08 december 2009

Klimat från Östersund till Köpenhamn

Det blev en lite lam klimatdebatt på Jämtlands Gymnasium Wargentin i dag. Bitvis kände jag mig som parodin på Tim Robbins i Team America, när han förklarar företagens makt över amerikagänget. Men ännu mer verkade motståndarna som Tim Robbins marknadsliberala motsats. "Bussa marknaden på klimatet så fixar det här sig."

Som av en händelse har i dag gänget bakom infotainmentfilmen "The Story of Stuff" släppt uppföljaren "The Story of Cap & Trade". Ovetandes om denna har jag under dagens debatt argumenterat längs samma linjer, i stora drag. Se gärna den nya filmen (cirka 10 minuter) och, om du har tid, även den första (runt 20 minuter). Det är ett rätt kul koncept, amerikanskheten till trots. I korthet handlar Cap & Trade-filmen om att "näringslivet" - det lilla skikt i samhället som har ackumulerat mest kapital - övertygar de politiska beslutsfattarna om att inte rucka på orättvisorna och de stora företagens vinstmarginaler i klimatarbetet. Kvar blir en sannolikt dåligt fungerande marknad, med alla de svagheter som ett spekulativt system innebär. I sin syn på "staten" har såklart Story of Stuff-gänget en ännu mer naiv syn än någonsin jag har, men det tycker jag att man kan ha överseende med.

Överlag tycker jag att vi är dåligt pålästa i klimatteori och -ekonomi. Det hjälper inte att CUF försöker argumentera i resonerande ton om ekonomiskt effektiva klimatåtgärder när man i sin rapport om klimatpolitiken viftar bort "extremister som Marx och Lenin" på fyra meningar och kategoriskt hävdar att färre regleringar och mer handel räddar klimatet. Det är lika oseriöst som när socialförsäkringsministern utvecklar en minneslucka lika stor som all den kritik hon fick från remissinstanser för ett par år sedan.

I ÖP på ledarplats kan vi läsa det centerpartistiska referatet från debatten. Det är entreprenörsanda och företagsamhet - kodord för mer av samma som nu - som gäller i den nya centerpartistiska given. Den glesbebodda landsbygden är med bara under förutsättning att folk kör mycket bil. Något samhällsplanerande kommer inte på fråga, det är helt och hållet en fråga för entreprenörerna och företagarna. Att den progressiva utveckling som Sverige och några andra samhällen i världen har haft i modern tid på olika områden har varit resultat av tydliga offentliga direktiv nämns inte gärna. Inte heller att detta - direkt offentlig styrning av resurser och marknader - till och med kan vara en förutsättning för ett nytt, hållbart företagande.

Jag önskade mig som slutord i debatten dels att vi alla inom kort ska rymmas inom vårt rättvisa miljöutrymme, dels att mötet i Köpenhamn slutar utan bindande avtal. Hellre diskussioner på väg åt rätt håll än ett illa genomarbetat klimatavtal som låser fast oss ännu en tid vid "mer av samma".

Vi får väl se hur det går. Till helgen är jag i Köpenhamn.

Uppdatering: Samfunnsplanlegging var ordet jag sökte! Norska Fagbevegelsens (motsvarande svenska Kommunal) ordförande Jan Davidsen säger några sanningens ord till de styrande i Norge:
Det vi trenger nå er politisk styring og regulering. Markedene må reguleres for å hindre flere ødeleggende finanskriser. Hensynet til klimaet, og til framtidig energiforsyning, må fra nå av inn i all samfunnsplanlegging. Det krever omfattende politiske inngrep. I årene som kommer vil vi derfor sannsynligvis stå overfor en skjerpet kamp mellom demokrati og markedsmakt.
Uppdatering 2: Läs mitt inlägg från i somras om EU:s klimatarbete. Målet för arbetet - mötet i Köpenhamn - är ju snubblande nära nu.

04 december 2009

Om detta må Sahlin berätta

Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin kom till Östersund i dag för att prata politik med oss unga, och jag kunde inte låta bli att närvara. När ett antal harmlösa frågor från S-sympatisörer och idiotiska frågor från de lokala ungmoderaterna hade passerat tog jag ordet.

Jag förklarade kort mina funderingar kring det här med socialdemokratin och rättvisan. Min uppfattning är att politiken - de ideologiska motsättningarna och den på olika valmöten använda retoriken undantaget - har gått åt höger under både borgerliga och socialdemokratiska regeringsperioder sedan 1980-talet. Till exempel när det gäller de klyftor som Sahlin mycket riktigt påpekade ökar i dag. Eller kriget i Afghanistan, om vilket Socialdemokraterna i dag är överens med borgarna.

Först undvek Sahlin resonemanget genom att upprepa hur klyftorna i dag ökar. Jag blev irriterad och bröt in med att påpeka att de har ökat - i olika hastighet - oavsett politiskt styre. Sahlin blev irriterad och sa att det har ökat på vissa områden och minskat på andra, men lämnade sedan frågan. Efter att ha upprepat hur viktigt det är att "politiken" tar tag i klyftorna mellan folk ville Sahlin varken göra självkritik eller diskutera ur ett tydligt klass- eller maktperspektiv. Så jag gjorde ett sista försök att få ur henne om några avgörande faktiska trendbrott är att vänta i verkligheten, i den händelse att en sosseledd regering skulle få regera. Inte heller där blev det några svar, och där var hennes tålamod med mig slut varpå de mindre kritiska frågorna åter kunde ta vid.

Det bör påpekas att Sahlin är skicklig på att mota ungmoderater innan de hinner förstöra hela kvällen. Hon avbryter dem innan de hunnit rabbla upp sina antiintellektuella monologer om att samarbeta med "kommunisten Ohly" eller "lagen om anställningsskydd är dålig för ungdomar". Sen påpekar hon på ett fyndigt sätt att de borde sluta tramsa och att den verkliga politiken är mer allvarlig än vad Muf vill ge sken av. Sahlin passar också bra i samtalsmiljön med ungdomar, skapar igenkänning och förståelse.

Mindre kul är hennes attityd mot vänsterkritik. Sahlin må vara i opposition och relativt underläge just nu, men den position hon agerar från i polemik med vänsterkritiker är makthavarens. Poster som vice statsminister, arbetsmarknadsminister, miljöminister, energi- och samhällsbyggnadsminister och integrationsminister är en del av hennes tidigare karriär. Att inte vilja erkänna och diskutera (försvara, förklara eller be om ursäkt för) utfallet av socialdemokratiska regeringars arbete 1990-91, 1994-95 och 1998-2006 är dålig stil. Utan att diskutera det vi har gjort förr om åren får vi en felaktig uppfattning om vad som bör göras kommande år.

Det finns åtskilliga konkreta frågor man kan diskutera om "ökade klyftor" är för abstrakt för att ta på. Exempelvis skattereformen runt 1990, som bäddade för en rejäl omfördelning av resurser uppåt i samhället - från lägre klasser till högre. Pensionsuppgörelsen är ett annat dåligt beslut. Skolpengssystemet ännu ett. EU-inträdet med kapitalliberaliseringsdirektivet - se där, ett par andra systemförfulande politiska beslut. Som har avorganiserat, avväpnat, passiviserat arbetarrörelsen och arbetarklassen, och fört över makt och rikedomar till eliter och marknader.

Utmaningen som jag vill se Mona Sahlin anta är att bryta trenden. Reformer ska ha som syfte att flytta fram arbetets positioner på kapitalets bekostnad - inte antas genom beslut som måste vara "blocköverskridande", ett ord som hon underströk i framför allt skolfrågan. En rödgrön regering 2010-2014 måste få siffrorna att gå åt rätt håll. Gini-koefficient, reallöner, jämställdhetsindex, offentlig sektors andel av BNP - tråkiga termer, men fullständigt nödvändiga att arbeta efter för en regering ledd av Mona Sahlin.

03 oktober 2009

Moore om organisering

I dagens Aftonbladet Kultur intervjuar Naomi Klein Michael Moore om Obama, kapitalismen och utsikterna för konkret förändring i det amerikanska politiska landskapet. Moore kommer med skarpare iakttagelser än jag hade väntat mig, i ett resonemang om högerns mobilisering av "medborgerlig upprördhet":

Det är något jag alltid har beundrat hos den politiska högern – de är organiserade, de är hängivna, de stiger upp i gryningen och kämpar för sin sak. På vår sida ser jag inte motsvarande grad av engagemang.

Högersympatisörerna dök upp på de möten som var öppna för allmänheten om sjukförsäkringsreformen i augusti – men var fanns vänstern? Och sen tänkte jag: Oj då, det är augusti. Har du någonsin försökt organisera någonting med vänsterinriktning i augusti?
Här är Moore inne på något som jag har upplevt på flera fronter. Vänstern har passiviserats och sprungits om av nuliberaler och nykonservativa. Varför? Och vad gör vi åt det? Förhoppningsvis finns det svar på detta, med vars hjälp vi kan bli den problemformulerande, segrande kraften i samhället framöver.

Maktens cynism verkar funka

För ovanlighetens skull drar både TT-telegrammet och Aftonbladets Wolfgang Hansson relativt rimliga slutsatser av läget i folkomröstningen om Lissabonfördraget. Maktens hot och cynism har gett utdelning - medelklassen har skrämts till, om än tveksam, omvändelse.

Ty visst har Milton Friedman rätt när han säger att det är under ett kristillstånd som man ska passa på att genomföra av folket oönskade förändringar. Det nyliberala etablissemanget kan inte välja ett nytt folk, men som tur var kom krisen och gjorde att de kunde tvinga folket till en ny folkomröstning. Krisen har slagit skoningslöst mot Irland och landets regering har följt den nyliberala krismallen genom beslut som tvingar vanligt folk att betala för upprensningen efter kapitalets svineri. Det sjukaste är att regeringen sedan hotar med att landet står inför konkurs och kollaps om inte politiken får fortsätta ostört och Lissabonfördraget antas.

Några resultat av dagens folkomröstning finns ännu inte, men åtminstone här i Dublin ser det ut att bli en storseger för ja-sidan. Man kan möjligen notera en utveckling liknande den i Sverige vid EU-parlamentsvalet i våras, där rikare medelklassområden hade ökande valdeltagande och fattigare glesbygdsområden minskande. Och i den utvecklingen är alltså nej-sidan förlorare.

Ja-sägarna har varit ute i sina färggranna, flashiga t-shirts hela dagen lång, på alla stora gator, och delat ut propaganda in i det sista. Vi har varit bra många nej-sägare också, men utan allt påkostat kampanjmaterial - bara ett enkelt flygblad. Om det blir ett ja, vilket det alltså lutar åt, hoppas jag att det i alla fall blir med liten marginal. Ju mindre förlust, desto lättare kommer det att vara för den EU-kritiska rörelsen att repa sig och komma igen.

Oavsett om Lissabonfördraget träder i kraft eller ej kommer det odemokratiska EU att genomdriva sina strategier mot gemensam välfärd och facklig organisering. Demokratins hopp står till dem som har ork och integritet nog att fortsätta genomskåda de maktfullkomliga människor som styr unionens utveckling.

Under min vistelse här har jag tagit en del bilder, men eftersom jag har glömt kabeln till kameran hemma får jag vänta till nästa vecka innan jag kan ladda upp dem. BBC har några bilder så länge.

02 oktober 2009

Rapport från Irland

Här i Dublin folkomröstas det i dag om Lissabonfördraget. Om irländarna röstar ja blir det den sista folkomröstningen om fördraget i EU. Folkomröstningar i EU-frågor är, som Eva-Britt Svensson skriver, "preliminära fram till dess att de bekräftat en nyliberal utveckling. Titta bara på Folkpartiets gapande om en ny folkomröstning om EMU.".

Det är knappast många som menar att EU fungerar bra i dag. EU:s problem är inte bara att de flesta politiker i dess topp är hökar ur den mörkblå europeiska högern, utan bottnar framför allt i det demokratiska underskott som finns inbyggt i EU:s fördrag och institutioner. Att rätta till detta fundamentala demokratiska underskott är dock inte syftet med Lissabonfördraget. Fördragets syfte är istället att, vid sidan av vissa ändringar i beslutsordningar och politisk organisation, slå fast EU:s rätt att besluta i allt fler frågor samt förtydliga de politiska grundvalarna. Det är alltså ett konstitutionellt dokument med tydligt politiska skrivningar, något som har fått såväl irländare som tidigare fransmän och holländare att vid folkomröstningar säga nej.

Välj så mycket ni vill! Bild: Robert Nyberg.

Nu blir det alltså en till folkomröstning i Irland, efter den som i juni 2008 gav EU-eliten en käftsmäll när en majoritet röstade nej till Lissabonfördraget. Själva fördraget är precis detsamma, men enligt härskarteknikernas alla konster har Irlands regering sagt sig få "garantier" mot några av nej-sidans viktigaste farhågor inför förra omröstningen.

Generation YES, en av ja-sidans frontorganisationer som försöker skapa en hipp och positiv stämning kring ja-sidan bland ungdomar, har sammanfattat sin syn på debatten i en broschyr. Om de "garantier" som Irland nu får skriver de såhär:

- Vi behåller vår kommissionär, oavsett vad som händer.
- Lissabonfördraget kommer inte att införa abort: Inte nu, inte någonsin...
- Irlands neutralitet garanteras och fortsätter vara en av statens hörnstenar.
- Irländska skatter är och kommer alltid att vara enbart Irlands angelägenhet.
- EU arbetar för full sysselsättning och socialt skydd.
Angående kommissionären är sanningen att antalet kommissionärer efter 2014 enligt Lissabonfördraget ska vara två tredjedelar av antalet EU-länder. Om ett av unionens medlemsländer då vill att fördragets text ska verkställas räcker det i princip för att ta tillbaka den irländska regeringens garanti. Skattefrågan är intressant, då mycket talar för att EU med det nya, omfattande fördraget kommer att ta på sig så många ansvarsområden att egen skatterätt inte är orimligt på sikt. Då kommer även irländarna att tvingas betala skatt till Bryssel. Att EU arbetar för full sysselsättning och socialt skydd är ungefär lika relevant som att säga att EU arbetar för att alla ska få det bra. Det säger ingenting om hur EU faktiskt agerar, då ju arbetslöshet och sociala villkor är underordnade de viktiga frågorna om kapitalets frihet.

Liksom i Sverige under EMU-folkomröstningen 2003 är de ekonomiska förutsättningarna för ja- och nej-sidornas organisationer ofattbart olika. Nej-sidan, som med "många bäckar små"-taktik lyckades mobilisera en majoritet förra gången, är demoraliserad och ekonomiskt försvagad denna gång. På ja-sidan rullar hundratals miljoner kronor när propaganda ska ut och kampanjfolk ska avlönas.

Ute på gatorna i Dublin är ja-propagandan under folkomröstningsveckan överväldigande. På nästan varje lyktstolpe, på de flesta bussar, på de flesta annonstavlorna, syns de banala budskapen: "For jobs - vote yes!", "Ruin <-> Recovery - vote yes!", "It's simple. Ireland needs Europe. Vote yes.". Även flera av i landet tongivande företag, som Ryanair och Intel, och en uppsjö av kändisar och kulturpersonligheter, bidrar med marknadsföring för att hjälpa regeringen och ja-sidan. Flera nej-aktivister som jag har pratat med läser inte längre tidningar och undviker tevenyheterna, för att slippa störtfloden av EU-propaganda.

Jag besöker nej-organisationen People's Movements kontor i Dublin. I ett nedgånget hus i de norra delarna av centrala Dublin hyr de ett kontorsrum som knappast är mer än 20 kvadratmeter. Rummet är fyllt av lådor med nej-material, stegar, plakat, ett par små skrivbord och - på det utrymme som finns över - något dussin aktivister. Kontrasten är stor mot ja-sidans avlönade studentaktivister och självgoda pampar.

Alla är väl medvetna om att det krävs oerhört mycket av dem för att lyckas nå ut med budskapet. Här finns, förutom de inhemska medlemmarna, också aktivister från andra europeiska länder. Norskar från Ungdom mot EU, danskar från ungdomsförbundet SFU och så jag från Republiken Jamtland. Från tidig förmiddag till mörkrets inbrott pågår kampanjarbetet ute i Dublins många stadsdelar och förorter.

Nej-sidan saknar inte bara pengar utan till stora delar också organisatorisk ledning. Arbetet för nej-kampanjen sker i princip helt ideellt och mer eller mindre spontant, vilket ställer till en del problem. Exempelvis bötfälls organisationer vars affischer eller plakat sitter uppe efter folkomröstningsveckan med 150 euro per överträdelse. Nej-sidan, vars aktivister inte alltid har arbetat samordnat i kampanjandet, måste se till så alla affischer (kanske 5 000 i Dublin) kommer ner snabbt i helgen - annars väntar gigantiska böter som de saknar pengar att betala.

Opinionsundersökningar har inte pekat ut någon vinnare inför omröstningen. Debattens vågor har gått höga och anklagelser om lögner och överdrifter haglat åt alla håll. Men med det rena ekonomiska och mediemässiga övertag som ja-sidan har vore det en bedrift av stora mått om det ännu en gång blev nej från irländarna.

Med detta sagt väntar nu en spännande presentation av omröstningens resultat. Ja-sidan må vara fräck och rik, men förhoppningsvis väger folk även denna gång argumenten mot varandra och förkastar det dåliga alternativ som Lissabonfördraget utgör.

Nu ska jag tillbaka till People's Movement och hjälpa till där jag behövs.

19 september 2009

Konstig miljödystopi

ett arrangemang för grönare trafik och bättre klimat i Östersund i dag blev det många samtal om hur vi egentligen bäst ska hantera klimatkrisen. Jag stod där för Vänsterpartiet och presenterade några lokala förslag som kommunen borde genomföra, men partiet har såklart också förslag för de större sammanhangen.

Till exempel lyfte vi upp lite statistik från en publikation om rättvist miljöutrymme, som visar att höginkomsttagare släpper ut åtta gånger så mycket koldioxid som låginkomsttagare. De flesta tyckte att det var tänkvärt, några undrade vad man ska göra åt det, andra påpekade att de som tur är inte är överklass. Men den konstigaste kommentaren hade en äldre herre som tittade förbi i all hast. Han förde handen i en gest nedåt och sa att "vi sänker allas löner så har vi inga miljöproblem". Givetvis ville han inte stanna kvar och diskutera saken.

Det här är en märklig uppfattning som många, företrädesvis antikommunistiska, gubbar har om vänsterpolitik. Att det handlar om att göra det så bedrövligt för folk att de inte kan göra annat än avstå från att vara ekonomiskt aktiva. Jag blir lika fundersam varje gång jag hör argumenten, och lika icke-förvånad när den som yttrar dem går sin väg så fort de tagit slut.

En progressiv politik på trafik- och klimatområdet innebär att man ser och gör någonting åt klasskillnader, som en del av det politiska upplägget. Man skapar strukturer som dels sänker utsläppen totalt och överför trafik från ineffektiva till kollektiva slag, dels låter dem med högst inkomster betala mest. På så vis skulle vi nå resultat snabbt och dessutom såklart nå längre än om var och en får bli sin egen lyckas smed.

För Östersunds kommuns del skulle det kunna innebära att vi omvärderar trafiken vid våra handelscentra. Det ska inte längre vara standard att ta bilen överallt inom stan, bussen är bäst vid arbetspendling. Bilen tar man när den behövs - annars buss eller cykel.

Om rika människor släpper ut tolv gånger mer koldioxid än vad som är långsiktigt hållbart så är det ett problem värt att ta på stort allvar. Men man kan se det som en tydlig uppvisning av borgarklassens hegemoni, när reaktionen på varje försök att ge progressiva svar på det kapitalistiska samhällets problem blir ett arrogant försök att slå ifrån sig. Så grundmurat självförtroende har de rika och dess försvarare, att de hellre fortsätter att elda på klimatproblemen än resonerar sig fram till en seriös lösning.

21 juli 2009

EU: SKÄRP ER!

Vi är redo att demonstrera mot EU. Foto: ÖP.

Läs mer om aktioner i Östersund på op.se.

När EU:s energi- och miljöministrar träffas i Åre ordnar en knapp handfull arrangörsgrupper aktiviteter som syftar till att lyfta kritik och visa på alternativen. För visst finns det alternativ till den enda vägens kompromisspolitik som förs i EU i dag!

Fuck EU är en aktionsgrupp som bildades i våras för att driva upp hårda klimatkrav på dagordningen när totalt 54 ministrar ändå finns på plats i länet. I sin praktik agerar EU fortfarande som en klimatbov av värsta slag; lejonparten av alla ekonomiska satsningar görs i ändlig energi och fossila infrastrukturprojekt som motorvägar och flygtrafik. Dessutom för man en alltför marknadsorienterad politik när det gäller naturresurser, handel och just koldioxidutsläpp.

En hållbar miljöpolitik får stryka på foten i EU, bland annat eftersom de viktigaste målen är låga produktionskostnader, större privatkonsumtion och ökad "konkurrenskraft" (vinst per producerad enhet eller rent ut "profit"). Det är viktigt att visa på denna motsättning mellan den marknad som EU i dag backar upp, och de åtgärder som enligt klimatmodellerna kommer att krävas av politikerna.

Som ett konkret krav kan man ta Miljöförbundet Jordens Vänners (MJV) förslag på minskning av koldioxidutsläppen med fem procent per år från år 2008. Det är i linje med vad exempelvis FN:s klimatpanel bedömer som vettigt, och samtidigt fullt ut genomförbart ur samhällelig synvinkel.

Överfört på EU-nivå skulle femprocentsmålet innebära en radikal omsvängning. Vi skulle få se massiva satsningar på geotermisk energi, till exempel. Södra Europa skulle snart projektera för hundratals riktigt stora solenergianläggningar. Vindkraften skulle ta fart med egen produktion av vindkraftverk i näst intill varje EU-land. Kollektivtrafiken skulle få ett uppsving, bilfabriker skulle byggas om för produktion av bussar och spårbundna fordon. Snabbjärnvägar skulle ersätta den täta flygtrafiken mellan åtskilliga av Europas större städer. Handeln skulle svänga, från import av asiatiska konsumtionsprodukter till EU-intern handel med miljöteknik och miljötjänster.

Man kan såklart ha invändningar mot att det här kostar pengar och innebär ett hot mot dagens utveckling. Det hotar till exempel ett och annat olje-kolonialt krig i Mellanöstern och Centralasien... Ja, precis! Det är just det vi vill poängtera! Dagens system är inte hållbart och den utveckling som pågår (ekonomisk expansion enligt gamla mönster) är ohållbar. För varje ny krona som läggs till EU:s växande bruttonationalprodukt växer vår klimatskuld med minst lika mycket. När alla andra länder dessutom vill köra samma chicken-race mot klimatet - vilket tvingar såväl EU som andra stormakter att rusta militärt - är det viktigt också ur en moralisk aspekt att visa sig som föredöme. Om världens rikaste, (näst) mest nedsmutsande del av världen kan slå in på en hållbar väg så kan andra också det.

Läs gärna vad Lester Brown skriver om klimatet på svenska Plan B eller, mer utförligt, på amerikanska Earth Policy Institute. Även om en del av de föreslagna åtgärderna visst kan kritiseras är det viktigt att var och en tar till sig av de faktauppgifter om världens tillstånd som Brown levererar.

Det finns såklart också en fundamental kritik av hela EU i aktionsgruppens plattform. Fuck EU innebär ett förkastande av de odemokratiska och korrupta metoder som EU-eliten använder sig av när ny politik utformas. Från kommission och ner till minsta parlamentsledamot genomsyras EU av slutna överläggningar, hemliga rådgivare från industrin och lobbying så omfattande att ingen har grepp om den. Vi menar att politik måste börja från basen och kraften riktas uppåt, inte - som i dag - tvärtom.

Därför drar vi nu ihop till seminarier och aktioner. Själv lyssnar jag på föredrag och deltar på workshops i regi av MJV, när några av Sveriges mest kunniga EU-kritiker föreläser på Frösön den 22-23 juli om EU, klimatet och den lokala kampen. Och deltar, så klart, i aktionerna i Östersund den 24 juli.

16 juli 2009

Shitegeist: The Movies

Två filmer, Zeitgeist: The Movie och Zeitgeist: Addendum, har jag förstört den här kvällen genom att uthärda.

Jag hade föreställt mig Zeitgeist-filmerna som en häftig upplevelse. Här skulle jag få vårt årtiondes mest spektakulära Stora Berättelse, som på ett fascinerande och övertygande sätt försöker få mig att överge min politiska ideologi. Så pass mycket har jag uppfattat om Zeitgeist-fenomenet att det åtminstone har gjort ett djupt intryck i rätt respektabla människor.

Men vad får jag då se? En pratig, "faktatung" (som det brukar heta; tusen citat och figurer för att åskådliggöra detaljer med oklar relevans) berättelse som rycker från det ena till det andra. Första filmen lyckas rätt bra med att klä av religionen, och då sympatiskt nog främst den Jesus-centrerade kristendomen, samt visa på tokigheter i utredningarna om 11 september-attentaten. Den låter också ana att det är något eller kanske några som ligger bakom dessa företeelser, nämligen det finansiella systemet och de globala bankirerna. Om detta, det globala finansiella systemet och de personer som besitter dess beslutsposter, handlar den andra filmen.

Film nummer två ger mig också svaret på vad som är alternativet till det här eländiga samhället, vad som är lösningen på det finansiella systemets till synes olösliga problem. Teknologin. Ja, Teknologin stavar vi med stort "T" eftersom det är den överlägsna kraften. Här, i sista timmen av de dryga fyra timmarna av film, får också en kvinna prata i mer ingående resonemang efter alla dessa gubbar. Men det hjälper inte. Jag måste gapskratta ändå.

Här lanseras nämligen Venusprojektet som lösningen på våra problem. En åldrande herre och denna filmens i princip enda agerande kvinna berättar om det nödvändiga samhälle som vi måste bygga: Vi måste förstå att allt är ett, vi är allt, allt är vi. Vi kommer att leva i överflöd, helt enkelt för att vi kan. Vi kommer att färdas i femtusen kilometer i timmen i tunnlar på havets botten. Vi kommer inte att behöva arbeta - det gör maskinerna åt oss. Etcetera. Ungefär som det alltid, vid varje visionär diskussion om samhällsbyggande, finns någon äldre herre som förläst sig på Ny Teknik och Illustrerad Vetenskap och som bara vet att den och den tekniken kommer att förlösa oss ur det här eländiga samhället. Inlindat i många, fina, retoriskt laddade fraser. Lyndon LaRouche flimrar förbi med några väl valda ord...

Särskilt mycket längre än så kommer inte Zeitgeist-fenomenet. Man slåss mot det finansiella systemet: mot ränta, skuld, centralbankssystem, pengar över huvud taget, i förlängningen lönarbete. Men perspektiven är skeva: Arbete har ingen betydelse för analysen, inget värde. Det är bara en följd av att "människor måste arbeta för att betala av skulder". Människor är inte kollektivt handlande varelser, utan okunniga och av de allsmäktiga finansintressenas inkompetenta nickedockor (politiker och företagsledare) styrda ekonomiska slavar. Och vägen till frigörelse går genom lösgörande från systemet. Sälj dina aktier, byt bank, gör dig självförsörjande på el, sluta läs mainstreammedia. Bara så kan systemet sluta fungera.

Jag tänker mig att det finns något paradoxalt i den här röran av konspirations- och frihetliga idéer. Å ena sidan vill man ha ett tekniskt superutvecklat samhälle, där den tekniska nivån hela tiden ska höjas och expandera, men å andra sidan ska alla lagar, staten och handelsmedlen avskaffas och all egendom vara tillgänglig för alla. Någon maktanalys av detta framtida samhälle, eller hur vägen dit ser ut (annat än att vi ska utöva konsumentmakt och dra oss tillbaka från det nuvarande samhällets ekonomiska och politiska liv), får jag inte se. Bara ännu en uppräkning av allt som måste bort: religionerna, ideologierna och "the monetary system". Ingen diskussion om hur samhället framgent ska styras, om nu dessa massiva teknologiska framsteg (och därtill hörande massiva kollektiva arbetsinsatser) ska gå från vision till verklighet. En disclaimer ges, om att Venusprojektets samhälle inte är något idealiskt samhälle, men bra mycket bättre än det vi har nu. Så bra!

Filmerna ställer, och låtsas flera gånger ge svar på, frågan om vad det är som driver vårt nutida, ondskefulla system. Detta system, som har övervunnit verkligt demokratiska försök att skapa ett annat samhälle och som har växt sig starkare alltsedan bankerna en gång uppstod. Men något verkligt svar kommer inte - det blir mer mässande om att makt korrumperar och att målet för makthavarna är en världsregering och en allsmäktig världsbank.

Marx skulle ha sagt att det går att förklara som att det pågår en klasskamp, en kamp om resurser där det finns en dynamik som går utöver relationen mellan finansiell elit och ett förslavat folk. Religionen har blivit ett maktmedel inte för en viss ekonomisk-politisk institution, utan för klasser. Det ekonomiska system som bygger på ränta och skulder är ett resultat av, inte en orsak till, klassamhällets utveckling. Genom historien har ibland de förtryckta klasserna uppnått segrar på olika håll, och ibland har de förtryckande under långa perioder stärkt sina positioner. Den teknologiska utvecklingen har även den varit ett resultat av klasskamp, ibland i den härskande klassens tjänst och ibland i händerna på de revolutionära förtryckta klasserna.

Zeitgeist påstår att det är det finansiella systemet som förhindrar teknologins utveckling. Så odynamiskt tycker jag inte att man kan påstå det kapitalistiska samhället vara. Snarare verkar det vara i de ägande klassernas jakt på profit som teknologisk utveckling sker - en utveckling som förhoppningsvis till slut helt kan tas kontroll över av de arbetande klasserna. Dagens kapitalistiska system kommer inte att utrota sig självt under någon påstådd skuldbörda eller terminalkris, utan kommer att - med hjälp av teknologin, bland annat - hitta vägar att köra vidare på. Att Zeitgeiströrelsen ställer sig vid sidan av och tittar i stjärnorna efter en hållbar, framtida högteknologisk civilisation har en helt marginell effekt på systemet.

Det vore roligare om nån kunde klippa ihop en film som tydligt begripliggör nödvändigheten av och styrkan i att organisera folk kollektivt. En film där målet inte är ett så väldigt svävande och pretentiöst super-samhälle, och där makt och arbete är frågor av mycket större politisk betydelse än i Zeitgeist-filmerna.

15 juli 2009

Gör om - gör rätt, Rådman och Nilsson!

Årets kanske mest sanslösa brev hamnade i mitt brevinkast i måndags. Det var vår kommunala hyresvärd, Östersundsbostäder, som ville fånga hyresgästernas uppmärksamhet med följande muntra ord:

TILL ALLA VÅRA HYRESGÄSTER

Vi vill göra er uppmärksamma på att hos Östersundsbostäder är det Förbjudet att sätta upp:
- Studsmattor
- Pooler

Vid överträdelse kan ert hyresavtal sägas upp.

Vi kommer att använda kronofogden för att verkställa överträdelser.

Vänliga hälsningar
ÖSTERSUNDSBOSTÄDER AB
2009-07-03
Detta förbud, som i styrelserummet kanske låter som ett sansat och omsorgsfullt beslut, har tidigare meddelats i informationsbladet ÖstersundsBo med följande rader:

Förbud mot pooler och studsmattor
Det är roligt att bada i pooler och hoppa studsmatta, men poolerna kostar energi och det finns en skaderisk. Ifjol beslutade styrelsen om förbud mot pooler och 27 april, 2009 beslutades att även studsmattor ej är tillåtna på våra fastigheter. Bakgrunden till beslutet är miljö och ansvarsfrågan. Om någon skadar sig står fastighetsägaren ansvarig eftersom vi även är markägare. Att överlåta ansvaret till en hyresgäst via en ansvarsförbindelse är inte juridiskt hållbart.
Med detta anser alltså Östersundsbostäder frågan vara färdigdiskuterad och hotar sina hyresgäster med Kronofogden, av alla myndigheter.

Beskedet tas såklart emot med fett sura miner bland alla kids. Vem fan mår bättre av att förbjudas att hoppa på en studsmatta som ens föräldrar redan har köpt? Till och med en stukad fot till följd av felsteg på studsmattan är för de flesta bättre än en sommar i total tristess, förpassad till passiviserande skärmar och göralöshet.

Jag skickade ett långt brev till bolagets vd Bengt Rådman på måndagskvällen, och kontaktade samtidigt Hyresgästföreningen och media. Nu på onsdagen skriver både ÖP och LT utförligt om följderna av förbuden. I LT citeras jag till och med:

Nisse Sandqvist, som också bor i Torvalla, men på Timmervägen, har varken studsmatta eller pool, men arg över beslutet är han ändå.

– Jag blir så förbannad. Det finns 1000 saker för en hyresvärd att bestämma om. Studsmattor och pooler är sommarens höjdpunkt för många, åtminstone här i Torvalla.

Han är mycket upprörd av den bryska tonen som fastighetsbolaget använt.

– Här blir vi hotade med myndighetsingripanden om vi skulle få för oss att ta några ena initiativ. När man spelar kubb på Östersundsbostäders mark kan man få en träbit i pannan, med rejält sår som följd. Ska kubbspel också förbjudas?, säger Nisse Sandqvist.
Men Bengt Rådman står på sig. Innan det hotfulla brevet skickades ut verkade folk inte ha uppfattat förbudet, resonerar han, så därför har man nu klargjort att det här är serious business. Passa dig för Östersundsbostäder, typ.

Bengt Rådmans svar på frågan i ÖP om inte brevet var otrevligt formulerat tar nästan priset i tokeri:

Jo, det är inte roligt skrivet. Men vi har informerat gång på gång utan att någon tagit det på allvar...
"Gång på gång" är alltså notisen i det illa layoutade lilla informationsblad som utkommer en eller två gånger om året och knappast har en bred läsekrets. Och Rådman har alltså inte hört talas om dialog, ty när folk hör av sig för att ifrågasätta/ställa frågor om förbuden så kallas det att inte ta saker på allvar. Nå, Rådman, nog fan kan jag ta ett beslut på allvar. Om det är fattat på ett korrekt sätt, efter schysst dialog! En lärare ska inte besluta om ordningsregler helt över huvudet på sina elever, och en hyresvärd ska inte besluta om förbud helt utan att först höra sina hyresgästers åsikter.

En jämförelse som vore kul att följa upp med är hur bostadsrättsföreningarna löser skadeproblematiken. Är det verkligen så att skadestånds-/ersättningskrav riktas till markägaren vid skada på grund av studsmattehoppning? Och i så fall, har bostadsrättsföreningar där studsmattor förekommer särskilda försäkringar, eller är de helt enkelt beredda att betala för skadorna? Det kan ju inte just gärna bara vara det kommunala bostadsbolaget som "är ansvarigt" vid olyckor. Ännu mer troligt är att Östersundsbostäder helt enkelt har fel.

Poolfrågan är också rena tramset. Östersundsbostäder har nyligen bytt ut dusch- och kranmunstycken från gamla vattenbovar till moderna snålspolande. Den åtgärden i sig har sparat mer varmvatten än en förbjuden pool i varje hushåll skulle ha gjort. Och framför allt inte hämmat ungdomarna i våra bostadsområden.

För det är här som jag tycker att det stora problemet finns. Man förbjuder två av ytterst få nöjen som unga människor boende i allmännyttan har under sommarlovet. Ungarna i villaområdena Odensala, Karlslund och Lövsta hoppar och plaskar glatt omkring, medan deras kompisar i Skogsmon, Körfältet och Lugnvik får nöja sig med att sparka boll eller sitta av sommaren i tristessen inomhus.

På så vis skärper man ytterligare skillnaderna mellan barn till människor som äger sin bostad och dem som har oturen att bo i ett lynnigt, allmännyttigt bostadsbolags bostäder. Med ytterst tunna argument, obefintlig dialog och illa formulerade hot har man så utdelat ännu ett slag mot just de områden där vettig fritidssysselsättning är som allra viktigast. Way to go, Östersundsbostäder!

Jag har ett uppdrag till Bengt Rådman när han kommer tillbaka från semestern i augusti: Samla din personal och lär er tillsammans att bemöta oss hyresgäster som folk. Och till styrelseordföranden i Östersundsbostäder, Jens Nilsson: Samla din styrelse till dig och riv upp förbuden, snarast möjligt. När vi hyresgäster nu får diskutera frågan visar det sig att det inte var ett särskilt genomtänkt beslut!

14 juli 2009

Eva-Britts kupp/chock/succé

Eva-Britt Svensson skrällde i dag genom att kamma hem 89 röster i omröstningen om ny talman i EU-parlamentet. Kul att den enda motkandidaten mot reaktionäre polacken Buzek var just Vänsterpartiets representant i Bryssel!

Jag har semestrat hejdlöst mycket på sistone. Framöver ska jag försöka rätta till det.

18 juni 2009

Solidaritet med Lagena-arbetarna!

Det strejkas och stås i på Lagenas lager i Jordbro. Här i Östersund har jag och en handfull andra delat ut flygblad om och samlat in pengar till de strejkande. Vi hade vädrets makter på vår sida, vilket syns på bilden:

Härligt väder, och alla flygblad gick åt.

Vad jag har hört har det gått bra överlag runtom i landet. Systembolagets dotterbolag Lagena har en bred, folklig opinion emot sig, även om media verkar mer angelägna om att meddela allmänheten att midsommarspriten inte är i farozonen. ÖP gjorde en nästan-artikel om flygbladsutdelningen...

17 juni 2009

Nästa argument: Sovjet?

Vänsterpartiet i Östersund uppmärksammar Socialdemokraterna på att det vore ett brott mot samarbetsavtalet att lägga ut mer av hemtjänsten på privata utförare. Om S ändå fullföljer privatiseringen - som föreslås enbart för att skära i utgifterna med futtiga fem miljoner kronor - anser vi att samarbetet har upphört. Man kan inte ha ett samarbete som bygger på icke-samarbete.

Vi vill istället att kommunens hela verksamhet inom i första hand vård- och omsorgssektorn ska ses över ur effektivitetssynpunkt. Ett sådant förslag har vår revisor lagt fram. Som en tillfällig åtgärd kan vi också tänka oss en krisskatt, för att kompensera för det plötsliga bortfall i skatteunderlaget som har drabbat kommunen. Underskotten är då i huvudsak förbi om ett par år. Inget av det här borde vara kontroversiellt för socialdemokratin, däremot borde förslaget från deras egna vård- och omsorgsnämndsordförande vara det.

När borgarna har slut på argument kommer istället hittepåadjektiv, eller motstridiga nedsättande omdömen. Som typ i ledaren i dagens ÖP. Vänstern borde "greppa varje besparingschans som ges", skriver Per Hansson (C), inte "snacka om att ta ut mer skatt". Okej, vi borde alltså bli opportunister som går med på vad som helst. Eller? Nej, för han skriver också att: "Östersunds invånare förtjänar bättre i form av en stabil och tydlig politisk ledning. Inte vindflöjlar som likt Vänstern hellre värnar sina heliga principer än försöker klara upp ett krisläge."

När vi värnar våra "heliga principer" (eller helt enkelt vill hålla oss till ingångna avtal) är vi "vindflöjlar". Hur får karln ihop det? Never mind - han jobbar ju ändå på en centerpartistisk tidning, så varför skulle det behöva finnas någon logisk stringens?

Vård- och omsorgsnämndens ordförande är också mer än lite fräck som (enligt LT) kallar överenskommelsens principer för "ord på papper". Ord på papper är att ställa två privatiseringsförslag mot varandra, istället för att grundligt genomlysa varför den egna verksamheten är så hopplöst ineffektiv.

Socialdemokraterna har flera gånger tänkt högt i vänsterpartisters närvaro att de "hade hoppats att vänstern hade mognat". Nu är det dags för sossarna att vakna och ta tag i den egna byråkratin. Vi i vänstern vill låta den gemensamma välfärden mogna efter de önskemål och krav som anställda och brukare har på verksamheten, inte fly problemen genom privatisering.

Lägg av, Lagena!

I dag, onsdag, är vi alla lagerarbetare (i hjärtat). Det är då väl själva fan om ett dotterbolag till statliga Systembolaget ska gå i bräschen för att krossa svensk arbetarorganisering. Nej, upp på barrikaderna och ut med (insamlings-)bössor och flygblad!

Solidaritetsaktioner i Östersund för strejkande lagerarbetare

I dag, onsdag, delas flygblad ut och pengar samlas in utanför systembolag i hela landet. Det är Lagena-arbetarnas Vänner, en kampanj för solidaritet med de strejkande handelsmedlemmarna på Systembolagets dotterbolag Lagena, som skrider till aktion över hela landet, från Kiruna till Malmö. I Östersund berörs Systemet i Mittpunkten klockan 13.30 och Systemet i Lillänge klockan 15.30.

Strejken på Lagenas lager i Jordbro utanför Stockholm har sin grund i arbetarnas missnöje med företagsledningens personalpolitik. Mer än hälften av de anställda har varslats om uppsägning, många av dem bara för att senare erbjudas arbete på samma arbetsplats - som anställda av bemanningsföretag. Ledningen på Lagena har "erbjudit" de anställda minskade förmåner i utbyte mot att få behålla sina anställningar, något som facket uppfattar som utpressning.

- Som medlem i Handels känns det förjävligt att se hur andra medlemmar behandlas kränkande av sina arbetsgivare. Mitt i förhandlingarna med facket har Lagena lagt ett nytt, stort varsel. Det är ett oacceptabelt agerande. Om fler följer Lagenas exempel har vi snart ingen trygghet i arbetet alls, säger Nisse Sandqvist som är en av flygbladsutdelarna.

Efter att ha sagt upp 49 av 150 anställda la Lagena nyligen ett varsel om ytterligare 33 uppsägningar. Handels förhandlare satt i förhandling med företaget, bundna till fredsplikt. Större delen av den kvarvarande personalstyrkan - runt 70 anställda - drog då, i måndags, ut i vild strejk och blockad för att tvinga företaget att backa från sitt senaste varsel. Lagena svarade med ett löfte om att polisanmäla och kräva på skadestånd de anställda som agerade mot företaget.

- Vi samlar in pengar till de strejkande för att visa vår solidaritet och vårt motstånd mot osäkra arbetsvillkor. Om Lagena får sitt skadestånd kan de anställda åtminstone få sina jobb och sin värdighet tillbaka, säger Nisse Sandqvist.
Ursäkta oflytet i texten ovan, men jag har lite mycket annat att göra. Om Lagena inte backar nu får vi väl helt enkelt ge dom våld. Läs mer om konflikten på Lagena-arbetarnas Vänner och hos Lagerarbetarna. Kolla vad Handels har att säga om Lagena... Kolla också vad Vänsterpartiet Malmö gjorde härom dagen:

09 juni 2009

Som man frågar...

En på samma gång tröttsam och fräck enkät har omedelbart efter EU-valet skickats ut till 1 300 av Vänsterpartiets politiker. Jag ids inte ens nämna vem avsändaren är. Vad enkäten handlar om? Man vill såklart få några vänsterpartister att skriva något snaskigt om sin partiledare som går att göra rubriker av.

Bland enkätsvaren har man hittat ett 30-tal som inte anger att de har förtroende för Lars Ohly. Man kan tycka att detta, att 30 av 1 300 eller knappt 2,5 procent, utgör en marginell kritik av Ohly som partiledare. Men så kan det förstås inte tolkas när media ska göra utspel. Då heter det istället "Efter EU-fiaskot: Avgå, Ohly!" (Nyhetskanalen.se, förstarubrik i kväll). Sanningen är att det bara är någon enstaka som kräver Ohlys avgång. De flesta ser misslyckandet som en följd av en felaktig strategi från partiledningens sida, och det är ett ansvar som faller på de ansvariga för valrörelsens utformning - där har Ohly haft en ganska tillbakadragen roll i det här valet.

Nu blir det debatt inom partiet. Intern debatt är god debatt. Där kommer Ohlys ansvar att tillhöra de mindre frågorna. Desto större måste diskussionen om ledande partiföreträdares kompetenser över huvud taget vara. Lars Ohly är närmast perfekt som vallokomotiv i ett klassiskt val: en utmärkt talare, skarp retoriker, blir lyssnad på av folk och så vidare. Men uppenbarligen sitter inte rätt person på rätt plats överallt i partiet, och det är där skorna klämmer.

Detta är dock en fråga för partiet att självt komma fram till, efter interna diskussioner oss medlemmar emellan - inte till följd av kampanjer från oseriösa proffsbloggar.

08 juni 2009

Vad fattas oss i vårt parti?

Jag sitter och läser Vänsterpartiets valplattform till EU-parlamentsvalet. Det slår mig direkt att innehållet i den för det mesta inte har konkretiserats i vår valkampanj. Det enda som har följt med i hela valet är flygbladen, som är nästan vulgärt populistiskt formulerade:

Du och alla andra svenskar har hittills betalat mer än 300 miljarder kronor till EU. Vad har du fått tillbaka? Om du inte är skånsk storbonde eller byråkrat i Bryssel har du antagligen inte fått något alls.

Vi vill sluta kasta pengar i det svarta hål som kallas EU. De miljarder vi varje år betalar skulle räcka till 50 000 fler förskollärare, sjuksköterskor och lärare i Sverige.
Den EU-kritiska allmänhet som vi har vänt oss till har nog ryckt på axlarna när de har stött på vårt valmaterial. Vi har haft en fantastiskt rolig valtidning, men den har knappast lett till någon djupare förståelse för vår politik. EU-kritiken har blivit nästan pratig, med en mängd exempel på all skit i Bryssel, medan vår politiska linje och våra alternativ på alla områden har kommit fram svagare än övriga partiers.

Sorsele, mina hemtrakter, visar närmast chockerande resultat för Vänsterpartiet. Vi tappar mer än 40 procentenheter - från nästan 50 procent 2004 till drygt 8 procent 2009. Erik Berg uppmärksammar i ännu ett intressant inlägg att det råder stora regionala skillnader i röstdeltagande i landet: Ragunda och Lidingö symboliserar således en växande klyfta mellan glesbygdsapati och urban EU-entusiasm.

Att vi har saknat ett mediekärt förstanamn på listan är uppenbart - och blir tydligare när man ser Folkpartiets (Marit Paulsen) och Miljöpartiets (Carl Schlyter) framgångar. Jonas Sjöstedt eller för den delen Gudrun Schyman hade helt klart lockat media såväl som väljare.

Men mest har vi saknat de konkreta frågorna. Vi har lyckats missa massor av chanser i form av sakfrågor (fildelning, utsläppsrätter, lobbying) och istället försökt måla en systemkritisk bild med bred pensel. Det borde fungera tvärtom: EU-frågorna konkretiserar vi och fokuserar på ett fåtal i valrörelsen, medan vi är systemkritiska på ett mer generellt plan mellan valen.

Den attityd som annonserades för ett par år sedan - ett gladare, mer positivt vänsterparti - har vi glömt under den här valrörelsen. Istället har det varit kritik - helt befogad, i och för sig - för hela slanten. Alternativet har framstått som "vad som helst utom EU".

Förhoppningsvis har partiet gjort en lärorik läxa denna gång. Vi måste analysera valrörelsen från alla perspektiv - hur bra fångade vi till exempel upp väljare under 30 och över 55 i det här valet? - kontinuerligt, och vara flexibla för att hänga med när valrörelsens fokus svänger från en fråga till en annan. Med det och en rejäl intern debatt nu i höst är jag helt säker på att vi kan bli "raketen" i riksdagsvalet 2010.

03 juni 2009

Bäst om piraterna

Erik Berg står för vårens bästa analys av internetfrågan och Piratpartiet. Det här är popmarxism i högform. Helt enkelt sjukt viktigt för vår rörelse och vårt samhälle. Inlägget tar en stund att läsa i sin helhet, men är värt varenda minut (just det, kids, läs hela!). Några sammanfattande citat:

Internet var en fredad zon så länge som klasskonflikten inte huvudsakligen utkämpades här utan på de ”gamla” arenorna. Den frigörande end-to-end-arkitekturen växte fram i en tillfällig ficka av förbiseende. Idag är det undantaget över, välkomna till klasskampen 2.0! När nu 90% av befolkningen använder Internet mer än en timme per dag, när ungdomar läser bloggar oftare än de läser tidningar, när nätets fundamentala arkitektur byggs av vinstoptimerande kommersiella aktörer – inte glada entusaister, då blir detta den nya huvudarenan för en gammal konflikt som påverkar alla aspekter av samhällslivet. Därmed har insatserna höjts, väsentligen.
[...]
Om nu piratpartiets perspektiv är otillräckligt därför att det saknar en förståelse för den bakomliggande konflikten (och flirtandet med borgerliga liberaler talar för att den blinda fläcken kommer bestå, värdeliberaler har alltid varit sina egna objektiva intressens värsta fiender) så är det dessvärre inte bättre bevänt med vänstern, som i motsvarande mån saknar en vision för nätets framtid. Och en vision behövs – det räcker inte med att vara för fri fildelning och emot FRA-lagen, IPRED, datalagringsdirektivet, ACTA och vad helst som dyker upp för dumheter, vilket vi naturligtvis är. Framförallt behöver vi en idé om vad nätets rum ska vara, vilket liv ska det möjliggöra, vilka regler ska egentligen gälla? Vilken är vår vision? Detta är i allra högsta grad ”up for grabs” – nätet formas genom närvaro eller avsaknad av politik.
[...]
Diskussionen om nätets framtid är en central samhällsfråga, jag hoppas att det blir en valfråga 2010, ett av många skäl att sparka ut alliansregeringen från Rosenbad. Det stora problemet är dock att de här vägvalen i väsentliga delar har lämnat våra händer idag. Vi äger inte frågorna. Istället är det i EU-kommissionen de direktiv författas som formar framtidens Internet. Och det är genom hemligstämplade förhandlingar istället för i öppen debatt som nästa steg tas. Jag har tidigare skrivit om "Bodströmproblemet", hur dåliga idéer skalas upp till Europeisk nivå, förses med en superdopning och återvänder som ännu sämre idéer som måste genomföras i alla medlemsländer.
[...]
Några ord därför, tillslut, om Piratpartiet i EU-valet som avslutning på denna långa tirad. [...] Vänsterpartiet står för 99% samma politik i synen på Internet och övervakning. Precis som Piratpartiets åsikter på många punkter ännu inte är färdigformulerade så är inte heller våra det, visserligen, men ingen behöver tvivla på att vi kommer landa i en politik för ett fritt Internet när vi väl får hela vår nätpolitik in i ett program. Det tar litet tid, det är en interndemokratisk process som måste leda dit.

Det finns dock en viktig skillnad mellan oss och Piratpartiet: vi har en politik i ytterligare några dimensioner. Alltför mycket står på spel i världen idag för att man ska kunna unna sig lyxen av att rösta på enfrågepartier.
Word.

30 maj 2009

EU-medieskugga

Vänsterpartiet har den minsta valbudgeten av riksdagspartierna. Inga centrala pengar går till annonser. Hela partiets valrörelse bygger på det arbete bland folk som partiets aktiva utför. Därför är det helt okej om vi får synas i media när det händer något utöver det vanliga.

Lars Ohly var på besök i Östersund och Krokom under fredagen. Inte med ett enda ord omnämns Vänsterpartiet eller dess ledare i lokalmedia, såhär dagen efter. Däremot har LT en artikel bestående av ett omarbetat pressmeddelande från Centerpartiet om vårdval, och ÖP en artikel om hur Sverigedemokraterna ställde in sin medverkan på studentkårens EU-upptakt på Mittuniversitetet.

ÖP följde sedermera SD:s exempel och struntade i EU-upptakten, där annars åtta partier fanns representerade. Vänsterpartiet med bland andra partiledaren och vår lokala kandidat på listan.

På Mittuniversitetet sopade Ohly banan med de andra...

Bland andra ställen besökte Lars Ohly LärCentrum i Östersund. På en timme presenterade han Vänsterpartiets politik i ett välfyllt skolbibliotek. Om journalisterna hade brytt sig hade de också fått höra vilka smarta, relevanta frågor som kom från publiken - viktiga saker, som skulle behöva belysas inför valet den 7 juni.

Fullt hus och frågvisa SFI- och vuxenstuderande på LärCentrum.

På eftermiddagen delade vi ut ett antal hundra tidningar till förbipasserande på olika torgmöten runtom i och kring Östersund. Och många intressanta samtal med folk på stan blev det. Men om det kan vi inte läsa i någon tidning. Förhoppningsvis når mina enkla ord här på bloggen ut bättre än den kompakta tystnad som mainstreammedia erbjuder, men nog är det tokigt ändå att medieskuggan verkar följa oss i både ur och skur.

27 maj 2009

Dåligt debattklimat

När jag slår upp sidan 3, Debatt, i dagens Länstidningen möts jag av en helsida med annonser. I en annons uppe till vänster hälsar Industrilandet att "vi har koll på läsarna", ett lite magstarkt konstaterande när vi debattälskare bara får reklam.



Såhär illa är det inte särskilt ofta, men Länstidningen har på senare tid behandlat den politiska debatten styvmoderligt. Vänsterpartiet har till exempel på kort tid fått en debattartikel redigerad så texten knappt gick att läsa, Eva-Britt Svensson fick sitt partinamn i en debattartikel ändrat till socialdemokrat och i en annan artikel fick samma Eva-Britt fel efternamn.

Det hela tyder på ointresse av att ta reda på fakta och att producera en välgjord produkt. Nu är inte Länstidningen ensam om detta - media kryllar numer av mindre och större misstag - men det är allvarligt, eftersom det i längden är skadligt för demokratin. Jag ser två huvudproblem som måste åtgärdas, bägge relaterade till kommersialiseringen av media:

1. Det viktigaste är att få så många säljande - inte korrekta - rubriker som möjligt i tryck/på webben.

2. Reklamsäljare är mer värda än skrivande journalister och får således större plats i tidningens verksamhet.

Om detta håller många seriösa redaktionschefer och politiska redaktörer med i någon utsträckning. Men som alltid när det gäller marknadens osynliga hand finns ingen fysisk person man kan ställa till svars. Nej, nej - vi kan ju inte göra något åt det här. Då går konkurrenterna om oss.

Verkligt troende liberaler säger här att jag väl kan läsa en bättre tidning istället, om de nämnda nu är så dåliga. Ja, säger jag, problemet är ju bara att de bättre tidningarna inte läses av vanligt folk. Om tusen personer läser en bra tidning och en miljon läser en dålig, är skadan liksom skedd i alla fall.

Nu fanns visserligen en debattsida inklämd senare i tidningen. Reklamen i debattens ordinarie ställe symboliserar dock hur löst det demokratiska samtalet hänger i dessa tider.

22 maj 2009

Rösta på ja- och nejpartiet! Eller?

Socialdemokraternas svar på DN:s EU-sajt gör mig lite trött. Finns det något i hela världen som inte Socialdemokraterna är för, men å andra sidan emot, fast i slutändan ändå vill hitta en bra balans i?

DN ställer den rätt tydliga frågan "Kommer ni att arbeta i EU för en hårdare eller mjukare linje mot illegal fildelning?" och Socialdemokraterna svarar:

För oss är det viktigt att det finns en bra balans mellan den enskildes integritet och förmågan att kunna bekämpa illegal fildelning. Vi kommer att verka för att den balansen värnas.
Här säger vi alltså ingenting alls om hur vi ser på läget i dag, om det ska bli friare eller mer reglerat, eller någonting alls. Bara att vi vill värna balansen, den där odefinierade balansen mellan det ena och det andra.

Marita Ulvskog, toppnamnet på S-listan, ger besked om Socialdemokraterna som politisk aktör:

–  Vi som kandiderar för Social­demokraterna har alla en samhällskritisk hållning och det gäller även vårt valprogram, säger Marita Ulvskog.

Men är det EU-kritiskt?

–  Vi i partiet delar en grundideologi för EU-samarbetet. På vissa områden vill vi begränsa EU:s makt och på andra tycker vi det är bättre att besluta på EU-nivå.
[...]
Det ska finnas tydliga gränser för EU:s makt och för vad vi ska bestämma om själva här hemma. På ett antal områden kan EU göra mer - miljön, regleringen av finansmarknaden, jobben o s v - men på många andra ska det vara i Sverige vi beslutar.
En av socialdemokratins största farhågor just nu verkar vara att som parti ta ställning för någonting alls, över huvud taget. Strategin är att låta enskilda partiföreträdare sticka ut åt det ena (Mona Sahlin) hållet eller åt det andra (Marita Ulvskog), medan partiet håller sig borta från tydliga ställningstaganden. Mönstret känns igen från de borgerliga, i synnerhet Moderaterna.

Det här, tillsammans med sättet på vilket ledande socialdemokrater devalverar värdet av klassiska ord som "solidaritet", borde oroa den som tänker sig Socialdemokraterna som en arbetarnas motvikt mot borgarklassens partier. Socialdemokraterna har egentligen inget emot att ge EU betydligt mer makt och kallar sig, trots den uppenbara ironin som i praktiken statsbärande parti, för samhällskritiker. Om det finns någon skam i partikroppen borde den kunna manifesteras i EU-valet genom att socialdemokratin gör självkritik och omvärderar sin hela EU-politik.

Men det lär vi inte få se. Istället får vi dras med nja-partiet, som tycker att det är roligare att säga ja - fast med måtta. Nja-partiet kan jag leva utan. Med ett EU som är mer fucked-up än någonsin, och därtill får ständigt mer makt, behövs ett parti som har ryggrad nog att dra gränser och visa på andra vägar. Sossarna är inte ett sådant parti, däremot Vänsterpartiet.

15 maj 2009

Och hör sen!

Dagens "SMS till DN":

Skäms på er svenskar! Mina anhöriga har utvandrat till Kina. Där håller de processen mot tjuvar och övriga kriminella kort.
Är det månne Lars Leijonborg som är i farten?

13 maj 2009

Röstkort på väg

I dag fick jag mitt röstkort för valet till Europaparlamentet. Innan nästa veckas slut ska alla ha fått sina röstkort. Vad passar väl bättre då än att kolla in kandidaternas politik? Se exempelvis Eva-Britt Svensson, Vänsterpartiets förstanamn som svarar i Aftonbladet:

Man ska rösta på Vänsterpartiet för att vi är det mest EU-kritiska partiet och för att vi är de som jobbar hårdast. Det är vi som försvarar kollektivavtal och strejkrätt, det är vi som driver jämställdhetsfrågorna starkast, det är vi som driver på i miljö- och klimatfrågorna, det är vi som jobbar för offentlighet, för en human asyl- och invandringspolitik, att stoppa olika former av övervakning och kontroll som begränsar våra fri- och medborgerliga rättigheter, mot EU:s militarisering och för fredsskapande dialog.

En röst på Vänsterpartiet är också en röst på dem som lever som de lär. Vi berikar oss inte på politiska uppdrag utan motarbetar de höga lönerna och ersättningarna. I väntan på att vi får igenom våra krav så skänker vi bort det som överstiger en normalinkomst.

– Jag kandiderar för att vara folkets röst i EU - mot EU-eliten och byråkratin. Jag är, och vill fortsätta att vara, en stark röst för de grupper som annars så sällan kommer till tals inom EU-systemet: Kvinnor, arbetare, EU-kritiker, socialister, freds- och miljöaktivister. Jag kommer att förena en stark EU-kritik med en konsekvent vänsterpolitik.
Word!

11 maj 2009

Hör Ohly!

Lars Ohly (V) är mycket tydlig i EU-frågan i Aftonbladets program "Korseld". Efter 15 minuter av allmänna frågor och allmänna svar bränner det till rejält. Jag vill rent av citera honom, för Ohlys ord förtjänar bredare spridning:

Katrine Kielos: Du känner inte att den här pågående finanskrisen tvingar fram, kanske, mer modernisering av Vänsterpartiet; jag tänker då på nåt sånt som EU-frågan, att det här väldigt starkt visar på behovet av internationellt samarbete?

Lars Ohly: Nej, tvärtom, höll jag på att säga.

KK: Visar den på behovet av mindre internationellt samarbete?

LO: Nej, men den visar definitivt på att EU är fel väg, med sin nyliberala politik. Den har förvärrat krisen, det är deras nyliberala avregleringspolitik som har varit en av orsakerna till att krisen har fördjupats-

KK: -Fast samtidigt, om... Så måste du väl ändå se att man skulle kunna förvärra krisen väldigt mycket genom att inte ha samordnade åtgärder mot den på europanivå.

LO: De är inte så samordnade. Och det är på ländernas egen nivå, på nationell nivå, som man har möjligheten att göra de stora insatserna. Så kommer det vara i fortsättningen också. Däremot är det bra ifall vi kan komma överens på internationell nivå, och då räcker det inte med EU. Om till exempel att förhindra skatteparadis, att minska en del av de finansiella friheter som finns för bankmarknaden.

KK: Men du ser ingen poäng för arbetarrörelsen att erövra unionen på samma sätt som man erövrade nationalstaten en gång, med viss framgång?

LO: Ja, problemet är ju att den politik som ska föras i Sverige, den bestäms av väljarna - men politiken inom EU är fastlagd i fördrag. Där finns det en nyliberal ekonomisk politik som grund, som man egentligen inte får avvika ifrån. Det gör att det är en väldigt väsentlig skillnad.
Sanna Rayman, den mer borgerliga av de två utfrågarna, agerar för övrigt märkligt i "debatten". Flera gånger påpekar hon att hon inte håller med Ohly. Är det som Lars Ohly säger så otroligt kontroversiellt att hon inte kan hålla sig, eller försöker hon bara verka överlägsen när hon känner sig ägd? Jag vet inte, men det är ett pinsamt beteende från utfrågarens sida...

Katrine Kielos kommenterar också debatten med ett märkligt fokus. Hon menar bestämt att Ohly genom att kritisera EU stänger dörren för internationellt samarbete. Detta alltså trots att han i det citerade ovan säger att det är bra med internationella överenskommelser mot kapitalets i dag otyglade friheter.

Om borgarna och sossarna inte har något vettigt att besvara Lars Ohlys kritik med, så borde de vara väluppfostrade nog för att hålla käft och begrunda och istället ta till sig av kritiken.

10 maj 2009

Internet för folket!


Vänsterpartiets representanter var bäst på frihet av alla svenska EU-parlamentariker i omröstningen om telekompaketet 2008. De röstade alltså mest av alla emot inskränkningar i friheten på internet.

Det här är en grundläggande fråga att diskutera inför EU-valet: Ska EU reglera vår vardag på internet? Ska bloggar registreras, företag ges rätt att stänga av folk godtyckligt, information lagras och tillgången till internet bli en kostnadsfråga? Företag och deras kompanjoner i EU-högern trycker kraftfullt på för att införa övervaknings- och marknadsmekanismer i européernas internetvardag.

I rapporten "Frihet på internet" finns en sammanfattning av några av EU:s största hot mot friheten. Läs den innan du röstar den 7 juni!

09 maj 2009

Pensionen åt pensionärerna!

Fyra generationer vänsterpartister kräver på DN Debatt i dag att pensionssystemet görs om i grunden. Kraven kan sammanfattas i tre punkter:

1. Det nya pensionssystemet ger den som tvingats gå sjukskriven länge eller haft många deltidsanställningar alldeles för låg pension. Systemet måste bli mer jämlikt enligt den gamla modellen, där de bästa åren i arbetslivet avgjorde pensionens storlek.

2. Med dagens system frånsäger sig de folkvalda ansvaret för pensionärernas inkomster, genom en automatisk spärr för pensionsutbetalningarna. Istället för att pensionärerna betalar för lågkonjunkturen måste tillfälliga avgiftshöjningar till för att garantera trygga pensioner.

3. Stora summor av våra pensionspengar spekuleras med på börsen. Många miljarder har försvunnit som avgifter till börsmäklare - ännu mer till följd av finanskrisen - och så ska det inte vara. De pengar som sätts in i pensionssystemet av oss sparare ska också tillfalla pensionärerna.

Socialdemokratins brott mot arbetarrörelsens pensionssystem är många. Förr var strävan att alla pensionärer skulle garanteras en dräglig inkomstnivå. Man utformade också systemet och dess kompletteringar för att även "fattigpensionären" skulle kunna leva ett värdigt liv. I dag heter det istället att varje pensionssparare har ett eget ansvar för sin framtida pension och att man måste göra ett "medvetet val".

Jag fick hem ett besked i går om att eftersom jag inte har valt pensionsfonder så har mina pengar placerats åt mig av mitt pensionsbolag. Vi är många som - antingen som en medveten protesthandling, av okunnighet eller av ointresse - inte väljer våra pensionsplaceringar. Ska vi straffas för det? Den gamla socialdemokratin hade med emfas svarat nej på den frågan.

Dagens socialdemokrati lämnar mer öppet. För här har en gigantisk förskjutning ägt rum, från en klassbaserad, strukturell syn på pensionerna, till en marknadsorienterad och individualistisk syn. Är låginkomsttagare för lata för aktiva pensionsval? Då får vi väl lära dem att placera sina fonder rätt!

Borgarna älskar dagens pensionssystem. Så mycket att de är beredda att göra avkall på sina gamla principer om systemets "självreglering" med nya regleringar. Det här borde Socialdemokraterna ta sig en funderare kring. Är det särskilt rimligt att, med tanke på hur SAP historiskt har förhållit sig till gamla ATP, helt låta borgarnas marknadsfundamentalism bli styrande princip för framtidens pensioner? Så snälla, snälla sossar: Vänsterpartiets förslag är en bra början. Anslut er till dem.

06 maj 2009

The return of EMU

I kväll var det dags att damma av EMU-frågan. Europa Direkt, en del av EU-kommissionens 26-miljarderssatsning på EU-positivt kommunikations- och marknadsföringsarbete, stod som arrangör.

Frågeställningen för kvällen var vilka för- och nackdelar ett införande av euron skulle ha för Sverige. Jag, som representerade Vänsterpartiet, hade föga oväntat en hel del att säga om EMU:s nackdelar. Men det förvånande var att från ja-sidan kom oerhört lite av substans som talade för EMU.

Ja-sidan är som vanligt tom på verkliga argument, och hänvisar till att vi redan i princip har förbundit oss att gå med i EMU när vi röstade ja till EU. Folkomröstningen 2003, där vi tydligt sa nej till EMU, är "olycklig" och borde rivas upp någon gång under, eller efter, nästa mandatperiod. Här hade jag egentligen kunnat sitta tyst och låta föraktet för folks åsikter tala sitt eget (maktens) språk. Men det gjorde jag givetvis inte. Jag blev rejält provocerad och dundrade på om demokrati och folkförakt.

Debatten kom i stor utsträckning att handla om den ekonomiska politikens tre grova verktyg: finanspolitik, penningpolitik och valutapolitik. Med EMU blir de två senare gemensamma för alla länder i hela EMU-området. Det första verktyget, finanspolitiken, beläggs med hårda regleringar. Med EMU avskaffas alltså ett lands möjlighet att genom valutajustering eller ränteförändring mildra en kris eller svacka, och möjligheten att använda skatter och bidrag för att få igång ekonomin minskas. Se exempelvis en av bilagorna till SOU 2002:16, Finanspolitik i en valutaunion, som uppmärksammar problemet (men å andra sidan inte tycker att det gör något).

Gemensamt för ja-sägarna är att de är maktblinda, eller cyniska (jag vet inte vilket). De ser inte maktförskjutningen i ekonomiska frågor, från folkvalda till icke-folkvalda, som något problem. Att vi inte kan avsätta de ekonomiska regenterna ser de tvärtom som positivt, som en "garanti för att slippa populism". Denna hemska "populism" är alltså den politik som arbetarrörelsen slogs med näbbar och klor för, fram till 1980-talet när den socialdemokratiska ledningen omvärderade sin syn på ekonomins roll.

Nu heter det i den socialdemokratiska retoriken att ekonomin ska vara utgångspunkten, för när ekonomin går bra så kan vi satsa på sånt vi gillar. Alltså ska vi avhända oss all makt över ekonomin till "oberoende" ekonomer, och sköta våra övriga domäner så gott vi förmår. Dessutom, hävdade Robert Uitto (S) i kväll, handlar EMU om solidaritet! Genom att vi i rika Sverige ger lite till de fattiga i Öst bidrar vi till att skapa ett bättre Europa. Här blev jag så illa till mods att jag nästan skrek av ilska. Att vi försämrar den relativa välfärden i Sverige för att eventuellt ge pengar till fattiga länder är milt sagt en dålig politik. Socialdemokraternas representant hävdar något om solidaritet som inte på något vis har med solidaritet att göra.

Jag saknade ett äkta engagemang från ja-sidan. Det de kommer med är framför allt floskler och resonemang om värden som man inte riktigt kan ta på. Ska jag argumentera emot när ja-sidan säger att de vill ha en bättre välfärd och en mer välfungerande ekonomi? "Nej, jag är nej-sägare och jag säger nej till välfärden. Jag säger nej till en välfungerande ekonomi. Nej till EMU är i själva verket nej till allt. Ne-hej bara. Nej-nej-nej till hela skiten."

Ibland undrar jag om inte det här, oviljan att över huvud taget engagera sig sakligt i de politiska frågorna, är vad som gör ja-sägarna till riktiga förlorare. De vill gärna utmåla oss kritiker som negativa i största allmänhet - och visst är det så att i en värld av omfattande maktmissbruk och politikerförakt (i betydelsen maktpolitiker som föraktar sina väljare) låter man lätt negativ - men har själva inte mycket annat än floskulösa uttryck att komma med.

För framtida politiska meningsutbyten hoppas jag att ja-sidan förtydligar sig och kommer med klara besked. Vi kan inte bemöta abstrakt prat som "regionernas Europa" och "EMU självklart för välfärd" om argumenten inte blir tydligare än så. För inte är det väl så att ja-sidan saknar egna konkreta argument?

04 maj 2009

Kolonialt (och en massa potatis)

Våra stora nyhetsmedier spinner på en tråd utlagd av västländernas militärmakter: Listiga, vita soldater lyckades gripa barbariska somaliska pirater. Varje detalj som den franska befälhavaren rapporterar går rakt ut i tidningarna. När det är finanskris måste man ta varje tillfälle i akt att utropa västmakternas triumf!

När Aftonbladet i god journalistisk anda sammanfattar andra tidningar blir det rätt komiskt:

När kommandosoldaterna tog sig ombord på piraternas moderskepp hittade de ytterligare en pirat och en massa potatis.

Piraterna greps 900 kilometer från somaliska kusten. Samtliga gripna var somalier, uppger nyhetsbyrå AP.
Här har vi alltså ett öppet FN-mandat från säkerhetsrådet, som säger att FN:s medlemsländer får delta i försvaret av mattransporter till Somalia. Nato har en egen tolkning och utövar omfattande militär hets mot alla delar av regionen. Vi har också en EU-operation, Atalanta, vars uppgift är att medelst stora militära resurser skjuta och/eller gripa så kallade pirater, Somalias informella kustbevakning.

Sverige deltar i operationen utanför Somalias kust från mitten av maj. Återigen är det en militär aktion där Nato gör ett arbete och EU/Sverige ett annat, men i praktiken samverkar man. Försvarets egna beskrivningar av operationen får en att undra om vi redan är medlemmar i Nato.

Om detta skulle såklart våra journalister kunna skriva. Man kunde rent av, och nu medger jag att det här är teoretiska spekulationer, tänka sig att svenska journalister skulle granska Sveriges politik på det här området och ställa (och följa upp) kritiska frågor. Enligt vissa teoretiker kan media ha den funktionen. Vi slipper lyckligtvis sådana diskussioner i det här landet, och får istället häftiga rapporter om hur våra grabbar haffar fåraktiga negrer i båtar fyllda med vapen och potatis.

28 april 2009

Trovärdigt, LO?

LO-ledningen måste bytas ut i sin helhet. Och det behöver inte sluta där; kompetenskraven måste höjas även bland de anställda på kansliet. Varför? Därför:

Efter AMF-skandalen har Svenskt Näringsliv och LO gemensamt slagit fast att de måste "återställa kundernas förtroende för AMF". För Svenskt Näringsliv innebär det följande konkreta åtgärder:
- Ny ordförande i AMF-styrelsen (exkapitalisten Göran Tunhammar föreslås bytas ut mot exkapitalisten Lennart Jeansson).
- En av fem ordinarie ledamöter i styrelsen byts ut (övriga väljs om).
- Styrelsen ska återfå ansvaret för ledningens ersättningar, ett ansvar som nu tre personer delar på.

LO accepterar detta och hoppas att detta och "de ytterligare beslut som kan komma på bolagsstämman kommer att förbättra bolagsstyrningen". Hoppas kan man ju. Arbetarrörelsen har väl alltid gjort så? Satt kapitalisterna på styrelseposter och hoppats att stämman ska komma med "ytterligare beslut" som ska lösa problemen, alltså. HERREGUD, VAD ÄR DETTA?!

Sen fick LO ett brev. En viss Lennart Jeansson, föreslagen av Svenskt Näringsliv som ny styrelseordförande i AMF, skrev där att han nog är olämplig på posten. Med styrelseordföranderoller i bland annat Volvo och Stena i ryggsäcken har nämligen Jeansson kritiserat Lagen om anställningsskydd (LAS) kraftigt. Detta tycker han själv är oförenligt med LO:s syn på LAS som ju som bekant är rätt bestämd. Vad gör då LO?

Plötsligt har inte längre LO förtroende för exkapitalisten Jeansson. LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin meddelar Svenskt Näringslivs ordförande Signhild Arnegård Hansen att hon får ta fram ett nytt förslag till styrelseordförande. Arnegård Hansen meddelar då att AMF måste skjuta upp sin stämma.

Allvarligt talat, det här är helt sjukt. Rena lekstugan. Hur tänker LO-ledningen egentligen, tänker den alls? Vad hade hänt om Jeansson hade blivit ny ordförande? Då hade vi haft precis samma situation som under Christer Elmehagens tid vid AMF. Sanslösa ekonomiska villkor, obefintlig styrning och trygg dominans för Svenskt Näringsliv i AMF:s styrelse. Och när Svenskt Näringsliv nu ska vaska fram en ny kandidat (som ska ha "hög kompetens och stark integritet", vilket alltså inte Jeansson hade), kommer LO att självständigt värdera denne? Nej! LO tar inte ansvar för sina oerhört betydelsefulla uppgifter. De får ett brev av sin kandidat och bestämmer sig med det som underlag för att förkasta honom. Så mycket research ligger bakom LO:s överväganden! De kunde åtminstone ha googlat hans namn efter politiska uttalanden...

Gör om - gör rätt, brukar det heta. Det gäller i synnerhet LO i det här fallet, liksom i flera andra fall. Jag tror att det krävs mer än någon utbytt styrelseledamot i AMF-styrelsen för att skapa ordning i kaoset. Det krävs en nymöblering i hela LO-toppen!

27 april 2009

Oradikalt beroende om islam

Devrim Mavi gör mig besviken i Dagens Arena. Vad hände med det oberoende, radikala och progressiva? Ämnet är angeläget - vänstern och islamism - men Mavi lyckas anta en avradikaliserad, nuliberal utgångspunkt: Hamas och Ahmadinejad är antifeminister och förtryckare, alltså ska vänstern fördöma dem.

Ja, om västvärlden bestod av goda demokrater och den muslimska världen av förtryckande despoter, som det ju heter i nuliberal debatt, så skulle vi i västvärldens vänster med emfas fördöma "islamisterna". Vore världen så enkel att vi kan välja mellan att ha våra principiella sympatier hos antingen feminister eller antifeminister vore väl saken biff, bara sådär. Men så svartvit är inte världen.

Iran, Palestina och Afghanistan är länder där så kallade islamister har stort inflytande. Länderna har bland annat det gemensamt att när folkliga regeringar har tillsatts har de av västvärldens ledare avsatts eller mördats. När på andra ställen i världen de hunsade ofta organiserar sig i gerillor, gäng eller maffior, har det i många muslimska länder varit fanatisk religion som enat motståndet mot dessa oförrätter. Och vilket motstånd, sen...!

Mavi glömmer en sak i sin text: Hamas har en folklig acceptans som palestinska feminister saknar. Medan feminister där framför allt finns i den bildade medelklassen och utgör en minimal kraft i samhället, är Hamas en betydligt bredare rörelse som i stora drag representerar det palestinska folket. Man kan ha politiska åsikter om det, ungefär som jag har politiska åsikter om att Sverige officiellt representeras av Moderaterna, men man kan inte - i den "civilisationernas kamp"-debatt som finns i västvärlden i dag - förneka den breda uppslutningen bakom islamismen till förmån för en helt perifer feministisk rörelse. Möjligen kan man i fallet Iran säga att kvinnorörelsen är en relevant och växande motpol mot de styrande mullorna.

Att se och erkänna islamism som politisk kraft betyder inte nödvändigtvis att man uppmuntrar och stödjer den. I Vänsterpartiet kan vi till exempel kraftfullt försvara Hamas som legitima ledare för det palestinska folket, men samtidigt samarbeta med deras politiska rivaler i PPP. Det principiella försvaret för islamistiska, folkliga ledare och för muslimers rätt att bemötas med respekt för sina åsikter på samma villkor som vi respekterar västerlänningar kan vi inte göra avsteg från. Och det är där jag tycker att Mavis sko klämmer. När det gäller islamister anses det nämligen inte helt självklart att de också förtjänar vår respekt.

Mavi och andra som resonerar i liberala banor undrar varför dialogen med Irans president på FN-konferensen om rasism var principiellt viktig. Är det inte viktigare att föra dialog med Mellanösterns feminister? Ahmadinejad är förvisso politiskt en kvinnohatare och rasist av stora mått. Men när man bortser från det internationella maktspel som Iran är en bricka i kan man också hamna i vilka opportuna uppfattningar som helst. Varför uttalar vi oss till exempel inte till stöd för Irans miljövänner? Iran har ju beslutat att utvinna enorma mängder fossila bränslen. Problemet är att konflikten då skulle hamna precis där västvärldens ledare vill ha den: Bush-politiken är ett icke-existerande problem, Irans president är problemets kärna.

Ahmadinejads tal på FN-konferensen i Genève utgjorde - om man bortser från lika stora mängder religiöst och konspiratoriskt trams som Bush på sin tid spydde ur sig - ett frontalangrepp mot Irans plågoandar. Udden var riktad mot det internationella maktsystem som ger militärt och ekonomiskt starka länder ett också moraliskt övertag. Som gör länder som Iran - geopolitiskt underordnade - per automatik ondskefulla och skurkaktiga. Som tvingar svaga, fattiga länder till underkastelse eller hårt förtryck. Ahmadinejad hade två områden där han krävde ändring: FN och världens ekonomisk-politiska system måste reformeras, för det första. Vetorätten i FN:s säkerhetsråd måste bort, liksom de rikaste ländernas totala dominans i exempelvis Internationella valutafonden (IMF). För det andra krävde den iranske presidenten ett större mandat för att bekämpa åsikter som han definierar som "barbariska" och "rasistiska". Det förstnämnda är vad som fick EU:s delegater att lämna konferensen och Förenta staterna att helt bojkotta den. Det senare är ett ämne där Ahmadinejad, Carl Bildt och Mavi i princip är överens.

Det är här jag vill fokusera min tydligaste kritik mot Mavi och andra som tycker att "vänstern förenar sig med islamister". Den stora skillnaden mellan Ahmadinejad och hans plågoandar bland västvärldens ledarskap är nämligen inte synen på rasism eller feminism. Där är herrarna påfallande ofta överens. Om vi i vänstern skulle fokusera vår politik i internationella frågor på könsförtrycket eller rasismen i andra länder kunde vi lika gärna föra vår politik via bilagor i regeringens utrikespolitiska dokument. Det som behövs nu är snarare att göra väldigt klart att de berörda länderna har en grundläggande rätt till självständighet, till egna analyser och till ett eget ledarskap. Varje gång en västerländsk självutnämnd humanist berömmer de modiga EU-representanterna för att ha lämnat Ahmadinejad vid FN-konferensen, stärker Ahmadinejad sin poäng: Iran är rumsrent bara när dess ledarskap låter sig underkastas västvärldens intressen.

Genom att visa vad som skiljer Hamas och Ahmadinejad från västvärldens ledare kan vi måla upp en rättvisande konfliktlinje. Konfliktlinjen i frågorna om islam och antirasism går just längs de koloniala/imperialistiska och geopolitiska konfliktlinjerna. Där Washington och Bryssel har orättfärdiga intressen att försvara, där kommer också vänstern att anklagas för att förena sig med mörkrets krafter. I Vietnam med FNL, i Sydafrika med ANC och i Venezuela med de bolivarianska revolutionärerna heter det så att vänstern försvarar våld, förtryck och allmän barbari.

Kritiken mot vänstern har i många fall giltighet på ett plan. Det är förstås sant att Hamas och Ahmadinejad på många sätt motarbetar och utrotar just den vänster som vi själva tillhör. Men att göra detta till analysen - att säga att det är vänsterns hållning som är problemet och inte västvärldens ledares - blir sällan mer än nuliberal gödsel. Att dessutom kräva i princip samma sak som dessa förhatliga religiösa fundamentalister; vissa åsikter är förkastliga och ska bekämpas, till exempel rasistiska, antifeministiska, förtryckande och så vidare, gör målet otydligt.

När Mavi stämmer i bäcken med att muslimer ska underkastas "samma krav som ställs på ickemuslimer" suckar jag ännu djupare. Ser hon inte att denna retorik, och den svavelosande och rasistiskt färgade kritik som hela det etablerade (företrädesvis borgerliga) samhället använder mot vänstern, är ett medel i våra ledares kamp för att moraliskt avväpna antiimperialismen? Den som står upp för en utsatt är sympatisk, men den som försvarar en moraliskt förkastlig är inte rumsren. Är Mavis mål här att vänstern ska ta avstånd från de krafter som sprungit ur motstånd mot förtryck och orättvisor, bara för att vi inte gillar alla dess principer? Och hur tänker vi oss i så fall att förändring och befrielse ska nå de här länderna - kanske genom västerländsk demokratiimperialism?

Hur förhåller sig Mavi till de faktiskt förhärskande maktstrukturerna? Det är trots allt inte gott nog att kritisera dem alla, utan vidare nyansering. Maktdelning och -kritik på internationell nivå är frågor som västvärldens ledare inte vill (och inte heller behöver) komma i närheten av. Med benägen hjälp av liberalt skygglappade debattörer i vänstern kan de fortsätta tränga undan debatten om radikal världslig förändring, till förmån för en om tankens renhet: gott mot ont, rent mot smutsigt. Dagens Arena borde kunna ställa upp en bättre fiendebild, som inte kunde ha undertecknats av en viss folkpartistisk riksdagsledamot.

21 april 2009

Rysligt bra om ekonomin

Erik Berg är grym på meningsfulla liknelser. Angående Anders Borgs syn på ekonomin och krisen som fenomen skriver han såhär:

Borg tycker om att måla upp ekonomin som ett naturfenomen helt bortom all möjlighet till påverkan. Han är bra på väderliknelser, det får man ge honom. Annars tycktes den nya given i gårdagens debatt vara att prata sport. Det sades upprepade gånger att vi måste ”spara på krafterna” eftersom krisen, som Stefan Ättefall formulerade det, kan bli till ”ett långdistanslopp”.

Spara krafter, det kan låta bondförnuftigt, för krisen är verkligen mer än en liten svacka, det är en systemkrasch och den kommer att dra ut på tiden. Kapitalismen har drabbats av en global bluescreen och måste göra en komplicerad omstart. (Egentligen borde hela operativsystemet bytas ut, vi är några stycken som har tjatat om det sedan omkring 1848.)
För oss som växte upp på 90-talet är det här en helt fantastisk liknelse. Borg-arna kan slänga sig i väggen med sina förlegade "långdistanslopp"...

Inlägget i sin helhet är rätt långt, men väldigt, väldigt bra om man vill ha en överblick över skillnaden mellan vänsterns och högerns syn på krisen och statens ansvar.

20 april 2009

Vilken jävla opinion?

Nu kommer det några till. Opinionsmätningar. Förra veckan hade vi ett par om partisympatierna. Alliansen är både ikapp och förbi, heter det i DN. Visst kan man se att det sker förändringar i sympatier över tid. Men hur precisa är undersökningarna?

Ta exempelvis de undersökningar som DN hänvisar till. Skop har - som enda statistiskt säkerställda siffra - kunnat konstatera att Miljöpartiet har minskat i tre mätningar i rad, nu med 1,7 procentenheter, till 5,0 procent. Sifo menar att andelen som sympatiserar med Miljöpartiet i själva verket har ökat med två procentenheter till 8,6 procent, också det en statistiskt säkerställd förändring.

Statistiskt säkerställt har alltså folkets sympatier både ökat och minskat för Miljöpartiet. Någon kan här inflika att svaren beror på hur frågorna ställs, och att en jämförelse mellan Skop och Sifo blir lite som att jämföra äpplen med päron. Men, svarar jag då, det är inte det intressanta.

Det intressanta är över huvud taget inte hur folk tycker. Tycker gör folk alltid. Det intressanta är att ledarskribenter, rubriksättare och politiska kommentatorer får möjlighet att publicera någonting snaskigt. Således lyder rubrikerna även denna gång (hur länge är det sedan vi hörde det senast, två veckor?) enligt följande: "S fortsätter backa" (GP), "Fortsatt kräftgång" (Östran), "M kraftigt framåt bland stockholmare" (DN Stockholm). Det finns ofantligt många varianter på rubriker som kan passa det uppkomna läget.

Oavsett vad man tycker om opinionsundersökningarna måste man (ju) förhålla sig till dem. Men det riktigt intressanta är när opinionsundersökningarna blir själva analysen, när inga frågor måste ställas annat än som följdfrågor kring dem. Istället för politik måste ju nu journalister och kommentatorer hitta argument som förklarar förändringarna i varje opinionsundersökning. Intressant nog missar man att analysera de motsägelsefulla förändringarna för till exempel Miljöpartiet, som ju är de enda "statistiskt säkerställda" och därtill rejält motsägelsefulla.

Motsatt blir det för "det vinnande laget" särskilt viktigt att ha många opinionsmätningar i ropet i kristider, för att slippa diskutera den egna politiken och istället få hyllande, peppande rubriker i storstadspressen. Medierna har sedan länge övergivit sin eventuella funktion som granskare av samhällsmakten, och nöjer sig med att fläka ut rubriker om striden mellan regerande och oppositionella.

Jag diskuterade det här i kväll, efter att ha sett utspelet i gårdagens Rapport, "JA till euron". Här har alltså SVT:s nyhetsprogram uppdragit åt Sifo att göra en egen opinionsundersökning om EMU, frågan som vi ju redan har folkomröstat om. Man har alltså inte frågat om någonting som vi inte har folkomröstat om, exempelvis Lissabonfördraget, där Vänsterpartiet krävde men inte fick någon folkomröstning. Nej, man har valt att spinna vidare på Folkpartiets fräcka krav på en ny omröstning, eftersom vi röstade fel förra gången.

Såhär gör nyhetsredaktionerna politik av journalistik. Jag kan slå vad om att de skulle avfärda mitt förslag om att fråga folk om Lissabonfördraget som något i stil med "politiskt färgat". Att ställa frågor som leder i EU-elitens riktning är okej, apolitiskt, värderingsfritt. Att ställa frågor som riskerar att resa opposition eller landa i kritik mot EU-eliten är att politisera nyhetsrapporteringen och vinkla sakfrågorna partiskt.

I en fri, fungerande demokrati borde man inte behöva påpeka att medierna måste hålla sig med ett avstånd till makteliten. I Sverige i dag tvingas man gång på gång konstatera hur totalt livegna nyhetsmedierna är. Helt underordnade mediehusen, som i sin tur har alltför goda relationer med den politiska makteliten för att ställa till med konflikter i viktiga frågor.

Enstaka journalister som gör ett gediget jobb, och förstår att mediekonsumenter är tänkande varelser, finns. Men de försvinner i strömmen av flockjournalister, vars enda uppdrag är att skapa rubriker och eggande dramaturgi. Så frågan är vilken jävla opinion Skop och Sifo egentligen mäter, när vi i opinionen bara matas med den skit som förra månadens mätningar gav upphov till.

18 april 2009

Blind predikant

I en krönika i lördagens LT tar Kjell Albin Abrahamson, frälst på Östeuropa och fartblind av antikommunism, ställning för platt skatt. Jag kan tycka att han borde tänka innan han skriver, men det är tydligen inte LT-skribenters kopp te (så skrev exempelvis David Bexelius i en annan krönika för en tid sedan om en banderoll över "E4:an", pinsamt förväxlandes den där E-vägen i Sundsvall med den i Östersund).

Varför ska vi då ha platt skatt? Enligt Abrahamson är det helt uppenbart. Ser vi (som inte förespråkar platt skatt; en majoritet bestående av alla utanför klicken kring ledningen för Stureplanscentern) inte sambanden? Höga bonusar, svartarbete och mygelkulturer i företagsledningar. Allt det här beror på den progressiva skatten i Sverige! Och på att skatten är för hög.

Låter det konstigt? Ja, det är det ju onekligen. Mycket kan man anklaga höga skatter för, men överklassens girighet och kapitalismens kapitalackumulerande krafter handlar om andra saker. Abrahamson lyckas heller inte bättre i sin argumentation än att komma fram till att det är krångligt med progressiv skatt, och att många rika flyr Sverige för skatteparadis. Utan att lägga någon värdering i ordet "rättvisa" utropar han också rättvisan som vinnare på platt skatt - de enda som förlorar på platt skatt är de arbetsskygga. För det sa en kvinna (som var svensk, påpekar krönikören) till Abrahamson häromdagen, att det lönar sig inte att arbeta i de höga skatternas Sverige. Och det är ju korkat att det är så. Och då vore det ju smart med platt skatt.

Allvarligt talat, det här är ett pinsamt utrop av en naiv, nyliberal predikant. Riktigt bekymmersamt är det också eftersom Abrahamson länge har varit korrespondent för Sveriges Radio i Östeuropa. Hans krönika andas samma pondus som femtonåriga ungmoderater när de mässar om "frihet".

Problemet som Abrahamson lyfter, med direktörer som beter sig som svin och nolltaxerar, är ett högst verkligt problem. Men det förändras inte av att det svenska skattesystemet blir platt. Skatteparadisen utomlands kommer att vara lönsamma oavsett hur platt vi gör den svenska skatteskalan. Problemets grund är att det är för lätt att flytta sitt kapital som rik, att fly undan det demokratiskt fattade omfördelningsprogram som Sverige faktiskt har byggt upp genom åren. Den diskussionen undviker Abrahamson, liksom alla andra som förespråkar platt skatt, högtidligt att beröra. Istället påstås det vara de höga skatterna som är roten till allt ont. Så kan man ju förstås härja på, mot bättre vetande, när Sverige med högre skatter alltid har haft lägre arbetslöshet och en bättre samhällelig utveckling än länder med plattare skatter.

Att platt skatt, där det har praktiserats, införts av demokratiskt tvivelaktiga regeringar och efter rådgivning av minst sagt tveksamma liberala ekonomer, bekymrar inte hobbyliberaler som Abrahamson. Att ett progressivt system föredras av väljare i plattskatteländer som Slovakien när de får ett alternativ vill Abrahamson inte diskutera. Att plattskatteländer är lågskatteländer och därtill vältrar över problemen i kristider på sina redan otillräckliga offentliga ekonomier menar Abrahamson är ett föredöme, ty endast de arbetsskygga drabbas - och det helt rättvist.

Jag skulle nog önska av den som är satt att rapportera om politik och ekonomi en förmåga att seriöst analysera verkligheten. Jag skulle nog också önska att LT upplät just nöjeskrönikeplatsen åt mindre dogmatiska skribenter.