31 oktober 2007

Omdömeslösa medier

Sveriges Radio Jämtland har uppmärksammat statsminister Fredrik Reinfeldts besök i Östersund i dag. Artikeln är surrealistisk nog att återge i sin helhet här (rubriken är särskilt fascinerande):


De diskuterar alltså med stor frenesi huruvida Reinfeldt är omdömeslös eller ej som har en statssekreterare som har setts full med en journalist på TV4. Dessa diskussioner ersätter den analys och kritik av den så kallade politik som Reinfeldt står för, som man annars skulle kunna tänka sig borde förekomma. Media rapporterar pliktskyldigast om två saker:

1. Reinfeldts besök på rehabiliteringen i Östersunds kommun.
2. Skandalen med statssekreteraren.

Kan inte media bara skita i kvällstidningsvinkeln, eller åtminstone låta statssekreterargrejen vara en bisak?

29 oktober 2007

Kristina säljer ut

Jag ser att utförsäljningarna i landets huvudstad går ungefär som planerat. Efter ståhejet med skolor som köps till vrakpris av de egna rektorerna för att göras miljonvinster på, vårdmottagningar där ledningen plockar ut tiotals miljoner i utdelning och en omsorg där anhöriga själva tvingas ansvara för brukarna, kommer Operation: Välfärd version 2.0 här.

Kristina Axén Olin (m) säljer ut Stockholm på Blocket.


Det är bara att önska stockholmsmoderaterna lycka till och hoppas att de skrupelfria köpare som lägger beslag på huvudstadens välfärd slipper skatta för sina entreprenörsmässiga stordåd. I kampen mot den offentliga sektorn är det nödvändigt att skapa privata välfärdsbaroner!

Uppdatering: Blocket-annonsen som fanns där, med länkhänvisning till bland annat Yelah.net, funkar inte längre. Erik Berg har dock sparat en dump av hur det såg ut, här.

26 oktober 2007

Vi är övervakade!

"Filmar den där kameran oss?"

Sådär kan man göra om man vill upplysa folk på stan om att regeringens förslag till övervakningssamhälle är helt sinnessjukt. Det var dessutom ett bra tillfälle att få leva ut politisk kreativitet.

Notera texten i skyltfönstret bakom oss, som lyder "På hösten är kvinnan som vackrast"... Well, Östersund är som vackrast nu.

25 oktober 2007

Ni får Manta om vi får Miami!

Agneta Norberg tipsar om en kommentar från Ecuadors president Rafael Correa, som med en enorm folklig mobilisering i ryggen har lyckats få bort landets tidigare koloniala styre. Den här gången har Correa sagt några sanningens ord om den flygbas som Washington har vid den ecuadorianska kusten, vars avtal löper ut 2009:

Vi förnyar avtalet på ett villkor: att de låter oss placera en bas i Miami. En ecuadoriansk bas. Om det inte är något problem med att ha utländska soldater på sitt lands mark så borde de givetvis låta oss ha en ecuadoriansk bas i Förenta staterna.
Så kan man såklart inte säga till farbror Bush. Bush, som ju i dagarna satt sin plan för statskupp på Kuba i rullning (läs mer på Esbatis kommentarer), vill inte kännas vid att det skulle vara känsligt med en nordamerikansk flygbas i Ecuador.

I Ecuador är frågan högaktuell. Förenta staternas makt över Latinamerika vilar framför allt på dess ekonomiska och politiska dominans - men i praktiken väger också den militära närvaron tungt. Utan en militär styrka på plats får Washington svårt att övertyga ländernas ledare om den imperialistiska politikens förträfflighet. Således har folk-, freds- och antiimperialistiska rörelser i och utanför Ecuador länge kämpat emot den amerikanska basen i Manta i Ecuador, såväl som mot andra amerikanska baser utomlands. Vad Correa gör är att ställa frågan till Bush på ett provokativt sätt: Varför har du, Bush, ensam privilegiet att placera ut militära utposter i resten av världen?

För ett självständigt Latinamerika krävs den här typen av konfrontation med de imperialistiska banden mellan nord och syd. Correa må utpekas som populist, men han för här beslutsamt fram en åsikt som kräver betydligt mer än ett populistiskt sinne för utspel.

Någon gång i en snar framtid kanske vi får se en amerikansk president i försvarsställning mot ett Latinamerika som kräver upprättelse. En situation där Nordamerika tvingas förhandla med Latinamerika på jämlika villkor; där ingen utnyttjar den andre otillbörligt. Den vänstervind som Correa, Chávez och Morales är företrädare för ger hopp om att rättvisan en gång kan segra.

24 oktober 2007

FN-vänner och andra

I dag stod jag vid ett bokbord på Länsbiblioteket och informerade om FN-dagen och om Östersunds FN-förening. Det är schysst, tycker jag, att försöka förankra arbetet för mänskliga rättigheter och internationellt freds- och utvecklingsarbete på det lokala planet.

Något jag inte visste när jag ställde mig vid bokbordet var att FN-förbundet hade utsett Birgitta Ohlsson (fp) till Årets FN-vän 2007. Hade jag känt till det skulle jag ha tackat nej till att stå där.

Folkpartiet, och där i synnerhet Birgitta Ohlsson, har med större eller mindre entusiasm ställt upp på de folkrättsvidriga övergrepp som på senare år orkestrerats från Washington. Att ge utmärkelsen "Årets FN-vän" till Birgitta Ohlsson är lite som att ge Al Gore, vicepresident under Bill "flygbomba läkemedelsfabrik i Sudan" Clinton, Nobels fredspris.

Jag har svårt att ta Årets FN-vän 2007-grejen på allvar.

17 oktober 2007

Kulturtest, Ung Vänster-Muf: 1-0

(Eller Ung Vänster äger Muf!)

En grupp kallad "Röda Vattenkannan" sjöng låten "MUF äter bajs" för några år sedan. Man kan skratta åt den, eller sjunga med, jag säger inte vilket jag själv föredrar, men jag börjar nu undra om inte Muf faktiskt har ätit bajs. Eller åtminstone något annat som man inte ska äta. Svamp? Avgör själva.

Vad som har hänt är att en kampanj har lanserats, "Kan själv". På hemsidan - nu omgjord och upphottad - finns en låt att ladda hem, kallad "Jag kan själv". Varning: Muf-låten är de här grabbarnas politiska verk:


Det finns ingen hejd på bratgrabbarna:

OBS. Den här låten får och bör spridas överallt.
- Ska bli! Jag kan inte återge text eller melodi sanningsenligt. Man måste höra själv för att förstå problemets omfattning.

Ett stort problem med Muf är att de är dåliga och saknar den självkännedom som krävs för att inse det. Om man kan sjunga och sjunger för en sak man tror på - exempelvis det intetsägande empowermentuttrycket "kan själv" - så får man gärna göra det. Men när man saknar spärrar blir det någonting annat, det blir mer humoristiskt. I Ung Vänster har vi ett par band, som Kreti och Pleti och Lazze Ohlyz, som både kan sjunga och spela (nåväl...) och som framför allt gör det med glimten i ögat. Lyssna gärna på deras låtar! Särskilt rekommenderar jag följande fyra:

- Kreti och Pleti: Hymn till warezhavet (mp3 - text)
- Kreti och Pleti: Dom som äger (mp3 - text)
- Lazze Ohlyz: Danderyds enda kommunist (mp3 - text)
- Lazze Ohlyz: Dans och Klasskamp i Parken (mp3 - text)

Ung Vänsters musik fetäger Mufs!

Det är nästan pinsamt att se hur ungmoderaterna beter sig. Alldeles nyligen släppte också Muf-ordföranden Niklas Wykman en singel, där han med erbarmlig stil tar sig igenom en kort vers.

Så jag undrar helt enkelt om detta verkligen händer. Är Muf på riktigt eller är det här vänsterfolk som spelar teater?

Aftonbladet+Ericsson=skandal

Jag vill inte säga "Vad var det jag sa?", men det har uppstått en något prekär situation på Aftonbladet.

För knappt två månader sedan gick aftonbladet.se ut stort med löfte om säkra pengar. Du får aktier i Ericsson om du betalar medlemskap i Aftonbladet Plus. Experterna var rörande överens om hur bra företaget är (se här och här). Vad sägs om "Den svenska mobiljätten fortsätter växa" eller "Mobilaktien är för lågt värderad idag, jag skulle köpa Ericsson."? I dag kan vi säga att det här var bullshit.

Remember?

Ericsson själva förklarar att det tredje kvartalet i år har varit mycket sämre än väntat. Samma tredje kvartal som enligt Aftonbladets experter var undervärderat.

Aftonbladet har här alltså lurat folk på pengar och i dag får dessa småsparare två klargöranden från mediehuset:

1. Det är för sent att sälja Ericssonaktierna.
2. Att Ericssons aktie föll, och med den 1,4 miljarder kronor i pensionsbesparingar (de försvann inte; de bara slukades av aktiespekulanter i andra delar av världen), är ett varningens tecken till alla er oansvariga ägare av aktier i Ericsson:

– Pensionsspararna har idag större möjligheter än tidigare att påverka sin pension. Det ställer högre krav och innebär också att var och en, i högre utsträckning än förr, själv ansvarar för sin pension.
Vi lever i en underbar, underbar värld. Ibland är den nästan för bra för att vara sann.

16 oktober 2007

Imperialismens nyttiga idioter

Så var det dags för signaturen Janne att stå upp mot flyktingarna i en insändare i ÖP. Mitt svar kan läsas här.

Vissa vill helt enkelt inte göra en enkel maktanalys. Se de rimliga, logiska konsekvenserna av en viss förd politik; se imperialismen. De målar gärna upp problem - verkliga eller påhittade - och drar ur dessa slutsatser som får mig att sucka. För vad är det de vill, de där signaturerna "Ärlig", "Ordf.Dagh.Gubbjäveln" och "Janne"?

Jag begriper att det kan provocera när yngre människor som jag försvarar saker av ideologiska skäl. Typ åberopar värderingar och spänner ut sammanhangen så brett som över hela världen. Då blir man nog som äldre lite ställd, lite skakad i sin tro på det egna sunda förnuftet.

För visst begriper jag att deras sunda förnuft säger dessa människor att flyktingmottagning borde rationaliseras bort och pengarna satsas på oss, som behöver dem. Det jag inte begriper är varför de ser detta som det mest upprörande, mest konkret åtgärdbara, i flyktingfrågan. Som jag ser det behövs åtgärder inte mot flyktingmottagning utan mot flyktingskapande. Vi kan inte fortsätta skapa flyktingar. Det är inte en värld byggd på den starkes förtryck av den svage som jag vill leva i.

Miljö och natur är vad det hela handlar om. Naturen har alla de rikedomar som krävs för att den globala kapitalistiska apparaten ska kunna fortsätta att svälla, samtidigt som miljön också sätter gränser för hur och var människor kan bo, allteftersom vi förstör den. När skövlandet av natur- och miljötillgångar och desperata människor intensifieras, blir fler flyktingar bara ett av många följdproblem.

Roten till det hela måste sökas i själva kapitalismen. Så länge vi har ett kapitalistiskt samhälle kommer det att finnas "incitament" att skövla vidare. Sen vet jag att drömmen om det reglerade kapitalistiska samhället är både söt och långvarig, så jag vågar inte hoppas att insändarskribenterna och alla andra vanliga människor helt spontant ska hänga med mig i kampen mot kapitalismen i sig. En tydligt antiimperialistisk ton i debatten skulle räcka långt.

15 oktober 2007

Arklöv är småfisk!

TT, Tidningarnas Telegrambyrå, har en källa som "erfar" att Jackie Arklöv i sin tjänstgöring som kroatisk legosoldat begick grova övergrepp, skriver Aftonbladet. Rubriken är förstanyhet på hemsidan. Nå, nu är det väl ingen uppseendeväckande nyhet att Arklöv har gjort förjävliga saker - han är redan dömd för övergrepp mot civila och krigsfångar. Inte heller är det något sensationellt gripande på gång, eftersom Arklöv sitter i fängelse och kommer att förbli där i många år till, straffad med både livstidsdom för polismord och åtta år för brott mot folkrätten.

Det lustigt är att det här enligt de ansvariga på redaktionerna ändå är en jättenyhet. Jag får lust att ställa den klassiska frågan "Is it because I'm black?" - Arklöv passar väl in i mallen för hur de onda, mörkhyade fienderna ska se ut - men jag vet att det finns intressantare frågor att ställa.

Samtidigt rapporteras om de krigsbrott som pågår dagligdags i imperialistiska väpnade styrkors regi med de väpnade styrkornas egna ordval. Det heter helt oproblematiskt att "rebeller" har mördats eller att "skottlossning utbröt" när de kontraktsanställda styrkorna har öppnat eld mot folk.

Amerikanska legosoldater ("säkerhetskonsulter"), som den 15 oktober 2007 pågår övergrepp mot civila irakier och krigsfångar som i sin omfattning vida överskrider grymheterna i forna Jugoslavien, går i stort sett ogranskade och ostraffade genom kriget. Det finns ungefär lika många "säkerhetskonsulter" i Irak som det finns amerikanska soldater. Inte sällan handlar det om gamla härdade legosoldater som ser sin chans att tjäna snuskigt stora pengar på ett jobb där psykotiska, sadistiska drag underlättar snarare än är ett problem. Deras uppdrag är att med alla tillgängliga medel se till så att deras uppdragsgivare inte hotas. Givetvis dukar tiotusentals oskyldiga under när affärsmän, politiker och militärer - och alla som står dem nära - med våld ska separeras från det irakiska folket. Övergreppen är en nästan obligatorisk följd av ett elitsamhälle som saknar folklig grund.

Journalister som försöker att rapportera seriöst om övergreppen i Irak mördas. Om detta skulle Aftonbladet kunna skriva. Men det gör de inte, eller åtminstone sker det så sällan att det får ses som närmast marginellt. Jackie Arklöv har gjort sig skyldig till vidriga brott mot oskyldiga, ja. Men det är ovärdigt att rubriker om hans brott under tidigt 90-tal ersätter de nödvändiga rubrikerna om Pentagons uppdrag i dag till privatarméer i Irak, Afghanistan och på andra håll. Allmänheten ska inte kunna undkomma vetskap om de ohyggligheter som västerländska demokratikrigare gör sig skyldiga till!

10 oktober 2007

Take that, Peter Eriksson.

Vänsterpartiet - om sossarna själva får välja.

Ja, alltså, inte den socialdemokratiska partiledningen, vill säga, utan socialdemokrater i Sverige. Riktiga människor, typ. De vill samarbeta med vänsterpartiet hellre än med miljöpartiet, enligt en undersökning från TV4. Det är rätt sjukt hur ledarskribenter och politiska bedömare tillsammans med partiledningarna för sossarna och miljöpartiklarna är rörande överens om att samarbete med vänsterpartiet är uteslutet. Som argument anförs att vänsterpartiets politik skiljer sig för mycket i viktiga frågor - välfärdspolitik framför allt - från de andra partiernas.

Problemet är att det är just den vänsterpolitiken som sossarnas väljare vill ha. De vill inte se mer liberalisering, mer ekonomiska tvångströjor där behoven är som störst och mer EU-anpassning. De vill ha en välfärdspolitik värd namnet och tror att sossarna och miljöpartiet inte kommer att kunna leverera det.

Anledningen till att dessa väljare med vänstersympatier inte röstar på vänsterpartiet har Peter Eriksson själv förklarat ganska bra:

–Jag är osäker på var vänstern står och vad de vill.
Folk får helt enkelt inte veta vad vänsterpartiet står för eller vilken vår politik är. Det lilla som kommer ut är korthugget i bästa fall, annars förljuget.

Om nu bara herrar och damer partiledning i s och mp kunde lyssna in vad väljare, partiprogram och verklighet säger om en framtida politik så tror jag att svaret blir tydligt. Mot den sedan 80-talet förda mittenhögerpolitiken måste ett alternativ ställas upp. Om det - som sossarna har föreslagit - bara blir kosmetiska kursändringar från i dag, tillbaka till det som var innan maktskiftet 2006, så har de inte lyssnat på sina väljare. Väljarna och folk i allmänhet vill långt mer till vänster än vad etablissemanget öppet vågar erkänna.

09 oktober 2007

Heja Peter Eriksson!

Vänsterpartiet ska inte vara med i den regering som Peter Eriksson vill bilda med Mona Sahlin 2010. Han säger i en artikel i SvD att han inte vet vad vänsterpartiet vill. Nähä.

Det är jättebra om miljöpartiet bildar en mittenregering med sossarna. Det bildas ett utrymme för vänsterpartiet att kritisera från vänster och att bli av med den stämpel som dörrmatta i regeringssamarbete som har funnits. Slipper vi "ta ansvar" för fyra år till med EU-dirigerade nedskärningar, krigshets och antifeminism så är det bara bra.

Jag vet om Peter Eriksson att han gärna blir miljöminister. Det vore bra om han kunde bli det, så att alla naiva och idealistiska väljare med "gröna värderingar" fick se hur även en miljöpartist kan driva en ovärdig miljöpolitik.

Alternativet kunde vara en regering med vänsterpartiet och socialdemokraterna, men med en socialdemokrati i så total avsaknad av progressiva ideal vore det orimligt att tänka sig en röd regering redan 2010. De partier som gör seriösa försök att verkställa den samhällsomdaning som deras partikongresser beslutar om är de borgerliga, bortsett från kristdemokraterna, och vänsterpartiet. Jag antar att väljarna lär upptäcka det, kanske 2014 eller så.

Läs Josefin Brinks åsikter om sossarnas undfallenhet.

07 oktober 2007

Vill Mona, eller inte?

Partiledardebatten mellan Reinfeldt och Sahlin i kväll kunde ha varit en spännande tillställning, mellan två tunga ledare som stöter ideologier mot varandra. Så blev det ju inte. I och för sig såg jag inte hela debatten - Bond lockade syskonen till en kommersiell kanal - men de delar jag såg var inte bra.

Mona Sahlin betonar gång på gång att systemet innan alliansens slakt inte var jättedåligt. Fredrik Reinfeldt att många inte delar Sahlins bild, utan känner vanmakt i den offentliga sektorn. Och så kommer de överens om att privat och offentligt ofta kompletterar varandra jättebra. Jaha?

När socialdemokraterna i veckan presenterade sin skuggbudget presenterades det som att "oppositionen" hade lagt fram ett alternativ. Pensionärerna utropades som tydliga vinnare, då de får ett par tusen kronor extra per år med en skattenedsättning. Inget specifikt socialdemokratiskt, i praktiken hade det kunnat vara kristdemokraterna som lade fram det förslaget. Förslagen i övrigt handlade om att återinföra och dra tillbaka politiska beslut till läget som det var innan borgarna tog makten.

Är det här vad sossarna kämpar för? Att återställa förstörelsen från borgarnas härjningar - är det den stora visionen? Vill socialdemokratin inte längre?

Reinfeldt pratar om hur välfärden måste komma närmare människorna. Det är såklart ett sätt för borgarna att, med sin nuvarande lugna, reformistiska framtoning, skjuta bort ansvaret för välfärdsfrågorna från folkvalda till ansvarsbefriade privata intressen. Sahlin borde visa att vägen till större rättvisa och medborgarinflytande går via fördjupad - inte frånskjuten - demokratisk styrning av välfärden. Men det gör hon inte, för socialdemokratin är fast besluten att återställa det som borgarna nu förstör. Och kanske på marginalerna justera på andra håll. Därmed fastnar hon i Reinfeldts alla djävulska fällor. Han tillåts helt måla verkligheten i sina färger, så Sahlin tvingas försvara det gamla.

Om vi ska tala om en "opposition" som oppositionen - sossarna, vänstern och kanske miljöpartiet - så borde det ju finnas ett projekt som ledaren kan locka och entusiasmera med. Göran Persson försökte mot slutet av sin period med "det gröna folkhemmet"; Sahlin har inte fortsatt på den linjen. Det behövs någonting som sticker ut så pass att det syns, men som samtidigt har en ideologisk grund. Arbetarrörelsens klassiska krav vore helt ultimata att extrahera något ur. Vänsterpartiet har gjort ett försök att skapa visioner med sitt skuggbudgetförslag, men tystades ner helt.

Så min fråga är vad Mona Sahlin vill. Hon kan ju göra samma sak som Reinfeldt, men att försöka vara bättre moderater-som-låtsas-vara-socialdemokrater än "Nya Moderaterna" är en dålig strategi för arbetarrörelsen. Vill hon framåt, eller bara lite sådär lagom mycket tillbaka, till välfärdsstaten?

05 oktober 2007

Arbetslinjer och välfärd

Var behövs fler arbetande händer?

a) På dammvippor, putsandes kristallkronor i salongerna i Täby och Danderyd.
b) I förskolegrupperna, på äldreboendena och i klassrummen.

Hur ska vi satsa våra pengar?

a) Skattesänkningar åt förmögna, så de förhoppningsvis anställer fattiga som tjänstefolk.
b) Anställningar i förskolan, äldreomsorgen och skolorna.

Vilka går mest på knäna och förtjänar ekonomiskt andrum?

a) Höginkomsttagare med stora hus och förmögenheter, som betalar alldeles för mycket i skatt.
b) Pensionärer, studerande och arbetslösa, vars välfärd försämras trots rekord i ekonomisk tillväxt.

Det är klart att den borgerliga regeringen svarar a) rakt av, på alla frågor. Men det finns andra ”arbetslinjer” som är bättre än den borgerliga! Se exempelvis vänsterpartiets skuggbudget.

Jag ville bara få det sagt.

Förresten är det festligt att ännu en minister uppmanas att gå, av flera ledarsidor (DN, Aftonbladet). Det ger lite krydda till bingobrickan i KU-bingo, där Mats Odell har den strategiska mittplaceringen. Än dröjer det ett tag innan vi kan ropa "Bingo!", men regeringens kompetenta och icke-korrupta statsråd har tre år kvar innan spelomgången är slut.

Om att välja motståndare

En insändarskrivare tycker att vi måste avsluta det icke-valda projektet med massinvandring till Sverige. Mer konkret ska vi sluta ta emot framför allt irakier, skriver Ärlig.

Det är inget nytt under solen när invandring pekas ut som ett problem. Däremot är det en ny folksjukdom, som framträder mer och mer tydligt ju mer samhällsklimatet i sin helhet fascistiseras. Tanken om "vårt folk" som en enhet som bekostar "oss själva" och "andra folk" som kommer hit och parasiterar är inte ny. Men den hör inte hemma i ett öppet och demokratiskt samhälle, utan i ett av kris och chock drabbat samhälle, där människors enda trygghet är att de kan utse en tydlig så kallad syndabock.

Jag har i mitt svar till Ärlig valt att ställa frågan om varför så många irakier, och afghaner och palestinier och jugoslaver och somalier, flyr sina hemländer. Eftersom jag är ganska säker på svaret - och eftersom jag tycker att svaret är det relevanta - så har jag själv också besvarat frågan. Folk flyr därför att vi använder vår makt för att förstöra deras länder och våldföra oss på dem.

Här menar jag inte "vi" som i "svenskarna", för det är precis den bilden av ett maktvertikalt samhälle som fascisterna, rasisterna, sverigedemokraterna, målar upp. I den bilden är alla vita 62-åringar samma, oavsett om en är sjukpensionerad undersköterska och den andre miljardär och ägare av företagsimperium, oavsett samhällsposition. Och den bilden tror inte jag på. Jag menar "vi" som EU, den svenska regeringen och det näringsliv vars marknadsstrateger gärna exploaterar exempelvis Irak och Serbien för egen vinnings skull. Jag menar att "vi", våra makthavare, använder den makt och de privilegier de åtnjuter i våra västerländska samhällen i form av politisk, ekonomisk och kulturell makt, till att härska över andra.

Det är här jag menar att konflikten borde stå; mellan "vi" och Ärlig. Inte mellan 25 000 invandrade irakier och Ärlig. De tiotusentals flyende irakierna är symptom på ett problem som vårt samhälle lider av - krigshetsande politiska ledare och ett ekonomiskt system, kapitalism, som är beroende av krig för att få tillräckligt reform- och marknadsutrymme - och det problemet kan inte lösas genom att Ärlig och andra förmår "vi" att stänga Sveriges gränser. Om Ärlig får sin vilja igenom, vilket alls inte är en omöjlighet eftersom många länder (vårt grannland Danmark är ett paradexempel) gärna visar oss vägen, är det "vi" som segrar över såväl irakierna som Ärlig och jag själv, och inget annat.

Ärlig anför kostnader och trångboddhet som argument. Det har en viss bäring, om man stirrar tillräckligt intensivt på siffrorna. Sett i ett bredare perspektiv är problemen obefintliga: ett par mil från kusten lider Sverige av avfolkning i stor skala. Massvis med folk krävs här för att vi ska slippa stagnation och miljonprogram för husdemoleringar. Flyktingar kan gott bo i hela Sverige, om bara politiken är rätt utformad. Kostnadsfrågan vill jag gärna vända åt rätt håll: EU:s utrikespolitik är, liksom Förenta staternas, en politik utformad för att dominera andra regioner. Med en utrikes- och handelspolitik som syftar till att stärka unionens makt över fattigare länder - där krig och ekonomiskt godtycke används som verktyg - krattas banan för exploderande orättvisor och konflikter. Exempelvis bildar EU en insatsstyrka för att kunna låta unionens piska vina hundratals mil från Bryssel, och 2006 såg vi hur man helt sonika beslöt att bokstavligen svälta ut palestinierna som en politisk markör. Vi använder vår ekonomiska styrka till att bryta ner andra länder. Detta är det sjuka, invandringen är blott ett sjukdomssymptom.

Uppdragsgivaren är, som Ärlig också har kommit fram till, inte det svenska folket, eller något annat folk. Varken det svenska folket eller det irakiska har röstat för en krigspolitik, eller för en politik där Bush och Barroso använder civila som brickor i ett cyniskt, nykolonialt spel. Uppdragsgivaren är den del av samhället vars maktutövning inte bygger på demokrati utan på kontroll över kapital. Det är den kapitalistiska ekonomins makthavare som kräver krig, ockupation och förnedring i fjärran länder.

Vårt spelutrymme i ett kapitalistiskt samhälle består av en möjlighet att välja representanter, politikerna. Vi kan i bästa fall få dem att frånta eller åtminstone reglera de verktyg med vilka kapitalets företrädare angriper och förtrycker människor. Det sämsta vi kan göra är att vända vapnen mot andra som också har det jävligt, och be politiker och de kapitalistiska makthavarna att skilja "oss" från "dem". Vi borde utnyttja spelutrymmet genom att samla alla styrkor till strid om kriget, om ideologin bakom kriget. Vill signaturen Ärlig göra irakier såväl som svenskar en tjänst bör Ärlig i fortsättningen låta invandringskritiken vila och satsa engagemanget på motstånd mot den förda krigspolitiken.

04 oktober 2007

Guillous bröd, arabernas död?

Jan Guillou livnär sig - och gör många goda miljoner i vinst varje år - på att påpeka för oss vad våra makthavare sysslar med. Sedan 2001 har favoritsysselsättningen varit att slå tillbaka den störtflod av skit som sköljer över oss om muslimska terrorister. Nu har Guillou skrivit en ny bok, till vilken en reklamvideo av annorlunda snitt har spelats in. Se den:



Det är ett verkligt problem som Guillou lyfter upp, och det är större än de flesta av oss inser. För det är ju inte bara som han säger, att oskyldiga muslimer råkar illa ut till följd av ibland ogrundade misstankar. Samhällsutvecklingen drabbar de flesta. Bara Jan Guillou, höga militärer och säkerhetsföretag vinner på repressionen och misstänksamheten. Regeringens förslag, som inte bara ska stämpla hundratusentals som "terrormisstänkta", kommer att skapa en tystare, mindre offensiv debatt i hela samhället. Den så kallade kampen mot terrorismen är elitens verktyg för att kuva folket, och ingenting annat. Vissa kan göra affärer på att säga emot - Guillou, exempelvis - men när motståndet börjar organiseras tar det stopp.

Hur organiserar man folk när den kollektiva insikten om att kriget mot terrorismen är ett bedrägligt elitprojekt har sjunkit in? I den bild som media presenterar är det fanatiker och radikaler som protesterar. Vanligt folk, som inte vill stämplas som suspekta, gör bäst i att stanna hemma vid demonstrationer och liknande.

Michael Moore har tagit sig an denna utmaning på ett intressant sätt. Hans mål är att ändra det amerikanska sjukförsäkringssystemet. Istället för att göra en till tycka-synd-om-dokumentär om alla stackars fattiga visar han i filmen Sicko övertygande tydligt hur medelklassen förlorar på marknadssystemet. Han riktar in sig helt på hur de stora massorna faktiskt är förlorarna, att det som eliten sysslar med faktiskt är just elitistisk klasspolitik. Medelklassen, med sina pengar, sin utbildning, sin status, kan med rätt sorts ilska tvinga fram radikala politiska förändringar. Om Moore lyckas uppvigla en samhällsförändrande rörelse ska det bli spännande att se hur långtgående den blir. Minst lika spännande vore det om vi kunde väcka en revolt i det svenska samhället, mot nuvarande politik.