28 april 2009

Trovärdigt, LO?

LO-ledningen måste bytas ut i sin helhet. Och det behöver inte sluta där; kompetenskraven måste höjas även bland de anställda på kansliet. Varför? Därför:

Efter AMF-skandalen har Svenskt Näringsliv och LO gemensamt slagit fast att de måste "återställa kundernas förtroende för AMF". För Svenskt Näringsliv innebär det följande konkreta åtgärder:
- Ny ordförande i AMF-styrelsen (exkapitalisten Göran Tunhammar föreslås bytas ut mot exkapitalisten Lennart Jeansson).
- En av fem ordinarie ledamöter i styrelsen byts ut (övriga väljs om).
- Styrelsen ska återfå ansvaret för ledningens ersättningar, ett ansvar som nu tre personer delar på.

LO accepterar detta och hoppas att detta och "de ytterligare beslut som kan komma på bolagsstämman kommer att förbättra bolagsstyrningen". Hoppas kan man ju. Arbetarrörelsen har väl alltid gjort så? Satt kapitalisterna på styrelseposter och hoppats att stämman ska komma med "ytterligare beslut" som ska lösa problemen, alltså. HERREGUD, VAD ÄR DETTA?!

Sen fick LO ett brev. En viss Lennart Jeansson, föreslagen av Svenskt Näringsliv som ny styrelseordförande i AMF, skrev där att han nog är olämplig på posten. Med styrelseordföranderoller i bland annat Volvo och Stena i ryggsäcken har nämligen Jeansson kritiserat Lagen om anställningsskydd (LAS) kraftigt. Detta tycker han själv är oförenligt med LO:s syn på LAS som ju som bekant är rätt bestämd. Vad gör då LO?

Plötsligt har inte längre LO förtroende för exkapitalisten Jeansson. LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin meddelar Svenskt Näringslivs ordförande Signhild Arnegård Hansen att hon får ta fram ett nytt förslag till styrelseordförande. Arnegård Hansen meddelar då att AMF måste skjuta upp sin stämma.

Allvarligt talat, det här är helt sjukt. Rena lekstugan. Hur tänker LO-ledningen egentligen, tänker den alls? Vad hade hänt om Jeansson hade blivit ny ordförande? Då hade vi haft precis samma situation som under Christer Elmehagens tid vid AMF. Sanslösa ekonomiska villkor, obefintlig styrning och trygg dominans för Svenskt Näringsliv i AMF:s styrelse. Och när Svenskt Näringsliv nu ska vaska fram en ny kandidat (som ska ha "hög kompetens och stark integritet", vilket alltså inte Jeansson hade), kommer LO att självständigt värdera denne? Nej! LO tar inte ansvar för sina oerhört betydelsefulla uppgifter. De får ett brev av sin kandidat och bestämmer sig med det som underlag för att förkasta honom. Så mycket research ligger bakom LO:s överväganden! De kunde åtminstone ha googlat hans namn efter politiska uttalanden...

Gör om - gör rätt, brukar det heta. Det gäller i synnerhet LO i det här fallet, liksom i flera andra fall. Jag tror att det krävs mer än någon utbytt styrelseledamot i AMF-styrelsen för att skapa ordning i kaoset. Det krävs en nymöblering i hela LO-toppen!

27 april 2009

Oradikalt beroende om islam

Devrim Mavi gör mig besviken i Dagens Arena. Vad hände med det oberoende, radikala och progressiva? Ämnet är angeläget - vänstern och islamism - men Mavi lyckas anta en avradikaliserad, nuliberal utgångspunkt: Hamas och Ahmadinejad är antifeminister och förtryckare, alltså ska vänstern fördöma dem.

Ja, om västvärlden bestod av goda demokrater och den muslimska världen av förtryckande despoter, som det ju heter i nuliberal debatt, så skulle vi i västvärldens vänster med emfas fördöma "islamisterna". Vore världen så enkel att vi kan välja mellan att ha våra principiella sympatier hos antingen feminister eller antifeminister vore väl saken biff, bara sådär. Men så svartvit är inte världen.

Iran, Palestina och Afghanistan är länder där så kallade islamister har stort inflytande. Länderna har bland annat det gemensamt att när folkliga regeringar har tillsatts har de av västvärldens ledare avsatts eller mördats. När på andra ställen i världen de hunsade ofta organiserar sig i gerillor, gäng eller maffior, har det i många muslimska länder varit fanatisk religion som enat motståndet mot dessa oförrätter. Och vilket motstånd, sen...!

Mavi glömmer en sak i sin text: Hamas har en folklig acceptans som palestinska feminister saknar. Medan feminister där framför allt finns i den bildade medelklassen och utgör en minimal kraft i samhället, är Hamas en betydligt bredare rörelse som i stora drag representerar det palestinska folket. Man kan ha politiska åsikter om det, ungefär som jag har politiska åsikter om att Sverige officiellt representeras av Moderaterna, men man kan inte - i den "civilisationernas kamp"-debatt som finns i västvärlden i dag - förneka den breda uppslutningen bakom islamismen till förmån för en helt perifer feministisk rörelse. Möjligen kan man i fallet Iran säga att kvinnorörelsen är en relevant och växande motpol mot de styrande mullorna.

Att se och erkänna islamism som politisk kraft betyder inte nödvändigtvis att man uppmuntrar och stödjer den. I Vänsterpartiet kan vi till exempel kraftfullt försvara Hamas som legitima ledare för det palestinska folket, men samtidigt samarbeta med deras politiska rivaler i PPP. Det principiella försvaret för islamistiska, folkliga ledare och för muslimers rätt att bemötas med respekt för sina åsikter på samma villkor som vi respekterar västerlänningar kan vi inte göra avsteg från. Och det är där jag tycker att Mavis sko klämmer. När det gäller islamister anses det nämligen inte helt självklart att de också förtjänar vår respekt.

Mavi och andra som resonerar i liberala banor undrar varför dialogen med Irans president på FN-konferensen om rasism var principiellt viktig. Är det inte viktigare att föra dialog med Mellanösterns feminister? Ahmadinejad är förvisso politiskt en kvinnohatare och rasist av stora mått. Men när man bortser från det internationella maktspel som Iran är en bricka i kan man också hamna i vilka opportuna uppfattningar som helst. Varför uttalar vi oss till exempel inte till stöd för Irans miljövänner? Iran har ju beslutat att utvinna enorma mängder fossila bränslen. Problemet är att konflikten då skulle hamna precis där västvärldens ledare vill ha den: Bush-politiken är ett icke-existerande problem, Irans president är problemets kärna.

Ahmadinejads tal på FN-konferensen i Genève utgjorde - om man bortser från lika stora mängder religiöst och konspiratoriskt trams som Bush på sin tid spydde ur sig - ett frontalangrepp mot Irans plågoandar. Udden var riktad mot det internationella maktsystem som ger militärt och ekonomiskt starka länder ett också moraliskt övertag. Som gör länder som Iran - geopolitiskt underordnade - per automatik ondskefulla och skurkaktiga. Som tvingar svaga, fattiga länder till underkastelse eller hårt förtryck. Ahmadinejad hade två områden där han krävde ändring: FN och världens ekonomisk-politiska system måste reformeras, för det första. Vetorätten i FN:s säkerhetsråd måste bort, liksom de rikaste ländernas totala dominans i exempelvis Internationella valutafonden (IMF). För det andra krävde den iranske presidenten ett större mandat för att bekämpa åsikter som han definierar som "barbariska" och "rasistiska". Det förstnämnda är vad som fick EU:s delegater att lämna konferensen och Förenta staterna att helt bojkotta den. Det senare är ett ämne där Ahmadinejad, Carl Bildt och Mavi i princip är överens.

Det är här jag vill fokusera min tydligaste kritik mot Mavi och andra som tycker att "vänstern förenar sig med islamister". Den stora skillnaden mellan Ahmadinejad och hans plågoandar bland västvärldens ledarskap är nämligen inte synen på rasism eller feminism. Där är herrarna påfallande ofta överens. Om vi i vänstern skulle fokusera vår politik i internationella frågor på könsförtrycket eller rasismen i andra länder kunde vi lika gärna föra vår politik via bilagor i regeringens utrikespolitiska dokument. Det som behövs nu är snarare att göra väldigt klart att de berörda länderna har en grundläggande rätt till självständighet, till egna analyser och till ett eget ledarskap. Varje gång en västerländsk självutnämnd humanist berömmer de modiga EU-representanterna för att ha lämnat Ahmadinejad vid FN-konferensen, stärker Ahmadinejad sin poäng: Iran är rumsrent bara när dess ledarskap låter sig underkastas västvärldens intressen.

Genom att visa vad som skiljer Hamas och Ahmadinejad från västvärldens ledare kan vi måla upp en rättvisande konfliktlinje. Konfliktlinjen i frågorna om islam och antirasism går just längs de koloniala/imperialistiska och geopolitiska konfliktlinjerna. Där Washington och Bryssel har orättfärdiga intressen att försvara, där kommer också vänstern att anklagas för att förena sig med mörkrets krafter. I Vietnam med FNL, i Sydafrika med ANC och i Venezuela med de bolivarianska revolutionärerna heter det så att vänstern försvarar våld, förtryck och allmän barbari.

Kritiken mot vänstern har i många fall giltighet på ett plan. Det är förstås sant att Hamas och Ahmadinejad på många sätt motarbetar och utrotar just den vänster som vi själva tillhör. Men att göra detta till analysen - att säga att det är vänsterns hållning som är problemet och inte västvärldens ledares - blir sällan mer än nuliberal gödsel. Att dessutom kräva i princip samma sak som dessa förhatliga religiösa fundamentalister; vissa åsikter är förkastliga och ska bekämpas, till exempel rasistiska, antifeministiska, förtryckande och så vidare, gör målet otydligt.

När Mavi stämmer i bäcken med att muslimer ska underkastas "samma krav som ställs på ickemuslimer" suckar jag ännu djupare. Ser hon inte att denna retorik, och den svavelosande och rasistiskt färgade kritik som hela det etablerade (företrädesvis borgerliga) samhället använder mot vänstern, är ett medel i våra ledares kamp för att moraliskt avväpna antiimperialismen? Den som står upp för en utsatt är sympatisk, men den som försvarar en moraliskt förkastlig är inte rumsren. Är Mavis mål här att vänstern ska ta avstånd från de krafter som sprungit ur motstånd mot förtryck och orättvisor, bara för att vi inte gillar alla dess principer? Och hur tänker vi oss i så fall att förändring och befrielse ska nå de här länderna - kanske genom västerländsk demokratiimperialism?

Hur förhåller sig Mavi till de faktiskt förhärskande maktstrukturerna? Det är trots allt inte gott nog att kritisera dem alla, utan vidare nyansering. Maktdelning och -kritik på internationell nivå är frågor som västvärldens ledare inte vill (och inte heller behöver) komma i närheten av. Med benägen hjälp av liberalt skygglappade debattörer i vänstern kan de fortsätta tränga undan debatten om radikal världslig förändring, till förmån för en om tankens renhet: gott mot ont, rent mot smutsigt. Dagens Arena borde kunna ställa upp en bättre fiendebild, som inte kunde ha undertecknats av en viss folkpartistisk riksdagsledamot.

21 april 2009

Rysligt bra om ekonomin

Erik Berg är grym på meningsfulla liknelser. Angående Anders Borgs syn på ekonomin och krisen som fenomen skriver han såhär:

Borg tycker om att måla upp ekonomin som ett naturfenomen helt bortom all möjlighet till påverkan. Han är bra på väderliknelser, det får man ge honom. Annars tycktes den nya given i gårdagens debatt vara att prata sport. Det sades upprepade gånger att vi måste ”spara på krafterna” eftersom krisen, som Stefan Ättefall formulerade det, kan bli till ”ett långdistanslopp”.

Spara krafter, det kan låta bondförnuftigt, för krisen är verkligen mer än en liten svacka, det är en systemkrasch och den kommer att dra ut på tiden. Kapitalismen har drabbats av en global bluescreen och måste göra en komplicerad omstart. (Egentligen borde hela operativsystemet bytas ut, vi är några stycken som har tjatat om det sedan omkring 1848.)
För oss som växte upp på 90-talet är det här en helt fantastisk liknelse. Borg-arna kan slänga sig i väggen med sina förlegade "långdistanslopp"...

Inlägget i sin helhet är rätt långt, men väldigt, väldigt bra om man vill ha en överblick över skillnaden mellan vänsterns och högerns syn på krisen och statens ansvar.

20 april 2009

Vilken jävla opinion?

Nu kommer det några till. Opinionsmätningar. Förra veckan hade vi ett par om partisympatierna. Alliansen är både ikapp och förbi, heter det i DN. Visst kan man se att det sker förändringar i sympatier över tid. Men hur precisa är undersökningarna?

Ta exempelvis de undersökningar som DN hänvisar till. Skop har - som enda statistiskt säkerställda siffra - kunnat konstatera att Miljöpartiet har minskat i tre mätningar i rad, nu med 1,7 procentenheter, till 5,0 procent. Sifo menar att andelen som sympatiserar med Miljöpartiet i själva verket har ökat med två procentenheter till 8,6 procent, också det en statistiskt säkerställd förändring.

Statistiskt säkerställt har alltså folkets sympatier både ökat och minskat för Miljöpartiet. Någon kan här inflika att svaren beror på hur frågorna ställs, och att en jämförelse mellan Skop och Sifo blir lite som att jämföra äpplen med päron. Men, svarar jag då, det är inte det intressanta.

Det intressanta är över huvud taget inte hur folk tycker. Tycker gör folk alltid. Det intressanta är att ledarskribenter, rubriksättare och politiska kommentatorer får möjlighet att publicera någonting snaskigt. Således lyder rubrikerna även denna gång (hur länge är det sedan vi hörde det senast, två veckor?) enligt följande: "S fortsätter backa" (GP), "Fortsatt kräftgång" (Östran), "M kraftigt framåt bland stockholmare" (DN Stockholm). Det finns ofantligt många varianter på rubriker som kan passa det uppkomna läget.

Oavsett vad man tycker om opinionsundersökningarna måste man (ju) förhålla sig till dem. Men det riktigt intressanta är när opinionsundersökningarna blir själva analysen, när inga frågor måste ställas annat än som följdfrågor kring dem. Istället för politik måste ju nu journalister och kommentatorer hitta argument som förklarar förändringarna i varje opinionsundersökning. Intressant nog missar man att analysera de motsägelsefulla förändringarna för till exempel Miljöpartiet, som ju är de enda "statistiskt säkerställda" och därtill rejält motsägelsefulla.

Motsatt blir det för "det vinnande laget" särskilt viktigt att ha många opinionsmätningar i ropet i kristider, för att slippa diskutera den egna politiken och istället få hyllande, peppande rubriker i storstadspressen. Medierna har sedan länge övergivit sin eventuella funktion som granskare av samhällsmakten, och nöjer sig med att fläka ut rubriker om striden mellan regerande och oppositionella.

Jag diskuterade det här i kväll, efter att ha sett utspelet i gårdagens Rapport, "JA till euron". Här har alltså SVT:s nyhetsprogram uppdragit åt Sifo att göra en egen opinionsundersökning om EMU, frågan som vi ju redan har folkomröstat om. Man har alltså inte frågat om någonting som vi inte har folkomröstat om, exempelvis Lissabonfördraget, där Vänsterpartiet krävde men inte fick någon folkomröstning. Nej, man har valt att spinna vidare på Folkpartiets fräcka krav på en ny omröstning, eftersom vi röstade fel förra gången.

Såhär gör nyhetsredaktionerna politik av journalistik. Jag kan slå vad om att de skulle avfärda mitt förslag om att fråga folk om Lissabonfördraget som något i stil med "politiskt färgat". Att ställa frågor som leder i EU-elitens riktning är okej, apolitiskt, värderingsfritt. Att ställa frågor som riskerar att resa opposition eller landa i kritik mot EU-eliten är att politisera nyhetsrapporteringen och vinkla sakfrågorna partiskt.

I en fri, fungerande demokrati borde man inte behöva påpeka att medierna måste hålla sig med ett avstånd till makteliten. I Sverige i dag tvingas man gång på gång konstatera hur totalt livegna nyhetsmedierna är. Helt underordnade mediehusen, som i sin tur har alltför goda relationer med den politiska makteliten för att ställa till med konflikter i viktiga frågor.

Enstaka journalister som gör ett gediget jobb, och förstår att mediekonsumenter är tänkande varelser, finns. Men de försvinner i strömmen av flockjournalister, vars enda uppdrag är att skapa rubriker och eggande dramaturgi. Så frågan är vilken jävla opinion Skop och Sifo egentligen mäter, när vi i opinionen bara matas med den skit som förra månadens mätningar gav upphov till.

18 april 2009

Blind predikant

I en krönika i lördagens LT tar Kjell Albin Abrahamson, frälst på Östeuropa och fartblind av antikommunism, ställning för platt skatt. Jag kan tycka att han borde tänka innan han skriver, men det är tydligen inte LT-skribenters kopp te (så skrev exempelvis David Bexelius i en annan krönika för en tid sedan om en banderoll över "E4:an", pinsamt förväxlandes den där E-vägen i Sundsvall med den i Östersund).

Varför ska vi då ha platt skatt? Enligt Abrahamson är det helt uppenbart. Ser vi (som inte förespråkar platt skatt; en majoritet bestående av alla utanför klicken kring ledningen för Stureplanscentern) inte sambanden? Höga bonusar, svartarbete och mygelkulturer i företagsledningar. Allt det här beror på den progressiva skatten i Sverige! Och på att skatten är för hög.

Låter det konstigt? Ja, det är det ju onekligen. Mycket kan man anklaga höga skatter för, men överklassens girighet och kapitalismens kapitalackumulerande krafter handlar om andra saker. Abrahamson lyckas heller inte bättre i sin argumentation än att komma fram till att det är krångligt med progressiv skatt, och att många rika flyr Sverige för skatteparadis. Utan att lägga någon värdering i ordet "rättvisa" utropar han också rättvisan som vinnare på platt skatt - de enda som förlorar på platt skatt är de arbetsskygga. För det sa en kvinna (som var svensk, påpekar krönikören) till Abrahamson häromdagen, att det lönar sig inte att arbeta i de höga skatternas Sverige. Och det är ju korkat att det är så. Och då vore det ju smart med platt skatt.

Allvarligt talat, det här är ett pinsamt utrop av en naiv, nyliberal predikant. Riktigt bekymmersamt är det också eftersom Abrahamson länge har varit korrespondent för Sveriges Radio i Östeuropa. Hans krönika andas samma pondus som femtonåriga ungmoderater när de mässar om "frihet".

Problemet som Abrahamson lyfter, med direktörer som beter sig som svin och nolltaxerar, är ett högst verkligt problem. Men det förändras inte av att det svenska skattesystemet blir platt. Skatteparadisen utomlands kommer att vara lönsamma oavsett hur platt vi gör den svenska skatteskalan. Problemets grund är att det är för lätt att flytta sitt kapital som rik, att fly undan det demokratiskt fattade omfördelningsprogram som Sverige faktiskt har byggt upp genom åren. Den diskussionen undviker Abrahamson, liksom alla andra som förespråkar platt skatt, högtidligt att beröra. Istället påstås det vara de höga skatterna som är roten till allt ont. Så kan man ju förstås härja på, mot bättre vetande, när Sverige med högre skatter alltid har haft lägre arbetslöshet och en bättre samhällelig utveckling än länder med plattare skatter.

Att platt skatt, där det har praktiserats, införts av demokratiskt tvivelaktiga regeringar och efter rådgivning av minst sagt tveksamma liberala ekonomer, bekymrar inte hobbyliberaler som Abrahamson. Att ett progressivt system föredras av väljare i plattskatteländer som Slovakien när de får ett alternativ vill Abrahamson inte diskutera. Att plattskatteländer är lågskatteländer och därtill vältrar över problemen i kristider på sina redan otillräckliga offentliga ekonomier menar Abrahamson är ett föredöme, ty endast de arbetsskygga drabbas - och det helt rättvist.

Jag skulle nog önska av den som är satt att rapportera om politik och ekonomi en förmåga att seriöst analysera verkligheten. Jag skulle nog också önska att LT upplät just nöjeskrönikeplatsen åt mindre dogmatiska skribenter.

09 april 2009

Eller så tittar vi på teve.

– Det är varmt, soligt och folk hoppar runt på gummibollar. Kräver ingen eftertanke alls! Mer sådant kommer det att bli.
Vi är mitt inne i tevesäsongen och konjunkturen singlar som en femtioöring mot botten. Programchefens ord i DN uttrycker i kulturen vad Moderata ungdomsförbundet uttrycker i politiken: banaliteter för att fördunkla folks uppfattning om stora samhällsproblem.

Jag tänker på det för kapitalismen centrala uttrycket "bröd och skådespel". Dagens politiker är experter på att lätta på svångremmen som håller hushållen med bröd, borta från svält som annars skulle kunna leda till politiska resningar. Skådespelet har de, klokt nog, outsourcat till en annan del av makteliten, till mediefamiljerna och deras mediehus. På så vis kan man inte anklaga politikerna för att styra med den djupt förkastliga bröd och skådespel-metoden, eftersom de ju inte formellt styr media.

Fast när det gäller innehållet i kommersiell media är det i högsta grad beroende av regeringen och dess myndigheter. De senaste åren har regeringen i allt raskare takt släppt sina regleringar av media - mer reklam, färre utbudskrav - och därmed öppnat för landets knappa handfull mediefamiljer att stärka sitt grepp om folket. Givetvis har det skett först efter intensiv lobbying från familjerna, för det är ingen naturlag att just de redan mäktiga får mera makt när mediepolitiken stuvas om.

Så länge vår medieproduktion utgörs av folk som hoppar runt på gummibollar, dansar eller förnedrar sig, så kommer allt att fungera friktionsfritt i medielandskapet. Enda plågan är det där presstödet, och i förlängningen också public service, som ju måste ses som någon form av statlig inblandning i de fria medierna. Först när familjerna äger rubbet kommer vi att leva helt harmoniska liv, lyckligt obekymrade av konjunkturernas obegripliga vägar.

Man kan tillägga att vi då också helt kommer att ha tappat kontrollen över de gamla arbetarrörelseidealen om folkbildning. Det innebär att bildning och förmåga att urskilja och begripa samhällsstrukturer blir egenskaper enbart förunnade ett uppåtsträvande skikt. Några kommer att vara lärda, bara för att förklara för den okunniga massan på ett tillbakalutat sätt att saker måste förbli som de är. De flesta dras allt längre bort från makt över sin egen tillvaro, till en tillvaro som bygger på att låta sig uppslukas av underhållningen.

Att de många sitter och myser framför gummibollarna i rutan är på många sätt bekvämare än när de organiserar kamp för bättre villkor, åtminstone för maktens män. Det är därför de höga tittarsiffrorna skär i mig som frigolit mot svarta tavlan.

08 april 2009

En kampstab, en ledning, som inte förråder

Oppositionen har "massor av riksdagsarbete att göra", säger Maria Wetterstrand (MP) till Aftonbladet. Så är det säkert. Men om detta blir en ursäkt för att inte driva en aktiv oppositionspolitik utåt så kommer den politiska förändringen efter valet 2010 att utebli.

Lars Ohly (V) visar mer självinsikt än sin oppositionskollega:

Vi har ett gemensamt problem. Vi har varit dåliga på att formulera en förändringspolitik.
Word. Så hur går vi vidare från att ha varit dåliga till att bli bra? Ytterst är det partiledningens ansvar att se till så att vår förändringspolitik - och den är vi väldigt säker på - får genomslag när tillfälle ges. Det är Mona Sahlins ansvar att se till så sosseriet får sin syl i vädret, Lars Ohlys uppgift att föra fram vänsterns åsikter. Att fem arbetsgrupper med ett gäng handplockade politiker som bäst kompromissar fram gemensamma linjer fråntar inte partiledningarna ansvaret för att hålla partiernas kurs.

Men det är svårt att vara Lars Ohly och om möjligt ännu svårare just nu att vara Mona Sahlin. Belastningarna som de båda tyngs ned av blir allt tyngre för varje år som går. Sahlin har liten trovärdighet som "den lilla människans" försvarare, efter alla turer. Ohly har förlorat i förtroende efter år av isolering ur samhällsdebatten och frånvaro av självklara politiska initiativ. De gröna språkrören behöver man inte ens nämna, för de sätter sig så gärna på vilka poster som helst, i regering lika väl som på tankesmedja. För dem utgör medlemsopinioner inget problem. Och så är de ju fantastiskt upptagna av riksdagsarbetet för tillfället.

En lösning som borde, men förmodligen inte kommer att, diskuteras är att ersätta partiledarna. Till Sahlin saknas i princip kandidater - det är jämngrått i Sahlins partielit. Jag skulle gärna se någon kändis, typ Ulla Skoog eller Timbuktu, som ordförande för SAP. Under Ohly finns flera stabila och färgstarka kamrater, bland de främsta Josefin Brink och Kalle Larsson. Med byte av ledare skulle många saker kunna förändras, en del i negativ riktning men desto fler i positiv. I synnerhet när det gäller socialdemokratin kan situationen i partiet knappast bli mer instabil än under befintlig partiledare.

Till stor del handlar det här också om politiska konflikter. Det står strider inom oppositionen som man inte ska bortse från, kring hur "arbetarrörelsens efter-Reinfeldt-program" ska se ut. Behövs bara ny make-up på alliansregeringens lite röriga mandatperiod, eller måste den politik som förts sedan 1980-talet helt omprövas och ersättas av något nytt? Mellan partiernas ledningar och gräsrötter är denna strid nog så viktig. För Sahlin är frågan om hon kan klara av att trycka ner sitt parti (med Skåne, facken och många fler i upprorsstämning), medan Ohlys utmaning är att stå upp för löftena till sina medlemmar (samarbeta om regering, men inte backa om politiken) mot alla oanständiga förslag från S och MP.

Det tråkigaste tycker jag ändå inte är att partiledningarna är förvirrade och svaga. Det tråkigaste är att de oppositionella bland oppositionella inte bråkar mer högljutt. Mot icke-agerande partitoppar borde höjas en flodvåg av framåtsyftande förslag på vad som måste göras. Idédebatt i tidskrifter, agitation på massmöten och organisering av politiska studier är företeelser som måste hitta tillbaka till den breda arbetarrörelsen.

När jag tänker på det är det faktiskt drygt ett år sedan jag senast gick en studiecirkel - det är alldeles för länge sedan! Och därhemma ligger ju Socialistisk Debatt oläst, med tre artiklar som jag har översatt. Om några veckor agiterar jag förstås på gatorna på första maj, och dessförinnan och därefter på skolor. Men det är inte nog. Vi måste alla göra mer och bli fler om vi ska övervinna den borgerliga hegemonin. Och vi måste sätta igång nu, om inte förr.