29 september 2008

Istället för övervakning

Henrik Schyffert gör för Svenskt Näringslivs räkning en redovisning av livet i ett flerbostadshus:



Jag tycker att de där tre minuterna visar varför Östersundsbostäder har fundamentalt fel i sina planer på att stänga in oss hyresgäster i en elektronisk värld av registreringar och detektorer. Vi behöver det inte - vi har oss själva! I hyreshuset bor tes och antites, och vi löser syntesen själva. Utan kameror och små datachips.

Befria oss från miljonrullningen! Lägg pengarna på något vettigt istället. Till exempel energieffektivisering eller bättre tvättstugor, eller både och.

27 september 2008

Övervakning, schmövervakning

FRA-lagens borgerliga kritiker har (i europeisk anda, månne?) harmoniserat sig med sina partier och godtar regeringens lagförslag. Alltså kan FRA-lagen träda i kraft som planerat och Sverige kan för andra länders säkerhetstjänster visa upp ett svårslaget system för övervakning av sina medborgares elektroniska aktiviteter.

Men den abstrakta "massavlyssningen" är inte nog - i det borgerliga Sverige finns utrymme för långt mer praktiska tillämpningar av masspsykos. I mitt kvarter har bostadsbolaget köpt in idén om att skadegörelse och "bus", som visserligen har minskat kraftigt på senare tid, men ändå, ska göras slut på genom ett högteknologiskt låssystem. Köpa in är också bokstavligen vad man ska göra, dyrt dessutom: 1,6 miljoner kronor kostar det att installera bara i mitt kvarter, som är det lyckliga pilotkvarteret i försöket. De pengarna är mer än vad man lägger på renovering av badrum, byte av garageportar och uppfräschning av utemiljön tillsammans.

Nu hoppas jag bara att våra driftiga herrar kan hitta ett nytt område där deras undersåtar hittills varit alltför fria och obehärskade, som går att medelst modern teknik övervaka och begränsa. Snart öppnar nog Sanningsministeriet filialer nära dig och din mamma, ska du se!

26 september 2008

28 gram!

Det är en obestridlig sanning här i Sverige att vi måste samarbeta inom EU för att lösa miljöproblemen. Problemet är bara att det är EU som är problemet.

I dag har EU-parlamentets miljöutskott, efter stenhårda påtryckningar från till exempel vänsterpartiets europaparlamentariker Jens Holm, gått med på EU-kommissionens förslag att EU ska sätta ett mål för nytillverkade bilars koldioxidutsläpp på 130 gram per kilometer år 2012. I dag är genomsnittet 158 gram. Förslaget är också utformat så att utsläppsgränsen gäller "per bilmärke". En biltillverkare kan alltså fortsätta att sälja stadsjeepar, men får kompensera detta med att tillverka småbilar också. Detta är nu miljöutskottets förslag, och inte färdig politik, men förmodligen kommer själva EU-parlamentet och EU:s miljöministrar ändå att gå med på det. Så långt kan förslagen gå, från Margot Wallström till engagerade EU-parlamentariker och förhoppningsvis ända ut till verkställt beslut, att bilar ska släppa ut 28 gram mindre koldioxid.

Men vad gör dessa 28 gram, när bilförsäljningen inte rubbas? Med större motorer, fler motorvägar och över huvud taget ett mer transportinriktat samhälle beroende av fossila drivmedel gör en så lam utsläppsgräns ingen egentlig skillnad. Den kan minska ökningen på några års sikt, men den är vidrigt otillräcklig. Likafullt är den det yttersta EU-systemet kan prestera. Nästa förhoppning är att till och med år 2020 - om en halv generation - nå en utsläppsnivå på under 100 gram per kilometer. Ska vi halvera våra utsläpp av koldioxid samtidigt som nytillverkade bilar släpper ut bara 40 procent mindre koldioxid än i dag (och samtidigt blir allt fler) så får vi använda Orwells nyspråk för att klara oss.

EU är alltså mer än beslut om 28 grams utsläppsminskningar. Miljöfrågorna är den tunna kosmetika som ska legitimera hela EU-projektet för oss oroliga medborgare. De stora, tunga frågorna och de breda, samhällsavgörande kurserna, tas upp ur helt andra synvinklar än miljöns bästa. Tillväxten framför allt, och den fria rörligheten (och skydd för vissa företag som av en eller annan anledning hotas av andras tillväxt eller fria rörlighet). Mot EU:s tillväxtpaket från Lissabon väger utsläppsgränser för bilar, kemikalielagar och naturskyddsåtgärder lätta som fjädrar. Därför blir jag också besviken när Karin Svensson-Smith, företrädare för den ledningsnära delen av miljöpartiet, använder miljön som argument för EU. Det är ett storstadsperspektiv på miljöfrågan som innebär att stor vikt läggs vid möten mellan höjdare i de olika europeiska länderna, och betydligt mindre vid verklig förändring.

Förändringarna som måste till nu förutsätter att man helt överger den struktur som EU utgör, och som i bästa fall genomför ett tvingande utsläppsmål för bilar 2012 (annars kan det skjutas upp; det finns inget som säger att bilindustrin måste lägga sig platt för miljöns skull). Genomgripande förändringar i industristruktur, energiproduktion, transporter och kommunikationer, husbyggande, matproduktion och annat - ingenting av detta kommer att i rimlig tid lösas i de eviga kompromissernas EU. Enskilda stater och regioner som "går före" kommer tvärtom att riskera förlamning när EU ger sina utslätade, övergeneraliserande direktiv. Därför borde i första hand ett alternativ skapas till EU och marknadsekonomin för att lösa miljöproblem, i andra hand EU användas för att uppmuntra alla medlemsländer att "gå före" sin egen och EU:s industrilobby. Men det lär inte hända, för socialdemokrater och liberalkonservativa som jobbar i en europeisk anda har andra planer. 28 gram, hurra!

24 september 2008

Vi lever på sparkapitalet

Det finns miljöorganisationer som jämför vår planets naturresurssystem med enkel företagsekonomi. Jag gillar jämförelseformen, för när Global Footprint Network använder den blir vårt samhälles miljöproblem så konkreta.

I liknelsen förutsätts att naturen (biosfären) har en viss produktionskapacitet och en viss ackumulerad rikedom. Den ackumulerade rikedomen är sparkapitalet, medan produktionskapaciteten (som till stor del är beroende av den ackumulerade rikedomen) ger oss den avkastning som vi ska försörja oss på. Vi människor har - i ett hållbart samhälle - att rätta oss efter denna naturens produktionskapacitet, som visserligen kan ökas med mänsklig påverkan, men aldrig överskridas utan att det blir problem. Börjar vi konsumera av vårt sparkapital krymper snart produktionskapaciteten kraftigt och vi riskerar att hamna i enorma, akuta svårigheter.

Sedan 1986 har världen varje år förbrukat mer av naturresurserna och miljövärdena än vad biosfären har orkat återskapa. Vi gör av med saker så fort att de tar slut. Odlingsbar jord försaltas och blir öken, fiskbestånd fiskas ut och försvinner, fossila och halvfossila energikällor töms, floder avleds till bevattning och torkar ut.

Vad Global Footprint Network gör är att konkretisera mängderna i årskonsumtions- och årsproduktionssiffror, på lättast begripliga sätt. Man räknar helt enkelt ut hur mycket naturresurser jorden producerar på ett år och anger det som ett tak för vår hållbara förbrukning. Det vill säga, det som tar naturen 365 dagar att skapa kan vi inte göra av med på mindre än 365 dagar: då kommer planetens resurser snart att ta slut. Om det till exempel tar oss 370 dagar att förbruka de resurser som produceras under ett år, så får planeten en tillväxt, medan naturens kapital krymper om vi konsumerar dem på 360 dagar.

I år har vi förbrukat vår årsranson på 267 dagar, alltså i går, den 23 september. I fjol dröjde det till den 6 oktober innan denna dag, som kallas Ecological Debt Day, inföll och i år har vi alltså konsumerat ännu snabbare.

Med andra ord förbrukar vi 140 procent av våra totala inkomster på ett år. Redan nu märks följderna för många, med allt större bränder till följd av mer extrem torka, allt vildare skyfall till följd av varmare, fuktigare luft, och större mängder gifter och föroreningar i luft, vatten och mat. Men dessa "vi" som förbrukar mer än "vi" har råd med sitter inte i samma båt. Den afrikanske jordbrukaren som aldrig rört vid en colaburk har en mindre skuld i frågan än den europeiske industridirektören som lobbar för utbyggda motorvägspaket - och ändå är det den fattige som, när det blir allvar av miljöproblemen, tvingas möta naturens vrede med sina bara händer till hjälp. Denna orättviseaspekt bekymrar knappt en enda människa i de västerländska konsumtionssamhällena, men förhoppningsvis gör den eko-ekonomiska larmrapporten om Ecological Debt Day det.

Här i Östersund tycker jag att det vore klädsamt om vi tog krafttag mot massbilismen och exempelvis såg till att det hör till ovanligheterna att ta bilen till jobbet, affären eller träningspasset. Det känns som en minsta anständighetsgräns för vårt allmänna, oöverskådliga resursslöseri.

22 september 2008

Från ESF

Förra veckan samlades 13 000 deltagare vid European Social Forum i Malmö, ESF 2008. Inte mycket har stått att läsa i tidningarna om denna gigantiska, viktiga europeiska mötesplats för sociala frågor. Min egen tidning, socialdemokratiska Länstidningen i Östersund, har inte skrivit ett ord om forumet. Däremot har två nedkortade TT-telegram, om två aktioner som genomfördes utanför ESF men i samma stad, publicerats där det framgår att ESF pågår i Malmö.

Det här är såklart ett stort problem och ett misslyckande för svensk media. Inte mindre än 250 programpunkter - seminarier, workshops och debatter - avhandlade de flesta tänkbara ämnen, med fokus på samarbete mellan sociala rörelser i öst och väst. På gatorna kryllade det av kändisar: Gudrun Schyman, Wanja Lundby-Wedin, Vandana Shiva och massor av andra namnkunniga från alla sorters "sociala rörelser" närvarade. Själv var jag nattvakt på skolor där deltagare från Balkan övernattade, vilket har gett ett rätt intressant utbyte för alla parter. Sett till forumets omfattning har utbytet varit enormt, och sannolikt betydelsefullt för den fortsatta utvecklingen i Europas sociala mylla.

När rapportering från forumet har förekommit är det de utstickande grejerna som beskrivs: blockad mot Migrationsverket (inte en del av ESF), intrång på vapenföretag (inte en del av ESF), gatufest med efterföljande stenkastning mot polisen (inte en del av ESF). Att ESF pågår nämns i bisatser och det är sällsynt med text som förklarar vad forumet handlar om. Detta, tillsammans med bilder på udda mänskor med obskyra åsikter, har fått oss tusentals andra, som forumet faktiskt hölls kring, att helt försvinna ur folks medvetande. När jag pratar med folk om forumet har de ingen aning om vad det hela går ut på. I SVT:s Rapport kallar min favorit bland nyhetsuppläsare Rikard Palm ESF för "Europeiska socialforumet". Inte ens mediefolket själva har en susning om vad de ombeds läsa upp för folk! Varför kan inte en så pass stor tilldragelse få en värdig, saklig rapportering i media? Varför påtvingas vi rapporter om dagsformen för John McCains vicepresidentkandidat Sarah Palin, men knappt några seriösa ord om den största politiska händelsen i Sverige i år?

Genom sitt nedtystande av en seriös, folklig opinion gör media hela samhället en fet björntjänst. Hur som helst var det en mäktig upplevelse och ett roligt, peppande arrangemang som vi som var där bjöds på den 17-21 september i Malmö. Jag tog några bilder under min vistelse:

Frukosten var goda tider, tyckte utlänningarna.

Peru-maoisterna firar folkkriget. De leve - hurra, hurra, hurra. Uppdatering: Ali Esbati vet att berätta mer om den sluga maoistiska kampen mot imperialism och opportunism.

I Bunkeflostrand firar de nyrika sina husköp genom att skärma av sig med ett rejält träplank runt hela kvarteret.

Barnen i Värnhem fick en frågestund med bosnierna och därefter en omgång lek i vår sovsal.

Delar av Ung Vänster och Sosialistisk Ungdoms sektion vid demonstrationens upptakt i Rosengård på lördagen.

Kort sagt: ESF 2008 kickade ass!

14 september 2008

Avsätt dom

Kvällens Agenda i SVT 2 borde ses av alla journalister, så de lär sig att fråga ut folk på Anna Hedenmos sätt. Hon ställer en fråga på ett intresserat vis och vill inte släppa den utfrågade innan ett svar har avgivits. Tvekar den utfrågade ställer hon en lite hårdare formulerad följdfråga. Per Schlingmann, moderaternas partisekreterare som likt en ormtjusare brukat forma journalistkåren som en skock vaggande kobror, blir helt ställd flera gånger under utfrågningen. Det är riktigt bra teve när borgarna lider så mycket av pinsamhet att det nästan lyser igenom Nya Moderaterna-masken!

Ämnet är de borgerliga partiernas maktmissbruk och totala censur av intern opposition i FRA-lagsfrågan. Inte en endaste ledamot får ha sin avvikande åsikt kvar, och när det är skarpt läge strax innan omröstning går självaste Fredrik Reinfeldt upp inför den samlade moderata riksdagsgruppen och trycker ner den siste motståndaren, Karl Sigfrid, i skiten. Schlingmann ska kommentera detta och ordväxlingen är värd att upprepa:

Hedenmo (citerar Reinfeldt i utskällningen): 'Ska skottet komma inifrån? Ska någon skjuta mot en moderat statsminister?' Det är väldigt hårda ord mot en enskild ung, ganska oerfaren riksdagspolitiker. Tycker inte du det?

Schlingmann: Alltså, jag vill inte kommentera vad som har sagts... Alltså, skälet till att vi har så högt i tak, det är också därför att vi just förmår att inte---

Hedenmo: Har ni högt i tak?! Har ni högt i tak när det låter såhär?

Schlingmann: Jomen alltså, du utgår från att representera någonting här som jag inte vill kommentera, därför att...

Hedenmo: Men du vill inte dementera det heller, hör jag...

Schlingmann: Men om det nu är så att någon upplever att man blir kränkt eller att det är vuxenmobbing så är det klart att jag är den förste att beklaga detta. Men samtidigt är det så att som riksdagsledamot... Det handlar också om att faktiskt se till att också ha förmåga att fatta tuffa beslut. Karl har haft ett jätteengagemang när det gäller integritet. Jag skulle vilja säga att alla är vi överens om att det gäller att hitta en balans mellan integritet och skydd mot yttre hot, sen är frågan: Var ligger balansen?

Hedenmo: Men en sak som jag funderar på... Karl Sigfrid - jag tror att han är drygt 30 år, han har alltså suttit [i riksdagen] bara sedan 2006 - man vill ha mer unga människor till politiken, eller hur. Vad skickar det här för signaler?

Schlingmann: Ja, alltså... Signalen, alltså... Det är klart att, om nån upplever det såhär så är det ett problem. Jag skulle vilja säga att... Vi är 97 ledamöter och... Jag skulle absolut gärna diskutera med Karl och andra om det är någon som upplever det såhär. Om det är någon som känner sig kränkt eller mobbad så är det klart att jag beklagar...

Hedenmo: Men det kan ha gått till på det här sättet, alltså.
Ta-daa! Därefter slipper folkpartiets Erik Ullenhag undan mycket lättare, eftersom där bara fanns den otrogna Birgitta Ohlssons vittnesmål, och inte en situation där partiets hela riksdagsgrupp varit samlad. Men även han hamnar i den logiska vurpa som det innebär att som folkpartist argumentera emot sitt partis politik, i försvar för sitt partis praxis.

FRA-frågans behandling internt i de borgerliga partierna visar på en bisarr kultur där de partier som sägs stå för individens frihet och därtill är starka anhängare av personval, i en viktig fråga helt krossar de egna seriösa, respektabla kritikerna. Från partiledningarnas och regeringens sida bestämmer man sig för en åsikt som går på tvärs med folkopinionen, partiernas medlemmars åsikter och en betydande minoritet i flera av partiernas riksdagsgrupper. Och nu står partisekreterarna från två av profilpartierna och försvarar sina övergrepp och insinuerar att det är på grund av personlig svaghet som Ohlsson och Sigfrid inte röstade ja till FRA-lagen. Är inte detta ungefär så (i en borgerlig kontext) vidrigt och frånstötande som politik över huvud taget kan bli?

I utfrågningen av Mats Odell (kd) om bolåneriskerna blir det också roligt, för också här är Hedenmo mycket skicklig. Hon står på den enskildes sida och står fast vid att fel är fel och rätt ska vara rätt. Odell får utveckla sin syn på låne- och finansmarknaden, och till skillnad från i valrörelsetider ser han inga problem med folk som riskerar att tvingas från sina hem under bördan av låneskulder:

Odell: Jag tror också att bankerna kommer att bli mera restriktiva [med utlåning till 100 procent av köpesumman].

Hedenmo: Jaha, varför tror du det...?

Odell: Helt enkelt för att vi ser en avmattning i konjunkturen. Nu har vi haft en period av stigande bostadspriser hela tiden, och då har man kunnat vara generös - dock inte alls i närheten av det som vi har sett i Storbritannien och USA.

Hedenmo: Nej, vi ska komma till Storbritannien strax faktiskt, först ska jag fråga dig: Hur orolig är du för att Sverige hamnar i en allvarlig bolånekris?

Odell: Finansinspektionen har tittat även på detta och det finns inget som helst hot mot den finansiella stabiliteten. Det finns inget hot mot att bankerna ska klara av detta. Däremot så är det alldeles uppenbart att enskilda hushåll kan få problem och kan hamna på obestånd...

Hedenmo: Men det är väl problematiskt...?

Odell: Det är ett problem, men det är fråga om stabiliteten på bolånemarknaden. För de enskilda hushållen är det väldigt allvarligt att bankerna har gett krediter som inte svarar upp mot låntagarnas förmåga att betala tillbaka.
Där var den utfrågningen slut. Ganska talande, tycker jag, när ministern så starkt tar ställning för "den finansiella stabiliteten" inte i folks plånböcker, utan för det stora bankkapitalet. "Ja, bankerna har gett lån till folk som inte klarar av dem. Det är ju väldigt allvarligt för hushållen. Men det är ingen fara för stabiliteten på bolånemarknaden!" Statens uppgift är ju i dessa borgerliga tider att till varje pris skydda spekulationsbubblor, oljemagnater eller vad det nu råkar vara som är populärt i den internationella finanssvängen.

Man kan förstås skratta åt detta gäng giriga, fumliga gubbar som nu har tappat sin medkännande mask och står inför den oundvikliga valförlusten om två år. Men det är inget alternativ för den som tvingas härda ut i två år till, under en regim som genom sin vansinniga ekonomiska politik har fått folk ända upp i övre medelklassen att balansera på randen till ekonomiskt sammanbrott. När den bräckliga trygghet som fanns för samhällets svagaste trasades sönder var det ingen med kulturell status, bildning och självförtroende nog som vågade dra igång våldsamma protester mot regeringen. Nu, när folk i fina villor börjar känna tumskruvarna tvingas åt, hoppas jag att det börjar ställas krav på de ansvariga. Ett är att de ska avgå.

Det finns vettigare människor som kan förvalta statens ekonomi än borgaralliansen. Frågan är om det också kan uppstå en vidare diskussion kring exempelvis riskerna med att finansiell spekulation i dag är i princip oreglerat, men uppbackat av statliga garantier. Skulle något teveprogram, någon politiker (som inte häckar på små vänstertidskrifter) kunna föra fram den kritiska åsikten att marknadshysterin är på väg att knäcka allt fler, skapa allt större massor av osäkra och utslagna? Vi får se. Hoppas att Agenda fortsätter med sin lite bitska, kritiska hållning.

Se programmet!

13 september 2008

Partypooper igen

Här sitter man och försöker förstå sin Marx och så seglar Aftonbladets Wolfgang Hansson in och partypoopar, som värsta Fredrik Malm-wannaben. Följande är en artikel som publicerats på aftonbladet.se på, vad jag förstår, fullaste allvar:

”Chavez ser sin chans att slå mot USA” - Aftonbladets Wolfgang Hansson om krisen i Sydamerika

Bolivia och Venezuela har utvisat USA:s ambassadörer. Ryska bombplan har landat i Venezuela.
– Den dimplomatiska krisen mellan länderna trappas upp, framför allt mellan Venezuela och USA, säger Aftonbladets Wolfgang Hansson.
För det första tycker jag att det är charmigt att Wolfgang Hansson inte har någon titel, typ "analyssnubbe" eller åtminstone "utrikeskorre". Han är bara kvar på Aftonbladet, liksom. Och som i varje fall där någon agerar i strid med Washingtons försök till regerande av hela världen målar Hansson upp bilden av Ryssland, den ryska björnen, som hotet.

En motkraft mot USA. Det går Hugo Chavez politik främst ut på, menar Aftonbladets Wolfgang Hansson.
– Han vill gärna bli någon slags ledare eller talesperson för Latinamerika. Han försöker hävda att han är utsatt för en amerikansk mordkomplott men det kan ju lika gärna vara en ren fabrikation. Han ser det här som en chans att slå mot USA och han tar varje tillfälle i akt.
Först och främst: Chávez är den av Amerikas alla statsmän som har högst stöd och förtroende. Presidenter av olika färger och styrkor - från Brasilien till Honduras till Kuba - solidariserar sig med hans sak och visar sitt stöd för Venezuelas sak. Hansson gör med sina "vill gärna bli någon slags" och "försöker hävda att" ett gott försök att föra ut Washingtons bild av läget: Chávez är en skurk, som samarbetar med skurkar mot friheten, och ska bemötas med smutsiga trick.

Ja, det kan mycket väl vara en fabrikation att komplotten kommer från amerikanskt håll. Men att Telesur häromdagen rapporterade om ett inspelat samtal tre höga militärer emellan om att ta över presidentpalatset Miraflores kan väl Hansson inte bortse från? Hansson insinuerar att Chávez bluffar och har en dold agenda med sina ryska taktiska jetplan. En rätt bisarr uppfattning om läget (Förenta staterna har baser och militärfartyg både här och där runt Latinamerika; Ryssland har nu skickat två flygplan samtidigt som en militärövning med Venezuela har annonserats).

Hur kan den diplomatiska krisen i Sydamerika påverka resten av världen?
– Om den utvecklas vidare så kan den påverka. Men i det här skedet är det inte så troligt att Bush agerar jättehårt, utan det beror snarare på vem som tar över efter honom. Men om Venezuela gör allvar av sitt hot att stoppa oljeexporten till USA så kommer det att ge följder, säger Wolfgang Hansson.
Vad kan det ge för effekter?
– Förmodligen kommer vi då se ett ökande oljepris. Det slår nämligen direkt, oljepriset stiger eftersom det uppstår en oro på marknaden att det inte ska finnas tillräckligt med olja.
Ursäkta?! Inte så troligt att Bush agerar jättehårt? Det beror förstås på vad man menar med hårt agerande. Rysslands två flygplan i Venezuela är tydligen något alldeles oerhört, men Förenta staternas samarbete med oppositionella i Venezuela, Bolivia och Paraguay som öppet uppmanar till statskupp är enligt samma tankemönster ett mjukt agerande. Vi ser med andra ord nu fler "mjuka" ageranden från Bushs sida, som att man drar tillbaka den amerikanska ambassadören från Venezuela och ökar bidragen till organisationer som (med eller utan våld) bekämpar regeringen Chávez.

Ryska bombplan
Wolfgang Hansson tror inte att det är så troligt att fler sydamerikanska länder följer efter Bolivias och Venezuelas exempel.
– Jag har väldigt svårt att tänka med att Brasilien som ju har en vänsterregering skulle göra det, även om landets president har goda relationer till Chavez. Och Chile som har en vänsterregering har samtidigt goda relationer till USA och vill inte äventyra det.
Nej, varför skulle andra länder "följa efter" Bolivia och Venezuela? Det finns inga seriösa kupphot mot Lula i Brasilien och de hot som föreligger mot Bachelet i Chile har knappast något stöd i Förenta staterna. Det här är ingen modegrej, typ "Åh, 2008 är det bara SÅ INNE att gulla med Ryssland!", utan ren självbevarelsedrift från politiska ledare vars legitimitet undergrävs av intern politisk oro, gödslad av pengar från Washingtons politiska utrikesfonder. Den "mjuka" politik som Förenta staterna sysslar med i Latinamerika föder en spiral av våld som på det storpolitiska planet möts med militära markeringar i storleksordningen rysk militär närvaro. Bush vet det, jag vet det, Hansson vill inte nämna det.

I veckan landade ryska bombplan på en militär flygplats nära Caracas, vilket är ett tecken på att Venezuela och Ryssland knyter allt starkare vänskapsband. Vad innebär vänskapen med Ryssland?
– Främst är det ett uttryck för Rysslands nya, lite mer aggressiva politik. De vill återknyta en del av bekantskaperna från den gamla sovjettiden då de hade en massa allierade ute i världen som man stöttade ekonomiskt. Nu ser de en chans att få ett brofäste i Latinamerika eftersom Chavez står för samma socialism som på sovjettiden, även om Ryssland har förändrats sedan dess.
Venezuela behöver markera sin suveränitet, som Förenta staterna uppenbarligen inte har någon respekt för. Man efterlyser en militär markering från Ryssland. Moskva svarar med att bevilja ett symboliskt militärt bidrag, som tack för venezuelanska vapenköp på senare tid. "Aggressiv politik"? Ja, kanske det, men det bör sättas i relation till vad Förenta staterna gör i Latinamerika i övrigt, kan tyckas.

"Återknyta bekantskaper från den gamla sovjettiden"? Jo, jag tackar. Jag vill se den överklassgubbe från Caracas finare stadsdelar som nostalgiskt blickar tillbaka på tebjudningarna i S:t Petersburg... Den politiska eliten i Venezuela har alltid sett Miami och Förenta staterna som sitt andliga (och näst hemlandet fysiska) hem. Är det några som vill återknyta bekantskaper från sovjettiden så är det Washington och den gamla eliten i Venezuela.

"Chávez står för samma socialism som på sovjettiden"? Det här är det största problemet med Wolfgang Hansson: han snackar skit och bygger sina analyser på det.

Kalla kriget
Det kalla kriget är något som allt fler har börjat tala om efter konflikten i Georgien. Även Wolfgang Hansson kan dra paralleller till det, även om han anser att vi har långt kvar innan vi kan tala om ett nytt kallt krig.
– Det är långt kvar till ett äkta kallt krig men det finns en massa sådana tendenser. Men Ryssland är idag inte i närheten av styrkan under Sovjettiden, även om de har stöddat till sig. Det är inte längre en supermakt mot en supermakt. Och framför allt finns inte den ideologiska motsättningen kvar. Nu handlar det om en konflikt om inflytande.
Bolivia och Venezuela anklagar USA för att iscensätta kupper och konspirationer. Ligger det någonting i anklagelserna?
– Tveklöst är Chavez en irriterande finne i ändan på Bush. Det skulle inte förvåna mig det minsta om Bush har frågat sina medarbetare "vad kan vi göra mot Chavez?" Men det behöver ju inte innebära att de ligger bakom någon mordkomplott. De försöker säkert göra livet surt för Chavez. Hur långt de har gått är svårt att veta. Samtidigt har varken Morales eller Chavez preciserat sina anklagelser eller lagt fram några bevis.
Jag vet inte vad Hansson anser gränsen för ett "äkta" kallt krig är, men nog för Förenta staterna, Kina och Ryssland via respektive parter lågintensiva krig om världens resurser. Som Hansson antyder är en av parterna - den förstnämnda - en supermakt och oöverträffad militär gigant, som inte tvekar att med militärt hot i bakgrunden använda sin ekonomiska och politiska makt för att betvinga uppstickare som Chávez. Att det handlar om "inflytande", eller mer rakt om makt, är centralt här. Vem utövar legitim makt, och vem gör det inte? Bygger man sin bild av läget på Wolfgang Hanssons analyser är Washingtons skuld marginell.

Slutligen kan jag informera om att preciserade anklagelser och framlagda bevis finns så det räcker och blir över. I latinamerikansk press finns namn angivna och planer avslöjade i ärenden som rör ledarna i Venezuela, Bolivia och Paraguay. Det skamliga är inte att Rysslands närvaro i Latinamerika ifrågasätts, utan tvärtom att hoten mot dessa länders legitima ledare ignoreras av västmedia.

06 september 2008

Att äga skolan

Jag sitter på tåget till Hudiksvall och bläddrar i SJ:s tidning Kupé. I ett kort reportage beskrivs den exploderande friskolevärlden kort och kritik riktas mot att Sverige har de mest generösa bidragsreglerna för privata skolägare i världen. Du startar en skola - gärna med ett spejsigt "koncept" för att locka medelklassens barn - och börjar direkt håva in en fast summa per elev. Eller ännu enklare: du tar över en befintlig kommunal skola, gör den privat och därmed styr du över skolbidragen som vore de poster i din värdepappersportfölj.

Min lillasyster har just börjat gymnasiet, på Vittra, en del av Sveriges största skolkoncern Anew Learning. Hon berättar att de har slutat använda vårt gamla hederliga intranät Z Online, som alla elever i Jämtlands län ska ha tillgång till, för att istället använda Vittras eget intranät. Annars är det mesta sig likt sedan jag tog studenten därifrån 2005: mest utbyte av utbildningen har den som är aktiv och framåt och tar för sig av lärarresurserna. Det är en bra skola, tycker alla som gillar att gå i skolan.

I fjol gjorde nämnda skolkoncern en nettovinst på närmare 80 miljoner kronor. Utslaget på dess drygt 13 000 "kunder" (barn och elever i förskolor och skolor) är vinsten per "kund" cirka 6 000 kronor. Om en skolklass har 25 elever ger den alltså en årlig vinst till ägaren på 150 000 kronor. This is business!

Kreativa räkneexempel! Bild: Robert Nyberg.

Ämnet är en av mina favoriter, tidigare kollade jag till exempel läget i Ultra Education AB, och det är ju onekligen intressant när saker berör en så nära. Om en skola i Vittras regi har 300 elever och varje elev ger i snitt 6 000 kronor i vinst så är vinsten för skolenheten 1,8 miljoner kronor per år. Om man räknar med samma vinstmarginal i övriga skolor i Östersunds kommun, och räknar med att kommunen har 800 elever i privata skolor inom kort, så går nästan fem miljoner kronor varje år av barn- och utbildningsnämndens pengar till vinster i de privata skolbolagen. För att göra poängen tydlig kan jag säga att fem miljoner i årligt tillskott (för det är ju det det handlar om - pengar som blir till vinst i privata aktiebolag gagnar inte på något sätt skolverksamheten; de försvinner från den) till nämnda nämnd skulle ge betydande kvalitetsförstärkningar till skolorna i Östersunds kommun.

I Norge, där man har haft en mindre generös lag sedan tidigare, har nuvarande koalitionsregering med s-c-v och socialdemokraternas Stoltenberg som statsminister slagit ner rätt kritiskt på friskolorna. Nyligen gick en av de större skolkedjorna där i konkurs sedan korruption avslöjats. Så synd bara, att den svenska socialdemokratin är livrädd för att på allvar göra gemensam sak med lärarfacken och driva frågan om att åter göra skolan till en gemensam angelägenhet. Istället sitter den i famnen på miljöliberalerna och vurmar för kapitalisternas rätt att profitera på vår pedagogik, våra unga och vår välfärd. Det är pinsamt och en enorm demokratisk brist att svenska skolor får drivas enligt nuvarande modell.

Kanske har sossarna ändrat sig och anslutit sig till vänsterpartiets kritiska linje, nu när det är dags för mig att kliva av tåget. Hoppas det.