Nej till EU - ju förr desto bättre!

Gatan som löper parallellt med järnvägen fram till Norra Station i Bryssel domineras av sexhandel. Och då menar jag inte någon diskret "erotikshop" som typ den i Östersund där man kan köpa erotisk film och en dildo, utan sexverksamhet anpassad efter gubbar i karriären.

I skyltfönstren på minst ett dussin affärslokaler i rad sitter kvinnor och visar upp sig. Allt man vill ha går att köpa: den slampiga tonåringen, den heta negressen, den slappa, rökande mogna kvinnan och såklart den blonda sjuksköterskan. Känns det surrealistiskt? Det är det förstås. Men det är också den vardag i vilken parlamentsledamöter och byråkrater i Europeiska unionen utövar sin politiska och ekonomiska makt. En vardag där beslut fattas med unionens ekonomiska tillväxt som mål och allt annat - kvinnors kroppar, medlemsländers arbetsrättsordningar, miljön - används som verktyg för att nå målet.

På mitt besök i Bryssel i veckan, inbjuden av Jens Holm (v) för att få veta mer om Lissabonfördraget och EU-parlamentet, berättade Eva-Britt Svensson, vänsterpartiets andra parlamentsledamot, om hur den feministiska miljön i EU-parlamentet är. Om Sverige är index 100, sa hon, så är EU kanske 1 eller 2. Det är långt till jämställdhet i Sverige, men ofantligt mycket längre i Bryssel.

Den allmänt nedvärderande kvinnosynen är bara en av många saker som gör att jag känner mig äcklad av EU-maskineriet. Under ett besök i plena fick vi lyssna på hyllningar från socialdemokrater, liberaler och kristdemokrater - det finns enligt dem inte någon gräns för EU:s ordförandeland Portugals godhet.

I tisdags föll också domen mot Byggnads i Lavalmålet. De cyniska farhågor som funnits inför tillkännagivandet har besannats med råge: EG-domstolen smular bit för bit sönder fackets rätt att försvara arbetarnas rättigheter och lönenivåer. EU-juridiken krossar folkrörelsen och kapitalintressena vinner över arbetarna. Gissa om eliten drog en lättnadens suck den 18 december! Och vad är LO:s reaktion? Att kräva av den svenska regeringen en lagändring för att parera EU-juridikens välfärdsslakt. Nej, det här går inte.

Sverige är underställt EU, med Lissabonfördraget något mer än utan. Vår rättspraxis skapas i EG-domstolen och ska alltså följas av Arbetsdomstolen. Vår utrikespolitik utformas på EU-nivå och ska följas av vår utrikesminister. Storleken på vår offentliga sektor avgörs av den takt med vilken vår regering pressar Sveriges socialpolitik nedåt efter EU-krav. Att kräva av regeringen att den ska förändra svensk lagstiftning för att korrigera fel orsakade av EU-fördragen är dödfött. Det är EU som är problemet för LO och hindret för en progressiv välfärdspolitik. Därför är det helt självklart att som vän av en stark arbetarrörelse och gemensam välfärd säga nej till EU!

Nä, inte Nordkorea-vurm.

Manne Granqvist skriver i veckans Flamman en debattartikel där känslor överröstar de sakliga argumenten. Tidigare har Granqvist skrivit bra i Clarté, om Darfur och Haiti bland annat, men den här gången, i Zimbabwefrågan, blir det bara Nordkoreavibbar av allt.

Tesen är att president Robert Mugabe - sina övergrepp och hemskheter till trots - är älskad av många zimbabwier och att syftet med västs kampanjer mot honom är att vrida fokus från de progressiva jordreformerna.

I vissa delar stämmer det förstås att Mugabe är en uppskattad ledare. Den som ifrågasätter hans roll i befrielsen och i grundandet av den zimbabwiska republiken gör ett dåligt jobb. Sin roll som Älskad Ledare, Kim Jong-Il style, tar sig Mugabe dock genom sanslösa utrensningar och ett vulgärt, öppet förtryck mot sina rivaler - verkliga såväl som inbillade. I ett land där eliten, de vita jordägarna, bjuder militant motstånd är det, tycker jag, helt legitimt att staten använder våld för att få kontroll över situationen. I Zimbabwe är det ZANU-PF, genom Mugabe och de högsta inom partitoppen, som har kommit att bli eliten själva. Kritik måste riktas mot detta, inte konstateranden om hur många hundra tusen som jublar när Mugabe talar.

Sannolikt stämmer det som Granqvist skriver, att målet med västmakternas kampanj mot Zimbabwe i första hand riktar sig mot jordreformagendan. Men denna jordreform är bedräglig eftersom den ligger i händerna på en regim som är beroende av ett fortsatt förtvivlat läge i landet. Mugabe har inte varit särskilt angelägen om att använda sig av jordreformer annat än som pysventil för desperationen bland de fattiga på landsbygden. Genom att låta de fattiga ockupera land och arrendera jord av staten ser det ut som att Mugabe är "deras" ledare.

Jag håller självklart med om att västvärldens sanktioner och ekonomiska krig mot Zimbabwe är en stor del av landets problem och därför måste fördömas. Samtidigt är Robert Mugabe den sortens ledare som inte har gjort sig förtjänt av beröm för sin progressiva politik på senare år. Krossandet av all opposition, tystandet av all kritisk media, de riggade valen och korruptionen som har gett Mugabes regim sin dåliga image är trots allt allvarliga grejer. Nordkorea-allvarliga.

EU-grundlag för individen?

Lena Mellins analyser brukar vara skeva och ge en märkligt cynisk bild av vad politik är. I dagens EU-krönika skriver hon om EU:s nya fördrag med en lika fördummande som bisarr vinkel:

Ibland är världen inte riktigt som man tror. [...] Reinfeldt förlorar och du vinner. Det är faktiskt sant.

Nähä, vad trodde vi då om världen (alltså, om EU)? Att den styrs av dem som styr EU? Nej, det trodde vi förstås inte. Vi har lyssnat noggrant på Mellin och förstår därför att vad EU nu gör är att avhända sig lite makt, till förmån för oss. Vi vet att det egentligen är vi, med våra medborgarinitiativ, som tillsammans med våra regeringschefer har skrivit under grundlagsförslaget. "E" i EU står faktiskt för "Altruistiska", alltså Altruistiska Unionen - den som gör saker av ren omtanke om medborgarna - men AU var ju en förkortning som svartingarna redan har lagt beslag på, så det fick bli EU. Om vi inte hade haft EU så hade vi inte heller haft demokrati, fred, miljö, iPod och en massa andra bra saker. Det är faktiskt sant. Ibland är världen sannerligen inte som man tror.

Reinfeldt, han skriver förstås under den här grundlagen för att han månar så mycket om individens makt över sin egen tillvaro. Det har ingenting med de klassintressen och de ideologiska dogmer han står för att göra, som man kanske kan tro när man ser hur hans regering agerar i makt- och demokratifrågor. Om man trodde att den här grundlagen forceras av 27 EU-länders statsledningar mot en i många fall stor inhemsk opinion har man helt fel - för ibland, framför allt i EU-frågor, är världen inte som man tror.

När vi ändå bara hittar på och fördummar vill jag tipsa om en annan folkets fiende: Svenskt Näringsliv berättar sagor!

Om det finns nån rättvisa här i världen borde Lena Mellin förvisas till DN eller nån annan icke-oppositionell blaska.

Inte alla har tid att kommunicera med djur.

"Vad gör vi när vi har slut på idéer?"
"Vi gör nåt om nån jävla rikspolitiker."

Inga Lantz, före detta riksdagsledamot för vänsterpartiet, spenderar sin tid med att måla tavlor, skriva, och kommunicera telepatiskt med djur.

Härifrån.

Själv talar jag inte med djur, men om folk vill göra det så är det väl kul om de har tid och möjlighet att göra det. Och om journalister har tid och möjlighet att kommunicera telepatiskt med djur så är det också kul. Synd att de gör det på arbetstid, bara. Jag ser hellre att de där samhällsreportagen sänds som om det var tänkande människor som såg dem.

Tvångets dimensioner

I kväll sitter jag och youtubar runt bland ljud och bilder och tänker på skillnaderna mellan realsocialism och kapitalism.

En sak kan jag konstatera, nämligen att realsocialistiskt tvång är så mycket vackrare på bild än det i kapitalistiska länder. Kolla bara på videon till "I Want More" av brittiska Faithless, där nordkoreanska proffsgymnaster och statister tränar och visar upp sina konster. Masskoreograferad, mänsklig, skön konst.



Kapitalismen är som sagt ingen fin historia. Den presenteras bäst med Naomi Kleins ord, i reklamen för hennes bok Chockdoktrinen:

Pilger om kriget mot demokratin

Antiimperialistisk agitation är sällan så ljuv som när John Pilger dirigerar. Han får tag i det bästa av det bästa.

Ta en och en halv timmes paus från DN-dimman och stig in i klart, rent antiimperialistiskt luftrum. Se filmen "The War On Democracy", om Förenta staternas politik mot demokrati och demokratikämpar i Latinamerika.

Chávez får både inleda och avsluta filmen och han gör det helt sjukt tänkvärt. Tänk om alla fick se den här filmen!

Äntligen - Röd Press online!

Ung Vänsters roliga, men fattiga, tidning Röd Press finns nu på internet. Äntligen dags för humor från vårt kära förbund.

Lägg till den bland favoriterna!

Revolutionen i Venezuela fortsätter

Venezuelas valmyndighet meddelar att nej-sidan i folkomröstningen om en förändrad konstitution för Bolivarianska Republiken Venezuela har vunnit. Valresultatet, 49,7 procent ja mot 50,3 procent nej, visar hur sjukt jämn kampen har varit mellan de två lägren. Men man häpnar också över att det i svenska medier har hetat att nejsidan "enligt opinionsundersökningar" har haft ett stabilt övertag. Ungefär samma opinionsundersökningar som gav Ny Alliance en stor roll inför de danska valen tidigare i höst. Det vill säga rena hjärnspöken i riksjournalisternas politiska värld.

Chávez är såklart inte nöjd, men inser samtidigt att det här minskar den akuta risken för statskupp och inbördeskrig. Under natten har högerledare hotat med våldsamheter om omröstningen skulle visa fel resultat och det har funnits stora "förväntningar" från framför allt Washington att ett nederlag för Chávez skulle försvaga honom.

Det som har hänt är såklart ett litet hack i den revolutionära utvecklingen i Venezuela. Men man ska veta att diskussionen inför just den här folkomröstningen har varit osannolikt osaklig, när hela oppositionen närmast parodiskt har dragit sina diktaturargument och chavisterna har svarat att det handlar om "med eller mot Chávez". Det är såklart två felaktiga hållningar, som i sig inte har gynnat förslaget och som dessutom har flyttat fokus från den progressiva utvecklingen.

Hur chavisterna går vidare nu återstår att se. Arbetet med de kommunala råden - som i förslaget fick konstitutionell status som maktbas för medborgarna på lokal nivå - kommer förhoppningsvis att fortsätta, trots att de nu inte får samma tyngd som det var tänkt. Klart är att Chávez har förlorat sin första omröstning och att revolutionen får hitta andra vägar.

Uppdatering: Svensson har skrivit tänkvärt om det hela. Aftonbladets artikel (där för övrigt 100,4 procent av rösterna tycks vara registrerade) är så förvirrad att jag bara gapar.

Approximation om 2000-talets jordränta

Den som vill uttala sig om jordbruk och miljö bör vänligen godhetsfullt läsa detta inlägg först.

[...]den som tror att alla människor har ett gemensamt intresse av att göra något åt klimatproblemen och resursanvändningen har missat den kanske allra mest centrala insikten idag: Vi har inte alls gemensamma intressen.

Det spelar ingen roll om Johan Staël von Holstein säger att lösningen på miljöproblemen heter kapitalism. Han och andra företagare kommer alltid att kunna köpa sig förbi alla problem och tjäna bra på det. Är Bangkok för smutsigt? Det finns andra, renare destinationer att flyga till för en shoppingweekend. De som utan att kunna försvara sig drabbas av utarmandet av naturresurserna, och kapitalisternas jakt på de sista orörda resterna, måste bli politiska subjekt i den här debatten.

Klasstrider i Bolivia

Oroligheterna i och kring Bolivias officiella huvudstad Sucre har i helgen kulminerat, läser jag på Latinamerika.nu. Efter ett flera månader långt avbrott återupptog den "konstituerande församlingen" i staden sitt arbete med att skriva ett nytt förslag till konstitution för Bolivia i onsdags. Förslaget ska vara färdigt för folkomröstning den 14 december.

Konflikten i Bolivia står kring makten över landets naturresurser. I landets högt belägna delar, där Sucre ligger, finns den traditionella gruvindustrin, vars rikedomar sedan långt tillbaka är extremt orättvist fördelade och där gruvarbetarna är i stort sett livegna. I de låglänta delarna dominerar indianbefolkningen och där finns stora gasfyndigheter, som nu ska exploateras. Till låglandet räknas också La Paz (trots att staden är belägen 4 000 meter över havet), landets största stad och säte för regeringen sedan slutet av 1800-talet. Sucre och de mer välmående regionerna hotar med att bryta sig ur Bolivia om den nya konstitutionen antas. Redan nu hänger inbördeskriget i luften, sedan högeroppositionella i Sucre bland annat lynchat en polis och ett antal aktivister från landets ursprungsbefolkning, som är positiva till den konstituerande församlingens arbete.

Den nya konstitutionen ska förbättra det förtvivlade läge som miljoner fattiga bolivianer nu lever i. Jordreform, rättvisare fördelning och stärkta sociala rättigheter står högst på listan över saker som indian- och bondepartiet MAS, som har vunnit valen i Bolivia och leder konstitutionsarbetet, vill genomföra. På det hela stora liknar situationen i Bolivia den i Venezuela för några år sedan - rika, rasistiskt anstrukna affärsintressen blir överrumplade när en våg av folkligt engagemang sköljer över landet och kräver rättvisa.

I Venezuela vann folket de första, stora slagen: Chávez vinst i valet 1998, 1999 med en ny konstitution, 2002 över kuppmakarna. Om någon vecka är det dags igen, när ännu ett paket med förändringar (förhoppningsvis) godkänns av venezuelanerna. Jag hoppas att även bolivianerna orkar stå ut med den våldsamma situationen tills konstitutionen blivit verklighet och reformerna genomförs. Kampen om ägandet och klassherraväldet är inte fin, men nödvändig. Heja den latinamerikanska folkrörelsen för socialism!