Skär inte i onödan, skär i nödan

Östersund står inför dramatiska budgetförändringar till det sämre under kommande år, skriver tidningarna (här, här). Enligt dessa uppgifter ska uppåt 90 miljoner kronor läggas i "besparingar" på våra gemensamma verksamheter. Skriverierna utgår från förslag som tjänstemän i de olika förvaltningarna har lagt, utifrån ett uppdrag om att skära bort tre till fyra procent av alla verksamheter. En del har tagit i mer, andra har inte "orkat" ända fram.

Först av allt kan det vara bäst att tydliggöra hur situationen ser ut: Östersunds kommun har en urstark ekonomi. Få andra kommuner har det lika gott ställt med ekonomin som Östersunds. Vi har inte bara gått med överskott det senaste året - vi har dessutom samlat ihop så mycket pengar under föregående år att vi i princip slipper låna till vår pensionsskuld. Vi har dessutom en relativt god välfärd för kommuninvånarna och samtidigt lägre skattesats än många andra kommuner.

Vad som nu sker är att vi går mot ett underskott. Underskottet 2012 beräknas till cirka 35 miljoner kronor, en rätt blygsam summa om man ser till kommunens omsättning som ligger på runt 3,5 miljarder kronor. I botten ligger en konjunktur som inte riktigt är vad den borde vara - i sin tur framför allt en effekt av återhållsamhet i samhälleliga investeringar, eller på ren svenska borgerlig nedskärningspolitik.

Det kanske mest olyckliga med den diskussion som nu kommer är att man utgår från förslagen ungefär som om de vore tagna beslut. Så är det inte. En kommun är inte, och ska inte vara, en organisation där tjänstemän lägger förslag - vilka som helst - och folkvalda politiker beslutar om dem som en ren formsak. I en kommun ska underlag till beslut, precis som i alla andra sammanhang, vägas i politiska diskussioner där styrkor ställs mot svagheter.

Jag har ett antal synpunkter på förslagen hittills:

1. Vi måste inte hitta "besparingar" på 90 miljoner kronor 2012. Uppfattningen att kommunen måste gå med 60-70 miljoner kronor i överskott varje år ("god ekonomisk hushållning är ett lagkrav", som ekonomidirektören uttrycker det) är en vantolkning av kommunallagen. Kommunens ekonomi går mot en dipp, som vi rimligtvis inte kan låta de mest utsatta invånarna betala med direkt försämrad välfärd. Det underskott som vi kan förutse 2012 är i storleksordningen 35 miljoner kronor, och det måste vi däremot arbeta bort.

2. De 35 miljoner kronorna är i runda slängar vad en rödgrön regering skulle ha gått in med för det här året (40 mkr enligt tidigare utsagor). Det bör göras klart dels att regeringens sänkta statsbidrag är en viktig bakomliggande orsak till underskott och nedskärningar, dels att de nedskärningar som görs ska viktas mot behoven. Om anställda måste sparkas och verksamheter läggas ned, får det inte slå mot dem som saknar röst att säga ifrån med.

3. Vad gäller skolan har vi problem oavsett hur vi gör. I Östersunds kommun finns - bland annat på grund av en ohejdad friskoleutbyggnad, men också till följd av minskade barnkullar - en kapacitet på 7 500 skolplatser åt knappt 5 900 skolbarn i grundskolan höstterminen 2012. I gymnasieskolan går vi från 2 300 elever till 1 650 på fyra år. Här måste vi helt enkelt komma överens med lärare, föräldrar och elever i kommunen om hur vi på bästa sätt slår ihop skolor så snabbt som möjligt, för att kunna satsa på bättre kvalitet i de kvarvarande skolorna. Här handlar det om att skära ner i verksamheten eftersom behovet minskar.

4. Från flera håll föreslås privatiseringar som nedskärningsmetod. Det heter inte privatisering utan något annat, som "upphandling med externa utförare", men principen är densamma. Privata företag skär bort kostnader och gör jobbet för mindre pengar. I förslagen utgår våra tjänstemän från att all privatisering ger 10 procent i besparing. Med andra ord skulle vi lösa våra ekonomiska bekymmer om vi privatiserade äldreomsorg och exempelvis LSS-verksamhet för 350 miljoner kronor. Riktigt så stora summor diskuteras inte nu, men nästan.

Privatiseringarna är kanske de galnaste av förslagen som väckts, jag tror att få kommuners ledande politiker lika ogenerat underkänner sin egen verksamhet. Det brukar heta att i den här kommunen privatiserar vi aldrig av ideologiska skäl. Frågan är om man kan göra sådan skillnad; kan man verkligen göra ett politiskt ställningstagande utan ideologiska överväganden? Nej. Att privatisera är att ta ställning, mot det gemensamma och för marknadsprinciper. Jag har blivit invald i Östersunds kommunfullmäktige på ett mandat att under alla omständigheter slåss för vår gemensamma välfärd. De partierna är många, som står till höger och driver på för mindre demokrati i samhället. I mitt parti är vi lika konsekventa som vi är resonabla: Demokrati måste vara det som präglar välfärden, inte bara på papperet utan i varje del av utförandet - och då kan vi inte förlägga utförarrollen till bolag med säten i skatteparadis. Då kan vi inte frånhända oss möjligheterna att organisera välfärden tillsammans med brukare och anställda, till bolagsdirektörer som ännu mer tänker i termer av "god ekonomisk hushållning" än våra egna kommundirektörer.

Menar vi allvar med våra ambitioner om välfärden - och det gör åtminstone jag och mitt parti - så är det nu dags att ta ett politiskt helhetsgrepp om välfärden och omforma den enligt demokratiska principer. Vi måste ta reda på vad det är som brister i vår kommunala organisation och våga ta tag i de problem vi hittar. Att lämna pengarna i en påse till privata företag för att fixa vår välfärd är bara inte rimligt. Vi får aldrig låta politisk feghet leda till att kommunen tappar kompetent personal och en sammanhållen organisation i jakt på besparingar i marginalerna.

5. Som vårt kommunalråd Katarina Nyberg Finn skriver finns det stora fördelar med den modell som Östersund väljer, där man strävar efter ökad öppenhet när vi diskuterar budgeten för nästa år. Hon konstaterar:

Tjänstemännen har tagit fram besparingsförslag till oss förtroendevalda där vissa förslag är bättre och mer realistiska än andra. (Att sluta servera mjölk till skolbarnen tillhör de sämre). Såväl majoritet som opposition ska ha samma information för det stärker den viktiga politiska diskussionen och stärker de demokratiska formerna.

Samtidigt måste jag säga att vi inte är i hamn med just de demokratiska arbetsformerna. Vi ledamöter i fullmäktige har haft mycket kort tid på oss att diskutera förslagen, övergripande inriktningsbeslut fattade vi i majoriteten redan efter att ha bläddrat i handlingarna ett par timmar. Därtill är tjänstemännens underlag extremt fattigt på sina håll. I klartext är det många saker som vi politiker förväntas ta ställning till, som vi inte har någon rimlig uppfattning om ännu.

Därför är det nu fullständigt nödvändigt att vi förtroendevalda och alla anställda inom, och berörda av, kommunens verksamheter får chans att diskutera tillsammans kring läget för kommunen. Redan innan vi diskuterar nedskärningar vet jag att många har behov av välfärdsinsatser - det kan vara fråga om sjukrehabilitering, specialpedagog eller handikappanpassad närmiljö - men inte får det. Om pengar ska sparas måste det ske på villkor att vi lyssnar mest på dem som annars sällan hörs.

6. Vi jobbar för och räknar med att kommunen ska växa och ha 65 000 invånare om några år. Det är en ganska dålig strategi att nu beställa en mindre kostym åt denna växande kropp, att skära ner medan vi bygger ut. Snarare borde vi se vilka de framtida behoven kommer att vara, och planera så alla hänger med. Vi har redan beslutat om storsatsningar på skolan, äldreomsorgen och idrotts-/fritidsverksamheten. En rimlig fortsättning vore att genomföra breda satsningar för att höja servicegrad och kvalitet i till exempel kollektivtrafiken (fler avgångar, lägre priser) och kommunägda byggnader (energieffektiviseringar, flexibla övergångar mellan förskole-, skol- och omsorgsverksamhet). Vill man göra besparingar är det bättre att planera smartare än att skära ner.

Jag kan säkert skriva hur mycket som helst om kommunen. Det är intressant och en väldigt spännande utmaning, när vi nu ger oss in i diskussionerna under våren om nästa års budget. Men riktigt roligt blir det först när fler utanför "de politiska kretsarna" engagerar sig. Först när de undersköterskor som sitter inne på idéerna om hur man bättre kan lösa bemanningen har sagt sitt kan vi folkvalda fatta bra beslut. Jag hoppas att tidningarna tillåter sig att fördjupa rapporteringen om ekonomin, så vi slipper de ändlösa mängderna kommentarer av typen "Skamligt" och "konstiga förslag". Ska demokratin funka måste folk få veta hur läget faktiskt ser ut.