I kväll var det dags att damma av EMU-frågan. Europa Direkt, en del av EU-kommissionens 26-miljarderssatsning på EU-positivt kommunikations- och marknadsföringsarbete, stod som arrangör.
Frågeställningen för kvällen var vilka för- och nackdelar ett införande av euron skulle ha för Sverige. Jag, som representerade Vänsterpartiet, hade föga oväntat en hel del att säga om EMU:s nackdelar. Men det förvånande var att från ja-sidan kom oerhört lite av substans som talade för EMU.
Ja-sidan är som vanligt tom på verkliga argument, och hänvisar till att vi redan i princip har förbundit oss att gå med i EMU när vi röstade ja till EU. Folkomröstningen 2003, där vi tydligt sa nej till EMU, är "olycklig" och borde rivas upp någon gång under, eller efter, nästa mandatperiod. Här hade jag egentligen kunnat sitta tyst och låta föraktet för folks åsikter tala sitt eget (maktens) språk. Men det gjorde jag givetvis inte. Jag blev rejält provocerad och dundrade på om demokrati och folkförakt.
Debatten kom i stor utsträckning att handla om den ekonomiska politikens tre grova verktyg: finanspolitik, penningpolitik och valutapolitik. Med EMU blir de två senare gemensamma för alla länder i hela EMU-området. Det första verktyget, finanspolitiken, beläggs med hårda regleringar. Med EMU avskaffas alltså ett lands möjlighet att genom valutajustering eller ränteförändring mildra en kris eller svacka, och möjligheten att använda skatter och bidrag för att få igång ekonomin minskas. Se exempelvis en av bilagorna till SOU 2002:16, Finanspolitik i en valutaunion, som uppmärksammar problemet (men å andra sidan inte tycker att det gör något).
Gemensamt för ja-sägarna är att de är maktblinda, eller cyniska (jag vet inte vilket). De ser inte maktförskjutningen i ekonomiska frågor, från folkvalda till icke-folkvalda, som något problem. Att vi inte kan avsätta de ekonomiska regenterna ser de tvärtom som positivt, som en "garanti för att slippa populism". Denna hemska "populism" är alltså den politik som arbetarrörelsen slogs med näbbar och klor för, fram till 1980-talet när den socialdemokratiska ledningen omvärderade sin syn på ekonomins roll.
Nu heter det i den socialdemokratiska retoriken att ekonomin ska vara utgångspunkten, för när ekonomin går bra så kan vi satsa på sånt vi gillar. Alltså ska vi avhända oss all makt över ekonomin till "oberoende" ekonomer, och sköta våra övriga domäner så gott vi förmår. Dessutom, hävdade Robert Uitto (S) i kväll, handlar EMU om solidaritet! Genom att vi i rika Sverige ger lite till de fattiga i Öst bidrar vi till att skapa ett bättre Europa. Här blev jag så illa till mods att jag nästan skrek av ilska. Att vi försämrar den relativa välfärden i Sverige för att eventuellt ge pengar till fattiga länder är milt sagt en dålig politik. Socialdemokraternas representant hävdar något om solidaritet som inte på något vis har med solidaritet att göra.
Jag saknade ett äkta engagemang från ja-sidan. Det de kommer med är framför allt floskler och resonemang om värden som man inte riktigt kan ta på. Ska jag argumentera emot när ja-sidan säger att de vill ha en bättre välfärd och en mer välfungerande ekonomi? "Nej, jag är nej-sägare och jag säger nej till välfärden. Jag säger nej till en välfungerande ekonomi. Nej till EMU är i själva verket nej till allt. Ne-hej bara. Nej-nej-nej till hela skiten."
Ibland undrar jag om inte det här, oviljan att över huvud taget engagera sig sakligt i de politiska frågorna, är vad som gör ja-sägarna till riktiga förlorare. De vill gärna utmåla oss kritiker som negativa i största allmänhet - och visst är det så att i en värld av omfattande maktmissbruk och politikerförakt (i betydelsen maktpolitiker som föraktar sina väljare) låter man lätt negativ - men har själva inte mycket annat än floskulösa uttryck att komma med.
För framtida politiska meningsutbyten hoppas jag att ja-sidan förtydligar sig och kommer med klara besked. Vi kan inte bemöta abstrakt prat som "regionernas Europa" och "EMU självklart för välfärd" om argumenten inte blir tydligare än så. För inte är det väl så att ja-sidan saknar egna konkreta argument?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar