30 oktober 2006

Läskigt på flera sätt

I natt satt jag uppe och kollade på olika resealternativ till Venezuela och huvudstaden Caracas. Antingen åker man via Paris eller så åker man via Atlanta i Förenta staterna. Vad jag skulle finna coolast behöver inte skrivas ut här. Oavsett resväg kommer man inte undan billigare än 7 500 kronor tur och retur på ordinarie biljett.

På skolan såg vi en propagandafilm för den bolivarianska revolutionen i Venezuela - Venezuela Bolivariana: pueblo y lucha de la IV guerra mundial (ungefär "Venezuela Bolivariana: folkets kamp och det fjärde världskriget") - gjord av mediakollektivet Calle y Media. Rätt schysst peppfilm.

Sent i kväll blev jag dock varse sämre grejer. En kille tvärnitade sin bil strax bakom mig på Möllevångstorget och ropade på mig. Han undrade om jag ville köpa sprit eller knark, som han hade i bilen. Nä, sa jag, och ringde diskret polisen. Sen följde jag honom i ögonvrån i en kvart, innan jag såg en polisbil komma körande. Jag sprang fram till den och började prata: ingen av poliserna hade blivit ditlarmade, trots att det var en god tid sedan jag hade ringt 112. Till råga på allt mötte polisbilen langarens bil cirka 20 sekunder innan jag hann fram till dem. Jag gav poliserna registreringsnumret - de verkade grymt tacksamma och hjärtligt intresserade - igen (jag hade ju ringt om det) och gick tillbaka till torget för att leta.

Jag såg bilen köra förbi torget ett par gånger till, men ingen fler polisbil syntes till. Så kan det gå...

29 oktober 2006

Läskiga Larsar

Jinge beskriver kunnigt Kriminalvårdsstyrelsens generaldirektör, efter ett utspel i kriminalvårdens tidning. Jag tänker inte skriva långt och skakande om hur fascistoida idéer som Lars Nyléns sprider sig inom kriminalvård och polisväsende, utan hellre om ett fint collage som jag gjorde på gymnasiet.

Med hjälp av Paint satte jag ihop en mosaik med åtta stycken Lars - Lars av alla slag. Lars Leijonborg, Lars Adaktusson, Lars Nylén, Lars Winnerbäck, Lars Bäckström, Lars Ohly, Lars Hillersberg... Lars är ett roligt namn.

Den bilden kommer jag nu att tänka på. Vilken soppa!

Repression är ett annat ord som känns hemskt aktuellt. I kväll har jag sett en dokumentär om Pakistans mullor och konflikten mellan fundamentalistiska och mer sansade muslimer i landet. Och så har jag läst om regeringens 16 svek i tidningen ETC. I Flamman står det också om Tjeckiens kommunistpartis ungdomsförbund, som upplöses i strid med alla demokratiska principer, och om ett Polen där de minimala möjligheterna som i dag finns att göra abort håller på att försvinna. Mörkt i en mörk årstid. Men Herman och modern får minsann åka till Teneriffa, jaja! Det ska jag också, fast till Venezuela, för fjorton tusen. Tjohooo!

Lars Leijonborg är äcklig.

28 oktober 2006

Klasskänsla

Det enda som är vidrigare än den svenska överklassen är dess politiska ombud i riksdag och regering. Den motbjudande given från regeringen är lika bra för de rika svinen i Djursholm som den är dålig för de fattiga arbetslösa i Rinkeby. Med anledning av detta sitter jag i kväll och mår dåligt.

Jag har varit på inflyttningsfest i en tvårummare i bostadsrättsföreningen Jämlikheten (en förening som namnet till trots valt att spärra in kvarteret i höga staket; det ligger rätt nära Rosengård). Nu kommer, vid sidan av politiska besked som säger att hyresrätter är djävulens påfund, också juridiska besked om att hyresgäster gör bäst i att lämna kommersiellt intressanta områden. Nya moderatregeringen hatar hyresrätten och hyresgästerna. Den vill inte att de ska finnas om det finns en möjlighet att utnyttja lägenhetslägen kommersiellt med högre vinstmarginal.

Tidigare i dag målade jag med några andra på en banderoll för Palestina. När killen från Palestina väl får utresetillstånd blir det en fet aktionsgrej här i stan från Ung Vänsters sida. Motstånd mot den israeliska ockupationen och den rasistiska offensiven både i Sverige och internationellt is the shit framöver.

Och, för att bli lite politiskt inkorrekt, kan jag visa vad Johan mailade mig som hälsning från Krutvaktargränd i kväll:

Roligt för oss ungdomar.

27 oktober 2006

Där kom ovädret!

Runt halv två slog stormen till. Plötsligt tog vinden tag i vägskyltar, gatlyktor och annat icke-fixerat, samtidigt som det började regna rätt häftigt. Jag gick ut och drog bort järnstaketen som blåst ner på Mariedalsvägen från gatan, och la ner ett par skyltar som annars skulle ha blåst omkring.

Men nu har vädret lugnat ner sig igen. Det är 16 grader varmt ute.

Tre tankar, bara. För det första måste Expressens ledarsida i går ha hackats. Ena artikeln skuldbelade ganska hårt Israel för förtryck och ovilja till fred, den andra kritiserade narkotikapolitiken från ett rent socialt perspektiv. Har "liberal media" fått en ny betydelse, nu när vi har en mörkblå regering? För det andra undrar jag, precis som Ali, om reaktionerna från omvärlden på fientlig eld från Iran skulle ge samma notiser som attackerna från Israel. För det tredje ger Nicaraguas beslut att totalförbjuda abort - presenterat av Hanna Löfqvist på hennes coola blogg Vänster i måndags, men publicerat av TT först i dag - ännu ett skäl för FN:s medlemsländer att inte välja in landet i säkerhetsrådet.

Storm

Det blir storm, har jag låtit förstå. Kom an då, tjyvväder! Ännu är vädrets makter milda - femton grader varmt och en frisk bris är kanske inte det typiska höstovädret enligt min ringa mening - men kulmen nås tydligen först i morgon förmiddag.

Annat är det i Östersund, där mor har tagit en bild som visar hur det ska gå till när sommaren överger oss: all in for snow.

Ack, den som ändå fick vara där...

Föreningssparbanken gör ett katastrofalt dåligt resultat årets nio första månader, läser jag när jag ska kolla vad räntan på mitt konto aviseras bli efter riksbankens höjning av reporäntan i dag. Jodå, bara åtta miljarder; mindre än tusen miljoner kronor per månad. Det är skamligt att Swedbank, som företaget nu heter, inte klarar att prestera bättre. Min nya ränta? Noll procent. Otippat...

26 oktober 2006

...nära ögat i dag.

Arriva, som kör bussarna till Kvarnby folkhögskola, har en garanti: om bussen är mer än 20 minuter försenad (även om bussarna i rusningstid ska gå var femte minut kan man få vänta en halvtimme) löser resegarantin ut. För vår del är resegarantin ständigt aktuell.

I dag fick vi vänta i blåsten och regnet i 16 minuter innan bussen till slut kom. Vana som vi är hade vi redan ställt oss i telefonkö hos Arriva, men när vi sen frågade chauffören om han kände till att man får fribiljett om bussen är sen blev svaret muntert "Ja, men nu är vi bara sena en kvart.". Således fick vi betala i alla fall, och kom nästan 20 minuter senare till stan än i vanliga fall. Det är ingen katastrof - vad jag vet omkom ingen - men det är mer irriterande ju mer man får höra i ämnet.

Exempelvis hade Swebus lagt ett bud som konkurrerade med Arriva- och Connex-buden. Till en högre kostnad för Region Skåne erbjöd de nyare bussar för att säkra en högre kvalitet på trafiken. Gissa vilka regler som upphandlarna har att följa, de ekonomiska eller resenärernas?

Annars tycker jag också att det är festligt att Arriva och Connex så gärna drar ner på underhållet. Tidigare utförde man tusenmilaservice, vilket var en regelbunden och rätt hög utgift för bolaget. Nu väljer man att i stället låta bussarna haverera lite här och där, och påfallande många av bussarna beter sig knepigt (hydraulsystem som får bussen att kränga rätt okontrollerat, motorreglage som får bussen att "gunga" upp hastighet, tak där vatten rinner rakt ner på säten)... Ja, valet är upp till var och en.

Så länge man får fribiljetter som ersättning i vissa fall mildras ju eländet, men hellre ser jag ett kommunalt bussbolag som har ett helhetsansvar, är en schysst arbetsgivare och tänker på både resenärer och miljön.

25 oktober 2006

Rött skyltfönster?

I kväll har jag varit på mitt första "riktiga" partimöte i Malmö. Femtio närvarande röstade igenom den politik som ska drivas i kommunen med s och mp kommande fyra år. Lite mäktigt känns det nog allt, att det är den här politiken som kommer att bli ett slags skyltfönster för resten av landets kommuner, som visar att det går att driva vänsterpolitik mot ett blåbrunt landsting och en mörkblå regering. Om det går, vill säga.

Den största stötestenen, som inte heller är löst, har varit Välfärd för alla - ett vidrigt sosse-borgerligt program för att stigmatisera invandrare och fattiga i de fattiga bostadsområdena. Vänsterpartiet har formulerat om programmet så alla de rasistiska skrivningarna är borta. Programmet självt kvarstår dock, så nu gäller det att rösta nej ofta...

Ett fett stort problem är annars regeringen. Under fyra år har Malmö nu tagit emot stora mängder statliga medel. Med den nya regeringen väntas flera tusen färre komvuxplatser, minskade statsbidrag, radikalt minskad köpkraft och exploderande klyftor. Helt utom Malmö kommuns kontroll.

Stora demonstrationer är att vänta. Vänta bara.

Och i morgon tornar höstens livligaste oväder upp sig. Jippii! Hoppas att det blir kaos i trafiken här i stan; vi slutar ändå tidigt i skolan.

24 oktober 2006

Ingen buss bidde det...

Till Kvarnby folkhögskola går det en buss per dag, med avgångstid 07.38 från Malmö C. Jag brukar alltid ta den, men i morse var den sen, så jag tänkte ta den lite snabbare 5:an (för att slippa regnet) och byta till 35:an vid Rosengård eller Toftängen. 35:an ska vid Toftängen köra vidare som buss 52 mot skolan, så det var väl chill ganska länge. Jag klev av med några kamrater på Rosengård Centrum.

När vi hade stått där en stund kom 35:an farande. Åt rätt håll, men skyltad fel. Och den bara blåste förbi ute på vägen. Sen väntade vi. Och det kom inga fler bussar. Till sist hoppade vi på nästa buss nummer 5, och åkte ut till Toftängen, varifrån våra lärare mötte upp i bilar och skjutsade oss till skolan.

Det visar sig att 35:an hade havererat vid Persborgs station. Arriva/Connex hade inte skickat någon ersättningsbuss. Den enda bussen till skolan uteblev således. Så kan det gå, när inte haspen är på.

Hur får det bara gå till såhär?!

23 oktober 2006

Och facket skälvde...

Ljuv dramaturgi i kvällens Rapport-sändning: LO, TCO och Saco ska på möte med den borgerliga regeringen, angående a-kassan. In i konferensrummet går de leende och villiga att ta en diskussion. Ut kommer tre något chockade, härjade ordföringar; inte ens Saco-ordföranden Anna Ekström - som vanligtvis kan komma med ultraliberala förslag till regeringen - tyckte att borgarna verkade vettiga. Även om hon framför allt kritiserade regeringens förslag för dess praktiskt klumpiga genomförandegång, så verkade även den politiska biten för Sacos del vara svårsmält.

Och det är klart att en regering som lägger ett förslag som slår hårdast direkt mot arbetslösa eller deltidsarbetande kvinnor får kritik av facket. När regeringen sen slår ifrån sig med argumentet att "det är de deltidsarbetande kvinnorna som vinner mest, när de får börja jobba mer" - ja, då undrar jag om inte upploppens tid snart är här. För inte kan väl allt motstånd vanligt folk kan uppbåda sluta vid en namninsamling på nätet?

Moster Kerstin skickade ett utdrag ur Subcomandante Marcos bok "Osaliga döda", en sorts kritisk analys av politik. Med en trollkarls lite speciellt estetiska beskrivning. Jag tycker att den i stor del kan appliceras även på den sittande svenska regeringen och läget här i landet just nu:

Under ordet "perspektiv" står det att "dagordning" är ett papper som man skriver vad man ska göra på, när man ska göra det och med vem man ska göra det. Dessutom listar man vad man tycker är viktigast att göra allra först.

Alakazam förklarade att det finns två dagordningar: de mäktigas och de fattigas. På de mäktigas dagordning står det som de tycker är viktigast, nämligen att öka sin rikedom och makt. Och på de fattigas dagordning står det som vi tycker är viktigast, att kämpa för vår frihet. Och Alakazam förklarade att de mäktiga, de rika och deras dåliga regeringar vill få oss och alla andra att tro att deras dagordning egentligen är allas dagordning, alltså även de fattigas. Och att det är därför vi alltid får höra så mycket om de rikas problem och om hur viktiga just de problemen är, och att man genast borde göra nåt åt dem. På så sätt lurar de oss att se åt ena hållet, medan de i hemlighet stjäl allt vi äger och har, säljer ut vårt lands naturresurser - vattnet, oljan, elkraften och till och med människorna. När vi väl upptäcker vad som pågår, kommer de redan att ha hunnit stjäla allt som finns att stjäla. Allt medan vi såg åt andra hållet. Men det onda ligger inte bara i att vi blir distraherade, utan också i att vi förvandlar de rikas problem till våra egna. Den moderna politiken och demokratin, säger Alakazam, handlar om att få den stora majoriteten, de fattiga, att värna en liten men mäktig minoritets intressen. Den moderna politiken handlar alltså om att få oss fattiga att se åt ett annat håll, medan de andra stjäl vår jord, vårt arbete, vårt minne och vår värdighet. Och i valen förväntas vi applådera dem med våra röster. Alakazam berättade att det finns svart magi, den som demonerna utövar; vit magi, den som han och andra trollkarlar ägnar sig åt; och smutsig magi, de trick som politikerna använder.
Väl värt att ägna några djupare tankar åt. Svenska folket röstade fram den där elitens regering. Inte är det väl så att vi kanske tittar bort just nu i Sverige...?

Dråpligt värre skriver Ali i en krönika om samma borgerliga regering som tydligen styr det här landet nu.

I Rosenbad huserar samtidigt en regering vars ledande medlemmar i valrörelsen estraderat som ”det nya arbetarpartiet”. Den ”lyssnar” på de besuttnas beskrivning av samhällsproblemen, ungefär som man kan uppskatta sin egen sångröst i duschen. Den tänker därför ta bort fastighetsskatten för deras villor; avskaffa den lilla förmögenhetsskatt som de kanske betalar; med de arbetslösas försäkringspengar subventionera deras hushållerskor, i fall de skulle göra sig besväret att förlora svartarbetets flexibilitet och anmäla innehav. En slags solidarisk arbetsdelning för gemensamma intressen.
Liknande analys, lite roligare, mycket mer skrämmande. Det här är hösten 2006, den borgerliga regeringen har tryckt plattan i mattan - här ska klassorättvisorna på tillväxt!

1: Det är nu man är glad att vi inte avskaffade första maj som helgdag.

2: Det är nu folk ska ställa sig på barrikaderna.

22 oktober 2006

Åt helvete med privatiseringarna!

Den 27 september skrev Uno Kristoffersson från vårdföretaget Attendo på ÖP:s debattsida, om hur de privata företagen utvecklar välfärden. Dagarna därefter blev det stor skandal. En patient på en av privata Attendos vårdavdelningar avled efter plågsam vanvård.

Attendos vinst låg 2005 på drygt 120 miljoner kronor, i år väntas den bli minst lika god. Varifrån vinsten kommer tåls att tänkas på. För visst är det märkligt att ett företag vars "kunder" - äldre och sjuka - inte hinns med när bolagsstyrelsen ska prestera en hög vinst?

Under de 25 år som Attendo har varit verksamma, skriver Kristoffersson, "har vi sett vilken positiv effekt privata entreprenader haft på kvalitetsutvecklingen inom äldreomsorgen".

Jag vill nämna ett par områden där "kvalitetsutvecklingen" inte pressas i rätt riktning genom de privata företagens lågkostnadskonkurrens.

- Bemanning. Uppenbarligen är bemanningen underdimensionerad, när boende på ett vårdhem får ligga och dö i sin egen avföring, och de anställda inte hinner utföra sina arbetsuppgifter.

- Personalinflytande. Pressade ekonomiska ramar innebär en press på de anställda. Med konkurrensen får de anställda ännu mer intensiva arbetspass och därmed minskar chansen att känna att man gör ett bra jobb. Attendo har åtskilliga fall i sitt register, där de anställdas arbetssituation måste klassas som ovärdig.

De problem med underbemanning som privata vårdhem lider av drabbar även offentliga vårdutförare, eftersom priskonkurrensen slår mot alla inblandade. Men på en punkt sticker de privata vårdföretagens verksamhet extra hårt i ögonen: makten över pengarna. Vad gör man med de stora vinsterna?

I Attendos styrelse får fyra toppdirektörer i år miljonbonusar. En av direktörerna är lillebror till nyss avhoppade handelsministern Maria Borelius, hon med miljoninkomsterna och svart arbetskraft.

De som styr de stora svenska privata vårdbolagen hör till samma affärsmannaklass som överklassen i stort. De har sina intressen: stor vinst för företaget, med generösa aktie- eller vinstutdelningar som följd. Av våra välfärdspengar!

Våra möjligheter som medborgare, brukare i vården och anhöriga att påverka den offentliga välfärden håller på att urholkas. Vårt inflytande decimeras till valet mellan olika utförare. Den "kvalitetsutvecklingen" måste stoppas, för det är ett falskt inflytande. Det är helt galet viktigt att vi har ett demokratiskt inflytande både över välfärdens ekonomi och sättet på vilket verksamheten drivs.

Men för att få den makten är det hög tid att vi nu stoppar privatiseringarna och kräver en återkommunalisering av den välfärd som vi vill ha. Välfärden finns inte till för företagspamparna!

21 oktober 2006

It's the good times now

Jag är fortfarande på världens festhumör efter nattens Musikbyrån-maraton. Kanske eftersom jag sov 12 timmar natten innan, och eftersom jag hade bullat upp med glass, godis, chips och juice, men musiken var också helt vansinnigt bra. The Knife var outstanding. No Doubt rös jag när jag hörde, och José Gonzáles.

Peter Kadhammar har en mer bitter, men väldigt skarp, annan sak att reflektera över: SVT:s tittarfetischism. Bolaget fyller 50 och firar i kväll med en stor gala och sånt skit. Kadhammar bjuder på mycket intressant läsning.

Några bilder hemifrån känns tryggt att få. Här i Malmö är det just nu - fem på morgonen (några timmar efter det att en man sköts ihjäl i sin bil några kvarter från partilokalen) - tolv grader varmt. I Östersund är det en lite annan årstid, visar mors bilder:


Tung snö - mycket vattenkraft. Bra.


Sommaren är kvar litegrann i alla fall.

20 oktober 2006

Kolla på SVT 2!

Just nu firar Musikbyrån sitt tioårsjubileum. Det innebär helt sjukt mycket och intressant musikkultur. The Knife live halv två i natt. Ett måste! Titta!

Se även Gnarls Barkley, i Musikbyrån live, som var en helt sjukt häftig konsert.

OMG, SVT är helt sjukt bra!

17 oktober 2006

Snabba kast

I dag har jag ansökt om studielån i tio veckor. Och gått med i Ordfront.

Tjeckiens inrikesministerium har förbjudit och, i går, formellt upplöst det kommunistiska ungdomsförbundet. Förbundets moderparti fick 12,8 procent av rösterna i senaste valet, enligt Ali, och är precis som KCM under konstant förbudshot. Hur var det nu, kan vi gå hur långt som helst i kampen mot ondska och terrorism, tills cirkeln är sluten och staten själv har terroriserat ihjäl eventuell opposition?

När jag flyger hem till Östersund med SAS nästnästa onsdag kostar det tusen spänn. Tåget jag skulle ha åkt hem med till jul skulle ha kostat knappt 700 spänn, med sovplats. Problemet var att när jag ringde till SJ:s internetservice för att höra varför bokningen cepade, fick jag till svar att resan inte alls fanns. Trots att den såldes på hemsidan. Med andra ord fick jag göra värsta krångliga turschemat där buss från Stockholm blir enda alternativet om jag ska hem innan jul med julklappspengarna i behåll! Dammit! Jag vill inte åka med Y-buss! Jag hatar marknadsekonomi! Förbjud nationalekonomin i stället för de tjeckiska kommunisterna. Sila kamelerna och svälj myg...eller hur det nu var.

16 oktober 2006

Tipstajm

Den nya regeringens första riktiga budget lades fram för diskussion i dag. Moderaterna (och då de riktiga moderaterna, inte "Nya moderaterna") har lyckats köra över övriga allianspartier rätt bra. Eller är det kanske de andra som har lyckats köra över sina partimedlemmar? Hur som helst är det en budget där "k-ordet" är vägledande. Klassorättvisor.

Borgarbudgeten skjuter transfereringar och kapitalströmmar ett snäpp uppåt på klasstegen, eller "gör inkomstpyramiden högre med bredare bas".

Arbetslösa får sänkt a-kassa. Vem förlorar på det, Stefan Fölster, Svenskt Näringsliv? "De som vinner mest på den borgerliga politiken är de som har det sämst ställt; de arbetslösa som nu får gå från bidragsberoende till arbete." Just det. De arbetande arbetslösa och överklassen är vinnarna.

Regionalpolitiken får sig en törn, liksom viktigt myndighetsarbete, när borgarna helt sonika drar in flera hundra miljoner kronor genom att slakta tusentals jobb på statliga myndigheter runtom i landet. Vad vinner Östersund och glesbygdspolitiken på det, Anders Borg (m), finansminister? "Vi vill göra en översyn och banta ner myndighetssverige, så skattepengarna kan användas där de behövs." Kärnverksamheten brukar väl sägas vara domstolsväsende, polis och militär, så än finns mycket kvar att banta ner. Och måste allt vara så utspritt i landet? Jag har uppmärksammat att det finns massor av komvux, folkhögskolor och en högskola i Malmö. Väck med skiten, kräva arbetarne!

Kvinnors rätt till avlastning på sina hårt överarbetade arbetsplatser, där plusjobbare och extraanställningar i offentlig sektor tidigare har varit en ventil, kvävs. "Kvinnors företagande måste värderas högre, det är fint att arbeta!" No shit, Roger Tiefensee (c), det hade jag inte en aning om. Och de som inte har vett nog att lämna den offentliga sektorn för icke-existerande kvinnliga företag...?

Sänkningen av förmögenhetsskatter för folk med stora aktieinnehav, men inte för folk med dyra bostäder, är förstås en åtgärd som kommer den breda massan tillgodo. "Med halverad förmögenhetsskatt får företagarna en klar signal att det är okej att satsa på fler anställda." Som Nya moderaterna sa i sin valfilm, med bilder på folk i förstamajtåg, är det efter 65 års socialdemokratiskt styre dags att någon äntligen lyssnar på arbetarnas krav på sänkt förmögenhetsskatt.

Vara bitter kan man i överflöd i dag. Överflöd förresten, Kobra säsongstartade i kväll med ett program om lyx. Helt sjukt bra. Och ännu mer bitterhet, från LT:s Per Orvegård (via mor min).

Dagens hetaste tips är dock två favoriter i repris, som Dan Josefsson mailar ut i sitt nyhetsbrev. Det handlar om två artiklar om arbetslöshet som han skrev för snart tio år sedan, och som nu är bra att ha i åtanke när vi matas med nyliberal och annan liberal smörja om att massarbetslösheten är en naturlag.

Artikel ett: "Därför får arbetslösheten aldrig försvinna"

Artikel två: "Arbetslös? Din uppgift är att må dåligt"

Åh, och förresten. Vänsterpartiet och Ung Vänster skämtade inte, som moderaterna gjorde med sitt paradnummer "Nya moderaterna", när vi krävde 200 000 nya jobb i offentlig sektor. Kampen för välfärden har väl sällan känts så påtagligt viktig, för så många, som i dag. Jalla jalla, jobb åt alla; jalla jalla, låt muren falla!


Det ska vara fint att vara överklassimperialist.

15 oktober 2006

Fascister och antifascistfascister

Ännu ett bevis för att min fiendes fiende inte är min vän: "antifascister" som slår sönder och samman en möteslokal i Medborgarhuset i Eslöv. Orsak? Sverigedemokraterna höll ett möte där. Resultat? Sverigedemokraterna får en massa medieutrymme som martyrer, kommunen brännmärker allt vad antifascism heter och får betala dyra reparationer, folk i allmänhet sympatiserar ännu mer med sd och ännu mindre med vänstern.

Bra gjort, folks! Nu kan ni åka hem med ert pågatåg och sitta på kammaren och känna stolthet. Lite fler attentat som det här så är ju den politiska kampen avgjord, ey?


Om den utomparlamentariska vänstern vill fajtas med den utomparlamentariska högern så är det okej med mej. Stäm träff i nån grusgrop i obygden och slåss tills ni är nöjda. Men passa er, anarkoslödder, för att bemöta parlamentariskt organiserad fascism med de facto-fascistiska aktioner. Det är fegt, det bekräftar fascisternas officiella fiendebild och drabbar oss seriösa i stället för er som utför dåden.

14 oktober 2006

Handel - nu med full ångerrätt!

Handelsminister Maria Borelius hoppar av Fredrik Reinfeldts regering. Bye-bye, handelsminister! Nu kan hon lugnt återgå till sitt ordinarie styrelsearbete och leva som jetsetmänniska utan en massa granskande medier i nyllet. Ett transparent samhälle kan ha sina brister.

Fast man ska nog ändå inte vara helt skadeglad. Dels är det taktiskt dåligt att den mest moraliskt korrupta av ministrarna avgår, och dels är det lite illavarslande att ett mediedrev återigen spelar en helt avgörande roll i landets politik.

FN inför handelssanktioner mot Nordkorea. Bye-bye, North Korean Trade Ltd. Beslutet kan inte ses som någonting annat än en seger för Kim Jong-Ils strategiska tänkande.

Nordkorea är redan kraftigt isolerat från omvärlden. Det är inte direkt de nordkoreanska generalerna man först bjuder in till vapenhandelsmässor och militära samarbeten. Vad resolutionen säger får i alla fall mig att reagera med förvåning: handel med tunga vapen förbjuds, nordkoreanska pengar utomlands som har använts för kärnvapentillverkning fryses och lyxvaruhandeln stoppas. I TT-texten beskrivs fint hur omfattande handeln in i och ut ur Nordkorea är:

Japan fortsatte under tiden ensamt på konfrontationens väg och införde tvärstopp i handeln med Nordkorea.

Nordkorea exporterar bland annat svamp och skaldjur till Japan och fraktar i utbyte hem japanska begagnade cyklar, kylskåp och annat som går att sälja till fattiga nordkoreaner.
Shit! När Japan tvärstoppar exporten av begagnade prylar vet man att det är konfrontation på gång...!

Tack vare att generalerna i Pyongyang har skaffat kärnvapen har de nu en förhandlingsposition att räkna med, gentemot Washington. Vad de iranska mullorna drar för slutsatser av det nordkoreanska exemplet behöver inte ens skrivas ut, men kan summeras som att vi lever i en bra cynisk värld.

13 oktober 2006

Överklassens diskreta charm?

Jag vill inte se Göran Hägglund som socialminister, Maud Olofsson som näringsminister, Lars Leijonborg som utbildningsminister och Fredrik Reinfeldt som statsminister. Men det är en annan sak jag tycker är extra obehaglig med sättet på vilket den sistnämnde har utsett sina ministrar.

Att han har rekryterat så äckliga människor.

Nyamko Sabuni är vår nya integrationsminister. Få folkpartister har haft en så stigmatiserande och aggressiv ton mot muslimska invandrare som hon. Jan Björklund är ny skolminister. Under den förra mandatperioden målade han sin bild av verkligheten med fascistoida schabloner, där repressionen var det tyngsta ledordet. Dessa folkpartistiska ministrar är två politiskt mycket otäcka varelser, men de är inte värst i klassen.

Värst är nykomlingarna - plockade ur stockholmseliten, den moderatkrets av överklassen som gärna tar en ministerpost som extra utfyllnad i CV:n. Vi hittar där bland annat Anders Borg, moderat finansminister, en nationalekonom som kommer att sätta ekonomistiska skygglappar före varje arbetarklasskvinnas materiella behov.

Mest omtalade på senare tid har, med viss rätt, handelsminister Maria Borelius och kulturminister Cecilia Stegö Chilò varit. De är båda rika kvinnor med överklassens världsåskådning: "Vi upplever problem i vår vardag. Problemen stavas "STATEN" och om den är till besvär försöker vi göra oss oberoende av den."

Bägge har betalat sina barnflickor svart. Dessutom har kulturministern (!) inte betalat sin tv-licens på 16 år. Hon har alltså - på ideologiska grunder, får man anta - brutit mot all hederlighet när det gäller solidariskt finansierad seriös media.

Och handelsministern, som sitter i bolagsstyrelser och har haft miljoninkomster sedan 90-talet, har ett sommarhus värt tvåsiffrigt antal miljoner kronor skrivet på ett bolag i skatteparadiset Jersey, samt en fin våning i Cannes. Med andra ord har hon sluppit undan gigantiska summor i skatt, på sina ändå stora inkomster och egendomar.

Dessa kvinnor representerar i dag Sveriges nya arbetarparti, i Reinfeldts arbetarregering - där de tongivande krafterna alla ser världen ur ett rikemansperspektiv. För Stegö Chilò och Borelius måste valrörelsen ha varit jätteknepig; att se partiledaren stå och snacka som en sosse har nog lockat fram många skratt bland de ickefolkliga nyblivna ministrarna.

Kanske har det framgått i inlägget hittills att jag ser lite skeptiskt på folk som är rika. I största allmänhet såklart, men det gäller framför allt när de sitter på maktposter i politiken. Då sitter de så att säga på (minst) två av fyra viktiga positioner, vilket är en för mycket. Andra stolar de kunde ha suttit på är fackets och medias. För Stegö Chilòs del är det där med media oklart, för hon är tidigare chef för tankesmedjan Timbro, och har därmed haft stort inflytande över medieopinionen. Facket är väl en maktposition som man får hoppas inte förekommer bland borgerliga ministrar.

Överklassen sitter nu på makten. Gratistidningarna i Malmö har snaskat lite i något av allt det snaskiga som går att finna i dessa elitens människoöden. Nu hoppas jag att medierna tar ett kvalitativt steg uppåt och dyker in i de lite djupare makt- och demokratifrågorna och kollar upp hur relationerna mellan ekonomiskt, socialt, politiskt och kulturellt inflytande ser ut i det dominerande politiska blocket.

Vi har fått en värdig politisk opposition, har jag tidigare konstaterat. Parallellt har vi också fått en ovärdig politisk majoritet. Det gäller nu för oss sant oppositionella att å ena sidan försvara det i politiken som är bra och å andra sidan högljutt dra igång massprotester mot de försämringar som vi, vilket ministrarnas överklassfasoner rått avslöjat, vet komma skall.

12 oktober 2006

Värdig opposition

Det var dags för mitt första partimöte i kväll, i Möllevångsgruppens nystartsträff. Femton personer dök upp, vilket var trevligt.

Vi fick en inledning av Morgan Svensson, ordförande för stadens partiförening. Han snackade om borgarnas politik, och så fick vi komma med egna funderingar och oroande profetior. Många är upprörda över borgarnas skolpolitik och hela debatten kring utbildning, det märks. Därför ska vi försöka bjuda in Rossana Dinamarca (v) för ett samtal om utbildningspolitiken. Ashäftigt!

Så länge alla partiföreningar och deras grupper träffas för att göra upp den politiska aktiviteten för resten av året på samma sätt som vi gjorde i kväll är jag lugn: då är landets opposition säkrad. I andra fall är det creepy: Ohly och vänsterpartiet har inte varit särskilt framträdande i debatten efter valet.

11 oktober 2006

Jag ska till Venezuela!

På kursrådet i dag bestämde vi att vi ska åka till Venezuela. Sen hade vi långa samtal kring hur vi ska samla in pengar och sånt. Det känns fett najs att veta att det snart är dags; om några månader befinner jag mig i Caracas och får studera det venezolanska samhället från nära håll.

Venezuela fortsätter att vara intressant: trots att det är snart åtta år sedan Chávez tog makten i landet pågår fortfarande förändringar i det man brukar kalla den bolivarianska revolutionen. Hur revolutionärt landet egentligen är får jag nog avgöra först efter besöket.

Men visst lockar landet. Oljepengarna ger Chávez en framskjuten position i världspolitiken. Med Venezuelas rikedomar, som han personligen har väldigt stor makt över, ser han just nu till att locka till sig rätt sorts - det vill säga, icke-Washingtonvänliga - affärskontakter. Iran, Vitryssland, Kina och flera lite mer demokratiska, fast likväl Bush-skeptiska, stater har fått besök av den bolivarianska revolutionens general i oljeärenden.

Chávez söker ersätta beroendet av amerikanskimporterade maskiner och teknik till petroleumindustrin, med import från dessa andra länder. Det har egentligen väldigt lite med socialism att göra, men ger ändå som resultat ett betydligt mer välmående och mer självständigt Venezuela än med den gamla traditionella politiken.

Tidigare skrev jag rätt pessimistiskt om chavismens hemland och den politik som snabbt kan slå fel och bli ännu ett i raden av dåliga politiska exempel. I vår kommer jag att göra en betydligt djupare analys av det, vill jag lova.

Nu ska alla kursdeltagare skramla ihop så mycket pengar som möjligt. Själv räknade jag ut att min resa kommer att gå på cirka 14 000 kronor, och till det tillkommer den gemensamma kassan på 60 000 kronor varav kursdeltagarna står för kanske 20 000.

10 oktober 2006

Sveriges historia rular!

Jag borde skriva om Nordkoreas senaste nukleära äventyr. Men det gör jag inte. I stället är jag kaxig och påminner om arbetarstatens kamp för människovärde, mot militarism.

Det jag blir mest förbannad på nu är hur ungdomar i storstäderna behandlas. I media kallas det kravaller, så fort en polis har sagt någonting lite förhastat om läget efter ett strömavbrott. Medierna kablar ut ungdomsgängens våldsvåg. Men den där våldsvågen fanns inte! En newsflash vi inte lär få se är att det faktiskt finns massor av ungdomar som har tillgång till vettiga grejer att göra på fritiden, vars föräldrar också har jobb, som inte behöver ställa till problem för det etablerade samhället. Kopplingen mellan nedskärningar och ungdomars - påstådda eller verkliga - våldsamma beteende lär vi inte få läsa om i stormedia.

I kväll bokade jag en flygresa hem till Östersund den första november. Det kostar knappt trehundra kronor mer än tåget, och tar tio timmar mindre av min dyrbara studietid.

Tidigare i kväll hittade jag på det tredje antikvariatet vid Konserthuset boken jag har letat efter: Sveriges historia, av Annika Elmqvist och Pål Rydberg. En marxistisk historiebok med illustrationer som påminner om Barna Hedenhös, utgiven av Ordfront 1979. Utmärkt studielitteratur! Jag har alldeles för lite tid för att inte spendera 70 kronor på en sån raritet till pedagogiskt hjälpmedel.

09 oktober 2006

Kommersiell radio - summering

Klockan har slagit tolv och det är dags att summera den gångna veckans radiospellista. Här följer alltså bara de låtar jag har skrivit upp att jag har hört på RIX FM; inte nödvändigtvis de mest spelade låtarna.

Tio eller fler spelningar (antal):
BWO - Will my arms be strong enough (15)
Helena Paparizou - Heroes (12)
Martin Stenmarck - 7milakliv (10)
Dixie Chicks - Not ready to make nice (10)
Cascada - Everytime we touch (10)

Fem eller fler spelningar (antal):
Bosson - You (9)
Helena Paparizou - Mambo (9)
Kim Wilde - You came (9)
Lucas Prata - She said (9)
Da Buzz - Without breaking (8)
Pink - Who knew (8)
U2 f. Mary J Blige - One (7)
Patrik Isaksson - Vår sista dag (7)
Scissor Sisters - I don't feel like dancing (7)
Mihai - Tornero (7)
Roxette - One wish (7)
Nick Lachey - Can't hate you anymore (6)
Kelly Clarkson - Breakaway (5)
Rihanna - Unfaithful (5)
Nick Lachey - What's left of me (5)
Ola - Rain (5)
Lucas Prata - I think I'm falling in love (5)
Linda Sundblad - Oh father (5)
Shakira - Hips don't lie (5)

Med tanke på att RIX FM har som ena slogan "Vi underhåller Sverige", vilket är fel eftersom jag blir tokig av irritation, och som andra slogan "Bäst musik just nu", är det konstigt att följande låtar spelas (antal spelningar):

Westlife - When you're looking like that (3)
E-Type - Paradise (2)
Celine Dion - I will love again (2)
Enrique Iglesias - I'm not in love (2)
Madonna - American Pie (2)

Radiokanalen som jag hör dagligen spelar otroligt smal musik. Det är schlager/eurodisco/popballader för hela slanten. I längden är det tröttsamt och gör en cynisk. När rösterna presenterar låtarna som "nytt och fräscht från..." eller "en överraskning" undrar jag om de inte egentligen bara vill strypa sig själva. Och den största frågan - varför breddas inte kanalens musiklista? Varför måste reklamradion döda musiken? Nä, det här kräver ett mail till berörda radiomakare.

08 oktober 2006

Sevärt om iransk organhandel

Den som missade den iranska dokumentären Rea på njure bör kolla reprisen, eller se den på nätet.

På ett ganska rakt och enkelt sätt förklaras i filmen några unga människors upplevelser i ett Iran där organhandel förekommer i stor omfattning. Att sälja sin njure är lite som att avyttra sin sista ägodel innan man går under av skuldsättning.

Och det är inte bara de fattiga organdonatorerna som drabbas hårt. Den iranska staten subventionerar varje organdonation med 10 000 kronor - pengar som tillfaller donatorn - och till detta tillkommer organmottagarens avgift på minst 20 000 kronor. Den som donerar sin njure försöker också ofta att anordna ett möte med den organbehövande, för att höja priset på njuren. Pressen på organdonatorer att bli kvitt stora skulder för släktens skull och på njursjuka att hålla priset på njurar så lågt som möjligt är plågsamt att se.

Problemen för dem som filmen handlar om är förstås ännu fler än bara de gruvliga besöken på transplantationsklinikerna. De njursjuka har dammsugit släkt och vänner på tillgångar och dessutom lånat stora summor. Donatorerna sitter på stora skulder och har inga andra legala möjligheter att skaffa pengar. Till detta tillkommer sånt som att Mehrdads fru är gravid och måste göra en svindyr illegal abort.

En sak som inte visas i filmen, men som berör den globala situationen, är organhandeln mellan länder. Fattiga iranier som säljer sig billigt utnyttjas förstås gärna av sådana som kan göra en förtjänst på hundratusentals kronor per organ i ett annat land.

Irans mullor skulle kunna använda oljeinkomsterna till social rättvisa och välfärd (ja, ett så civiliserat land som Iran förtjänar bättre än en barbarisk organmarknad). Konservativa präster kan faktiskt - som strategi för att behålla makten - ge sitt folk social utveckling, i större utsträckning än i dag. Eller så kan de ha en tacksam utländsk antagonist - Förenta staterna via Israel i det här fallet - som ursäkt för att inte göra det. I kläm i de stora männens maktspel hamnar bland många andra de inblandade i organtransplantationer.

07 oktober 2006

Fel tillfälle för panikångest

Kring nio i kväll gick strömmen här i huset. Och hos 25 000 andra malmöiter. Den var ute och promenerade i nästan en timme, rapporterar SvD.

En annan mindre kul grej som hände i dag var att Anna Politkovskaja blev mördad. Det är fint att oppositionella ryssar mördas och förföljs på löpande band - inte sällan som straff för att de rapporterar om ryska övergrepp utomlands - och att några av de hetaste fonderna är rysslandsfonder. Förtryck och marknad passar jättebra ihop!

Förresten ska jag nu försöka ta tag i min bristande teoretiska skolning. Jag köpte ett gäng böcker och skrifter på KP:s bokcafé på Möllan, och så satte jag mig i solen och läste. Fram för socialismen, nu!

Kommunistfest


Communist Party eller The Communist Party? We had'em both i natt! Fester behöver faktiskt inte vara så tokiga, om man bara har rätt folk på plats. Socialister och feminister är rätt sorts folk för fest. Det, och Trocadero, chips och godis. Riktigt roligt!

Festligt värre är det också att spela det avancerade McDonald's Videogame. Här gäller det att blidka företagsledningen och släppa lös den cyniske djävulen i sig själv!

Jag blir väldigt improduktiv när jag är uppe såhär sent på kvällarna. Det är inte lätt att läsa alla böcker när man vaknar trött och går omkring trött hela dagarna. Men allt går lättare med en kopp te, frukt och lite godis.

06 oktober 2006

Ner med regeringen!

Det har varit t-shirtväder i Malmö nästan varje dag nu, under hela min vistelse. Även om det bara är kring 15 grader på dagarna så är det ändå helt fascinerande varmt för att vara oktober! Det är mest bara blåsten som stör, även om det kommer regnskurar då och då.

Aktivitetsveckan som vi har haft har känts som lite bortkastade arbetstimmar. De flesta har skolkat åtminstone någon dag, och helt kul har det ju inte känts att varje dag åka till skolan kvart över sju helt omotiverad.

En tidning blev det i alla fall, även om jag inte fick med den hem för ordentlig genomläsning. Ungefär samma kvalitetsnivå som interntidningar i Ung Vänster.

Reinfeldts nya regering är spännande. WTF tänkte han när han lät Sabuni bli integrations- och jämställdhetsminister? Det är lite som att låta Hitler bli judeminister. På samma sätt är det kymigt att major Björklund blir skolminister. Hans detaljfixerade skola blir ingen höjdare, faktiskt. Nåväl, nu gillar vi läget och motarbetar regeringen på de öppna, demokratiska sätt vi kan.

05 oktober 2006

Fredrik, vår herre och befriare

Riksdagen valde Reinfeldt till statsminister i eftermiddags. I morgon tar högermänniskorna makten över statsapparaten, och så börjar en lite bistrare tid. Damn. Just som helgen är här.

Vad som händer i SAP skriver Ali om, och det är nog viktigare än man kan tro. Det känns grymt viktigt att den socialdemokratiska partiapparaten behåller fattningen nu och verkligen blir det där riktiga arbetarpartiet under kommande mandatperiod.

Ingenting mindre än en ny Mao-biografi!

04 oktober 2006

Heja Arriva!

I tidningen läste jag i morse om att bussföretaget som driver Malmös stadstrafik, Arriva, ställer in några turer per dag. Konstigt, tänkte jag - hittills har nästan alla bussar gått precis enligt tidtabell.

Men nu på eftermiddagen fick vi elever på Kvarnby ännu lite mer valfrihet: ingen buss på dagens andra och sista tur kom till skolan. Därmed fick lärarna skjutsa tillbaka oss hit till stan med bil.

Så kan det gå när man inte anställer tillräckligt med chaufförer och inte har tillräckligt många och bra bussar. Jättetokigt, verkligen!

02 oktober 2006

Kommersiell radio - for real

Den här veckan antecknar jag låtar som jag hör på Rix FM. Eftersom radioapparaterna surrar dygnet runt här i lägenheten är det ganska lätt att känna igen det mesta av denna enformiga kanals låtlista. Från och med i morse räknar jag in låtarna jag hör i en lista. Topp fem hittills:

Cascada - Everytime we touch (tre gånger)
Martin Stenmarck - Sjumilakliv (två gånger)
Helena Paparizou - Heroes (två gånger)
Helena Paparizou - Mambo (två gånger)
Mihai - Tornero (två gånger)

Låt mig förtydliga att det här är riktigt jobbig musik.

Äntligen någonting konstruktivt ur eländet. Veckan tänker jag avsluta med en sammanställning, och ett mail till radiostationen.

01 oktober 2006

Vi kan i alla fall skratta åt det...

Jag kollade snabbt förbi på bloggsök.se, en av flera bloggportaler där man kan hitta dem som skriker mest i sajbervärlden. Säkert en populär sajt, precis som aftonbladet.se är populär. På listan "mest sökta termer" hittar jag en intressant topp fem:

1 oralsex
2 anna sjödin
3 sex
4 knulla
5 analsex

Folk söker inte det som jag skriver om (annat än i undantagsfall). Och apropå de förmodligen manliga bloggsökarnas intressen. Är det måhända så att det är på bloggsajterna som Sveriges mediekår får sin inspiration? Eller... En mer provokativ gissning är att det framför allt är i mediekåren som vi hittar de mer frekventa bloggarna - bland kvällstidningspacket.

Vilket osökt får mig att tänka på debatten om jämställdhet och feminism i valrörelsen. Såhär i efterhand står det klart att det i första hand blev en debatt om debatten.

I tevesofforna, bland ledarspalterna, på debattsidorna och i nyhetsinslagen var det som hade med jämställdhet att göra nästan alltid av generell karaktär. "Varför pratas det så lite om kvinnors situation, tror du?", kunde frågorna lyda, och svaret blev gärna "Ja, i det här valet har partierna helt glömt bort kvinnofrågorna...".

Det är något av det mest störande under hela valrörelsen; att man inte diskuterade jämställdhetsfrågor och feminism utifrån politiska skiljelinjer och med politiska krav inblandade, utan att "debatten" handlade om just debatten. Samtidigt förvandlades debatten om sverigedemokraterna och främlingsfientlighet från att ha varit en "debatt om debatten" till just en lika seriös politisk debatt som vilken som helst. Feminismen kastades ut genom bakdörren när rasismen bjöds in i vardagsrummet.

Tidigare i dag läste jag att det under 2005 startades 156 nya tidskrifter, som distribuerades av Tidsam. Nästan alla med Bonnier eller någon annan stor, fin koncern bakom sig - nästan alla helt utan den politiska dimension som saknas i Sverige i dag. Framför allt är antalet feministiska röster i media få. Herrtidningar som FHM, Moore och Café, eller damtidningar som Amelia, Hennes och Tara, har sin plats i distributionen garanterad. Men var finns de seriösa politiska tidningarna, och var i dagspressen finner vi ambitioner att föra fram sådant?

Också tidigare i dag lade jag mig i soffan och kollade på Janice Dickinson show. Efter fem minuter är jag lite illamående. De snackar om människor som produkter och ser själva ut som schablonernas botoxschabloner. Alla medverkande jublar som i extas bara de får syn på Janice, trots hennes uppenbara brist på empati och hennes sannolikt störda människosyn.

Ej att förglömma - i Rapport såg jag ett reportage från Dalarna, om folk som vägrar ta ett jobb till lägre lön än nuvarande a-kassa. Bland annat var det bland 20 arbetslösa ingen som kunde tänka sig att jobba som lastbilschaufförer, fick vi veta. Ett klart bevis för att a-kassan är för hög. Men bäst var nog kvinnan som ägde ett fint hotell, som sökte tjänstepersonal. Bland annat en medelålders kvinna, tidigare med ett högavlönat jobb och nu arbetssökande: hon ville inte ta det lågbetalda jobbet på hotellet!

Ja, sannerligen - svenskar, och kvinnor i synnerhet, är lata och fast i ett bidragsberoende. Nu är det dags att gaska upp systemet och göra folk till ivriga bävrar igen, med sänkt a-kassa och krav på arbetsinsats som villkor för utbetalning av ersättningar och bidrag!

Regeringen Persson gjorde en medioker insats för att belysa och rätta till problemen med kvinno- och människosyn i samhället, och ungefär lika lite för jämställdheten i stort (minns Flicka-projektet). Men nu kan vi få en rekyl under fyra års tid, där långsam progression ersätts av ren tillbakagång för människovärdet och den feministiska kampen. Tack, Allians för Sverige, och tack, media, för allt stöd åt överklassen och mansgrisarna!

"Revolutionära äventyr"-serierna borde alla se:

Del 1: Trotskij blir arg
Del 2: Festival med Marx
Del 3: Fredrico Reinfeldtico