Det händer i Venezuela

Just nu är Att Förändra Världen-kursen på sin praktik i Venezuela, så allt jag snappar upp i media om landet blir högintressant. I dag läser jag om en ruggig flygolycka med nästan 50 dödsoffer, som ska ha inträffat vid Méridas flygplats. När jag var i Mérida för exakt ett år sedan var flygplatsen en av de saker som fascinerade mig mest. I en stad omgiven av 5 000 meter höga bergstoppar har man klämt in en hyfsat stor flygplats i den plana delen av dalen. Rena eländet att ta sig till och från som pilot, antar jag, och tydligen är det lätt att misslyckas.

Mérida med flygplats, fotad från världens högsta linbana.

Att Förändra Världen-kursen har också en blogg, där de berättar om en del av de äventyr som händer längs resans gång. Det är mycket kul, men också många viktiga reflektioner och iakttagelser om Venezuela och venezuelanerna. Noteras kan bland annat att priserna sedan förra året har stigit med uppåt hundra procent och att det för tillfället mobiliseras för fullt inför lokal- och regionalvalen. Dessutom verkar karnevalen ha varit en mer spännande upplevelse för årets deltagare än den var när fjolårets kurs var där.

Petter genom Zizek om våld

2006 hade Slavoj Zizek en artikel i Aftonbladet Kultur om "subjektivt våld" och "objektivt våld"; ett resonemang som äger stor giltighet och innebär stor olust för den som når insikt om det (jag skrev uppskattande om det).

I dag skriver Petter Nilsson (bloggar på Petter Partikulärt) på SVT Opinion om denna syn på våld som nutidens liberaler inte accepterar.

Det är, i den vardagliga debatten, mindre våldsamt att låta den en person svälta ihjäl i enlighet med rådande egendomsförhållanden än att ifrågasätta dem genom att ta av överflödet och fördela det till de svältande.

Stöld är således mer våldsamt än döden genom svält. Strejk är mer våldsamt än invaliditet genom arbetsskada. Att paja en ruta är mer våldsamt än att stödja den etniska resningen på västbanken osv.

Det stora problemet när vårt våld ifrågasätts är helt enkelt att det våld på vilket det liberala samhället bygger varit så effektivt i sitt osynliggörande av sig självt. Därför är det svårt att övertyga människor om att status quo är ett våldsamt tillstånd.

Fredrick Federley (c) är en försvarare av det objektiva våldet som känner sig påhoppad av Petters artikel. I ett blogginlägg, på samma intellektuellt handikappade nivå som tidigare Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten, slår han ut sina liberala taggar mot "gatuvåldsromantikern". Petter själv krossar detta minst sagt läsvärt, där han i sitt svar till Federley förklarar närmare på vilket sätt den hegemoniska borgerligheten legitimerar och bortförklarar "sitt" våld:

Johan Ingerö kan uppmana krogägare att ta till våld mot syndikalister, Federley får tycka att det är “fullt rimligt att Israel tar till våld”, Mauricio Rojas kan diskutera Pinochets förtjänster osv. Men egentligen är det inte heller det jag pratar om. Jag pratar om det faktum som inleder min text, att fattiga människor lever flera år kortare än rika människor i detta land. I Sverige. Idag. Det är ett våldsamt tillstånd.

Våld är våld, bara så mycket finare maskerat i maktens regi.

Något om miljön

Earth Policy Institute har jag tidigare refererat till, som en spännande källa till fakta om miljön och världens naturresurser. Nu har nya siffror kommit, som ger en hum om hur illa naturens tillgångar faktiskt nyttjas. Några fakta:

- Sju av de senaste åtta åren har världens konsumtion av spannmål överstigit den totala produktionen. I dag används 20 procent av Förenta staternas spannmålsskörd till produktion av etanol för fordonsbränsle. Spannmålsodlingarnas avkastning ökade hälften så snabbt på 1990-talet som på 1960-talet.

Med andra ord står vi sannolikt inför en period av matbrist med höga världsmarknadspriser på mat och därmed ökande mängder undernärda och svältande. I dag börjar undernäringen öka i relativt välmående länder som Mexiko och Indonesien. Maten fördelas än i dag åt dem som efterfrågar den till högst pris - västvärldens bilister - och inte åt dem som har störst behov av den. Marknadens osynliga hand är förfärligt synbar för vissa människor.

- De åtta varmaste åren som någonsin uppmätts på vår planet har alla infallit den senaste tioårsperioden. Världens ekonomiskt brytningsvärda tillgångar av metaller som bly, tenn och koppar kommer att vara uppgrävda om 25 år med nuvarande ökning i brytningstakt. Det tillverkas 110 miljoner cyklar och 49 miljoner bilar per år.

Om världens samlade bilproduktion låg på 4,9 miljoner bilar skulle det vara hållbart. Men nybilsproduktionen minskar inte, den ökar - bara i Sverige 2007 gläds industrin och ekonomijournalisterna åt en ökning av försäljningen med drygt åtta procent. Hållbart vore kanske en minskning med tio procent, och en årlig nybilsförsäljning på 30 000 bilar istället för 300 000. Att folk i raskt accelererande takt väljer att färdas med den ur miljösynpunkt förkastliga bilen är något fullkomligt självklart och acceptabelt i vårt land i dag. En liten ljusglimt fick vi i går på Rapport, där Klimatberedningens förslag till järnvägssatsningar presenterades. Ljuset släcktes som tur är av Fredrik Reinfeldt, som i dag konstaterar att det skulle behövas åtminstone 50 miljarder kronor till för att genomföra förändringarna. Och varför satsa pengar på sånt, när man lika gärna kan få nya bilförsäljningsrekord för pengarna?

Det kan inte vara meningen att världens ekonomi ska fungera på det här sättet - att fattiga ska bli utan mat som en konsekvens av att rikare länders makthavare vägrar ändra synsätt. Fler och fler organiserar sig i de fattigare länderna för en värld bortom hungerstrejker och slavarbeten, för en värld där de själva sätter dagordningen för ekonomin. Hoppas att folk också här i Sverige börjar agera i detta sitt kollektiva egenintresse.

Fobi för Kuba, en nuliberal åkomma?

Det är nåt med liberaler och sjuklig avsmak för Kuba. Jag vet inte vad. Kanske är det deras tidigare tilltro till landets progressiva utveckling omedelbart efter revolutionen 1959 som, såhär ett halvsekel senare känns lagom fräscht, får dem att deklarera sitt äckel med jämna mellanrum.

Nu är det dags igen. Frida Johansson-Metso från Liberala ungdomsförbundet avslöjar att Kuba är fattigt bara någon meter från turiststråken. Och som vanligt nämns Ung Vänster i diskussionen om det horribla Kuba, denna gång har en medlem skrivit någonting om valen på Kuba och jämfört dem med andra valsystem - vilket såklart är helt världsfrånvänt och förtjänar krönikeutrymme i Göteborgs-Posten.

Jag åker till Kuba om en månad. När jag kommer hem ska jag vederlägga Johansson-Metsos galla och försöka bota nuliberalernas feberfrossa.

Innan dess ska jag ägna mig åt att blunda för den fattigdomens misär som breder ut sig i efterdyningarna av internationell kapitalistisk skövling.

Ny islamofobidebatt

Sällan blir debatter så angelägna och skarpa som när Andreas Malm lyfter frågan om europeisk islamofobi i den senaste debattrundan i DN. I denna runda ställer sig de moderna "nuliberalerna" på barrikaderna - helt förväntat - på islamofobernas sida, oförmögna att inse sina åsikters betydelse i sammanhanget.

Debatten inleddes när Malm i en introducerande artikel redogjorde för den så kallade Eurabienlitteraturen. Nyfascistiska skribenter fabulerar med välsignelse från västvärldens härskare historier om hur islam har tagit över Europa. I en av de mest spridda av dessa eurabienböcker, skriven av Bruce Bawer, citeras svenska nuliberaler som Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten. Dessa har uttalat sig om Sverige som en "enidéstat" (Norberg; med resonemanget menar han att inget annat än socialdemokratins (främst ekonomiskt) osunda idéer kommer till tals) respektive om den svenska politikens förhållningssätt till invandrarkulturer som undfallande (Demirbag-Sten). Det är fullständigt självklart att en galenpanna med den ståndpunkten om muslimer att de kommer till Europa för att förslava européerna kommer att använda taskiga retoriska exempel som Norbergs och Demirbag-Stens i sin hatpropaganda.

Man kan då som liberal reagera på olika sätt när detta lyfts till debatt på kultursidorna. Antingen kan man i en replik förtydliga vad man egentligen menar med de citerade resonemangen och kraftfullt ta avstånd från den rasistiske författarens vantolkning av desamma. Eller så kan man - som nuliberalerna Norberg och Demirbag-Sten gör - gå till rasande attack mot i första hand debattskribenten Malm, i andra hand DN:s kulturredaktion, utan att med ett ord beröra den islamofobi som debatten handlar om.

Om vi är islamofober bara för att vi citeras i boken är även Malms tidning islamofobisk, eftersom Bawer också citerar en artikel ur Dagens Nyheter. Ingenstans ger vi uttryck för sådana åsikter som Malm beskyller oss för. Det vet han också, för sammanhangen anges i Bawers bok. Malm ljuger alltså ogenerat och oprovocerat för att förnedra oss. Det må vara hänt. Den som har svaga argument sprider gärna smuts. Men det stänker rejält på den tidning som publicerar det.

På detta svarar Andreas Malm lika skarpt och koncist som vanligt:

Om någon gav ut en bästsäljare om att muslimerna tar makten över Europa och förvandlar kontinenten till ett inferno, och tog mina texter till intäkt för att denna process är värst i Sverige, skulle jag bli förfärad. Jag skulle ta skarpast möjliga avstånd från ett sådant verk. Norberg och Demirbag-Sten tycks dock inte ett dugg bekymrade över att Bawer svärtat ned deras rykte. I stället är de arga på mig för att jag berättat det.

På sin blogg beklagar sig Norberg över att jag "skåpar ut Bruce Bawers bok 'While Europe Slept' som ett islamofobiskt och rasistiskt debattinlägg". Som om det inte vore just det. Han har uppenbarligen läst bokens vildsinta fantasier: om detta icke ett ord.

Delvis tycker jag att det här är en underhållande uppvisning av den intellektuellt handikappade svenska borgerlighetens kamp mot en överlägsen motståndare. Men det är också ett bevis på att rasismen står så pass stadigt i Sverige att makthavarna och dess ideologer inte behöver diskutera den i sak utan med rak rygg kan kritisera antirasisters rätt att ens lyfta diskussionen.

Även nästa steg i debatten tar Andreas Malm initiativ till, när han kopplar den av Europas styrande uppmuntrade islamofoba idéproduktionen till de nyfascistiska partiernas framväxt i Europa.

Den organiserade islamofobin lever i produktiv dialektik med Västerlandets borgerliga offentlighet. Dess centrala doktriner sipprar ned från de högsta nivåerna: muslimer är farliga i sin egenskap av muslimer, de står i motsättning till sådana värden som jämställdhet, tolerans och yttrandefrihet, som de hotar, de skiljer sig i grunden, till sitt väsen från européer och de strävar efter makt.

Som Expo framhåller är denna islamofobi, trots att den alltmer genomsyrar även vårt lands politiska klimat - eller just därför - ett bortglömt ämne. Den omtalas sällan, utforskas, bevakas, bekämpas inte aktivt. Något effektivt motstånd mobiliseras inte i den borgerliga offentligheten, men knappast heller av andra krafter.

Att läsa Malms artiklar borde vara obligatoriskt.

Timbuktu

En kulturens välgörare som förtjänar mycket uppmärksamhet är Timbuktu. Jisses, det här är så skön musik så... Ja, jag vet inte vad. Det svänger och gungar och Timbuktus framträdande på Yran -07 var det bästa av alla. Så är det. Därför vill jag tipsa hela världen om några klipp från YouTube, med extra dimensioner till den redan feta musiken. Först ut, från 2007 års P3 Guld-gala, en grym variant av Karmakontot:



Fetaste moderna fredsfunkproggen med Peps Persson:



Till sist så ett ordentligt funky klipp från norska Først & Sist:



Många nödrim och alltför nära popträsket för att ha street cred - javisst - men Timbuktus musik äger min tidiga morgon bigtime!

Körkort lagom till VM

I morse klarade jag av min uppkörning, så nu kör jag bil alldeles på egen hand. Haha. Och det skulle inte ha suttit fel med en bil i kväll: VM-invigningen innebar att 20 000 personer skulle in i och ut ur Badhusparken på ett par timmar. Alla stadsbussar var sprängfyllda och jag fick köa i 45 minuter innan jag fick plats i rätt buss. Över huvud taget kändes VM-invigningen som ett arrangemang avsett för kanske 5 000 åskådare, vilket innebar att hälften inte hörde eller såg vad som försiggick på scenen. Ja, sannerligen, sport suger.

För övrigt noterar jag att Naomi Klein på senare år har fått en upphottad stil, jag gissar att hon har lagts under kniven ungefär lika lite som drottning Silvia. Tänderna är rakare och vitare, ansiktsdragen karakteristiskt "stramare". Nåväl. Kändisskap har sitt pris. Formulera imperialismens doktriner kan hon i alla fall. Se och lär:

Vote Hillary!

Jag ställer mig härmed på Hillarys sida i valkampen.

I och för sig stödde jag Hillary redan för drygt två år sedan, men nu känns det som att hon har hittat hem. Jag menar, hon har pengarna, åldern inne och rätt make.

Med Hillary Clinton som president kommer barnen att dansa lyckliga, glassen blir godare och så får alla jämtlänningar och nordkoreaner två tusen kronor mer i månaden. Det blir hillary-ous.

Fest med SJ!

I veckan har jag fört ett lågintensivt krig mot SJ. Deras sätt att kommunicera med oss resenärer upphör aldrig att förvåna. Visst kan man råka ut för enskilda människor i kundtjänst som faktiskt lyssnar på en och fixar den information man söker. Men mönstret är att den man får svar av hänvisar till nästa del av kundtjänst. Exempelvis får man veta att man ska ringa kundtjänst, om man har skickat dem en skriftlig fråga. Och ringer man kundtjänst får man veta att man ska hålla koll på sj.se.

Följande svar fick jag i kväll från kundtjanst@sj.se:

Tack för ditt mejl.

För att få svar på din fråga är du välkommen att ringa vår telefonbokning på telefonnummer 0771-75 75 75, tonval 1 för inrikesresor. Öppettider; M-F 06.00 - 22.00 , L-S 08.00 - 22.00

Med vänlig hälsning

SJ AB
Birgitta Lindén

Kundtjänsts svar gör mig lite sur. Varför då? Mitt genmäle får tala:

Hej!

Nu minns jag inte exakt hur jag formulerade mig i mitt första meddelande, men för att förtydliga mig kan jag här skriftligen redogöra för mitt ärende:

Den 23 mars går min planerade resa mellan Arboga och Östersund, via Stockholm. Eftersom både nattåget och den fem timmar långa bussresan mellan Mora och Östersund - vilket är de två alternativ som SJ:s bokningssystem för tillfället erbjuder mig - är uteslutna för min del är jag angelägen om att få en billig biljett med det X2000-tåg som enligt den speciella påsktidtabellen ska anlända till Östersund 19.52 på kvällen den 23 mars.

Sedan i mitten av januari har jag resultatlöst sökt denna resa, som ju enligt tidtabellen finns, på sj.se. I måndags ringde jag till SJ för att höra hur det egentligen ligger till. De två första operatörerna som jag pratade med försäkrade att någon sådan resa inte fanns. Tredje samtalet gav dock utdelning; hon tog sig tid att höra med sina chefer om hur det egentligen förhåller sig med denna X2000-avgång med nummer 576. Efter två timmars telefonkö och dialog med tre olika kvinnor i telefonbokningen fick jag nu veta att det har blivit fel i bokningssystemet: en miss har gjort att den sista delsträckan, den mellan Sundsvall och Östersund, inte har matats in ännu. Enligt denna information skulle felet dock vara åtgärdat inom de närmaste två tre dagarna.

I tisdags, onsdags, torsdags och fredags har jag så stämt av med sj.se förmiddag såväl som kväll, för att kanske, möjligen hinna knipa åt mig de billigare biljetterna. Men ännu i går, fredag, fanns alltså inte resan tillgänglig för bokning. Därav min skriftliga fråga via kontaktformuläret på sj.se. Jag tänkte att om de inte har koll när jag ringer och undrar, så kanske kundtjänst kan göra sig besväret att kolla hur det går med mitt ärende när jag skriver och frågar.

Mot bakgrund av ovanstående måste jag få ställa en följdfråga. Jag vet inte om du vill besvara den själv eller om den kanske lämpligast skickas högre upp i företagshierarkin - fjolårets "Årets chef" Jan Forsberg skulle allt få veta vad framgången med omstruktureringar i SJ kostar oss kunder! - men jag finner den ändå intressant. Är det er uppgift som svarar på skriftliga frågor från sj.se att hänvisa mig som kund till att sitta i telefonkö i 20 minuter till för att mötas av ännu en telefonlisa som inte vet svaret på min fråga?

Med vänlig hälsning
Nisse Sandqvist

Såhär håller vi på och larvar oss, jag och de anställda på SJ:s kundtjänst. Jag ser framför mig verkställande direktör Jan Forsbergs kreativa kundtjänstavdelning, där de kreativa medarbetarna skickar kreativa svar till de luttrade stackars resenärerna. Och miljonerna bara väller in i företaget, i värkarna efter SJ:s pressande interna sparprogram.

Uppdatering: I dag, söndag, kom ett klargörande från en annan kundtjänstmedarbetare.

Tack för ditt mejl.

Då har jag stött på igen och hoppas att vi ska ha avgången i bokninssystemet snart.

På grund av banarbetet så är det buss från Stockholm (cityterminalen) - Upplands Väsby under perioden 080321 01.00 - 080324 12.00 .

Det är inte vår policy att hänvisa våra kunder från mail till telefon om det är något som kan göras direkt via mail så ska vi göra det.

Med vänlig hälsning

SJ AB
Lena Becker-Johansson

Fortfarande går alltså resan inte att boka, men nu vet jag i alla fall att det inte är policyenligt av kundtjänst att inte bemöta kundernas frågor. Häftigt! Kanske kommer jag ändå, någon gång i en avlägsen framtid, att kunna omvärdera min syn på SJ.

Uppdatering 2: I dag, onsdag den 6 februari, har resan blivit tillgänglig och är nu bokad. Det gick ju både fort och lätt!