Moore om organisering

I dagens Aftonbladet Kultur intervjuar Naomi Klein Michael Moore om Obama, kapitalismen och utsikterna för konkret förändring i det amerikanska politiska landskapet. Moore kommer med skarpare iakttagelser än jag hade väntat mig, i ett resonemang om högerns mobilisering av "medborgerlig upprördhet":

Det är något jag alltid har beundrat hos den politiska högern – de är organiserade, de är hängivna, de stiger upp i gryningen och kämpar för sin sak. På vår sida ser jag inte motsvarande grad av engagemang.

Högersympatisörerna dök upp på de möten som var öppna för allmänheten om sjukförsäkringsreformen i augusti – men var fanns vänstern? Och sen tänkte jag: Oj då, det är augusti. Har du någonsin försökt organisera någonting med vänsterinriktning i augusti?

Här är Moore inne på något som jag har upplevt på flera fronter. Vänstern har passiviserats och sprungits om av nuliberaler och nykonservativa. Varför? Och vad gör vi åt det? Förhoppningsvis finns det svar på detta, med vars hjälp vi kan bli den problemformulerande, segrande kraften i samhället framöver.

Maktens cynism verkar funka

För ovanlighetens skull drar både TT-telegrammet och Aftonbladets Wolfgang Hansson relativt rimliga slutsatser av läget i folkomröstningen om Lissabonfördraget. Maktens hot och cynism har gett utdelning - medelklassen har skrämts till, om än tveksam, omvändelse.

Ty visst har Milton Friedman rätt när han säger att det är under ett kristillstånd som man ska passa på att genomföra av folket oönskade förändringar. Det nyliberala etablissemanget kan inte välja ett nytt folk, men som tur var kom krisen och gjorde att de kunde tvinga folket till en ny folkomröstning. Krisen har slagit skoningslöst mot Irland och landets regering har följt den nyliberala krismallen genom beslut som tvingar vanligt folk att betala för upprensningen efter kapitalets svineri. Det sjukaste är att regeringen sedan hotar med att landet står inför konkurs och kollaps om inte politiken får fortsätta ostört och Lissabonfördraget antas.

Några resultat av dagens folkomröstning finns ännu inte, men åtminstone här i Dublin ser det ut att bli en storseger för ja-sidan. Man kan möjligen notera en utveckling liknande den i Sverige vid EU-parlamentsvalet i våras, där rikare medelklassområden hade ökande valdeltagande och fattigare glesbygdsområden minskande. Och i den utvecklingen är alltså nej-sidan förlorare.

Ja-sägarna har varit ute i sina färggranna, flashiga t-shirts hela dagen lång, på alla stora gator, och delat ut propaganda in i det sista. Vi har varit bra många nej-sägare också, men utan allt påkostat kampanjmaterial - bara ett enkelt flygblad. Om det blir ett ja, vilket det alltså lutar åt, hoppas jag att det i alla fall blir med liten marginal. Ju mindre förlust, desto lättare kommer det att vara för den EU-kritiska rörelsen att repa sig och komma igen.

Oavsett om Lissabonfördraget träder i kraft eller ej kommer det odemokratiska EU att genomdriva sina strategier mot gemensam välfärd och facklig organisering. Demokratins hopp står till dem som har ork och integritet nog att fortsätta genomskåda de maktfullkomliga människor som styr unionens utveckling.

Under min vistelse här har jag tagit en del bilder, men eftersom jag har glömt kabeln till kameran hemma får jag vänta till nästa vecka innan jag kan ladda upp dem. BBC har några bilder så länge.

Rapport från Irland

Här i Dublin folkomröstas det i dag om Lissabonfördraget. Om irländarna röstar ja blir det den sista folkomröstningen om fördraget i EU. Folkomröstningar i EU-frågor är, som Eva-Britt Svensson skriver, "preliminära fram till dess att de bekräftat en nyliberal utveckling. Titta bara på Folkpartiets gapande om en ny folkomröstning om EMU.".

Det är knappast många som menar att EU fungerar bra i dag. EU:s problem är inte bara att de flesta politiker i dess topp är hökar ur den mörkblå europeiska högern, utan bottnar framför allt i det demokratiska underskott som finns inbyggt i EU:s fördrag och institutioner. Att rätta till detta fundamentala demokratiska underskott är dock inte syftet med Lissabonfördraget. Fördragets syfte är istället att, vid sidan av vissa ändringar i beslutsordningar och politisk organisation, slå fast EU:s rätt att besluta i allt fler frågor samt förtydliga de politiska grundvalarna. Det är alltså ett konstitutionellt dokument med tydligt politiska skrivningar, något som har fått såväl irländare som tidigare fransmän och holländare att vid folkomröstningar säga nej.

Välj så mycket ni vill! Bild: Robert Nyberg.

Nu blir det alltså en till folkomröstning i Irland, efter den som i juni 2008 gav EU-eliten en käftsmäll när en majoritet röstade nej till Lissabonfördraget. Själva fördraget är precis detsamma, men enligt härskarteknikernas alla konster har Irlands regering sagt sig få "garantier" mot några av nej-sidans viktigaste farhågor inför förra omröstningen.

Generation YES, en av ja-sidans frontorganisationer som försöker skapa en hipp och positiv stämning kring ja-sidan bland ungdomar, har sammanfattat sin syn på debatten i en broschyr. Om de "garantier" som Irland nu får skriver de såhär:

- Vi behåller vår kommissionär, oavsett vad som händer.
- Lissabonfördraget kommer inte att införa abort: Inte nu, inte någonsin...
- Irlands neutralitet garanteras och fortsätter vara en av statens hörnstenar.
- Irländska skatter är och kommer alltid att vara enbart Irlands angelägenhet.
- EU arbetar för full sysselsättning och socialt skydd.

Angående kommissionären är sanningen att antalet kommissionärer efter 2014 enligt Lissabonfördraget ska vara två tredjedelar av antalet EU-länder. Om ett av unionens medlemsländer då vill att fördragets text ska verkställas räcker det i princip för att ta tillbaka den irländska regeringens garanti. Skattefrågan är intressant, då mycket talar för att EU med det nya, omfattande fördraget kommer att ta på sig så många ansvarsområden att egen skatterätt inte är orimligt på sikt. Då kommer även irländarna att tvingas betala skatt till Bryssel. Att EU arbetar för full sysselsättning och socialt skydd är ungefär lika relevant som att säga att EU arbetar för att alla ska få det bra. Det säger ingenting om hur EU faktiskt agerar, då ju arbetslöshet och sociala villkor är underordnade de viktiga frågorna om kapitalets frihet.

Liksom i Sverige under EMU-folkomröstningen 2003 är de ekonomiska förutsättningarna för ja- och nej-sidornas organisationer ofattbart olika. Nej-sidan, som med "många bäckar små"-taktik lyckades mobilisera en majoritet förra gången, är demoraliserad och ekonomiskt försvagad denna gång. På ja-sidan rullar hundratals miljoner kronor när propaganda ska ut och kampanjfolk ska avlönas.

Ute på gatorna i Dublin är ja-propagandan under folkomröstningsveckan överväldigande. På nästan varje lyktstolpe, på de flesta bussar, på de flesta annonstavlorna, syns de banala budskapen: "For jobs - vote yes!", "Ruin <-> Recovery - vote yes!", "It's simple. Ireland needs Europe. Vote yes.". Även flera av i landet tongivande företag, som Ryanair och Intel, och en uppsjö av kändisar och kulturpersonligheter, bidrar med marknadsföring för att hjälpa regeringen och ja-sidan. Flera nej-aktivister som jag har pratat med läser inte längre tidningar och undviker tevenyheterna, för att slippa störtfloden av EU-propaganda.

Jag besöker nej-organisationen People's Movements kontor i Dublin. I ett nedgånget hus i de norra delarna av centrala Dublin hyr de ett kontorsrum som knappast är mer än 20 kvadratmeter. Rummet är fyllt av lådor med nej-material, stegar, plakat, ett par små skrivbord och - på det utrymme som finns över - något dussin aktivister. Kontrasten är stor mot ja-sidans avlönade studentaktivister och självgoda pampar.

Alla är väl medvetna om att det krävs oerhört mycket av dem för att lyckas nå ut med budskapet. Här finns, förutom de inhemska medlemmarna, också aktivister från andra europeiska länder. Norskar från Ungdom mot EU, danskar från ungdomsförbundet SFU och så jag från Republiken Jamtland. Från tidig förmiddag till mörkrets inbrott pågår kampanjarbetet ute i Dublins många stadsdelar och förorter.

Nej-sidan saknar inte bara pengar utan till stora delar också organisatorisk ledning. Arbetet för nej-kampanjen sker i princip helt ideellt och mer eller mindre spontant, vilket ställer till en del problem. Exempelvis bötfälls organisationer vars affischer eller plakat sitter uppe efter folkomröstningsveckan med 150 euro per överträdelse. Nej-sidan, vars aktivister inte alltid har arbetat samordnat i kampanjandet, måste se till så alla affischer (kanske 5 000 i Dublin) kommer ner snabbt i helgen - annars väntar gigantiska böter som de saknar pengar att betala.

Opinionsundersökningar har inte pekat ut någon vinnare inför omröstningen. Debattens vågor har gått höga och anklagelser om lögner och överdrifter haglat åt alla håll. Men med det rena ekonomiska och mediemässiga övertag som ja-sidan har vore det en bedrift av stora mått om det ännu en gång blev nej från irländarna.

Med detta sagt väntar nu en spännande presentation av omröstningens resultat. Ja-sidan må vara fräck och rik, men förhoppningsvis väger folk även denna gång argumenten mot varandra och förkastar det dåliga alternativ som Lissabonfördraget utgör.

Nu ska jag tillbaka till People's Movement och hjälpa till där jag behövs.

Konstig miljödystopi

På ett arrangemang för grönare trafik och bättre klimat i Östersund i dag blev det många samtal om hur vi egentligen bäst ska hantera klimatkrisen. Jag stod där för Vänsterpartiet och presenterade några lokala förslag som kommunen borde genomföra, men partiet har såklart också förslag för de större sammanhangen.

Till exempel lyfte vi upp lite statistik från en publikation om rättvist miljöutrymme, som visar att höginkomsttagare släpper ut åtta gånger så mycket koldioxid som låginkomsttagare. De flesta tyckte att det var tänkvärt, några undrade vad man ska göra åt det, andra påpekade att de som tur är inte är överklass. Men den konstigaste kommentaren hade en äldre herre som tittade förbi i all hast. Han förde handen i en gest nedåt och sa att "vi sänker allas löner så har vi inga miljöproblem". Givetvis ville han inte stanna kvar och diskutera saken.

Det här är en märklig uppfattning som många, företrädesvis antikommunistiska, gubbar har om vänsterpolitik. Att det handlar om att göra det så bedrövligt för folk att de inte kan göra annat än avstå från att vara ekonomiskt aktiva. Jag blir lika fundersam varje gång jag hör argumenten, och lika icke-förvånad när den som yttrar dem går sin väg så fort de tagit slut.

En progressiv politik på trafik- och klimatområdet innebär att man ser och gör någonting åt klasskillnader, som en del av det politiska upplägget. Man skapar strukturer som dels sänker utsläppen totalt och överför trafik från ineffektiva till kollektiva slag, dels låter dem med högst inkomster betala mest. På så vis skulle vi nå resultat snabbt och dessutom såklart nå längre än om var och en får bli sin egen lyckas smed.

För Östersunds kommuns del skulle det kunna innebära att vi omvärderar trafiken vid våra handelscentra. Det ska inte längre vara standard att ta bilen överallt inom stan, bussen är bäst vid arbetspendling. Bilen tar man när den behövs - annars buss eller cykel.

Om rika människor släpper ut tolv gånger mer koldioxid än vad som är långsiktigt hållbart så är det ett problem värt att ta på stort allvar. Men man kan se det som en tydlig uppvisning av borgarklassens hegemoni, när reaktionen på varje försök att ge progressiva svar på det kapitalistiska samhällets problem blir ett arrogant försök att slå ifrån sig. Så grundmurat självförtroende har de rika och dess försvarare, att de hellre fortsätter att elda på klimatproblemen än resonerar sig fram till en seriös lösning.

EU: SKÄRP ER!

Vi är redo att demonstrera mot EU. Foto: ÖP.

Läs mer om aktioner i Östersund på op.se.

När EU:s energi- och miljöministrar träffas i Åre ordnar en knapp handfull arrangörsgrupper aktiviteter som syftar till att lyfta kritik och visa på alternativen. För visst finns det alternativ till den enda vägens kompromisspolitik som förs i EU i dag!

Fuck EU är en aktionsgrupp som bildades i våras för att driva upp hårda klimatkrav på dagordningen när totalt 54 ministrar ändå finns på plats i länet. I sin praktik agerar EU fortfarande som en klimatbov av värsta slag; lejonparten av alla ekonomiska satsningar görs i ändlig energi och fossila infrastrukturprojekt som motorvägar och flygtrafik. Dessutom för man en alltför marknadsorienterad politik när det gäller naturresurser, handel och just koldioxidutsläpp.

En hållbar miljöpolitik får stryka på foten i EU, bland annat eftersom de viktigaste målen är låga produktionskostnader, större privatkonsumtion och ökad "konkurrenskraft" (vinst per producerad enhet eller rent ut "profit"). Det är viktigt att visa på denna motsättning mellan den marknad som EU i dag backar upp, och de åtgärder som enligt klimatmodellerna kommer att krävas av politikerna.

Som ett konkret krav kan man ta Miljöförbundet Jordens Vänners (MJV) förslag på minskning av koldioxidutsläppen med fem procent per år från år 2008. Det är i linje med vad exempelvis FN:s klimatpanel bedömer som vettigt, och samtidigt fullt ut genomförbart ur samhällelig synvinkel.

Överfört på EU-nivå skulle femprocentsmålet innebära en radikal omsvängning. Vi skulle få se massiva satsningar på geotermisk energi, till exempel. Södra Europa skulle snart projektera för hundratals riktigt stora solenergianläggningar. Vindkraften skulle ta fart med egen produktion av vindkraftverk i näst intill varje EU-land. Kollektivtrafiken skulle få ett uppsving, bilfabriker skulle byggas om för produktion av bussar och spårbundna fordon. Snabbjärnvägar skulle ersätta den täta flygtrafiken mellan åtskilliga av Europas större städer. Handeln skulle svänga, från import av asiatiska konsumtionsprodukter till EU-intern handel med miljöteknik och miljötjänster.

Man kan såklart ha invändningar mot att det här kostar pengar och innebär ett hot mot dagens utveckling. Det hotar till exempel ett och annat olje-kolonialt krig i Mellanöstern och Centralasien... Ja, precis! Det är just det vi vill poängtera! Dagens system är inte hållbart och den utveckling som pågår (ekonomisk expansion enligt gamla mönster) är ohållbar. För varje ny krona som läggs till EU:s växande bruttonationalprodukt växer vår klimatskuld med minst lika mycket. När alla andra länder dessutom vill köra samma chicken-race mot klimatet - vilket tvingar såväl EU som andra stormakter att rusta militärt - är det viktigt också ur en moralisk aspekt att visa sig som föredöme. Om världens rikaste, (näst) mest nedsmutsande del av världen kan slå in på en hållbar väg så kan andra också det.

Läs gärna vad Lester Brown skriver om klimatet på svenska Plan B eller, mer utförligt, på amerikanska Earth Policy Institute. Även om en del av de föreslagna åtgärderna visst kan kritiseras är det viktigt att var och en tar till sig av de faktauppgifter om världens tillstånd som Brown levererar.

Det finns såklart också en fundamental kritik av hela EU i aktionsgruppens plattform. Fuck EU innebär ett förkastande av de odemokratiska och korrupta metoder som EU-eliten använder sig av när ny politik utformas. Från kommission och ner till minsta parlamentsledamot genomsyras EU av slutna överläggningar, hemliga rådgivare från industrin och lobbying så omfattande att ingen har grepp om den. Vi menar att politik måste börja från basen och kraften riktas uppåt, inte - som i dag - tvärtom.

Därför drar vi nu ihop till seminarier och aktioner. Själv lyssnar jag på föredrag och deltar på workshops i regi av MJV, när några av Sveriges mest kunniga EU-kritiker föreläser på Frösön den 22-23 juli om EU, klimatet och den lokala kampen. Och deltar, så klart, i aktionerna i Östersund den 24 juli.

Shitegeist: The Movies

Två filmer, Zeitgeist: The Movie och Zeitgeist: Addendum, har jag förstört den här kvällen genom att uthärda.

Jag hade föreställt mig Zeitgeist-filmerna som en häftig upplevelse. Här skulle jag få vårt årtiondes mest spektakulära Stora Berättelse, som på ett fascinerande och övertygande sätt försöker få mig att överge min politiska ideologi. Så pass mycket har jag uppfattat om Zeitgeist-fenomenet att det åtminstone har gjort ett djupt intryck i rätt respektabla människor.

Men vad får jag då se? En pratig, "faktatung" (som det brukar heta; tusen citat och figurer för att åskådliggöra detaljer med oklar relevans) berättelse som rycker från det ena till det andra. Första filmen lyckas rätt bra med att klä av religionen, och då sympatiskt nog främst den Jesus-centrerade kristendomen, samt visa på tokigheter i utredningarna om 11 september-attentaten. Den låter också ana att det är något eller kanske några som ligger bakom dessa företeelser, nämligen det finansiella systemet och de globala bankirerna. Om detta, det globala finansiella systemet och de personer som besitter dess beslutsposter, handlar den andra filmen.

Film nummer två ger mig också svaret på vad som är alternativet till det här eländiga samhället, vad som är lösningen på det finansiella systemets till synes olösliga problem. Teknologin. Ja, Teknologin stavar vi med stort "T" eftersom det är den överlägsna kraften. Här, i sista timmen av de dryga fyra timmarna av film, får också en kvinna prata i mer ingående resonemang efter alla dessa gubbar. Men det hjälper inte. Jag måste gapskratta ändå.

Här lanseras nämligen Venusprojektet som lösningen på våra problem. En åldrande herre och denna filmens i princip enda agerande kvinna berättar om det nödvändiga samhälle som vi måste bygga: Vi måste förstå att allt är ett, vi är allt, allt är vi. Vi kommer att leva i överflöd, helt enkelt för att vi kan. Vi kommer att färdas i femtusen kilometer i timmen i tunnlar på havets botten. Vi kommer inte att behöva arbeta - det gör maskinerna åt oss. Etcetera. Ungefär som det alltid, vid varje visionär diskussion om samhällsbyggande, finns någon äldre herre som förläst sig på Ny Teknik och Illustrerad Vetenskap och som bara vet att den och den tekniken kommer att förlösa oss ur det här eländiga samhället. Inlindat i många, fina, retoriskt laddade fraser. Lyndon LaRouche flimrar förbi med några väl valda ord...

Särskilt mycket längre än så kommer inte Zeitgeist-fenomenet. Man slåss mot det finansiella systemet: mot ränta, skuld, centralbankssystem, pengar över huvud taget, i förlängningen lönarbete. Men perspektiven är skeva: Arbete har ingen betydelse för analysen, inget värde. Det är bara en följd av att "människor måste arbeta för att betala av skulder". Människor är inte kollektivt handlande varelser, utan okunniga och av de allsmäktiga finansintressenas inkompetenta nickedockor (politiker och företagsledare) styrda ekonomiska slavar. Och vägen till frigörelse går genom lösgörande från systemet. Sälj dina aktier, byt bank, gör dig självförsörjande på el, sluta läs mainstreammedia. Bara så kan systemet sluta fungera.

Jag tänker mig att det finns något paradoxalt i den här röran av konspirations- och frihetliga idéer. Å ena sidan vill man ha ett tekniskt superutvecklat samhälle, där den tekniska nivån hela tiden ska höjas och expandera, men å andra sidan ska alla lagar, staten och handelsmedlen avskaffas och all egendom vara tillgänglig för alla. Någon maktanalys av detta framtida samhälle, eller hur vägen dit ser ut (annat än att vi ska utöva konsumentmakt och dra oss tillbaka från det nuvarande samhällets ekonomiska och politiska liv), får jag inte se. Bara ännu en uppräkning av allt som måste bort: religionerna, ideologierna och "the monetary system". Ingen diskussion om hur samhället framgent ska styras, om nu dessa massiva teknologiska framsteg (och därtill hörande massiva kollektiva arbetsinsatser) ska gå från vision till verklighet. En disclaimer ges, om att Venusprojektets samhälle inte är något idealiskt samhälle, men bra mycket bättre än det vi har nu. Så bra!

Filmerna ställer, och låtsas flera gånger ge svar på, frågan om vad det är som driver vårt nutida, ondskefulla system. Detta system, som har övervunnit verkligt demokratiska försök att skapa ett annat samhälle och som har växt sig starkare alltsedan bankerna en gång uppstod. Men något verkligt svar kommer inte - det blir mer mässande om att makt korrumperar och att målet för makthavarna är en världsregering och en allsmäktig världsbank.

Marx skulle ha sagt att det går att förklara som att det pågår en klasskamp, en kamp om resurser där det finns en dynamik som går utöver relationen mellan finansiell elit och ett förslavat folk. Religionen har blivit ett maktmedel inte för en viss ekonomisk-politisk institution, utan för klasser. Det ekonomiska system som bygger på ränta och skulder är ett resultat av, inte en orsak till, klassamhällets utveckling. Genom historien har ibland de förtryckta klasserna uppnått segrar på olika håll, och ibland har de förtryckande under långa perioder stärkt sina positioner. Den teknologiska utvecklingen har även den varit ett resultat av klasskamp, ibland i den härskande klassens tjänst och ibland i händerna på de revolutionära förtryckta klasserna.

Zeitgeist påstår att det är det finansiella systemet som förhindrar teknologins utveckling. Så odynamiskt tycker jag inte att man kan påstå det kapitalistiska samhället vara. Snarare verkar det vara i de ägande klassernas jakt på profit som teknologisk utveckling sker - en utveckling som förhoppningsvis till slut helt kan tas kontroll över av de arbetande klasserna. Dagens kapitalistiska system kommer inte att utrota sig självt under någon påstådd skuldbörda eller terminalkris, utan kommer att - med hjälp av teknologin, bland annat - hitta vägar att köra vidare på. Att Zeitgeiströrelsen ställer sig vid sidan av och tittar i stjärnorna efter en hållbar, framtida högteknologisk civilisation har en helt marginell effekt på systemet.

Det vore roligare om nån kunde klippa ihop en film som tydligt begripliggör nödvändigheten av och styrkan i att organisera folk kollektivt. En film där målet inte är ett så väldigt svävande och pretentiöst super-samhälle, och där makt och arbete är frågor av mycket större politisk betydelse än i Zeitgeist-filmerna.

Gör om - gör rätt, Rådman och Nilsson!

Årets kanske mest sanslösa brev hamnade i mitt brevinkast i måndags. Det var vår kommunala hyresvärd, Östersundsbostäder, som ville fånga hyresgästernas uppmärksamhet med följande muntra ord:

TILL ALLA VÅRA HYRESGÄSTER

Vi vill göra er uppmärksamma på att hos Östersundsbostäder är det Förbjudet att sätta upp:
- Studsmattor
- Pooler

Vid överträdelse kan ert hyresavtal sägas upp.

Vi kommer att använda kronofogden för att verkställa överträdelser.

Vänliga hälsningar
ÖSTERSUNDSBOSTÄDER AB
2009-07-03

Detta förbud, som i styrelserummet kanske låter som ett sansat och omsorgsfullt beslut, har tidigare meddelats i informationsbladet ÖstersundsBo med följande rader:

Förbud mot pooler och studsmattor
Det är roligt att bada i pooler och hoppa studsmatta, men poolerna kostar energi och det finns en skaderisk. Ifjol beslutade styrelsen om förbud mot pooler och 27 april, 2009 beslutades att även studsmattor ej är tillåtna på våra fastigheter. Bakgrunden till beslutet är miljö och ansvarsfrågan. Om någon skadar sig står fastighetsägaren ansvarig eftersom vi även är markägare. Att överlåta ansvaret till en hyresgäst via en ansvarsförbindelse är inte juridiskt hållbart.

Med detta anser alltså Östersundsbostäder frågan vara färdigdiskuterad och hotar sina hyresgäster med Kronofogden, av alla myndigheter.

Beskedet tas såklart emot med fett sura miner bland alla kids. Vem fan mår bättre av att förbjudas att hoppa på en studsmatta som ens föräldrar redan har köpt? Till och med en stukad fot till följd av felsteg på studsmattan är för de flesta bättre än en sommar i total tristess, förpassad till passiviserande skärmar och göralöshet.

Jag skickade ett långt brev till bolagets vd Bengt Rådman på måndagskvällen, och kontaktade samtidigt Hyresgästföreningen och media. Nu på onsdagen skriver både ÖP och LT utförligt om följderna av förbuden. I LT citeras jag till och med:

Nisse Sandqvist, som också bor i Torvalla, men på Timmervägen, har varken studsmatta eller pool, men arg över beslutet är han ändå.

– Jag blir så förbannad. Det finns 1000 saker för en hyresvärd att bestämma om. Studsmattor och pooler är sommarens höjdpunkt för många, åtminstone här i Torvalla.

Han är mycket upprörd av den bryska tonen som fastighetsbolaget använt.

– Här blir vi hotade med myndighetsingripanden om vi skulle få för oss att ta några ena initiativ. När man spelar kubb på Östersundsbostäders mark kan man få en träbit i pannan, med rejält sår som följd. Ska kubbspel också förbjudas?, säger Nisse Sandqvist.

Men Bengt Rådman står på sig. Innan det hotfulla brevet skickades ut verkade folk inte ha uppfattat förbudet, resonerar han, så därför har man nu klargjort att det här är serious business. Passa dig för Östersundsbostäder, typ.

Bengt Rådmans svar på frågan i ÖP om inte brevet var otrevligt formulerat tar nästan priset i tokeri:

Jo, det är inte roligt skrivet. Men vi har informerat gång på gång utan att någon tagit det på allvar...

"Gång på gång" är alltså notisen i det illa layoutade lilla informationsblad som utkommer en eller två gånger om året och knappast har en bred läsekrets. Och Rådman har alltså inte hört talas om dialog, ty när folk hör av sig för att ifrågasätta/ställa frågor om förbuden så kallas det att inte ta saker på allvar. Nå, Rådman, nog fan kan jag ta ett beslut på allvar. Om det är fattat på ett korrekt sätt, efter schysst dialog! En lärare ska inte besluta om ordningsregler helt över huvudet på sina elever, och en hyresvärd ska inte besluta om förbud helt utan att först höra sina hyresgästers åsikter.

En jämförelse som vore kul att följa upp med är hur bostadsrättsföreningarna löser skadeproblematiken. Är det verkligen så att skadestånds-/ersättningskrav riktas till markägaren vid skada på grund av studsmattehoppning? Och i så fall, har bostadsrättsföreningar där studsmattor förekommer särskilda försäkringar, eller är de helt enkelt beredda att betala för skadorna? Det kan ju inte just gärna bara vara det kommunala bostadsbolaget som "är ansvarigt" vid olyckor. Ännu mer troligt är att Östersundsbostäder helt enkelt har fel.

Poolfrågan är också rena tramset. Östersundsbostäder har nyligen bytt ut dusch- och kranmunstycken från gamla vattenbovar till moderna snålspolande. Den åtgärden i sig har sparat mer varmvatten än en förbjuden pool i varje hushåll skulle ha gjort. Och framför allt inte hämmat ungdomarna i våra bostadsområden.

För det är här som jag tycker att det stora problemet finns. Man förbjuder två av ytterst få nöjen som unga människor boende i allmännyttan har under sommarlovet. Ungarna i villaområdena Odensala, Karlslund och Lövsta hoppar och plaskar glatt omkring, medan deras kompisar i Skogsmon, Körfältet och Lugnvik får nöja sig med att sparka boll eller sitta av sommaren i tristessen inomhus.

På så vis skärper man ytterligare skillnaderna mellan barn till människor som äger sin bostad och dem som har oturen att bo i ett lynnigt, allmännyttigt bostadsbolags bostäder. Med ytterst tunna argument, obefintlig dialog och illa formulerade hot har man så utdelat ännu ett slag mot just de områden där vettig fritidssysselsättning är som allra viktigast. Way to go, Östersundsbostäder!

Jag har ett uppdrag till Bengt Rådman när han kommer tillbaka från semestern i augusti: Samla din personal och lär er tillsammans att bemöta oss hyresgäster som folk. Och till styrelseordföranden i Östersundsbostäder, Jens Nilsson: Samla din styrelse till dig och riv upp förbuden, snarast möjligt. När vi hyresgäster nu får diskutera frågan visar det sig att det inte var ett särskilt genomtänkt beslut!

Eva-Britts kupp/chock/succé

Eva-Britt Svensson skrällde i dag genom att kamma hem 89 röster i omröstningen om ny talman i EU-parlamentet. Kul att den enda motkandidaten mot reaktionäre polacken Buzek var just Vänsterpartiets representant i Bryssel!

Jag har semestrat hejdlöst mycket på sistone. Framöver ska jag försöka rätta till det.

Solidaritet med Lagena-arbetarna!

Det strejkas och stås i på Lagenas lager i Jordbro. Här i Östersund har jag och en handfull andra delat ut flygblad om och samlat in pengar till de strejkande. Vi hade vädrets makter på vår sida, vilket syns på bilden:

Härligt väder, och alla flygblad gick åt.

Vad jag har hört har det gått bra överlag runtom i landet. Systembolagets dotterbolag Lagena har en bred, folklig opinion emot sig, även om media verkar mer angelägna om att meddela allmänheten att midsommarspriten inte är i farozonen. ÖP gjorde en nästan-artikel om flygbladsutdelningen...

Nästa argument: Sovjet?

Vänsterpartiet i Östersund uppmärksammar Socialdemokraterna på att det vore ett brott mot samarbetsavtalet att lägga ut mer av hemtjänsten på privata utförare. Om S ändå fullföljer privatiseringen - som föreslås enbart för att skära i utgifterna med futtiga fem miljoner kronor - anser vi att samarbetet har upphört. Man kan inte ha ett samarbete som bygger på icke-samarbete.

Vi vill istället att kommunens hela verksamhet inom i första hand vård- och omsorgssektorn ska ses över ur effektivitetssynpunkt. Ett sådant förslag har vår revisor lagt fram. Som en tillfällig åtgärd kan vi också tänka oss en krisskatt, för att kompensera för det plötsliga bortfall i skatteunderlaget som har drabbat kommunen. Underskotten är då i huvudsak förbi om ett par år. Inget av det här borde vara kontroversiellt för socialdemokratin, däremot borde förslaget från deras egna vård- och omsorgsnämndsordförande vara det.

När borgarna har slut på argument kommer istället hittepåadjektiv, eller motstridiga nedsättande omdömen. Som typ i ledaren i dagens ÖP. Vänstern borde "greppa varje besparingschans som ges", skriver Per Hansson (C), inte "snacka om att ta ut mer skatt". Okej, vi borde alltså bli opportunister som går med på vad som helst. Eller? Nej, för han skriver också att: "Östersunds invånare förtjänar bättre i form av en stabil och tydlig politisk ledning. Inte vindflöjlar som likt Vänstern hellre värnar sina heliga principer än försöker klara upp ett krisläge."

När vi värnar våra "heliga principer" (eller helt enkelt vill hålla oss till ingångna avtal) är vi "vindflöjlar". Hur får karln ihop det? Never mind - han jobbar ju ändå på en centerpartistisk tidning, så varför skulle det behöva finnas någon logisk stringens?

Vård- och omsorgsnämndens ordförande är också mer än lite fräck som (enligt LT) kallar överenskommelsens principer för "ord på papper". Ord på papper är att ställa två privatiseringsförslag mot varandra, istället för att grundligt genomlysa varför den egna verksamheten är så hopplöst ineffektiv.

Socialdemokraterna har flera gånger tänkt högt i vänsterpartisters närvaro att de "hade hoppats att vänstern hade mognat". Nu är det dags för sossarna att vakna och ta tag i den egna byråkratin. Vi i vänstern vill låta den gemensamma välfärden mogna efter de önskemål och krav som anställda och brukare har på verksamheten, inte fly problemen genom privatisering.