31 augusti 2007

Transportpolitik is the shit

I en marknadsekonomi som Sverige måste man reglera förhållandena på alla marknader. I dag stör jag mig på att regleringen på en av marknaderna, transportmarknaden, är så skev och ineffektiv.

Persontransporterna blir fler för varje år - folk reser både mer och längre. Man kan tycka att regleringen av persontransporterna då borde få resandet att på långväga resor öka med tåg och minska med flyg. Fast så är inte fallet. Beskattningen av flygresandet, som den förra regeringen försökte krångla igenom, har kastats i papperskorgen av borgarna. Flyget är konkurrenskraftigt eftersom det är så billigt att förstöra miljön. Detta, i kombination med ett underdimensionerat, allt mindre modernt järnvägssystem, får fler att välja flyget. Även busstrafiken kan växa när det är så pass lite fokus på miljön i transportpolitiken. (Okej, klart att folk åker mer tåg också, men tåget måste ta en betydligt större del av transporterna.)

Jag ska vara i Stockholm en helg i oktober. Undrar just hur jag ska ta mig dit, och hem. För mig är miljön viktig, men det är heller inte oviktigt med tidhållning och ekonomi. I Stockholm ska jag vara på lördag morgon senast tio, hem därifrån ska jag efter fyra på söndagen. Vad kan jag åka? Jag kollar buss, flyg och tåg.

Buss: Östersundsbussen är framme i Stockholm 15.30 på lördagen, fem och en halv timme sent. Känns inte helt attraktivt. Kostar annars 320 kronor - rätt billigt. Tillbaka till Östersund på söndagen går den 13.00, tre timmar för tidigt. Inte heller särskilt trovärdigt. Tar runt nio timmar. Eeek...!

Flyg: SAS första avgång är framme vid Arlanda 11.10, vilket gör mig nästan två timmar sen till Stockholm. Den kostar 497 kronor och tar drygt sex timmar mindre tid i anspråk än bussresan. Attraktivt, om det inte vore för avgångstiden. Hem till Östersund flyger SAS på söndagen klockan 19.30, för 449 kronor. Då får jag en stund i Stockholm efter mötet och kommer ändå hem rätt tidigt på kvällen. Snabbt, bekvämt. FlyNordic flyger för 399 kronor per väg, fast på lite sämre tider.

Tåg: Till Stockholm kommer första morgontåget 13.30 - tre och en halv timme för sent. På tillbakavägen går ett X2000-tåg 16.30 på söndagen, perfekt tid, men det kostar 508 kronor och tar fem och en halv timme.

Flyget tar (fortfarande, trots ökande "säkerhetsåtgärder") kortare tid än övriga transportvägar och är generellt sett rätt billigt. Avgångstiderna är hyfsade. Tåget tar tid, och är dyrast, men har rätt bra avgångstider. Buss är billigast, och tar mer tid än jag har möjlighet att stå ut med. Så vad ska jag välja?

Jag är rätt motvalls, i alla fall. Det blir tåg, både ner till Fjollträsk och upp igen. Nattåget på fredag kväll och X2000 tillbaka på söndagen. Det får kosta lite mer - miljön har sitt pris. Eller?

Det är orimligt att människor ska tvingas kompromissa med sina ekonomiska sinnen när det gäller val av transport. Tåget är, eller bör i alla fall vara, överlägset på alla sträckor under 50 mil. Det går att ta sig mellan Stockholm och Göteborg på under tre timmar med tåg. Samma effektivitet borde gå att uppbåda på alla huvudlinjer i järnvägsnätet. Och därmed göra flyget onödigt, till exempel till Östersund. Men det kräver en aktiv transportpolitik. En sådan saknas i Sverige och EU. Infrastrukturministerns allmosa i dag, med en miljard till eftersatt underhållsarbete i infrastrukturen, är inte mycket att komma med. Staten måste se till så alla aktörer tar största möjliga hänsyn till miljön och effektiviteten. Annars gör transportpolitiken miljöproblemen större och resandet mindre effektivt.

29 augusti 2007

Med Åsa och Göran i en oas i helvetet

Det är i Helvetet de flesta hamnar, gudaförnekare som vi är. När vi surfar på nätet är det internets eget helvete vi hamnar i. Jag menar förstås aftonbladet.se - en sajt där snart sagt alla finner sitt dagliga bröd och underhållning (minus bröd, då). Men på en plats där ljuset aldrig skiner in, där besökare aldrig hittar, finns Aftonbladet Kultur, som en ö i ett hav av medial dynga - en oas i helvetet.

Göran Greider har läst en handfull av de chic lit-romaner som har utkommit på svenska i modern tid. Hans språk är fullt av charm och skärpa. Se här:

Som marxist betraktar jag chic lit-romanen som ett symboliskt utflöde av den nya handelskapitalism som – i maskopi med medialism och kändiseri – sedan några årtionden är på väg att ta makten från ett äldre industrikapital. Numera är det ju Ica som tvingar industrier att tillverka vad de vill ha och Hennes & Mauritz har makten över Asiens industriarbetare. Designers och pr-folk är viktigare än ingenjörer.
"symboliskt utflöde" - mums! Kritiken av Aftonbladet och hela "medialism och kändiseri"-grejen finns där, men så länge den formuleras enbart i oasens skyddade bubbla finns inget hopp om bättring. Här nedanför förklarar en känd historiker varför detta förhållande - en korrekt analys, helt i skymundan på kultursidorna, tillåts överröstas av den liberala presshydrans många huvuden - fortgår:

Åsa Linderborg argumenterar för att kalla borgerligheten stalinister. Inte bara är påståendet uppseendeväckande - resonemanget är också helt lysande.

Samtidigt som den svenska lärarkåren påtvingas den här typen av oseriös kampanjundervisning gömmer sig de flesta historikerna i sina elfenbenstorn, samvetsömma men för fega att ge sig ut i debatten. Det är svårt att finna någon enda historiker som inte ogillar Forum för levande historia och deras regeringsstyrda historieförmedling – oavsett om regeringen leds av Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt. Man drar sig dock för obehaget att riskera minskade anslag för att man profilerat sig i samhällsdebatten på ett olämpligt sätt. Och man är rädd att anklagas för sympatier med Pol Pot. Hellre låta seriösa bibliotekarier och lärare stå där ensamma.
"oseriös kampanjundervisning" kommer vi att få se mer av. Helt i linje med den drive mot flaskvatten som just nu pågår i all massmedia kommer statliga informationskampanjer med ett tillrättalagt urval av "fakta om kommunismen" att pumpas ut, som förr bibelfraserna, tills vi alla kan rabbla vad staten önskar höra. Lite tråkigt är det att det ska till riktiga kommunister för att bemöta alla dessa borgerlighetens skrämmande stollerier.

27 augusti 2007

Den svenska terrorismen

I lördags kväll attackerades en antirasistisk konsert anordnad av Ung Vänster Söder om Söder av ett 15-tal maskerade nazister. Med batonger och glasflaskor fyllda av vätska anföll de personer i anslutning till konsertlokalens ingång. Attacken höll på kanske 20 eller 30 sekunder och var noga samordnad. Efter sig lämnade de en handfull ungdomar allvarligt skadade, flera fördes till sjukhus.

Nu har gruppen som planerade och genomförde det här dådet gått ut med ett uttalande. Undrar om Säpo läser min blogg, för i så fall kan de snappa upp det jag citerar från galningarna här:

Vårt angrepp mot Ung vänster är en första reaktion - flera kan komma att följa.
Här har vi alltså ett gäng nazister som attackerar ungdomar på konsert av politiska skäl. De slår och använder tillhyggen med sadistisk kyla - ju fler som skadas, och ju svårare skador, desto bättre. Själv har jag nyligen blivit utsatt för ganska grovt våld på gatan, och det känns fett dåligt att det här hotet mot politiskt aktiva - må vara att vi befinner oss till vänster politiskt - inte tas på större allvar.

Det här är ett av flera hot mot demokratin och (får man förmoda, Säpo!) rikets säkerhet. Organisationer en bra bit till höger om folkpartiet organiserar och förbereder terrorverksamhet och våldsdåd i syfte att omforma samhället. Det här är sånt som myndigheterna ska ta tag i. Det ska bli intressant att se om folkpartiet och säkerhetspolisen tycker att det nazistiska våldet är ett problem att ta på allvar, eller om de även i fortsättningen kommer att koncentrera sig på att utmåla muslimer som (det) generella säkerhetshot(et).

25 augusti 2007

Media och dess herrar 2

(Eller var det "Herrar och dess media"?)
Här kommer uppdateringen av den kanske lite ödmjuka och lugna reklamen som Aftonbladet hade för några dagar sedan:

Rakt på. Utan skam.

Men hey...! Här finns pengar att tjäna!

21 augusti 2007

Media och dess herrar

Jag må vara både trött och stressad och ha skjutit på middagen till senare i kväll, men det här öppnar en avgrund av äckel i mig. Vad i helvete, Aftonbladet?! Det finns så många "tveksamheter" i de metoder tidningen nu säljer sig (och sina affärspartner) med, att jag inte ens vet var jag ska börja. Kan man anmäla sånt här till nån? Nånstans? Hjälp!

Saknar heder. Vet hut. Vet sjufalt hut!

Ge mig gärna utmärkelsen "Årets moralist", och en halstablett. Ansvariga på Aftonbladet kan vi ge ett liv som hemlösa i Afghanistan, följt av tortyr i lägret i Guantánamo.

19 augusti 2007

Journalistiskt ansvar

Jag tycker att Sveriges största nyhetssajt bör ha så hög svansföring, stå så rakt upp som möjligt för en rimlig pressetik, att de kan be om ursäkt för de svåra övertramp som ibland begås i säljivern. Tänker närmast på Chávez-rubriken för nån vecka sen, som vållade ilska. Eftersom jag vill veta hur tidningens ansvariga resonerar kring rättelser av felaktiga nyhetsinslag skrev jag och frågade.

Hej!

Nu verkar webbteveinslaget som handlade om Sean Penns besök i Venezuela vara borttaget. Ni har med andra ord först gjort reklam för "Här besöker Penn diktatorn", sen ingenting mer än att göra klippet otillgängligt. Jag tycker att det är två fel av två möjliga.

Det är helt oproblematiskt att visa hur Penn används i propagandasyfte av Chávez, via statlig television. Det är också helt oproblematiskt att berätta mer om Penns kontroversiella journalistiska projekt i kontroversiella länder. Visa oss gärna när saker händer runtom i världen! Men att bara undandra felaktig information - ni kallade den folkvalde Chávez för diktator - som ni spridit, utan rättelse eller förklaring, tycker jag känns oansvarigt. Nån på redaktionen som har lust att stå upp för valet av rubrik? Kanske förklara det? Ursäkta misstaget?

För att citera husguden, mister Gerdin himself: "Självklart ska du som läsare kunna lita på att det som står i tidningen är sant. Sen kan det naturligtvis uppstå fel ibland, men då ska det absolut införas en rättelse." Eller kan kanske förtal passera utan rättelse?

Med vänlig hälsning
Nisse Sandqvist
Svar fick jag från webb-tv-samordnaren:

Hej Nisse, och tack för ditt mejl.
Naturligtvis skulle vi inte ha kallat Hugo Chávez för diktator. Vi skulle kallat honom för Venezuelas kontroversielle president med ett omdiskuterat facit i demokratiska frågor (till exempel namninsamlingarna och folkomröstningen kring ett återkallande av Chávez presidentmakt 2003-04).
Ett beklagligt misstag, en överdriven förenkling - och vi kan bara be om ursäkt.
Självklart tog vi bort inslaget så fort vi insåg vårt misstag.

Mvh,
Nicklas Hermansson
AFTONBLADET NYA MEDIER
Till synes en ursäkt till mig (samma svar har skickats till flera andra som också klagade). Inte en rättelse av den felaktiga uppgiften. Att be enstaka läsare om ursäkt för en uppgift, men samtidigt skita i att publicera en rättelse av den, är ingen småsak - det är att inte ta sitt publicistiska ansvar. Så jag svarade:

Hej igen!

Det är mer än en "överdriven förenkling" att kalla en demokratiskt vald ledare diktator för att han är kontroversiell. Jag misstänker att señor Bush aldrig skulle råka ut för att bli kallad samma sak, trots sina milt sagt omdiskuterade politiska gärningar.

Jag tycker fortfarande att läsarna (eller i detta fall tittarna) har rätt att kräva av Aftonbladet Webb-TV en rättelse.

Med vänlig hälsning
Nisse Sandqvist
På detta har Aftonbladets ansvariga valt att inte svara. Och det här är givetvis bara en av många händelser, i ett av medieoligopolets många språkrör, som hanterats förkastligt av rent kommersiella skäl: lögnaktiga rubriker säljer fler annonser, även om de bara syns i några timmar, än sanningsenliga permanenta. Som alltid fäller tittarsiffrorna avgörandet och läsarnas klagomål är fullständigt irrelevant marginalfakta. Fram för ett fritt medielandskap, fritt från Aftonbladet! Instifta en mediedomstol!

18 augusti 2007

Hoppsansa!

Jag kan inte nås på mobiltelefon de närmaste dagarna eftersom den är i förvar hos polisen efter rånet i natt. Läs här för nyhetsrapportering. Nä, nu ska jag till sjukhuset och få mina skador bedömda.

- - -

Uppdatering: ÖP och LT har byggt ut sina notiser. Såret bakom örat var så pass stort att en sköterska fick tejpa igen det. Övriga skador är så grunda att de inte kräver annat än vila. Hurra!

11 augusti 2007

Göran - aldrig ensam

Alltid ensam - aldrig ensam? Jag har här samlat något av det mest svenska, patriarkala och marknadsmässiga världen har skådat: ett dussin Göran. Ska du välja en verkställande direktör, och vet inte vilken kompetens du ska efterfråga? Välj rätt, välj Göran! Ja, ni vet hur det är.

I alla fall... Nedan följer herrar Greider, Hägg, Hägglund, Johnsson, Skytte, Persson, Kropp, Rosenberg, Johansson, Sonnevi, Palm och Tunhammar. Mycket nöje.

Se, det är Göran igen.

07 augusti 2007

Borde vara, inte är!

The Badlands Hyena Vomit Titbits gör Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol en utmärkt redogörelse för de "upploppsliknande stämning"-händelser som skakat även tankesmedjefolkets hjärnor. Så ska politik se ut när den är som mest festlig.

Jag tar tillbaka allt jag skrev tidigare i kväll!

- - -

Uppdatering: Erik Berg förklarar bäst som vanligt.

Så skapar vi det goda

Ungdomars bus- och kriminella beteende är ett svårt ämne för vanligt folk. De flesta har lätt att först knyta handen, sen knyta handen lite till, och sen ställa sig på barrikaderna bakom dem som kommer med förslag på repression och "hårdare tag". Där gör dessa "de flesta" fel. Man tjänar mer på ett konstruktivt angreppssätt!

Här på min gård har det pallats bär och grönsaker i trädgårdslotterna bakom vårt hus. Klart man blir förbannad när det inte finns några jordgubbar kvar, rabarbern är uppsliten och potatisblasten nertrampad. Så i kväll, när jag skulle till affären, såg jag tre smågrabbar (alltså i tioårsåldern) som hade cyklat hit från andra sidan av Körfältet. De plockade händerna fulla av jordgubbar och slet ivrigt en handfull rabarberstjälkar. Jag gick fram och sa till dem att vi blir jättebesvikna när sånt som vi har odlat försvinner. De bad om ursäkt och sa att de bara tog för att de tycker att det är så gott.

Men vänta nu, är det inte så att det är folk från andra sidan Körfältet, där det inte finns någonting att göra, som kommer hit och uppfattas som "vandaler"? Jodå, så är det. Och vad blir det politiska svaret på det? Vissa kanske skulle svara att vi borde låta anlita vaktbolag på den sidan Körfältet, för trygghetens skull. Jag svarar att Östersundsbostäder borde anlägga trädgårdslotter där.

Avsaknaden av sociala mötesplatser och detaljer som gör det lite trevligare rent allmänt är tydlig på hyressidan av Körfältet och, föreställer jag mig, alla andra områden i Sverige där segregation finns. Rosengård, Angered och Vällingby är sannolikt inga undantag. Den sociala livsmiljön måste förbättras, och ett smart sätt är att satsa på sånt som trädgårdslotter. Venezuela och andra mindre utvecklade länder gör det för att lindra matbrist - vi borde göra det för att skapa bättre livskvalitet.

Tioåringarna som pallar frukt och grönt kanske inte själva helst vill ha en egen kolonilott utanför huset. Men om deras föräldrar får en, och därmed skaffar sig en mötesplats utomhus där de trivs med andra och får syssla med hobbyodling, så kommer det att prägla barnen positivt. Jag behöver nog inte nämna att det är en tämligen billig och lättskött åtgärd, som förvandlar döda gräsytor till sprudlande andningshål.

Nu kanske ni som läser det här tror att jag har blivit hjärntvättad av en miljöpartist. Så är inte fallet. Nej, jag tror faktiskt stenhårt på enkla, men nog så upplyftande, satsningar i eftersatta områden. Varför inte börja i Torvalla, där problemen är som mest uppenbara?

Låt oss kräva välfärd!

Återigen blir det sensationellt dramatiska rubriker när ungdomar - som sommar efter sommar, genom hela sin uppväxt, upplevt försämringar i samhällsservicen och en alltmer påfrestande tristess - inte längre kan behärska sig. Här i Östersund, såväl som på andra håll.

I frågan om händelserna i Göteborg, där ett antal bränder anlades häromnatten och Aftonbladets rubriker lyder "Upplopp i Göteborg", vill jag citera Fredrick Federley (c):

Det är väl ingen tvekan om att det är rörigt i Bagdad Angered och ett par andra ställen men det är ju inget krig upplopp i den bemärkelsen.
Att Federley sa det där om Bagdad som argument för att avvisa irakier till krigets helvete visar ju på att ett i ett sammanhang klockrent uttalande i ett annat sammanhang kan vara olämpligt.

Vad kan vi lära av denna skadegörelse? Kanske att unga killar i grupp kan vara oändligt jobbiga att ha i närheten av byggnader och människor. Fast framför allt lär vi oss att människor inte är skit. När vissa har absolut ingenting att göra, känner sig bortglömda, onyttiga och desperata, så kommer de tids nog att visa det. Inte alltid på det konstruktiva sättet att de startar egna konsultföretag, ty så gör främst uttråkade ungar på Lidingö eller i Örgryte, utan genom att ägna sig åt destruktiva aktiviteter. Är livet skit så livar lite djävulskap upp det rejält.

Själv jobbar jag, men vad göra med alla de tusentals ungdomar - många i förorten - som inte har sommarjobb? Som inte har tillgång till nattöppna fritidsgårdar och vars enda stimulans ges av andra i samma hopplösa situation? Låt inte unga människors liv bli skit. Låt dem ha något att göra. Det kostar, men det besparar oss mycket elände.

Chávez i motvind

Aftonbladets rubriker är lika förljugna som de är lockande. Om de skriver "Här besöker Penn diktatorn", var har då Sean Penn varit? Nordkorea? Zimbabwe? Wal-Mart? Nej, Penn har varit i Venezuela. Och besökt en demokratiskt vald president. Som Aftonbladet kallar diktator.

Medier skapar och befäster uppfattningar om vår värld - riktiga eller påhittade. Något ansvar för att mediernas bild stämmer finns inte, för det slutgiltiga avgörandet fäller alltid annonsförsäljningen. Säljer det mer att skriva att Sean Penn besöker diktatorn Chávez, än att beskriva att Sean Penn besöker en uppskattad och folkvald, må vara att han är polemisk, allmänt motvalls och bestämd, president? Låt gå, då får det stå så! Det säljer mer med ett invektiv, än med sanningen.

Förbannade, satans media. Även om aftonbladet.se publicerar en rättelse, där de ursäktar sitt misstag, kommer bilden av Venezuela, Chávez och Penn att färgas mer av rubriken ovan än av rättelsen. Och det vet givetvis aftonbladarna. Hur kommer det sig att de ändå gör såhär, helt oreflekterat? Jag hoppas jag får svar från redaktionen.

06 augusti 2007

Chavism i motvind

Den här artikeln skrev jag till Adelante-tidningen. Tycker fortfarande att den funkar.

Máximo Sánchez sitter i ledningen för Primero Justicia som är Venezuelas näst största oppositionsparti. Han ser det nya politiska klimatet som en utmaning.


När de många fattiga är ledande i samhällsdebatten måste oppositionspartierna spela på de fattigas spelplan.

–Vi har i dag flera av våra medlemmar och sympatisörer i ledningen för kommunala råd och kooperativ. På lokal nivå är idén att delta och arbeta på samma villkor för att förbättra och förändra regeringens politik inifrån, säger Máximo Sánchez.

Detta står i skarp kontrast mot tidigare strategier. Under några år i början av 2000-talet försökte oppositionen ta makten med media som redskap. Det kulminerade under militärkuppen 2002, när de privatägda tevekanalerna agerade megafoner åt kuppmakarna.

– Det som hände 2002 var ett försök till en demokratisk revolution. Människor protesterade mot Chávez planer att göra Venezuela kommunistiskt som Kuba. Men det var fel av arbetsgivarföreningens ordförande Carmona att utropa sig till ny president och upplösa parlamentet, säger Sánchez.

Splittringen är skarp mellan anhängare av och motståndare till regeringen Chávez. Oppositionella har bedrivit ett hätskt arbete för att bli av med regeringen, som de menar motarbetar dem med odemokratiska metoder. 2005, efter att folkomröstningen om Chávez presidentmandat visat sig bli ännu en förkrossande förlust för oppositionen, bestämde man sig för att bojkotta parlamentsvalet.

– Det var ett misstag att inte ställa upp i valet. Vi ville sända en kraftfull signal till Chávez och omvärlden, men det enda som hände var att vi blev utan parlamentsledamöter. I Primero Justicia hade vi en annan uppfattning än andra oppositionspartier om bojkotten, och vi ställde upp på den bara för att visa att vi var enade, säger Sánchez.


Primero Justicia har nu definitivt bestämt sig för att inte marginalisera sig själva ytterligare genom att vägra delta i politiken. Istället vill man vara så aktiva som möjligt, för att nå det allt överskuggande målet: Chávez ska väck.

– I Primero Justicia är en av de stora diskussionerna vilken strategi vi ska använda för att bli av med Chávez. Det finns de som menar att det demokratiska utrymmet för öppen politisk kamp är försvunnet och att man måste finna mer radikala lösningar som exempelvis militärkupp, säger Sánchez.

Regeringens fokus på fattiga och indianer skapar irritation i oppositionen. När folkrörelser för ursprungsfolkens rättigheter och andra aktionsgrupper nu uppmuntras att protestera öppet uppstår social oro, säger Sánchez.

– Venezuela har länge sluppit rasism och motsättningar. Nu använder Chávez omvänd rasism mot landets icke-färgade genom att godtyckligt dela ut pengar och makt till indianer.

Ett exempel på det Sánchez anser vara regeringens godtyckliga, provokativa politik är att det finns indianer bland både parlamentsledamöter och ministrar under nuvarande regering. Det politiska tonläget är uppskruvat. Många oppositionella menar att regeringen förstör den sociala harmonin mellan människor för att lättare kontrollera dem. Regeringens idé att medborgarna ska stå i direkt förbindelse med myndigheterna på lokal nivå och agera kontrollorgan mot korruption ger man inte mycket för.

– Vi tror att folk behöver organisera sig i till exempel villaföreningar, medborgarkommittéer och grannskapsråd, men det får inte ersätta eller inskränka den representativa demokratin. Den västerländska representativa demokratin är den som globalt sett är beprövad – det är den som fungerar, säger Máximo Sánchez.
Det är samma moderater där som här, samma moderater nu som då. Om de sitter med i en kuppregering eller om de kallar sig arbetarparti spelar faktiskt ingen som helst roll; med de revolutionära massorna går de bara när klasskampen tvingat dem. Klassintresset ljuger som bekant inte.