17 augusti 2010

Battle of the välfärd

I dagens LT står vänstern mot centern i välfärdsfrågan.
Nisse Sandqvist (Ung Vänster) mot Hanna Wagenius (CUF).
Gemensamt mot individuellt, offentligt mot privat.


Rätt förutsägbart, i och för sig, men också angeläget med lite rappare och vassare formuleringar. Sjukt obekvämt också att bli kallad "framtida makthavare", när jag snarare vill se mig själv som evig samhällskritiker... Here goes:

Vad är det som är så farligt med lite valfrihet?

I våras hade 1 700 personer visat intresse för att få en privat hälsocentral i Östersund. Med stöd av nya borgerliga lagar får nämligen vem som helst starta Välfärd Aktiebolag – och skicka fakturorna till landstinget.

Hemma i Torvalla skulle de 1 700 personernas valfrihet få drastiska konsekvenser. För när Välfärd AB ska ha sina pengar från landstinget, måste det dras in från oss som inte väljer privat.

Då är det inte längre vårdbehovet hos 8 000 personer i min hälsocentrals område som ska avgöra hur mycket pengar den ska få. Istället är det efterfrågan som ska styra.

Skillnaden mellan behov och efterfrågan är också skillnaden mellan gemensam och "valfri" välfärd. Där valfrihet råder finns många som inte väljer. Vem känner deras behov?

Den gemensamma välfärden skapades för att garantera jämlikhet. Det vi alla äger tillsammans kan ingen använda för att sko sig på andras bekostnad, och vi bestämmer gemensamt hur fördelningen ska ske. Utvecklingen i dag går istället mot att göra business av välfärden.

Med privata inslag görs vår välfärd till en handelsvara. Eleven blir till kund i Skolan AB, och på varje kund ska man ju göra en liten vinst (eller helst en stor). Vinstintresset blir en viktig princip, som tävlar mot behovsprincipen om uppmärksamhet.

Redan i dag gör de privata välfärdsbolagen vinster på flera hundra miljoner kronor per år. Skattepengar blir privata vinster istället för välfärd i Torvalla.

Vinstskapandet är inget trolleri: Med färre anställda och större elevgrupper kan kostnaderna sänkas och vinst tas ut. Kommunens skolor och äldreboenden tvingas försämra villkoren på samma sätt för att konkurrera.

Privatiseringarna är tursamt nog ingen naturlag. Det handlar om politiska val. Antingen vill man att vinstmotiv ska styra välfärden, eller så vill man låta våra gemensamma behov styra.

I höst har vi möjlighet att rösta för mer av gemensam välfärd, eller emot. Jag vill ha världens bästa välfärd, utan valfrihetens vinstintressen. Därför väljer jag Vänsterpartiet.

16 augusti 2010

Ohly in town

Lars Ohly var på besök i Östersund i dag. Med sig hade han ett budskap om välfärd, jobb och rättvisa. Det är ju inte så illa pinkat.


Innan han talade till massorna friade han till medierna (SR, ÖP, LT) i mina hemtrakter, Torvalla. En egen reflektion är att det är rätt intressant hur media i stora stycken lyckas göra valteknisk fråga av en politikers budskap: Håll ihop välfärden - privatiseringarna, skattesänkningarna och avregleringarna sliter den itu!

Ohly tyckte att det var en dålig idé att göra X. Han lovar att det ska satsas Y kronor på Z.

Det är jättesvårt att återge större resonemang och sammanhang i nyhetsform, men nog nödvändigt om allmänheten ska bli klok på verkligheten genom sin mediekonsumtion. Av den anledningen får vi pseudodebatter om begrepp, istället för om seriösa värderingar. Jantelag istället för driftsprincip. Helt enkelt för att det är så lätt att nå ut med begrepp som jantelag, och så svårt att nå ut med mer seriös samhällskritik. Synd, inte minst för demokratins skull.

13 augusti 2010

Feminism i praktiken

Vänsterpartiets senaste utspel är exempel på hur man kan agera praktiskt för en mer jämställd politik. Dels att nyttja de kollektiva matbespisningarna mer genom att erbjuda föräldrar take away-mat till självkostnadspris. Dels genom att öka personaltätheten i förskolan, en åtgärd som både skulle lätta på stressen bland anställda i förskolan och locka fler att placera barnen i förskola för att gå ut i arbetslivet igen (en sorts feministiskt svar på vårdnadsbidraget).

Precis som vissa vänstermänniskor ibland använder ord som "fascism" så mycket att de drabbas av inflation, på samma sätt gröper många borgerliga ur centrala politiska begrepp. Nu senast kallar Centerkvinnorna i Jämtlands län avdraget för hushållsnära tjänster ett sätt för "framförallt låg- och medelinkomsttagare" att få hjälp i hemmet. Därtill påstås att det har "motverka[t] inkomstskillnader mellan kvinnor och män". Vilket såklart är bullshit.

En tredjedel av avdragen görs av folk med över 50 000 i månadsinkomst. Avdraget fördjupar redan rådande samhällshierarkier. Vänsterpartiets senaste förslag syftar tvärtom till att bryta dessa. Det är skillnaden.

11 augusti 2010

Media, makten, välfärden

Läser på Johan Lindahls blogg ett intressant resonemang om tv-reklam och Vänsterpartiets problematiska förhållande till den. Jag håller inte med om slutsatsen - att vårt parti borde satsa på tv-reklam 2014 - men det här är en del av en diskussion som behöver få mycket större utrymme i vänstern.

De härskande tankarna är de i media härskandes tankar, till stor del. Men i ett system präglat av ekonomisk orättvisa kan det inte vara upp till den svage att besegra den starke på samma ekonomiska spelplan. Som Socialistiska Partiet i Nederländerna har visat kan också smartare tankar och ett helt annat sätt att agera politiskt än det gängse vara nog så effektivt.

Vänsterpartiet i Västmanland har gjort en egen reklamfilm. Den är med sina 20 sekunder precis vad jag vill ha av vänsterpartistisk propaganda:



Om vi ska låta den här reklamfilmen få fäste i folks medvetande genom nationell tv-kampanj får vi hosta upp åtminstone en miljon kronor, förmodligen mer. Det blir dyrt och då har vi inte råd med särskilt mycket mer. Kampen om välfärden kommer knappast att vinnas genom tv-skärmen.

Men genom att göra slagkraftiga videor likt den ovan, som folk uppskattar att se, kan vi få många att sprida dem vidare själva. Som en del av ett mycket bredare informationsarbete, kan vi på så sätt stärka rörelsen och få ut vårt budskap till stora grupper - utan att låta tv-bolagen åderlåta vår partiekonomi. Vårt vapen måste vara aktivisternas samlade kreativitet och kämpaglöd, snarare än antalet miljoner satsade på kommersiell reklam.

Kan vi "down-size" de direkt kommersiella inslagen i valrörelserna har vi vunnit väldigt mycket. Men det kräver av oss själva att vi aktivt arbetar med alternativen till den rena tv-reklamen, ungefär som vi med detta bloggande och youtubande av sevärda videosnuttar gör. Gräsrotsaktivism har också fördelen att den, vid sidan av att den är billig, får rörelsen att hämta sin näring på rätt ställen.

10 augusti 2010

Vi förtjänar bättre jobb!

Det var då ett jävla gnäll från de unga moderaterna (senast i dagens LT) om "ungdomsskatten". Ja, någon sådan skatt finns förstås bara i Muf-killarnas kampanjhandledning, men det handlar i alla fall om arbetsgivaravgifterna.

Ska den som har ungdomar under 26 år anställda få arbetsgivaravgifter betalda av regeringen, eller inte? Det är det frågan gäller. Att låta subventionera avgifterna för samtliga unga anställda är ineffektivt mot arbetslöshet och blir rätt dyrt, runt 10 miljarder i år. Så stora pengar kan man satsa mer precist, till exempel genom att direkt anställa folk där de gör stor samhällsnytta.

Över huvud taget satsar den unga högern mer på klatschiga ord och uttryck än på seriös politik i det här valet. CUF säger i sin kampanj att "LAS är för Lars 58" och KDU låter oss veta att "den som sköter sig och jobbar hårt tvingas sluta före den mindre kompetente arbetskamraten om firman skär ner". De båda ungdomsförbundens fantastiska förslag för att komma till rätta med dessa bekymmer är att ungas formella (men i verkligheten obefintliga) arbetsrättsliga garantier helt ska avskaffas.

Vi skulle behöva diskutera varför de blå ungdomsförbunden inte föreslår saker som faktiskt skulle stärka ungas ställning i samhället. Varför ska unga få sänkta löner, istället för redan låga kollektivavtalsenliga? Varför ska unga vara nöjda med att de "jobbar" när de utnyttjas på praktik och "sms-jobb" för ett par tusenlappar i månaden? Varför vill borgarna minska möjligheten till komvux och vidareutbildning för den som har haft det tufft i grund- och gymnasieskolan?

Om det vore så enkelt som att bättre villkor för den som anställer ger bättre möjligheter för unga att få jobb så skulle vår tillvaro se annorlunda ut. På 1970-och 80-talen skulle knappast någon ung ha haft jobb, och sedan 90-talets början skulle nästan alla unga ha fått jobb. Men så ser det alltså inte ut. Flexibilitet, lägre lägstalöner och osäkra villkor har gett oss massarbetslöshet. En borgerlig - ända sedan kunskapslyftets slut - utbildningspolitik har dessutom gjort unga arbetslösa dåligt lämpade för framtidens jobb.

Råkar man vara ung förväntas man i dag passa elitens ungar och jobba gratis åt lycksökande entreprenörer. Det är inte tu tal om att makten på arbetsmarknaden är skevt fördelad eller att den gemensamma välfärden skriker efter fler arbetande händer. Nej, överklassen har åtnjutit stabil hegemoni i debatten om jobben de senaste åren. Men vi har fått nog nu. Överklassfesten är slut. Vi förtjänar bättre.

09 augusti 2010

Att gräva där man står

Läser i Arbetaren om vem som är Folkpartiets kärnväljare. Hon är en urban, välutbildad tjänsteman som har det gott ställt och identifierar sig mer som samhällsintresserad än som folkpartist.

Med detta i bakhuvudet känns Folkpartiets utspel om burkaförbud fantastiskt roliga. I de områden där kärnväljaren - och för den delen även ledande partiföreträdare, lokalt som på riksnivå - bor förekommer i princip inte beslöjade kvinnor. Burkan, en fråga som folkpartisterna i allmänhet har rent abstrakta och principiella snarare än konkreta och verklighetsanknutna åsikter om, är en icke-fråga för kärnväljarna. De berörs inte av den. Det är över huvud taget få som bär burka eller liknande i Sverige, kanske några hundratal.

Folkpartisterna fiskar här efter röster utanför sitt egentliga revir. Avsikten är såklart att locka väljare som är icke-urbana, icke välutbildade och har ett mindre uttalat intresse för samhällsfrågor. Väljare som tycker att moralfrågor saknas i debatten och som tycker att rätt är rätt och fel är fel. Väljare som annars sneglar åt brunare håll på den politiska paletten. Med detta får man den debatt man förtjänar - en debatt som sannolikt inte tjänar progressiva syften.

Jag har inget emot att Folkpartiet Liberalerna söker nya väljargrupper, men nog kunde de ha valt en värderingsfråga som leder tankarna i mer liberal riktning än burkaförbud.