Linderborg, arbetarklasstjejen som helt i enlighet med klassmedvetandet låter sig utnyttjas och som etablissemanget gör hackkyckling av. Gynning, "född i rikemansområdet Falsterbo", behandlas och uppför sig som den överklass hon tillhör. Med liv och lusta är det på hennes villkor som folk utnyttjas och medias uppmärksamhet nås.

Linderborgs artikel är det mest relevanta som skrivits om Big Brother-eländet i tidningen över huvud taget, vad jag känner till. De klassattityder som antyds i tidningsvärldens rapportering om kändisar ger ett tungt bidrag till det klassamhälle som jag tror att de flesta unga tjejer känner av.

Vid det här laget är jag så förbannat less på framför allt Gynning (hon är med i en av gratistidningarna med jämna mellanrum; svamlar i vad som ska föreställa krönikor). Hoppas att också de som styr i medievärlden kan spola henne. Så hon kommer ner på jorden.

Kallt medieklimat

Sakari Pitkänen, chefredaktör på Metro, är kylig i fråga om medias roll i förmedlingen av kunskap, åsikter och förståelse:

Någon i DN skrev nyligen att vi inte har någon själ eftersom vi saknar ledarsida och opinionsmaterial. Vi gråter hela vägen till banken!

Hittat i en kulturliberal deklaration av Thord Eriksson, tidigare redaktör på DN.

Även om jag inte gillar Erikssons antydningar till lösning på de seriösa tidningarnas problem - att de ska bli mer elitistiska, höja priset och försöka distansera sig mot "allemanspressen" - så belyser han rysligt väl några av dagspressens problem. Genom konkurrensen med gratistidningarna finns för de seriösa tidningarna en motsättning mellan lönsamhet och att uppfylla publicistiskt högt ställda krav. En motsättning som man ger svar på genom att låta seriös journalistik närma sig oseriös.

Erikssons personliga bild av nätverket i de stora mediehusens toppar gör en skrämd. I Eliten ingår alla stora - allt från SVT och SR till Expressen och Metro har gemensamma nämnare i något dussin extremt inflytelserika personer. Dessa vandrar som vilka näringslivshöjdare som helst, från mediehus till mediehus, och genomför marknadsmässiga strukturanpassningsprogram. Men gemensamt har alla i Erikssons brev också sina starka band till Aftonbladet. Kulturen på Aftonbladet, de människor och den oheliga vinsthets på bekostnad av journalistisk kvalitet som produceras där, förs vidare genom byten av toppositioner till övriga medier.

Konkret får vi ett exempel i utrikesrapporteringen, där 1996 års Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter jämförs med samma tidningar 2006. Om artiklarna 1996 var djupa i både resonemang och omfattning, var de 2006 ytliga i detsamma, om än textmässigt fortsatt långa. Eriksson menar att utrikesjournalistikens själva innehåll har gröpts ur, blivit smalare och ytligare. Journalistiska krav har trängts ut av ekonomiska, artiklarnas kvantitet är överordnade dess kvalitet.

Det är inte svårt att se paralleller genom hela mediebranschen, på alla områden. Inte bara i de stora morgontidningarna, utan även i teve, i landsortspressen och i radio. Marknaden är ett mäktigt mediepolitiskt instrument. Förflackning, profitfokus och brist på nyanser har blivit medias kännetecken. Särskilt illa känns det att läsa om Christina Jutterström, som på DN drev en ruskig politik som hon med största sannolikhet också tog med sig till sin senare arbetsplats SVT.

Att förbjuda gratistidningar känns kanske lite sorgligt. Men att reglera dem ungefär som vi reglerar innehållet i marksänd teve kunde vara ett angreppssätt. Kanske vi borde ge presstöd till fler medier, för att hålla dem utanför kommersialismen? Eller förbjuda personer i toppositioner på ett mediehus att byta till ett annat utan en längre karantän? Någon strategi måste i alla fall finnas för att Sverige ska få ett schysst medieklimat, med konkurrens i åsikter och perspektiv, men gemensamma och höga pressetiska och journalistiska mål. Vi får i alla fall inte ge efter för gratispressens krav på slopad reklamskatt, för då är draken fri. Oh wait, jag tror att det är just det den liberala regeringen gör.

Sossar versus ungmoderater

I dag vill jag bara belysa några skilda perspektiv på s- och m-politik, så kallad S&M. Eh...

Aftonbladets Tommy Svensson skriver kolonialt om vårt krigande i Afghanistan, "en bra kompromiss". Aftonbladets Åsa Petersen skriver progressivt om subventionerade hushållstjänster, "jaga folk som utnyttjar andra människor svart".

Moderata ungdomsförbundet, Muf, har en utåtriktad tidning som heter Blått. Den är egoismens, ytlighetens och radikalliberalismens blaska. Bland mycket intressant i numret jag fick tag på, som att skattesystemet i Kirgizistan är ett föredöme eller att Lars Stjernkvist (se bild) är sämst klädde politikern, finns en ruta med Muf Östergötlands distriktsstyrelse för 20 år sedan, 1987. Bland namnen finns tre ministrar i dagens regering, övriga har som sämst topp- och chefsposter i näringslivet. I Blått recenseras detta som att Muf är en perfekt språngbräda i karriären. Ja, vem kan säga emot det? Klassanalysen finns där, även om den förstås kläs i ord som "frihet", "lyft för karriären" och "nätverksskapande". Vad Muf handlar om är ju elitens ungdom, som formerar ideologisk och ekonomisk homogenisering. Det kan se oskyldigt ut när ungmoderaterna har sina spritfester, men i själva verket är det dessa bortskämda prissar som kommer att styra landet om sådär 20 år.

Och vad vill jag då säga med det här? Jo, att sossar och moderater kan vara vad som helst. Men tenderar att vara de personer som styr. Låt dem snacka och de kan svara så du blir nöjd. Sen styr de oss i fördärvet. Det finns bara ett riktigt parti, och det är vepekå.

Prinsen från Venezuela?

Prins Carl Philip åkte tydligen ensam från Venezuela till Förenta staterna, hör jag på radionyheterna. Vid ankomsten till staterna visade det sig att han saknade pass. Och utan pass - inget tillstånd att besöka landet. Calle fick således sitta i förvar på flygplatsen under kvällen, "kan Aftonbladet avslöja".

Wow, det var häftigt.

I kväll flyger jag själv hem till republiken, för att vara med på möten och packa det sista inför resan nästa söndag. Elva dagar kvar till Venezuela!