20 februari 2009

Äntligen nytt i media!

I dag har två nya tidningar kommit i mitt brevinkast.

Den ena är Efter Arbetet, som alltså är gamla socialdemokratiska Arbetets efterträdare på (i första hand den skånska) tidningsmarknaden. Nu under ledning av Johan Ehrenberg och med beteckningen "oberoende socialdemokratisk". Jag gillar den skarpt. Den påminner om Aftonbladet med korta artiklar varvat med reportage och en layout som andas trovärdighet och generös budget. 30 sidor lång är den också nästan som en riktig Aftonbladet i omfattning.

Till innehåll sviker den inte. Jag får känslan av att man vill konkurrera innehållsmässigt med LO-tidningen - skillnaden dem emellan är att LO-tidningen har oändligt mycket mer textmassa och ett mindre läsarvänligt format. Man lyfter fram frågorna om arbetslöshet, Israelbojkott, polisvåld och storbankernas vinster. Dessutom vänder sig tidningen med sin fylliga nöjesavdelning till en bredare, ung läsarkrets.

Och speaking of ung läsarkrets - Ung Vänsters tidning Röd Press är tillbaka! Nu med snyggare papper, men med samma fräcka och roliga samhällskritik som förr. Och texter som spänner från Colombia till bostadspolitik, från fildelning till papperslösa, från Barack Obama till Timbuktu.

Kort och gott: DN har en trygg läsarkrets i statsbyråkratin. Du förtänar något bättre! Teckna en prenumeration (eller två, och ge bort en till någon som också behöver andrum från den borgerliga hegemonin)!

Efter Arbetet: Helår 350 kronor.
Röd Press: Helår 200 kronor.

03 februari 2009

Pensionen eller livet

Sverige har ett pensionssystem som är extremt när det gäller individfokusering och marknadsberoende. Pensionsuppgörelsen från 1994 är ett uselt alternativ till det gamla pensionssystemet. Men det som är dåligt kan definitivt bli sämre. Till exempel stramade borgarna i sin första budget hösten 2006 in de totala utbetalningarna till förtidspensionärer med 1,7 miljarder kronor per år.

Det gamla systemet innebar en trygghet för den som gått i pension. Man fick en inkomst som man kunde räkna ut långt i förväg och som man kunde räkna med att få tills man trillade av pinn. Det nya systemet innebär ett väldigt risktagande, där dels staten förbehåller sig rätten att justera (sänka) utbetalningarna när och hur som helst, dels den globala aktiemarknaden avgör storleken på en betydande del av pensionen. Att staten måste sänka pensionerna i kris kan jag begripa om sossarna vill försvara, men den andra, marknadsliberala delen av uppgörelsen är vansinnigt långt från den gamla socialdemokratiska trygga ATP-pensionen. Ändå är sossarnas försvar av pensionssystemet kompakt. Det stör mig.

En annan sak som stör mig är att själva förvaltningsfrågan står i fokus för pensionerna, på det sätt som den gör i dag. Ett par citat kan illustrera hur diskussionerna har sett ut i sosseriet:

Man behöver inte ha vinstsyfte för att vara effektiv. Det snacket, som andra pensionsbolag kör med, är bullshit.
säger Christer Elmehagen, fram till 2008 vd för AMF Pension, som förvaltar 60 procent av arbetares i LO-kollektivet pensionspengar. Med andra ord är det effektiviteten - i klarspråk att vi inte slösar så förbannat mycket pengar på vidlyftiga arvoden till mellanhänder som handskas med pensionspengarna, som andra bolag gör - som är huvudsaken för AMF Pension från 1998 fram till 2008. I frågan om pensionssparandet har han en principiell, inte särskilt marknadsvänlig men ändå tydligt liberal, uppfattning:

Pensionen är uppskjuten lön. En sjuksköterska kan ha tre miljoner kronor i pensionskapital när hon fyller 65. Det är rimligt att hon får förfoga över en så stor del av sitt totala sparande, och att hennes anhöriga kan få del av det om hon skulle dö. Det får de inte i ett kollektivt system, där går pengarna tillbaka till övriga sparare.
Pensionspengarna är dina pengar som du har sparat ihop, och du ska få bestämma över dem. Bra så. LO-tidningen har intervjuat också den vd för AMF Pension som tillträdde efter Elmehagen, som har en annan syn på saken. De tio miljarder som LO-folket varje år betalar in i systemet ska ju förvaltas på något sätt, och har man inte Elmehagens principiella uppfattning så duger tydligen Ingrid Bondes mer dogmatiskt nyliberala:

Hittills har kunderna fått en garanterad ränta på några procent, plus eventuell avkastning. Nu blir den garanterade räntan noll. Det ger oss utrymme att ta lite högre risk; att placera mer i aktier. Vilket förhoppningsvis ger bättre avkastning.
LO-tidningens reporter är fräck och ifrågasätter Bondes resonemang, då ju folk om några år kanske upptäcker att deras pension sjunker och blir missnöjda. Bonde vet att svara som en äkta marknadsevangelist:

I bästa fall är de upplysta och har gjort ett medvetet val. Och skulle man mot förmodan inte gilla det man får har man numer rätt att flytta sitt sparande, vilket är positivt.
I bästa fall har man läst på och valt AMF Pension medvetet (men pengarna det handlar om är de 10 miljarder som automatiskt placeras i AMF Pension varje år från de 60 procent som inte gör ett aktivt val). I sämsta fall blir det ingen avkastning alls på pensionen (eftersom det lilla som faktiskt blev över spekulerades bort av hugade aktie- och fondmäklare) och då kan man ju byta till något annat spännande bolag. Vilket är positivt. Välj själv!

Här kan man tycka att socialdemokratin borde vara på väg att slitas sönder av sina inre konvulsioner. Den borde skaka av ilska över det system som redan från början 1994, men ännu mer för varje år som går och för varje ny vd på bolagen som förvaltar pengarna, ökar klasskillnaderna mellan pensionärer. Visst finns socialdemokratiska kritiker. Den färggranne (ja, alltså...) Morgan Johansson skriver att pensionsuppgörelsen med borgarna borde rivas upp och sossarna driva fram ett nytt, progressivt pensionssystem. Ett alternativ till dagens system, som ju trots allt drevs igenom av en borgerlig regering i tider av statsfinansiellt kaos. Johansson påminner om en av de olika djävulska detaljer som gör det svenska pensionssystemet så orättvist:

Detta är en av pensionssystemets bäst bevarade hemligheter: att kompensationsgraden förändras så dramatiskt beroende på om man orkar arbeta ett par år mer eller mindre. Det säger sig självt att en så stor utväxling i kompensationsgrad kommer att leda till kraftigt ökade klassklyftor i pensionärskollektivet.
Med andra ord lyder uppmaningen att socialdemokratin borde reformera reformen, typ vänstervrida högerpolitiken. Ett inte orimligt krav i dessa tider. Jag undrar varför detta inte uttalas tydligt av den socialdemokratiska ledningen. Det är ändå så att Socialdemokraternas båda samarbetspartier var emot pensionsuppgörelsen. Ulla Hoffmann, förhandlare för Vänsterpartiet i pensionsfrågan, har till exempel skrivit boken "Som en skänk från ovan - politiken bakom pensionssveket" om den upprörande vägen till "uppgörelsen". Motståndet är också väldigt starkt i socialdemokratin. Det naturliga tycks vara att Socialdemokraterna tillsammans med samarbetspartierna utformar ett vänsteralternativ till valet 2010. Borgarna har lyckats med ett orättvist pensionssystem - vi föreslår ett rättvist alternativ.

Men nej, någon vänsterpolitik vill partiordförande Mona Sahlin inte ta i sin mun. I chatten med läsare på aftonbladet.se häromdagen kom en fråga om nya pensionssystemet: "Vad har du för åsikter om PPM? Ska vår pension styras av hur börsen går upp och ner? Måste man vara intresserad av aktier för att få en bra pension?" Och vad svarar Sahlin?

Om arbetslösheten är hög blir det svårare att klara pensionerna. Därför är det så viktigt för alla i Sverige att investera Sverige ur krisen. Du skall inte behöva vara aktieexpert!
Sahlins åsikt om pensionssystemet är alltså:
- Vi kommer inte att "klara pensionerna".
- Alla andra än staten måste med sina pengar lyfta Sverige ur kris och elände. På egen risk, förstås.
- Om du inte vill välja själv så kan AMF Pension göra jobbet.
- Jag har inga åsikter om PPM. Jag vet inte om pensionen ska styras av börsens utveckling.

Man kan också undra varför Sahlin svarar som hon gör när frågan gäller arbetslösheten och sjukförsäkringen:

Sverige behöver investera i välfärden och utbildningen och stötta de små företagen. Dessutom behöver industrin ett bättre stöd. Försäkringarna skall tillbaka till 80 %!
Företagen alltså, är svaret på vad Sahlin tycker om arbetslöshet och sjukförsäkring. Vem ska rösta på henne, egentligen? Hur seriösa låter hennes resonemang? Åt vilket håll vill hon driva Sverige, åt mitten? Från vilken position då? Å andra sidan skriver Sahlin på DN Debatt att partiet nu driver pensionsfrågorna. Bra, för pensionärerna behöver uppenbarligen den här debatten. Men det är skattesänkningar som står i fokus. "Vi vill sänka skatten tre gånger mer än vad borgarna åstadkommit", kräver Sahlin med sina riksdagskamrater Thomas Östros och Veronica Palm. "Får vi med oss borgarna på det?"

Det enda förmildrande i sosseriets topp är de korthuggna skrivningarna om att kommunerna måste ha "möjlighet att prioritera ökad grundbemanning, fasta tjänster och heltid" i äldreomsorgen. Annars är de socialdemokratiska dagskraven lika lite framåtsyftande som regeringens egna. Orättvisan, i dessa socialdemokraters universum, ligger inte i skillnader pensionärer emellan, utan mellan pensionärer och yrkesarbetande, då ju de förra beskattas hårdare. Det är inget resonemang man skapar oppositionspolitik av.