29 december 2008

Förhandla, inte bomba!

Shimon Peres exemplifierar den uppfattning som många västerländska ledare har om de eskalerande våldsamheterna mellan Israel och Palestina i dagarna:

Vi israeler kan inte förstå varför de skjuter på oss. [...] Alla de som säger åt oss att sluta skjuta talar i fel riktning. Låt dem vända sig mot Hamas och be dem sluta att skjuta – så kommer det inte bli några strider alls.
Jo, herr Peres, det är nämligen så att Israel är en ockupationsmakt. Israel har den militära, ekonomiska och politiska kontrollen över såväl israeliskt som palestinskt territorium. På Västbanken har Fatah-ledarna med Israels hjälp tagit makten i en väpnad kupp. På Gazaremsan, där valets vinnare Hamas har lyckats behålla makten, har Israel bombat myndighetsbyggnaderna och andra viktiga institutioner.

När det nu är så att ockupationens motståndare Hamas, i demokratiskt ordnade val, har vunnit valet på att bekämpa ockupationen, så bör Israel inte bortse från det. En överväldigande majoritet av palestinierna anser frågan om slutet på ockupationen och staten Palestinas bildande vara så viktig att de är beredda att rösta på Hamas, trots att de flesta sannolikt inte håller med Hamas i dess reaktionära religiösa politik.

Israels svar på detta har inte varit att förhandla om ett slut på ockupationen, eller ens ett ökat palestinskt självstyre. Det israeliska ledarskapet har förhandlat till sig en vapenvila, utan några som helst öppningar för en mjukare hållning. Tvärtom har vapenvilan kombinerats med kollektiv utsvältning av en dryg miljon palestinier - i sig ett brott mot vapenvilans uttalade syfte om avspänning - vilket förstås har gjort folk i Gaza desperata. De måste ta till det lilla våld de kan för att visa på motstånd. Ett ockuperat folk kan inte få rätt i domstol eller vända sig till diskrimineringsombudsmannen. Antingen gör de motstånd eller så blir de kvävda av ockupanterna.

Andra har skrivit om våldsamheterna ur palestinskt perspektiv, bland andra Thaher Pelaseyed, Rawia Morra, Ali Esbati och Anna Wester.

Om omvärlden var intresserad av att lösa konflikten vore det en lätt sak. När Israel öppnar för att dra sig tillbaka och tillåta palestinskt självstyre kommer de mest militanta islamisterna att tappa sitt stöd till förmån för mer rimliga palestinska grupper, som PFLP och PPP. De internationellt erkända gränserna, som palestinierna har gått med på, finns redan i FN-överenskommelser.

Problemet är att den politiska mittfåran i Israel inbegriper skoningslös behandling av "den palestinska frågan" och ett besinningslöst våld mot varje tecken på självständig palestinsk organisering. Hökarna i de extremistiska partierna är såklart militanta ockupationsanhängare, men även ministrarna från arbetarpartiet och Kadima är våldsförespråkare. Palestinska parlamentariker fängslas, samtidigt som judiska bosättare endast undantagsvis ställs inför rätta för sina övergrepp mot civila palestinier. De palestinska områdena styckas upp till oigenkännlighet av israeliska "arabfria" vägar och bosättningar, samtidigt som palestinier som försöker passera israeliska vägspärrar trakasseras eller beskjuts. Detta under en "mitten-vänsterregering". Det finns i Israel ingen allmän acceptans för en palestinsk statsbildning och våldet och övergreppen mot palestinierna accelererar för varje dag. Därmed kan israelerna heller inte kräva att palestinierna ska erkänna den israeliska staten, med mindre än att de själva erkänner den palestinska.

Det är ingen idé att ens diskutera en internationell fredsstyrka så länge som Israel vägrar att dra sig tillbaka till sina erkända gränser. Palestinerna kan inte och kommer inte att gå med på en "lösning" som innebär att den palestinska staten består av hundratals små öar mellan Israels ockupantvägar och "barriärer". Lösningen måste innebära eftergifter från Israel - något som regeringen i Jerusalem bara kan gå med på om den tvingas till det av regeringen i Washington. Således ligger bollen hos president Obama att föra konflikten närmare en lösning.

Med det inte sagt att vi själva är maktlösa: EU och den svenska regeringen är fantastiskt dåliga på att ta ställning i konflikten. Om EU markerade att den israeliska statens övergrepp är oacceptabla genom att göra diplomatiska och ekonomiska markeringar skulle Israels hållning sannolikt mjukna. Nu gör EU och Sverige inte så. Istället är det en ryggrads- och historielös hållning som visas, där man påstår att Hamas och Israel är två likvärdiga parter som ömsesidigt måste besinna sig. Vad är det för bullshit? Israel erkänner inte ens att det finns en legitim motpart att förhandla med bland palestinierna; man erkänner bara valets förlorare Fatah. Börja där, EU och regeringen Reinfeldt, med att erkänna och inleda samtal med Hamas-regeringen.

08 december 2008

Ett alternativ

Just hemkommen från vänsterpartiets EU-valkonferens kan jag konstatera att naturen har haft sin gång: 2010 samarbetar s-v-mp för regeringsmakten. Om de fyra partiledarna kan fortsätta samtala i samma mysiga ton som på presskonferensen kommer vi snart att åter kunna diskutera politik på riktigt:



Jobben, klimatet och välfärden står i fokus. Det är en riktigt sansad prioritering. Man skulle kunna tänka sig långt mer postmoderna frågeställningar och betydligt "smalare" frågor, men det här ger en god grund för en materialistiskt riktig opposition mot högerpolitiken. Sen kommer förändringen förstås inte av sig själv - ett jättejobb återstår med att bygga folkrörelser i de viktiga frågorna. Hyresgästföreningen har kommit en bit med sitt arbete för hyresrätten: 50 000 har gått med i det interaktiva demonstrationståget mot högerpolitiken. Facken och Nätverket Gemensam Välfärd har mycket kvar att göra.

EU-valet i juni blir bra för vänsterpartiets del. I topp hittar vi tre kvinnor och två män: Eva-Britt Svensson, Hanna Löfqvist, Mikael Gustafsson, Berivan Öngörur och Erik Berg. Vi har en valplattform som slår alla de andra partiernas. Men som om det inte räckte är vi också i Demoskops mätning tredje största parti.

Vi är alternativet - vi är oppositionen!

05 december 2008

Kakpoäng till Kielos

Katrine Kielos förklarar i en krönika i Dagens Arena snyggt Mona Sahlins senaste tokiga misstag:

I förra veckan kom ett talande bevis för hur prioriterad feminismen är inom svensk socialdemokrati. Angående att Sverige inte längre kan titulera sig "Världens mest jämställda land" skrev Mona Sahlin:

"Effekterna av två år med regeringen Reinfeldt syns redan. Sverige har under den moderatledda regeringen trillat ner till tredjeplatsen på World Economic Forums lista gällande Gender Gap Index 2008."

Men vare sig Sahlin eller hennes medarbetare hade bläddrat i rapporten. Denna bygger nämligen på siffror för 1998-2006. År som den borgerliga regeringen knappast kan anklagas för.

Förklaringen till fadäsen är antagligen att den socialdemokratiska oppositionspolitiken bedrivs genom en automatisk pressmeddelandegenerator som automatiskt spottar ur sig utspel på formeln: samhällsproblem X "effekter av den moderatledda regeringen" + " vi vill investera" + "entreprenörskap" + "människors växtkraft" - (klassanalys) + "ignorerat jobbkrisen".
Just den regelmässigt frånvarande klassanalysen är förstås ett resultat av den egna socialdemokratiska politiken. Skulle man analysera samhället på ett sätt som genom logiska förklaringar leder kritiken till den egna politiken? Nej, det som återstår för sossarna är att gnälla med postmodern kritik om att borgarregeringen är så usel (vilket den visserligen är, men politiskt bara aningen sämre än sosseregeringarna har varit).

Som tur är finns socialdemokratiska vakthundar som Katrine Kielos. Dessvärre är dessa ideologiska vakthundar långt ifrån maktens centrum i partiet. Därmed kommer sahlinismen att fortsätta sina irrfärder ut i icke-politiken. Fler tomma slagord är att vänta av en partiledning med en mycket förvrängd självbild.

03 december 2008

Charmigt om skola och bilindustri

Under ett besök på högstadie- och gymnasieskolan i Sveg på tisdagen uppmärksammades Ung Vänsters förbundsordförande Ida Gabrielsson av lokalpressen. I ÖP står att läsa:

Det är svårt att få jobb och därmed är det många som inte kan flytta hemifrån, säger Ida Gabrielsson som gärna skulle se fler statliga initiativ.
Man kan ju se saken från det hållet också, att staten redan i dag tar många initiativ. Men den tar dem på förslag från borgerligheten, inte från ungdomarna. Det handlar alltså inte om i största allmänhet statliga initiativ som vi vill se, vi vill istället se rätt sorts initiativ.

I LT kan vi se det här:

– Det handlar om regeringens ungdomsfientliga politik, säger Ida Gabrielsson som nu ser stora faror för de som efter avslutad gymnasieutbildning vill läsa vidare.
I detta är ungdomar alltså direkt drabbade av reformer som minskar deras valmöjligheter senare i livet, men det kan vara värt att understryka den historiska kontinuiteten i regeringens politik. De borgerliga har nämligen agerat likadant i århundraden, med en så begränsande och socialt skiktad utbildningsapparat som möjligt. Bara genom vår medvetenhet och våra krav är det möjligt att tvinga tillbaka de borgerliga orättvisorna.

Det är alltid lika kul när diskussionen kan väckas. Ännu roligare blir det när vi inom kort kommer att omsätta kraven och idéerna på en annan politisk ordning i handling.

26 november 2008

Nationalism eller välfärd

Som vanligt orädd att trampa på ömma tår går Lisa Magnusson loss på moderaternas tröttsamma förslag om ett "kontrakt" för folk som inte är vit medelklass, i Aftonbladet:

Vad moderaterna säger är alltså att folk som inte kommer från Sverige gärna begår brott. Att deras kultur är sämre än vår, så de måste lova att bli riktigt svenska. Vad är ens svenska värderingar, förresten? Det skulle jag bra gärna vilja veta.
Ja, det vore sannerligen intressant att veta hur långt vi ska gå med dessa svenska värderingar. Och i vilken mån man som utifrån kommande förväntas följa dem, till följd av att man har undertecknat kontraktet. Det finns en massa "osvenska" saker som man kan syssla med. Hur ska vi kunna kontrollera att folk inte i smyg tycker att svenska värderingar är helt värdelösa? Moderaterna tänker sig kanske ett MiniSann, Sanningsministeriet, som med hederlig elektronisk övervakning håller koll på värderingarna ute bland proleterna. Regeringen har hittills visat sig obegripligt förtjust i sådant. Blir man utkastad om man har skrivit på sitt svenskhetskontrakt och ändå beter sig osvenskt? Eller väntar tortyren i Rum 101 tills de rätta värderingarna infinner sig? Vi bör ju, i bushsk anda, inte utesluta några medel i kampen mot ondskan och ofrihetens vänner.

Tröttsamt är moderaternas förslag för att det är ännu en postmodern medieproduktion. Det är inte seriös politik, utan uppmärksamhetstörstande rubrikskapande. Bakom förslaget finns bara den gamla vanliga moderata politiken. Krav, hårdare tag, åtstramningar, generaliseringar, utpeka vissa områden/grupper.

Ville moderaterna överraska skulle de komma med förslag som gör det svenska samhället intressant och mänskligt för den som kommer hit från ett annat land. Typ samhällskunskapsundervisning som en del av svenskundervisningen, och jobb åt alla (jodå, det finns massor av jobb som behöver utföras men inte utförs!). De skulle kunna visa en vilja att engagera folk istället för att tukta och sätta på plats, men så görs inte. Det är förstås lättare att peka på mörkhyade än att peka på makt- och ekonomiska orättvisor som problemet.

Istället för att vilja lyfta människan lyfter moderaterna med sitt förslag fram det lite otydliga, abstrakta "Sverige". Jag är inte så säker på att de kommer att lyckas (sverigedemokraterna gör redan detta, mycket mer trovärdigt dessutom) och framför allt gör de en mer konstruktiv diskussion omöjlig att föra. Ty nu är vi tvungna att visa färg: Svenskkontrakt eller inte? Huvaligen.

Åh, ja! Badlands Hyena förklarar frågan i sin veckorapport:

Varför inte ge manskontrakt en chans? Varför inte välkomna att någon kommer med konkreta förslag som garanterat fungerar? Att kritisera tomma ritualer är inte särskilt konstruktivt. Vi inom borgerligheten har alltid tyckt om ritualer och ceremonier, särskilt de som involverar en blänkande grej som delas ut av En Väldigt Viktig Person. Då står man jätterak, med ryggraden i perfekt harmoni med lodlinjen, skakar hand, har en fast blick och är otroligt svensk.

Att det som är rakt är oerhört bra, det har IKEA bevisat. Chimpanser har böjda ryggar, och mycket riktigt kan de varken bli svenska medborgare eller ägare av Billy-bokhyllor.
Och hör sen!

Uppdatering: Rebecka Bohlin skriver en ledare i Arbetaren där hon tar jämställdheten som ett exempel på vad moderaterna menar att invandrare ska skriva kontrakt på. Artikeln är illustrerad med en underbar teckning som föreställer moderaternas partisekreterare Per Schlingmann:


Heja sanningsminister Schlingmann!

Uppdatering 2: Ali Esbati skriver en ännu skarpare krönika i dagens Flamman:

Hamilton är förstås ingen nazityp. Men han tar sig ett privilegium att tillrättavisa en annan svensk, baserad på en etnisk hierarki. Och han gör det i ett samhällsklimat där detta normaliseras. Med en omisskännlig doft av 1930-tal föreslår ledarsidan i DN partiellt yrkesförbud: ”Att i Sverige vägra hälsa enligt majoritetssamhällets normer är således något som diskvalificerar människor från yrken /…/ som exempelvis reporter eller läkare. Då får man välja ett annat yrke. Eller hitta någon som vill försörja en.” En svensk kvinna som Elkhabiry kan alltså vara städerska på DN:s redaktionslokaler, eller försäkringskassejagad socialbidragstagare – men inte ha en aktiv roll i svensk TV.
[...]
Man behöver inte vänta till interneringsläger och skorstenar, eller orangea overaller och hemliga tortyrhålor, för att konstatera att något gått snett och ta ställning mot det. Redan vardagens sociala mobbning är nedbrytande och oacceptabel. Moderaternas senaste utspel om särregler som ska tvinga invandrare att skriva på kontrakt om svenska lagar och ”värderingar”, är ytterligare en mutter som dras åt i rasismens institutionalisering. Kontraktsförslagets hela syfte och enda effekt är social utdefiniering, genom spel på mörka undertoner och hot om ekonomisk repression. Vänsterns uppgift kan inte vara att stämma instrumenten i en lite annan tonart – det är att slå på helt andra pukor.

Landshövding också på Facebook

Jämtlands läns landshövding Britt Bohlin (s) har hamnat i blåsväder. Orsaken är att ÖP har avslöjat att hon är medlem i en grupp på Facebook som är kritisk till näringsminister Maud Olofsson.

Det är klart att det blir lite tokigt om en av regeringen utsedd ledare kritiserar regeringen på partipolitiska grunder. Men det är knappast något att göra stora rubriker av, eftersom hon gick med i dessa grupper innan hon utsågs till landshövding. Dessutom borde gränsen för hur mycket man får vara ideologisk privat och hur mycket man får uttrycka i sin tjänsteroll gå någonstans vid grupper på Facebook. Får verkligen inte den som innehar en viktig befattning ha ett "privatliv i politiken"?

Övervakningssamhället snackar vi ofta om, och det här kan vara en aspekt av det. Det skulle i princip räcka med att Bohlin hade varit med i någon grupp med ett lite tokigare namn för att Aftonbladet skulle ha dragit igång ett drev som kunde ha fått henne avsatt på direkten. Allt behöver inte fläkas ut överallt. Ibland kan media faktiskt ställa till med mer elände än nödvändigt...

25 november 2008

Kravlös väg till framgång?

För femtioelfte gången förtydligar Lars Ohly i SvD i dag vänsterpartiets attityd till förhandlingar med s och mp. "Släpp de ultimativa kraven på ekonomiska ramverk och diskutera politiken istället."

Det är alltså partiets linje, som inte vid något tillfälle sedan kongressen 2008 har förändrats, att det efter valet 2010 ska finnas ett realistiskt alternativ till den borgerliga politiken. Vår syn på alternativet är att det ska innehålla tydliga politiska skiljelinjer, där man kan se hur alliansregeringens högergir får en motsvarighet i en klar vänstergir efter 2010.

Arbetarklassens positioner ska stärkas, inte behållas försvagade. Kvinnokollektivet ska lyftas fram, inte pressas tillbaka. Miljön ska gå före marknaden, inte vara en krydda i marknadskitteln.

Exakt hur detta ska manifesteras är just vad förhandlingarna mellan s, v och mp ska börja luska ut. Men om man går in i sådana förhandlingar och säger att man vägrar förhandla om inte den ena eller den andra frågan undandras från diskussionerna, så är det ju inga riktiga förhandlingar. Vänsterpartiet vill se förutsättningslösa diskussioner, inte bundna. Miljöpartiet är tvärtom angelägna att markera sin slutgiltiga position innan förhandlingarna ens har börjat. Därav Eriksson/Wetterstrands oerhörda fiendskap mot vänstern, och Mona Sahlins nedtonade medhåll.

Från borgerligt håll vinklas detta som att Ohly velar eller spelar ett politiskt spel, som till exempel Per Hansson i ÖP funderar kring. Från vänster handlar kritiken mycket om att vänsterpartiet inte presenterar något eget alternativ, som Anders Svensson från Socialistiska partiet skriver. Men frågan är: hur ska Ohly och vänsterpartiet egentligen agera? Skriva det mest perfekta Arbetarklassens efterkrigsprogram och hoppas att det vinner folkets gillande? Trolla med knäna och göra Sahlin och Eriksson/Wetterstrand till goda vänner?

Vänsterpartiet vill göra klart ett tydligt alternativ, men utan att göra en allianslik valplattform. För att visa upp enighet vill man komma överens om vissa övergripande frågor med s och mp. Men i det fall miljöpartiet och socialdemokraterna ändå väljer att kallt räkna med vänsterns stöd för en allians med bara s och mp kommer v lika kallt att rösta emot. Denna vänsterpartiets väg är, tycker jag, i stort sett den rätta. Resten måste ändå vara upp till de övriga partierna att skjuta till.

24 november 2008

Ett historiskt misstag

Länets socialdemokratiska riksdagsledamöter skrev en debattartikel i lördagens Länstidningen där de förklarade att och varför de röstade ja till Lissabonfördraget i torsdags. Som brukligt är kan de inte ge några övertygande argument och heller inga svar på de frågor om exempelvis arbetsrätten som vänsterpartiet och många fackligt aktiva har ställt.

Visst skulle det ha varit bra om regeringen hade lämnat ett klart besked om sin inställning i frågan innan beslutet, men det ville de inte. Ett nej till Lissabonfördraget skulle inte heller ha räddat den svenska modellen. Den kan endast räddas av en regering som är beredd att driva frågan i EU. För det behövs en socialdemokratisk regering.
Jag skickade själv in en insändare direkt på torsdagsnatten, men jag tycker ändå att den ger ett ganska bra svar på sossarnas artikel.

Den rättighetsstadga som ledande socialdemokrater och borgare har viftat stolt med i debatten inför beslutet har till punkt och pricka följts när EG-domstolen har dömt i Lavalmålet.

Det sociala protokoll som LO har närt förhoppningar om och socialdemokraterna i en motion krävt, kan vi titta i stjärnorna efter.

De lagändringar som socialdemokraterna pressar regeringen på är i bästa fall ett tamt försvar mot angripande låglönekonkurrens.

Lissabonfördraget, som alltså än en gång grundlagsfäster den fria rörligheten på den inre marknaden, är och kommer fortsättningsvis att vara överordnad nationell lag.

Nu föreligger ett Lissabonfördrag utan några som helst skydd eller spärrar. När fördraget väl träder i kraft har EU:s ledare lovat att det ska få vara orört i minst tio år. Kommer socialdemokraterna att stå upp för politiska lagar som slår mot facklig organisering i tio år framöver?
Men, som Åsa Linderborg konstaterar, en sosse i riksdan är en sosse i riksdan.

22 november 2008

Det som inte skrivs om

När många reportrar på en redaktion i ett mediahus gör artiklar om trams och lättsamheter, eller bara översätter/refererar till artiklar från andra länder, så underlåter de att berätta om sådant som behöver berättas om i vår egen, verkliga intressesfär. Aftonbladet.se, den enda nyhetskälla jag dagligen skummar från början till slut, har följande tio rubriker högst upp i kväll:

1. NHL-blogg ”Live från Ottawa-NY Rangers” Per Bjurman på plats.
2. Justitieministern kollapsar mitt i tal Se de dramatiska bilderna
3. Zlatans felträff – Inters lycka Muntari sänkte Juventus efter Zlatans misslyckade skott Nu rycker mästarna i Serie A.
4. Småväxta kan lösa cancergåtan Bor i by i Ecuador - är under 1,25
5. Hatmötet nr 1 urartade – igen Skellefteå-stjärnan: "Inte så manligt direkt".
6. TV: Hur kunde detta få hända? Se videon som avslöjar sjukhusskandal i USA Man trillade och slog huvudet – lämnades på stol i ett dygn – tills han dog.
7. Bildextra Sexig spets Så lanseras nya sofistikerade Britney.
8. ”Sudden” träffade Ottawas ägare i Los Angeles Agenten: De hade nog trevligt.
9. Har du lyckats sänka din boränta? Hur gjorde du? Mejla oss!
10. Rigorös säkerhet runt festen BILDEXTRA Hundpatruller och sju vakter i entrén till den kändistäta bröllopsfesten Miljardären Charles Simonyi, 60, fick sin Lisa Persdotter, 28. Aftonbladets Carina Bergfeldt på plats.

Amerikanskinfluerat värre. Men kanske inte sådär mycket analytiskt, för att uttrycka det milt. Rubrik 1, 2, 6, 7 och 8 handlar om saker som har hänt i Amerikat och kan, antar jag, kopplas till att Aftonbladets Per Bjurman sitter stationerad där. En fråga jag tycker att man kan ställa sig är: Hur jävla relevant är det att toppa med just, i nämnda ordning: NHL-blogg, utmattad justitieminister, sjukvårdsskandal, Britney i underkläder och någon hockeyspelare som har träffat ägaren till ett hockeylag?

Det finns en avdelning med "allmänna nyheter" också, längre ner på sidan. Där vevas det viktigaste, i oftast korthuggna artiklar. Och sist, med små rubriker och i en alltid lika kompakt avdelning, hittar den bildade medelklassen den trogna rutan med ledarkrönikor och kultursidor.

Ibland lyxar tidningen till det med reportagetema. Nu senast handlade det om pedofiler som man sökte upp och ville hetsa till debatt om. Temaskriveriet ser ofta ut så - man vill ju sälja på rubriker (och rubrikerna - de måste vara delade med streck - lika aftonbladiga som alltid). Men väldigt sällan låter tidningen fördjupa en relevant samhällsdebatt till en adekvat nivå. Ytterst sällan tar den tag i viktiga frågor som bedöms ha dålig säljpotential.

Lissabonfördraget, till exempel. En fråga som har väckt stor ilska bland de få som har uppfattat vad som har varit i görningen fram till den 20 november. Sista veckan innan beslutet fanns en del debatt kring fördraget, i kortfattad form, men inga vidare skriverier. Trots att ärendet öppnade för världens rubriker om den demokratiska skandal som riksdagsledamöter från de flesta partier upplever att behandlingen av Lissabonfördraget har varit. En snabb överblick över vänsterpartiets riksdagsledamöters bloggar ger uppslag till massor av relevanta artiklar för samhällstillvända reportrar att skriva.

Men det är förstås bara om man tänker fritt och stort som detta vore av intresse. Svensk media följer i dag en annan logik, nämligen kapitallogiken. "Om vi på aftonblaskan skriver tråkigt är det färre som klickar på rubrikerna och köper pappersupplagan, och då flyr annonsörerna." Det är för övrigt samma logik som säger att ledarna i näringslivet ska ha vulgära lönesummor och svulstiga förmåner. "Om vi på MakeMoreMoney AB ger våra chefer en rimlig lön så flyr de fältet." Det är alltså en logik i det hela, och ingen kollektiv, personlig girighet/ondska/galenskap, som det ibland beskrivs i tidningar.

Vad kan man då göra åt det här? Ja, en sak är ju att balansera upp med statliga regleringar. Fortsatt annonsskatt kan göra att det inte helt blir en annonsörernas marknad (något man kan misstänka redan gäller när Aftonbladet exempelvis recenserar skönhetsprodukter), liksom ett högt presstöd. Att LO och sossarna går in med pengar i ett eget, seriöst mediahus som ger ut en dagstidning kan vara en annan balanserande sak. Dessutom tycker jag att man för sin egen, personliga tankeförmågas skull, bör prenumerera på minst en, och gärna flera, alternativa tidningar. Och då menar jag inte Fokus eller Veckans Affärer, utan snarare Flamman, Arbetaren eller ETC. De skriver ibland om de där sakerna som glöms bort bland ecuadorianska dvärgar, hockeybråk och miljardärsbröllop.

20 november 2008

Apropå arbetsrätten

Riksdagens borgerligsocialdemokratiska majoritet strävar i europeisk anda efter att grundlagsvägen kväva debatten om arbetsrätten och kollektivavtalen. Åsa Linderborg smaksätter bittert sin komposition:

För att Lissabonfördraget ska gå igenom krävs tre fjärdedels majoritet i riksdagen. Det betyder att socialdemokraterna ensamma kan avgöra frågan. Antingen kan man, som vänsterpartiet, rösta nej. Eller också kan man kräva att frågan bordläggs tills Sverige fått garantier att den svenska modellen med kollektivavtal och konflikträtt ska bestå. Men socialdemokraterna kommer att rösta ja, eftersom en sosse i riksdan är en sosse i riksdan. Man sviker hellre sina väljare än tar strid mot kapitalet.
Samtidigt, i det bruna Malmö, dömer tingsrätten 26 strejkvakter till dagsböter, som straff för att de slutit upp bakom sin kamrat vars chef hade brutit mot lagen. Det är en dom som faller i en tid när politiken delegerar sina slag mot allsköns arbetarorganisering till tjänstemän i form av poliser på gatan och jurister i domstolar.

Det enda som oroar mig mer än denna dom mot facklig organisering är den attityd som Landsorganisationens högsta ledning visar gentemot socialdemokraternas obefintliga klasskänsla i politiken.

Satans EUfori, satans borgare

Folket är emot Lissabonfördraget. Till och med Aftonbladet.ses läsare är emot det. Vi är inte nödvändigtvis alla emot EU av princip, och dagens omröstning är ingen markering för eller emot EU i sig. Men en stor majoritet av den svenska befolkningen vill se en seriös behandling av Lissabonfördraget, istället för den parodi på demokratisk ratificering som nu utspelas.

Birgitta Ohlsson är så otroligt ful i mun när hon hävdar att Lissabonfördraget stärker arbetsrätten, med hänvisning till rättighetsstadgan. Detta är något alldeles oerhört. EG-domstolen har, i samtliga domar i arbetsrättsliga frågor hittills, dömt a) till nackdel för arbetsrättslig praxis, samt b) med full hänsyn tagen till denna redan formulerade rättighetsstadga. Den förändring som sker på arbetsrättens område är att man genom att anta Lissabonfördraget undandrar det från diskussion på EU-nivå i tio år framåt, vilket EU:s ledare är överens om är kuvöstiden för ett nyantaget fördrag. Lavaldomens arv under tio kusligt tysta år kommer att slå ännu hårdare mot facken.

Andra borgare mumlar om "mellanstatligt samarbete" och "effektiviserat beslutsfattande" - och detta alltså som argument för Lissabonfördraget. Ett fördrag som sopar in ytterligare någonstans mellan 50 och 100 politikområden under EU:s paraply, och som alltså bygger en byråkrati värd namnet. Smalare och vassare? Ge mej ett bryt! Psykbryt!

En "global aktör" är EU, ja, men kan inte enskilda länder också vara detta; eller för den delen det förbisprungna Förenta Nationerna? När vi ger EU allt starkare militära befogenheter, och full beslutanderätt över utrikespolitiska positioner, så är det inget Olof Palme-likt alliansfritt Sverige som hägrar. Det är ett Sverige som likt en svans glatt hänger i Bryssel, på den satans fähund som i sin tur gläfser på kommando från en - eventuellt mindre hökaktig - befälhavare i Washington.

Sverige ska tillhöra EU:s kärna och driva viktiga frågor, säger EU-minister Malmström. Men inte i en enda fråga har Sverige drivit på för sina intressen. I de för oss viktiga frågorna har tvärtom den svenska regeringen låtit EU-systemet perforera skotten i vår skuta, ett efter ett, så att de snart är helt verkningslösa. Regeringen Reinfeldt har tolkat EU:s intressen som Sveriges intressen, och att därmed Sverige entusiastiskt säger ja till allt som EU föreslår. Detta är ett näst intill kriminellt missbruk av den makt som de svenska väljarna satte i pant 2006. Regeringen har i princip skrivit under checkar på område efter område, där det är upp till EU att självt fylla i det belopp - de befogenheter - som EU själv kräver av Sverige.

Gemensamt för alla borgerliga debattörer i denna riksdagsdebatt är att de inte besvarar frågor över huvud taget. Det är floskler och rena lögner, rakt igenom, uppläst i ofta mekanisk ton och med ett osäkert darr på rösten.

Satans mördare äro de allihopa, denna mörkrets dag. Bara Hans Linde (v) lyfter debatten till en sevärd, seriös nivå.

Kommunityhaveri och sömnbrist

Sedan i går ligger kommunity.nu nere. Servern har kraschat och kommer igång igen först på några dagar. Nu värker det alltså i skrivfingrarna.

Fast å andra sidan har jag slagit något slags rekord i skrivande i natt. Jag har suttit bänkad vid skrivbordet på partilokalen i totalt 22 timmar, varav cirka 18 med skrivarbete och tre timmar i möte i går kväll. Inte en enda minut har jag sovit i natt, däremot har jag översatt nästan hela den långa artikeln om postmodernism.

I riksdagen tidigare i dag debatterades Lissabonfördraget. Jag såg chockad hur borgarna stakade sig på orden - precis sådär som politiker gör när de på samma gång ljuger och är ägda av sin motståndare - medan vänsterpartiets Hans Linde på ett oerhört städat sätt krossade deras sketna argument som fönstren på en annan busskur.

Man vill inte att det ska se ut såhär, men Sverige har i dag visat sig ha ett totalitärt styre. Vi har ett gäng folkvalda som frångår "den där formsaken" demokrati och iscensätter en makaber teater, där man konstruerar motsättningar inom den majoritet som går emot en folklig opinion. Inför beslutet har man spelat ett så fult spel att vänsterpartiet tvingats lägga en protokollsanteckning i EU-nämnden. Detta alltså efter att fördraget ju formellt sett inte är aktuellt, då Irland har satt stopp för ikraftträdandet med sitt (i skarp kontrast till övriga länder) folkliga nej i juni i år.

Vad säger man? Jag är trött, men kampen om Lissabonfördraget är inte förlorad. Som vänsterpartiet säger kan riksdagsbeslut rivas upp. Ett EU-val väntar redan i juni.

18 november 2008

Clownigt om Stadsdel Norr

Bossen på Fältjägaren fastigheter AB på Stadsdel Norr, tidigare militära bataljonschefen Daniel Kindberg, skriver en upprörd debattartikel i dagens ÖP. Varför? Jo, Pär Jönsson (m) fiskar i kommunistiska vatten. Han har nämligen föreslagit att kommunen mer aktivt ska driva på för bostadsbyggande i den attraktiva, expansiva stadsdelen. Såhär skrev Jönsson förra veckan:

Sedan länge har vi i Östersund en besvärande bostadsbrist. En brist som i många år har hämmat Östersunds positiva utveckling. En kommun bör hålla igen investeringarna i högkonjunktur, för att inte tränga ut privata investeringar och istället bygga i lågkonjunktur.

Då blir det jämnare sysselsättning för byggbranschen och kommunen "får mer för pengarna". Nu i en begynnande lågkonjunktur är det läge att agera och bygga för en fortsatt positiv utveckling.
Ett fullständigt klockrent keynesianskt resonemang om den konjunkturutjämnande offentliga sektorns roll, således. Inget kontroversiellt - snarare förvånande eftersom socialdemokratin inte över huvud taget verkar ha tänkt i de banorna (utan istället lämnat allt ansvar till de privata exploatörerna). Men Kindberg blir förstås ursinnig av detta commie bullshit. Här ska minsann tillrättavisas:

Att göra dessa politiska uttalanden om kommunal intervention på en privat fastighetsägares område, i dessa tider, förefaller inte bara vara ansvarslöst utan också ideologiskt konstigt.

Östersundarna och jämtlänningarna är alldeles för begåvade för att gå på att politisk kommunism är rätt medicin för att behålla den oerhört starka och snabba utveckling som skett i Östersunds kommun efter garnisonsnedläggningen.
Ja, visst känner man igen kommunism när man ser den! Den "politiska kommunismen" (till skillnad från till den medicinska kommunismen, månne?) inbegriper ideologiska konstigheter som att kommunen bör driva på för samhällsnyttig utveckling. Det hör man ju redan på uttrycket "positiv utveckling" hur konstigt och kommunistiskt vi kommer att få det om Pär Jönssons förslag vinner gehör. Vill vi verkligen ha det som i Sovjet?

Nej, i idealsamhället Östersund råder gubevars ingen konstig kommunism. Där har exmilitärerna befälet och politikerna är deras tjänstemän. Lösningarna är militära, honnörsorden "stark, snabb, stormtrupper". Om någon av tjänstemännen kommer med aparta förslag om kommunistisk nyordning behöver man bara avfyra några tillrättavisande ord, så kan man återgå till den sunda ordningen igen.

17 november 2008

Tips till psykiatriprojekt

Folkhälsoinstitutet har 50 miljoner kronor att spendera på projekt i sex försökskommuner för att förbättra "barn och ungas psykiska och fysiska hälsa". Östersund är en av de sex kommunerna. Får man, mot bakgrund av de vansinniga bombhoten och den stora mängden alkoholrelaterade problem på senare tid, föreslå ett projekt med syfte att hitta sätt för samhället att handskas med ungdomar i riskzonen?

– Vi är nöjda med att vi har en bra spridning bland försökskommunerna både vad gäller storlek och geografi, men också på de projektidéer som kommunerna presenterat.
Så säger den gamla vänsterpartisten, numer strateg på Folkhälsoinstitutet, Nina Fållbäck Svensson, om situationen. Jag hoppas att det innebär att Östersunds kommun har sökt bidrag för projekt som riktar sig till spritt språngande galna ungdomar. Vi får hoppas att de hittar några bra lösningar!

Annars får vi vänja oss vid bomber här och var...

Straffbar humor? Ändlös idioti?

Ännu en låda märkt "bomb" har hittats i Östersund, den här gången utanför sjukhuset. Fjärde lådan på några veckor innebär att det i vår kommun är en del av vardagen med bombhot och omfattande evakueringar. När man den här gången slår till mot sjukhuset vittnar det om en kallsinnig syn på sakernas ordning: att få uppleva det massiva bomblarmet är värt sjuka människors oro och lidande.

En av poliserna ger ett bra tips, som väl tyvärr kommer att klinga ohört, i ÖP:

– Det bästa nu vore om någon ringde och berättade att det var ett dåligt skämt och att man nu ångrar sig, säger Mats Falkdalen.
Det är samma sorts människor som finner det upphetsande att bränna ner byggnader, som placerar ut kartonger märkta "bomb" på allmän plats. Uppsåtet är detsamma - att väcka våldsam samhällelig reaktion, att framkalla maktlöshet, att för en liten stund ha satt skräck i stadens invånare.

Inte ens om vederbörande varit full kan denna gärningsman med hedern i behåll komma undan som fullt frisk efter vad som skett. Bakom utplacerandet ligger mental ohälsa, låt vara att den kanske är tillfällig.

Bland kommentarerna på tidningarnas hemsidor kommer också en del idéer:

- Övervakningskameror skulle avhjälpa en del.
Nej. Det skulle behövas tusentals kameror för att fånga den skyldige (som dessutom har gjort det här i mörkret, vilket förmodligen gör att identifiering är omöjlig) och dessutom måste man ju ta bombhotet på allvar i vilket fall som helst. Onödig kostnad och osäkert utfall.

- Media borde "tiga ihjäl" bombhoten.
Kanske det. Men samtidigt måste man faktiskt rapportera när så allvarliga saker sker. Man kan inte häva psykiskt rubbade människors impulser genom att inte informera om spektakulära händelser. Vad media borde göra är att tydligare förklara händelseförloppet vid ett bomblarm i ett större sammanhang och följa upp kostnader och konsekvenser ur ett vidare perspektiv.

- Avsikten kan vara att dränera polisens resurser.
Vi får hoppas att det inte ligger en sådan cynism på storhetsvansinnenivå bakom. Visst är det ett sätt att avleda stora polisiära resurser till extraordinära händelser, men det gör knappast att den ordinarie bemanningen slås ut. Däremot utsätter det hela det offentliga - från kollektivtrafik till sjukvård - för fullständigt onödiga påfrestningar.

Kanske är det vår inadekvata psykvård och position som länscentrum för psykiskt labila personer som gör att Östersund drabbas av så många tråkiga saker. I annat fall kan det tänkas att idiotin här har gått från tanke till handling, och då hoppas jag att det på skolor och fritidsgårdar nu, om inte förr, snackas om varför man inte ska "act like a goddamn fool".

Årets "skulle-varit-där"

Socialistiskt forum i Stockholm i helgen måste ha varit bra. Jag missade det tyvärr, men Aftonbladets Åsa Petersen var där och fick sig tydligen en rejäl dos socialistiska infallsvinklar:

Politik ska tänkas och kännas. En viktig påminnelse under en höst då den internationella politiken äntligen vinner mark från marknaden, men den svenska socialdemokratin är upptagen med att försvara ett budgettak.
Ofta reducerar ledarsidor och kommentatorer politiken till ett kliniskt, strategiskt spel där politiker är proffsen som genom smarta manövrar ska finta bort sina motståndare. Sällan ger sig tyckarna ut i verklighetens politik, den där ideologi och handling kan vara betydligt enklare saker än överläggningar på Sveavägen 68 mellan en partiledare och hennes politiska rådgivare. Och betydligt svårare, som till exempel människors desperation och förtvivlan när de känner att de saknar representation i den representativa demokratin.

Just socialistisk politik är också mer spännande än exempelvis pissliberal politik eftersom den har konflikten som grundförutsättning. Det finns ingen konsensus och ingen "enda vägens politik" - så det är helt upp till diskussion kring vilken väg vi ska välja! Om sedan bara Socialistiskt forum levererar sådan kunskap som förändrar världen är ju lyckan gjord.

16 november 2008

Fråga folket om vattenexploateringen

Statliga Vattenfall har planer för en 24 kilometer lång tunnel som ska leda vatten från Vojmsjön till vattenkraftverket i Stalon i Vilhelmina kommun. Tunneln beräknas ge 150 GWh el utöver de 538 GWh per år som verket redan producerar. Tunnelns tillskott motsvarar effekten av 30 (inte 300, som Vattenfall i sitt reklamblad till förstudie påstår) vindkraftverk. Detta till priset av att Vojmån förlorar runt 80 procent av sin vattenföring. Vojmån kan vara ett otroligt fascinerande vattendrag att beskåda när vattnet rinner till, medan det ser spöklikt ut vid lågvatten, när hundratusentals runda stenar blottläggs.

Att bygga den 2,4 mil långa tunneln mellan de två sjömagasinen skulle bli en otroligt kostsam historia med ett marginellt tillskott av el som följd. Man räknar med att projektet går loss på ungefär en miljard kronor. Kommunen och Vattenfall har i ett nära samarbete redan lagt ut rejäla summor på förarbetet till ett tunnelbygge.

I dag har en folkomröstning hållits i Vilhelmina kommun, med 5 700 röstberättigade. Frågan som vilhelminaborna har tagit ställning till är: "Vill Du att en överledning skall genomföras enligt redovisningen i förstudiens slutrapport?" Förhandsbeskeden har talat om att det "lutar åt nej", och så får man väl sammanfatta delresultatet hittills i kväll:

När sex av åtta distrikt är räknade såhär strax efter klockan 21 har 1 100 röstat ja och 1 200 röstat nej.

Frågan delar befolkningen. Man vill å ena sidan desperat ha jobben som tunnelbygget ger, men man vill å andra sidan för allt i världen inte föröda de nedre delarna av Vojmån. Även om mandatet inte blir så tydligt hoppas jag att ett nej från kommuninvånarna håller Vattenfall och andra exploatörer borta från onödiga ingrepp åtminstone i Vilhelmina kommun. De får såklart gärna också backa från Sorsele, Storuman, Malå och andra kommuner där de planerar för omfattande ingrepp i naturen. Med lite mer vilja och lite mindre girighet kan folk faktiskt få jobb utan att det förstör särskilt mycket av vår härliga natur.

Uppdatering: Strax före 23.00 är alla röster räknade och resultatet, 53 procent nej, står klart. Stort tack till Vilhelmina kommun för en riktigt häftig valhemsida och för en spännande omröstning. Nu är det dags att ta till plan B, för jobb och miljö på bättre villkor.

14 november 2008

Finansmän - håll dem på avstånd!

I kultursidorna på Aftonbladet beskriver Martin Aagård - om än inte helt korrekt informerad - hur utvecklingen av flumprojektet The New World Bank, med Jan Åman från Färgfabriken Norr som centralfigur, tar stopp med finanskrisen. Även om jag befarar att vi inte har sett det sista av The New World Bank än så är det en välkommen kritik.

Jag fick ett mail i våras från Färgfabrikens pressansvarige. Som bloggare var jag intressant för dem i marknadsföringssyfte, för att sprida ordet om denna nya världsordning som tydligen skulle födas i Östersund. Meddelandet var kryptiskt formulerat om att jag "bara måste" skriva om det här som är på väg att hända i stan. Jag svarade kort och reserverat:

Hybris?

Hej!

Vad är det jag bara måste skriva om?

Med vänlig hälsning
Nisse Sandqvist
Svaret kom mer högtflygande än jag hade tänkt mig. Efter några meningar om den konstnärliga delen av eventet - innehållande bland annat Miltos Manetas som skulle vara "blindfolded" under hela eventet, som ett konstprojekt - kom så svaret om den nya Världsbanken:

[...]
Sen lanserar vi den nya Världsbanken, en världsbank som kommer fungera som en digital plattform på nätet men med en helt ny valuta som INTE BESTÅR AV KAPITAL OCH KONTANTER. Tanken är att de 400 deltagarna i konferensen under ledning av ett 20 tal värdskända talare ska skapa och lägga grunden till den nya världsbanken. Utopi eller kan det bli verklighet?
[...]
Jag svarade inte på mailet, för det här är ju så bisarrt som det kan bli utan att vara religiöst. Inte en rad på bloggen om eventet blev det heller.

Finansmannen Maths O Sundqvists många projekt i Jämtland svindlar. Som storägare i flera företag med verksamhet i länet är vi farligt beroende av hans mecenatskap och fortsatta välstånd. Fastighets- och byggbolagen har fått status som Östersunds kommuns institutionella partner och har genom åren fått bygg- och äganderätt till osunt många projekt.

Avgörande för The New World Bank är och kommer alltid att vara "KAPITAL OCH KONTANTER", och så i större utsträckning än någon verkligt existerande, seriös institution. Utan någon rik filantrops gillande finns ingen ny världsbank. Det, tillsammans med styrelsens sammansättning (flummiga konstnärer, uttråkade IT-företagare och av någon outgrundlig anledning den respektable diplomaten Pierre Schori), borgar för ett totalt haveri. Den nya Världsbanken har inga utsikter att göra något mer än en hemsida och en serie semesterliknande gettogethers med ett gäng "nytänkande" konstintresserade.

Däremot kan Östersund och Jämtland falla hårt om vi för mycket fäster oss vid de högtflygande nytänkarnas vingar. Storprojektet Björntanden, som är för litet för att locka till megaarrangemang men för stort för att uppnå lönsamhet, kan mycket väl vara det som fäller Östersunds kommuns långsiktigt hållbara ekonomi. Redan har Länstrafiken gått in med ofattbara fyra miljoner kronor i en förstudie för projektet. På samma sätt kan finansmännens spekulativa satsningar i fritidsboenden i fjällområdena förvandlas till stora, kostsamma svarta hål i lokala myndigheters ekonomier, något som Åre kommun delvis redan har fått känna av.

Visst ska vi ha finansiering av storslagna projekt även i Jämtlands län och visst behövs både privata och offentliga satsningar i de flesta storleksklasser. Men då måste vi börja ställa frågan "Varför?" ännu en gång, när knösarna svävar iväg i drömmerier om episka upplevelser i form av nya världsbanker i och rikemansreservat i vår del av världen. Att ge dem fritt spelrum här är lika destruktivt som att ge dem fria händer på finansmarknaden. Kollaps och katastrof går att undvika, men då måste politiker och andra makthavare ha sinnesnärvaro nog att säga ifrån och i tid våga avslöja "nytänkarnas" ohållbara planer. Jag skulle inte fråga excentriska konstnärer och IT-jetsets om idéer för vår och omvärldens utveckling, jag skulle börja med oss som lever i verkligheten. Om vi ska satsa stort, i vilken riktning vill vi ha det då?

10 november 2008

Anita är inte unik

Man önskar ju att Anita Fredsdotter, femtioplussare som skriver till Fredrik Reinfeldt om sin förtvivlade situation, vore ett unikt fall. En ensam kvinna som till följd av nästan osannolik otur hamnat utanför stugvärmen i vårt annars så härliga välfärdssamhälle.

Varje dag möts jag av begreppet ”arbetslinjen” i media. Första gången ropade jag ”hurra!”. Numera vill jag bara kräkas. Kräkas ur mig min frustration, desperation och förtvivlan.
[...]
Jag blir sjuk av min arbetslöshet, herr Reinfeldt!
Jag är numera van att klippa mig själv. Jag kan inte köpa de glasögon som min ålder kräver. Jag kan inte heller besöka tandläkaren för att få ett ”jobbsökarleende”. Jag kan inte besöka mitt nyfödda barnbarn. Jag har inte telefon eller tidning, men skulder. Jag måste inom kort lämna mitt hem. Jag får inget nytt boende utan en arbetsgivare. Jag verkar ha nått vägs ände.
Bara i min lilla, snäva bekantskapskrets finns det åtminstone en handfull liknande fall. I hela Sverige är det hundratusentals män och kvinnor som lever under liknande villkor. Och det jävliga är att regeringen Reinfeldt ända sedan 2006 har räknat med att deras antal från och med andra halvåret 2008 kommer att öka. Från höga nivåer till ännu högre. Från orimligt många till ännu mer orimligt många. Det bisarra klassamhället ser i dag ut precis så: vissa vuxna hålls över den ekonomiska vattenytan av sina barn, andra köper nya segelbåtar och sportbilar åt ungarna till våren.

De människor som "ingen vill ha" är inte några ensamma, få själar. De är en massrörelse, som finns representerad i varje kvarter och i snart sagt varje flerbostadshus. Fick man den rörelsen att komma i rörelse - om den organiserades - skulle situationen snabbt förändras. Då skulle regeringens ömmande om finbanken Carnegie (minns att Odell sa för några veckor sen att det inte finns någon risk med de svenska bankerna) raskt övergå i handlingskraft för några hundra tusen upproriska arbetslösa och sjuka.

07 november 2008

Tänka sig, det blev Obama

Förenta staterna har fått en stor ledare, skrev ÖP. Kanske det.

Approximation lämnar en - som vanligt - läsvärd, alternativ analys.

Men vi vet nog alla innerst inne hur det egentligen ligger till:


Är det den bolivarianska nazi-chavism-kommunismen som har tagit över Förenta staterna? Mycket tyder på att så är fallet.

25 oktober 2008

Motstånd, alltid


Regeringen sätter ett par kråkor på Lissabonfördraget.

I kväll var det debatt på ABF om Lissabonfördraget. Och eftersom ja-sidans taktik är att kväva debatten om fördraget fick jag hoppa in som ja-sägare mot Eva-Britt Svensson. Argumenten för Lissabonfördraget är ju så många: gemenskapen, samarbetet, inflytandet, demokratin... Jovars, så länge man snackar abstrakta politiska ideal och inte vad som konkret står skrivet i fördragstexten så är ju Lissabonfördraget kul.

Åsa Linderborg skriver om kulturjournalistik:

Problemet är att det är svårt att skriva bra om populärkultur. Vad alla inte fattar, är att också den kräver bildning och/eller en analysförmåga som grundas i en medveten samhällssyn. Är den inte idédriven får den inte mer än nyhetskaraktär och borde inte kunna konkurrera ut annat material. Man måste veta varför man ska ägna sig åt Desperate Housewives (frågor vi i ärlighetens namn borde ställa om all sorts kulturbevakning). Det finns med andra ord ingen anledning att lägga ribban lägre för populärkulturen; även där måste man vara seriös och problematiserande. Det är bara när den triviala kulturen ger upphov till en lika trivial journalistik som det finns anledning att känna fruktan.
Jag köpte hennes bok, Håll med eller håll käft, en sorts manifestation för behovet av en radikal kultursida. Det blir bra läsning på tåget i morgon, det.

20 oktober 2008

Nedräkning: Lissabon

Om en månad röstar riksdagen om Lissabonfördraget. En avgörande konstitutionell fråga, som det råder tystnad om eftersom beslutet att godkänna fördraget ska tas av en "blocköverskridande majoritet" bestående av sossarna och borgarna. Nej till EU i Jämtlands län har följande att säga till våra jämtländska riksdagsledamöter:

Respektera folkviljan – rösta rätt om Lissabonfördraget!

Den 20 november beslutar riksdag om Sverige ska godkänna Lissabonfördraget. De fem riksdagsledamöterna från Jämtlands län tänker alla rösta ja till fördraget. Detta visar på ett stort demokratiskt underskott, eftersom opinionen i vårt län knappast kan sägas dela denna optimism inför EU:s nya grundlag.

Lissabonfördraget pressas igenom riksdagen av regeringen och socialdemokratin. Detta trots att fördraget dömdes ut med ett rungande ”NO!” i den enda folkomröstning som hållits, på Irland i juni 2008. Eliten vill varken ha en folkomröstning om Lissabonfördraget eller förhandla om undantag för kollektivavtalen och den svenska välfärdsmodellen.

Förvärrar bristerna i dagens EU
EU:s institutioner får mer makt på medlemsländernas bekostnad. Den fria marknaden överordnas alla andra frågor, som miljö och arbetstagares rättigheter – inte ens i krig får den inskränkas. EU-parlamentets flytt mellan Strasbourg och Bryssel 12 gånger per år blir grundlagsfäst. Trots att vi har röstat nej till EMU i en folkomröstning får Sverige inget undantag i Lissabonfördraget.

De stora länderna kör över de små
Sverige har i dag vetorätt mot många förslag från EU:s stora medlemsländer. Denna rätt försvinner på flera områden med Lissabonfördraget. Inte heller kan Sverige driva på för en mer rättvis världsordning, eftersom fördraget kräver att hela EU har samma handelspolitik.

Militärallians, inte fredsprojekt
Lissabonfördraget förstärker EU:s gemensamma utrikespolitik och unionen får en egen utrikesminister. Det betonas i fördraget att medlemsländerna ska ”förbättra sin militära kapacitet” för EU:s militära styrkor. EU ska precis som USA kunna gå in med militära styrkor i andra länder om det bedöms som nödvändigt.

EU tvingar fram marknadsliberalism
I fördragets artikel 98 slås fast att medlemsländerna ska agera enligt ”principen om en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens”. Oavsett vilken regering vi väljer i Sverige ska den alltså enligt grundlagen föra en politik som avreglerar och befriar marknadskrafterna.

Detta är inte acceptabelt! Vi kräver en folklig debatt kring Lissabonfördraget. När beslutsfattarna nu vill överföra mer makt till EU borde det vara självklart att de först möter sina väljare i öppen dialog. Ett ja till fördraget kan inte ångras. Därför uppmanar vi Berit Andnor, s, Marie Nordén, s, Gunnar Sandberg, s, Ola Sundell, m och Per Åsling, c:
Ge oss möjlighet att diskutera Lissabonfördraget – rösta inte ja den 20 november 2008!
Mitt tips till alla som vill markera mot eländet är att kontakta de lokala riksdagsledamöterna. De har ett ansvar att representera oss - inte att representera sina partigrupper i EU-parlamentet.

19 oktober 2008

Hjälp Sverige!

Hittade just en fantastisk hemsida, helpsweden.org. Utformad enligt standardmallen för hur vi ska ge de stackars afrikanerna mat för dagen, fast med afrikaner som pratar snällt om de stackars svenska barnen istället.

Det här är precis så som svenska biståndsorganisationer borde folkbilda i allmänhet. Det behövs i dessa tider, när vi har en biståndsminister som tycker att Turkiet är viktigare än Nicaragua och en handelsminister som ser utvecklingsbistånd som skadligt och inte nämner ordet "rättvis" i samma mening som "handel". När det demokrati- och folkrörelsearbete som präglar en stor del av svenskt bistånd ersätts av företagsstödjande verksamhet blir opinionsbildningen i Sverige desto viktigare.

Sverige skulle behöva hitta tillbaka till sin gamla antiimperialistiska ståndpunkt, där respekten för andra vägde tyngre än "vita mannens börda" och kraven från företagen. Vi skulle behöva diskutera konkret samhällsbyggnad med Kuba hellre än att fräsa om att där finns brister i yttrandefriheten. Vi skulle behöva hjälpa Senegal med expertis inom handelsavtal, så landet inte blir en koloni under EU. Och vi skulle göra stor nytta om vi ersatte vapenhandeln med länder i Mellanöstern med någonting konstruktivt... Kolla till exempel in vänsterpartiets motion om millenniemålen.

18 oktober 2008

Kapitalismens mp

Miljöalibit för en statligt understödd kapitalism på europeisk nivå, miljöpartiet, har klubbat sin valplattform för EU-parlamentsvalet 2009. Som en del i arbetet att flytta det gamla aktivistpartiets positioner närmare rådande ordning i den gröna partigruppen i EU-parlamentet understryker man nu vikten av näringslivets behov i miljöfrågor.

Målet på 80 procent bygger på att vi ska göra ännu mer internationellt som EU ska kunna tillgodoräkna sig.
Så uttrycker sig Peter Eriksson (mp) och hyser inga tvivel kring att det här grundar för ett "kanonval". I tider när EU - med nuvarande fördrag eller med Lissabonfördraget - rycker fram för att lägga låga ambitioner på miljöområdet svarar miljöpartiet med populism. Energibolaget Eon ursäktar sitt gaskraftverk i Malmö med att utsläppen där gör att man kan stänga smutsiga kolkraftverk i Europa, och på samma sätt understryker nu miljöpartiet att de viktigaste insatserna EU kan göra för miljön är utanför EU.

Detta är precis vad industrilobbyn i Bryssel vill. Mindre krav hemma - mer krav på andra länder. Om europeiska företag slipper göra miljöförbättringar här hemma, så kan de genom en form av bistånd köpa förbättringar utomlands. På så sätt kan business as usual råda hemmavid, samtidigt som vi fattar beslut om andra, fattigare, länders miljöpolitiska ordning. Tänk så smidigt det är att öppna fabriksstäder i fattiga länder med efterbliven, superbillig teknik, och sedan som en form av välgörenhet rusta upp dessa bit för bit, för att slippa vidta dyrare åtgärder!

Precis som med den "gröna skatteväxlingen" är det här miljöpartistiska förslaget feltänkt. Miljöskatter ska inte kvittas mot arbetsskatter, europeiska utsläpp ska inte kvittas mot utomeuropeiska. Europeiska företag får inte slippa undan sitt ansvar genom att göra de investeringar i andra länder som deras egna företag borde stå för.

Är det det här miljöpartiet vi ska dela regeringskansli med?

Arbetarrörelse-ish

Jag har missat alla debatter mellan Sahlin och Reinfeldt, men kan konstatera att det nog är lika bra. Ida Gabrielsson har tålmodigt kommenterat för Aftonbladets räkning på Ung Vänster-bloggen.

Själv skrev jag i arbetarrörelse-ish vredesmod en insändare för några dagar sedan om Sahlins inställning i oppositionsfrågan:

Det är bara borgarna som på första maj demonstrerar för strängare budgetdisciplin och mindre utrymme för kollektiva välfärdssatsningar.

Sahlin har inte sin rörelse med sig när hon kräver detta av vänsterpartiet. Vi kan inte ta högerns ekonomiska politik som utgångspunkt för en grön vänsterpolitik!
I dag verkar den svenska socialdemokratins agenda vara skriven i partigruppen i EU-parlamentet och aldrig ifrågasatt av partiledningen. Det gör att socialdemokratins hela projekt går ut på att släta ut sig i kompromissandet med och eftergifterna till den kontinentala högern. Om det fortsätter kan sossarna räkna med att hamna i den klubb av östeuropeiska socialdemokratiska partier som på grund av oförmåga att skapa alternativ politik får fem procent av rösterna i valen. Och det är inte någon ny vänster som tar vid där den traditionella socialdemokratin misslyckas, utan en avgrundshöger med maktambitioner.

13 oktober 2008

Reformism lite närmare Marx

Åsa Linderborg skriver så man hittar tillbaka till sitt ideologiska bo, om Kommunistiska manifestets allmängiltighet:

Staten är, som Marx konstaterade, den härskande klassens redskap; dess uppgift är att stabilisera i akuta situationer för att på lång sikt garantera det kapitalistiska produktionssättets fortlevnad. Däremellan kan den – beroende på styrkeförhållandena i klasskampen – ägna sig åt mer eller mindre välfärd. Med ett modernt språkbruk kan man säga att staten är ett slags krockkudde i drabbningen mellan arbete och kapital.

Men även såna kan ju punkteras med en smäll.
Om man erkänner att det finns samhällsklasser och en pågående klasskamp, vilket jag nog tror att alla inom såväl LO som SAP gör, varför agerar man inte därefter? Man vet att det finns en överklass som, via politiska ombud på högerkanten, strävar efter att säkra sin makt och sluta fred över klassgränserna.

Det hör förstås reformismen till att undvika direkt konflikt med bourgeoisien och arbeta för en "stabil utveckling", men det måste finnas gränser för den metoden. När exempelvis storfinansen via sina politiska ombud antar en "first strike"-taktik, som innebär att gå i konflikt med arbetarna innan förhandlingar har hållits, bör man ompröva sina metoder illa kvickt. Men nu har vi haft tretton år av EU-medlemskap och ännu fler av brutala borgerliga offensiver - och LO och SAP tuffar på med sina fromma förhoppningar om att överenskommelsen en dag ska vara här. En dag ska nog bourgeoisien komma till sans och lyssna på våra resonabla argument, tycks sossarna resonera. (Så hoppas de till exempel att regeringen ska ge dem rätt i fråga om Lissabonfördraget.)

Socialdemokraterna bör se till vänsterpartiet som exempel på lyckad reformistisk politik. I frågan om Lissabonfördraget, till exempel, är vänsterpartiets hållning progressiv och lättbegriplig:

1. Respektera folkomröstningen på Irland - avbryt den svenska ratificeringen av Lissabonfördraget.
2. Inget godkänt fördrag utan ett juridiskt bindande skydd för kollektivavtalen.
3. Ett förslag till fördrag ska underställas en folkomröstning.
4. Inget godkänt fördrag utan ett juridiskt bindande undantag från EMU.
5. Nej till Lissabonfördraget i sin helhet.

Vill man ändå bestämt ha Lissabonfördraget så får man göra väldigt klart varför man också ska rösta ner punkterna 1-4 på vänsterpartiets motion. Problemet är just att socialdemokraterna inte klargör någonting alls, utan gömmer sig bakom motioner som är minst lika utsiktslösa som vänsterpartiets. Med den skillnaden att socialdemokraterna faktiskt är det parti som avgör hela frågan vid omröstningen den 20 november.

Eller med Ida Gabrielssons ord: "Snälla börja vara sossar igen så att jag kan få vara någonting annat!"

11 oktober 2008

One down...

Självsanering på högerkanten! Dyre Jörg, en sportbil är snabb, stark och snygg - men den skyddar inte mot dumhet. Kör man sin bil åt helvete blir straffet kännbart. Europa är kvitt en central figur bland bruna högerpolitiker och kan nu satsa mer helhjärtat på att sanera socialdemokratin från trianguleringens farsot (som det heter på statsvetarsvenska).

10 oktober 2008

Angående s-v-mp

Fåntrattar är vad de är, Sahlin, Eriksson och Wetterstrand.

Ida Gabrielsson står för övrigt för de bästa kommentarerna till de senaste dagarnas oppositionella turbulens. Mycket roligt: Veckan som gått samt Nya bud.

Erik Berg frågar sig också klokt: vad vilja socialdemokraterna?

Arbetarrörelse versus "social demokrati"

Jag har gnällt rätt mycket på LO på senare tid, helt befogat. Men i senaste LO-tidningen som kom i dag imponeras jag av den progressiva fackliga journalism som ändå finns kvar i rörelsen. Ämnet i försäkringsbilagan Alla är arbetsskador. Den visar med något dussin skakande exempel på verkligheten för den arbetande arbetarklassen i Sverige.

Åtminstone 15 000 personer opererades i fjol för karpaltunnelsyndrom, en åkomma som man drar på sig av tunga, slitsamma och monotona arbetsuppgifter (alltså inte styrelsejobb). Operationen innebär att man befriar en nerv i handleden genom att kapa ligamentet som omger den - sjukskrivningstiden efter ingreppet ligger normalt på sex veckor. Först ut ett reportage om 20-åriga Pernilla, som jobbar i kassan på Coop och är inne för sin andra operation. Sen följer arbetare av olika slag: Lotta, montör i bilindustrin, opererad fyra gånger; Fredrik, också montör, opererad två gånger; Cecilia, städerska på hotell, opererad två gånger; Agneta, kokerska på en skola, opererad sju gånger...

Folk drar sig för att anmäla skadorna som arbetsskador: Försäkringskassan godkänner ofta inte anmälan - 13 fall av karpaltunnelsyndrom godkändes som arbetsskada under 2007. Till detta kommer att man ses som en belastning och oönskad på sin arbetsplats, samt att man hamnar i ett taskigt läge när chefen berättar för andra om en att man ställer till med besvär genom att anmäla arbetsplatsen.

Problemet är som alltid att det i ett arbetsliv där lönsamhet och effektivitet innebär frågeställningar som "Hur får vi ut mer ur personalen/hur minskar vi vilotiden?" inte finns plats för vanligt folk, för de anställda. Man anpassar sig efter vad som än beslutas om, eftersom man är rädd om sitt jobb och sin inkomst. Man vågar inte "klaga", för då finns det alltid någon yngre som inte är lika petig och minst lika ivrig att få en arbetsinkomst. Man tar på sig extratimmar i övertid för att skaffa en buffert om skadan är framme - vilket snabbar på förslitningen. Man känner stort personligt ansvar för sin arbetsplats - en arbetsplats som inte vill kännas vid något ansvar för sina anställdas hälsa och välbefinnande.

Allt detta står förstås i skarp kontrast till den arbetarfientliga storpolitik som LO-toppen i andra sammanhang försvarar. Jag hoppas innerligt att arbetarrörelsefalangen inom LO vinner större utrymme framöver, på bekostnad av Lundby-Wedins "sociala demokrati"-projekt.

Temat välfärd och banker är också dagens mest intressanta. I en debattartikel på SvD Brännpunkt fastställer Lars Ohly dagens borgerliga (inklusive miljöpartiet) och socialdemokratiska skuld i spekulationsekonomin. Han resonerar som varje sund socialdemokrat borde resonera:

Det är inte giriga direktörer eller generösa bonussystem som orsakat finanskrisen. Det är inte heller för låga räntenivåer.

I stället handlar det om grundläggande fel i det ekonomiska systemet som förvärrats av marknadsfundamentalism och nyliberal ekonomisk politik.
Som om hon begärt replik på Ohlys debattartikel skriver Aftonbladets Eva Franchell i nutida "socialt demokratiska" ordalag om att det som krävs är reformerade regler för bonusar och styrelseersättningar för spekulanterna:

Vi har mest fått se en allt snuvigare Anders Borg som ska ha heder för sitt missnöje med bankfolkets girighet. Men var det inte den marknadsekonomin han gick till val på? Det är så dags att klaga nu.

Anders Borg har alldeles rätt i att det var girigheten som orsakade krisen. Bartenders kring Stureplan i Stockholm och i finanskvarteren runt Wall Street kan vittna om sus och dus även i modern tid.
Inte bara är det tröttsamt med obeslutsamma, ekonomiskt ljusliberala sossar. De för också på ett konkret sätt arbetarrörelsens diskussioner allt längre bort från rörelsens ideologiska kärna. Snart kommer sossar på tyckande poster att sitta och filosofera om att regeringen nog borde satsa på hjälp åt de stackare som utförsäkrade och hemlösa lider misär i valfrihetens Sverige. De kommer att omformulera "solidaritet" och "minskade klasskillnader" till att "ge åt dem som inte har något". På så sätt kommer socialister som Ohly, vars projekt egentligen sträcker sig längre än till att predika för kvarvarande statligt ägande och offentligt engagemang i välfärden, att tvingas ta ännu mer grundläggande fajter inom själva arbetarrörelsen, om allt som den har lyckats uppnå, på område efter område.

Ansvaret måste ligga på de "sociala demokraterna" att hitta sina rötter och ett syfte med sin tillvaro som går bortom förvaltarskap och välgörenhet. Ett tips kan ju vara att de läser senaste Alla-bilagan. Eller så läser de Petter Nilssons briljanta uppmaning i våras på SVT Opinion.

En konflikt har uppstått!

LO:s Wanja Lundby-Wedin har upptäckt en konflikt i det sociala EUropa: arbetsgivarna och facket delar inte åsikt i frågan om lönekonkurrens! Nej förlåt, någon konflikt har Wanja inte konstaterat - en "klyfta" är rättare sagt vad det är fråga om. Jag tänker mig att nästa steg är att Lundby-Wedin upptäcker att EU har använts som ett verktyg av företagsvärlden för att bryta upp det stackars oskyldiga facket. Statens frånvaro i sin roll som fackets försvarare finner Lundby-Wedin nästan omöjlig att begripa.

Utspelet, ett pressmeddelande från LO, är så fånigt och naivt att man lika gärna kan läsa det i sin helhet och få ett gott skratt:

LOs och Europafackets ordförande Wanja Lundby-Wedin:
Djupt oroväckande att europiska politiker lägger sig platt för EG-domstolen

Idag har kommissionen och arbetsmarknadsministrarna från Sverige, Frankrike, Tyskland, Danmark och Luxemburg i ett forum om arbetstagares rättigheter och ekonomiska friheter deklarerat att de inte är villiga att agera för en förändring av utstationeringsdirektivet eller att aktivt stödja kravet på en social klausul.

De flesta av arbetsmarknadsministrarna erkänner att EG-domstolens senaste domar på arbetsmarknadsområdet, i synnerhet Lavaldomen, har skapat en obalans mellan EU:s sociala och ekonomiska dimensioner. Domarna innebär att medlemsstaterna handlingsutrymme, att på egen hand reglera den inhemska arbetsmarknaden har begränsats. EG-domstolens aktivism bekymrar arbetsmarknadsministrarna, men de är inte villiga att agera.

- Det är djupt oroväckande att europeiska politiker lägger sig platt för EG-domstolen. Det är oacceptabelt att politiker inte vågar ta ansvar för och agera i politiska frågor som kräver politiska lösningar. Om politiker i Europa inte vågar ta ansvar och agera för förändringar i utstationeringsdirektivet äventyras allmänhetens förtroende för EU, kommenterar Wanja Lundby-Wedin.

Under dagen har det också tydliggjorts att klyftan mellan fack och arbetsgivare i Europa är stor. BuisnessEurope, i motsatts till Europafacket, anser att utgången av Viking, Laval, Ruffert och Luxemburgdomarna är tillfredställande och att utstationeringsdirektivet inte behöver förändras. Kommissionens förslag att överlåta till arbetsmarknadsparterna på europeisk nivå att gemensamt lägga fram ändringsförslag till direktivet har mycket små möjligheter till framgång.

- Det finns stora olikheter mellan arbetsgivare och fack vad gäller synen på EU:s syfte och ändamål. Arbetsgivarna hävdar att EU är ett marknadsprojekt, med fri rörlighet och konkurrens som ledstjärna. Vi menar att EU:s sociala dimension, med likabehandling och skydd av grundläggande rättigheter, är en förutsättning för fri rörlighet. De olika utgångspunkterna blir tydliga när konsekvenserna av EG-domstolens domar diskuteras. Vi kräver att arbetsgivarna lever upp till en aktiv social dialog där syftet är att finna en balans mellan fri rörlighet och arbetstagarnas rättigheter.
Och, LO, om ni inte är på det klara med det ännu:

- Tvinga sossarna att vägra rösta om Lissabonfördraget i november. Kvarstår sossarna vid sin nuvarande position (vi behöver ingen utredning; Lissabonfördraget är färdigt att sjösättas) - utlys generalstrejk! Att arbetarrörelsen lämnar makten i ett grundlagsärende åt överklassen och borgerligheten är vansinne!

- Socialt protokoll, visst, men det kan väl lika gärna tillfogas nuvarande fördrag? Skippa helt allt snack om att Lissabonfördraget är bra. Utvecklingen i EU kommer uppifrån - från kommissionärerna, rådet och övriga pampar - och från sådana höjder har man (vilket i pressmeddelandet presenterades som vore det en oväntad, ny företeelse) allt annat än sympatier för fackföreningsrörelser.

- Bryt med staten i form av regeringen, både nuvarande och andra. Det är ohälsosamt med en landsorganisation som står handfallen när staten inte längre kämpar åt den. Det bäddar i dessa tider, när företagen tar över fackens roll som statens skyddslingar, för massiva, avgörande nederlag. Fortsätter naiviteten kommer all makt som arbetarrörelsen har tillkämpat sig att försvinna på några års sikt och ersättas av företagsdiktat.

06 oktober 2008

Dom över borgare och sossar

Per Wirtén skriver om finanskrisen ur ett för socialdemokrater helt nödvändigt perspektiv i Dagens Arena. Det brukar ju nu för tiden bland sossar heta att "kapitalismen är en bra tjänare, men en usel herre" och att sossarnas roll bör vara att förvalta kapitalismen. Problemet med den synen på ekonomin är att kapitalismen inte bara är ett verktyg utan en ideologi i sig, som i dag också Helle Klein påpekar i sin krönika. Denna ideologi kommer - om man bara förvaltar dess ekonomiska varelse, som sossarna under ett par årtionden har sagt sig vilja göra - att föröda det samhälle som den visionära arbetarrörelsen började bygga under förra århundradet.

Wirtén hänvisar till en artikel av Timothy A. Canova i tidskriften Dissent, som påpekar att under Bill Clintons tid vid makten - där kongressen för det mesta hade republikansk majoritet - togs viktiga beslut om ekonomin som kom att elda på den nuvarande krisen i finanssektorn. Det är nog så viktigt att konstatera att Washington Consensus, överenskommelsen om en fri och global kapitalism, i dag predikas lika självklart av sossar som av borgare och kapitalister, ibland med ett pliktskyldigt "vi måste se till att demokratisera globaliseringen". Denna ideologiska vidrighet, bestående av framför allt offentliga åtstramningspaket, fristående riksbank, avreglering av marknader och kapitalflöden, frihandel och privatiseringar, har lämnat över såväl ekonomisk som institutionell makt till krafter som ingen politiker i världen kan kontrollera. Skolor, kollektivtrafik, sjukhus, vattenföretag, omsorgsinrättningar, elförsörjning - fler och fler områden där den visionära arbetarrörelsen insåg att en frizon från kapitalismen är nödvändig har offrats av den "förvaltande" socialdemokratin, i lågmälda överenskommelser med borgerligheten. I Lena Sundströms bok Saker jag inte förstår visas till exempel på ett enkelt sätt hur förslag från näringslivet, som ursprunligen kanaliserats via borgerliga partier, återlanserats av socialdemokraterna från 1980-talet och framåt.

Motstånd mot denna moderna kapitalism har alltid funnits, såväl hos traditionella socialdemokrater som bland klassiska socialliberaler. Enligt deras sätt att se saken blir ekonomin instabil med Washington Consensus spekulationsiver, den borde istället formas med hjälp av regleringar och politiskt motiverad utjämning. Men varje försök från socialdemokratiskt och socialliberalt håll att hindra eller fördröja vanskliga avregleringar och liberaliseringar har slagits tillbaka. Sällan har beslut kommit att kritiseras i efterhand av beslutsfattarna själva. Fortfarande i dag är den officiella socialdemokratiska förklaringen till kapitalismens problem att det återstår många åtgärder på programmet innan Washington Consensus principer till fullo är tillämpade. Det behövs mer konkurrens, mer frihandel, fler "aktörer" på "marknader" där det i dag råder monopol. Den enda officiella socialdemokratiska kritik jag kan urskilja är den mot regeringen för att den mörkar krisens omfattning, men det är ju helt irrelevant kritik som missar att angripa problemen. Regeringen är inte problemet, oavsett om den är socialdemokratisk eller borgerlig, oavsett om den mörkar krisen eller ställer den mitt på scenen. Problemet är den politik som varken borgarna eller sossarna törs säga någonting om, eftersom de är överens om nödvändigheten av den ungefär som det råder konsensus kring att jorden är rund.

Ser man på den politiska utvecklingen lite kritiskt är det tydligt att politiken inte har "befriat" ekonomin. När riksbanken "befriades" från politikernas insyn och styrning, fångades den av de privata ekonomiska makthavarna. När skolan "berikades" med fler "aktörer" kom det att bildas gigantiska skolkoncerner med tiotusentals "kunder", där syftet med skolenheterna blev maximal avkastning och värdestegring på kortast tid. När kapitalströmmarna avreglerades växte de enorma spekulationssummor, som skapats framför allt av de övriga liberaliseringarna, till en stormakt med kraft att slå omkull ekonomin för hela länder och regioner. Politiken har helt enkelt skapat en motmakt som är politikerna övermäktig och fullständigt saknar inflytande från folkliga krav.

Om vi tyckte att politiker som fjärmade sig från sina väljare var ett problem så är det ändå ett "i-landsproblem" jämfört med grabbarna som styr de bolag och fonder som agerar på den globala finansmarknaden. Vissa politiker har också valt att stämma i bäcken och lösa detta underlägsenhetsproblem genom att sätta sig i de styrelser och ägargrupper som kontrollerar dessa gigantiska ekonomiska resurser. De har på sina dubbla stolar använt det demokratiska politiska mandatet till att överföra den representativt demokratiska makten till den privata, icke-valda sfären.

En sak med spekulationsekonomin som jag tycker kan vara värd att nämna är att den gör den så kallade "stabila skattebasen" fastighetsskatt mindre stabil. När socialdemokraterna samtidigt hyllar den från politiken alltmer fristående kapitalismen och det som återstår av fastighetsskatten, bör man tänka på vad dagens kapitalism innebär för skattebaserna. Om till exempel ett hus i Stockholm är värderat till fem miljoner kronor i den extrema spekulationsekonomin, vad är det som säger att en krasch i bolånemarknaden inte värderar ner huset till mer rimliga två miljoner, och därmed minskar skattemängden med 60 procent? Den globala nykapitalismen kan genom en global finansiell kris göra mer skada för ett lands välfärdspolitik, än nyttan den bidrar med genom BNP-tillväxt i form av spekulation. Det är en lägsta anständighetsnivå att sossarna antar en mer negativ attityd till nykapitalismen.

Nykapitalismen är en dyr historia, dels nu i den akuta krisen, men också tidigare. Som många påpekar i diskussionen kring "krispaketet" i Förenta staterna blir det skattebetalarnas ansvar att köpa ut de havererade finansspekulanterna. Men det finns mer upprörande i historien, för krisen började knappast nu i höst. Sedan 1997 har seriösa ekonomer varnat för att en riktig kris byggs upp, om inte spekulationskapitalet återregleras. 2005 var ledande ekonomer i tidningen Economist överens om att krisbubblan nu var världshistoriens största och bara väntade på att haverera. Brandkåren började rycka ut i stor skala i fjol sommar, när framför allt amerikanska Federal Reserve och Europeiska centralbanken skyfflade in över 50 miljarder dollar och 500 miljarder euro i likviditetsstöd till finansspekulanter, som ett försök att rädda dem från avgrunden. Sedan dess har ytterligare hundratals miljarder dollar tillkommit i ständigt nya lån till finansinstitut som behövt nya pengar att täcka upp spekulationsförluster med. Och nu har de styrande politikerna i Washington beslutat om grädden på moset med sin räddningsplan på 700 miljarder dollar ur statsbudgeten. I sin iver att rädda samhällsekonomiskt hopplösa, parasitära finansspekulanter från konkurs har borgare och socialdemokrater i Europa, precis som republikaner och demokrater i Förenta staterna, varit rörande överens om att öppna alla penningreserver och offentliga portmonnäer. Givetvis har man varken diskuterat detta offentligt med sina väljare eller övervägt alternativen.

Det alternativ till nykapitalismen som Canova väljer att lyfta i sin artikel är det gamla keynesianska system av statsdirigerade ekonomiska satsningar som dominerade efter andra världskriget. Med tanke på att det var ett förhållandevis lyckat system som snabbt byggde upp välfärdsstater är det ett tryggt krav. Det är det minsta man kan förvänta sig av ens en svag socialdemokrati. Men av den visionära socialdemokratin i Sverige finns i dag inte mycket kvar. Inga Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, inga folkhemsbyggen, ingen löntagarmakt. Mona Sahlin föreslår i dag att någon sorts regler upprättas för nya spekulationsformer, men ingen återreglering för de gamla, som ju hennes parti varit med om att avreglera. Annars sätter hon sin förhoppning till ett "ambitiöst frihandelsavtal", en klimatöverenskommelse och ett "förstärkt samarbete" kring det finansiella regelverk som sedan 80-talet av alla från socialdemokratin och högerut har luckrats upp. Förstärkt samarbete med vem? Med den borgerlighet som man redan hjälper till makten i "breda koalitioner" i EU eller med det finanskapital som i WTO-förhandlingar kräver av fattiga länder att de frånhänder sig det sista av sin självständighet? Samarbete vänsterut eller med gräsrötter har Sahlin sedan länge uteslutit.

Socialdemokratins totala oförmåga att visa förståelse för problemens orsaker och lyfta fram alternativ är skrämmande. Bristen på alternativ i den ekonomiska politiken gör att borgerlighetens jokrar, fascisterna, träder in på spelplanen. Ju fler gånger framträdande socialdemokrater predikar marknadsliberalismen och slår fast den inslagna kursen, desto fler väljare överväger att lämna arbetarrörelsen för missnöjespartier. Det är också i detta stora sammanhang jag tycker att man bör se socialdemokraternas utfrysning av vänsterpartiet, som ännu kräver att välfärdspolitiken sätts i första hand.

Överskottsmål och utgiftstak, uppfinningar som tillkom i 90-talets krishärd, hör inte en hederlig arbetarrörelses regering till. På sikt cementerar de parallellt en överbeskattning av medborgarna och en urholkning av välfärdsutgifterna. I en kris kan de tillfälligtvis fylla ett viktigt syfte - men med en vikande konjunktur blir de, precis som andra begränsningar av de folkvaldas ekonomiska handlingsutrymme, destruktiva. Keynes förkunnade att vi ska satsa på den offentliga sektorn nu när nedgången är över oss - överskottsmålet och utgiftstaket omöjliggör detta, oavsett politisk vilja. Det fula i hela situationen är att alla - från ledarskribenter i Länstidningen till självaste Mona Sahlin - raljant avfärdar kritiken mot dessa i dag kontraproduktiva krisregleringar som "oansvarig". Det är alltså ansvarsfullt att driva en politik som först göder finansbubblor med tusentals miljarder kronor av framför allt låntagares och pensionssparares pengar för att sedan använda skattebetalarnas pengar till att köpa tillbaka de enorma förluster som detta ger upphov till vid kollaps, men oansvarigt att kräva regleringar för välfärdens skull?!

Ja herrejävlar, vilka inre logiska konflikter jag skulle brottas med om jag vore sosse i dessa turbulenta tider.

29 september 2008

Istället för övervakning

Henrik Schyffert gör för Svenskt Näringslivs räkning en redovisning av livet i ett flerbostadshus:



Jag tycker att de där tre minuterna visar varför Östersundsbostäder har fundamentalt fel i sina planer på att stänga in oss hyresgäster i en elektronisk värld av registreringar och detektorer. Vi behöver det inte - vi har oss själva! I hyreshuset bor tes och antites, och vi löser syntesen själva. Utan kameror och små datachips.

Befria oss från miljonrullningen! Lägg pengarna på något vettigt istället. Till exempel energieffektivisering eller bättre tvättstugor, eller både och.

27 september 2008

Övervakning, schmövervakning

FRA-lagens borgerliga kritiker har (i europeisk anda, månne?) harmoniserat sig med sina partier och godtar regeringens lagförslag. Alltså kan FRA-lagen träda i kraft som planerat och Sverige kan för andra länders säkerhetstjänster visa upp ett svårslaget system för övervakning av sina medborgares elektroniska aktiviteter.

Men den abstrakta "massavlyssningen" är inte nog - i det borgerliga Sverige finns utrymme för långt mer praktiska tillämpningar av masspsykos. I mitt kvarter har bostadsbolaget köpt in idén om att skadegörelse och "bus", som visserligen har minskat kraftigt på senare tid, men ändå, ska göras slut på genom ett högteknologiskt låssystem. Köpa in är också bokstavligen vad man ska göra, dyrt dessutom: 1,6 miljoner kronor kostar det att installera bara i mitt kvarter, som är det lyckliga pilotkvarteret i försöket. De pengarna är mer än vad man lägger på renovering av badrum, byte av garageportar och uppfräschning av utemiljön tillsammans.

Nu hoppas jag bara att våra driftiga herrar kan hitta ett nytt område där deras undersåtar hittills varit alltför fria och obehärskade, som går att medelst modern teknik övervaka och begränsa. Snart öppnar nog Sanningsministeriet filialer nära dig och din mamma, ska du se!

26 september 2008

28 gram!

Det är en obestridlig sanning här i Sverige att vi måste samarbeta inom EU för att lösa miljöproblemen. Problemet är bara att det är EU som är problemet.

I dag har EU-parlamentets miljöutskott, efter stenhårda påtryckningar från till exempel vänsterpartiets europaparlamentariker Jens Holm, gått med på EU-kommissionens förslag att EU ska sätta ett mål för nytillverkade bilars koldioxidutsläpp på 130 gram per kilometer år 2012. I dag är genomsnittet 158 gram. Förslaget är också utformat så att utsläppsgränsen gäller "per bilmärke". En biltillverkare kan alltså fortsätta att sälja stadsjeepar, men får kompensera detta med att tillverka småbilar också. Detta är nu miljöutskottets förslag, och inte färdig politik, men förmodligen kommer själva EU-parlamentet och EU:s miljöministrar ändå att gå med på det. Så långt kan förslagen gå, från Margot Wallström till engagerade EU-parlamentariker och förhoppningsvis ända ut till verkställt beslut, att bilar ska släppa ut 28 gram mindre koldioxid.

Men vad gör dessa 28 gram, när bilförsäljningen inte rubbas? Med större motorer, fler motorvägar och över huvud taget ett mer transportinriktat samhälle beroende av fossila drivmedel gör en så lam utsläppsgräns ingen egentlig skillnad. Den kan minska ökningen på några års sikt, men den är vidrigt otillräcklig. Likafullt är den det yttersta EU-systemet kan prestera. Nästa förhoppning är att till och med år 2020 - om en halv generation - nå en utsläppsnivå på under 100 gram per kilometer. Ska vi halvera våra utsläpp av koldioxid samtidigt som nytillverkade bilar släpper ut bara 40 procent mindre koldioxid än i dag (och samtidigt blir allt fler) så får vi använda Orwells nyspråk för att klara oss.

EU är alltså mer än beslut om 28 grams utsläppsminskningar. Miljöfrågorna är den tunna kosmetika som ska legitimera hela EU-projektet för oss oroliga medborgare. De stora, tunga frågorna och de breda, samhällsavgörande kurserna, tas upp ur helt andra synvinklar än miljöns bästa. Tillväxten framför allt, och den fria rörligheten (och skydd för vissa företag som av en eller annan anledning hotas av andras tillväxt eller fria rörlighet). Mot EU:s tillväxtpaket från Lissabon väger utsläppsgränser för bilar, kemikalielagar och naturskyddsåtgärder lätta som fjädrar. Därför blir jag också besviken när Karin Svensson-Smith, företrädare för den ledningsnära delen av miljöpartiet, använder miljön som argument för EU. Det är ett storstadsperspektiv på miljöfrågan som innebär att stor vikt läggs vid möten mellan höjdare i de olika europeiska länderna, och betydligt mindre vid verklig förändring.

Förändringarna som måste till nu förutsätter att man helt överger den struktur som EU utgör, och som i bästa fall genomför ett tvingande utsläppsmål för bilar 2012 (annars kan det skjutas upp; det finns inget som säger att bilindustrin måste lägga sig platt för miljöns skull). Genomgripande förändringar i industristruktur, energiproduktion, transporter och kommunikationer, husbyggande, matproduktion och annat - ingenting av detta kommer att i rimlig tid lösas i de eviga kompromissernas EU. Enskilda stater och regioner som "går före" kommer tvärtom att riskera förlamning när EU ger sina utslätade, övergeneraliserande direktiv. Därför borde i första hand ett alternativ skapas till EU och marknadsekonomin för att lösa miljöproblem, i andra hand EU användas för att uppmuntra alla medlemsländer att "gå före" sin egen och EU:s industrilobby. Men det lär inte hända, för socialdemokrater och liberalkonservativa som jobbar i en europeisk anda har andra planer. 28 gram, hurra!

24 september 2008

Vi lever på sparkapitalet

Det finns miljöorganisationer som jämför vår planets naturresurssystem med enkel företagsekonomi. Jag gillar jämförelseformen, för när Global Footprint Network använder den blir vårt samhälles miljöproblem så konkreta.

I liknelsen förutsätts att naturen (biosfären) har en viss produktionskapacitet och en viss ackumulerad rikedom. Den ackumulerade rikedomen är sparkapitalet, medan produktionskapaciteten (som till stor del är beroende av den ackumulerade rikedomen) ger oss den avkastning som vi ska försörja oss på. Vi människor har - i ett hållbart samhälle - att rätta oss efter denna naturens produktionskapacitet, som visserligen kan ökas med mänsklig påverkan, men aldrig överskridas utan att det blir problem. Börjar vi konsumera av vårt sparkapital krymper snart produktionskapaciteten kraftigt och vi riskerar att hamna i enorma, akuta svårigheter.

Sedan 1986 har världen varje år förbrukat mer av naturresurserna och miljövärdena än vad biosfären har orkat återskapa. Vi gör av med saker så fort att de tar slut. Odlingsbar jord försaltas och blir öken, fiskbestånd fiskas ut och försvinner, fossila och halvfossila energikällor töms, floder avleds till bevattning och torkar ut.

Vad Global Footprint Network gör är att konkretisera mängderna i årskonsumtions- och årsproduktionssiffror, på lättast begripliga sätt. Man räknar helt enkelt ut hur mycket naturresurser jorden producerar på ett år och anger det som ett tak för vår hållbara förbrukning. Det vill säga, det som tar naturen 365 dagar att skapa kan vi inte göra av med på mindre än 365 dagar: då kommer planetens resurser snart att ta slut. Om det till exempel tar oss 370 dagar att förbruka de resurser som produceras under ett år, så får planeten en tillväxt, medan naturens kapital krymper om vi konsumerar dem på 360 dagar.

I år har vi förbrukat vår årsranson på 267 dagar, alltså i går, den 23 september. I fjol dröjde det till den 6 oktober innan denna dag, som kallas Ecological Debt Day, inföll och i år har vi alltså konsumerat ännu snabbare.

Med andra ord förbrukar vi 140 procent av våra totala inkomster på ett år. Redan nu märks följderna för många, med allt större bränder till följd av mer extrem torka, allt vildare skyfall till följd av varmare, fuktigare luft, och större mängder gifter och föroreningar i luft, vatten och mat. Men dessa "vi" som förbrukar mer än "vi" har råd med sitter inte i samma båt. Den afrikanske jordbrukaren som aldrig rört vid en colaburk har en mindre skuld i frågan än den europeiske industridirektören som lobbar för utbyggda motorvägspaket - och ändå är det den fattige som, när det blir allvar av miljöproblemen, tvingas möta naturens vrede med sina bara händer till hjälp. Denna orättviseaspekt bekymrar knappt en enda människa i de västerländska konsumtionssamhällena, men förhoppningsvis gör den eko-ekonomiska larmrapporten om Ecological Debt Day det.

Här i Östersund tycker jag att det vore klädsamt om vi tog krafttag mot massbilismen och exempelvis såg till att det hör till ovanligheterna att ta bilen till jobbet, affären eller träningspasset. Det känns som en minsta anständighetsgräns för vårt allmänna, oöverskådliga resursslöseri.

22 september 2008

Från ESF

Förra veckan samlades 13 000 deltagare vid European Social Forum i Malmö, ESF 2008. Inte mycket har stått att läsa i tidningarna om denna gigantiska, viktiga europeiska mötesplats för sociala frågor. Min egen tidning, socialdemokratiska Länstidningen i Östersund, har inte skrivit ett ord om forumet. Däremot har två nedkortade TT-telegram, om två aktioner som genomfördes utanför ESF men i samma stad, publicerats där det framgår att ESF pågår i Malmö.

Det här är såklart ett stort problem och ett misslyckande för svensk media. Inte mindre än 250 programpunkter - seminarier, workshops och debatter - avhandlade de flesta tänkbara ämnen, med fokus på samarbete mellan sociala rörelser i öst och väst. På gatorna kryllade det av kändisar: Gudrun Schyman, Wanja Lundby-Wedin, Vandana Shiva och massor av andra namnkunniga från alla sorters "sociala rörelser" närvarade. Själv var jag nattvakt på skolor där deltagare från Balkan övernattade, vilket har gett ett rätt intressant utbyte för alla parter. Sett till forumets omfattning har utbytet varit enormt, och sannolikt betydelsefullt för den fortsatta utvecklingen i Europas sociala mylla.

När rapportering från forumet har förekommit är det de utstickande grejerna som beskrivs: blockad mot Migrationsverket (inte en del av ESF), intrång på vapenföretag (inte en del av ESF), gatufest med efterföljande stenkastning mot polisen (inte en del av ESF). Att ESF pågår nämns i bisatser och det är sällsynt med text som förklarar vad forumet handlar om. Detta, tillsammans med bilder på udda mänskor med obskyra åsikter, har fått oss tusentals andra, som forumet faktiskt hölls kring, att helt försvinna ur folks medvetande. När jag pratar med folk om forumet har de ingen aning om vad det hela går ut på. I SVT:s Rapport kallar min favorit bland nyhetsuppläsare Rikard Palm ESF för "Europeiska socialforumet". Inte ens mediefolket själva har en susning om vad de ombeds läsa upp för folk! Varför kan inte en så pass stor tilldragelse få en värdig, saklig rapportering i media? Varför påtvingas vi rapporter om dagsformen för John McCains vicepresidentkandidat Sarah Palin, men knappt några seriösa ord om den största politiska händelsen i Sverige i år?

Genom sitt nedtystande av en seriös, folklig opinion gör media hela samhället en fet björntjänst. Hur som helst var det en mäktig upplevelse och ett roligt, peppande arrangemang som vi som var där bjöds på den 17-21 september i Malmö. Jag tog några bilder under min vistelse:

Frukosten var goda tider, tyckte utlänningarna.

Peru-maoisterna firar folkkriget. De leve - hurra, hurra, hurra. Uppdatering: Ali Esbati vet att berätta mer om den sluga maoistiska kampen mot imperialism och opportunism.

I Bunkeflostrand firar de nyrika sina husköp genom att skärma av sig med ett rejält träplank runt hela kvarteret.

Barnen i Värnhem fick en frågestund med bosnierna och därefter en omgång lek i vår sovsal.

Delar av Ung Vänster och Sosialistisk Ungdoms sektion vid demonstrationens upptakt i Rosengård på lördagen.

Kort sagt: ESF 2008 kickade ass!