03 februari 2009

Pensionen eller livet

Sverige har ett pensionssystem som är extremt när det gäller individfokusering och marknadsberoende. Pensionsuppgörelsen från 1994 är ett uselt alternativ till det gamla pensionssystemet. Men det som är dåligt kan definitivt bli sämre. Till exempel stramade borgarna i sin första budget hösten 2006 in de totala utbetalningarna till förtidspensionärer med 1,7 miljarder kronor per år.

Det gamla systemet innebar en trygghet för den som gått i pension. Man fick en inkomst som man kunde räkna ut långt i förväg och som man kunde räkna med att få tills man trillade av pinn. Det nya systemet innebär ett väldigt risktagande, där dels staten förbehåller sig rätten att justera (sänka) utbetalningarna när och hur som helst, dels den globala aktiemarknaden avgör storleken på en betydande del av pensionen. Att staten måste sänka pensionerna i kris kan jag begripa om sossarna vill försvara, men den andra, marknadsliberala delen av uppgörelsen är vansinnigt långt från den gamla socialdemokratiska trygga ATP-pensionen. Ändå är sossarnas försvar av pensionssystemet kompakt. Det stör mig.

En annan sak som stör mig är att själva förvaltningsfrågan står i fokus för pensionerna, på det sätt som den gör i dag. Ett par citat kan illustrera hur diskussionerna har sett ut i sosseriet:

Man behöver inte ha vinstsyfte för att vara effektiv. Det snacket, som andra pensionsbolag kör med, är bullshit.
säger Christer Elmehagen, fram till 2008 vd för AMF Pension, som förvaltar 60 procent av arbetares i LO-kollektivet pensionspengar. Med andra ord är det effektiviteten - i klarspråk att vi inte slösar så förbannat mycket pengar på vidlyftiga arvoden till mellanhänder som handskas med pensionspengarna, som andra bolag gör - som är huvudsaken för AMF Pension från 1998 fram till 2008. I frågan om pensionssparandet har han en principiell, inte särskilt marknadsvänlig men ändå tydligt liberal, uppfattning:

Pensionen är uppskjuten lön. En sjuksköterska kan ha tre miljoner kronor i pensionskapital när hon fyller 65. Det är rimligt att hon får förfoga över en så stor del av sitt totala sparande, och att hennes anhöriga kan få del av det om hon skulle dö. Det får de inte i ett kollektivt system, där går pengarna tillbaka till övriga sparare.
Pensionspengarna är dina pengar som du har sparat ihop, och du ska få bestämma över dem. Bra så. LO-tidningen har intervjuat också den vd för AMF Pension som tillträdde efter Elmehagen, som har en annan syn på saken. De tio miljarder som LO-folket varje år betalar in i systemet ska ju förvaltas på något sätt, och har man inte Elmehagens principiella uppfattning så duger tydligen Ingrid Bondes mer dogmatiskt nyliberala:

Hittills har kunderna fått en garanterad ränta på några procent, plus eventuell avkastning. Nu blir den garanterade räntan noll. Det ger oss utrymme att ta lite högre risk; att placera mer i aktier. Vilket förhoppningsvis ger bättre avkastning.
LO-tidningens reporter är fräck och ifrågasätter Bondes resonemang, då ju folk om några år kanske upptäcker att deras pension sjunker och blir missnöjda. Bonde vet att svara som en äkta marknadsevangelist:

I bästa fall är de upplysta och har gjort ett medvetet val. Och skulle man mot förmodan inte gilla det man får har man numer rätt att flytta sitt sparande, vilket är positivt.
I bästa fall har man läst på och valt AMF Pension medvetet (men pengarna det handlar om är de 10 miljarder som automatiskt placeras i AMF Pension varje år från de 60 procent som inte gör ett aktivt val). I sämsta fall blir det ingen avkastning alls på pensionen (eftersom det lilla som faktiskt blev över spekulerades bort av hugade aktie- och fondmäklare) och då kan man ju byta till något annat spännande bolag. Vilket är positivt. Välj själv!

Här kan man tycka att socialdemokratin borde vara på väg att slitas sönder av sina inre konvulsioner. Den borde skaka av ilska över det system som redan från början 1994, men ännu mer för varje år som går och för varje ny vd på bolagen som förvaltar pengarna, ökar klasskillnaderna mellan pensionärer. Visst finns socialdemokratiska kritiker. Den färggranne (ja, alltså...) Morgan Johansson skriver att pensionsuppgörelsen med borgarna borde rivas upp och sossarna driva fram ett nytt, progressivt pensionssystem. Ett alternativ till dagens system, som ju trots allt drevs igenom av en borgerlig regering i tider av statsfinansiellt kaos. Johansson påminner om en av de olika djävulska detaljer som gör det svenska pensionssystemet så orättvist:

Detta är en av pensionssystemets bäst bevarade hemligheter: att kompensationsgraden förändras så dramatiskt beroende på om man orkar arbeta ett par år mer eller mindre. Det säger sig självt att en så stor utväxling i kompensationsgrad kommer att leda till kraftigt ökade klassklyftor i pensionärskollektivet.
Med andra ord lyder uppmaningen att socialdemokratin borde reformera reformen, typ vänstervrida högerpolitiken. Ett inte orimligt krav i dessa tider. Jag undrar varför detta inte uttalas tydligt av den socialdemokratiska ledningen. Det är ändå så att Socialdemokraternas båda samarbetspartier var emot pensionsuppgörelsen. Ulla Hoffmann, förhandlare för Vänsterpartiet i pensionsfrågan, har till exempel skrivit boken "Som en skänk från ovan - politiken bakom pensionssveket" om den upprörande vägen till "uppgörelsen". Motståndet är också väldigt starkt i socialdemokratin. Det naturliga tycks vara att Socialdemokraterna tillsammans med samarbetspartierna utformar ett vänsteralternativ till valet 2010. Borgarna har lyckats med ett orättvist pensionssystem - vi föreslår ett rättvist alternativ.

Men nej, någon vänsterpolitik vill partiordförande Mona Sahlin inte ta i sin mun. I chatten med läsare på aftonbladet.se häromdagen kom en fråga om nya pensionssystemet: "Vad har du för åsikter om PPM? Ska vår pension styras av hur börsen går upp och ner? Måste man vara intresserad av aktier för att få en bra pension?" Och vad svarar Sahlin?

Om arbetslösheten är hög blir det svårare att klara pensionerna. Därför är det så viktigt för alla i Sverige att investera Sverige ur krisen. Du skall inte behöva vara aktieexpert!
Sahlins åsikt om pensionssystemet är alltså:
- Vi kommer inte att "klara pensionerna".
- Alla andra än staten måste med sina pengar lyfta Sverige ur kris och elände. På egen risk, förstås.
- Om du inte vill välja själv så kan AMF Pension göra jobbet.
- Jag har inga åsikter om PPM. Jag vet inte om pensionen ska styras av börsens utveckling.

Man kan också undra varför Sahlin svarar som hon gör när frågan gäller arbetslösheten och sjukförsäkringen:

Sverige behöver investera i välfärden och utbildningen och stötta de små företagen. Dessutom behöver industrin ett bättre stöd. Försäkringarna skall tillbaka till 80 %!
Företagen alltså, är svaret på vad Sahlin tycker om arbetslöshet och sjukförsäkring. Vem ska rösta på henne, egentligen? Hur seriösa låter hennes resonemang? Åt vilket håll vill hon driva Sverige, åt mitten? Från vilken position då? Å andra sidan skriver Sahlin på DN Debatt att partiet nu driver pensionsfrågorna. Bra, för pensionärerna behöver uppenbarligen den här debatten. Men det är skattesänkningar som står i fokus. "Vi vill sänka skatten tre gånger mer än vad borgarna åstadkommit", kräver Sahlin med sina riksdagskamrater Thomas Östros och Veronica Palm. "Får vi med oss borgarna på det?"

Det enda förmildrande i sosseriets topp är de korthuggna skrivningarna om att kommunerna måste ha "möjlighet att prioritera ökad grundbemanning, fasta tjänster och heltid" i äldreomsorgen. Annars är de socialdemokratiska dagskraven lika lite framåtsyftande som regeringens egna. Orättvisan, i dessa socialdemokraters universum, ligger inte i skillnader pensionärer emellan, utan mellan pensionärer och yrkesarbetande, då ju de förra beskattas hårdare. Det är inget resonemang man skapar oppositionspolitik av.

4 kommentarer:

Ung vänster trollhättan sa...

Nisse:

1. Sossarna påstod under uppgörelsen att det inte fanns pengar att upprätthålla ATP-systemet och därför var PPM nödvändigt. Stämmer detta?

2. Är det möjligt att återinföra ATP-systemet? Om nej, vad är då alternativet till PPM?

3. I DN-artikeln vill sossarna ändra på PPM-systemet, inte AVSKAFFA det. Varför fortsätta bygga på ett system som uppenbart inte fungerar?

4. Enligt min synvinkel kan Sahlin direkt klassas som nyliberal av det jag sett och hört kring henne (budgettaket, riskbanken, privatiseringar etc). Det är alltså meningslöst att spekulera kring hennes regeringsdrivna kursändring. Högerpolitiken kommer att fortsätta med några smärre justeringar.

Nisse Sandqvist sa...

1. Nej, givetvis var just själva PPM-systemet inte nödvändigt och det sa sossarna heller inte (uttryckligt). ATP-systemet höll på att bli underfinansierat, men det är en annan sak. Däremot ville man, som Johansson och Persson skriver i sin artikel, på systemnivå för all framtid freda det som gick av pensionerna, så man slapp borgerliga angrepp på dem. (Med inget mindre än att man införde ett borgerligt pensionssystem, kan vi som vänster säga.) Men tanken var att ett stabilt, finansiellt uthålligt system var det bästa för Sverige. Och nu bryter alltså borgarna sina delar av överenskommelsen - så mycket för den stabiliteten...

2. Det är nog svårt att återinföra ATP-systemet enligt dåvarande regler. De 40-talister som är på väg att gå i pension har under sina bästa år faktiskt tjänat rätt bra överlag, och om de ska få en lika schysst pension räcker pengarna inte till, så då får vi ta ur statsbudgeten. Och då måste vi komma med socialistiska förslag som att låta staten/AP-fonderna äta sig in i näringslivet för att få nog med resurser att täcka pensionsåtagandena. Och det vill vi väl inte?! ;-) Det mest realistiska alternativet tycker jag är att sossarna omprövar sin nuvarande uppfattning om att det är rätt schysst att låta pensionerna vara avhängiga börsutvecklingen, för att återgå till en klassiskt socialdemokratisk allmän pension. Det var väl typ det dom ville ha, nån gång i tiden, sossarna - och det kan i alla fall jag skriva upp på som ett första steg.

3. Ja, varför fortsätta? Sossarna menar ju att stabilitet är politikens högsta värde. Men de fattar inte att ingen annan respekterar denna stabilitet, då klasskamp pågår för fullt. Det Morgan Johansson föreslår är plan 1 b, alltså att omförhandla nuvarande system i mer progressiv riktning. Mona Sahlins linje är 1 a, det vill säga full fart ingenstans och låtsas inte uppfatta problemen. Sossarna skulle behöva fler 1 b-anhängare för att komma till, just det, 2 a, som innebär att man kommer på nånting som ersätter PPM-systemet. Kanske i samarbete med V och MP, hur instabilt det än kan kännas.

4. Sahlin är mer inkompetent än hon är höger, även om hon visst tillhör partihögern. Fast jag vill inte kalla det högerpolitik, som massor av schyssta sossepartimedlemmar kämpar för. Om vi dessutom ser framför oss en oändlig framtid av högerpolitik (ibland med smärre justeringar, ibland utan) så tycker jag också att det känns mycket dystrare att kämpa vidare. Vi kämpar för socialism i största allmänhet och för en stark vänsterregering i parlamentariska sammanhang. Nu gäller det att tvinga ner sosseledningen från sina höga hästar, men inte genom att kasta fula ord och förolämpningar på sosseriet utan genom att öka trycket ut- och underifrån.

Erik Berg sa...

Bra artikel! Tack!

Petter sa...

1.Det här är en av mina käpphästar, alltså ATP-systemet var mycket bättre än dagens PPM-system det är väl i stort sett alla överens om och det har jag sagt sen PPM-infördes. Dom som tjänar pengar är banker och fondbolag.ATP-systemet hade gått att reformera man behövde bara justera lite procentsatser. Pengar finns alltid man kan referera till dom 100 miljarder vi sänkt skatterna med sista året.Det förekomm ganska mycket interna diskussioner i sossarnas partidistrikt inför beslutet om det nya pensionssystemet och majoriteten distrikt var för ett reformerat ATP men kördes över av partiledningen (med var det Ingela Thalen i spetsen?)