30 maj 2009

EU-medieskugga

Vänsterpartiet har den minsta valbudgeten av riksdagspartierna. Inga centrala pengar går till annonser. Hela partiets valrörelse bygger på det arbete bland folk som partiets aktiva utför. Därför är det helt okej om vi får synas i media när det händer något utöver det vanliga.

Lars Ohly var på besök i Östersund och Krokom under fredagen. Inte med ett enda ord omnämns Vänsterpartiet eller dess ledare i lokalmedia, såhär dagen efter. Däremot har LT en artikel bestående av ett omarbetat pressmeddelande från Centerpartiet om vårdval, och ÖP en artikel om hur Sverigedemokraterna ställde in sin medverkan på studentkårens EU-upptakt på Mittuniversitetet.

ÖP följde sedermera SD:s exempel och struntade i EU-upptakten, där annars åtta partier fanns representerade. Vänsterpartiet med bland andra partiledaren och vår lokala kandidat på listan.

På Mittuniversitetet sopade Ohly banan med de andra...

Bland andra ställen besökte Lars Ohly LärCentrum i Östersund. På en timme presenterade han Vänsterpartiets politik i ett välfyllt skolbibliotek. Om journalisterna hade brytt sig hade de också fått höra vilka smarta, relevanta frågor som kom från publiken - viktiga saker, som skulle behöva belysas inför valet den 7 juni.

Fullt hus och frågvisa SFI- och vuxenstuderande på LärCentrum.

På eftermiddagen delade vi ut ett antal hundra tidningar till förbipasserande på olika torgmöten runtom i och kring Östersund. Och många intressanta samtal med folk på stan blev det. Men om det kan vi inte läsa i någon tidning. Förhoppningsvis når mina enkla ord här på bloggen ut bättre än den kompakta tystnad som mainstreammedia erbjuder, men nog är det tokigt ändå att medieskuggan verkar följa oss i både ur och skur.

27 maj 2009

Dåligt debattklimat

När jag slår upp sidan 3, Debatt, i dagens Länstidningen möts jag av en helsida med annonser. I en annons uppe till vänster hälsar Industrilandet att "vi har koll på läsarna", ett lite magstarkt konstaterande när vi debattälskare bara får reklam.



Såhär illa är det inte särskilt ofta, men Länstidningen har på senare tid behandlat den politiska debatten styvmoderligt. Vänsterpartiet har till exempel på kort tid fått en debattartikel redigerad så texten knappt gick att läsa, Eva-Britt Svensson fick sitt partinamn i en debattartikel ändrat till socialdemokrat och i en annan artikel fick samma Eva-Britt fel efternamn.

Det hela tyder på ointresse av att ta reda på fakta och att producera en välgjord produkt. Nu är inte Länstidningen ensam om detta - media kryllar numer av mindre och större misstag - men det är allvarligt, eftersom det i längden är skadligt för demokratin. Jag ser två huvudproblem som måste åtgärdas, bägge relaterade till kommersialiseringen av media:

1. Det viktigaste är att få så många säljande - inte korrekta - rubriker som möjligt i tryck/på webben.

2. Reklamsäljare är mer värda än skrivande journalister och får således större plats i tidningens verksamhet.

Om detta håller många seriösa redaktionschefer och politiska redaktörer med i någon utsträckning. Men som alltid när det gäller marknadens osynliga hand finns ingen fysisk person man kan ställa till svars. Nej, nej - vi kan ju inte göra något åt det här. Då går konkurrenterna om oss.

Verkligt troende liberaler säger här att jag väl kan läsa en bättre tidning istället, om de nämnda nu är så dåliga. Ja, säger jag, problemet är ju bara att de bättre tidningarna inte läses av vanligt folk. Om tusen personer läser en bra tidning och en miljon läser en dålig, är skadan liksom skedd i alla fall.

Nu fanns visserligen en debattsida inklämd senare i tidningen. Reklamen i debattens ordinarie ställe symboliserar dock hur löst det demokratiska samtalet hänger i dessa tider.

22 maj 2009

Rösta på ja- och nejpartiet! Eller?

Socialdemokraternas svar på DN:s EU-sajt gör mig lite trött. Finns det något i hela världen som inte Socialdemokraterna är för, men å andra sidan emot, fast i slutändan ändå vill hitta en bra balans i?

DN ställer den rätt tydliga frågan "Kommer ni att arbeta i EU för en hårdare eller mjukare linje mot illegal fildelning?" och Socialdemokraterna svarar:

För oss är det viktigt att det finns en bra balans mellan den enskildes integritet och förmågan att kunna bekämpa illegal fildelning. Vi kommer att verka för att den balansen värnas.
Här säger vi alltså ingenting alls om hur vi ser på läget i dag, om det ska bli friare eller mer reglerat, eller någonting alls. Bara att vi vill värna balansen, den där odefinierade balansen mellan det ena och det andra.

Marita Ulvskog, toppnamnet på S-listan, ger besked om Socialdemokraterna som politisk aktör:

–  Vi som kandiderar för Social­demokraterna har alla en samhällskritisk hållning och det gäller även vårt valprogram, säger Marita Ulvskog.

Men är det EU-kritiskt?

–  Vi i partiet delar en grundideologi för EU-samarbetet. På vissa områden vill vi begränsa EU:s makt och på andra tycker vi det är bättre att besluta på EU-nivå.
[...]
Det ska finnas tydliga gränser för EU:s makt och för vad vi ska bestämma om själva här hemma. På ett antal områden kan EU göra mer - miljön, regleringen av finansmarknaden, jobben o s v - men på många andra ska det vara i Sverige vi beslutar.
En av socialdemokratins största farhågor just nu verkar vara att som parti ta ställning för någonting alls, över huvud taget. Strategin är att låta enskilda partiföreträdare sticka ut åt det ena (Mona Sahlin) hållet eller åt det andra (Marita Ulvskog), medan partiet håller sig borta från tydliga ställningstaganden. Mönstret känns igen från de borgerliga, i synnerhet Moderaterna.

Det här, tillsammans med sättet på vilket ledande socialdemokrater devalverar värdet av klassiska ord som "solidaritet", borde oroa den som tänker sig Socialdemokraterna som en arbetarnas motvikt mot borgarklassens partier. Socialdemokraterna har egentligen inget emot att ge EU betydligt mer makt och kallar sig, trots den uppenbara ironin som i praktiken statsbärande parti, för samhällskritiker. Om det finns någon skam i partikroppen borde den kunna manifesteras i EU-valet genom att socialdemokratin gör självkritik och omvärderar sin hela EU-politik.

Men det lär vi inte få se. Istället får vi dras med nja-partiet, som tycker att det är roligare att säga ja - fast med måtta. Nja-partiet kan jag leva utan. Med ett EU som är mer fucked-up än någonsin, och därtill får ständigt mer makt, behövs ett parti som har ryggrad nog att dra gränser och visa på andra vägar. Sossarna är inte ett sådant parti, däremot Vänsterpartiet.

15 maj 2009

Och hör sen!

Dagens "SMS till DN":

Skäms på er svenskar! Mina anhöriga har utvandrat till Kina. Där håller de processen mot tjuvar och övriga kriminella kort.
Är det månne Lars Leijonborg som är i farten?

13 maj 2009

Röstkort på väg

I dag fick jag mitt röstkort för valet till Europaparlamentet. Innan nästa veckas slut ska alla ha fått sina röstkort. Vad passar väl bättre då än att kolla in kandidaternas politik? Se exempelvis Eva-Britt Svensson, Vänsterpartiets förstanamn som svarar i Aftonbladet:

Man ska rösta på Vänsterpartiet för att vi är det mest EU-kritiska partiet och för att vi är de som jobbar hårdast. Det är vi som försvarar kollektivavtal och strejkrätt, det är vi som driver jämställdhetsfrågorna starkast, det är vi som driver på i miljö- och klimatfrågorna, det är vi som jobbar för offentlighet, för en human asyl- och invandringspolitik, att stoppa olika former av övervakning och kontroll som begränsar våra fri- och medborgerliga rättigheter, mot EU:s militarisering och för fredsskapande dialog.

En röst på Vänsterpartiet är också en röst på dem som lever som de lär. Vi berikar oss inte på politiska uppdrag utan motarbetar de höga lönerna och ersättningarna. I väntan på att vi får igenom våra krav så skänker vi bort det som överstiger en normalinkomst.

– Jag kandiderar för att vara folkets röst i EU - mot EU-eliten och byråkratin. Jag är, och vill fortsätta att vara, en stark röst för de grupper som annars så sällan kommer till tals inom EU-systemet: Kvinnor, arbetare, EU-kritiker, socialister, freds- och miljöaktivister. Jag kommer att förena en stark EU-kritik med en konsekvent vänsterpolitik.
Word!

11 maj 2009

Hör Ohly!

Lars Ohly (V) är mycket tydlig i EU-frågan i Aftonbladets program "Korseld". Efter 15 minuter av allmänna frågor och allmänna svar bränner det till rejält. Jag vill rent av citera honom, för Ohlys ord förtjänar bredare spridning:

Katrine Kielos: Du känner inte att den här pågående finanskrisen tvingar fram, kanske, mer modernisering av Vänsterpartiet; jag tänker då på nåt sånt som EU-frågan, att det här väldigt starkt visar på behovet av internationellt samarbete?

Lars Ohly: Nej, tvärtom, höll jag på att säga.

KK: Visar den på behovet av mindre internationellt samarbete?

LO: Nej, men den visar definitivt på att EU är fel väg, med sin nyliberala politik. Den har förvärrat krisen, det är deras nyliberala avregleringspolitik som har varit en av orsakerna till att krisen har fördjupats-

KK: -Fast samtidigt, om... Så måste du väl ändå se att man skulle kunna förvärra krisen väldigt mycket genom att inte ha samordnade åtgärder mot den på europanivå.

LO: De är inte så samordnade. Och det är på ländernas egen nivå, på nationell nivå, som man har möjligheten att göra de stora insatserna. Så kommer det vara i fortsättningen också. Däremot är det bra ifall vi kan komma överens på internationell nivå, och då räcker det inte med EU. Om till exempel att förhindra skatteparadis, att minska en del av de finansiella friheter som finns för bankmarknaden.

KK: Men du ser ingen poäng för arbetarrörelsen att erövra unionen på samma sätt som man erövrade nationalstaten en gång, med viss framgång?

LO: Ja, problemet är ju att den politik som ska föras i Sverige, den bestäms av väljarna - men politiken inom EU är fastlagd i fördrag. Där finns det en nyliberal ekonomisk politik som grund, som man egentligen inte får avvika ifrån. Det gör att det är en väldigt väsentlig skillnad.
Sanna Rayman, den mer borgerliga av de två utfrågarna, agerar för övrigt märkligt i "debatten". Flera gånger påpekar hon att hon inte håller med Ohly. Är det som Lars Ohly säger så otroligt kontroversiellt att hon inte kan hålla sig, eller försöker hon bara verka överlägsen när hon känner sig ägd? Jag vet inte, men det är ett pinsamt beteende från utfrågarens sida...

Katrine Kielos kommenterar också debatten med ett märkligt fokus. Hon menar bestämt att Ohly genom att kritisera EU stänger dörren för internationellt samarbete. Detta alltså trots att han i det citerade ovan säger att det är bra med internationella överenskommelser mot kapitalets i dag otyglade friheter.

Om borgarna och sossarna inte har något vettigt att besvara Lars Ohlys kritik med, så borde de vara väluppfostrade nog för att hålla käft och begrunda och istället ta till sig av kritiken.

10 maj 2009

Internet för folket!


Vänsterpartiets representanter var bäst på frihet av alla svenska EU-parlamentariker i omröstningen om telekompaketet 2008. De röstade alltså mest av alla emot inskränkningar i friheten på internet.

Det här är en grundläggande fråga att diskutera inför EU-valet: Ska EU reglera vår vardag på internet? Ska bloggar registreras, företag ges rätt att stänga av folk godtyckligt, information lagras och tillgången till internet bli en kostnadsfråga? Företag och deras kompanjoner i EU-högern trycker kraftfullt på för att införa övervaknings- och marknadsmekanismer i européernas internetvardag.

I rapporten "Frihet på internet" finns en sammanfattning av några av EU:s största hot mot friheten. Läs den innan du röstar den 7 juni!

09 maj 2009

Pensionen åt pensionärerna!

Fyra generationer vänsterpartister kräver på DN Debatt i dag att pensionssystemet görs om i grunden. Kraven kan sammanfattas i tre punkter:

1. Det nya pensionssystemet ger den som tvingats gå sjukskriven länge eller haft många deltidsanställningar alldeles för låg pension. Systemet måste bli mer jämlikt enligt den gamla modellen, där de bästa åren i arbetslivet avgjorde pensionens storlek.

2. Med dagens system frånsäger sig de folkvalda ansvaret för pensionärernas inkomster, genom en automatisk spärr för pensionsutbetalningarna. Istället för att pensionärerna betalar för lågkonjunkturen måste tillfälliga avgiftshöjningar till för att garantera trygga pensioner.

3. Stora summor av våra pensionspengar spekuleras med på börsen. Många miljarder har försvunnit som avgifter till börsmäklare - ännu mer till följd av finanskrisen - och så ska det inte vara. De pengar som sätts in i pensionssystemet av oss sparare ska också tillfalla pensionärerna.

Socialdemokratins brott mot arbetarrörelsens pensionssystem är många. Förr var strävan att alla pensionärer skulle garanteras en dräglig inkomstnivå. Man utformade också systemet och dess kompletteringar för att även "fattigpensionären" skulle kunna leva ett värdigt liv. I dag heter det istället att varje pensionssparare har ett eget ansvar för sin framtida pension och att man måste göra ett "medvetet val".

Jag fick hem ett besked i går om att eftersom jag inte har valt pensionsfonder så har mina pengar placerats åt mig av mitt pensionsbolag. Vi är många som - antingen som en medveten protesthandling, av okunnighet eller av ointresse - inte väljer våra pensionsplaceringar. Ska vi straffas för det? Den gamla socialdemokratin hade med emfas svarat nej på den frågan.

Dagens socialdemokrati lämnar mer öppet. För här har en gigantisk förskjutning ägt rum, från en klassbaserad, strukturell syn på pensionerna, till en marknadsorienterad och individualistisk syn. Är låginkomsttagare för lata för aktiva pensionsval? Då får vi väl lära dem att placera sina fonder rätt!

Borgarna älskar dagens pensionssystem. Så mycket att de är beredda att göra avkall på sina gamla principer om systemets "självreglering" med nya regleringar. Det här borde Socialdemokraterna ta sig en funderare kring. Är det särskilt rimligt att, med tanke på hur SAP historiskt har förhållit sig till gamla ATP, helt låta borgarnas marknadsfundamentalism bli styrande princip för framtidens pensioner? Så snälla, snälla sossar: Vänsterpartiets förslag är en bra början. Anslut er till dem.

06 maj 2009

The return of EMU

I kväll var det dags att damma av EMU-frågan. Europa Direkt, en del av EU-kommissionens 26-miljarderssatsning på EU-positivt kommunikations- och marknadsföringsarbete, stod som arrangör.

Frågeställningen för kvällen var vilka för- och nackdelar ett införande av euron skulle ha för Sverige. Jag, som representerade Vänsterpartiet, hade föga oväntat en hel del att säga om EMU:s nackdelar. Men det förvånande var att från ja-sidan kom oerhört lite av substans som talade för EMU.

Ja-sidan är som vanligt tom på verkliga argument, och hänvisar till att vi redan i princip har förbundit oss att gå med i EMU när vi röstade ja till EU. Folkomröstningen 2003, där vi tydligt sa nej till EMU, är "olycklig" och borde rivas upp någon gång under, eller efter, nästa mandatperiod. Här hade jag egentligen kunnat sitta tyst och låta föraktet för folks åsikter tala sitt eget (maktens) språk. Men det gjorde jag givetvis inte. Jag blev rejält provocerad och dundrade på om demokrati och folkförakt.

Debatten kom i stor utsträckning att handla om den ekonomiska politikens tre grova verktyg: finanspolitik, penningpolitik och valutapolitik. Med EMU blir de två senare gemensamma för alla länder i hela EMU-området. Det första verktyget, finanspolitiken, beläggs med hårda regleringar. Med EMU avskaffas alltså ett lands möjlighet att genom valutajustering eller ränteförändring mildra en kris eller svacka, och möjligheten att använda skatter och bidrag för att få igång ekonomin minskas. Se exempelvis en av bilagorna till SOU 2002:16, Finanspolitik i en valutaunion, som uppmärksammar problemet (men å andra sidan inte tycker att det gör något).

Gemensamt för ja-sägarna är att de är maktblinda, eller cyniska (jag vet inte vilket). De ser inte maktförskjutningen i ekonomiska frågor, från folkvalda till icke-folkvalda, som något problem. Att vi inte kan avsätta de ekonomiska regenterna ser de tvärtom som positivt, som en "garanti för att slippa populism". Denna hemska "populism" är alltså den politik som arbetarrörelsen slogs med näbbar och klor för, fram till 1980-talet när den socialdemokratiska ledningen omvärderade sin syn på ekonomins roll.

Nu heter det i den socialdemokratiska retoriken att ekonomin ska vara utgångspunkten, för när ekonomin går bra så kan vi satsa på sånt vi gillar. Alltså ska vi avhända oss all makt över ekonomin till "oberoende" ekonomer, och sköta våra övriga domäner så gott vi förmår. Dessutom, hävdade Robert Uitto (S) i kväll, handlar EMU om solidaritet! Genom att vi i rika Sverige ger lite till de fattiga i Öst bidrar vi till att skapa ett bättre Europa. Här blev jag så illa till mods att jag nästan skrek av ilska. Att vi försämrar den relativa välfärden i Sverige för att eventuellt ge pengar till fattiga länder är milt sagt en dålig politik. Socialdemokraternas representant hävdar något om solidaritet som inte på något vis har med solidaritet att göra.

Jag saknade ett äkta engagemang från ja-sidan. Det de kommer med är framför allt floskler och resonemang om värden som man inte riktigt kan ta på. Ska jag argumentera emot när ja-sidan säger att de vill ha en bättre välfärd och en mer välfungerande ekonomi? "Nej, jag är nej-sägare och jag säger nej till välfärden. Jag säger nej till en välfungerande ekonomi. Nej till EMU är i själva verket nej till allt. Ne-hej bara. Nej-nej-nej till hela skiten."

Ibland undrar jag om inte det här, oviljan att över huvud taget engagera sig sakligt i de politiska frågorna, är vad som gör ja-sägarna till riktiga förlorare. De vill gärna utmåla oss kritiker som negativa i största allmänhet - och visst är det så att i en värld av omfattande maktmissbruk och politikerförakt (i betydelsen maktpolitiker som föraktar sina väljare) låter man lätt negativ - men har själva inte mycket annat än floskulösa uttryck att komma med.

För framtida politiska meningsutbyten hoppas jag att ja-sidan förtydligar sig och kommer med klara besked. Vi kan inte bemöta abstrakt prat som "regionernas Europa" och "EMU självklart för välfärd" om argumenten inte blir tydligare än så. För inte är det väl så att ja-sidan saknar egna konkreta argument?

04 maj 2009

Kolonialt (och en massa potatis)

Våra stora nyhetsmedier spinner på en tråd utlagd av västländernas militärmakter: Listiga, vita soldater lyckades gripa barbariska somaliska pirater. Varje detalj som den franska befälhavaren rapporterar går rakt ut i tidningarna. När det är finanskris måste man ta varje tillfälle i akt att utropa västmakternas triumf!

När Aftonbladet i god journalistisk anda sammanfattar andra tidningar blir det rätt komiskt:

När kommandosoldaterna tog sig ombord på piraternas moderskepp hittade de ytterligare en pirat och en massa potatis.

Piraterna greps 900 kilometer från somaliska kusten. Samtliga gripna var somalier, uppger nyhetsbyrå AP.
Här har vi alltså ett öppet FN-mandat från säkerhetsrådet, som säger att FN:s medlemsländer får delta i försvaret av mattransporter till Somalia. Nato har en egen tolkning och utövar omfattande militär hets mot alla delar av regionen. Vi har också en EU-operation, Atalanta, vars uppgift är att medelst stora militära resurser skjuta och/eller gripa så kallade pirater, Somalias informella kustbevakning.

Sverige deltar i operationen utanför Somalias kust från mitten av maj. Återigen är det en militär aktion där Nato gör ett arbete och EU/Sverige ett annat, men i praktiken samverkar man. Försvarets egna beskrivningar av operationen får en att undra om vi redan är medlemmar i Nato.

Om detta skulle såklart våra journalister kunna skriva. Man kunde rent av, och nu medger jag att det här är teoretiska spekulationer, tänka sig att svenska journalister skulle granska Sveriges politik på det här området och ställa (och följa upp) kritiska frågor. Enligt vissa teoretiker kan media ha den funktionen. Vi slipper lyckligtvis sådana diskussioner i det här landet, och får istället häftiga rapporter om hur våra grabbar haffar fåraktiga negrer i båtar fyllda med vapen och potatis.